Terminologijos istorijos ir dabarties problemos

RECENSIONER, ÖVERSIKTER, INFORMATION, BIBLIOGRAFI TERMINOLOGINS HISTORIA OCH DESS AKTUELLA PROBLEM Till minne av Kazimieras Gaivenis Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2004, 380 p. Den tjocka terminologiboken möter läsaren med en seriös men också livfull och inte tråkig utstyrsel (formgivare Alfonsas Žvilius) och en prydlig layout (Neda Marcinkienė och Audronė Stanislovaitienė) – inom utgivningen av vetenskaplig litteratur har förlaget vid Litauiska språkets institut ett särpräglat ansikte: det präglas tydligt av en humanistisk anda. Återsken av den andan glimrar också under omslaget, allra mest i del I – liksom av gulnat papper – Kazimieras Gaivenis – människa och forskare (13–82). Grunden till den lades av firandet av språkforskaren och terminologen (1934–2003) på hans 70-årsdag. Avsnittet in memoriam inleds med språkforskaren Jolanta Gaivenytė-Butlers minnen, återgivna ur faderns berättelser och anteckningar – om födelseorten, byn Stūčiai vid norra stranden av Tauragnasjön, familjehistorien, barndomen och skolåren. De kompletteras av fotografier av föräldrahemmet, föräldrarna, lille Kazys med sin ännu mindre lillasyster och den ståtlige sjundeklassaren. Därefter följer, i alfabetisk ordning som dessvärre inte tar hänsyn till kronologin, omväxlande minnen från skolkamrater och kolleger, och i slutet utdrag ur en klasskamrats dagbok (1953) och K. Gaivenis brev till honom (1954–1959). Kollegernas och terminologiarbetets följeslagares texter är ganska varierande – här finns både något som närmast är en artikel med sammanfattningar av verksamheten och porträttdrag, och något som nästan är en officiell redogörelse för samarbetet, upphöjt med klyschor som djupa fåror i arbetsfältet (26), ett betydande bidrag (32), ljusstrålar (32) och liknande, liksom förstående återgivningar av fakta om det gemensamma terminologiarbetet (ibland redan bortglömda, men oväntat återupplivade) och en vacker, ungdomlig beundran för en äldre kollega och ledare, hans hängivenhet åt vetenskapen, forskarens anspråkslöshet och mänsklighet. Recensenten, som bara hade ombetts att säga några ord, blev sedan överraskad när det visade sig att en text skulle utarbetas utifrån de muntliga minnena och intrycken – jag var beredd att tala, men det verkade omöjligt att sätta det på pränt; jag ber dock dem som uppskattar redigerade minnen om ursäkt … K. Gaivenis studiekamraters minnen värmer med glöden från en avlägsen ungdomstid som ännu pyr. Tack till Jonas Ivonis, Romualdas Šimkūnas, Rytis Trimonis; Stasys Keinys, Palmira Zemlevičiūtė; Kostas Ušpalis, Adelė Trečiokaitė och Nijolė Dudlauskienė. Men varför blev det, helt utan redaktionell markering, kvar ord i en text som palutarka, kalnierius, galuląškis (sängens fotända), pagulonė, vandravoti, skaitliukas (45–46). 151 Den vetenskapliga delen Forskning om terminologins historia och samtid inleds med publiceringen av kapitlet Sammansatta termer i nutida litauiska (1969) ur Kazimieras Gaivenis avhandling, Framställning och förklaring av sammansatta termer i termordböcker (85–115), med en engelsk sammanfattning (116–117). Uppgifterna hämtas från 17 ordböcker (1954–1966), men kapitel 1, Kort karakteristik av litauiska termordböcker (85–89), visar att författaren också hade satt sig in i den tidigare litauiska och utländska terminografin (med författarens ord: termordböckernas lexikografi). Kapitel 2 ägnas åt termordboksartiklarnas struktur och urvalet av termer. Kapitel 3, Förklaringen av sammansatta termer i litauiska termordböcker (101–113), är utan tvekan det som minst påverkats av tidens tand. Hittills har ingen litauisk språkforskare ägnat sig åt terminologins logiska aspekter, och särskilt åt definitioner, i större utsträckning än K. Gaivenis. Han behandlar dynamiska, reella, fullständiga, nominala, synonymiska, uppräknande, jämförande eller noll-, ofullständiga och hänvisande – lexikografiska definitioner; även encyklopediska definitioner nämns. I dag kallas de för övrigt inom terminologin definitioner, men systematisk (filologisk) förklaring förekommer fortfarande; jämför förklarande ordbok (även termordbok). Det är också intressant och betydelsefullt att K. Gaivenis då använde termen terminisk (och inte terminologisk) betydelse (101–104, 107), liksom terminiskt begrepp (105, 107), även om han dessvärre skrev terminologiskt system (107). K. Gaivenis avhandlingspublikation skulle verkligen kunna vara en vägledning och måttstock för dagens doktorander i terminologi, och den överträffar otvivelaktigt fler än en artikel i denna samling. Av bokens 22 artiklar bygger 18 på föredrag som hölls vid den internationella vetenskapliga konferensen 2003 Terminologi vid början av det tredje årtusendet (Föredragsreferat, 2003, 72 s.), där sammanlagt 22 föredrag hölls; de återstående 4 skrevs särskilt för samlingen. Här bör också nämnas ett fall som man bör undvika i framtiden – bortsett från upplagan och den litauiska sammanfattningen i boken är Juris Borzovs och Ilze Ilziņas artikel Om utmaningarna med att skapa termer för informations- och kommunikationsteknik, About the Challenges of Coining ICT Terms (150–157), helt identisk med konferensreferatet (14–20). Detta förringar inte texten det minsta; den innehåller en varning som är särskilt värdefull även för litauisk terminologi: ”<…> engelska termer är inte alltid tydligt åtskilda från yrkesjargong, vilket enligt kraven på lettiska termer betraktas som en brist” (157). Inte bara i denna presentation, utan också i flera andra, hördes Arnold Toynbees ord challenge – utmaning, oftast i abstrakt plural. Det passade kanske början av årtusendet, men 3 av 1000 är fortfarande en mycket liten början, och det viktigaste är ju varje konkret svar. 152 Även för den litauiska språkvetenskapen är Valentīna Skujiņas artikel betydelsefull Динамика семантики заимствований в условиях многонациональных контактов современной терминологии (med sammanfattningar på litauiska och engelska). De semantiska motsättningarna hos internationella ord, som gör att de ofta kallas förvirrande för språkanvändare – på engelska false friend (eller på franska faux amis du traducteur, på tyska irreführende Fremdwörter), går inte att undvika, och nya semantiska förskjutningar kräver ständigt mycket precisa bedömningar. Ivetas Putelės artikel Некоторые особенности образования названий профессий в современном латышском языке (Kai kurie dabartinės latvių kalbos profesijų pavadinimų darybos bruožai) handlar både om lånord och deras internationalisering och – i mindre utsträckning – om lettiska motsvarigheter, men inte om hur de bildas. På litauiska bör det alltså här inte heta yrkesbeteckningarnas daryba, inte ens darymas, utan kūrimas (på engelska heter det ju också name building, inte word-formation). Inom språkvetenskapen föreställer man sig ofta att terminologin (om den är lingvistisk) är mycket avgränsad. Den lettiske språkvetaren Ojārs Bus i artikeln Termini un onīmi: dažas kopīgas iezīmes (Termini ir tikriniai vardai: kai kurie bendri bruožai) försöker söka efter likheter mellan termer och egennamn (onimer), utan att vinna gehör för de flesta onomastikexperters (och kanske även allmänna semasiologers) påstående att namn saknar lexikal betydelse. Estnisk terminologi företräds i samlingen endast av Maire Raadik med artikeln Research of the Situation in the Spheres of Estonian Language Usage as a Means for Mapping the LSP Landscape (Estų kalbos vartosenos sričių situacijos tyrimas kaip specialiosios kalbos būklės nustatymo priemonė). Situationsundersökningar och Estlands utvecklingsstrategi för språket 2004–2010 – mål, faktorer, påverkansfaktorer, mål för fackspråksplaneringen och: ”en undersökning av fackspråkets tillstånd bör visa hur detta mål kan uppnås” (293)!.. När det mellan ett mål som formulerats under mycket lång tid och strävan att nå det dessutom skjuts in en undersökning av hur det ska uppnås, kommer målet då inte ännu längre bort? 17 artiklar ägnas åt litauisk terminologi. Reginos Kvašytės ämne Apie lietuvių ir latvių stilistikos terminiją minskar förstås den siffran med 0,5, även om det i stället ökar artikelns värde. Men endast Kazimieras Župerka skulle kunna ge en precis bedömning här – han är både en av skaparna och normerarna av litauisk stilistisk terminologi och upphovsmannen till idén om kontrastiv stilistik i litauiska och lettiska. De litauiska terminologerna behandlar i boken ganska breda och skiftande fält inom sitt ämne. En stor artikel av Stasys Keinys skulle kunna kallas grundläggande eller programmatisk: Terminologijos raida, būklė, vaidmuo ir uždaviniai į XXI amžių įžengus. Författaren 153 lämnar årtusendet åt sidan (nämner bara årtusendeskiftet) och böjer sig inte för utmaningarna. Kanske förstorar han vissa saker oproportionerligt, men de grundläggande – för övrigt redan 1900-talets – förhållandena står fast: terminologin har vuxit kraftigt, användningen av den har spridits mycket, termerna rör sig från språkets (kanske lexikonsystemets?) periferi mot centrum (men givetvis inte hela terminologin, utan dess kärna). Slutorden – ”det återstår att tro” och ”måste bevara” (237) – får under nuvarande omständigheter förstås en ganska begränsad och mycket dyster konkretisering: ”terminologerna kan bara tro på sig själva” och ”språkvetarna måste bevara den på egen hand”. Om denna högst onormala situation inte förändras mycket snart, kan det tredje årtusendet för ”den litauiska andan i det litauiska språket” vara oåterkalleligt slut efter två eller tre generationer. Ett halvspråk kan bli kvar, men det är för ett halvfolk… En andra stor och betydelsefull artikel, men med en annan inriktning – litauisk terminologihistoria – är Albina Auksoriūtės artikel Neaiškios darybos L. Ivinskio Prigimttumenės naujazodžiai. Det rör sig om neologismer som inte kan betraktas som tydligt bildade avledningar (de har trots allt skapats på något sätt, men både bildningssättet och bildningarna är oklara), eftersom det saknas tydliga formella belägg för ordbildningen – ett basord och en motivation – även om vissa slutled återkommer och man kan ana någon dunkel, obegriplig grund, till exempel: bandonis, drūžmas, griedmas, gryntas, krūmlys, lemėtras, lūšvis, svirpstas, skamotis, sunkris, vaiklas, žyblonis. Författarens välkända formulering ”skapade inte, utan hittade helt enkelt på” (148) kommer ännu att sättas på prov, men varje tänkbar examinator kommer att behöva läsa hennes artikel noggrant. Som en tredje artikel bör den unga terminologen Irma Zellers artikel lyftas fram: Terminų atpažinimo tekstyne galimybės ir ypatumai. Även själva artikeln har sina särdrag. Det första är den stora skillnaden jämfört med föredragets teoretiska (?) utgångspunkter. Föredraget inleddes så här: ”Vid millennieskiftet befinner sig terminologin i en återvändsgränd: å ena sidan gör det enorma inflödet av nya termer det omöjligt att med traditionella metoder omfatta och normera detta ämnesområde, å andra sidan springer den faktiska språkanvändningen före de befintliga termlistorna i takt med att det vetenskapliga, ekonomiska och politiska livet accelererar och den aktiva överföringen mellan vetenskapsområden pågår. Därför blir användningen viktigare än skapandet av termer inom terminologin. Att flytta uppmärksamheten från skapandet av termer till användningen av redan skapade termer förändrar i grunden terminologiarbetet, eftersom både terminologins källor och dess metoder förändras. Storskaliga elektroniska textsamlingar – textkorpusar – blir terminologins främsta källa” (Pranešimų tezės, 58). Alltså konstaterades här … en terminologisk katastrof – en återvändsgränd, där det är omöjligt att normera och där det inte spelar någon roll att ens skapa termer (kanske behövs det inte heller); men om det viktigaste 154 bruket, så är också terminologins viktigaste figur – inte den som skapar terminologin, inte dess forskare, utan … användaren? Men var föredraget av en användare, eller trots allt av en doktorand? I artikeln har detta antingen strukits eller mildrats, men följande står kvar: ”Den faktiska användningen av en term motsvarar alltså ofta inte termens definition, i vid bemärkelse – normen” (314). Det visar sig emellertid vad som inte sägs: subjektet för denna kungliga användning är inte någon sakkunnig inom ett visst ämne, som tillsammans med sitt ämne också känner till dess terminologi. Ämnet finns där även utan denna överföring. ”Den plötsliga överföringen av termer till andra områden och användningen av dem i olika fackspråkliga sammanhang med skilda betydelser” är inget ”gammalt terminologiskt problem” (314). Termer har länge överförts – från matematiken till fysiken, från kemin till tekniken, från biologin till jordbruket, livsmedelstekniken och så vidare – inte utan problem, men utan tragiska grimaser och utan verktyg för automatisk termigenkänning. Författarens problem (som faktiskt är verkligt) orsakas av andra terminologiska processer i den nya tiden, men inte processer som rör skapandet utan användningen – det omfattande och snabba flödet av olika vetenskapers terminologier (med hennes ord, överföring) in i samhällslivet – näringslivet, politiken, juridiken – och deras översättning. Inom fackområdena förändras inte terminologin; termerna ändras inte av deras huvudsakliga användare, utan av dessa sekundära användare, exempelvis lagstiftare och översättare, för vilka terminologin är terra incognita. Man tillkallar inte sakkunniga och slår inte upp terminologiska ordböcker. Vi har sett resultaten!.. Och rättat dem. Den som inte kan känna igen termer utan maskin – i en text, eftersom hen inte förstår den – försöker lära sig känna igen dem … på ett ännu enklare sätt: skapar en korpus, något slags program för termigenkänning, förkastar ”traditionell terminologi”, men … återvänder till den – ”genom jämförelse med befintliga ordböcker, termbaser eller data från ett annat språk” (326). Här handlar det inte om någon dyrkare, ärade dam, utan om den kompetente beslutsfattaren! Och vad ska ni jämföra med om det ännu inte finns någon terminologisk ordbok för ett visst område (inte ens på ett annat språk)? Det går absolut inte att hålla med om slutsatsen: ”<…> processen för standardisering, godkännande eller helt enkelt erkännande av termer bör inledas med en undersökning av <…> korpus med moderna (halv)automatiska metoder” (328). Ge kejsaren vad kejsaren tillhör – inrikta er på ”2) översättningsområdet, 3) informationssökning i elektroniska texter”, men inte på ”1) praktisk och teoretisk terminologi” (316). Låt oss stiga ner från himlen till jorden och se oss omkring bland mer konkreta undersökningar. Ganska många av dem hör till terminologihistorien. Angelė Kaulakienės artikel Fizikos terminų įsigalėjimo trukmės veiksniai präglas av en strävan efter modernitet – författaren uttrycker till och med med en formel hur etableringstiden beror på antalet synonyma och variantmässiga former. Men själva faktorerna – lingvistiska (korrekthet, precision, tydlighet), interlingvistiska och extralingvistiska – räknas bara upp, utan att undersökas. 155 Till samma område hör Palmyra Zemlevičiūtės långa artikel ”Naminio gydytojo“ medicinos terminai”, Robertas Gedrimos Sudurtiniai žiedinių augalų pavadinimai Jurgio Ambraziejaus Pabrėžos veikale „Tayslos augumyynis“ (det är bara oklart varför de termer av Pabrėža som fortfarande används kallas nutida). Gita Kazlauskaitės korta artikel Fonetikos terminų antonimijos bruožai. ger ämnesområdet för forskningen inom detta fält större variation. I Genovaitė Irtmonienės och Albina Pribušauskaitės artikel Sporto terminų kūrimo tendencijos ir vartojimo problemos nämns de historiska aspekterna endast i förbigående, medan hela analysen bygger på uppgifterna och problematiken i Sporto terminų žodyno (1996 och 2002). Här finns också en verklig nyhet – Giedrė Čepaitienė och Regina Kvašytės artikel Lvyčių studijų žodynas: terminų atrankos ir aiškinimo kriterijai. Ämnet är tämligen nytt inte bara för läsarna, utan kanske också för författarna – de hävdar att ”termer som behövs inom detta område används i arbeten inom olika vetenskapsområden” (179); många har försetts med förklaringar, men begreppens innehåll – grunden för termerna – kan skilja sig åt mellan närliggande vetenskaper. Behöver inte det nya området fastställa dessa innehåll och definiera begreppen på sitt eget sätt, i stället för att kritisera dem som inte kunde ha haft ett sådant mål? Några av artiklarna i samlingen har skrivits av terminologer som inte är språkvetare. I artikeln Stasio Dabušio populiarinamųjų gamtos mokslų leidinių terminai av fysikern Eglė Makariūnienė och språkvetaren Angelė Kaulakienė ges en översikt över många av den mångsidigt ryktbare och själv profilerade språkforskaren, redaktören och översättarens arbeten samt de termer som används i dem. Slutsatsen är att av de fysik- och tekniktermer han föreslog har atšvaitas, mygtukas, kištukas, skaičiuoklis. etablerats. Den korta artikeln Anatomijos terminų norminimo problemos av tre författare – Loretas Alešiūnaitė, Vytautas Gedrimas och Elena Molyte – inleds med en ganska lång översikt över skapandet och normeringen av den litauiska anatomiska nomenklaturen. Här har man inte heller undgått oklarheter och till och med upprepningar, till exempel: ”I artikeln vill man överblicka inte bara förändringarna i anatomiska termer utan också uppmärksamma principen om beständighet, <...>” (118, första stycket). ”I detta arbete vill vi överblicka inte bara förändringarna i anatomiska termer, utan också hålla principen om beständighet i sikte” (120, andra stycket). Strävan att ”lyfta fram några frågor värda att diskutera” (118) begränsar sig nästan helt till att just lyfta fram dem. Och vissa påståenden saknar precision i hög grad. Ett sådant påstående är mycket märkligt: ”pa- använder vi när en plats längs med och under ett föremål betecknas, till exempel: paausinė liauka, padangtė (smegenėlių), panosės vagelė, pasmakrė, pasmilk­nys, pažandinė liauka, pažandinis mazgas och så vidare; po- använder vi när vi betecknar något som befinner sig nedanför föremålets un- 156 där, t.ex.: suborbital sutur, suborbital öppning, suborbital fåra, tungnervens kärna, tungben, subscapularartär, subkutant bursa, subclaviusmuskel, subkortikalt centrum m.fl.” (120). Här saknas de så nödvändiga definitionerna, men utifrån författarnas definitioner av avledningsbetydelser skulle man kunna dra slutsatsen att tungben inte ligger under tungan, utan på tungans undersida, alltså ändå i själva tungan, och att subkutant bursa ligger i huden!.. Mycket märkligt att platsen under uttrycks med pa-, och inte po- (jfr. požemis, pagrindis, poodis); pa- betyder också en annan sorts plats – längs med, även om prie- (priekritūnis, prievartis) i det här fallet är vanligare och tydligare. Litteraturen anges inte helt exakt, t.ex.: ”I andra bandet av Lietuvių kalbos gramatika anges att possessiva presensparticip i passiv form vanligtvis används för att bilda termer inom olika områden (LKG 1971: 337–343)” (120). På det angivna stället i LKG finns hela avsnittet Esamojo laiko neveikiamieji dalyviai; de possessiva formerna behandlas på flera sidor, men påståendena om dem finns endast på s. 339 och 340. Författarna säger: ”<…> har vi konstaterat att denna rekommendation inte alltid följs” (120), men diskuterar nu även particip i aktiv form och lägger dessutom genast, utan någon förklaring, till en annan fråga – om man ska skilja mellan participens olika kategorier eller inte. Exemplen är många, men slutsatsen är oklar. De talar om regeln för fogevokaler i sammansättningar och om analogi, och avslutar sedan med det oklara påståendet: ”Kanske har principerna för termbildning också en historisk tradition som man inte vill ändra” (122). Det citeras mycket och inkonsekvent, men sådan kritik är onödig och felaktig: ”Den litteratur vi har läst gör det möjligt att dra slutsatsen att lingvister inte är eniga om när man ska använda -inis, -ė och när genitiv i en sammansatt term” (123). Kanske har vi läst mer av den litteraturen och förstått den bättre – lingvisterna har tydligt angett när det ena eller det andra ska användas, men också när båda kan användas (grammatisk synonymi) utan att det är ett språkfel. Terminologen måste naturligtvis välja, men det går inte att göra utan termdefinitioner (man måste ju skilja mellan betydelser!) och analys av mikrosystem. Språkfenomen har tydliga gränser, men det finns också övergångszoner (gråzoner). De tre författarna har inte förstått detta, går vilse i dem och uttrycker sitt missnöje med lingvisterna… Jurgita Mikelionienės artikel Mångfalden av synonymer och ordbildningsmedel i dagens litauiska filosofi är kanske ännu bara en sondering och övning som är viktig för författaren själv, i korpuslingvistikens avtryckstäta miljöer. Stasys Zajankauskas artikel Låt oss sköta terminologin ansvarsfullt, inte i all hast eller huvudstupa motsvarar sin titel: många uppmaningar och maningar, många negationer och obestyrkta påståenden som inte går att kontrollera utan argument, en hel del snabba beslut och osäkra förslag. Således key word – både betydelsebärande, huvud- och nyckelord, eller esmežodis. Men det mest exakta vore nog kertinis žodis (och kertinė sąvoka). 157 Det är helt felaktigt att hävda att ”för vissa lingvister är det oftast bara viktigt att ordet är litauiskt och har rätt betoning” (305). I själva verket är termers precision i första hand ämnesspecialisternas ansvarsområde, men när inexaktheten är mycket tydlig för lingvisterna lämnas frågan inte på något sätt ”åt ämnesspecialisterna att avgöra” (305). Det är rent nonsens att leidžiamoji srovė (i stället för leistinoji srovė) skulle vara den ström ”som vanligtvis släpps fram genom något element” (308). För det första finns inget sådant begrepp (ingen sådan typ av ström); för det andra måste man läsa och förstå grammatiken om man ger sig in på något av dess områden. Framställningens splittrade karaktär ger också ett dåligt intryck. Om värde skrivs det både i slutet av avsnittet Att sköta terminologin i all hast (306) och i avsnittet Låt oss inte skynda oss att ändra väl etablerade termer (307), trots att det finns ett särskilt avsnitt, Om termers betydelse och värde (310–311). Det är riktigt att man inte i onödan bör byta ut termer eller skapa märkliga nybildningar (exemplen är också riktiga), men med några obestyrkta påståenden bekräftar författaren beklagligt nog varken sina egna uppmaningar eller den allra viktigaste och mest riktiga slutsatsen: ”terminologiarbetet är trots allt ett vetenskapligt arbete” (311). Valerijonas Žalkauskas kommentarer Om polyteknisk terminologi har liknande brister – när någon som inte är lingvist börjar uttala sig mycket om språk är inexaktheter oundvikliga, och det i en språkvetenskaplig bok! När det gäller suffixet -tis bör man påminna om att det är det tredje vanligaste suffixet för verbala abstrakt, eller handlingsbeteckningar (atimtis, baigtis, išpažintis, mirtis, slinktis, šlytis, tartis, trintis,... LKG I 291), även om vissa avledningar (klūtis, stotis) också har en konkret betydelse; det är däremot det nionde mest produktiva suffixet för avledningar som betecknar resultatet av en handling (įkaištis, paplotis, sviltys 373), och ett vanligt suffix även för beteckningar på redskap (dangtis, kamštis, lankstis, raištis, skląstis 387). Stasys Žebrauskas och Rimantas Jonas Mukulys har valt ett gott ämne – Professor Leonas Kaulakis elektrotekniska termer: forskning om historien bakom hur terminologin inom ett visst område vuxit fram kräver god vetenskaplig sakkunskap inom området. Avslutningsvis bör nämnas Renata Maslauskienės artikel Termstandardisering, där kvalitativa indikatorer för terminologiarbetet vid Litauens standardiseringsdepartement översiktligt presenteras och visas i figur 6. Men i översikten framgår varken de lingvistiska frågorna eller kvalitetskriterierna. Och det skulle verkligen behövas. Slutsatser Samlingen av terminologiska artiklar Terminologins historia och nutida problem (2004), som skiljer sig markant i omfattning, klarar till största delen med godkänt resultat vetenskaplighetens prövning. Men det finns också en mindre del… Redaktör är Albina Auksoriūtė och 158 Redaktören Stasys Keinys, förefaller det mig, gillrade fällor redan när konferensen förbereddes – när man saknar väggar kan det också bli en del oväsen. Naturligtvis gallrades många sådana bort när boken sammanställdes. Dessutom märks de inte lika mycket när artiklarna är ordnade alfabetiskt. Men om konferensen (inte teserna) inte var alfabetiskt ordnad, varför är då samlingen alfabetisk? Kanske är även redaktörens blygsamhet skyldig, men den är sannerligen överdriven och onödig – avsnitten skulle kunna ordnas efter ämne, inte efter värde. Inför framtiden kan man tänka sig andra lösningar, till exempel att inte låta sållet vara helt tätt för vissa, utan avsätta en seminariedel av konferensen. Om bedömningen begränsas till litauisk terminologi bör man också uppmärksamma det som självt framträder mycket tydligt – den lilla grenen av datorterminologi. Men varken den själv eller någon annan bekymrar sig om huruvida detta också är någon ny metod inom terminologin eller bara ett tekniskt hjälpmedel, trots att det är vedertaget och obestritt att metoder endast är sätt att utföra lingvistisk analys. När vi bedömer (även kritiskt) nutiden blickar vi framåt och hoppas på en rak väg. Men den går uppför, bara uppför. Jonas KLIMAVIČIUS Mottaget 2005-11-28 Institutet för litauiska språket Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius E-post: [email protected] 159