Terminas prie termino. VI

Term efter term. VI JONAS KLIMAVIČIUS Nuokana, OCH INTE cikuta För botaniker har det i mer än hundra år stått klart att nuokana är ett nybildat ord av Laurynas Ivinskis. För ett halvt sekel sedan uppmärksammade och påvisade Jonas Kruopas den stora mängden nybildningar i Ivinskis ordböcker (Kruopas 1998: 193, 195–196). Själv lade jag för länge sedan – när jag arbetade med Lietuvių kalbos žodyno – märke till Ivinskis som en konsekvent förlitauiskare av främmande ord och internationella ord, ja till och med som en skoningslös ersättare av exotismer. Efter att genom Albina Auksoriūtės avhandlingsartiklar (Auksoriūtė A. 1995: 58–65; 1997, 33–39; 2000, 48–57; 2001, 95–111; 2002, 95–102; 2003, 135–142, 2004, 127–149, 2007, 72–91; 2008, 132–141) ha lärt känna Ivinskis ambitioner och resultat i fråga om nybildningar närmare (bland dem mycket talrika, helt individuella och svårbegripliga eller alldeles obegripliga motiveringar), dessa nybildningars vissa framgångar och även försöken att nu förankra hans mer lämpliga nybildningar i manuskripten, börjar man fundera: ett så djärvt, hoppfullt arbete, en så levande, frisk källa under det litauiska språkets förtryckstid – och en sådan torka, sådan uttorkning nu, under frihetens år... Mitt lilla steg, utan något egentligt teoretiskt syfte – att bevisa att nuokana är ett nybildat ord av Ivinskis och visa dess ordbildningssätt, semantiska motivering och delvis även etymologi – har också ett praktiskt syfte: att slutgiltigt etablera nuokaną inom alla områden av det litauiska språkbruket (inte bara i den botaniska nomenklaturen), eftersom detta ännu inte har uppnåtts, och kanske inte heller har varit föremål för någon omsorg. Jag kom i kontakt med nuokana inte genom dess upphovsman Ivinskis, utan helt av en slump. Det var år 1981 – Juozas Glinskis drama Cikuta – Sokratui. Det hade länge varit känt att Atens domstol dömde Sokrates till döden på ett särskilt, om än mildare sätt – inte genom att störta honom från en klippa, utan genom att låta honom dricka gift. Här handlar det om att dricka någon sorts cikuta. Vad är cikuta här? Författaren har knappast undersökt saken. Och det saknas inte uppgifter om vilket gift Sokrates drack, till exempel: Во времена Сократа при- 144 J. Klimavičius | Terminas prie termino. VI den dödsdömde drack vid den utsatta tiden en bägare med krossad giftig odört (sprängört)Nersesjants 1977: 139. <...> drack en bägare med odörtsgiftKsenofontas 1993: 12. <...>, i vår tid skulle Sokrates inte behöva dricka sprängörtssaft,<...> Ruso 1979: 30. <...> död av en bägare med sprängörtsgift<...> Averintsev 1989: 188. Och detta gäller inte bara Sokrates, till exempel: Naturligtvis är det mycket säkrare för en krokryggig skomakare än att dricka vin blandat med gift ur en guldbägare för att skåla för hälsan – giftig sprängört och sprängörtLukianos 1975: 89. Vilken uppgift om giftet är riktig? Sprängört (Cicuta) och odört (Conium < gr. koneion) är ganska likartade växter i samma flockblommiga familj (numera sellerifamiljen); båda är giftiga, men hos sprängörten (arten giftig sprängört – Cicuta virosa) är det bara roten som är giftig, inte hela växten, medan hela odörten är giftig (särskilt frukterna). De växer också på olika platser: sprängört vid vattenstränder, i kärrkanter och på våta ängar; odört på ödetomter, vid gårdar, i skuggan av byggnader och längs staket. Likheten framgår också av namnen på några språk: tyska Schierling – odört, Wasser schierling (men också Wüterich) – sprängört; engelska poison-hemlock – odört, water-hemlock (men också cowbane) – sprängört. Ryssarna försöker skilja mellan dem: sprängört – вех (polska wiechon), цукыма; odört – болиголов, омег.Den botaniska skillnaden är alltså tydlig, medan klassiska filologer får reda ut vad Sokrates faktiskt drack. Här är det bara viktigt att säga att cicuta inte bara betyder sprängört, utan också helt enkelt gift (LoLieŽ 2007). Därför behöver Nersesjants цукыма (болиголов) inte nödvändigtvis vara synonymer: цукыма betyder gift, medan болиголов preciserar betydelsen: odört. Å andra sidan kan de vara synonymer, men behöver inte vara det: ”cicuta var det namn romarna gav den giftiga växten Conium maculatum” LBŽ 1938 (därför: i klassisklatinlexikonet betyder cicuta 1) болиголов, цукыма Dvoretskij 1986), men i vetenskaplig botanisk nomenklatur är det tvärtom. Denna motsättning i ordet cicuta – ”odört” och ”sprängört” – och dess vidare betydelse, ”gift”, är obestridliga fakta; man måste bara akta sig för att blanda ihop dem. Vad Sokrates faktiskt drack (och varför giftet som greken Sokrates drack betecknas med ett sent – hos Horatius och Plinius den äldre – grekiske ord, i stället för ett latinskt latinskt ord) får klassiska filologer reda ut. Den tid och miljö som Laurynas Ivinskis levde i – både den nära och den vidare (utan Vilnius universitet och senare även med pressförbudet) – var mycket ogynnsamma för honom, för litauiskheten och det litauiska språket, ja för språkets själva livskraft: gryningen hade kommit, men det var gryningen efter en lång natt... Han saknade dock inte tacksamma och omsorgsfulla efterföljare i arbetet. Mer än ett av Ivinskis nybildade ord Terminologija | 2010 | 17 145 Efter att ha återupplivats efter en längre tids glömska kom ordet in i Povilas Matulionis verk från 1906–1907 Žolynas, när Vinco Kudirkas Tautiška giesmė och Maironios Jaunoji Lietuva redan hade ljudit efter Aušra. Bland dem fanns också det ord som diskuteras här: Cicuta L. – nuokana Iv[inskis] – вехъ – szalej, cykuta Matulionis 1906–1907. Att detta var en nybildning av Ivinskis stod redan klart för Matulionis. Man kan bara bekräfta att före Ivinskis är nuokana (LKŽ VIII 1970) okänt i alla litauiska källor – såväl i dialekterna som i skrift. När och i vilket av Ivinskis många verk nuokana användes för första gången överlåts åt Ivinskis-forskarna att upptäcka; än så länge vet man bara att Ivinskis redan i sin översättning av Genavaitė från 1858 använder ordet cikutas och i en fotnot anger det som en botanisk term: Cikutas marinamasis. Cicuta virosa. Szalej jadowity Ivinskis R 1995: 285. Nuokana kom in i J. Baronas ordbok: веха – nuokana RLŽ 1924. I Matulionis Žolynas benämns arten Cicuta virosa Lin. med den prefixavledda termen nuokana garlė Jac[oby]. Den Lietuviškas botanikos žodynas. I dalis, som sammanställdes och gavs ut 1938 av den botaniska ordbokskommissionen, anger den normativa litauiska benämningen giftiger Wesserschierling – вех ядовитый – szalej jadowity – vėlnrutks Cicuta virosa L. som nuodingoji nuokana, och listar även regionala synonymer och nybildningar som inte slog igenom: morkelės Seinai, morkiukai Tauragė, mirštamukai K. Grinius, smertkevynis J.–A. Pabrėža, vandens maudas J.–A. Pabrėža, F. Kuršaitis, šelmis tručyzninkas J. Fiedorowicz (1851). Frågan om botanisk terminologi löstes slutgiltigt – den monumentala Lietuvos flora (6 vol.), Botanikos vardų žodynas från 1998 och uppslagsverken behövde därefter inte bekymra sig om saken. Annorlunda var det med ordböcker över internationella ord. I TŽŽ 1936 använde man sig huvudsakligen ”av de bästa ordböckerna av detta slag på franska, tyska, ryska, polska och engelska” (5–6), och därför kunde pol. cykuta och ry. цукута lätt hamna inom redaktörernas synfält, men inte nuokana (det var ännu två år kvar till LBŽ 1938)... Följaktligen återges det också som: cikuta (lat.) – ”en mycket giftig växt i flockblommiga familjen”. Översättningarna i TŽŽ 1951 och 1969 tog ett halvt steg framåt och ett halvt åt sidan: cikutà – g i f t i g n u o k a n a (därefter en förklaring), alltså: gör som ordboken och använd cikuta; vet att det betyder nuodingoji nuokana. Men vad är den till för, om cikuta anges? Först i DŽ 1972 hittar man: nuokana – bot. ”medicinalväxt i flockblommiga familjen” (Cicuta): nuodingoji nuokana (Cicuta virosa). Ingenting är mer normativt vare sig i DŽ 1993 och DŽ 2000 eller i TŽŽ 1985 och TŽŽ I 1999. Endast TŽŽ 2001 anger cikutà (lat. cicuta – namnet på en giftig växt) ntr., nuokana – ”<...>”. 1 4 6 J. Klimavičius | Terminas prie termino. VI Alltså återstår två uppgifter: att genom normerande lexikografi och på andra sätt helt utrota cikutą och, för att detta lättare ska lyckas, förklara nuokanos funktion och motivation. Dialektordet nukanoti borde jag ha känt till redan från studiernas början – sannolikt genom den då populära humoristiska versberättelsen Smetonas: Nebibusiu as tajp smajlus, kad tajp n u k a n o j a, / Pasiktausidama dvases kada tajp nuotwoja, som tillskrivs Laurynas Ivinskis, LLIChrest 1957: 406 (Nebebūsiu aš taip smailus, kad taip n u k a n o j o Ivinskis R 1995: 36). Nukanojo förklaras som: piskade, slog (406); i bokens ordlista: Žodynėlyje: nukanoti – nukamuoti, nuplakti, sumušti. Detta är inte det enda belägget för Ivinskis användning av ordet, till exempel: Nebatsižvilgėdamas bėgo vilkas, <...>, bijodamas, kad oželis su savo šeimyna paskui negintų, o sugavęs, kad nenukanotų Ivinskis R 1995: 23. Sambandet mellan orden nukanoti och kanoti i LKŽ V 1959 klarnade för mig för kanske ett par år sedan, men när jag nu satte mig för att skriva upptäckte jag att Berndas Gliwas artikel om ett liknande ämne var mycket äldre (Gliwa 2002). Den giftiga (och för övrigt även medicinala – homeopatiska) växten nuokana är varken ett ord av ”ganska gammalt ursprung” eller en ”nybildning av okända botaniker” (Gliwa 2002), utan en avledning med ändelsen av Laurynas Ivinskis från nukanóti, dialektalt nukāñoti 1. tr. ”plåga; döda, slå ihjäl” (jfr kanóti, dialektalt kāñoti 1. ”förgöra, döda; plåga, pina”: Bekanódamas nukanósi arklius kaip ponas žmones A. Juškas ordbok, iškāñoti 1. ”utrota, döda” Šatės, užkāñoti ”slå ihjäl” Kuliai); i västliga dzūkiska och östliga högaitiska dialekter kanóti 2. intr. ”tyna bort, sjunka, dö” Punskas, Lazdijai, nukanóti 2. ”dö” Būdvietis (Lazdijų r.), Antaliepė. Således är kāñoti och nukāñoti inte bara ord från en enda dialekt, utan också från den äldre litteratur som ingår i antologier – det är inte utan anledning som Danutė Petkevičiūtė beskriver det som ett av de uttrycksfulla verben i Ivinskis originalpoesi, tillsammans med nutvoti, švaistyti (Petkevičiūtė 1988: 205). För en nybildnings ursprung behövs ingen etymologi, men tydligheten i motivationen bakom avledningen nuokana skulle kunna öka om man jämför med det uppenbart besläktade högaitiska kanoti 3. (Rumšiškės) ¹kanéti ”vara hungrig, äta lite; vara dåligt klädd, försumma sig själv (vad gäller klädsel)”: Mūsų šunelis kāna, kāna per visą dieną Salamiestis. Mano tėvai nesikanėdavo: gerai valgydavo Bagotoji. Kiaulės iškanėjo, perdien nešertos Dusmenys (även om ¹nukaneti ”gå under” i Palanga är ett samogitiskt ord), kanybà substantiv, neutr. ”en uttorkad stackare, en mager och torr person eller ett djur” Jonas Jablonskis (Veliuona), Terminologija | 2010 | 17 147 kanypà: Kanypa yra liesa mažà žmona A. Juškas ordbok, liksom nukanėkoti ”ha ihjäl, döda” Joniškėlis, kanýkoti ”plåga, förgöra” Pašvitinys, Linkuva (LKŽ V 1959). Att Kãnoti och kanėti har olika prefix talar inte bara emot nukãnoti, nukanéti (liksom nukanėkoti), utan också iškãnoti, užkãnoti, iškanéti (liksom iškanýkoti) möjligheten till Gliwas andra version – nuokana: náukoti ”plåga, pina” Viekšniai, Lazdynų Pelėda (LKŽ VIII 1970) – för att inte tala om de stora fonetiska svårigheterna. Den första, verkliga ursprungsteorin stöds däremot inte bara av det polska konać som Gliwa nämner, konać ”tyna bort” (inte ”vara döende”!..), och ryska до-кона́ть ”göra slut på, ta kål på”, utan också av к о н-еu ”ände” (etymologer förklarar att även н а-ч а-ло ”början” är besläktat med det). Den träffande förklaringen av nukanoti är alltså ”göra slut på” (Ivinskis R 1995, Žodynėlis). Det viktigaste är att nuokana är en avledning med ändelsen från nukanoti, inte från kanoti och prefixet nuo- (som Gliwa skriver). Man säger ständigt att ordbildning inte får förväxlas med ordsammansättning, men ändå gör man gång på gång just det misstaget. Analogin med Nuokanos skulle tyda på att núõdas snarare inte kommer från nuduoti 13. ”förgifta” endast i A. Juškas ordbok (LKŽ II₂ 1969), utan från apduoti 2. ”ge gift” – apdavãi 2. ”gift” Vajasiškis, och från apduoti 2. || ”förtrolla (med vissa örter)”: Sedžiu kaip apduotas Karsakiškis (LKŽ II₂ 1969) – apdavãi 1. ”olika växter och medel som används för att berusa eller förtrolla; häxbrygd” Dusetos, A. Juškas ordbok (LKŽ I₂ 1968). Nuodas kommer snarare från nudėti 9. ”slå ihjäl, döda” || refl. ”dö, självdö”: Du paršiukai auga gerai, o vienas nusidėjo Karsakiškis (LKŽ II₂ 1969). SLUTSATSER Laurynas Ivinskis nybildning nuokana införlivades i den vetenskapliga botaniska nomenklaturen genom Povilas Matulionis Žolynas från 1906–1907 och befästes slutgiltigt i Lietuviškas botanikos žodynas från 1938. På klassisk latin betecknar cicuta en växt, mauda, och i allmänhet gifter, medan det inom vetenskaplig botanik är en liknande men annan växt – nuokana. Förankringen av nuokana i hela det litauiska språkbruket har dröjt otillbörligt länge. Nuokana förekommer i den normativa lexikografin först 1972 – i Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, medan cikuta först i 2001 års Tarptautinių žodžių žodynas betecknas som icke rekommenderat, med nuokana som ersättning. I översättningar förekommer fortfarande cikuta; det sägs att Sokrates drack än gifter, än cikuta, och på litauiska än mauda, än nuokana. Varför den grekiske Sokrates drack latinska cicutor (plural!) 1 4 8 J. Klimavičius | Terminas prie termino. VI (jfr kamomill) och vad det egentligen var – mauda eller nuokana – bör klassiska filologer, inte botaniska terminologer, reda ut. För att växtnamnet nuokana (Cicuta) lättare ska få fäste överallt är det lämpligt att förklara dess bildning och motivation. Nuokana skapades av den žemaitiske Ivinskis från nukanoti ”döda” (kanoti – ”förinta; plåga”, jfr även nukanėti ”gå under”). LITTERATUR OCH KÄLLOR Auksoriūtė A. 1995: L. Ivinskio „Prigimtu menės“ taksonų pavadinimai. – Terminologija 2, 58–65. Auksoriūtė A. 1997: Lauryno Ivinskio „Prigimtu menės“ sistematikos kategorijų pavadinimai. – Lauryno Ivinskio kalendoriaus 150-mečiui. Straipsniai ir dokumentai, Vilnius, 33–39. Auksoriūtė A. 2000: L. Ivinskio mikologijos terminai. – Terminologija 7, 48–57. Auksoriūtė A. 2001: L. Ivinskio mineralogijos naujadarai. – Terminologija 8, 95–111. Auksoriūtė A. 2002: Keletas L. Ivinskio augalų pavadinimų. – Terminologija 9, 95–102. Auksoriūtė A. 2003: Individualieji L. Ivinskio Lenkų–žemaičių kalbų žodyno ir Prigimtu menės augalų vardai. – Terminologija 10, 135–142. Auksoriūtė A. 2004: Neaiškios darybos L. Ivinskio Prigimtu menės naujažodžiai. – Terminologijos istorijos ir dabarties problemos, Vilnius, 127–149. Auksoriūtė A. 2007: Lauryno Ivinskio keturkalbio žodyno terminai. – Terminologija 14, 72–91. Auksoriūtė A. 2008: Keletas atgaivintų Lauryno Ivinskio augalų vardų. – Terminologija 15, 132–141. Averincevas S. 1989: NT apžvalga – Katalikų kalendorius žinynas 1989. Vertė P. Kimbrys. DŽ 1972: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius. DŽ 1993: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius. DŽ 2000: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius. Gliwa 2002: Nuodingų augalų nuokana ‘Cicuta virosa L.’ bei nuokanis ’toks grybas Lactarius turpis Weinm.’ pavadinimai lietuvių kalboje, – Onomasiology Online 3 (2002) a linguistic journal edited by Joachim Grzega, Alfred Bammesberger and Marion Schöner, ISSN 1616–9484. Ivinskis L. R 1995: Raštai. Sudarė R. Mikšytė, redagavo V. Vanagas ir V. Vitkauskas, Vilnius. Kruopas J. 1998: L. Ivinskio leksikografiniai darbai. – Rinktiniai raštai, Vilnius, 191–198. Ksenofontas 1993: Atsiminimai apie Sokratą. Vertė V. Kazanskienė, Vilnius. LBŽ 1938: Lietuviškas botanikos žodynas. I dalis. Sudarė Botanikos žodyno komisija, vadovaujama doc. L. Vailionio, redagavo dr. J. Dagys, Kaunas. LKŽ I₂ 1968: Lietuvių kalbos žodynas 1, Vilnius. LKŽ II₂ 1969: Lietuvių kalbos žodynas 2, Vilnius. LKŽ V 1959: Lietuvių kalbos žodynas 5, Vilnius. LKŽ VIII 1970: Lietuvių kalbos žodynas 8, Vilnius. LLChrest 1957: Lietuvių literatūros istorijos chrestomatija, Vilnius. LoLėŽ 2007: Kuzavinis K. Lotynų–lietuvių kalbų žodynas, Vilnius. Lukianas 1975: Dievai, heteros, pranašai. Vertė L. Valkūnas. Matulionis P. 1906–1907: Žolynas. Dalis II. Lietuvos augalų žodynas ir augalų taislas, Vilnius. RLŽ 1924: Baronas J. Rusiškai lietuviškas žodynas, Kaunas. Ruso Ž. Ž. 1979: Rinktiniai raštai. Vertė L. A. Skūpas, Vilnius. TŽŽ 1936: Tarptautinių žodžių žodynas. Sudarė K. Boruta, Pr. Čepėnas, S. Sirutytė-Čepėnienė, redagavo J. Žiugžda, peržiūrėjo Vacl. Biržiška, Pr. Dovydaitis, Kaunas. TŽŽ 1951: Tarptautinių žodžių žodynas. Redagavo I. V. Liochinas ir F. N. Petrovas, vertė O. Katinskaitė, Ch. Lemchenas, J. Talmantas, lietuviškąjį leidimą redagavo Ch. Lemchenas, Vilnius. TŽŽ 1969: Tarptautinių žodžių žodynas. Redagavo I. Liochinas, S. Lokšina, F. Petrovas (vyr. redaktorius) ir L. Šaumianas, vertė O. Doveikienė, J. Kabelka ir Ch. Lemchenas, lietuviškąjį leidimą redagavo Ch. Lemchenas, Vilnius. Terminologija | 2010 | 17 149 TŽŽ 1985: Tarptautinių žodžių žodynas. Ats. redaktorius V. Kvietkauskas, Vilnius. TŽŽ I 1999: Vaitkevičiūtė V. Tarptautinių žodžių žodynas A–K, Vilnius. TŽŽ 2001: Tarptautinių žodžių žodynas. Ats. redaktorius A. Kinderys, Vilnius. Дворецкий И. Х. 1986: Латинско–русский словарь, Москва: „Русский язык“. Нерсесянц В. С. 1977: Сократ, Москва: „Наука“. Mottaget 2010-12-29 Jonas Klimavičius, Erfurto g. 56–14, 04107 Vilnius, Litauen 1 5 0 J. Klimavičius | Terminas prie termino. VI