Lietuvių kalba ir visuomenė: bendrasis ir terminologinis aspektai

Det litauiska språket och samhället: allmänna och terminologiska aspekter JONAS KLIMAVIČIUS Lietuvių kalbos institutas Straipsnio tema skaičiusiam Simo Karaliūno monografiją Kalba ir visuomenė (1997) gal pasirodytų reikalaujanti tik paprastos dedukcijos. Tačiau literatūros šia tema nepaprastai gausu, daug naujos (apie globalizaciją iki 1997 m. Lietuvoje dar mažai rašyta). Straipsnio autorius taip pat nestokoja minčių, ką ir kaip l i e t u v i š k o j e šios temos problematikoje reikėtų aktualizuoti ir kokius konkrečios situacijos akcentus dėlioti. Vis dėlto beveik viskas straipsnyje, nors siekiama aktualumo, dėstoma daugiausia konceptualumo lygmeniu, be jokios gausios empir ikos ir konkretikos – tai irgi svarbu, reikšminga, tvarkytina, bet tai jau kito lygmens dalykas. Šiuo atžvilgiu straipsnis labai skiriasi ir nuo Ritos Miliūnaitės knygos Apie kalbą ir mus (2006), nors jos tema ir panaši: „Visuomenės gyvenimo pokyčiai, pirmiausia – išorinis ir vidinis laisvėjimas, atsivėrimas pasauliui, nepalieka nuošaly ir kalbos. Kad geriau suvoktume, kas darosi kalboje, kaip mes ją veikiame ir kaip ji veikia mus, atrodo pravartu žvilgterti, kaip sugyvenome su savo kalba pastaruosius penkiolika metų“ (Miliūnaitė 2006: 6). I 1. Globaliseringens faror och mobiliseringens klockklang har redan i omkring 20 år ljudit även i Litauen. Olika frågor om språkbruk, förändring, framtid och till och med öde förknippas mycket rakt på sak med globalisering, medan ett annat, allt oftare använt (Arnold Toynbees) ord ideligen ropas ut. Naturligtvis kan och bör man göra något, och en del blir gjort, även om svaren inte är lika klangfulla, än mindre konkreta. Detta är så rakt på sak att man ofta inte ens bemödar sig om att förstå vad denna globalisering är. Inom litauisk språkvetenskap når globaliseringens återklanger fram med fördröjning, i form av fragmentariska iakttagelser. Aldonas Pupkis talar något utförligare, om än ganska kortfattat, men helt korrekt och tydligt om den i avsnitt 6.1, ”Litauiska språket i det moderna samhället”, i boken Kalbos kultūros studijos 6, underavsnitt 6.1. Tarptautinis globalizacijos atgarsiaiLietuvių kalba šiuolaikinėje visuomenėje 56 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:… kontexten för det litauiska språkets funktion i avsnitt 6.1.1. Globaliseringen (Pupkis 2005: 206–209). Först konstateras att detta är ”ett fenomen inom världsekonomin”, men att det ”i grunden förändrar människors sociala relationer” (Pupkis 2005: 206, 207), och därefter kommer man in på språket: ”I konsumtionssamhället får språket en ny – k o n s u m t i o n s f u n k t i o n. Denna funktion riktar tydligt språkhandlingen mot köparen – <...>. I vissa fall börjar språket likna en förpackning – <...>. Konsumtionsfunktionen är tydlig i reklam” (Pupkis 2005: 207). ”I konsumtionssamhället blir språket självt en vara, <...> (Pupkis 2005: 208). Föreställningen att ”globaliseringen framkallar en lokal motreaktion och stärker den lokala identiteten” (Pupkis 2005: 208) hör endast till de svårförverkligade möjligheterna, och är i grunden bara en antiglobalistisk rörelse. Efter att ha bedömt globaliseringen som en av sidorna av det internationella sammanhang där det litauiska språket fungerar (alltså inte som en direkt faktor), hävdar Pupkis vidare – i avsnitt 6.1.2. Det litauiska språket i Europeiska unionen – följande: ”Alla orsaker till hoten mot det litauiska språket är alltså interna; de ligger i våra egna livsvillkor och förhållningssätt. <...>. <...>. Europeiska unionens institutioners politik är i sin helhet gynnsam för det litauiska språket. Det finns inte en enda rättsakt från Europeiska unionen som i någon mån begränsar användningen av litauiska i Litauen. <....>. <...> alla länders (stats)språk har utropats till Europeiska unionens officiella språk. Litauiska används vid Europeiska unionens officiella evenemang, och rättsakter och andra dokument översätts till språket. Därigenom stärks vårt språks anseende utifrån och dess utveckling påskyndas” (Pupkis 2005: 210). I dessa institutioner ”sker den inofficiella kommunikationen främst på engelska”, och ”inom många vetenskapsområden kommunicerar man på engelska inte bara privat utan även officiellt” (Pupkis 2005: 211). I Litauen självt ”fick den engelskspråkiga vetenskapliga produktionen ekonomiskt stöd, medan litauiska vetenskapliga texter inte fick det” (Pupkis 2005: 211). Därför ”måste man aktivt bidra till internationella initiativ för att befästa språklig jämlikhet” (Pupkis 2005: 211). Den litauiska terminologin nåddes av globaliseringens återverkningar genom utländska terminologers föredrag vid de konferenser vi anordnar och deras artiklar i Terminologijos žurnale. Det hävdas att det vid sidan av det globalistiska och antiglobalistiska synsättet nu också växer fram ett tredje: ”en naturlig utveckling av globaliseringen och en gemensam internationell materiell och andlig kultur kan uppnås genom att kulturen vårdas på nationell eller åtminstone regional nivå: <...>” (Leitchik 2006: 34), samtidigt som man inte heller glömmer de globala dimensionerna – ”skapandet av ett gemensamt världsspråk” och ”internationell vetenskaplig, teknisk och ekonomisk terminologi” (Leitchik 2006: 34, 34–35). Detta är mycket abstrakta bedömningar. Betydligt mer konkreta är språkpolitiska påståenden – ”optimala artificiella internationella språk Terminologija | 2008 | 15 5 7 internationellt”, liksom ”möjligheterna till en politik för samordning av konvergent utveckling av terminologin i besläktade språk” (Griniewicz 2006: 16). Det är oklart varför man föreslår problematisk maskinöversättning och glömmer vanlig översättning, som den europeiska kulturen har känt till i mer än 2 000 år. Att tala om den direkta socialekonomiska globaliseringens inverkan på terminologin (Fóris 2006: 21) är ganska rakt på sak, medan påståendet att små folks språk endast kan använda en del av världens termer” (Fóris 2007: 53) knappast direkt beror på globaliseringen. Riktiga är tankarna: ”Endast språk med officiell status kan användas mångsidigt” och ”Terminologin är en garanti för språkets överlevnad”, men hoten – ”globaliseringens förstärkning” och ”det praktiska undanträngandet av nationella språk” (Пустай 2006: 41) – förblir allvarliga och bestående. När man talar om hur ett så hotfullt planetärt fenomen påverkar språket (och kulturen i allmänhet) kan man alltså inte längre enbart vägledas av allmänna påståenden – man måste få en grundligare kunskap om fenomenet, dess uppkomst, historia och prognos. Låt oss först se på den encyklopediska förklaringen: globalisering – ”en intensifierad rörelse av varor, kapital, människor, information och teknik mellan världens stater, som påverkar olika livsområden. – – – <...> på grund av den ojämna effekten av Δ har skillnaderna i den ekonomiska utvecklingen i världen ökat. – – – – Enligt Δ:s kritiker påverkar de växande förbindelserna mellan världens länder varje lands kultur negativt och främjar att traditionella skillnader försvinner, att kulturer blir mer lika och standardiseras eller att den dominerande världsmakten – USA:s – populärkultur får fäste i andra länder. I motsats till vad antiglobalisterna hävdar visar EU – <...> att när hinder för varors, tjänsters, personers och kapitalets rörlighet avlägsnades minskade medlemsstaternas kulturella skillnader inte; tvärtom blev tendenser till en framgångsrik utveckling av nationella kulturer tydliga (i början av 2000-talet blev det iriska språkets popularitet tydlig, – – – Skottlands roll i EU:s politik) (VLE VI 2004, Ramūnas Vilpišauskas). En mycket välvillig och ganska optimistisk definition, men också bristfällig. För det första är begreppets innehåll skisserat något ytligt, och bedömningen av fenomenets orsaker och följder förbättras delvis av förhoppningar och önskvärda riktlinjer; kritiken tillskrivs enbart antiglobalisterna. För det andra är fenomenets uppkomst och historia inte utan luckor, och någon prognos finns knappast. En annan encyklopedisk definition lägger tonvikten på helt andra aspekter: globalisering – ”en intensifiering och utveckling av mänskliga och samhälleliga relationer, främst ekonomiska, som snabbt ökar det ömsesidiga beroendet, minskar betydelsen av stater och deras gränser och gör världen mer sammanhängande” (PolEncŽ 2007). 58 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... Globaliseringen genomförs och drivs på av internationella företag, internet, militära styrkor som kan ”upptäcka och förinta fiender tusentals kilometer bort” och ett oklart ”etc.” (PolEncŽ 2007). En positiv egenskap hos globaliseringen är att ”världen ’krymper’, vilket ökar staternas ömsesidiga beroende och formar en ny världsgemenskap med många gemensamma intressen”, medan det negativa är att ”världens likriktning leder till förlust av mångfald och livskraft” (PolEncŽ 2007). Det är befogat att skilja ut globalism – ”en teori om internationell politik enligt vilken internationell politik är en sammanhängande process som äger rum på hela planetens nivå och där den dominerande globala ekonomiska ordningen – kapitalismen – spelar den huvudsakliga och avgörande rollen”, inom vilken vissa stater dominerar medan andra är beroende (PolEncŽ 2007). Till viss del är också global styrning redan i funktion – ”ett system och en fortlöpande process för att fatta och genomföra övergripande beslut” – för att hantera frågor om krig och fred, miljöskydd, kommunikationer och liknande på mänsklighetens nivå (PolEncŽ 2007). När det gäller uppkomsten av begreppet globalisering kan jag inte låta bli att erinra mig metaforen global village, som den kanadensiske sociologen, litteraturvetaren och filosofen Herbert Marshall McLuhan (1911–1980) lanserade redan 1964: ”Vår specialiserade och fragmenterade civilisation, med sin struktur av centrum och periferi, upplever plötsligt att alla dess mekaniserade delar omedelbart förenas till en organisk helhet. Detta är den globala byns nya värld” (McLuhan 2003: 103). ”Radion <...> för oss vidare i implosionens, eller återintegreringens, motsatta riktning <...>. Den yttersta formen av denna implosion, eller sammandragning, är bilden av en kosmonaut instängd i ett litet utrymme som omsluter honom från alla håll. Han utvidgar sannerligen inte vår värld, utan förkunnar att den har krympt till byns storlek” (McLuhan 2003: 284). M. McLuhan utvecklade denna bild 1968 i boken War and Peace in the Global Village (Krig och fred i den globala byn): ”Författaren insåg, vid en tid då det varken fanns massdatorisering eller internet, att de nyaste kommunikationsmedlen förändrar den dittills rådande uppfattningen om tid och rum” (Kopaliński 2001). I den litauiska diskursen är den globala byn ganska ovanlig och något märklig – den är än den så kallade, än mytisk, till exempel: Ännu en modell förtjänar att nämnas, <...>: Europa är ingen stat, eftersom statliga institutioner långsamt försvinner, systemets ordning fungerar av sig själv och människor löser de viktigaste uppgifterna i vardagen i sina små lokalsamhällen. Ett sådant Europa kan uppstå om världen verkligen utvecklas i riktning mot den så kallade globala byn, och det är fullt tänkbart NŽA 2008 6 286 (samma E. Vareikis som översatte M. B. Stegers bok Globalisering). <...>världen kommer verkligen alltmer att börja likna den mytiska globala Terminologija | 2008 | 15 59 byn med sina egna lokalsamhällen NŽA 2008 3 139 (E. Vareikis). Globaliseringens ursprungliga innehåll var ingalunda rosenrött: ”Denna globalisering förändrar världen: maffian får större makt; narkotikasmuggling breder ut sig; moderniseringen av produktionen minskar antalet arbetstillfällen; den tekniska revolutionen skadar demokratin, eftersom miljontals människor blir asociala; människor strömmar från produktionssektorn till tjänstesektorn; fackföreningarna försvagas; näringslivet privatiseras alltmer; utgifterna för forskning och utveckling, liksom för informationsteknik, ökar; budget-, penning- och finanspolitiken blir alltmer internationell och global” (Kopaliński 2001). En särskild domän utmärkte sig då; den benämndes med en liknande men separat term, globalism – ”en fas av det kalla kriget som omfattar perioden 1958–1990, då de båda supermakterna, USA och Sovjetunionen, tävlade om att bli ledare för världspolitiken <...>” (Kopaliński 2001). I övrigt betyder globalism numera ”globaliseringens ideologi och propaganda”. Man kan också erinra sig ett av de första begreppen inom detta område – N. Chrusjtjovs globala bomb. När Kurt Waldheim, blivande generalsekreterare för FN (1972–1981), skrev sin bok Der Österreichische Weg 1971 nämnde han ännu inte begreppet globalisering, utan endast den fenomenala takten i vetenskapens och teknikens framsteg och den världsomspännande expansionen av den industriella revolutionen (Вальдхайм 1976: 216), liksom övervinnandet av isoleringen: ”Сегодня мир пронизывают потоки информации в виде образов, звуков, широких миграций товаров, людей, стилей, идей, изобретений и – в последнее время – общественного мнения” (Вальдхайм 1976: 217). Till Kurt Waldheims heder bör sägas att han också tydligt såg fenomenets andra sida: ”тенденция к большему единству на нашей планете сопровождается глубокой заинтересованностью в сохранении самобытности народов, культур и наций. <...>, другой чертой является стремление групп, культур, наций и языков противостоять нивелирующей тенденции, <...>. Таким образом, возникают очертания мира, в котором будет и больше единства, и больше разнообразия, больше внимания к будущему и к прошлому, больше богатства и больше забот о сохранении природы, культуры и искусств” (Вальдхайм 1976: 220). ”Fred, rättvisa och framsteg på vår planet kräver inte likformighet och att värden som ärvts från det förflutna krossas” (Вальдхайм 1976: 221). Litteraturen om globalisering är enorm. Man bör börja med den bok som skrevs 2003 av Manfred B. Steger, professor vid University of Illinois i USA, i delstaten Illinois— 60 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... Globalization: A Very Short Introduction, Oxford University Press (Globalisering. En mycket kort introduktion, 2008, 208 s.). En mycket kortfattad introduktion låter sig knappast kortas ytterligare, men det finns inget annat att göra än att försöka. Det första steget är ämnets grundläggande begreppsapparat: g l o b a l: global marknad 61, 75, 84, 103 (och integrera marknaden 89), globala marknader 102 (och internationella marknader 102), globala finansmarknader 9, globala valutamarknader 80, globala kapitalmarknader 102; globala utbyten 144, globala finansiella transaktioner 80; globala investerare 172; global ekonomi 89, 102, global ekonomisk ordning 69, global ekonomisk utveckling 102, global ordning 149; globala varuflöden 66, globala flöden av varor och idéer 12; gigantiska företag och deras globala strategier 86; globala förbindelser 43, globalt ömsesidigt beroende 24, 67; beroendet mellan det globala och det lokala 27; globala nätverk 40, 101, globalt nätverk av politiska ömsesidiga beroenden 99; global infrastruktur 63, globalt internet 164; global medieaktör [Al Jazeera] 23; global kapitalism 85, 101, global konsumtionskapitalism 120; global expansion av kommersiella produkter 58; globala sociala strukturer 101, globala sociala interaktioner 42, globalt samarbete 195, globala krafter 173, globala problem 113, globala teser 148, globala fenomen 21; globala processer 25, global ekonomisk process 184, globala handlingar 36, global miljö 12, 142, global nivå 85, global skala 134, global arena 118; en snabbt g l o b a l i s e r a n d e värld 19, en g l o b a l i s e r a d v ä r l d 105; global värld 36, hela vår globala värld 36, det globala Syd 27, det globala Nord 40; global styrning 106, globala styrningsorgan 105, globala maktstrukturer 177 [I början av 2000-talet befann sig världen i ett övergångsskede mellan systemet med moderna nationalstater och postmoderna former av global styrning 106]; karaktären hos globala maktstrukturer formas också av det ”globala civilsamhället” 109; globala städer 103 [”Globala städer”, såsom Tokyo, London, Niu- Terminologija | 2008 | 15 61 York och Singapore strävar efter att vara mer förbundna med varandra än med de flesta städer i sina egna länder 107]; i ett perspektiv – ett globalt parlament 111; ett integrerat globalt rättssystem som kan verka från global nivå 111; möjligheten att förverkliga en kulturell global demokrati 111 och många pejorativa uttryck: global ekonomisk depression 66, global ekonomisk instabilitet 72, global ekonomisk nedgång 83; globala spekulanter 80, global minskning av arbetarskyddet 76, global konflikt 195; global mänsklig påverkan på miljön 136, global miljöförstöring 135 / global miljöförstöring 136 // global förstörelse av naturmiljön 175, miljöförstörelse 136; global uppvärmning 137, global klimatuppvärmning 142, global temperaturökning 138; globalt terroristnätverk 104–105 [en Kalasjnikov är deras globala favoritvapen 26]; globalisering, till exempel: globalisering av sociala relationer i världen 34–35,... och globalisering av organiserad brottslighet 26,... Bokens författare förklarar skillnaden mellan globalisering och globalitet så här: ”<...>, en klumpig sammanblandning av själva processen och de villkor som möjliggör den leder till en ologisk definition som inte förklarar särskilt mycket. Anta den utbredda uppfattningen att g l o b a l i s e r i n g (p r o c e s s) skapar förutsättningar för ännu mer g l o b a l i t e t (v i l l k o r) och gör det omöjligt att skilja orsak från verkan (=följd). Jag föreslår därför att termen g l o b a l i t e t används för att definiera en social situation som kännetecknas av samspel och tendenser inom g l o b a l ekonomi, politik, kultur och naturmiljö, <...>. Vi bör alltså inte hävda att g l o b a l i t e t betyder ett tillstånd – en slutpunkt som hindrar fortsatt utveckling” (Steger 2008: 28–29). Globalisering – liksom andra verbalsubstantiv med suffixet ”-isering” (Steger 2008: 30) – betecknar en process. Globalizacijos terminas pradėtas vartoti XX a. septintajame dešimtmetyje (Steger 2008: 28), nors globalizacijos istorija sparti globalių mainų plėtra šuoliu pradėjusi aštuntajame dešimtmetyje (Steger 2008: 44). Även om termen globalisering förknippas endast med nutiden, har ömsesidiga förbindelser länge ”blivit allt fler i världen, vilket gör det möjligt att erkänna och bekräfta en gemensam 62 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... visiems žmogiškąją prigimtį“ (Steger 2008: 12), todėl „globalizacija yra tokia pat sena, kaip ir pati žmonijos istorija“ (Steger 2008: 45). Globalizacijos chronologija (Steger 2008: 46) pradedama, kai žmonės pasiekė kiekvieno žemyno įvairias vietas. Skiriami jos 4 periodai: priešistorinis (10 000 m. pr. Kr.–3500 m. pr. Kr.), priešmodernėjimo (3500 m. pr. Kr.–1500 m.), ankstyvasis modernėjimo (1500 m.–1750 m.), modernėjimo (1750–1970) ir dabartinis (nuo 1970); laikotarpį nuo 1960 m. kai kas apibūdina kaip „radikalios politikos taisyklių ir valdymo „deteritorializacijos“ (Steger 2008: 95) laiką. Med ett språng in i framtiden kan man påminna om: ”globaliseringen är oåterkallelig” (Billas Clinton) (Steger 2008: 152). Och säga: men!.. Till att börja med kan man nämna globaliseringens fyra (3+1) kännetecken: 1) den är en ”mångfacetterad sammansättning av sociala processer” (Steger 2008: 10), 2) den ”är inte bara ett objektivt fenomen, utan en mängd åsikter” (Steger 2008: 10) och ”begreppsliggörandet av globaliseringen i sig är en kontinuerlig process, inte ett statiskt tillstånd” (Steger 2008: 30), 3) den är en ”geografiskt begränsad och ojämn process” (Steger 2008: 40), 4) den utmärks också av en ”ideologi som tillför globaliseringskonceptet neoliberala värderingar och betydelser” (Steger 2008: 145) – det är globalizmas. Manfred B. Steger, som först har framhållit ”den fundamentala globalumo neapibrėžiamumą” (Steger 2008: 29), föreslår följande definition: ”Globalisering är en flerdimensionell uppsättning sociala processer som skapar, mångfaldigar, differentierar och intensifierar det sociala ömsesidiga beroendet och det sociala utbytet, samtidigt som den möjliggör en djupare förståelse av de förstärkta banden mellan det lokala och det avlägsna” (Steger 2008: 36). Roland Robertson, professor i sociologi vid University of Pittsburgh, beskriver det mycket koncist: ”Globaliseringen som begrepp härrör från en komprimering av världen och en växande medvetenhet om världen som en enhet” (Steger 2008: 33). Ännu mer kortfattat uttrycks det i det välkända talesättet: ”Globaliseringen komprimerar rum och tid” (Steger 2008: 35). Nu kan vi gå vidare till en mer detaljerad (om än så kortfattad som möjligt) globalizacijos struktur, där vi också finner den kulturella och språkliga globalisering som intresserar oss mest: E k o n o m i n ė (69) eller e k o n o m i k o s (74) globalizacija beskrivs ofta, särskilt av kritiker, som ”korporacijų globalizacija” eller ”globalizacija iš viršaus” (84). Om vi kallade ekonomisk globalisering för motorn och teknologierna för bränslet, Terminologija | 2008 | 15 63 finanserna – syre, de globala marknaderna – vägar, då skulle politisk globalisering (94) vara motorer – hjul eller larvfötter. Här finns inte mer att dröja vid, men det är värt att lägga märke till en slående tanke: ”<...>, Wilson gav motvilligt legitimitet åt radikala nationalistiska krafter, som drev stormakterna in i ett nytt krig av global omfattning” (Steger 2008: 99). Globaliseringen utropas vara oåterkallelig, men inte utan krig (om än nu – redan lokala)?.. Kulturell globalisering (112) utgör enligt vissa kommentatorer ”kärnan i den moderna globaliseringen” (Steger 2008: 113), medan andra – pessimistiska hyperglobalister – menar att ”vi inte närmar oss någon kulturell regnbåge som återspeglar skillnaderna mellan världens kulturer. Vi ser (=Vi ser) snarare en expansion av någon alltmer homogeniserad populärkultur, <...>” (Steger 2008: 114). Goethe lanserade dessutom begreppet världslitteratur (Fridental is 1977: 651); det spreds och slog rot, men dess kärna – originalitet och unikhet, nationell prägel och framför allt universalitet – användes i denna bemärkelse redan av V. Bielinskis världspoet (Bielinskis 1948: 288–289), varför begreppet global kultur (113) framstår som en fasansfull contradictio in adjecto. Även om bokens författare hävdar att ”den amerikanska populärkulturens expansion tycks vara ostoppbar” (Steger 2008: 115), och den nye amerikanen ”Francis Fukuyama öppet välkomnar spridningen av angloamerikanska värderingar och levnadssätt och jämför världens amerikanisering med demokratins och den fria marknadens expansion” (Steger 2008: 118), upphör inte försöken att stå emot ”kulturell imperialism” (Steger 2008: 11) – den amerikanska populärkulturens flodvåg – och de är delvis framgångsrika; den gamle amerikanen Roland Robertson hävdar att ”kulturell globalisering alltid äger rum i ett lokalt sammanhang”, att ”det inte handlar om ’globalisering’ utan om ’samspel mellan globala och lokala element’” och att han ”förkastar tesen om kulturell homogenisering” (Steger 2008: 120). En annan sak är kulturell ”hybridisering, som tydligast kommer till uttryck inom mode, musik, dans, film, matkultur och språk” (Steger 2008: 120) [för övrigt är de ny-litauiska matvanorna slaviska, apaktiga och fruktansvärt eklektiska...]. Globala kulturflöden (120, 122) är ett obestridligt faktum, ett globalt kulturellt rum (122) är svårt att föreställa sig, medan global kultur skulle vara kulturell utarmning (i bästa fall av de dåliga alternativen). Medierna, som kulturfenomen, är, om de bara är kommersiella, det vill säga icke-kulturella, först då globala medier (122): ”framväxten av en global kommersiell mediemarknad främjar ett globalt oligopol” (Steger 2008: 123) – då förvandlas TV-program till en global ’pratmarknad’ (Steger 2008: 123), och deras ”förmedlade värderingar säkerställer inte bara populärkulturens oomtvistade kulturella hegemoni, utan främjar också avpolitiseringen av samhällslivet, försvagar 64 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... bendruomenės vidinius ryšius“ (Steger 2008: 129). Žurnalistikos doktrina – žinių ir verslo interesų atskyrimas – paminama ir pakasama. Språkens globalisering (129) består i grunden av globala trender i språkanvändningen (129): minskningen av antalet språk i olika delar av världen, språkens migration (tillsammans med migranterna), turismens och i synnerhet internets betydelse för vissa språks spridning och dominans, internationella vetenskapliga publikationer på ”språken för den globala intellektuella diskursen” (Steger 2008: 130). Engelskans, kinesiskans, spanskans och franskans betydelse ökar, och engelska betraktas som 2000-talets lingua franca (132). Globaliseringens ideologiska dimension (143) är den tidigare nämnda globalismen (145). Globaliseringens reklam (145) bygger på fem slagord: 1) globalisering är marknadsliberalisering och global integration (Steger 2008: 148), 2) globalisering är oundviklig och oåterkallelig (Steger 2008: 152) [”det verkar som om globalisternas krafter återupplivar 1800-talets paradigm om den angloamerikanska avantgardistiska rollen” (Steger 2008: 155)], 3) ingen bär ansvaret för globaliseringen – den styrs av ”marknadens osynliga hand” (Steger 2008: 155), 4) globaliseringen gynnar alla (Steger 2008: 158), men: ”Till och med Världsbankens uppgifter visar att inkomstskillnaderna mellan olika folkgrupper ökar snabbare än någonsin tidigare” (Steger 2008: 159), 5) globaliseringen främjar demokratins spridning världen över (Steger 2008: 166), men: ”Ju fler länder som blir demokratiska, desto oftare väljer amerikanska företag diktaturstyrda länder” (Steger 2008: 169). Slutsatsen är alltså ungefär motsatsen till ett slagord: ”Globaliseringen består av många övertygande små berättelser som propagerar nyliberala åsikter och formar det kollektiva medvetandet och en identitet som förstås i populära termer” (Steger 2008: 170). I kapitlet Utmaningar för globalismen (171–195) hävdas: ”Globalismen – vår tids dominerande ideologi – har hamrat in en nyliberal förståelse av globaliseringen i många människors medvetande världen över, en förståelse som i sin tur har förstärkts och bekräftats av mäktiga politiska institutioner och ekonomiska företag” (Steger 2008: 171). Även om detta fenomen förstås som ”amerikansk globalisering” (173) eller amerikaniseringen av världen (173), skönjer man också en fara för själva Amerikas traditionella samhällsordning: ”Under de senaste åren har antalet nationalistiska organisationer i Amerika ökat kraftigt, <...>. <...>. Eftersom de betraktar globalismen som en främmande och gudlös ideologi som gradvis slukar deras land, fruktar de att transnationella krafter hänsynslöst river ner ”det traditionella amerikanska levnadssättet” (Steger 2008: 176). Och en kritisk slutsats dras med goda skäl: ”Skillnaderna mellan ideologiska slagord och den faktiska mänskliga erfarenheten kan leda till en kris för det dominerande paradigmet” (Steger 2008: 171). Här kompletteras globaliseringens begreppsapparat väsentligt: Terminologija | 2008 | 15 6 5 —och en gudlös ideologi som gradvis slukar deras land; de fruktar att transnationella krafter skoningslöst river ned ”det traditionella amerikanska levnadssättet” (Steger 2008: 176). Och man drar med goda skäl den kritiska slutsatsen: ”Skillnaderna mellan ideologiska slagord och verkliga mänskliga erfarenheter kan utlösa en kris för det dominerande paradigmet” (Steger 2008: 171). Här kompletteras globaliseringens begreppsapparat väsentligt: globalistai 151–153, 155, 166, 174; antiglobalistai 173, 175, 207, antiglobalistų aljansas 185, antiglobalistiniai judėjimai 198, antiglobalistiniai protestai 170, antiglobalistinės nuostatos 176, antiglobalistinės nevyriausybinės organizacijos 175; hiperglobalistai 101–103, 205, optimistiniai hiperglobalistai 118, hiperglobalistų stovykla 95, hiperglobalistinė pasaulio be sienų prognozė 104, hiperglobalizacija 205, 206 (2x); globala skillnader i välstånd och levnadsstandard 171, global ojämlikhet 174, 200, ”globaliseringens offer” 179, företagsstyrd globalisering 180, global solidaritet 173, ”globalisering underifrån” 174. Saken är också den att ”inte ens de som motsätter sig moderniseringen kan undkomma den globaliseringsprocess som de offentligt fördömer. För att sprida sina åsikter och locka nya anhängare måste antimodernisterna använda globaliseringens instrument (– medel)” (Steger 2008: 25). Kapitel 8 Prognoser om globaliseringens framtid (196–201) inleder på ett lärorikt sätt med det förflutna: ”globaliseringens ’guldålder’ var perioden från 1860 till 1914, <...>. <...>. <...>. Storbritannien – världens största supermakt – spred sitt politiska system och sina kulturella värderingar över hela världen. Men alla samlade ansträngningar att skapa en marknad kontrollerad av det brittiska imperiet slog tillbaka våldsamt mot globaliseringen och slutade med första världskriget” (Steger 2008: 197). I sin studie Den stora omvandlingen (1944) framför Karl Polanyi tanken att det antiglobalistiska ”partikulära protektionismen” plötsligt tog sig uttryck i de mest extrema formerna av italiensk fascism och tysk nationalsocialism” (Steger 2008: 198)1. När det gäller möjligheterna för globaliseringen att bli en verkligt demokratisk och jämlik världsordning nämns bland andra åtgärder en plan för global utveckling (201). Den framstående amerikanske statsvetaren Zbigniew Brzezinskis bok En värld utom kontroll har den tydligt kritiskt inriktade undertiteln Globalt kaos inför 2000-talet (Vilnius, 1998, XVI+240 s.). Om själva globaliseringen i den I den1 66 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... skrivs inte ut (endast globaliseringen av den politiska moralen nämns, 91), men det finns mycket och många olika globala företeelser: global politik XIV, 99, 221, globalt politiskt uppvaknande XI, 53, 54, 75, 95, 154, mänsklighetens globala uppvaknande XIII, global politisk gemenskap 51, globalt politiskt perspektiv 55, global politisk enighet 84, global politisk kraft 87, global enighet 226, global politisk process 91(2x), 92, 94, 99, 130, 147, 152, 153(2x), 223, 227, global process 100, global process av politisk ömsesidigt beroende 97, global politisk miniatyr 97, global politisk tyngd 134, globala politiska problem 220, global geopolitisk dynamik 200; global makt XIV, 48, 85 (Del tre. Oöverträffad global makt 85–148), 87, 90, 97, 105, 117, 152, 164, 197, 207, 225, Amerikas globala makt 100(2x), den globala maktens struktur 3, förskjutningar i den globala makten 154, global vanmakt 97; globalt herravälde (: Amerikas globala makt innebär ännu inte ett globalt amerikanskt herravälde) 100; globalt ekonomiskt inflytande 87, globalt ekonomiskt välstånd 211, globalt ekonomiskt och finansiellt övertag 121, globalt ekonomiskt ledarskap 124, global ekonomisk splittring 210; global militär kapacitet 87, global kulturell och ideologisk attraktionskraft 87, global attraktionskraft 115, globalt företräde 103, global auktoritet 102, 116, 127; global supermakt 97, 124, 125, en stat med ett globalt frälsningsuppdrag 83–84, global konfederation 152, global hierarki 37, 97, global anarki 197, global oordning (Del fyra. Den globala oordningens problem 149–200), global katastrof 185; globalt system 198, global verklighet 153, global status quo 199, 206; global stabilitet 133, global instabilitet XIV, 167, global roll 129(2x), global uppmärksamhet 193, global påverkan 100, globalt inflytande 206, globalt samarbete 100, 200, global enighet 48, globala angelägenheter 206, globala samtal 94, 132; globalt tänkande 94, global förståelse XV, globala synsätt 226; global fattigdom XVI, global orättvisa 77, global ojämlikhet 115, 154, 182, 183, globala skillnader 84, globalt massuppror 198, global sammanhållning 77, global social sammanhållning 77, global klyfta 211, 226; globala förändringar X, 89, 111, 151, 231, global ideologisk utmaning 155, globala sociala problem 81, globalt utbildningsutbyte 94; Terminologija | 2008 | 15 6 7 global television 49, global miljövård 221; global amerikansk ledning 101, global amerikansk överlägsenhet 111, globala amerikanska fördelar 115, globalt japanskt försprång 125, global japansk status 129; ett globalt betydelsefullt värdesystem XIV, globalt destruktiv 151, globalt mer ansvarsfull 224. Som vi ser kommer Brzezinskis målmedvetet och välgrundat kritiska synsätt till uttryck i negativa begrepp – global oförmåga, global instabilitet, global orättvisa, global ojämlikhet, global fattigdom, global ekonomisk splittring, global förvirring, globalt massuppror. Denna kritik kröns av en global andlig kris 230 (och en allmän andlig kris 54). Hoppets riktning anvisas av en moralisk uppmaning: ”<...> mänskligheten behöver en moralisk kompass och en känsla för måttfullhet eller balans, om den vill styra sitt eget öde” (Brzezinski 1998: 228). Avslutningsvis kan man efter denna teoretiska och kritiska översikt över globaliseringen säga att globala ambitioner fanns redan innan de omtalade företeelserna uppstod och fick fäste. Exempelvis: <...> förändringarnas och omvälvningarnas kaos är den enda älskade miljön för revolutionernas inspiratörer; de kan klara sig utan bröd, ge dem bara någon global idé av världsomfattande räckvidd (Pasternakas 1991: 315). Å andra sidan kan globaliseringen neutraliseras eller till och med bromsas av den ”konception” som Samuel P. Huntington (1927–2009) utvecklade i sin bok från 1996 Civilisationernas kamp och omformningen av världsordningen (The Clash of Civilizations and The Remaking of World Order), enligt vilken kulturella och civilisatoriska skillnader mellan västlig och östlig kristendom, konfucianism, islam, hinduism och andra traditioner i huvudsak kommer att avgöra internationella konflikter efter det kalla krigets slut och den då dominerande ideologiska motsättningen mellan liberalism och kommunism – ”stater som tillhör en och samma civilisation kommer att samlas i regionala block” (PolEncŽ 2007). Boken Globaliseringen: dess konsekvenser för människan (2002; 2:a uppl. 2007, Vilnius, 208 s.), skriven 1998 av Zygmunt Bauman (född 1925 i Polen), professor vid Leeds universitet i Storbritannien 1971–1990 och därefter hedersprofessor, tillför inte så många begrepp; överlag är de få: ”globala människor” 9, globala eliter 11, den globala eliten 84, global elit 152, global elit 189, ”globaliserad” elit 154, elitens ”globalitet” 189, globaliserade intellektuella 9, globala affärsmän, globala kulturförvaltare och globala forskare 136, globaliserad topp 10, globala krafters överhöghet 187, en värld som globaliseras 118, ”globaliserad” värld 153, ”globaliserande” värld 153; 68 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:… globaliserad ekonomi 11, ”globalisering” av ekonomins alla aspekter, globala företag 106, global finans 106, 181, globala finansmarknader 103, globalt kapital 106; globalisering av marknader och information 109, globalt informationsnät 32; globala lagar 198, ”global politik” 97, ”global ordning” 91, 98, globala angelägenheter 92, 93, globala företeelser 156, globala friheter 192, global rörelsefrihet 107, 183, globala horisonter 98, globaliserande tendenser 105, ”globaliserande” processer 109, globala symboler 154, ”den globala scenen” 97, 99; globala initiativ och idéer 94, globala konsekvenser 94. Nya är motsatsparen: globalitet och lokalitet 183, global och lokal hierarkis poler 183; en ”lokal” globaliserad värld 9; den inhemska och den globala marknaden 102; globala orsaker till lokal fattigdom 115: G l o b a l i s e r i n g e n splittrar lika mycket som den förenar; den splittrar genom att förena <...>. <...>, börjar ”l o k a l i s e r i n g e n s” process, som definierar rummet 8. <...> kommunikationen mellan allt mer g l o b a l i s e r a d e och extraterritoriella eliter och allt mer l o k a l i s e r a d e andra människor bryter samman i allt snabbare takt 10. <...> bilden av en ”g l o b a l ordning” förflyktigades och förvandlades till summan av antalet lokala ordningar, <...> 98. Rikedom är g l o b a l, medan fattigdom är l o k a l, <...> 115. G l o b a l a finansiella resors 116 och l o k a l a spår som dessa resor lämnar efter sig <...> – lokala ekonomiers sammanbrott 116. G l o b a l lag, l o k a l ordning (kapitelrubrik) 156. G l o b a l investerares valmöjligheter, jämfört med strikt l o k a l a begränsningar i valet av ”arbetskraftsleverantörer”, skapar den asymmetri som i sin tur ligger till grund för de förstnämndas herravälde 159. För övrigt är denna motsättning samtidigt en enhet – glokalisering: ”Det som för vissa är ett fritt val faller över andra som ett grymt öde. Och eftersom dessa ’andra’ ständigt blir fler och sjunker allt djupare ner i den förtvivlan som framkallas av en utsiktslös tillvaro, kan man tala om ’glokalisering’ (en lyckad term av Roland Robertson, som uttrycker den oupplösliga enheten mellan ett ’globaliserande’ och ett ’lokaliserande’ beslut, – <...>” (Bauman 2007: 109). Denna smärtsamma och orättvisa motsättning uttrycks ofta också på ett annat sätt: ”<...> teknologiskt upphävande av tids- och rumsavstånd homogeniserar inte människans tillvaro, utan polariserar den snararepoliarizuoja. – – – För vissa förebådar detta friheten att skapa m e n i n g a r, medan andra döms till m e n i n g s l ö s h e t. Just nu kan somliga, om de så önskar, Terminologija | 2008 | 15 6 9 resa bort – oavsett från vilken plats, medan andra hjälplöst ser hur den enda plats de bor på glider undan deras fötter” (Bauman 2007: 33). ”<...> globaliseringen är en paradox: genom att ge en liten grupp mycket stöter den bort och marginaliserar två tredjedelar av världens befolkning” (Bauman 2007: 111). ”Den vitt omtalade och alltmer oroande polariseringen av världen och dess invånarepoliarizacija <...> – är en följd av samma globalisering” (Bauman 2007: 143). ”När hela folk berövas sina resurser kallas det ’främjande av frihandel’; när familjer och samhällen berövas sina försörjningsmöjligheter kallas det ’nedskärning av tjänster’ eller bara ’rationalisering’” (Bauman 2007: 186). <...> fragmenteringfragmentacija och distansering ”nedåt” och globalisering ”uppåt” är tvillingar (Bauman 2007: 193). Bauman lägger alltså fram en ganska övertygande antiglobalism-plattform. Liksom Brzezinski talar han om globalt kaos: ”Bilden av globalt kaos återspeglar förmodligen en ny insikt (som underlättades, men inte nödvändigtvis orsakades, av blockpolitikens plötsliga slut), nämligen att företeelser som tidigare tycktes vara fast under kontroll <...> i själva verket är vilda och slumpartade” (Bauman 2007: 91). ”Globalisering är ett annat namn på [Kenneth] Jowitts ’nya världskaos’ [titeln på denna författares bok]” (Bauman 2007: 93). Bauman betraktar inte globaliseringen som ett misslyckande eller en förvrängning av genomförandet av en god idé, utan som något i grunden felaktigt: ”världens angelägenheter är obestämda, okontrollerbara och lämnade åt sitt eget förlopp” (Bauman 2007: 92). Han förstår globaliseringen som en avvikelse från den ursprungliga idén om universalization, som ”uttryckte hoppet, avsikten och beslutsamheten att införa ordning”, ”förkunnade avsikten att förändra världen och göra den bättre än den varit, samt att sprida förändringar och förbättringar globalt, i hela människosläktets skala” (Bauman 2007: 93). Bauman förklarar hur det kunde gå så snett; här är det bara det misslyckade resultatet som intresserar oss: ”Globalisering” är inte det som vi alla, eller åtminstone de mest initiativrika och uppfinningsrika bland oss, vill och hoppas göra. Globalisering är det som händer oss alla” (Bauman 2007: 94). Författaren talar också med smärtsam ironi om statens maktlöshet inför globaliseringens allmakt: ”I globaliseringens kabaré gör staten striptease och lämnas vid föreställningens slut bara med det allra nödvändigaste – sina egna repressiva befogenheter <...> – och nationalstaten blir därmed ett enkelt säkerhetsbolag åt megaföretag...” (Bauman 2007: 103). ”Det är lätt att tvinga svaga kvasistater att spela (den nyttiga) rollen som lokala polisstationer; <...>” (Bauman 2007: 106). ”Fattigdomen kriminaliseras” (Bauman 2007: 190), och ”fängslande är snarare ett alternativ till sysselsättning: ett sätt att bli av med en stor del av befolkningen 70 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... dalies (ar ją neutralizuoti), <...>“ (Bauman 2007: 169). Tai globalizacijos atstumtieji bei globalizacijos atliekos (171). Nu, när det till och med i Litauen skrivs böcker om att politik utan värderingar är omoralisk (Jokubaitis 2008), talar monsignore Gianfranco Girotti, regent för Vatikanens apostoliska penitentiaria, om sociala synder med anknytning till globaliseringen: ”Genetiska manipulationer, miljöföroreningar, social ojämlikhet, outhärdlig social orättvisa: detta är de nya former av synd som har trätt fram vid mänsklighetens horisont, liksom de kröner den ostoppbara globaliseringsprocessen. — — — Kort sagt förstås botgöring i dag mer på ett socialt plan, särskilt efter att de sociala relationerna försvagats och blivit mer komplicerade. Och detta är en av globaliseringens följder” (Nuodėmė 2008: 12 6). Den kortfattade slutsatsen av dessa översikter och bedömningar skulle kunna lyda så här: globaliseringen är ett historiskt lagbundet fenomen, men dess negativa konsekvenser är oundvikliga och omfattande. Bland dem finns den snabba och kraftiga utarmningen av världens språk och deras indelning i världsspråk, regionala språk, officiella/statliga språk och språk för snäva, inhemska funktioner (allt detta är eviga processer), även om ordförrådet eller grammatiken hos de språk som består inte påverkas direkt, utan bara genom ett ödesdigert sammanhang eller en ogynnsam bakgrund. I Litauens diskurs aktualiseras bedömningar av globalisering och globalism bara ibland på ett rationellt sätt: ”Den nationella kulturen räddas inte genom slutenhet, utan genom expansion, genom att träda in i moderna nationers omgivning och genom en klok öppenhet mot den. När man talar om nationens arv i dag, än mer i morgon, måste prioritet ges åt bejakande, inte åt förnekande (Treinys 2000: 18). Men detta kan inte åstadkommas på egen hand, utan ’välvilliga utbytespartner och kulturella allierade’, och dessa skulle vara ’människor och nationer som inte vill förlora sin särart och bli enbart konsumenter av McDonald’s- och Teletubbieskultur’ (Treinys 2000: 18). Terroristiska antiglobalister kan inte vara allierade; de ’strävar efter att göra nationalkänslan till ett redskap för hämnd, terror eller annan aggression och fungerar därför <...> som ett bekvämt argument för förespråkarna av total globalisering att förneka alla uttryck för nationalitetsideologin’ (Treinys 2000: 20). I den offentliga diskursen förekommer begreppen globalisering och globalism mycket sparsamt, till exempel: en alltmer globaliserad värld MokslL 2008 6 2, globaliserad ekonomi NŽA 2008 11–12 480, globalisering av världens finansiella system Vd 2008 45 13, massglobalisering Vd 2008 24 53, globaliseringens tsunami Vd 2008 15 38, globaliseringens mörka sida NŽA 2008 11–12 501, ”global makt” Vd 2008 31 41, global ordning NŽA 2008 11–12 501, global handel L ir M 2008 44 3, Terminologija | 2008 | 15 7 1 global kultur GŽ 2008 1 1 25, globalt mode L ir M 2008 44 3, global säkerhet NŽA 2008 11–12 501, global pragmatisk fred NŽA 2008 6 286. Nu är negativa företeelser högaktuella: global uppvärmning Sav su TV 2008 33 15, hot på global nivå MokslL 2008 16 7, global kris Sav su TV 2008 11 6, global kapitalismens kris NŽA 2008 11–12 501, global finansiell kris Sav su TV 2008 46 16, global prisökning Sav su TV 2008 11 6, global efterfrågan på livsmedel Sav su TV 2008 11 7. Denna brist på begrepp är ett tecken på en svag förståelse av globaliseringens betydelseglobalizacijos. Det skrivs och visas framför allt om antiglobalisternas upplopp och våldsamma framfartantiglobalistų. Bara Donatas Katkus vågar säga: Jag är kulturantiglobalist L ir M 2008 44 3. Avslutningsvis – två rent språkliga frågor. Grundbegreppet globalisering kräver systematiskt också adjektivet global (men inte globalin), och inte universell, till exempel: korruptionspandemi, global mutaffär Vd 2008 51 45, och det intill använda universell mutkultur verkar inte vara samma sak. Det är mycket tveksamt om det passar att ersätta datatermen internationalisering – ”utformning av programvara och dess datastrukturer så att allt detta lätt kan anpassas till olika språk och kulturer” EncKompŽ 2005 – med globalisering, till exempel: ”Många förhoppningar knyts till möjligheterna att tillämpa informationsteknik inom kunskapsförvaltning, där begreppet lokalisering blir allt viktigare <…>. <…> lokalisering innebär att en produkt anpassas till ett språk och en kultur. Lokalisering är inte samma sak som globalisering (anpassning av marknadsstrategier till kraven i alla regioner) eller internationalisering (produktion av en produkt, till exempel programvara, som kan anpassas till kraven på olika platser)” (Crystal 2005: 148). Globalt namn, global variabel skulle inte vara något problem. 2. Att rikta allas uppmärksamhet enbart mot globaliseringens effekter (utmaningar) är mycket felaktigt, inte bara på grund av ensidigheten utan också för att andra viktiga faktorer förtigs. Det fanns flera, och av olika slag. Bakom järnridån frodades obevekligt företeelser från 1900-talet som åtminstone delvis kunde räknas till den ogynnsamma och irrationella bakgrund som påverkade språket i allmänhet och enskilda språks, särskilt små språks, funktion: konsumtionskult och kapitalkoncentration – ”detta är 1900-talets demokratidiktatur i sammetsdräkt. – – – I dag uttrycker människan meningen med sin existens genom att handla. Stormarknaderna är helgedomar för vår konsumtionskult. – – – Kapitalismen i slutet av 1900-talet skapar behov, <…>”; konsumentsamhälle – ”I konsumentsamhället måste det nödvändigtvis finnas två- 72 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... slags slavar: vanans slavar och avundens slavar”. Så skrev Ivan Illich (Illich; f. 1926) i boken ”Tools of Conviviality” (1973)”; massamhälle – ”ett kritiskt värderat modernt samhälle – ryggradslöst, konformistiskt, utan ideal eller traditionella värderingar, inriktat enbart på materiell vinning, passivt, alienerat, byråkratiserat, mottagligt för propaganda och reklam. <...>”; engångscivilisation – ”en oekonomisk, slösaktig, vårdslös och hänsynslös civilisation under 1900-talet, som skaffar sig allt fler saker, även sådana som knappast behövs och som måste kastas bort efter en enda användning, <...>. – – –”; marknadsföring (eng. marketing) – ”<...>. Den kräver att man <...> analyserar konsumentens psykologi och kan påverka den samt stimulera samhällets behov <...>”; reklam – ”— — — 1900-talets reklam bygger inte längre på förnuftsargument. Den talar sällan om produktens egenskaper utan vädjar oftare till konsumentens karaktär och riktar in sig på dennes svagheter, drömmar, önskningar och rädslor”. ”<...> Under 1970-talet blomstrade konsten att göra tv-reklam, med smartare retorik och en mer sofistikerad stil. Även den politiska propagandan tog över tv-reklamens metoder: politikerns tv-bild (image) blev viktigare än vad han hade att säga. Under 1980-talet hade tv-reklamens metoder redan påverkat många spelfilmer – <...>”; agitator – ”Agitatorns konst är att låtsas vara lika dum som sina åhörare, så att de tror att de är lika intelligenta som han” (Karl Kraus (1874–1936), österrikisk dramatiker, poet och publicist), <...>”; massmedier (eng. mass media) – ”medel för att informera allmänheten, <...>. Teorin hävdar att massmedierna är effektiva endast när de har många lyssnare (läsare, tittare) som är tillräckligt utbildade för att förstå och intressera sig för den information de får. Men <...> söker de flesta informationsmottagare inte så mycket kunskap i medierna som billigast möjliga underhållning. Därför tvingas mediernas organisatörer, som huvudsakligen lever på reklam, att erbjuda sämre information av lägre kvalitet, <...>. Allt detta utarmar, får man anta, intellektet hos mindre motståndskraftiga informationskonsumenter, särskilt barn och ungdomar, och fördärvar deras smak”; masskultur (eng. mass culture) – ”en term som uppstod i USA i början av 1950-talet: den betecknar den helhet av intellektuella, konstnärliga och underhållande publikationer som är karakteristisk för det moderna urbaniserade samhället och som massmedierna tillhandahåller massorna. Dessa publikationer klandras för sin låga intellektuella, estetiska och moraliska nivå samt för att verk vulgariseras och förenklas <...>”; Terminologija | 2008 | 15 7 3 treminuterskultur – ”en lavin av korta, ytliga meddelanden överöser den genomsnittliga informationsmottagaren via radio, tv och internet och bringar honom ur fattningen; den vanlige medborgaren förmår inte längre följa ett och samma ämne uppmärksamt i mer än tre minuter. Medvetna om detta avbryter tv-programledarna (...) till och med specialistens mest intressanta och innehållsrika kommentar efter tre minuter och låter honom inte komma till sakens kärna <...>”; stjärnproduktion – ”<...>. Den mest värdefulla egenskapen hos en filmstjärna blev inte så mycket skådespelarförmåga och talang som hennes aura, atmosfären kring stjärnan och förmågan att förföra publiken med personlig charm, fysisk attraktionskraft och sexualitet. I Hollywood <...> fanns specialister som kunde forma en stjärna till ett ouppnåeligt drömobjekt som tittaren ville identifiera sig med, till en av den moderna mytologins arketyper, föränderlig i takt med modet och sederna. – – –” (Kopalįnski 2001). Den gemensamma nämnaren för alla dessa fenomen är förenklingen av människan och hennes liv. Liknande förvrängningar kompletteras och framhävs väl av seklets citat: ”Dagens kändisar går varken att skämma ut eller förödmjuka. Det som en gång kallades skam och förödmjukelse kallas nu reklam” (ur P. J. O’Rurkes (P. J. Rourke; f. 1947) bok ”Gine War a Chanse” (”Ge kriget en chans”; 1992)) (Kopalįnski 2001: 79). ”(Det som är) intressant är i dag viktigare än sanningen; det som är märkligt och spännande övertrumfar det verkliga. <...>. I själva verket finns det inget billigare än sanningen i vårt århundrade. Och sanningen förpliktar utan tvekan.” Så hävdade den franske författaren René Daumal (René Daumal; 1908–1944) <...>” (Kopalįnski 2001: 173). Filosofas Karlas Raimundas Popperis (1902–1994) paskutiniame savo darbe – esė Nepiktnaudžiauti televizija (paskelbtame 1995 m.) nustatė televizijos maro diagnozę: „<...> televizija yra blogio jėga, ji galėtų tapti gėrio jėga. Deja, tai beveik neįtikimas dalykas. Priežastis paprasta: apskritai bet kokią kultūrinę jėgą yra be galo sunku priversti tarnauti gėriui“ (Popper 1995: 14). Kol televizijų konkurencija buvo nedidelė, tol ir paklausa buvo maža, tad „pirmaisiais savo gyvavimo metais laidų kokybei televizija buvo kur kas reiklesnė“ (Popper 1995: 15). Dabar gausybė k o m e r c i n i ų televizijų varžosi, kad „prisiviliotų kuo daugiau publikos, o šis siekimas, savaime suprantama, jokių auklėjamųjų tikslų neturi“ (Popper 1995: 14). Žiūrovų masėms jų nė nereikia – tik circenses. Kultūros paklausa nedidelė... Transliuotojams rūpi pelnas, o jį užtikrina reklama, duodama į tas laidas, kurių žiūrimumo rodikliai aukšti. Popperis greičiausiai klysta, kad transliuotojai n u o š i r d ž i a u s i a i įsitikinę, jog rodyti reikia tai, ko žmonės nori. Žiūro- 74 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... …s, särskilt barns och ungdomars, men också pensionärers, tv-beroende är verkligen ohälsosamt. Paradoxalt nog garanterar konkurrensen inom tillverkningen varornas kvalitet, medan konkurrensen mellan tv-kanaler sänker programmens kvalitet. Inte mycket bättre är kulturens amerikanisering – ”En av de viktigaste kulturhändelserna under 1900-talet är att den transatlantiska påverkan bytte riktning. Den amerikanska kulturen, som fram till seklets början hade närts av Europa, översvämmade sedan själv Europa och hela världen, tillsammans med det ekonomiska och politiska inflytande som följde av de två världskrigen och Europas förfall till följd av dem, särskilt som USA i hög grad bidrog både till att vinna krigen och till att återuppbygga det som förstörts i dem.” Till denna kulturs företeelser hör jazz, rock, popmusik, Hollywoodfilmer, westernfilmer, tv-serier, thrillers, kriminalfilmer, bilar, påträngande reklam, såpoperor, snabbmat och jeans. ”Under anglosaxiskt inflytande förändras språket bortom igenkänning” (Kopaliński 2001). Frankrike försöker göra motstånd, men resultatet är franglais – ”franska med många engelska ord och uttryck. Denna benämning, bildad av de sammansatta franska orden français (på franska) och anglais (på engelska), populariserades omkring 1965 av René Etiemble, professor i jämförande språkvetenskap vid Sorbonneuniversitetet, <…>. Professorn uppmanade till att ersätta engelska ord med franska, <…>. <…>. I dagens Polen tog tidningen ”Gazeta Wyborcza” i november 1996 initiativ till att polonisera engelska termer, med hjälp av läsarna, men resultaten var inte särskilt uppmuntrande: <…>” (Kopaliński 2001). Ett annat resultat är träigt språk – ”ett språk fullt av banaliteter och utslitna fraser. <…>” (Kopaliński 2001). När järnridån föll strömmade dessa fenomen också in i Litauen, där allt från väst tyvärr framstod som gott för den andligt utarmade befolkningen. Visserligen var inte allt okänt. En del hade på ett primitivt sätt angripits av den sovjetiska antamerikanska propagandan, en del var något bekant genom den mer seriösa litauiska filosofiska diskursen och annat genom vår emigrantlitteratur. Men den seriösa kritiken kom ofta för sent. Redan 1969 skrev poeten Jonas Aistis, en av pionjärerna inom litauisk essäistik och en skarpsynt publicist i Amerika: ”Reklamen är en stor makt i vår tid; alla trosbekännelser, alla troner och alla riken måste böja sig för den” (Aistis 1991: 418). Man bör också nämna de insatser för en kritisk hållning som Litauiska språkets institut och Litauiska språksällskapet har visat under de senaste åren (RekK 2004). Även inom detta område saknas dock inte apologetiska värderingar av reklamspråket. Terminologija | 2008 | 15 75 Reklamos sesuo mada į XX a. mitų (Kopaliński 2001) tarpą nepateko, nes smarkiai reiškiasi nuo daug anksčiau. Jau rusų rašytojas N. Gogolis, Romoje lygindamas senojo meno grožį su savo laiku, rašė: „Ir kokia netauri, žema prieš šitą didingą, gražią prabangą pasirodė jam dabar XIX šimtmečio prabanga, smulki, niekinga prabanga, tinkanti tik krautuvės puošti – <...>. – – Kokie menki atrodė jam prieš šitą pastovią palaimingą prabangą, supančią žmogų daiktais, kurie kilmina ir auklėja jo sielą, nūdieniai smulkmeniški papuošalai, kuriuos laužo ir išmeta lauk nenuorama mada, tasai keistas, nesuprantamas XIX amžiaus padarinys [t. y. reiškinys], prieš kurį tyliai nusilenkę išminčiai, šitas žudyt ojas ir griovėjas visko, kas kolosalu, didinga, šventa“ (Gogolis 19541: 236). Savo kūrybos ataskaitoje Šešiasdešimt mano literatūrinio gyvenimo metų prancūzų akademikas A. Maurois teigia, kad dėl mados išpuolių pasidarė nuoseklus moralistas: „Tokiu metu, kai mada reikalavo nepaisyti doros normų ir dėsnių, be kurių negali egzistuoti jokia visuomenė, aš tiesiog savaime pasijutau priverstas, profesijos įpareigotas jas ginti. Todėl tapau moralistu. Vėliau rašiau romanus, biografijas, tačiau manyje romanisto ir biografo nugarkaulį sudaro moralistas“ (Morua 1991: 18). Kitam prancūzui – mokslinių esė knygos Viduramžių vaizduotė autoriui Jacques’ui Le Goffui mados gynimas ir gyrimas (gal pergy­rimas) irgi neišeina be naikinamos kritikos: „Po Roland’o Barthes’o esu pasiryžęs ginti madą. Ji dėmesinga naujovei, modernumo variklis, gali būti atsinaujinimo priemonė. Tai istorijos varomoji jėga. Kaip kiekvienas reiškinys, ji gali išsigimti ir nugrimzti į snobizmą – tiesą sakant, jaudinantį iškrypimą vyrų ir moterų, kurie stengiasi sustabdyti bėgantį laiką ir atitolinti mirties grėsmę apgailėtinu ir beviltišku noru visada būti mados viršūnėje ir užmiršti laiko jausmą, diena iš dienos keisdami išvaizdą“ (Le Goff 2003: 26). Šitai yra nuolat. O išlyga – daugiau teorinė: „Tačiau mada – tai pirmiausia Zeitgeist, laiko dvasios, apraiška, susiejanti išvaizdą su giluminiais istoriniais poslinkiais“ (Le Goff 2003: 26). Mados uniformizmas ir meninė, štampinė kalba – kalbos uniformizmas yra susiję paliegusios mūsų laiko dvasios ženklai. Vėl galima prisiminti mūsų guvųjį J. Aistį: „Kultūra turi kruvinu prakaitu išeiti iš tautos iščių. Kita vertus, mada visada išeina iš mados. – – – Labai madingi dalykai, išėję iš mados, yra juokingi ir kvaili“ (Aistis 1991: 476). Först när järnridån föll nådde sanningar från väst oss, nästan ett halvt sekel gamla, om våra egna liv i ondskans imperium: nyspråk (eng. newspeak) – ”ett nytt språk skapat av monopolistisk makt 76 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... vars ords betydelser förändras i takt med statens officiella politiska åsikter. På nyspråk är det inte bara omöjligt att uttrycka illojala åsikter, utan också att formulera dem, eftersom de nödvändiga orden saknas. Termen är hämtad från George Orwells (George Orwell, 1903–1950) roman ”1984”; tankepolisen – ”en partiinstitution som skildras i George Orwells (George Orwell) roman ”1984” och som övervakar de yttre partimedlemmarnas tankar. Om den upptäcker (=usi. – J. K.) någon avvikelse från den fastställda ”linjen”, ser den (=ji. – J. K.) till att den skyldige grips, torteras (i Kärleksministeriet) och tillintetgörs”; dubbeltänkande (eng. doublethink) – ”att samtidigt uppfatta två motsatta tankar eller åsikter och medvetet tro på båda. Termen kommer från den engelske författaren George Orwells (George Orwell; 1903–1950) roman ”1984” (1949); den beskriver nyspråkets inverkan på det ”förslavade sinnet”; ”Det förslavade sinnet” – ”Czesław Miłoszs (Czesław Miłosz) bok (1953), där författaren analyserar de psykologiska försvarsmekanismerna hos författare i Folkrepubliken Polen, vilka tvingar dem att publicera slagord som överensstämmer med den officiella propagandan och noggrant dölja sina verkliga tankar och känslor, <...>” (Kopaliński 2001). Förslavandet av sinnet börjar med tomhet (en miljö utan religion) och det absurda i ett meningslöst liv, fortsätter genom nödvändigheten av ett nytt liv och når fram till obligatorisk framgång (Miłosz 1995: 20, 22, 24, 30). Framgången är dock inte utan sorgliga följder: ”i djupet finns fortfarande gamla moraliska och estetiska krav kvar, och därför klövs människan itu” (Miłosz 1995: 36) – ”alla spelar teater inför alla och alla vet om varandra att de spelar” (Miłosz 1995: 76); ”Det vore fel att hävda att värderingarna inte längre är splittrade, men motståndet är känslomässigt och kan sällan stå emot konkurrensen från rationaliserade reflexer” (Miłosz 1995: 244). Den ödesdigra epok som föregick detta skulle kortfattat kunna beskrivas med två fruktansvärda epoktypiska uttryck, värdesymboler – från öst: хлам (skräp) – en förkortning av orden художники, литераторы, артисты, музыканты (akronym); från väst: Wenn ich Kultur höre… entsichere ich meinen Browning (författare – Hans Johst, återgivare – Hermann Göring). Först den 26–27 november 1988 uttryckte David Glencross en riktig epokgiltig tanke: ”Det är otroligt att någon regering skulle gripa till en pistol när den hör ordet ’kultur’. Jag anser att den borde gripa till en ordbok” (Kopaliński 2001: 197–198). En värld polariserad i två antagonistiska läger, med ett fluktuerande och Terminologija | 2008 | 15 77 omvandlingen av den vegeterande tredje världen2, desintegrationen av det stalinistiska imperiet, där man under Brezjnevs tid redan öppet planerade och kungjorde språkens närmande och sammansmältning, återupprättandet av Litauens självständighet och litauiskans införande som statsspråk (förklaringen som statsspråk och beviljandet av statligt skydd, dess användning och utvecklingsprogram och projekt), nationellt uppvaknande, samhällets demokratisering och det civila samhällets framväxt, Litauens europeiska och transatlantiska integration och den därmed följande anglifieringen, samt datorisering och internetisering – många mer konkreta faktorer; deras betydelse för nationens identitet och självmedvetande, kultur och språk, vetenskap och språkvetenskap, språkvård och terminologi har varit avgörande och epokgörande i 20 år och kommer att förbli det länge än. II 3. Den materiella världen är en. Även om det finns många och stora skillnader i landskap, växt- och djurliv, klimat och därmed sammanhängande levnadssätt, så minskar människor dem dels (också en form av globalisering), dels är den mänskliga materiella verkligheten redan mycket omfattande och mindre olikartad. Logiken är en och densamma i hela den förnuftiga världen, även om det finns mer av den på vissa håll och mindre på andra. Världens tredje existensform – språket (Лукшите 1981: 166) – är en enorm mångfald, som inte går att räkna exakt (3 000 eller 7 000?). Varje levande språk är etniskt eller nationellt – ett modersmål. Folkets karaktär, anda, seder och levnadssätt är också medfödda. Man måste bara kunna förnimma detta och förstå orsakerna. Här är en mycket träffande iakttagelse: ”Sedernas olikheter stack fram i varje handling och steg. Människornas gester speglade geografiska zoner, breddgrader och meridianer; i dem kom herdar, jordbrukares, köpmäns och sjömäns vardagsliv till uttryck; stekspettet rörde sig i spartanens händer som stridslansen, argiern satt på bänken som på en häst, och skogsbon kunde kännas igen på sin tysta gång” (Parandovskis 1984: 118). 2 Termen ”tredje världen” (fr. Tiers monde) användes omkring 1950 av den franske sociologen och demografen Alfred Sauvy: så benämnde han över 130 postkoloniala stater i Afrika, Latinamerika, Asien och Oceanien och skilde dem från de utvecklade marknadsekonomierna och länderna i det dåvarande (fram till 1990) kommunistblocket” (Kopalįnski 2001). Senare uppstod för övrigt en helt annan tredje värld: ”Enligt K. Popper [Popper K. Objective Knowledge: An Evolutionary Approach, Oxford, 1972] är ’den tredje världen’ idéernas värld i allmänhet, sammanhållna av logikens regler. Den omfattar alla teorier och begrepp som skapats under mänsklighetens historia och dem som ännu kommer att skapas, liksom alla hypoteser, alla problem och ekvationer – lösta, under lösning och olösta” (Joninas 1987: 69). En annan form av existens är den tredje existensen: ”А. Ф. Лосев говорит, что „языковое и словесное бытие есть третий вид бытия, наряду с чисто логическим и чисто вещественным, или материальным“ [Лосев 1976, с. 399] (Лукшите 1981: 166). År 1959 formulerade Charles P. Snow konflikten mellan två kulturer – humanister och naturvetare – och 1995 skrev John Brockman i boken Den tredje kulturen om dem som övertar ”den intellektuella elitens uppdrag att söka svar på frågor som länge har oroat mänskligheten: vad är livet, vilka är vi, vart är vi på väg (...) <...>” (Kopalįnski 2001). 78 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... Modersmålet och andra ting som hör hemma i ens ursprung bevarar egenarten. De kan dock inte garantera fullständig renhet, eftersom främmande språk och allehanda främmande inslag finns runtomkring: ”Och ändå, trots dessa olikheter, föreföll moderlandet Grekland nästan enhetligt bland de fantastiska koloniernas krafter: Afrika, Iberien, Gallien, Illyrien, Skythien, Sarmatien, Syrien och Egypten sände sin doft från historiens och civilisationens hemlighetsfulla djup till hundratals grekiska städer, <...>. I den dagliga samvaron med barbarer, under karavanresor och i hamnarnas larm fastnade främmande tankar, vidskepelser och laster vid människan, liksom gatans damm tränger in i hudens porer” (Parandovskis 1984: 118–119). ”Språket, splittrat i ett oräkneligt antal dialekter och talvarianter och övervuxet av främmande ogräs i kolonierna, gav upphov till fruktansvärda missförstånd” (Parandovskis 1984: 119). Vårt modersmål, litauiskan, hade under förhållanden av genomgående subordinativ tvåspråkighet mycket omfattande kontakter med polskan; den översvämmades rentav av polskan, så att endast avlägsna öar som kyrkan och herrgården inte överskuggade berördes mindre. Därför tog den till sig ett stort antal främmande ord och förlorade betydande delar av sitt ursprungliga språkområde och en stor del av sina talare – inte bara stormän och adel utan också vanligt folk. Endast en liten del av följderna har undanröjts; merparten är oåterkalleliga förluster. Efter delningen av Polsk-litauiska samväldet började samma sak med ryskan (redan dessförinnan hade man lånat rikligt från den), och detta fortsatte i två århundraden, med endast korta andhämtningspauser (men inga fullständiga avbrott) under den första och andra republiken. Nu, efter återvunnen självständighet, har en epok av kontakter med engelskan inletts. Därför är det lämpligt att åtminstone i någon mån bekanta sig med dessa språk inifrån – hur ryssarna och engelsmännen själva uppfattar och värderar dem. Det är framför allt den (själv)kritiska aspekten som är av intresse. Den rysk-franska tvåspråkigheten är välkänd, eller mer exakt den ryska överklassens franskspråkighet. Nära förknippad med detta är avgränsningen av det ryska standardspråket från fenomenet kallat просторечие – ”ord, uttryck, fraser och böjningsformer som inte ingår i normen för litterärt språk; de förekommer ofta i litterära verk och talspråk för att skapa en viss kolorit” – eng. popular language, ty. Volkssprache (Ахманова 1966); lett. vienkāršruna (ValTV 1963) – fastän разговорная речь, обиходно-разговорная речь – sarunvaloda (ValTV 1963), men vienkāršruna – šnekamoji kalba (LaLieŽ 1977). Även den tyska motsvarigheten Volkssprache är tveksam. En ganska oprecis och alltför vid motsvarighet till ryska просторечие är litauiska neliteratūrinė šneka – ”ett språkbruk som kännetecknar invånarna i storstäder och som i större eller mindre utsträckning avviker från det litterära språkets normer. De lexikala, grammatiska och fonetiska särdragen hos detta språkbruk uppstår till följd av dialektala Terminologija | 2008 | 15 79 och litteraturspråkliga element blandas, samt ofta på grund av en märkbart större påverkan från andra språk“. Jfr slang – eng. non-standard speech, popular language (Gaivenis, Keinys 1990). Det är felaktigt att översätta просторечие med talspråk Gudavičius 2000: 40, folkligt, talspråk RLKŽ II 1967. Ryskans просторечие är oskiljaktigt från простонародье subst. – enkelt folk, pöbel RLKŽ II 1967, pöbel RLKŽ III 1984, простолюдин subst. – enkel person, obildad, person ur de lägre stånden RLKŽ III 1984, простонародный adj. – folklig, enkel, pöbelaktig: простонародная речь – enkel [folklig] tal RLKŽ III 1984, alltså även просторечие – enkelt språk, pöbelns [enkla] språk (inte bokligt, litterärt) RLKŽ III 1984 (prast. – ett ord eller uttryck ur det enkla talspråket – просторечное RLKŽ I 1982: 15), prastakalbė – просторечие LRKŽ 1988. Man bör komma ihåg att prastakalbė är en rysk term som endast används om ryska språket. Eftersom ryskans просторечие tillåts i litterära verk, kämpade ryska författare mycket hårt för språkets folklighet – dess ryskhet. V. Bielinskis Litterära drömmar (1834) förstod mycket väl även orsaken: ”Folk eller, bättre sagt, allmogen, och samhället har alltså gått skilda vägar hos oss. Det förra fortsatte att leva sitt ursprungliga, kärva och halvvilda liv och att sjunga sina sorgsna sånger, genomströmmade av dess själ i sorg och glädje; det senare tycks ha förändrats, om inte blivit bättre, glömt allt ryskt, glömt till och med att tala ryska; <...>” (Bielinskis 1948: 71). ”<...> överklassen hade anledning att förakta modersmålet, eftersom skriftspråket skar sig mot talspråket” (Bielinskis 1948: 95). Bielinskis såg den ryska purismens mångfald och bedömde den nyanserat, medan han i allmänhet förhöll sig måttfullt till själva purismen: ”Ordet ’framsteg’ måste naturligtvis väcka starkt ogillande hos de ryska språkpurister som var särskilt negativt inställda till det och som upprördes av varje främmande ord och betraktade det som kätteri eller avfall från modersmålets ortodoxi. En sådan purism har en legitim och allvarlig grund; och ändå är den ensidighet driven till det yttersta” (Bielinskis 1948: 530). ”Det råder inget tvivel om att viljan att strö främmande ord över det ryska språket utan något behov och utan tillräcklig grund strider mot sunt förnuft och god smak; <...>. Men den motsatta ytterligheten, det vill säga obegränsad purism, får samma följder, eftersom ytterligheterna sammanfaller” (Bielinskis 1948: 532). N. Gogol kritiserade också den ryska överklassens högfärdiga användning av franska: ”Damerna i staden N utmärkte sig genom <...>, enastående försiktighet och anständighet i ord och uttryck. <...>. Det gick på intet sätt att sä- 80 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... ga: ”Det här glaset eller den här tallriken stinker”, <...>. För att göra det ryska språket ännu ädlare hade nästan hälften av orden helt utmönstrats ur språket, och därför måste man mycket ofta ta till franskan; på franska var det däremot en annan sak, där var sådana ord tillåtna som var betydligt grövre än de nyss nämnda” (Gogol 19542: 183). När han säger en smärtsam sanning skyr han inte heller bitter ironi: ”Men även om författaren böjer sig med vördnadsfull respekt inför den välgörande nytta som franskan skänker Ryssland, och även om han med samma vördnad böjer sig inför den berömvärda sedvänjan hos våra högre samhällsskikt, vars företrädare uttrycker sina tankar på detta språk varje timme på dagen, naturligtvis av stor kärlek till fosterlandet, vågar han ändå inte infoga ett enda uttryck från ett främmande språk i denna sin ryska dikt” (Gogol 19542: 211). Ryssar ur de högre samhällsskikten, från vilka ”man aldrig får höra ett enda anständigt ryskt ord, men franska, tyska och engelska ord får de nog så rikligt överösa dig med <...> samtidigt som de behåller alla tänkbara uttalssätt: på franska genom näsan och sluddrande, på engelska uttalar de det som en fågel gör, och de gör till och med sin fysionomi fågellik”, har en högst säregen syn på vården av modersmålet: ”De vill absolut att allt ska skrivas på det strängaste, renaste och ädlaste språk – kort sagt vill de att det ryska språket plötsligt ska stiga ned från molnen, färdigbearbetat som sig bör, och landa direkt på tungan, så att de inte behöver göra annat än att gapa och räcka ut tungan” (Gogol 19542: 190). När den ryska revolutionens storm drog ihop sig uppfattades det enkla språket redan (1914) som ett fruktansvärt hot om okultur och barbari: ”Under de svåra dagarna <...> rusade barbaren och vilden med sitt skorrande uttal mot allt som är oss kärt, och nästan som den främsta uppgiften för sitt stormande angrepp satte de sig att förstöra det ryska talet, besudla och förödmjuka vårt underbara, förtrollande, fria språk, <...>” (Соболев 2001: 330). Revolutionstidens språk var en blandning av de mest skiftande förändringar och mest oväntade särdrag: ”Som karakteristiska drag hos revolutionstidens språk har olika forskare noterat ett överflöd av lånord och uttryck, ett stort antal olika slags förkortningar, användningen å ena sidan av grov, svordomspräglad och obscen, och å andra sidan av högstämd och arkaisk vokabulär, talets ökade expressivitet och emotionalitet, som uppnåddes med olika medel (omskrivningar, metaforer med mera), en intonationsmässig närhet till talarstolens språk, kanslistilens påverkan och klichémässighet; många samtida klagade också över den mest elementära analfabetismen (detta gäller Terminologija | 2008 | 15 81 framför allt tidningsspråket)” [*Se t.ex.: Винокур Г. О. Культура языка. Очерки лингвистической технологии. М., 1925; Горнфельд А. Т. Новые словечки и старые слова. <...>. Петербург, 1922; Гус М., Загорянский Ю., Каганович Н. Язык газеты. М., 1926; Селищев А. М. Язык революционной эпохи. <...>. М., 1928; Mazon A. Lexique de la guerre et de la révolution en Russie (1914–1918). Paris, 1920; Mendras Ed. Remarques sur la vocabulaire de la révolution russe [<...>. Paris, 1925. P. 257–269] (Риникер 2001: 638–639). Denna avgörande språkliga nedgång, som senare bromsades något, blev bestående. Vid det högtidliga firandet 1962 av 125-årsdagen av A. Pusjkins död vågade A. Tvardovskij till och med tala om författarnas bekal By stę – безъязыклость, liksom om ”скудость, сглаженность и обезличение языка” (Твардовский 1979: 14, 15). Hans oro för att ”вопрос об охране языка должен встать в государственном масштабе” (Твардовский 1979: 14) fick naturligtvis inte minsta gensvar, eftersom myndigheterna på alla nivåer stod i spetsen för just språkets förvanskning. Under sovjettidens stagnation och sammanbrott återkom språkets nedgång som ett etablerat återfall: ”Under de senaste årtiondena har slangord aktivt trängt in i alla områden av språklig kommunikation – litteratur (skönlitterär och publicistisk), massmedietexter, parlamentariskt tal med mera. I samband med detta talar många om en slangifiering av det ryska språket” (КРусР 2003: 1862). Engelskan, som tidigare var ett imperie- och kolonialspråk och nu är det främsta internationella och globala språket, är ett viktigt studieobjekt när man begrundar frågan om vad – vilka egenskaper – som gör den sådan, driver dess utveckling och håller den vid liv. Engelsmannen Thomas Stearns Eliot talar öppet: ”Varje språk har sina resurser och sina gränser”, även om det strävar efter att ”så långt det är möjligt blottlägga sina möjligheter” (Eliot 1990: 4 222). När han hävdar att ”språkets mognad sammanfaller med tankens och sedernas mognad” (Eliot 1990: 4 222), ser han engelskans mognad som mycket särpräglad och atypisk: ”I England har vi varken en klassisk tidsålder eller en klassisk poet; om vi förstår varför det är så, kommer vi genast att upphöra med att beklaga det; <...>. Det engelska språkets genius har inte förkroppsligat ett sådant ideal – det har alltid haft andra mål” (Eliot 1990: 4 222). Och detta betraktas som en glädjande framgång: ”<...>, har vi inte haft tur som har ett språk som, i stället för att ha fött en klassiker, kan stoltsera med en rik mångfald i det förflutna och förutsebara nyheter i framtiden?” (Eliot 1990: 4 224). Eliots skildring av modersmålets särart blir tydlig genom jämförelsen: ”<...>, de romanska språken kan komma närmare det klassiska – inte för att de är av latinskt ursprung, utan för att de är mer homogena än engelskan och redan 82 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... av naturen benägna mot en allmän stil; engelskan är i sina beståndsdelar den mest brokiga av de stora språken, mer benägen till mångfald än till fulländning, och behöver längre tid för att utveckla sina möjligheter; kanske har den fortfarande fler outnyttjade möjligheter. Den utmärks av en kanske enastående förmåga att förändras och ändå förbli sig själv” (Eliot 1990: 4 224). I stället för att sträva mot klassicism och norm (standard) ”ger den stort utrymme åt stilistiska variationer: det verkar som om ingen epok och, naturligtvis, ingen författare i detta språk skulle kunna befästa normer. Franskan tycks vara betydligt mer bunden av en normativ stil och ha stabiliserats slutgiltigt på 1700-talet, men även i den döljer sig esprit gaulois* [*den mäktiga anden], den rikedom på resurser som utmärkte Rabelais och Villon” (Eliot 1990: 4 225). Man kan betrakta Eliots lovprisning av sitt modersmål, engelskan, inte som något rationellt underbyggt, utan som ”en ursprunglig trohet” (Chesterton 1998: 76): ”Människor älskade inte Rom för att det var mäktigt. Det blev mäktigt eftersom människor älskade det” (Chesterton 1998: 77). Men Eliot hade också en annan kärlek, som förde honom tillbaka till England – de klassiska språken och den antika kulturen: ”Det är nödvändigt att vända sig till båda de döda språken: det är just viktigt att de är döda, för först efter deras död kunde vi ta emot arvet; själva dödsfaktumet skulle inte ge dem något värde, om inte alla Europas folk vore deras arvtagare” (Eliot 1990: 4 225). Och just där Eliot finner den förste (och kanske ende verklige) klassikern – Vergilius, som skapade klassicismens kriterium – finns också språkets verkliga ideal: normen (standarden), inte obegränsad mångfald och oändliga förändringsmöjligheter. Eliot beklagar bara att detta arv i modern tid blir ganska problematiskt, ja till och med osäkert och förvrängt: ”I vår tid, då människor tycks mer än någonsin benägna att förväxla visdom med kunskap och kunskap med information <...>, växer en ny sorts provinsialism fram, <...>. Det är inte en provinsialism av plats, utan av tid: historien är för den bara en katalog över människans påhittade apparater, som tjänat ut och kastats på skrothögen; världen är uteslutande de levandes egendom, där de döda inte har någon delägarrätt. <...> vi alla tillsammans, alla jordens människor, kan visa oss vara provinsialister, och de som inte vill vara det har inget annat val än att bli eremiter. <...> den [denna provinsialism] uppmuntrar vår likgiltighet när vi borde hålla fast vid en tydlig, okränkbar dogm eller standard, <...>” (Eliot 1990: 4 226). Det finns alltså modersmål och främmande språk. Att kunna många språk är som att ha många nycklar till ett och samma lås (Voltaire). En människa som kan två språk är värd två människor, säger fransk visdom (Crystal 2005: 50). Men flerspråkighet är inte vanligt. Det finns olika grader av kunskaper i främmande Terminologija | 2008 | 15 83 språk: att kunna översätta, skriva, tala, förstå väl eller förstå lite. ”När vi lär oss ett annat språk får vi ett nytt perspektiv på världen, <...>” (Gudavičius 2000: 19). Ivan Bunin, som kunde flera språk och översatte litterära verk från engelska, franska, polska och ukrainska, var bestämd: ”Пишите на том языке, с которым родились и выросли. Двух языков человек знать не может” (Бунин 2001: 224). Ett stort problem för språkens funktion är språkens samexistens och kontakt. Isolerad samexistens mellan språk har förmodligen aldrig varit särskilt vanlig, eftersom såväl fredliga relationer – exogami och varuutbyte – som krig och tagande av fångar är urgamla företeelser. Kontakten mellan språk tar sig alltså uttryck i språkkontakter, tvåspråkighet (av olika slag), översättning, översättningslån, lånord, främmande ord och slutligen assimilation (av enskilda individer eller en stam, ett folk). Översättning är det mest kultiverade och jämlika sättet för kontakt mellan språk. Bibelöversättningarnas och skönlitteraturens och den vetenskapliga litteraturens översättningars historia är lång och omfattande. Först och främst tillför översättningar nytt innehåll – begrepp, ord och betydelser (Genzelis 1980: 90). De stimulerar också modersmålets möjligheter – främmande innehåll som iklätts modersmålet garanterar ”möjligheten till en djupare förståelse” (Laumenskaitė 2007: 11–12 551). Tvåspråkighet är av två slag – koordinativ och subordinativ. Tvåspråkighet med modersmålet och ett regionalt eller internationellt språk ligger närmare den koordinativa typen, medan tvåspråkighet med modersmålet och ett imperiespråk hör till den subordinativa typen. Efter Romarrikets fall och den klassiska latinets försvinnande samt det vulgära latinets tillbakagång uppstod två vågor av tvåspråkighet i Europa. Den ena var en uppdelning av funktionerna mellan klassisk latin och modersmålet, som användes parallellt. Det fanns också andra former av tvåspråkighet: ”Under medeltiden fanns exempelvis regionala språk – latin, arabiska och fornkyrkoslaviska. De användes av tidens officiella institutioner: kyrkan, läroanstalterna och statliga kanslier. <...>. Valet av språk bestämdes av trosinriktningen: katolicismen – latin, islam – arabiska, de nordliga folkens ortodoxa kyrka – fornkyrkoslaviska. <...>. <...>, och latin var över huvud taget endast ett skriftspråk; inget folk talade det. Alla medeltida författare, poeter och filosofer i såväl Västeuropa som Centraleuropa skrev på latin. <...>. Inom filosofin övergavs latinet först i modern tid. Denna övergångsperiod frambringade många tvåspråkiga kulturpersonligheter. Dante skapade ”Den gudomliga komedin” på italienska, men den filosofiska avhandlingen ”Om monarkin” på latin. F. Bacon och R. Descartes skrev filosofiska avhandlingar på två språk: för den vetenskapliga världen på latin och för läsarna i det egna landet på modersmålet” (Genzelis 1980: 92). 84 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... En annan våg skapades av lingua franca ”(ital. lingua franca – frankernas språk; frankerna var västgermanska stammar som senare utgjorde grunden för befolkningen i Västtyskland och östra Frankrike; i överförd betydelse – de europeiska kristnas språk)”; närmare bestämt 1. ”Ett blandat språk, ett pidginspråk. Grunden är italienska, blandat med provençalska, spanska, portugisiska, även franska, grekiska och arabiska. Användes under 1000–1800-talen i Medelhavsområdet, främst i Nordafrika (dagens Marocko, Algeriet, Tunisien och Libyen, dvs. Maghrebländerna), som internationellt handelsspråk av judar och köpmän som talade olika språk, även av pirater, fångar, roddare i slavgalärer, fångar och invandrare från Europa. Även den synonyma benämningen sabiras är känd (’jag vet’; franska savoir, spanska saber); <…>”, senare i allmän betydelse 2. ”Vilket språk som helst som används för kommunikation mellan människor med olika modersmål, om det endast fyller språkets enda funktion – att vara ett kommunikationsmedel. Det är språket hos den mest prestigefyllda, inflytelserika eller ekonomiskt mäktigaste nationen (etniska gruppen, gemenskapen) i ett visst land eller en viss region. Det används oftast inom handeln, men kan också vara kulturens språk (t.ex. latin) eller diplomatins (t.ex. franska). Under 1900-talet började ett sådant språk också kallas internationellt eller globalt (t.ex. International English, Global English, Globish) [även 4. ’speciellt konstruerade artificiella språk avsedda för internationell kommunikation’ (volapük, esperanto, latino sine flexione, ido (reformerad esperanto), occidental, novial, interlingua 2 m.fl.)] (VLE XIII 2008, Laima Kalėdienė). Här har essensen i lingua franca helt riktigt påpekats – den fyller endast en kommunikativ funktion. Och beklagligt nog sammanfattas detta – endast en kommunikativ funktion – i allmänhet för språket: „ трактовка средства общения как средства, обслуживающего общество, является слишком узкой“, eftersom „ становление общества предполагает это средство как социальный продукт, как коллективное творчество, происходящее неотделимо от речевой деятельности отдельного индивида“ (Лукшите 1981: 164). Ibland förekommer till och med bara denna enda funktion felaktigt i definitioner av språk. Eller så inleder man inte särskilt genomtänkt med den: språk – 1. „Ett system av tecken (eller symboler) som används för människors inbördes kommunikation, förmågan att använda det som informationsmedel“ och först därefter: „Språk är ett individuellt och samhälleligt fenomen: ett medel för människors kommunikation och samtidigt för individens tänkande, uttryck och skapande, dvs. det fyller såväl samhälleliga som kognitiva funktioner. <…> – även om ∆ till sin natur är socialt, är det också ett fenomen av kognitiv och kunskapsteoretisk karaktär. – – –“ (VLE IX 2006, Axel Holvoet). Än mer djärvt uttalar sig den i Litauen annars fortfarande blyga etnolingvistiken, den antropologiska lingvistiken och kulturlingvistiken (liksom psykolingvistiken finns den ännu inte i LKENc 1999 och 2008, medan sociolingvistiken finns där) – „språkveten- Terminologija | 2008 | 15 85 kultur, särskilt med gruppmentalitet och traditionellt beteende. <...>. <...>. Den befäster samhällets erkända kunskap om verkligheten och en särskild världsbild. Samtidigt hjälper språket till att analysera, klassificera och tolka kulturen och bevara gemenskapens minne av det förflutna, <...>. – – –” (VLE V 2004, Vincas Urbutis). Etnolingvistikens grund är E. Sapirs och B. L. Whorfs hypotes, ”som består av två principer: lingvistisk determinism (vårt språk bestämmer vårt tänkande) och lingvistisk relativitet (vissa egenskaper hos ett språk återfinns inte i andra språk)” (Crystal 2005: 60). Sett i ett vidare perspektiv betraktas språket som kulturens grund och förutsättning för kulturens utveckling, som en fixerare av kulturens innehåll; man urskiljer hur folket framträder i språket och hur särpräglad och relativ den nationella språkbilden är – inte en återspegling av verkligheten utan en tolkning av den (Gudavičius 2000: 7, 8, 10, 11), även om detta bara skulle vara ”relativism inom universalismens avgränsade ramar” (Gudavičius 2000: 43). Alltså är ”etnolingvistikens objekt folket i språket, återspeglingen av folkets mentala och andliga liv i språket, eftersom språket är ett av folkets väsentliga kännetecken” (Gudavičius 2000: 10). Även ”strukturernas och de funktionella regelbundenheternas isomorfism” mellan språk och kultur påvisas (Gudavičius 2000: 40). Modersmålet är nationellt till sin själva natur, och de nationella litteraturernas uppvaknande befäste nationalspråken. ”<...>, under inflytande av upplysningstidens filosofiska idéer kom statsspråken i första rummet” (Genzelis 1980: 93). ”Nationernas ursprung ligger i språken” (Crystal 2005: 48), och staten är språk: ”Med en parafras av Ludvig XIV hävdar Pluche [1751] att l’etat c’est la langue” (Eco 2001: 310). Det finns kanske något fler stats- eller officiella språk än stater, men flera gånger färre än det totala antalet språk. Språk utan officiell status är inte skyddade, men de är inte värdelösa. I Einar Haugens artikelsamling från 1971, The ecology of language, tillämpas ekologiskt tänkande också på språket: liksom ”människoekologins uppgift är att försöka förena den mänskliga gemenskapens struktur med miljön” (Crystal 2005: 13), beskrivs språkekologi som förhållandet mellan språket och dess miljö, som en förbindelse mellan språkanvändarnas gemensamma medvetande och den sociala och naturliga miljön (Crystal 2005: 104). Ekolingvistik (Crystal 2005: 9), eller ”grön lingvistik” (Crystal 2005: 39), inriktas ofrånkomligen på preventiv lingvistik, eller perilingvistik (Crystal 2005: 93), och till och med på klinisk lingvistik (Crystal 2005: 150). Levande och döda (utdöda) språk är välkända. Att bevara eller förlora modersmålet, mer sällan att återta det, liksom språkdöd och, mer sällan, språkrevitalisering faller utanför lingvistikens gränser. Det litauiska språket 86 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... har en död syster – det preussiska språket. Det litauiska språkets utbredningsområde har krympt både i väster och särskilt i sydöst; de öar som blivit kvar utanför området är fortfarande ett levande Troja för lingvister, men deras livskraft är svag. Efter många århundraden då ett okänt antal språk försvunnit eller utrotats utropades i slutet av 1900-talet, ännu innan alla levande språk i världen hade räknats exakt (3 000, 6 000 eller 6 900–7 000), hotet om en ekologisk språkkatastrof (bara vart tionde språk skulle överleva); 1996 antogs Barcelonas allmänna deklaration om språkliga rättigheter (Crystal 2005: 97). Språk dör inte för att de blir sjuka eller åldras; sällan dör de för att alla eller de flesta av deras användare försvinner eller går under, utan på grund av kulturell assimilation. Mekanismen är enkel och ibland ganska snabb: ”Det finns tre stora faser. Den första kännetecknas av ett enormt tryck på människor att tala det dominerande språket. <…>. Den kan ske ’uppifrån och ned’, <…>; eller ’underifrån’ – – – (Crystal 2005: 84). För övrigt kan tryck uppifrån väcka motstånd, medan tryck underifrån – materiellt välstånd eller kulturell överlägsenhet – kan assimilera ännu lättare. Den andra fasen är tvåspråkighet, som till slut övergår i: ”På en generation, och ibland på bara ett årtionde, övergår blomstrande tvåspråkighet obemärkt i medveten halvspråkighet (self-conscious semilingualism), och därefter i enspråkighet” (Crystal 2005: 85). Självklart är det i denna mekanism endast användarna av det språk som assimileras som blir tvåspråkiga: ”Under de långa århundradena av deras kulturella dominans har en inställning vuxit fram i deras [enspråkigas] tänkande: andra måste lära sig deras språk, medan de själva inte behöver andra språk. Det har konstaterats att folk som är enspråkiga och håller fast vid enspråkighet är sådana som en gång hade många kolonier och bedrev religiös expansion” (Crystal 2005: 51). ”Enspråkighet blev helt enkelt, som en del av en lång kolonial tradition, ett normalt levnadssätt” (Crystal 2005: 85). Därför säger D. Crystal: ”<…> begreppet dominans måste försvinna” (Crystal 2005: 86). Världen är till sin natur flerspråkig, vilket borgar för dess framgång: ”vi befolkade planeten just tack vare vår förmåga att skapa olika kulturer som anpassar sig till skilda miljöer” (Crystal 2005: 40). ”Förlusten av mångfald i den lingvistiska världen är förmodligen större än förlusten av mångfald i den biologiska världen, eftersom språkets struktur vittnar om människans intellektuella förmågor (Kommittén för hotade språk och deras bevarande 1984: 5)” (Crystal 2005: 41). Viktigast av allt är att en del av mänsklighetens språkliga fond går förlorad: ”All mänsklig visdom finns inte i något enda språk, och inget språk kan förmedla all mänsklig kunskap” (Crystal 2005: 58). Ett språk som dör stryks ur det förflutna, människor förlorar sin personliga historia, och ett folk förlorar sitt hjärta (Crystal 2005: 48, 41, 43). Terminologija | 2008 | 15 87 D. Crystal menar att det finns två uppfattningar om språket som en del av kulturen: ”språk är ett obligatoriskt kännetecken på nationalitet” och ”ett icke-obligatoriskt kännetecken på nationalitet” (Crystal 2005: 125, 126). Även de som menar att språket inte är obligatoriskt invänder: ”<...>, i Wales diskuteras det livligt huruvida man kan vara walesare utan att kunna walesiska” (Crystal 2005: 46). Det är mer än uppenbart att den andra uppfattningen bygger på mycket få exempel, om inte rentav undantag – olyckliga sådana, som bara ibland går att tolerera. Det är tragiskt uppenbart att det preussiska folket försvann när det preussiska språket dog ut, och att den litauiska adeln och det litauiska ståndet försvann ur det litauiska folket när de i stor omfattning tog över polskan; endast enstaka, fåtaliga individer återstod. Därför återupprättades Litauen på 1900-talet och den moderna litauiska nationen skapades av människor med folklig bakgrund. Jag betvivlar att det är lingvisternas sak att avgöra vilka språk som borde dö ut. För det första vet ingen det med säkerhet (kanske går de stora språken under medan de små överlever i någon avlägsen djungel); för det andra, vore det inte bättre att tala om hur språk kan överleva? Litauiska litteratursällskapet (Litauische literarische Gesellschaft), som grundades i Tilsit 1879 och förklarade att dess mål var att samla in arvet efter ett utdöende folks språk och kultur, började öknamnas gravgrävarnas sällskap (Zemlickas, Kaunas 2008: 3 9). Det borde kanske räcka för lingvister att säga en sak: språk som har status som stats- eller officiellt språk utvecklar alla möjliga funktioner och stilar; språk som har skriftspråk, litteratur och skola har en framtid, men språk som fungerar svagare och i snävare omfattning, och som saknar skriftspråk, litteratur eller skola, förblir på talat språks nivå, även om också deras framtid kan bli lång. En värld utan nationella språks dominans finns ändå, om än i en annan form, och är också tvåspråkig: ”En värld där människor talar minst två språk – sitt folks språk och ett internationellt lingua franca – är fullt möjlig och (...) önskvärd. Två språk – två olika mål. Det ena för att bevara identiteten, det andra för att människan ska bli förstådd. Dessa mål står inte i motsättning till varandra” (Crystal 2005: 37). Verkligheten ligger dock långt från möjligheterna och behoven. Även det subordinativa tvåspråkiga förhållandet består. Även om ”hälften av världens människor talar minst två språk” (Crystal 2005: 51), kan ”47,3 procent av människorna i hela EU inget främmande språk” och ”två tredjedelar av britterna kan inget främmande språk”, medan ”andelen sådana människor i Luxemburg är endast 2,2 procent, i Danmark 12,3 procent” (TautGyvY 2008: 49 29). Europeiska unionens ideal – att kunna två främmande språk – ligger höljt i deklarationernas dimmor, om det inte rentav bara är en hägring. UNESCO-kurirens chefredaktör Eduardo Glissans bedömning av kommunikation mellan språk lyder: ”То, что человек говорит на своем языке, не исключает его способности понимать других людей и ценить их культуры...” och formeln ”Я говорю с тобой на твоем языке,” 88 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... но понимаю тебя на своем“ (Глиссан 1983: 8 9) tam tikrais atvejais galėtų būti dar pagerinta – kalbu su tavimi savo kalba, tave klausau tavo kalba: „Daugiakalbė Europa – <...> tai žemynas, kuriame žmonės galėtų susitikti ir kalbėtis kiekvienas savo kalba ir suprasti kito kalbą“ (Eco 2001: 320). Tai būtų visiška bendravimo lygybė. 4. Om det litauiska språkets användning, funktioner och förändringar i själva systemet talas det mycket och på många håll (inte bara inom språkvetenskapen). Inom den litauiska språkvetenskapliga teorin sägs det tydligt att ”språket är ett polyfunktionellt fenomen” (Karaliūnas 1997: 119) och ”en tradition, ett kulturfenomen” (Karaliūnas 1997: 48). Man förklarar också en avvikelse som uppstod för länge sedan men som har blivit djupt rotad: ”Uppfattningen att språket är det främsta kommunikationsmedlet etablerades i den europeiska lingvistiska traditionen <...> omkring 1930 <...>. <...>. Forskningen om språkets funktioner övergick då från psykologin till lingvistikens område. När man väl hade erkänt att språket är ett kommunikationsmedel kastade man sig till den andra ytterligheten – språkets kommunikativa roll överdrivs och absolutifieras, och den kommunikativa funktionen betraktas som språkets enda funktion” (Karaliūnas 1997: 109). Vissa menar till och med att ”språket är ett monofunktionellt fenomen och att alla andra syften med språkanvändningen är uttryck för den kommunikativa funktionen” (Karaliūnas 1997: 109). Men ”den kommunikativa språkfunktionen i sig tycks vara beroende av andra funktioner som språket fyller, exempelvis den betecknande och den representativa. För att kunna säga eller meddela något till någon annan måste man först beteckna och benämna det” (Karaliūnas 1997: 110). Dessa två funktioner hänger samman: ”<...> Darstellungsfunktion bör förstås både som kommunikativ och som representativ (R. Jakobsons referentiella) funktion. <...>. I den vetenskapliga litteraturen i ämnet skiljer man mycket ofta inte strikt mellan språkets kommunikativa och representativa funktioner, utan benämner dem gemensamt språkets symboliska funktion” (Karaliūnas 1997: 134). Att ”representation är en grundläggande egenskap hos människans språk” framgår också av att ”djurkommunikation innefattar uttryck och appell, men saknar representation” (Karaliūnas 1997: 190). S. Karaliūno dar skiriama etninė kalbos funkcija (Karaliūnas 1997: 159) – tapatinamoji-vienijamoji, tautinio atribojimo, tautinės individualybės, kalbos tautinio priklausymo funkcija (Karaliūnas 1997: 163, 164). Nors „bendroji tautos kalba ir kalba, kaip etninio priklausymo reiškėja, yra skirtingi dalykai“, bet tik gana retais atvejais „vartojamoji kalba ir kalba – etnoso reiškėja – nesutampa“ (Karaliūnas 1997: 164) ir pastarosios „netekimas laikomas pirmąja tautybės praradimo pakopa“ (Karaliūnas 1997: 168). Terminologija | 2008 | 15 89 Språkets och samhällets relationers dubbelhet är uppenbar: ”Det är inte språkvårdarna utan samhället som avgör framgången med att införa språkvård, även om det utan de förstnämnda inte skulle finnas någon planerad språkvård, utan bara en naturlig språkutveckling” (Grumadienė 1996: 13). Men här handlar det inte om dubbelhet, utan helt enkelt om en tvetydig förståelse av själva samhället: ”För närvarande orienterar sig många språkvårdare traditionellt fortfarande mot en abstrakt användare av standardspråket, men samhället är ju inte homogent” (Grumadienė 1996: 13). Standardspråket används ju emellertid inte av hela detta heterogena samhälle, utan bara av en del av det – de bildade – och inte heller denna grupp är homogen. Dessutom är den stora del av samhället som inte använder standardspråket oftast en negativ faktor för standardspråket, ibland till och med en motståndare. Det är inte utan anledning som man konstaterar att ”samhällets allmänna inställning och bristen på språklig bildning” är ”en faktor som ger upphov till målet att utveckla samhällets språkliga medvetenhet” (Miliūnaitė 2006: 63). Redan 1994 konstaterade Pranas Kniūkšta att språkets ställning i samhället försämrades: ”Tvåspråkighetens urholkade grundvalar, den upplösta disciplinen och den opportunistiska nedsmutsningen av språket har förvirrat och försämrat dagens språkbruk” (Kniūkšta 2001²: 199). ”Hittills har samhällets språkkultur inte förbättrats särskilt mycket” (Mikulėnienė 1998: 8). När Rita Miliūnaitė skingrar myten om språkets naturliga utveckling, som vissa journalister och kulturvetare prackar på samhället och till och med vissa språkvetare, säger hon: ”Med tanke på standardspråket under det senaste decenniet skulle vi inte kunna säga att det förändras naturligt: påverkan från andra språk är mycket stark” (Miliūnaitė 2006: 166). Mer nyanserat uttryckt kan man säga att det ryska språkets påverkan har förändrats – den är inte längre yttre utan inre och har en tröghetskaraktär, medan engelskans påverkan i högre grad kommer inifrån oss själva – från litauernas engelskspråkighet, och likaså inte uppifrån utan nerifrån – från den sämre varianten, ofta inte från engelsmännens eget språk. Albertas Rosinas riktar sig verkligen inte till en abstrakt användare av standardspråket, utan till mycket konkreta icke-användare eller förstörare av det, och frågar Kommer staten att försvara statsspråket?: ”Förespråkarna för bristande läs- och skrivkunnighet och halvspråkighet är inte bara tjänstemän på alla nivåer, en hel del journalister, forskare och lärare, utan också en del chefer för de nya förlagen, som ansvarslöst ger ut gamla verk skrivna på dålig prosa och nya oredigerade publikationer, <…>” (Rosinas 1992: 2 28). Här kan man åter erinra sig att staten är språk: ”Om staten inte försvarar sitt statsspråk mot de halvbildades och halvspråkigas godtycke, kommer den inte att vara värd namnet stat” (Rosinas 1992: 2 8). Efter återupprättandet av självständigheten erinrade man sig Det rättsliga skyddet för statsspråket 1918–1940: ”Genom presslagen (1935) krävde staten av 90 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... att uppmana pressens medarbetare att värna det litauiska språkets särart och slå vakt om dess livskraft och korrekthet” (Rosinas 1998: 10). Man strävar också efter att befästa och utvidga den teoretiska basen för språkvården – framför allt genom att ”på ett konstruktivt sätt utveckla en allmän teori för språkutveckling med hänsyn till villkoren för användningen av litauiskt standardspråk och samhällets behov samt genom att överge en defensiv taktik (...)” (Rosinas 1996: 6). Naturligtvis avstår man inte helt från att försvara språket – den statliga kommissionen för litauiska språket (VLKK) reagerar administrativt på kränkningar av det litauiska språkets rättigheter, och språkinspektionens främsta uppgift är just att försvara och skydda språket. Den teoretiska basen skulle kunna breddas med den språkkritik som blev populär i Västeuropa efter kriget, som är tvådelad – både filosofisk och inriktad på stil eller text – och omfattar såväl normer som bristfälligt språkbruk (Rosinas 1996: 4–5). Men i Litauen finns den inte, åtminstone inte under det namnet; inte ens teoretikern A. Pupkis (2005) nämner den. Överlag håller den konstruktiva kritiken i Litauen låg nivå. Även om VLKK anförtrotts ”områdena för statlig språkvård: vetenskaplig (normerande), administrativ och juridisk”, och även om ”språkförvaltning omfattar både språkbruk och användningen av språket (språken)” (Mikulėnienė 1996: 18), ”...är inte allt gjort för att förverkliga språkets ställning de fakto”. Därför har regeringen ombetts skapa förutsättningar för att genomföra bestämmelsen i lagen om vetenskap och studier: ”Staten erkänner alltid prioriteten för grundforskning om det litauiska språket” (Resolution 1996: 242 3). Kommissionen själv tycks främst intressera sig för språkvård (med Bronys Savukynas term språkordning), dess mål, strategi och teoretiska grund (Kniūkšta 1995: 3–5), även om dessa inte är helt nya: ”Systematik gör det möjligt att bedöma språkfenomen liksom inifrån, ur ett rent språkligt perspektiv, medan ändamålsenlighet gör det utifrån, ur ett socialt perspektiv” (Kniūkšta 1996: 15). Nyare är den institutionaliserade – administrativa – språkvården, men den har också en baksida: ”Kommissionens verksamhet är inte motsatsen till vanlig språkvård, <...>. Men å andra sidan pressas språkvården in i ramar och byråkrati, och inte bara allmänheten utan också en betydande del av språkvetarna hålls på avstånd från den” (Kniūkšta 2001: 7). En god grundläggande åtgärd har administrerats fram: ”Sedan 1996 har en obligatorisk kurs i språkkultur och yrkesspråk införts vid alla högskolor, gymnasier och yrkesskolor (...)” (Mikulėnienė 1998: 8). Nu vill man redan både justera och befästa kursen, och göra mer: ”På masternivå vore en kurs i terminologins grunder, undervisad enligt ett separat program, lämplig, <...>” (Akelaitis 2008: 12 5). För grundskolan och gymnasiet ställs goda mål upp – ”1) att förmedla uppfattningen om språket som ett nationellt värde, 2) att förklara standardspråkets syfte och funktioner för eleverna, Terminologija | 2008 | 15 91 3) att främja motivationen att lära sig standardspråket, 4) att stärka elevernas tillit till modersmålet och dess skapande förmåga” (Miliūnaitė 2006: 63). Men hur ska detta göras om ”språkkultur inte längre undervisas systematiskt i litauiskämnet i allmänna skolor” (Akelaitis 2008: 12 4)? Den samlade bilden av nya språkfenomen och av nya tolkningar av även gamla företeelser är tills vidare ganska ytlig, osammanhängande och full av luckor. Men de sammanfattande slutsatser som tre framstående språkvetare dragit vid olika tidpunkter är mycket tydliga, mycket lika och mycket sorgliga: ”vårt modersmåls stam knakar smärtsamt och hotfullt” (Ambrazas 1990: 2 6). ”Det statliga språket kippar efter andan” (Vitkauskas 2008: 17 7). Den tredje anser att ”direkt förmaning” och ”vädjan till talarens eller skribentens skamkänsla” är helt verkningslösa; bara ironin återstår (Rosinas 2005: 3). När tydliga samband mellan språkförändringar och mer konkreta faktorer och orsaker saknas, är det knappast möjligt att ge mer preciserade rekommendationer om hur förändringarna, särskilt de oönskade (som skadar systemet och liknande), ska regleras på lämpligt sätt. Imperativet dominerar – man måste – snarare än handlingsvägledande riktlinjer – hur. De övergripande projekten för språkanvändning och språkutveckling är lättare att se (och visa upp), även om de ofta är helt ordinära. Man kan hävda att det litauiska språket polariseras – ett fortfarande brett men allt tunnare skikt av perfekt standardspråk består (men knappast stärks), medan ett ganska aggressivt slangskikt och en slangifiering av själva standardspråket breder ut sig. Den upprörda recensenten hade inte tillräckliga resurser i standardspråket för att bedöma en dålig slangordlista (Zaikauskas 2007) – hon grep modigt till ett manligt slanguttryck (Mataitytė 2007: 28), olämpligt i blandat sällskap. Vad kan man vänta sig – kärleken till slang är gammal: ”I sina memoarer skildrar Marija Mašiotaitė-Urbšienė målande hur det under mellankrigstiden var på modet i Kaunas att tala en blandad rysk-litauisk slang – och det inte bland pöbeln, utan i de högsta maktskiktens kretsar!” (Sakalavičiūtė 2007: 8–9 398). Det litauiska språket blir verkligen sämre och vulgärare: ”det är de komplexa, subtila och uttrycksfulla språkfenomenen som är mest utsatta. De står först, <...>, inte emot konkurrensen från mer primitiva konstruktioner och grövre fenomen” (Piročkinas 2004¹: 8 4). Principen om statligt beskydd av det litauiska språket genomförs, men inte helt konsekvent. Samtidigt håller en alternativ ”språkteori” på att växa fram, byggd på pseudoprincipen man kan rätta till mycket, men... Alltså: rätta så mycket som tillåts, så mycket som möter inget motstånd. Normeringen lider stor brist på systematik; många beslut fattas ad hoc. Man förvånas – glatt, men också med misstro – över den nye kulturministern Remigijus Vilkaitis hållning: ”Korrekt litauiska måste 92 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... dominera i det offentliga rummet, vid statliga institutioner och i skolor” (Vd 2008 48 20). Kommer det att infrias? Samhällets relation till språket är ett mycket brett ämne. Man kunde börja med en sammanfattning: ”På så sätt uppstår en sorts sax: språkvetarna skriver allt mer om språkvård och ger allt fler råd, medan samhället i allt mindre utsträckning följer dessa råd” (Piročkinas 20042: 9 7). Denna generalisering behöver preciseras avsevärt – företeelsen är skiktad, och inte på det sätt man skulle önska. En del språkvetare skriver enbart teori (ganska kompilatorisk sådan), utan några råd alls; de arbetar endast med vita handskar och smutsar inte ned fingrarna med konkreta korrigeringar. Den bredare allmänheten tar inte främst till sig råd direkt – från språkvetarnas artiklar och småartiklar i Kalbos kultūra, Terminologija, Gimtoji kalba och Gimtasis žodis – utan via mellanhänder: ordböcker, handböcker och böcker och småskrifter med språkråd. Här skulle även förmedlarna vara mycket viktiga – kommunernas språkvårdare samt redaktörer vid bokförlag, i medier, ministerier och så vidare. Men med bestörtning måste man konstatera både deras otillräcklighet och språkliga oförmåga, ja, till och med diskvalificering, försumlighet och rättslöshet. Och utan denna viktiga mellanlänk är det bara en dröm i vaket tillstånd att få samhällets ”likgiltiga majoritet” (Piročkinas 20042: 9 7) att röra på sig... Även de som arbetar med det litauiska språket i Bryssel är vissa slags förmedlare. Seimas kansli har anordnat en konferens Lietuvių kalba Europos Sąjungos erdvėje (Urnėžiūtė 2008: 12 20–24). Men rösterna från det hållet, som säger att litauiskan därmed ”får möjligheter och öppnar sig för förändringar” (Morkus 2008: 7–8 347), eftersom de f o r m a r ”språket och terminologin” (Morkus 2008: 7–8 348, 349), väcker också en viss oro. Samhällets språkliga medvetenhet – närmare bestämt hos brukarna av standardspråket, eller hos dem som borde vara det – och den aktivitet som grundar sig på denna medvetenhet är otillräcklig. Däremot finns det gott om dålig aktivitet och till och med aggressivitet. Men först bör man minnas Jonas Basanavičius oförglömliga ord i Aušras Priekalba från 1883: ”<...>: Litauen försvinner så småningom, eftersom dess språk försvinner” (Basanavičius 1970: 695). Och vi kan inte säga att det inte längre håller på att försvinna det allra minsta. Man bör inte heller glömma Jonas Aistis. Han försvarade fyndigt sin pseudonym Kossu, men angrep och förolämpade alla språkvetare grovt; på äldre dagar erkände han: ”jag kan inte mitt eget språk särskilt väl” (Aistis 1991: 310), och till sist uttalade han också en stor men fruktansvärd sanning: ”Litauern vänder inte på två saker: sitt modersmål och sitt folks historia” (Aistis 1991: 457). Men så snart någon börjar vända och vrida på dem skriver inte så få fruktansvärda dumheter. Det görs allra lättsinnigast när det bakom ryggen står personer med status som har Terminologija | 2008 | 15 9 3 som enda egenskap att vara de kloka västerlänningarna – då behöver man inte tänka själv, till exempel: ”Tok pisin är Papu Nya Guineas officiella språk, mer känt som Pidgin English (förenklad engelska, slang). Engelska, tyska och portugisiska språkdrag har blandats där med de 720 helt olika språk som används av öns ursprungsbefolkning. Med utgångspunkt i språkets fria utveckling, oreglerad av akademiska grammatikregler, <...>” (Tok pisin 2003: 37 52). Lovprisningen av det fria pidginspråket låter som en förebråelse mot det litauiska språk som språkvetarna håller i tyglarna – välmenande okunnighet, enligt V. Bielinskis. Men tänk om den som verkligen är bildad ser saken djupare: ”<...> boken trängs åter undan och språket utarmas. Även britterna, med sin rika tradition, klagar över att språket i deras press blir allt fattigare. Tabloidtidningen The Sun, som har störst upplaga, har till och med infört ett särskilt datorprogram som ser till att texten inte innehåller alltför många ord med åtta bokstäver. Om det finns för många sådana och för få småord med fyra bokstäver skickar datorn automatiskt tillbaka texten till författaren” (Gadeikis 2005: 6 4). Ibland kan man själv komma till besinning efter bittra erfarenheter: ”Med spanjorerna om jobbet, förklarar männen, kommer vi överens alldeles utmärkt. Filmslang är internationell, ett ord här, ett ord på det där språket... Men när vi <...> försöker <...> prata om livet – stopp, då går det inte längre. <...>” (Vd 2005 3 57). Jag har sedan länge beskrivit de yngsta, som betraktar sig som provinsiella ny-litauer, med ord som de inte har uttalat men som tycks sväva över dem i all deras högfärd: före oss var syndafloden, ja, kanske någon Greimas, men absolut inte Jablonskis. I en skrivtävling för blivande men redan verksamma journalister, anordnad av Europaparlamentets informationskontor, väckte ämnet Flerspråkighet i EU: en möjlighet eller en spricka? störst intresse (Vd 2008 48 46). Må så vara, även om den alternativa formuleringen tycks utesluta en tredje möjlighet. Men varför ska en publikation som utger sig för att vara en kvalitetsjournal, fast den redan är på nedgång, publicera barnslig välmenande okunnighet, till exempel: ”<...> man bör inse att det är till nytta för vårt folk att tillägna sig ord som lånats från andra språk och anpassats till vårt eget. Det är hopplöst att försöka ersätta dem med litauiska nybildningar, som ofta låter rentav absurda” (Vd 2008 48 47). Samma tidskrift skriver emellertid med rätta att även de mest begåvade, och till och med polyglotter, ”har svårt med litauiskan”, särskilt med den misslyckade användningen av internationella ord (Laurinėnaitė 2008: 15 49, 50). Beror det kanske på att litauiskans prestige är låg och dessutom nedvärderas tillsammans med nationaliteten och patriotismen? Och språkvetarna blir ibland rent ut sagt pryglade. Så njuter journalisten Renata Baltrušaitytė av att sålla igenom hur Vytautas Petkevičius i sin varföring ”förklarade fienden för specialisterna” och hur ”de litauiska morfologikunniga” inte stod pall (Vd 2008 51 52). D. Crystal 94 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... översättningen av boken Kalbos mirtis väcker hos Dalia Zabielaitė inga associationer till litauiskans försvinnande eller förstörelse, utan bara ett ilsket motsättande: ”[läsaren] får se ett bredare fält av språkproblem än det som den snäva språkvetenskapliga purismen stänger in dem i” (NŽA 2005 10 502). Den språkvetarkritik som Naujojo židinio–Aidai riktar mot språkvetarna blir i Tomo Daugirdas torftiga artiklar föremål för en ofattbart märklig teoretisering. Han börjar nästan på ett mänskligt sätt: ”Vad är litauiskan för oss i dag: en beståndsdel av litauisk identitet, ett av de instrument som hjälper oss att utbyta tankar och information[,] eller ett sätt att kontrollera tanke och uttryck?” (Daugirdas 2004: 11 535). Därefter säger han inte ett ord till om identitetens beståndsdel, utan talar en hel del om ”ett medel för människans förhållande till världen och en annan människa”, ”ett instrument för att förmedla och ta emot information” (Daugirdas 2004: 11 535, 536). Hela artikelns patos riktas mot en litauisk avgudabild som någon, det är oklart vem och hur, försöker skapa; mot att språkvetarna påstås skapa ett språk ”som sanningens boning och uttryck för världens väsen”, trots att ”världen är mångskiftande, rymmer mening på olika sätt eller saknar mening”; mot den renhet och autenticitet hos litauiskan som ”bara finns i språkvetarnas huvuden”; mot ”alla möjliga påhittade normer”; mot språkvetarna, som ”gör anspråk på att bli övervakare i ett språkfängelse där det moderna litauiska samhället ska spärras in”, eftersom alla yttre ”hot” mot språket ”försvann” efter sovjettiden, medan nu... ”hotas litauiskan av ytterligare förvanskning och litauerna av ett ’stumt’ öde” (Daugirdas 2004: 11 535–536). Man tror att man läser något gnälligt men ansvarslöst svammel, inte en ”månadstidskrift om religion, kultur och samhällsliv” – varken elementär kultur eller kristen kärlek till nästan... Värst är det när illvilja tillskriver litauiska språkvetare helt konkreta saker som de inte har gjort, till exempel: ”försökte förbjuda utländska företags varumärken” (Daugirdas 2004: 11 536). Författaren klandrar de motsvarigheter och översättningslån som språkvetarna påstås ha skapat (?!), men exemplet är anekdotiskt förolämpande: ”Av någon anledning kallar vi än i dag inte en pedagog för det så träffande och vackra [?! – J. K.] litauiska motsvarande ordet ’barnblomare’, som visserligen påminner en smula om ’barnamördare’” (Daugirdas 2004: 11 535). Vem föreslog det, och är var och en som föreslår något redan språkvetare?! Jonas Varnauskas paklausė tiesiai – Ima šokas nuo gimtosios kalbos? (NŽA 2005: 3–4 140–141) ir ar čia taisomas išmaltas „bromininkų kelias“ (Varnauskas 2005: 3–4 140) – be „kontrolės“, be „kalėjimo“, tik vedantis į ištautėjimą. Men Tomas Daugirdas ger sig inte – han skriver åter om vad man ska göra för att ”språket ska bli ett lämpligt och praktiskt redskap” (Daugirdas 2008: 1–2 8). Författaren resonerar torrt om datormusen „pelę“, som inte gnager på sladdar, men vars utseende liknar Terminologija | 2008 | 15 9 5 på riktigt, i stället för att minnas hur rörlig och kvick hon är (den där lilla musen smet raskt in under kvasten). Här påminner han också om de av någon okänd föreslagna ersättningarna för mus – visare och sprungk, och den av några obekanta lingvister föreslagna bärbara-datorn i stället för den bärbara datorn, och att ”lingvisternas [vilka då?! – J. K.] föreslagna ’trådröjare’ skulle säga mycket mer <...> än ’trolleybuss’” (Daugirdas 2008: 1–2 8). Han skrev och skrev ur sig, nu skriver han ur hatten... Och ständigt hemsöks han av idoler – än språkets, än patriotismens (Daugirdas 2005: 3–4 121–122). Han skriver och skriver och får till slut åstadkomma något – gör ett spöke av lingvisten. Då griper journalisten R. Baltrušaitytė in som medlare – radar upp stereotyperna – 1) hotet mot det litauiska språket är nu större än under sovjettiden, 2) ungdomar och slang skadar språket mest, 3) lingvisten är ett spöke (Baltrušaitytė 2004: 7 46), placerar en kulturvetare (och journalist), en författare (och jurist), och mitt emot dem två kvinnliga lingvister, så att stereotyperna kan vederläggas, så att de förstnämnda kan anklaga alla lingvister, medan de sistnämnda inte försvarar dem utan bara urskuldar sig själva – nej, inte vi två; kanske var den ena för länge sedan en svart ”pupkininkė”, men båda ”raserade m y t e n om språkreglerare som inte tillåter strikta val” (Baltrušaitytė 2004: 7 46). En sorglig bild av alla: för den ene betyder felaktighet ingenting, det enda som behövs är uttrycksfullhet – från småstäderna och slangen; för honom gäller det marknadsföring, inte marknadsföring, och den senare skulle han själv använda... grammatiska fel (Savukynas 2004: 7 46, 47, 48); för den andre, som läser rysk press, verkar det fortfarande som för någon stor specialist att ”de är mycket mindre rädda för alla slags främmande ord”; därför ”blåser man inte upp det till en tragedi, mycket legaliseras med lätt hand” – ”där förstår man att språket framför allt är ett kommunikationsmedel” och att ”vackra litauiska uttryck föds i slang” (Puklevičius 2004: 7 46); en kvinnlig lingvist lägger skulden på lingvisterna under sovjettiden, som ”för två generationer tog lusten att tala litauiska ifrån dem” [??!! – J. K.], medan ”slang inte är dåligt, man måste bara låta den skapas”, blåste – ”ett helt acceptabelt ord i sammanhanget [för premiärministern!]” [Savukynas berömmer: ”lingvisttopparna [dvs. lingvistfunktionärerna] är redan toleranta” 47], bambalis, ”hört i S a m o g i t i e n för t r e år sedan” – är redan ”en enhet i s t a n d a r d s p r å k e t” (Smetonienė 2004: 7 47, 48); ändå hittar Savukynas det inte när han ”slår upp i ordböckerna”, fastän ingen av dem bemödar sig att slå upp i LKŽ, där det sedan l ä n g e finns ett nordjemaitiskt bambalis – 1. ”kärl för mjölk, <...>, dunk”, 2. ”kärl för fotogen”. Och bara en kvinnlig lingvist inflikar: ”Allmänheten är inte längre intresserad av språkets skapandeprocess”; ”språket är fattigt på ord också för att ungdomarna inte läser”; ”jag kommer alltid att motsätta mig dem som säger att litauiskan inte är anpassad till den moderna världen och att man inte längre kan kommunicera på den”; ”det är bara vi själva som kan låta vårt språk dö ut – ingen annan” (Vaišnienė 2004: 7 46, 48). Kanske är hon själv ett litet spöke?.. 96 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... Ir mokinys, pasak Smetonienės, ne prieš šimtą metų sukurtas (Okmanas 2004: 8 40), o vartotas jau ir K. Sirvydo, Krauzės žodyne, ir A. Juškos dainose (Drotvinas 2001: 113, 114, 115). Lingvisterna, och den akademiska gemenskapen i allmänhet, har länge plågats av en extralingvistisk cancersvulst. De tiger, och en polsk kollega talar: ”När litauiska lingvister sitter på ett kafé kan de blottlägga många missförhållanden inom detta ämne i landet, men inget av detta blir en samhälleligt betydelsefull debatt i pressen. Det betyder att vi lever som i två system – ett privat och ett officiellt. Det är inte bra för vetenskapen. <...>. <...>. Den enda slutsats man kan dra är att en person känner att han riskerar sin vetenskapliga karriär när han öppet uttrycker sin åsikt. – – – Det är ett slags korruption, och sanningen om detta måste sägas” (Smoczyński 2008: 13 5). Kommentarer behövs inte – handling behövs. Det finns också en smula optimism, ja till och med framgångar. Litauiska lingvister och humanister och samhällsvetare i allmänhet vågar utmana den antikulturella globaliseringen och segrar. Jag ska nämna två framgångar. Efter stora ansträngningar och långa strider har den uppenbara sanningen försvarats: det huvudsakliga internationella (och enda inhemska) språket inom litauistiken är litauiska. Därför behöver man inte längre rutinmässigt publicera vetenskapliga arbeten inom litauistiken, som i första hand riktar sig till den litauiska allmänheten, på engelska. Den internationella databasen för dessa ämnen, Lituanistika, sammanställs på litauiska och – sammanfattningarna – på engelska (projektet drivs av två kvinnor – Ingė Lukšaitė och Danguolė Mikulėnienė, och jag gläder mig åt att mina moraliska förskott till det starkare könet åtminstone i det här fallet har visat sig vara välgrundade). Här är också platsen att påminna om: ”Folket ligger i moderns händer” (Aistis 1991: 160). Ibland kan man glädjas åt att man kan lära sig förstå vad en norm är av någon som inte alls är lingvist: ”<...>, omedvetet kan vi hamna i faran att betrakta ett statistiskt faktum som utgångspunkt för att definiera en norm: <...>”, trots att ”en mänsklig norm grundar sig på det som är gott för människan, det som härrör ur hennes natur, vilken antropologin vittnar om långt mer tillförlitligt än statistiska data” (Laumenskaitė 2007: 11–12 550). De lingvistiska terminologernas styrkor är oproportionerligt små. Det är ofrånkomligt att täcka alla inriktningar. Inom den moderna lingvistiken borde terminologerna utgöra en tiondel. Men den vetenskapliga tidskriften Terminologija ges ut (14 nummer har utkommit), och från och med nr XIII är den internationell (trespråkig). Internationella konferenser anordnas. Ändå märks ett kvantitativt genombrott. En viss erfarenhet har samlats. Återväxten växer. Med stöd av den statliga kommissionen för litauiska språket och med stöd från Terminologiska centret bedrivs ett omfattande terminologiarbete. Terminologija | 2008 | 15 97 Det litauiska språket och det skriftbaserade samhället, lingvistiken och terminologin befinner sig på en ny färd; när de stannar upp vid vägskälen närmar de sig kanske en halvt blind som kan tillfredsställa lingvister och samhälle. Det gäller bara att övervinna den natur som ”begåvat de dödliga, särskilt dem som är en smula klokare, med en böjelse att förakta det egna och värdesätta det främmande” (Erasmus 1963: 45). SLUTSATSER 1. Frågor om språkbruk, förändring, framtid och till och med öde förknippas ofta, men mycket rakt på sak, med globaliseringen, samtidigt som ett annat allt vanligare ord slungas fram – utmaningar (Arnold Toynbees ord). Svaren är inte lika slagkraftiga, och ofta bryr man sig inte ens om att förstå vad globalisering är. Dess uppkomst och begreppsapparat gör det möjligt att urskilja kulturell globalisering och inom den språkglobalisering, det vill säga globala tendenser i språkbruket. Man skiljer också mellan globalism – globaliseringens ideologi eller en teori om planetarisk internationell politik – och antiglobalism, som åtminstone än så länge saknar en tydligare och mer positiv teoretisk grund, men har alltför många aggressiva protestaktioner, till och med terrorhandlingar. Globaliseringen är alltså en ganska direkt hotfaktor endast för språkbruket, medan den utgör en ogynnsam bakgrund för språkets funktion och användning. 2. Att rikta allas hela uppmärksamhet enbart mot den odefinierade globaliseringens påverkan är mycket felaktigt, inte bara på grund av ensidigheten, utan också därför att andra, viktigare och mer konkreta faktorer glöms bort eller förtigs. Sådana har det funnits och finns det gott om. Bakom järnridån frodades obehindrat avskyvärda 1900-talsfenomen, som också måste skiljas åt: dels som en ogynnsam, irrationell bakgrund för språket i allmänhet och enskilda språk, särskilt små språk, dels som direkta faktorer – nämligen konsumtions- och massamhället, slit-och-släng-civilisationen, marknadsföring, reklam, propaganda, massmedier och i synnerhet televisionens kommersialisering, masskultur, treminuterskultur, mode, stjärnfabriker samt kulturens amerikanisering (popmusik, Hollywoodfilmer, westernfilmer, serier, thrillrar, såpoperor,...). Dessa fenomen har en gemensam nämnare: förgrovningen av människan och livet, närmare bestämt även ett träaktigt språk. Efter att ha blivit hårt angripna av den sovjetiska antiamerikanska propagandan och i viss mån vetenskapligt bedömda i den litauiska filosofiska diskursen, vällde dessa fenomen efter järnridåns fall obehindrat in i Litauen, vars andligt utarmade befolkning tyvärr såg allt från väst som enbart gott. Samtidigt nådde också nästan ett halvt sekel gamla sanningar om vårt eget liv i ondskans imperium oss från väst – nyspråk, tankepolis, dubbeltänk, hjärntvätt. De nådde oss, men fick inte den verkan de borde ha fått. Ondskans imperiums sönderfall, Litauens självständighetens åter- 98 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... upprättande och litauiskans ställning som statsspråk, den nationella pånyttfödelsen, demokratiseringen av samhället och framväxten av ett civilsamhälle, Litauens europeiska och transatlantiska integration, liksom den överdrivna, om än inofficiella anglifieringen, samt datoriseringen och internetiseringen – detta är nu mycket konkreta faktorer, vilkas betydelse för nationell identitet och självmedvetande, kultur och språk har varit påtaglig i 20 år och länge kommer att vara avgörande och epokgörande. 3. Varje språk är etniskt eller nationellt – ett modersmål. Vårt modersmål, litauiskan, hade under flera århundraden av oavbruten, underordnad tvåspråkighet mycket omfattande kontakter med polskan – hela det litauiska språkområdet översvämmades bokstavligen av den. Endast en del av följderna har undanröjts; den största delen (och en del av språkområdet) är oåterkalleliga förluster, även om kontakterna sedan länge nästan har upphört. Under två århundraden utförde ryskan ett liknande ödeläggande arbete i det litauiska språkområdet. Nu har en epok av kontakter med engelskan inletts – språkområdet går inte förlorat, men en del av litauiskans användare gör det. Därför är det nyttigt att lära känna dessa språk, både imperie- och kolonialspråk och internationella språk (och som linguae francae), inifrån – såsom de uppfattas och värderas av ryssarna och engelsmännen själva. Det är viktigt att inte glömma att linguae francae väsen endast är att fylla en kommunikativ funktion. För att ett nationellt språk ska leva och överleva räcker inte det – tvärtom kan det leda till dess död. Litauiskan har en död syster, preussiskan; det litauiska språkområdet har krympt både i väster och i sydost, och är inte ens sammanhängande inom statsgränserna. Talare av stora språk kan teoretiskt diskutera om språket är ett obligatoriskt eller icke-obligatoriskt kännetecken på nationalitet och statsskick. En litauer kan här endast tala om lyckliga eller olyckliga undantag (för sig själv!). Endast en gammal, nästan allmän ordning ger trygghet: endast ett nationellt språk med officiell status är säkert, eller: en stat är sitt eget språk. Även om världen är tvåspråkig (också där mest med enbart den kommunikativa funktionen), är tvåspråkighet kännetecknande inte för de stora språken utan för de små, och den är underordnad och därmed inte utan risker. 4. Inom den litauiska språkvetenskapliga teorin betraktas kommunikationsmedelsfunktionen inte längre som vare sig den enda eller ens den främsta funktionen, och S. Karaliūnas urskiljer även språkets etniska funktion. Men allehanda journalister, kulturvetare och andra som är provinsiella i sin tidsanda (före oss var syndafloden) talar ur tomma intet bara om språket som kommunikationsmedel, kräver fri språkutveckling utan begränsningar, förespråkar antikodifierande ståndpunkter, slangens rättigheter och fördelar och liknande välmenande okunnighet, går hårt åt språkvetarna och gör dem till skräckfigurer. De påverkar även vissa språkvetare, eftersom det saknas den enklaste solidaritet och kultur. Litauiska språkvetare vågar trots allt utmana den antikulturella globaliseringen och vinner ibland. De språkvetenskapliga terminologernas styrkor är oproportionerligt små. Men tidskriften ges ut Terminologija | 2008 | 15 9 9 en vetenskaplig tidskrift Terminologija (internationell från och med nr XIII). Principen om statligt skydd för det litauiska språket genomförs, men inte helt konsekvent. ŠALTINIAI GŽ – Gimtasis žodis (žurnalas). L ir M – Literatūra ir menas (savaitraštis). MokslL – Mokslo Lietuva (laikraštis). NŽA – Naujasis židinys-Aidai (mėnraštis). Sav su TV – Savaitė (su TV) (savaitraštis). Vd – Veidas (savaitinis žurnalas). LITERATŪRA Aistis J. 1991: Milfordo gatvės elegijos, Vilnius. Akelaitis G. 2008: Dėl specialybės kalbos dalyko ir jo programų. – Gimtoji kalba 12, 3–6. Ambrazas V. 1990: Kamieno braškėjimas. – Gimtoji kalba 2, 5–7. Baltrušaitytė R. 2004: Kalbos normintojas: tikras ar išgalvotas baubas [pokalbis]. – Veidas 7, 46. Baltrušaitytė R. 2008: Perspektyviausia literatūra. – Veidas 51, 52–53. Basanavičius J. 1970: Rinktiniai raštai, Vilnius. Bauman Z. 2007: Globalizacija: pasekmės žmogui. Vertė V. Rubavičius, Vilnius. Bielinskis V. 1948: Rinktiniai raštai. Vertė Z. Kuzmickis, Kaunas. Brzezinski Z. 1998: Nevaldomas pasaulis. Globalinė sumaištis XXI amžiaus išvakarėse. Vertė A. Survila, Vilnius. Chesterton G. K. 1998: Ortodoksija. Vertė R. Drazdauskienė, Vilnius. Crystal D. 2005: Kalbos mirtis. Vertė E. Šidlauskaitė ir G. Gailiūtė, Vilnius. Daugiakalbystė 2008: Nuo energetikos iki daugiakalbystės. – Veidas 48, 46–47. Daugirdas T. 2004: Kalba be žado. – Naujasis židinys-Aidai 11, 535–536. Daugirdas T. 2005: Aukos patriotizmas. – Naujasis židinys-Aidai 3–4, 121–122. Daugirdas T. 2008: Kančios dėl kalbos. – Naujasis židinys-Aidai 1–2, 7–8. Drotvinas V. 2001: Iš žodžio mokinys istorijos. – Terminologija 8, 112–118. Eco U. 2001: Tobulos kalbos paieškos Europos kultūroje. Vertė I. Tuliševskaitė, Vilnius. Eliot T. S. 1990: Kas yra klasikas? Vertė E. Pakštytė. – Proskyna 4, 220–226. EncKompŽ 2005: Enciklopedinis kompiuterijos žodynas, Vilnius. Erazmas 1963: Erazmas Roterdamietis. Pagiriamasis žodis Kvailybei, Vilnius. Fóris A. 2006: Terminology and social-economic globalization: Terminija ir socialinė-ekonominė globalizacija. – Tautinių kalbų terminologija ir globalizacija. Tarptautinės mokslinės konferencijos pranešimų tezės, Vilnius, 21: 21–22. Fóris A. 2007: Terminology and social-economic globalization. – Terminologija 14, 49–60. Frიდენტalis R. 1977: Getė. Vertė E. Vengrienė ir J. Kilius, Vilnius. Gadeikis L. 2005: Redaktoriaus laiškas. – Veidas 6, 4. Gaivenis K., Keinys S. 1990: Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas. Genzelis B. 1980: Kultūrų sąveika ir paribio kultūros. – Laikas ir idėjos, Vilnius, 88–106. Le Goff J. 2003: Viduramžių vaizduotė. Vertė D. Bučiūtė, Vilnius. Gოგolis N. 19541: Raštai 3. Vertė M. Miškinis, Vilnius. Gogolis N. 19542: Raštai 5. Vertė M. Miškinis, Vilnius. Griniewicz S. 20061: Terminology in the era of globalisation: Terminologija globalizacijos eroje. – Tautinių kalbų terminologija ir globalizacija. Tarptautinės mokslinės konferencijos pranešimų tezės, Vilnius, 25–26: 26–27. Griniewicz S. 20062: Terminology in the Era of Globalisation. – Terminologija 13, 10–16. Grumadienė L. 1996: Kalbos tvarkybos sėkmės laidas – ryšys su visuomene. – Lietuvių kalbos tvarkyba: teorinės ir praktinės problemos. Seminaro tezės, Vilnius, 13–14. Gudavičius A. 2000: Etnolingvistika, Šiauliai. Jokubaitis A. 2008: Politika be vertybių, Vilnius. 100 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... Joninas L. 1987: Dvi „Meistro ir Margaritos“ realybės. – Problemos 36, 59–71. Karaliūnas S. 1997: Kalba ir visuomenė (Psichosociologiniai ir komunikaciniai kalbos vartojimo bruožai), Vilnius. Kniūkšta P. 1995: Kalbos tvarkybos tikslai ir strategija. – Kalbos kultūros diegimo praktika ir metodika. Jono Jablonskio konferencijos pranešimų tezės, Vilnius, 3–5. Kniūkšta P. 1996: Apie kalbos tvarkybos strategiją. – Lietuvių kalbos tvarkyba: teorinės ir praktinės problemos. Seminaro tezės, Vilnius, 15–17. Kniūkšta P. 20011: Paprastoji ir administracinė kalbos tvarkyba. – Kalbos vartosena ir tvarkyba. Jono Jablonskio konferencijos pranešimų tezės, Vilnius, 7–8. Kniūkšta P. 20012: Kalbos vartosena ir tvarkyba, Vilnius. Kopaliński W. 2001: Žodynas. XX amžiaus įvykiai, sąvokos ir mitai. Vertė V. Kvietkauskas, Vilnius. LaLiėŽ 1977: J. Balkevičius, J. Kabelka. Latvių–lietuvių kalbų žodynas, Vilnius. Laumenskaitė E. 2007: Ir du taps vienu kūnu. – Naujasis židinys-Aidai 11–12, 550–556. Laurinėnaitė J. 2008: Vaikščiojanti enciklopedija: ar lengva tokiam būti. – Veidas 15, 48–50. Leitchik V. 2006: Globalization and problems of terminology: Globalizacija ir terminijos problemos. – Tautinių kalbų terminologija ir globalizacija. Tarptautinės mokslinės konferencijos pranešimų tezės, Vilnius, 32–34: 34–35. LKEnc 1999: Lietuvių kalbos enciklopedija. Parengė K. Morkūnas, redagavo V. Ambrazas, Vilnius. LKEnc 2008: Lietuvių kalbos enciklopedija. Antrasis patikslintas ir papildytas leidimas, sudarė K. Morkūnas, redagavo V. Ambrazas, Vilnius. LRKŽ 1988: A. Lyberis. Lietuvių–rusų kalbų žodynas, Vilnius. Mataitytė I. 2007: Rec.: E. Zaikauskas. Kalbos paribiai ir užribiai: lietuvių žargono žodynėlis. McLuhan M. 2003: Kaip suprasti medijas. Žmogaus tęsiniai. Vertė D. Valentinavičienė, Vilnius. Mikulėnienė D. 1996: Kalbos tvarkyba: norminimas ir administravimas. – Lietuvių kalbos tvarkyba: teorinės ir praktinės problemos. Seminaro tezės, Vilnius, 18. Mikulėnienė D. 1998: Valstybinės kalbos statusas de jure ir de facto: jo įgyvendinimo ir tvarkybos problemos. – Valstybinė kalba ir integracija (Estija, Latvija, Lietuva). Seminaro tezės, Vilnius, 7–8. Miliūnaitė R. 2006: Apie kalbą ir mus. Straipsniai ir pokalbiai, Vilnius. Miłosz Cz. 1995: Pavergtas protas. Vertė A. Grybauskas, Vilnius. Morkus J. 2008: Lietuvių kalba Europos Sąjungoje. – Naujasis židinys-Aidai 7–8, 347–349. Morua A. 1991: Esė. Vertė J. Mikelinskas, Vilnius. Nuodėmė 2008: Nuodėmė vis labiau tampa kolektyvine. – Savaitė 12. Okmanas J. 2004: Lietuviškas kompiuterinis biuras. – Veidas 8, 40. Parandovskis J. 1984: Olimpijos diskas. Vertė D. Urbas, Vilnius. Pasternakas B. 1991: Daktaras Živaga. Vertė A. Mikuta, Vilnius. Piročkinas A. 20041: Publicistiniai pasvarstymai apie lietuvių kalbą atgavus nepriklausomybę. – Gimtasis žodis 8, 2–6. Piročkinas A. 20042: Didelės ir mažos kalbininkų nuodėmės. – Gimtasis žodis 9, 2–7. PolEncŽ 2007: Politikos mokslų enciklopedinis žodynas. Ats. red. A. Jankauskas, Vilnius. Popper K. R. 1995: Nepiktnaudžiauti televizija. Vertė J. Kunčius. – Kultūros barai 6, 14–16. Puklevičius A. 2004: Kalbos normintojas: tikras ar išgalvotas baubas [pokalbis]. – Veidas 7, 46–48. Pupkis A. 2005: Kalbos kultūros studijos, Vilnius. ReklK 2004: Reklamos kalba, Vilnius. Rezoliucija 1996: Akademikai pritarė rezoliucijai dėl lietuvių kalbos. – Lietuvos aidas 242, 3. RLKŽ II 1967: Rusų–lietuvių kalbų žodynas. Paruošė V. Baronas ir V. Galinis, Vilnius. RLKŽ I 1982: Rusų–lietuvių kalbų žodynas. Sudarė Ch. Lemchenas, Vilnius. RLKŽ III 1984: Rusų–lietuvių kalbų žodynas. Sudarė J. Kardelytė, J. Macaitis, A. Mankevičienė, Vilnius. Rosinas A. 1992: Ar valstybė gins valstybinę kalbą? – Lietuvos aidas 2, 8. Rosinas A. 1996: Kalbos priežiūra, kalbos kritika ir kalbos kultūra. – Gimtoji kalba 10, 1–7. Rosinas A. 1998: Valstybinės kalbos teisinė globa 1918–1940 metais. – Valstybinė kalba ir integracija (Estija, Latvija, Lietuva). Seminaro tezės, Vilnius, 9–10. Rosinas A. 2005: Tik prasėu be isterijos, 2005. Sakalavičiūtė K. 2007: Tarpukario Lietuvos periodika: ar rusiška spauda lygu rusų spauda? – Naujasis židinys-Aidai 8–9, 391–398. Savukynas V. 2004: Kalbos normintojas: tikras ar išgalvotas baubas [pokalbis]. – Veidas 7, 46–48. Smetonienė I. 2004: Kalbos normintojas: tikras ar išgalvotas baubas [pokalbis]. – Veidas 7, 46–48. Terminologija | 2008 | 15 101 Smoczyński W. 2008: Laringalai mano moksliniame gyvenime (Su prof. V. Smočinskiu kalbėjosi G. Zemlic-kas). – Mokslo Lietuva 13, 4–5; 14, 6–7. Steger M. B. 2008: Globalizacija. Labai trumpas įvadas. Vertė E. Vareikis, Vilnius. TautGyvY 2008: Tautinio gyvenimo ypatumai. – Savaitė 49. Tok pisin 2003: Atvyksta J. Stromgrenas. – Veidas 37, 52. Treinys M. 2000: Tautiškumo ir globalizacijos sankirta: problema ir sprendimai. – Lietuvių tauta ir pasaulis. Lietuvių tautos savimonė ir tautiškumas: dabarties vaizdas ir perspektyva 1, Kaunas, 16–20. Urnėžiūtė R. 2008: Vertėjai ir kalbos Europos Sąjungos institucijose. – Gimtoji kalba 12, 20–24. Vaišnienė D. 2004: Kalbos normintojas: tikras ar išgalvotas baubas [pokalbis]. – Veidas 7, 46–48. ValTV 1963: Valodniecības terminu vārdnīca. Sastādījuši R. Grabis, Dz. Barbare, A. Bergmane, Rīgā. Varnauskas J. 2005: Ima šokas nuo gimtosios kalbos? – Naujasis židinys-Aidai 3–4, 140–141. Vitkauskas V. 2008: Kitaip yra, sudėtingiau! – Mokslo Lietuva 17, 7. VLE V 2004: Visuotinė lietuvių enciklopedija 5, Vilnius. VLE VI 2004: Visuotinė lietuvių enciklopedija 6, Vilnius. VLE IX 2006: Visuotinė lietuvių enciklopedija 9, Vilnius. VLE XIII 2008: Visuotinė lietuvių enciklopedija 13, Vilnius. Zaikauskas E. 2007: Kalbos paribiai ir užribiai: lietuvių žargono žodynėlis, Vilnius. Zemlickas G., Kaunas D. 2008: Europos pilietis – Jurgis Zauerveinas. – Mokslo Lietuva 3. Ахманова О. С. 1966: Словарь лингвистических терминов, Москва: „Советская энциклопедия“. Бунин И. А. 2001: И. А. Бунин: pro et contra, Санкт-Петербург: Издательство Русского Християнского гуманитарного института. Вальдхайм К. 1976: Австрийский путь, Москва: „Прогресс“. Глиссан Э. 1983: Вавилонская башня. – Курьер ЮНЕСКО 8, 7–9. КРусР 2003: Культура русской речи. Энциклопедический словарь-справочник, Москва: „Наука“. Лукшите Н. 1981: К проблеме предмета лингвистики. – Kalbotyra XXXII/3, 162–169. Пустай Я. 2006: Терминология – гарант сохранения языка: Terminija – kalbos išlikimo garantas. – Tautinių kalbų terminologija ir globalizacija. Tarptautinės mokslinės konferencijos pranešimų tezės, Vilnius, 40–41: 41. Риникер Д. 2001: „Окаянные дни“ как часть творческого наследия И. А. Бунина [публикуется впервые]. – Иван Бунин: pro et contra, Санкт-Петербург: Издательство Русского Християнского гуманитарного института, 625–650. Соболев Ю. В. 2001: «Ред. на кн.:» Ив. Бунин. „Иоанн Рыдалец“. – Иван Бунин: pro et contra, Санкт-Петербург: Издательство Русского Християнского гуманитарного института, 330–334. Твардовский А. 1979: Слово о Пушкине. – А. С. Пушкин. Стихотворения, Москва: „Художественная литература“, 5–23. THE LITHUANIAN LANGUAGE AND SOCIETY: GENERAL AND TERMINOLOGICAL ASPECTS Questions of the usage of languages, their changes, their future and even their fate are often very directly linked with globalization. Another word frequently used is challenges (by Arnold Toynbee). Answers are not so loud and often there are no attempts made to understand what globalization is. Its genesis and concepts allows us to separate cultural globalization and within it – globalization of languages, i.e. global tendencies of the usage of languages. Also globalism – an ideology of globalization or a theory of global international politics – stands out together with anti-globalism, which at least for now has a confused and negative theoretical background and is associated with too many aggressive actions of protest and even terror. Thus globalization is a rather direct threatening factor for the usage of languages and an unfavourable background for the functioning and usage of the language. Concentration of everybody’s full attention only on the impact of undefined glo- 102 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:... balization is wrong not only because of its one-sidedness, but also because other more important and specific factors are forgotten or hushed up and they are and were abundant. On the other side of the iron curtain the ugly phenomena of the 20th century were flourishing, directly impacting upon as well as causing a negative background for the functioning of language in general and small languages in particular. Such phenomena include consumer and mass society, disposable civilization, marketing, advertising, agitation, mass media and especially commercialisation of television, mass culture, three minute culture, fashion, creation of stars, Americanization of culture (pop music, Hollywood films, westerns, TV serials, soap operas,...). In general terms a common denominator of these phenomena is their tendency to make a man and a life primitive, specifically the creation of a wooden language. These phenomena, strongly attacked by soviet anti-American propaganda and to some extent evaluated in Lithuanian philosophical discourse after the fall of the iron curtain swept into Lithuania, to the weary spirit of which everything coming from the West seemed to be good. At the same time fifty year old truths about our own life in the evil empire – new language, thought police, double think, enslavement of the mind – reached us from the West as well. These truths reached us, but did not have the right impact on us. Together with such things as the disintegration of the evil empire, restoration of the independence of Lithuania, status of the Lithuanian language as a state language, national rebirth, democratisation of the society and the creation of a civil society, European and transatlantic integration of Lithuania, came unofficial Anglization, computerization and internetization which are now very specific factors, the importance of which to national identity and self-awareness, culture and language has been considerable for twenty years and will remain crucial and epochal for a long time. Every language is ethnic or national – native. Our native language – Lithuanian – for a few centuries under the conditions of continuous subordinate bilingualism had very many contacts with the Polish language – the whole area of the Lithuanian language was flooded with it. Only a few consequences have been eliminated, and although contacts with Polish have for some time been almost broken, the majority of losses are, like loss of national territory, irreversible. For two centuries a similar destructive work in the Lithuanian language area was done by the Russian language. Now a new era of contacts with the English language has arrived – territory is not being lost, but a part of the Lithuanian language speakers are. Therefore it is useful to get acquainted with these imperial, colonial as well as international languages (and linguae francae) from inside – how they are perceived and judged by Russians and English themselves. It is important to remember that the essence of linguae francae is only the performance of the communicative function. This is not enough for the national language to live and survive – it could cause death. The Lithuanian language has a dead sister – the Prussian language. The area of the Lithuanian language has crumbled away in the west and in the south-east and it is not even continuous within the state borders. Speakers of a big language can have a theoretical discussion if the language is or is not an obligatory element of nationality and statehood. A Lithuanian can speak here only about lucky or unlucky (for himself!) exceptions. Only the old nearly universal order provides guarantees: only a national state language is safe or: a state is its own language. Although the world is Terminologija | 2008 | 15 1 0 3 bilingual (mostly in that communicative function), bilingualism is a characteristic not of big, but of small languages and it implies subordination, thus some dangers. In the theory of Lithuanian linguistics, the communicative function is considered to be neither the only, nor the main one. Simas Karaliūnas separates the ethnic function as well. Various journalists, specialists of culture and other provincials of the time (avant nous, le Déluge) are talking only about the means of communication, demanding unrestricted development of the language, declaring anticodification attitudes, rights and validity of jargon and similar good willed ignorance and demonising linguists. They defeat some linguists because of the lack of solidarity and culture of the latter. Lithuanian linguists dare to challenge anti-cultural globalization and sometimes win. The force of terminologists is small, but they publish the scientific (international from the 13th issue) magazine Terminologija (Terminology). The principle of state protection of the Lithuanian language is being implemented although not consistently. Gauta 2008-12-15 Jonas Klimavičius Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius E. paštas: [email protected] 104 Jonas Klimavičius | Lietuvių kalba ir visuomenė:…