Terminas prie termino. X

Term till term. X JONAS KLIMAVIČIUS Ädla människor angriper inte det främmande och står inte ut med att det egna går under genom försumlighet Dionysios från Halikarnassos TEATER, TEORI, TEOREM, HISTORIA: LÅN OCH SKAPANDE: SCEN OCH SYN, BETRAKTELSE OCH INSIKT, VARANDE OCH BERÄTTELSE – Motsvarigheter och åtskillnader Undersökningen av flera internationella ord som är besläktade (genom sitt ursprung och motiveringen bakom benämningen) men semantiskt mycket avlägsna från varandra, liksom av den semantiska induktion de gett upphov till och dess resultat, bör inte framstå som om den kommit från ingenstans och sparkats fram ur någon gammal stock. Tvärtom är detta ett av många kulturellt, dialektspråkligt, terminologiskt och determinologiseringsmässigt komplicerade men aktuella fall inom ett oändligt vidsträckt komplex. Det berör särskilt det särpräglade fenomenet i samspelet mellan internationella termer och deras motsvarigheter – en typ av desynonymisering – där en synonym inte bara faller bort, utan synonymerna skiljs åt genom en betydelsedifferentiering. HISTORISK ANSATS Lån av internationella ord som process och (på)reglerad handling (själva företeelsen bör mer exakt kallas ordlån) är åtminstone av två slag – 1) att tillgodose behovet av främmande ord som är nödvändiga och inte kan ersättas för vissa betydelser – att ta in dem och slutgiltigt införliva dem i det egna språkets lexikala (och terminologiska) system (om inte vissa av dem senare drabbas av arkaismernas eller okazionalismernas öde), 2) att, utifrån det egna språkets resurser eller utvecklingsmöjligheter, mer allmänt – i enlighet med det insedda behovet av att utveckla den egna språkliga särarten – framgångsrikt skapa och använda egna ersättningsord. Under normala förhållanden, när endast lingvistiska faktorer är avgörande, styrs valet av tillvägagångssätt av behovet (efterfrågan), inte av ett blint utbud. Då är det första tillvägagångssättet vanligast. Behovet av internationalisering av livet har alltid funnits och växer, medan de nationella språken påträffas efter att ha släppt in i sina nationella behov 208 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. X och förmåga. Lexikens internationalitet varierar dock kraftigt – mellan områden (mest inom vetenskap och kultur i vid bemärkelse, minst inom poesi och natur) och ännu mer mellan språk, särskilt språkfamiljer (och därmed också olika kulturer och civilisationer). Därför är lån ofta, särskilt när utbudet överstiger språkets efterfrågan, inte en avslutad process utan endast ett första skede: 1) ett kort, signalartat skede – främmande ord knackar på, men inte i språksystemet utan endast i texter; därför ersätter de egna ord som redan finns lätt de främmande språkligt (aukštas – etažas, griuvėsiai – ruinos, kaukė – maskė, pievagrybis – šampinjonas, raumuo – muskulas, raupsai – lepra, sprogimas – eksplozija, šiltinė – tifas, pentinas – šporas), till och med med hjälp av rikliga synonymer (kaprizas – aikštis, įgeidis, įnoris, nikis, užgaida); 2) ett längre, signalartat skede – främmande ord ersätts med egna ord som redan finns, men dessa anpassas till den betydelse som lånats (kūgis – konusas, lagaminas – valiza ir čemodanas, lingė – resoras, pusiaujaus – ekvatorius), ibland med mycket avlägsna motsvarigheter (l štelė – celė, židinys – fokusas); 3) en långvarig, till och med utdragen process – skapandet av nybildningar (ersättningsord, åtminstone motsvarigheter) (juodraštis – bruljonas, dviratis – velosipedas, įvartis – golas, kalnodara – orogenezė, kryžiažodis – krosvორდas, laikraštis – gazieta ir caitunga, palydovas – konduktorius, palydovė – stiuardesė, rankraštis – manuskriptas, slapyvardis – pseudonimas, slidės – ski, staigmena – siurprizas, užtrauktukas – ziperis, vairuotojas – šoferis, vandenilis – hidrogenas, variklis – motoras, viešbutis – hotelis, viešnamis – bordelis). För lexikologi och terminologi är själva resultaten av nybildningen viktigare, medan uppgifter om översättning, lån och andra induktionsprocesser är betydelsefulla främst för att välja bättre varianter, till exempel för att ersätta översättningslån med kalker (åtminstone delvis) (krepšia sūvydis → krepšinis, įtaka → / poveikis). Ett långvarigt skede kan bli verkligt utdraget, och när motsvarigheter övergår till ersättningsord kan processen helt spåra ur, med återfall även efter kodifieringar eller godkännanden. Men språkvetaren måste se till s p r å k s y s t e m e t, inte se sig omkring i t e x t e r n a, även om någon av dem har befästs genom ett beslut av direktören för något centrum eller ett kommissionsbeslut. Dessa tre åtgärder är kända ända sedan Martynas Mažvydas, och de fick en patriotisk och lingvistisk grund redan hos Mikalojus Daukša; de praktiserades i stor utsträckning redan av Vilnius universitets professor Konstantinas Sirvydas (lägg märke till auklėtinis i stället för alumno!). Tyvärr kunde den vitt utbredda användningen av främmande språk och främmande ord inte hejdas ens när standardspråket började växa fram, och den ökända, minst kvalificerade nybildningen hos aušrininkai och – som ett olyckligt återfall några årtionden senare – hos vissa (men inte en enda) terminologer utan lingvistisk utbildning lade berg av arbete på Jonas Jablonskis. Terminologija | 2016 | 23 209 Den moderna skriftspråkets – standardspråkets – fader är också en pionjär inom vetenskaplig nybildning och dessutom – låt oss inte missta oss! – grundare av skapandet och användningen av fullständiga ersättningsord, inte parallella motsvarigheter, samt en produktiv och framgångsrik skapare (vi använder över 600 av hans nybildningar!) (Piročkinas 2000: 10 6). Under den första republikens korta år utvecklades och mognade denna process inte tillräckligt, på grund av det ringa antalet lingvister och den otillräckligt förstärkta redaktionella verksamheten; den fick ny fart, men framträdde splittrat utomlands (LKV 1950: 113 och 159–604 – Žodynas), och blev särskilt aktuell under exilens tvåspråkiga förhållanden, då man hade ”den bredare allmänhetens angelägenheter för ögonen” (Skardžius 1998: 438). Därför utvecklades den samlat och koncist i Pranas Skardžius lilla bok från 1973 (i Chicago), Lietuviški tarptautinių žodžių atitikmenys. I hemlandet förekom ingen ny fas av nybildning under ockupationsåren; man strävade endast efter att bevara arvet. Under den andra republiken, när kodifieringen av normerna för lexikon och terminologi blev allt mer aktuell, blev den nämnda boken allmänt tillgänglig även i hemlandet (Skardžius 1998: 428–507), och samma år utkom också ett omfattande (200 s.) och aktuellt ordboksarbete av Vida Rudaitienė och Vytautas Vitkauskas, Vakarų kalbų naujieji skoliniai. Ett hastverk har ännu inte fyllt sin nödvändiga funktion (Klimavičius 2015: 44–47). Det omfattande material som lagts fram behöver arbetsinsatser från läsare som har tid och kompetens och inte är lata; dessutom krävs ”de bildades ansträngningar för att bevara språket korrekt, som ett arv och ändamålsenligt” (Rudaitienė, Vitkauskas 1998: 29) – inte abstrakta, deklarativa insatser, utan ett samlat och fortlöpande arbete. Det finns alltså resultat. Men situationen har blivit sådan att även dessa raseras. Många förberedande arbeten återstår – varianter som nått halvvägs eller bara inlett arbetet med lösningar – urval av varianter, mer sällan stärkande av normer och allra mest sällan ett slutligt fastställande genom kodifiering. Inom det breda arbetsfältet behövs också en semantisk ambition. Genom att här följa en lång och förgrenad process vill man visa även ett mindre vanligt skede, som dock redan observerats i praktiken (fabrikas ↔ gamykla, objektas ↔ dalykas, enchiridionas ↔ manualas ↔ vadovėlis) – 4) utvecklingen av de semantiska relationerna mellan internationella ord och deras motsvarigheter fram till betydelsedifferentiering. TEATER Början på förloppet ligger långt tillbaka i tiden och långt borta; den är, skulle man kunna säga, inget märkvärdigt: Den grekiska teatern bestod av tre delar: orkestern, scenen och amfiteatern. — — — Åskådarplatserna utgjorde teatern i ordets snäva bemärkelse (theastai – att se) 210 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. X (Dambrauskas 1974: 299). Med ordet ”teater” (θέατρον), bildat av verbet ”se” (θεασθαι) och med betydelsen s k å d e p l a t s, avsågs ursprungligen å s k å d a r n a s platser. Så kallades de även på andra håll, till exempel på stadion. Senare kom termen att omfatta hela t e a t e r b y g g n a d e n s komplex och de f ö r e s t ä l l n i n g a r som ägde rum där (SenGrK 2007: 168). Platsen för att spela (och dansa, sjunga) var en rund orchestra (ὀρχήστρα), senare en upphöjd plattform framför tältet, skenē (σκηνή), kallad proskenion (προσκήνιον), och först romarna etablerade den form vi har i dag – scenen (scaena) – som den viktigaste delen av teatern (därför är ”teater” i betydelsen scenkonst mycket träffande). Romarnas bidrag är också lat. spectac(u)lum – 1. ”s y n, s k å d e s p e l” → 2. föreställning, uppförande, 3. vanligen i plural ”å s k å d a r p l a t s e r”, 4. bildl. teater, amfiteater, till och med 5. ”världens u n d e r”: septem spectac(u)la – världens sju under LoLieŽ 2007. Med denna ursprungliga motivering bakom grek. θέατρον och lat. spectac(u)lum vilar hela den vidsträckta semantiken hos teater – inte scenkonst –: astronomisk teater ”himlavalv”, anatomisk teater ”dissektionssal” (och eng. operating theater – operationssal), krigsskådeplats, och nyare uttryck – närmare scenen – politisk teater IQ 2010 42 (jfr politisk teaters aktör IQ 2011 4 14, politisk teaters marionetter Vd 2010 33 62) och valteatrar IQ 2010 7 6. Högst ovanlig är världsteater ”världshistoria” och teatern är världen: Jag är en k o m e d i a n t! Å, j a g s k a s p e l a e n k o m e d i för er så att ni alla kommer att gråta<...>. Min t e a t e r är v ä r l d e n; där s p e l a r jag h u s h e r r e n s och f ö r f a t t a r e n s r o l l; och k o m e d i a n t e r n a är ni alla: påvar, kungar, folk! Tråden som jag drar i för att styra er är rädslan! (Bonaparte) PrRAp 1979 185 (Alfred de Vigny). Det finns också historicismer, till exempel: <...> I mitten av 1700-talet grundades vid Vilnius universitet Matematik- och fysikmuseerna, som inte har bevarats. <...> för vetenskapligt arbete och som illustration i undervisningen. I mekaniksalen i fysikkabinettets museum stod en m a s k i n t e a t e r – en konstruktion monterad av heliolika apparater och anordningar på en stor plattform TechEnc IV 2010 752. Det visar sig att det också finns uttryck som inte är ohörda på litauiska, till exempel: Alla delar har en gång uppfattats med sinnena, och i m e d v e t a n s t e a t e r är de verkliga i n t r y c k J.GaarSP 1998 211. M e d v e t a n d e t är ett slags t e a t e r, där olika b e g r e p p framträder ett efter ett J.GaarSP 1998 213. När det finns en sådan mångfald av teatrar är det inte så märkligt att även den främsta teatern kan få (rentav officiellt) ett eget bestämmande led – Moskvas konstnärliga teater (1898) – художественный, även om dess främste skapare (av de två), K. Stanislavskij, inte lyckades hålla sig till systemet – det var bara en dramatiska teater, och först senare (1928–1941) hade den även sin egen operateater. Konst i början av 1900-talet var ”konst”, men Terminologija | 2016 | 23 2 1 1 att fortfarande kalla dem ”konstnärer” L. Mal, I. GitČ 1989 517 är redan en anakronism. Efter romarnas teater uppstod nationella ersättningsord (eller motsvarigheter) under de nationella rörelsernas tid – tjeck. divadlo, ty. Schaubühne (mer ”scen”), Schauspiel ”skådespel”, liksom Kriegsschauplatz ”krigsskådeplats”, eng. playhouse (ungefär ”skådespelarhus”). Mato Pretorijaus verk Deliciae Prussicae oder Preussische Schaubühne, skrivet i slutet av 1600-talet, översattes till litauiska som Preussens prakt, eller Preussens teater (L. Gineitis – LlitEnc 2001), och gavs 1999 ut under titeln Preussens sevärdheter, eller Preussens skådeplats (Vilnius: Pradai). Varken K. Sirvydas regykle (widok/dźiowowisko krotofilne. Spectaculum, theatrum, Regikle SD 1642), regykla (i senare skrifter ”spelad föreställning, spektakel”, hos Vydūnas ”scen” LKŽ XI 1978), eller de tidiga förnyelserna – S. Daukantas žaiminyčia, hans och L. Ivinskis vypsonė, M. Valančius vypsosena, och den senare Tėvynės sargass liknande vypsosenė (1896) LKŽ XIX 1999 – blev naturliga i den litauiska kulturmiljön; de försvann utan större spår, liksom andra liknande ord: teplionė, tepliorius, tepliorystė, skaptorystė. Men ambitionen – en mer seriös sådan! – sträckte sig ända in i början av 1900-talet. I Jurgis Šlapelis SNŽŽ 1907: teatras – regykla, ”en plats eller byggnad där man visar och ser komedier, dramer, tragedier”; och regykla – paveikslas, scena; scena – ”platsen i teatern där man spelar”; reginys, regykla; spektaklis – reginys; på teatern vaidinimas, visning av komedier rodymas. I STŽŽ 1923 finns varken teatro eller spektaklio. I SNŽŽ 1924 saknas teatro; spektaklis – reginys, vaidinimas betyder ”spektakel, föreställning” på teatern. De Dramos vaidykla och Operos vaidykla, som grundades 1920, förstatligades 1922 och fick namnen Valstybinis dramos teatras (från 1925 Valstybės teatras) och Valstybės opera. I TŽŽ 1936 betyder teatras endast 1. ”<...> byggnad” (2. ”plats för krigshandlingar eller andra stora händelser”, 3. ”anatomi <...>”), medan teatralas betyder ”teaterns [byggnads? – J. K.] entusiast; flitig teaterbesökare”, och spektaklis betyder 1. ”teatraliskt vaidinimas” (2. ”syn”). Så blev bara skådespeleri och roll kvar (åter tränger rollen... sig på). Även teatral skådeplats är numera långt borta, MairR III₂ 1992 661 (1908). Men ordet kan användas inte som term, utan som beskrivande eller förklarande uttryck: Drama betyder handling på grekiska. Teater är en skådeplats. Handlingen måste också vara synlig KV 1977 35 11. Liksom världen kan vara en teater, kan den ibland också vara en skådeplats: <...> Calvin skrev: ”Vi ska ju inte gå miste om tillfället att hämta gudfruktig vederkvickelse från de verk som Gud uppenbarat och låter träda fram inför oss på denna underbara skådeplats” NŽA 2009 12 456. Teaterföreställning IQ 2010 5 25 – måste vara en sammansättning! – är också helt naturligt. 2 1 2 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. X TEORIKON Mycket viktig för oss här är den annars rena teaterhistorismen teorikonas: <...> Perikles tillskrivs också införandet av teaterpengar (teorikon), som delades ut till medborgarna för att köpa en pollett eller biljett till teaterföreställningar (SenGrI 1955: 206). Genom att införa teorikon gjorde Perikles teatern tillgänglig för alla Atens medborgare (277). Historism, men den bör förbli sådan och inte uttryckas med den beskrivande frasen pengar till teatern (τὸ θεωρικόν) (193). TEORI, THEOROS, TEOREM Teaterpengarna teorikonas visar påtagligt för var och en att teaterns och teorins ursprung är gemensamt. Men dess historia och semantiska utveckling är ännu längre. Inte heller kulturellt är detta oväntat – båda har sina rötter i samma så kallade axiella tidsålder, som uppnådde sin höjdpunkt i de mest lysande länderna i Eurasien omkring 700–500-talet f.Kr. Men världens första ljus av förnuft var ingen plötslig upplysning eller illumination – det växte fram långsamt och först efter en mödosam kamp mot urkultens mörker och mytiska dimmor. Teaterns dunkelt kända utveckling har vi lämnat därhän här, eftersom den är viktig endast för tragedins och komedins, inte för teaterns semantiska utveckling. Teori visar en paradoxal väg från kulten till både atletiken och filosofin, vetenskapen: Ordet θεωρία är etymologiskt besläktat med ordet theos – gud. Med teoroi avsåg grekerna stadsutsända till religiösa högtider, vilka hade sakrala befogenheter A.ŠliogD ir M 1988 30. De panhellenska olympiska spelen och de enskilda stadsstaternas spel, liksom atenarnas Panathenaia och Spartas gymnopedier, den panhellenska gymnastiken, är nära förbundna med den religiösa kulten och hela det andliga livet. Detta framträder emellertid inte tydligt och saknar till och med klarhet i Jan Parandowskis historiska berättelse Olimpijos diskas: Den tredje nymånen efter sommarsolståndet inträdde <...>. <...>. <...> vägarna fylldes av folk – <...> – – – Processioner drog fram, högtidliga teorier som sänts av stater och städer, och tillsammans med de officiella representanterna tågade vanliga pilgrimer OD 1984 110. Först anmälde sig arkiteoroi, processionernas ledare, <...>och förhandlade om var de skulle inkvarteras OD 1984 114–115. I berättelsen används arkiteoras (179, 236, 237, 242–2x) utan motsvarigheter, teori – antingen endast tillsammans med procession (151, 157, 234, 236, 237–2x, 242, 243–2x, 244), eller enbart tåg (112, 234, 277), till och med karavan (111), ofta med utelämnanden, till exempel: Tåget avslutades av pilgrimer som gick till fots från själva Elideprocessionen (150). Förklaringarna är långt ifrån tillräckligt utförliga: teori – ”högtidligt tåg, procession”, teoras – ”en deltagare i den” (278), arkiteoras – ”teorins ledare” (273). Detta är en halvdan användning, som lutar åt försvenskning – Terminologija | 2016 | 23 213 en översättning till litauiska – sannolikt beror det i detta fall på den välkände översättaren Dominykas Urbas överdrivna strävan, som begränsar den nödvändiga historiska korrektheten1. Idrottsterminologins ordbok förklarar teori som 1. ”i det antika Grekland – en grupp medborgare som stadsstaten sände till de olympiska spelen” (STŽ 1996), vilket senare preciseras till 1. ”<...> en religiös grupp av tillsynsmän (gr. theōria)” (STŽ 2002). Långt tidigare fanns redan en exakt och utförlig förklaring: teoras – ”i det antika Grekland – en person som representerade en stat eller stad vid religiösa högtider och spel, eller som hade i uppdrag att rådfråga ett orakel, skänka gåvor till ett tempel och frambära offer” TŽŽ 1985, 2001, 2013; dock gr. theōros betyder inte ”åskådare”, utan en viss sorts ritualernas ”övervakare” – utövare av särskilda leiturgier: ”Eftersom olympiaden i första hand var alla helleners religiösa högtid sände stadsstaterna till Olympia heliga delegationer, kallade teorier (θεωρία), för att de skulle offra till Zeus i sin stads namn” (SenGrK 2007: 247). Denna ursprungliga teori (med sina theoroi och architheoros) kan inte skiljas från dagens vedertagna vetenskapliga teori – tvärtom är den en sorts urbild till den: Theoria är både ett enkelt betraktande och själens blick. Fenomen och deras system, som vi ser med vårt inre öga, kallar grekerna också teorier HŠv 1994 22. Gr. θεωρέω – ”vara åskådare, se; beskåda, besöka; iaktta; inspektera; undersöka, resonera, forska; bedöma” GrLŽ 1979 – betydelseutvecklingen går från att betrakta deltagare eller besökare till en mer abstrakt och specifik handling: att iaktta, skärskåda och inte längre se en syn utan urskilja dess väsen: ”De joniska naturfilosoferna menade att theōria är tänkande om abstrakta ting. <...>. För Aristoteles är bios theōretikos (det teoretiska livet) ett liv ägnat åt att begrunda olika ting, sådant som forskaren och filosofen lever. Därav theōria – vetenskaplig forskning, vetenskap (motsatsen till praktik, verksamhet, gr. praxis; först i modern tid teori – en enskild forskares ståndpunkt eller åsikter; negativ betydelse – torr teori” (AntŽ 1998: 503). ”I Grekland var veten- 1 I J. Parandowskis berättelse (troligen i översättningen) missades ett gott tillfälle att använda thesaurus i dess egentliga antika betydelse – i berättelsen förekommer inte ens skattkammare, utan en lagerliknande förvaringsplats för skatter (235, 237, 261, 270), förvaringsplats för rikedomar (177, 197) och helt enkelt förvaringsplats (177, 178,179, 195, 236, 271). Gr. thēsauros i sin grundbetydelse – ”rikedom, skatt; skattkammare; skattkista” – nådde inte litauiskan på länge; ännu i AntŽ 1998 tezauras >skattkammare – ”de grekiska städerna hade egna skattkammare i Olympia och Delfi, där de förvarade gåvor som offrats åt Zeus Olympios och Apollon Pythios. <...>. Δ låstes med många lås, och varje nyckel förvarades av en annan person. <...>”. Även om detta är osystematiskt – det saknar grund, medan avledningarna är facktermer: tezaurizacija ”att spara pengar hemma i stället för att sätta in dem på banken eller i sparbanken” TŽŽ 1951, tezauravimas ”att samla guld som skatt. <...>” TŽŽ 1969: gulds., kapitals. ETŽ 1966, tezauravimas – hoarding – 1. vanligen ”förvaring av ädla metaller”, 2. ”ackumulering av förmögenhet i form av ädla metaller” B ir KŽ 1997, liksom tezauruoti TŽŽ 1985, 2001, 2013. Men tezauras ”i modern tid en omfattande ordbok (lexikon) inom något område” belades i lexikografin ganska sent – TŽŽ 1985, 2001, 2013. Redan 1921 skrev Kazimieras Būga: ”En fullkomlig och fullständig ordbok, som vi utan skam skulle kunna kalla ’Thesaurus linguae Lituanicae’, förmår vi ännu inte ge ut i dag. <...>. Thesaurusar sammanställs av flera generationer människor under flera årtionden” (Būga 1959: 379). 214 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. X Att [fragment: ”linių teorijų”]s teorier ansågs oanvändbara inte vara en brist utan en fördel. – – – Betraktarens liv (βίος θεωρητικός) betraktades som ett ideal” (SenGrK 2007: 298). Tänkandet börjar med iakttagelse, men denna särskilda process begränsas inte heller till tänkandet: ”När antikens människa genom tänkandet fattade kosmos struktur, förnam hon dess skönhet och upplevde θεωρια, det vill säga estetisk tillfredsställelse. Eftersom det var just fastställandet av kosmos struktur som framkallade detta tillstånd hos henne, fick θεωρια (teori) gradvis betydelsen av själva strukturen, medan θεωρειν (teoretisera) fick betydelsen av tankeverksamhet inriktad på att klargöra en sådan struktur” (Jankauskas 1987: 36). I Europas historia riktades teorin mot logos, och därefter också mot ett herravälde för praxis. Först under romantiken fanns ännu reminiscenser av den ursprungliga grekiska metafysiken – den sanna teorin, till exempel: <...>, jag skulle våga skriva en romanens teori, som vore teori i ordets ursprungliga mening: den stilla, klara, enhetliga andens betraktelse av ett objekt, sådan den anstår den högtidliga glädjen i att skåda glädjen i betydelsefulla gudomliga bilder. En sådan romanens teori skulle själv behöva bli en roman, <...> (Friedrich Schlegel – P ir LE I 1978: 270). I modern tid har man redan i tillräcklig grad blivit medveten om den grundläggande skillnaden mellan humanvetenskaperna – som förstående och förklarande, inte mätande och (be)räknande. Romarna, som hämtade rikligt ur den grekiska kulturens förråd, fick lånordet theōria först vid antikens skymning – snarare redan efter kristendomens tidiga gryning – från en av kyrkofäderna, den helige Hieronymus (347–419), översättaren av Vulgata (se LoLieŽ 1996). Boethius (omkring 480 i den romerska aristokratiska familjen Anicii – omkring 524, besegrad av den arianske ostrogotiske kungen Theoderik), ”den siste romaren och den förste skolastikern, den siste antikens och den förste medeltidens filosof” (L och I 1980: 242), Aristoteles översättare, lånade betydelsen från detta grekiska ord och gav den åt det latinska ordet speculation – 2. filos. spekuliacija (1. spaning, rekognoscering Ammianus Marcellinus, 300-talet) LoLieŽ 1996 – jfr. spekuliacija – ”iakttagelse, betraktande med förståndet; under senantiken och medeltiden betydde det samma eller nästan samma som begreppen theoria, contemplatio, meditatio; <...>” (FilŽ 2002). Senare förändrades betydelserna av såväl teorijos som spekuliacijos, och de kom allt längre ifrån varandra: teorija – 1. ”förklaring av verklighetens företeelser i abstrakt logisk form”, 2. ”ett system av vetenskapliga påståenden som förklarar det undersökta ämnet” TŽŽ 1985, 2001, 2013; spekuliacija 3. filos. ”helt abstrakt, teoretiskt tänkande i syfte att få kunskap om objekt som ligger bortom erfarenheten” TŽŽ 1985 (mindre precist – ”abstrakt, teoretiskt tänkande som inte förknippas med praktik eller erfarenhet” TŽŽ 2001, ”abstrakt resonemang som inte förknippas <...>” TŽŽ 2013), ”överskridande av den kunskapsmöjliggörande Terminologija | 2016 | 23 215 (sinnliga) erfarenheten och dess vetenskapliga verifierbarhet genom övergång till det som i princip inte kan erfaras, kännas till eller underbyggas är bara något uppdiktat (”ren spekulation”)” (FilŽ 2002). kontempliacija har samma namngivningsmotivation [lat. contemplari – 1. (betrakta, iaktta (motsvarar gr. θεάσθαι), 2. bildl. (be)tänka, (be)grunda LoL ieŽ 2007]; den lexikala betydelsen är friare (och dubbeltydig) – 1. ”djup koncentration, fokusering, eftertanke” (2. inom mysticismen – ”en högsta form av kunskap som bygger på intuition; passiv uppfattning av verkligheten”) TŽŽ 1985, 2001, 2013, men detta är varken en filosofisk eller psykologisk term2, och förklaringen ”djup koncentration, eftertanke, m e d i t a t i o n” RelŽ 1991 är i grunden felaktig. Meditacija däremot betyder först och främst 1. ”eftertanke, att f ö r s j u n k a i sina egna tankar, ett tillstånd av djup koncentration” (RelŽ 1991), och dessutom ”en typ av förändrat medvetandetillstånd [andra typer är dröm, hypnotisk trans, psykedeliskt tillstånd, sensoriskt isoleringstillstånd osv.] – ett tillstånd av djup koncentration”, som praktiseras inom österländska religioner och används inom psykoterapi för att minska stress, slappna av och finna lugn (PsichŽ 1993). Inom filosofin är det ”b e t r a k t a n d e t av principer för verklig kunskap och verksamhet, som ofta förblir outtalade och förvanskade i vardagslivet” (FilŽ 2002), eftersom lat. meditari betyder 1. (be)tänka, (be)grunda, (be)överväga, reflektera LoL ieŽ 2007. Således börjar teorija med iakttagelse (seende), spekuliacija är helt abstrakt, utan denna, kontempliacija är eftertanke genom koncentration på verkligheten, meditacija är försjunken eftertanke, med fokus på jaget och livet. Tos pačios kaip teorija kilmės ir teorema (gr. theōrēma – mokymas, taisyklė < theōreō – apmąstau) – „t e o r i n i s teiginys, kurio teisingumas gali būti arba yra logiškai įrodytas, remiantis anksčiau nustatytais mokslo teiginiais“ TŽŽ 1985, 2001, 2013. Tačiau teorema ribojasi matematika ir logika. Kai kurios kalbos turi savų terminų – lenk. twierdzenie (ir teoremat), ček. věta, poučka (ir teorém), vok. Lehrsatz (ir Theorem). 2Enligt motivationen hör också skepsis, skepticizmas hit – utifrån en mycket likartad betydelseutveckling: gr. σκέπτομαι – ”se; undersöka, rekognoscera, ta reda på; granska; tänka, fundera; resonera sig fram till, dra slutsatser; förutse” (GrLŽ 1979), ”oglądam, przyglądam się”, skępsis – obserwacja SWO 1997 (även om många ordböcker över internationella ord inte anger den grundläggande ursprungliga betydelsen, till vilken betydelsekomponenten ”tvivlande, kritiskt, prövande” senare bara läggs till). Den lexikala betydelsen av skepticizmo har emellertid avvikit helt – ”filos. riktning som förnekar möjligheten att känna sanningen och få tillförlitlig, välgrundad kunskap” TŽŽ 1985, 2001, 2013; den filosofiska betydelsen som termin är särskilt komplex, eftersom turinio skepticizmo skiljs från skepticizmo metodas – ”kritisk p r ö v n i n g av antaganden som vanligen finns i tänkande och handling (särskilt i Kants filosofi, där man på så sätt tar ställning mot dogmatismen)” (FilŽ 2002). I livet betyder sund skepticizmas 2. (och skepsis) helt enkelt ”kritisk hållning, tvivel på något” TŽŽ 1985, 2001, 2013. Det är viktigt att inte blanda ihop aspekterna. 216 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. X HISTORIA Žingsnis nuo teorijos prie istorijos nėra joks šuolis į šalį ar per bedugnę, o nuoseklus antrasis po pirmojo. Mat istorijos tėvas Herodotas buvo pirmasis ją, tiksliau dar – jas rašęs ne iš įvykių (karų) dalyvių pasakojimų, o – palieptas! – iš savo paties stebėjimų. Todėl gal būtų ir ne be reikalo kartais vadinamas pirmuoju žurnalistų gildijos nariu Vd 2009 12 14, jei būtų atsisakęs ir įvykių dalyvių liudijimų. Bet kaip tik jo padaryta ta reikšminga sąsaja: „Pasak Herodoto theōrein – stebėti, žiūrėti ir historein sudaro istorijos mokslo pamatą“ – mat istorija < gr. historia – „jonėnų žodis, reiškiantis teiravimąsi: Herodotas teiravimąsi kartu su teorija (gr. theōria) – žiūrėjimu, pamatymu (plg. histōr – matęs savo akimis) laiko įvykių tyrimo pagrindu“ (AntŽ 1998: 503, 212) Iš tikrųjų gr. ἱστορέω reikšmė dar platesnė – „klausinėti, teirautis; apžiūrinėti; lankyti; tyrinėti, pažinti; atsiklausti; perduoti, a p r a š y t i, p a s a k o t i“; ἱστορία – „klausinėjimas; tyrinėjimas; ž i n i o s, d u o m e n y s; žinojimas, m o k s l a s; p a s a k o j i m a s a p i e p r a e i t į, i s t o r i j ą“ (GrLŽ 1979). Alltså, när ämnet utvecklades och ordets betydelse vidgades, spreds också ordet till andra områden: ”Grekerna skapade historieforskningen; deras ord historia betyder undersökning” (SenGr 1995: 62). <...> Aristoteles <...> från Stageira betraktas som grundare av biologins v e t e n s k a p. <...> Den zoologiska avhandlingen ”D j u r e n s h i s t o r i a”, skriven omkring 330 f.Kr., <...> SenGrK 2007 309. Aristoteles lärjunge och meningsfrände Theofrastos <...> betraktas som den v e t e n s k a p l i g a botanikens grundare. Han redogjorde för principer för växternas anatomi och fysiologi, <...>. I kapitlen i ”V ä x t e r n a s h i s t o r i a”, som består av nio böcker, beskriver Theofrastos <...> SenGrK 2007 310. Bokens författare Dalia Dilytė föreslår här historia i stället för kunskap, men om det är v e t e n s k a p och p r i n c i p e r, varför då inte vetenskap: läran om djur och växter? Traditionen fördes vidare av romaren Plinius den äldre i hans mångsidiga verk i 37 böcker (som även behandlar etnografi och antropologi), Naturalis Historia – Naturhistoria (77, tryckt 1469) VLE XVIII 2010 – en vetenskaplig bok, inte en samling berättelser (även om det finns sådana där – berättelser, till och med påhittade, liksom anekdoter). Historia är en händelse eller en upplysning om en händelse; historier är händelser, men händelsernas helhet – en kollektiv singular – är historia, liksom gräs betyder ”ett gräsfält eller en hög, en tuva”, och frö ”ett förråd eller en säck med frön”. Det speciella med ordet historia är att där man brukar se en terminologisering finns det i själva verket snarare en preterm, till exempel: Doktor Johann Fausts, den berömde trollkarlens och svarte magikerns h i s t o r i a (Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas, 2006), men här b e r ä t t a s det också om Faust (191, L. Citavičiū- Terminologija | 2016 | 23 217 tė). Petro Cvirkas Vardagshistorier (noveller) och novellen Bröllopshistorier. Vladimir Korolenkos memoarer i fyra band Min samtidas historia. Lärorika historier av den assyriske författaren (och vetenskapsmannen) Juhanano bar Ebraja från 1200-talet (Vilnius: Mintis, 1984), och kapitlet Roliga historier om skådespelare och komedianter. Människans ”liv är först och främst en historia; och där det finns en historia, där finns en berättare” (G. K. ChestO 1998: 69); om det är en beskrivning, så är det också en biografi, och författaren en biograf. Redan före Herodotos fanns det också nedtecknare av vissa slags historier: logografer – ”forngrekiska historieskrivare som på prosa nedtecknade folkliga sägner och dikter” TŽŽ 1936, mer exakt: ”skapare och nedtecknare av gamla berättelser och fabler (allt detta gr. logoi). I Jonien under 700- och 600-talen f.Kr. var de epossångarnas efterföljare; på muntlig prosa berättade de för vanliga medborgare om andra länders kungar och härskare, om äventyr och avlägsna trakter, <...>. När skriftlig prosa uppstod i Jonien började de skriva ned sina <...> historier; <...>” (AntŽ 1998). Senare betecknade logograf dels ”en grekisk krönikör från 500- och 400-talen f.Kr., som skrev en polisstads historia grundad på myter och sägner, släktgenealogier och ibland berättade om reseintryck”, dels, i en helt annan betydelse, ”en författare av tal för Atens domstolar (från början av 400-talet f.Kr.), som arbetade på uppdrag av parterna i en rättstvist” TŽŽ 1985, 2001, 2013. Men den som skriver historia (som vetenskap) är inte någon historiograf. Någon sådan finns över huvud taget inte och har aldrig funnits. Men det finns historiografi, fast i flera varianter. Oftast anges två betydelser – 1. ”vetenskap som undersöker den historiska vetenskapens utveckling”, 2. ”historisk bibliografi” TŽŽ 1985, MĮstŽ 2000; det blir tre – 2. ”historisk litteratur”, 3. ”historisk bibliografi” TŽŽ 2001, 2013, tills den – mest välgrundade? – fjärde betydelsen dyker upp: ”historievetenskap” VLE VIII 2005 (jfr geografi). Då skulle historiker återstå som ”författare till en historisk källa”. För att avgöra frågan slutgiltigt måste man också beakta ytterligare en – systematisk – sak: förhållandet mellan historia och den mångtydiga (från antiken till vår tid) historika (förk. tidshistoria) – liksom synonymi förhåller sig till synonymik, liturgi till liturgik, medan förhållandet till historiografi är som mellan lexikon och lexikografi (då skulle förhållandet till en historiograf vara som mellan komedi och komediograf). Historians mångtydighet och dess nära synonym berättelse leder också utanför historiens område (liksom logograf). Berättelse (1. → berätta) betyder också 2. ”ett kort prosaverk i folklig stil, där händelser skildras” DŽ 1972. Senare, i DŽ 1993, fastställs dess terminologiska karaktär (termstatus): märkningen lit. läggs till och man eftersträvar ett system: även berättare tas upp – ”den som återger olika händelser, berättar folkdiktning och liknande”. 218 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. X Ordboken får en mycket saklig förstärkning av encyklopedin – här berättelser och minnen – ”en genre inom den berättande folkloren. Till denna räknas verk som skildrar minnesvärda och märkliga händelser och människor från det förflutna. — — — har ett kunskapsmässigt, historiskt värde, — —” VLE XVII 2010. VLE XVI 2009 tar inte upp semiotiskt narrativ, än mindre narration, narratör, endast i artikeln om semiotik finns den synonymiska diskursiva, narrativa textnivån, men här finns också den pragmatiska berättelsedimensionen och kommunikationssituationen mellan talaren och berättelsens adressat, även om den narrativa syntaxen till slut övertrumfas av det litauiska: texten betraktas som ett yttrande, oskiljaktigt från yttrandesituationen och yttrandeminnet, bevarat i yttrandets inre struktur (VLE XXI 2012 – K. Nastopka). Narrationens definition i TŽŽ 1985 hade en förklarande innebörd – ”grunden för de episka verkens struktur är berättelsen, berättarsättet”. Efter 16 år – ett halvt steg – ”berättelsen som grund för de episka verkens struktur”; ett steg närmare narratören – ”litterär gestalt som berättar händelseförloppet”; berättare i TŽŽ 2001, efter ytterligare 12 år ett litet steg till – narratören – berättaren; ”<...>” TŽŽ 2013. Men ingen säger narr(u)era. Jag upprepar alltså det som sagts länge: det är inte printar – det är ingen printer. Den förste litauisktalande litauiske historikern Simonas Daukantas beskrev först de gamla litauernas och samogiternas bedrifter – det som ”Strijkovskis, polack till börden, <...> skrev ned på polska”, ”Vijūkas-Kojalavičius (...), litauer till börden, <...> skrev ned på latin” (Daukantas 1976₁: 37), men vars ”historia är kort och mycket återstår att tillägga, framför allt i den del som beskriver de hedniska litauernas och samogiternas bedrifter” (Daukantas 1976₁: 38). Därför försökte han själv ”åtminstone visa en stor del av bilden av deras forntida seder och bruk” och ”lämningar av detta folk, som ännu finns på och under jorden” (Daukantas 1976₁: 38). Målet var att de fattiga lärarinnorna skulle läsa och berätta sanningsenligt: ”Jag skrev inte för lärda män och tänkare, utan för de mödrar som kan berätta för sina barn om deras förfäders bedrifter, men ofta misstar sig utan skrifter” (Daukantas 1976₁: 39). De gamla litauernas, höglandslitauernas och samogiternas seder och bruk (1845) – ”såsom de gamla skriftställarna har lämnat efter sig i skrift och vad ordspråken, som ännu lever kvar i språket, bekräftar” (Daukantas 1976₁: 409); författaren hade alltså inte hittat på, utan skrivit av. När han skrev Samogitisk historia (~1836–1838) hade han gått igenom ”de första forntida skrifterna, som berättar om den och dess trakter” (Daukantas 1995₁: 23), ”romarnas kunskaper om litauernas och samogiternas folk vid Kristi födelse” (33), liksom ”nordliga författares” (43), ”vitryska författares” (52), sedan ”hemsägner” (62) och ”de första verk av litauer, höglandslitauer och samogiter som återfinns i skrifterna” (144). År 1846. Terminologija | 2016 | 23 219 I det teoretiska och historiska förordet till översättningen Fedros fabler skiljer man den från fabeln – den enkla sagan, eller žebelė, eller zauna, och den lärorika sagan, som ”lär folk hur de ska handla”; ”en berättelse om forna verk och berömda bedrifter <...>” kallas en bedriftssaga eller historia (Daukantas 1984: 32). Till sist skrev han Berättelse om den litauiska nationens bedrifter i forntiden (1850). Men berättandet riktar sig inte bara till mödrar (mottagare). S. Daukantas fina känsla för händelsernas, deras kedjors och förgrenade förlopps komplexa struktur flödar ut och fortsätter att flöda genom periodens syntax. Berättandet är det mest begripliga och tidlöst mest verkningsfulla figurativa uttrycket. Och detta är ingalunda föråldrat3; tvärtom blir det allt bättre förstått, förklarat och underbyggt, till exempel: Beskrivningen av den paleogeografiska utvecklingen av Litauens naturmiljö under sen glacialtid och holocen (hur, när och i vilken riktning glaciären rörde sig, vad som hände medan den drog sig tillbaka, vilka växter som uppstod och spreds, hur klimatet förändrades, alltså vad som hände före och efter) har också en narrativ textstruktur, trots att den beskriver den naturliga och inte den sociala världen. Men dess utveckling (re)(de)konstrueras av människan själv. Därav följer att även berättelsen om naturens historia skapas historiskt, och därmed socialt NŽA 2014 8 63. – En beskrivning av utveckling är en berättelse om historia. Vetenskaplig historia är inte en beskrivning, än mindre en berättelse, utan med nödvändighet en förklaring av händelser, en tolkning och en redovisning av värderingar. Etymologiskt sett, om det grekiska histor betyder någon som sett med egna ögon, ett vittne, så skulle historia ”på litauiska motsvaras av vittnesmål” FaustI 2006 196 (L. Citavičiūtė). För grekerna, och endast i början, räcker inte detta: det krävs orsaker och värderingar. De språkliga litauerna inom den nationella rörelsen, Jonas Jablonskis och Kazimieras Būga, utmärkte sig också genom nybildningen būtovė: Sambandet med det förflutna, med vår forntida tillvaro, bär vi själva inom oss LKŽ I₂ 1968 (J. Jablonskis). Antanas Vireliūnas utgick från betydelsen ”det förflutna, forntiden” och skapade en ny: ”historia”: Būtovė, eller historia, följer människornas liv ur tidens perspektiv LKŽ I₂ 1968. De välkända Būtovės slėpiniai i litauisk television (A. Bumblauskas tillsammans med E. Gudavičius) betyder troligen ”forntid”. Men K. Būgas Romos būtovininkas betyder ”historiker” LKŽ I₂ 1968. Intressanta ord, men de var aldrig termer och kommer inte att bli det. 3 Det sägs uttryckligen och utan förbehåll: ”Även den ’vetenskapliga’ diskursen finner stadga endast i den fåra som myten har plöjt. Denna aspekt är verkligen väsentlig: om den moderna människan förstör den narrativa-symboliska dimensionen av sitt vetande, slutar det med att hon förlorar meningen och upphöjer rationalismen och pragmatismen absolut” (RelF 1997: 138). 2 2 0 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. X II. BETRAKTELSE Teorin motsvaras motivati-onsmässigt (endast!) helt av betraktelse, och betraktelsens utveckling påminner också om teorin. I filosofin förekommer betraktelse (och betraktande) först i förklaringarna av teori: ”I Platons filosofi betyder teori inte bara sinnesmässigt betraktande, utan även en andlig insikt i de oföränderliga (eviga) idéer som vägleder handlingen, idéer som, såsom varats grund, ordnar alla ting, och i synnerhet en insikt i idéernas idé, det goda (...). Aristoteles kallar teori ett sådant vetande där det andliga betraktandet, liksom det närvarande som det varseblir, i grunden existerar för sin egen skull. I motsats till detta tjänar praktiskt vetande till att göra människan god, medan det i skapandet (poiesis) syftar till att frambringa ett nyttigt eller vackert verk. Teorin är fri från all tjänst, självständig och ändamålslös (eftersom den är ett ändamål i sig), ’ren’, eftersom den, när den endast vilar i sig själv, är en fullkomlig rörelse (...) och därigenom ett ’gudomligt levnadssätt’ (FilŽ 2002). Žiūra teikta jau Stasio Šalkauskio žodyne Bendroji filosofijos terminija (1938) – vue, Gesicht, зрение, t. y. kaip psichologijos terminas, nors pagrindas yra rega – irgi vue, Gesicht, зрение (su visa mikrosistema – regumas, regėjimas, regimybė). II dalyje Paaiškinimai ir pavyzdžiai bandoma grįsti: „Kaip rega yra regėjimo pajėga, taip žiūra yra žiūrėjimo pajėga, bet galima žiūrėti ir vis dėlto neregėti. Paprastai žiūrint matoma, regima“ (ŠalkR II 1991). Iš tikrųjų žiūrima akimis, regima smegenimis. II dalyje atsiranda ir žiūrus, žiūr umas: „Žiūrus yra žmogus, kuris yra linkęs ar paslankus žiūrėti. Žiūr umas, regumas ir akylumas yra artimi sinonimai“ (ŠalkR II 1991). Vėlesniame nebaigtame rengti žodyne Bendroji pedagogikos terminija – taip pat, tik be aiškinimų. Aristotelio dvasinė žiūra, kaip cituota, regima esamybė, o čia – gryna psichologija. Kazimieras Gaivenis S. Šalkauskio pateiktus žiūra, žiūrus, žiūr umas priskyrė prie neprigijusių dvily pės grupės – terminizuotų liaudies kalbos žodžių ir naujadarų (Gaivenis 1983: 135). Liko nepasakyta, kad nebuvo būtinos reikmės. Jos nėra ir dabar – žiūros psichologijoje neprireikė (žr. PsichŽ 1993). Ordet betraktelse kommer verkligen ur levande språk – det förekommer på olika orter och har flera betydelser: 1. ”förmåga att se, betraktande, syn” (Eržvilkas, Skaudvilė, Betygala), 2. ”blick” (Raseiniai, Dusetos): Blickens skönhet, läpparnas leende lockar mig stilla Jurbarkas, 3. ”tillsyn av ordningen” (Rumšiškės, Bagotoji, Ramygala), 5. ”inspektion” (Palanga), 6. ”utseende” (Akmenė), 7. ”vy” (Vilkaviškis); uttrycket betraktelsens månad (tid) används ganska brett i betydelsen ”uppvaktning”. Terminologija | 2016 | 23 221 laikas“ (Kėdainių r. Pagiriai, Pociūnėliai, Vaškai, Ramygala, Ėriškiai) LKŽ XX 2002. Nuo Aušros laikų vartota ir žymesnių rašytojų, V. Kudirkos – reikšmėmis „pažiūra“ ir „panorama, reginys“. Okulisto Petro Avižonio terminizuota – žiūros kampas. Traukta į žodynus – LKRŽ 1948, LKVŽ 1950, DŽ 1954, 1972 (žiūros linija – med. linea visus), net dvikalbius: смотрение psn. – žiūrėjimas, veizdėjimas, žiūra RLKŽ II 1967, žiūra – смотрение, глядение, net žiūrus (ir įžiūrus – проницательный) LRKŽ 1971, t. p. 1988 (be įžiūrus). Ir žiūrus yra iš gyvosios kalbos – 2. „akylas, gerai matantis“: žiūrus katinas Kupiškis, žiūrus kaip vanagas Vilkaviškis (nors 3. „žvairas“ Vabalninkas), 4. „gerai matomas, perregimas“ Anykščiai (LKŽ XX 2002). Pateikiama ir DŽ: 1. „linkęs žiūrėti“, 2. „gerai matomas, aiškus“ DŽ 1954, 1972 (1993 vietoj „aiškus“ – „perregimas“). Av se många betydelser är, inte bara ur motivationssynpunkt utan också med avseende på terminologisering, följande viktiga: 3. ”överblicka för att erfara hur något är, förvissa sig om något”, 5. ”rikta uppmärksamheten mot, ta hänsyn till, beakta”, 8. ”vänta, hoppas”, 9. ”kontrollera”, till och med 13. ”lyssna (vanligen för att behaga eller förundras)” (Tauragnai, Smalininkai, Daugai) LKŽ XX 2002, 4. ”ha bildat sig en uppfattning”, 5. ”undersöka” DŽ 1993. Här är urskilja betydelsefullt, till exempel kategoriernas betydelse I och B 1988 111, se närmare: historieforskningen <...> började granska det förflutna mer ingående P ir LE II 8 (V. Zaborskaitė), se på sig själv: Om den här figurens självbild (...) kan man i allmänhet säga att han ser på sig själv ganska ironiskt och utan att göra sig märkvärdig L. JonRvb 2008 175. LKŽ XII 1981 har ännu inte det relativt nya nyordet självbeskådan: Genom att betona Guds immanens skapar vi s j ä l v b e s k å d a n, distansering, en kult av lugn, likgiltighet inför sociala frågor – med ett ord, Tibet. Genom att betona Guds transcendens uppmuntrar vi förundran, nyfikenhet, moraliska och politiska äventyr, rättfärdig indignation – med andra ord den kristna världen G. K. ChestO 1998 155. Självbeskådan skiljer sig tydligt både från själviakttagelse och från den introspektionsmetod som bygger på den (PsichŽ 1993). Även synsätt, vars betydelse 1. ”utsida, utseende” är den mest använda i levande språk, mer sällan 4. ”sätt att se, blick”, 5. ”betraktande, iakttagelse”, har också betydelsen 2. ”åsikt” (Jag valde mig en flicka efter mina åsikter Jankai) LKŽ IX 1973 (medan uppfattning i sin helhet – 1. ”betraktelsesätt, aspekt” och 2. ”åsikt, ståndpunkt, position” LKŽ X 1976 – är en nyhet i skriftspråket). En lång och långsam, stadig och förgrenad, men oåterkallelig väg från början på abstraktionen av människans viktigaste sinne till de största vidderna och djupen. I början av Metafysiken hävdar Aristoteles: ”Att se är en glädje, 222 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. X vi tycker om att bara titta”. <...>. <...>. Lust att betrakta visar att det finns en kunskap som är ett mål i sig, <...> M.-D. PhilTI 2009 105. Augustinus tanke: Det förflutnas nu är minnet, nuets nu är betraktandet och framtidens nu är väntan AurAugIšp 2004 281 återges nästan ordagrant av en människa i vår tid – en forskare i självmedvetandet under feodalismens epok: För att förstå det förflutna har vi minnet, för nuet betraktandet och för framtiden hoppet och förväntan A. GurVKK 1989 104. Men han ser också en utveckling: Det europeiska samhället övergick så småningom från att betrakta världen ur evighetens perspektiv till en aktiv relation till den ur tidens perspektiv A. GurVKK 1989 136. Även en nutida munk gör en särskild distinktion: <...> det är farligt att blanda ihop teologiska och filosofiska perspektiv på moral. Det första inbegriper i sig vishetens betraktande, medan det andra måste mynna ut i vishetens betraktande M.-D. PhilTI 2009 84. Naturrätten är i grunden beroende av vishetens betraktande: <...> (84). Och den sista viktiga distinktionen: Subjektets betraktande är den enda kunskapsformen för inte bara en humanistisk disciplin; den är helt oacceptabel inom naturvetenskaperna, men svarar naturligt mot den mänskliga tillvarons individualitet och andens gränslöshet – det är detta som ligger till grund för konstnärligt skapande KB 1999 5 12. Betraktandet utgår från en ståndpunkt: Enligt H. Kardelis är ”denna kalejdoskopiska, ständigt föränderliga ståndpunkt grunden för kognitiv grammatik” (...) A. GudE 2000 34. ”<...>. Denna del av kulturen [språket] <...> förmedlar sätt att konceptualisera och kategorisera ting som är typiska för kulturen, ett värdesystem, synvinklar och en samhälleligt förankrad relation till världen” (...) A. GudE 2000 35. <...> Č. Miloš och hans verk uppfattar vi oftast ur ett litauiskt perspektiv MkslL 2011 15 7. Det saknas till och med en seriös analys av kvinnliga gestalter ur ett manligt perspektiv LitIšv II 1997 74 (V. Kelertienė). <...> ompröva sin litterära kanon ur nya perspektiv LitIšv II 1997 76 (V. Kelertienė); förskjutningar i perspektivet NŽA 2013 3 230, ändra perspektiv NŽA 2014 6 22. Från utgångspunkten bestäms också vinkeln: <...> i konceptualiseringen <...> kan man skilja mellan en mer konkret, empirisk, del och ett mer abstrakt, begreppsligt, område. I det senare är profilens aspekt – synvinkeln – mycket viktig, en parameter som blir avgörande i en viss situation när ett föremål eller fenomen fastställs, <...> A. GudE 2000 49. Jag tror att kombinationen av den brittiska benägenheten att se muntert på företeelser och det litauiska temperamentet och verklighetssinnet gör det möjligt att föreställa sig även en sådan synvinkel IQ 2010 410. Den ovanliga synvinkeln gjorde det möjligt för honom att närma sig dessa ämnen NŽA 2014 4 72. Alla begrepp <...> ger genast en ensidig synvinkel Schopenhauer 1995 107. <...> söka nya syn- och bedömningsvinklar MkslL 2014 13 5. Mycket nära här Terminologija | 2016 | 23 223 är växlingen mellan nära och avlägsna perspektiv SLL XXIII 2007 315. Även fält: allt (...) faller inom semiotikens synfält NŽA 2016 5 68, vidgar synfältet NŽA 2015 3 58. Utifrån dessa vinklar och fält uppstår också perspektivområden: Författarens, lärarens, fotografens och konstnärens reflektioner skapar en mångfald av perspektiv och en växling mellan karaktärer L ir M 2013 45 14. <...> en filosof som reflekterar över teknologin ur teologisk synvinkel IQ 2010 7 112. <...>, Lelewel och hans Hystorika står mellan upplysningen och historicismen som två skilda traditioner inom historievetenskapens betraktelsesätt NŽA 2015 8 57. Upptäckten av etiska värden garanteras människan av hennes värdeorienterade perspektiv. Det är en del av verklighetskänslan, med vars hjälp subjektet fortlöpande bedömer livssituationer och moraliska företeelser EtEt VI 1982 172. Även metodologiskt perspektiv M.–D. PhilTI 2009 176, icke-metodologiskt perspektiv MksIL 2016 8 8, ortogonalt perspektiv NŽA 2011 7 489 förekommer. Det kan finnas fler4. Men viktigast, redan känt av Platon, är åskådandet av essenser: ”<...> kunskapsobjektet är inte det som uppfattas med sinnena, utan det som är enligt sin idé, vilken liksom lyser igenom dessa förnimmelser. Kunskap, som en process för att förvärva vetande (episteme), är den förnuftsbegåvade själens (nous) uppstigande till de icke-sinnliga och tidlösa essensernas rike och samtidigt ett avståndstagande (katharsis) från allt sinnligt (...). Denna uppstigning drivs av eros (själens gudomlighet, daimonion), strävan efter det evigt fullkomliga varat i den andliga åskådningen av essenser (theoria), vilken innebär salighet för själen” (FilŽ 2000: 162). Även när själen ännu inte hade någon kropp ”skådade den idéerna” – endast därför ”är det möjligt att skåda och minnas det skådade” (162). Detta är emellertid – vare sig det är begripligt eller inte, acceptabelt eller inte – en fråga för den ämnesspecifika terminologins historia. Men i specialiserade texter förekommer, om än sällan, åskådning, inte någon andlig utan intellektuell, det vill säga rent tänkande: Kunskap som förvärvas genom rent tänkande, genom intellektuell åskådning, är alltid kunskap om eidos, idéer (Nekra šas 2004: 140). Lika sällsynt är teoretisk åskådning: Själva postmoderniteten uppfattar han som ett självreflexivt stadium av moderniteten, då moderniteten liksom frigör sig från sina konceptuella och ideologiska vanor och ”subjektiverar” dem inom den teoretiska åskådningens fält A. BaumG 2007 20 (V. Rubavičius). Allt detta motsäger emellertid förklaringen 4 av žiūra i DŽ 1993 och LKŽ XX 2002: ”sinnlig kunskap; <...>”. 4 Även om ordböckerna inte anger denna betydelse, förekommer som synonym till betraktande också blick: befästa sin egen synpunkt MksIL 2011 16 10, oändligheten kan överblickas från oändligt många synpunkter RelF 1997 38, synpunkten förändras RelF 1997 45, akademiker som har format sina egna visuella tyngdpunkter <...> NŽA 2014 4 37, man rör sig tydligt bort från en intuitivistisk världsbild LitIšv II 1997 176. Men detta verkar mer likna det gamla betraktelsesättet och det moderna seendet. Kanske vore det meningsfullt att skilja mellan blick och betraktande? 224 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. X När man försöker definiera den betydelsen, eller rättare sagt betydelserna, måste man först utgå från den huvudsakliga betydelsen i levande språk. Sedan måste man inse att Aristoteles filosofiska teorija som en andlig betraktelse av hela varat för sin egen skull – till världsåskådningens glädje – hör historien till, men att vi sedan länge lever i en värld av vetenskapliga teorijų som förklarar företeelser, fastställer lagar och till och med skapar nytta (konstens teorijos förblir nära Aristoteles uppfattning), och att vi i stället för den enda teorijos har en mångfald av žiūrų, alls inte sinnliga utan perspektiviska och kontemplativa. Detta berodde utan tvekan på den ”för den moderna filosofin typiska vändningen mot subjektet” (Anzenbacher 1992: 150), och en sådan vändning kräver inte en naturvetenskaplig världsbild (202), utan en helhetlig – människans världsåskådning (214), även om den ofrånkomligen är språklig och bara tillhör ett modersmål (167), alltid konkret historisk och åtminstone i viss mån subjektiv. Enligt Kant har människan ”ett enda sätt att betrakta världen, vilket bestäms av de rumsliga och tidsliga föreställningar som är utmärkande för henne och oberoende av hennes erfarenhet, dvs. a priori-föreställningar, samt av de rena intellektuella begrepp (kategorier) som också är a priori” (Nekrašas 2004: 181). Thomas Kuhn (1922–1996) menar däremot att ”det finns många sätt att betrakta världen”, eftersom detta bestäms av paradigmet – ”ett sätt att tänka världen, ett nät av begrepp genom vilket forskare betraktar verkligheten” (181). Det är omtvistat om vart och ett av dessa sätt skulle vara lika riktigt, men säkert är att alla inte är lika betydelsefulla. Denna žiūra används i stor utsträckning, om än inte allmänt (Anzenbacher 1992 saknar den). Men den definieras varken i Alois Halder, Filž 2002, eller i William Raeper och Linda Smiths bok Po idėjų pasaulį: Religija ir filosofija seniau ir dabar (Vilnius: Alma littera, 1996) Žodynėlyje (219–258). Det är tydligt att denna žiūra inte går utanför filosofins och andevetenskapens gränser. Nu går vi vidare till estetiken, eftersom den andra delen av denna förklaring återstår – ”estetisk betraktelse”. Även denna särskilda žiūra har en egen utvecklingshistoria. Den börjar under antikens första århundraden: ”<...> I Homeros uppfattning förblir konsten ändå inget annat än just menu, som väcker en rent konstnärlig tjusning, som om den skapades enbart för åhörarnas betraktelse5, beundran och njutning” (Stoškus 1981: 23). 1900-talsfilosofen och fenomenologen Nicolaiaus Hartmann börjar sin huvudverk Estetika (utgiven postumt 1953) först därifrån: ”Estetiskt tänkande är alltid sekundärt. Det kan börja först efter det att den estetiska betraktelsen och det omedelbara upplevandet har upphört— 5 Här bör vi erinra oss den redan nämnda betydelsen av žiūrėti – 13. ”lyssna (vanligen för att njuta eller förundras)”. Terminologija | 2016 | 23 225 davimas gėrėjimuisi grožiu, <...>“ (GrožK 1980: 335–336). Nors pavadintas estetiniu mąstymu (tiksliau būtų – suvokimas), tuoj pervadinamas žiūra ir atskiriamas nuo mąstymo: „<...> daug pražūtingesnė klaida manyti, kad estetinis suvokimas (žiūra) apskritai esąs vienas iš pažinimo būdų, to paties lygio, kaip ir racionalusis pažinimas“ (336). Bet kas tada lieka – juk „grožis nėra daikto ontinė savybė“ (345). Tada prasideda antroji žiūra: „Estetinė žiūra yra tik pusiau pojūtinė žiūra. Virš jos yra dar antropo laipsnio žiūra, kurią pojūčiuose sukelia įspūdis, bet kuri su juo nesusilieja ir akte yra aiškiai nuo jo priklausoma. Ta antroji žiūra nėra nei esmežiūra, nei platoniškasis bendrybės suvokimas, nei intuicija, <...>. Ji tebėra nukreipta į vienintelį ir individualų atskirą objektą, bet įžvelgia jame tai, ko pojūčiai betarpiškai nepasiekia: <...>“ (312). Antroji žiūra yra vidinė žiūra (343), pojūtinę žiūrą iš vidaus apšviečia viršpojūtinė žiūra (344), kuri yra kurianti ar bent jau atkurianti žiūra (343). Galima suprasti, kad „tai, ką ji įžiūri, nėra duota pojūčiuose, pojūčiai tai tik įgalina“ (343), nors lieka klausimas – kaip? Trūksta visai mažai, o visa – labai reikšminga6. N. Hartmanno bendraamžis ir bendramintis Vosylius Sezemanas savo studijoje Estetika (1970, parašyta 1962) esmingai papildo, paryškina ir apibendrina: „Mūsų asmenybės emocinis atsiliepimas į objekte pasireiškiančią gyvybę arba jausminį tonalumą nekliudo tam, kad mes to objekto atžvilgiu išlaikytume kontempliatyvų nusistatymą, pajungdami jam ir tą nuotaiką, kurią mus užkrečia pats objektas. Tokio pobūdžio yra kaip tik estetinė žiūra, estetinis atsidėjimas, atskleidžiąs mums ir objektyvią, antiindividualinę jausminių išgyvenimų reikšmę“ (Sezemanas 1970: 256). Vis dėlto estetinės ir teorinės žiūros tapatybė, kartais skelbiama visai tiesmukai, susilaukia neigimo: <...> teigti, kad teorinė ir estetinė žiūra iš esmės sutampa, kad tai vienodai objektyvus žvilgsnis, yra netikslu. <...>. <...>. Teorinei žiūrai rūpi pats konkretus, individualus daiktas, objektas, jo būtis – <...>. Teigti, kad estetiniu žvilgsniu mes suvokiame grynąjį daikto būtį ir pan., vadinasi, pasiduoti iliuzijai L ir M 1989 49 10 (K. Rastenis). 6 Långt tidigare hade Arthur Schopenhauer, som i filosofin skilde mellan intellektuell betraktelse eller absolut tänkande (Schopenhauer 1995: 30 / förnuftsbetraktelse (73) och sinnlig betraktelse (131), inom estetiken redan särskilt de ”två oskiljaktiga beståndsdelarna” i vad han kallade estetisk betraktelse: kunskapen om objektet (inte som ett enskilt ting, utan som en platonsk idé, dvs. som en beständig form som kännetecknar en viss kategori av ting); och den kunskapandes (inte som individ, utan som rent, viljelöst kunskapssubjekt) självmedvetande (286). Den första kallar han objektiv betraktelse (288), denna objektivitet – genialitet, medan skönhetens subjektiva sida uppmuntrar en att helt enkelt ”försjunka i ren estetisk betraktelse” (317). 226 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. X INSIKT Žiūra är bildat av žiūrėti (”se, betrakta”), men är semantiskt också oupplösligt förbundet med žvelgti (”blicka, betrakta”) och anknyter till orden žvilgsnis (”blick”), det mer sällsynta požiūlgis: 1. ”blick” (S. Daukantos požvilga), 2. se požiūris 1 (dvs. ”synvinkel, aspekt”), 3. se požiūris 2 (dvs. ”uppfattning, inställning, ståndpunkt”) LKŽ X 1976, till exempel: Praktiskheten är det främsta drag genom vilket varat ser på oss, dvs. utstrålar och säger att det just är sådant GrožK 1980 217 (M. Heideggeris). Att blicka, kasta en blick, se sig omkring är pågående, oavslutat och utan resultat, alltså i grunden något annat än att se, för då ser man. Ändå har man vid sidan av betraktelse (och det sällsynta syn) också försökt använda blick: Odödligheten är den individuella existensens slutliga fullbordan <...>. <...>. Det är en blick som slagit djupa rötter i kristendomens jordmån K. BradPvs 1990 452–453 (V. Zaborskaitė). Č. Miloš bedöms från en annan blickpunktvärderas från en annan blickpunkt MkslL 2011 18 9. <...> var och en dömer utifrån sin egen blickpunkt MkslL 2014 11 7. <...> en aspekt av blicken som inte berörts <...> i undersökningar MkslL 2013 5 12 (här ungefär som blick... blick / aspekt!..). Denna blick är inte upptagen i ordböckerna⁷ och kanske inte heller kommer att bli det. Terminologiskt sett finns inget behov. Något helt annat är betydelserna hos att skönja och insikt som betecknar en händelse och en riktning. Det är inte märkligt att det till och med jämförs med att urskilja: ”I begynnelsen var Ordet. Det kan endast urskiljas utan ord; ’mänskliga ord hjälper inte att skönja detta. – – –’ KatKŽ 1989 256. <...> med sin stora insikt urskiljde han i dem en symbol för vetenskapernas historia T. ManLV 1969 253. Insikt och insiktsfull är inte ord i levande språkbruk (LKŽ IV 1957 betydelsen ”seende långt” från Raseiniai är inte tillförlitlig). De uppstår ur ordböcker och införlivas mycket långsamt i språkbruket. RLŽ 1924 проницательный – byig (om vind), skärande; genomträngande; insiktsfull, klok, прозорливый – insiktsfull, skarpsynt, прозорливость – insiktsfullhet, о провидные – det ena försyn, det andra förutseende, till och med RLKŽ II 1967 – förutseende, förutsägelse och först RLKŽ III 1984 – förutseende, förutsägelse, insikt (det andra – relig. försyn, providens). Här ser vi sannolikt den ursprungliga förlagan till kalkeringen: lat. providere – 2. bildl. 1) förutse, providus – 1. förutseende, insiktsfull, providens, entis – 2) adj. insiktsfull, förutseende, försiktig, klok, providentia – 1. insiktsfullhet, förutseende LoLieŽ 2007. LKRŽ 1948 – endast insiktsfull, LKVŽ 1950 insiktsfull – ”som kan urskilja”; skarpsynt, klok, medan insikt är urskiljande, introspektion, 7 Något annat är databehandlingens översikt – i stället för skanning (utan avläsning); även om genomgång (spanare är tydligare, behöver man inte alls avstå från den. Terminologija | 2016 | 23 2 2 7 även om introspektion – insikt, själviakttagelse, självobservation (men självobservation betyder endast introspektion, medan själviakttagelse betyder ”att se på sig själv”; självobservation). Introspektion, ”iakttagelse av det egna inre livet” (introspektionsmetoden – inom psykologin ”kunskap om en annan persons psykiska företeelser, grundad på bedömning utifrån ens egna inre upplevelser och erfarenheter”), förekommer först i TŽŽ 1936 – och genast i betydelsen självobservation: man tog upp Jonas Jablonskis nybildning (LKŽ XII 1981). Synonymiseringen av insikt och självobservation / introspektion skulle kunna ge intrycket att introspektion (lat. introspectare – att betrakta (inifrån) LoLieŽ 2007) också skulle kunna vara den ursprungliga motsvarigheten till insikt, om inte dess närmare och bredare samband med den mycket äldre providensen. Introspektion betraktas inom psykologin som betydelselös på grund av sin subjektivitet (PsichŽ 1993), men det är värt att inte glömma att det är självobservation Šalk II 1991 329, Skardžius 1998 461, eftersom det är fullt möjligt som icke-term. Även providens beläggs först i TŽŽ 1936 (endast – Försyn); det dröjer innan den får betydelsen 1. förutseende TŽŽ 1969, 1. förutseende, omtänksamhet TŽŽ 1985 och slutligen 1. insiktsfullhet, förutseende, omtänksamhet TŽŽ II 2000. I normerande lexikografi och modern terminografi uppträder insikt först i sin allmänna betydelse – ”iakttagelse, fördjupning, uppmärksam betraktelse” DŽ 1954 (även om blick i boklig stil betyder 1. ”uppmärksam betraktelse, insikt”, 2. ”blick”). I LKŽ IV 1957 och DŽ 1972 dyker även vetenskaplig insikt upp. Inte bara som ord, utan verkligen som v e t e n s k a p l i g insikt i termordböcker: engelska insight, tyska Einsicht, ryska инсайт – ”en plötslig lösning på svårigheter och problem, ett oväntat klarnande av komplicerade relationer och samband; inom skolbarnsdiagnostik en plötslig förståelse och ny klarhet kring komplicerade personlighetsdrag, känslor och motiv som tidigare varit oklara. <...>” (PT 1993). Psykologerna valde en annan lösning än pedagogerna – liksom ryssarna: insikt (ryska инсайт, engelska insight) – alternativt ↗ insaitas, trots en liknande förklaring: insaitas (ryska инсайт, engelska insight), insikt – ”en plötslig förståelse av situationens väsentliga samband och hela struktur, till synes utan grund i tidigare erfarenhet, samt lösningen på ett problem. – – – Δ En viktig förutsättning är förberedelsestadiet – människans tidigare verksamhet, tillägnade sociala erfarenheter och de samhälleligt historiska medel (språket) genom vilka dessa erfarenheter förmedlas” (PsichŽ 1993). Pedagogerna bekräftade sin ståndpunkt – insikt EncEdŽ 2007. Den sekundära men omedelbara originalmotsvarigheten är alltså engelska insight. Fackkunniga valde med fog förnimmelse, insikt, intuition (Rudaitienė, Vitkauskas 1998) bland de motsvarigheter som språkvetarna föreslog. Insaitas slog inte igenom i bruket; dess främmande karaktär påpekas rentav, till exempel: Vipassana betyder ett rent, klart seende, som kännetecknas av särskilda uppenbarelser, insikter och det som psykologer kallar ”insait” (insight) J. IvanTM 2004 27. 228 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. X I Platons filosofi verkar, vid sidan av sinnlig varseblivning, även en andlig insikt i de eviga idéerna, särskilt det goda – och detta är teori (FilŽ 2002). Själva insikten börjar med ”den snäva betydelsen” – ”direkt sinnlig varseblivning genom synen av en enskild företeelse i verkligheten” (FilŽ 2002), vilket knappast egentligen är någon insikt. Av någon anledning kallas den egentliga insikten ”bildlig betydelse” (inom språkvetenskapen kallas en överföring inte längre bildlig när den inte längre uppfattas som sådan – den har bleknat; betydelsen kallas då härledd eller något liknande). För insikten urskiljs först olika slag: ”icke enskild sinnlig närvaro av de grundläggande formerna för enskild varseblivning” – Kants rena åskådning (iakttagelse), det vill säga ”åskådningen av rummets och tidens former, vilka betingar möjligheten av all erfarenhet”; helt osinnlig intellektuell åskådning (mental, begreppslig) och Husserls kategoriska åskådning, särskilt väsendeskådning (besläktad med Platons idéseende). Det finns emellertid en generaliserad livs- och världsåskådning – ”en allmän andlig, etisk, religiös osv. uppfattning om verkligheten i stort och människans tillvaro (en bild av världen och människan), som formas av en individ, en grupp eller en epok. <...>. En tydlig tendens är att behandla insikten som ett här och nu-innehav av det som för evigt förblir oföränderligt och identiskt med sig självt, och som man i princip när som helst kan stödja sig på” (FilŽ 2002). Ytterligare ett särskilt slag är Guds ofelbara insikt, visio infallibilis – en form av apriorisk kunskap NŽA 2014 1 50 – till skillnad från empirisk kunskap (52). I den oöverskådliga mångfalden av bruk bör man framför allt minnas Aristoteles ”av människans egen andes väsen (intellectus animae humanae) framhävda benägenhet till sinnlig insikt” (FilŽ 2002: 218). Kanske ligger omedelbart grundad insikt Schopenhauer 1995 127 nära denna. Men också i vår tid: Politiker fattar många viktiga beslut, men kan inte förklara dem vetenskapligt. De tycks känna verkligheten, ha politisk intuition, grundad inte på vetenskapliga beräkningar utan snarare på en sinnlig relation till verkligheten. Detta betecknas som ”intuition”, ”förnimmelse”, ”insikt” och ”praktisk visdom”. ”Verklighetssinne” är inget mystiskt IQ 2010 3 40 (A. Jokubaitis). Författare ägnar sig i dag åt <...> litteratur. Deras intuition, konstnärliga omdöme och insikt kan förstås ibland säga mer än vardagsjournalisternas eller statsvetaranalytikernas resonemang Sav su TV 2015 29 22. Konstnärligt skapande är en intuitiv insikt i tillvarons sanning GrožK 1980 14 (B.Kuzmickas). En annan liten grupp rör självkännedom genom själviakttagelse och liknande: Denna programencyklika visar den nutida kyrkans väg: självkännedomens och insiktens väg, förnyelsens väg och dialogens väg KatKŽ 1988 122. Hans Helighet den fjortonde Dalai Lamas bok ”Hur man lär känna sig själv” är avsedd att odla själviakttagelse. Kärlek och insikt för oss mot upplysningen <...> Sav Terminologija | 2016 | 23 229 med TV 2012 5 81. Hit hör det karismatiska och (pseudo)poetiska: Karismatiska gåvor, <...>, kallar kristendomen också uppenbarelsegåvor, mirakulösa gåvor. Det är kunskapens gåvor (visdom, kunskap, andlig insikt), språkets gåvor (...) och kraftens gåvor (...) Sav med TV 2016 38 18. Det är därför barderna tycker så mycket om vin, mjöd, droger, kaffe, te, opium, sandelträdsrökelse och tobak eller något annat som låter en känna en kraftstegring. <...> de är <...> ersättningar för nektar, gudarnas verkliga dryck, som påverkar människans sinne när hon närmar sig den sanna insikten. – – – Världsanden, den stora frid som kännetecknar Skaparens väsen, uppenbaras inte genom vinets och opiets förtrollning R. W. EmP 2000 48–49. Verklig insikt kommer i själva verket ur tänkandet: <...> ingen berättelse om universum kan vara sann om den inte lämnar utrymme för att vårt tänkande ska förvandlas till verklig insikt C. S. LewS 2007 22. Det är teoretisk insikt MksIL 2012 8 8, intellektuell insikt H. D. TorV 1985 157, metafysisk insikt A. MacR VI 1994 303 (1977)8, filosofisk insikt NŽA 2014 1 43, religiös insikt RelF 1997 64, naturrättslig filosofisk insikt NŽA 2013 5 370, fenomenologisk insikt GerK 1989 8 (B. Kuzmickas), psykologisk och fenomenologisk insikt SLL XXIII 2007 300, djup psykologisk insikt R. FridG 1977 462. Ofta genomtränger insikten kunskapsobjektet SLL XXIII 2007 300; det förekommer genomträngande insikter NŽA 2013 1 11. Allvarligast talas det om inträngande: <...> tränga in i livet så, <...>. Det är möjligt endast för en människa med ovanliga andliga krafter, kallad geni, eftersom bara hon förmår uppfatta varats och tingens väsen som en helhet, göra det till sitt absoluta ämne och uttrycka denna särskilda insikt på ett mycket personligt sätt i konst, poesi eller filosofi A. ŠopGIA 1994 68. När en filosof använder insikt, är det en insikt. När någon annan filosoferar lite löst är betydelsen vag och begreppsdefinitionerna oklara: <...> han befann sig i ett sådant själstillstånd som jag kände igen hos mig själv och andra: ett tillstånd av vakenhet, insikt och kunskap, av andlig nåd H. HesE 1991 260. <...> många händelser och upplevelser utspelade sig, färgade av underbara insikter L. JonRvb 2008 150. <...> – allt detta återges med särskild litterär kraft, insikt och visdom L. JonRvb 2008 150. Helt obestämda och i övrigt diffusa är filosofiska och litterära insikter A. JasmK 2001 12 (M. Martinaitis), ansatser till moderna litterära insikter NŽA 2012 4 218, konstnärlig insikt NŽA 2012 5 307, andlig insikt Sav su TV 2016 38 18. Man kan inte ens säga att detta är en enkel iakttagelse eller skarpsinne. 8 Termino įžvalga vis dėlto nėra A. Maceinos knygos Religijos filosofija (1975) priede Retesnių lietuviškų žodžių paaiškinimas (A. MacR VII 1994 341–345) ir knygos Asmuo ir istorija (1981) priede Retesnių žodžių paaiškinimas (A. MacR VI 1994 372–374). 230 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. X Inte egentliga, men helt tydliga och begripliga, är de alls inte filosofiska eller psykologiska insikterna: insikter om teknologisk utveckling (”foresight”) Vd 2006 16 10 (E. Vilkas); ”futurologi” som framtidsinsikt A. MacR VI 1994 464; hade en hel del sunt förnuft och en viss insikt NŽA 2011 6 396. Ren andlig/intellektuell insikt beskrivs också utifrån sina objekt, men framför allt utifrån sina egenskaper: djupa insikter Sav su TV 2014 35 32, intellektuellt djupare insikter NŽA 2013 4 269, stor insikt R. W. EmP 2000 35, meningsfulla insikter NŽA 2013 4 293, särskild insikt A. ŠopGIA 1994 68. Mycket oftare är insikt här ”vision; riktlinjer; program”: utformningen av Lietuvos mokslo ir studijų įžvalgos ”Moksloji Lietuva 2030” MksIL 2013 10 11. <...> en insikt om Litauens ekonomi utarbetad av en grupp forskare Vd 2009 38 34. <...> skrev inspirerande riktlinjer för en kulturstrategi. <...>. Förutsättningarna för ett snabbt språng från strategiska insikter till genomförande har uppstått IQ 2010 5 89. De nationella komplexa programmen skulle utforma vissa strategiska insikter – vad som skulle ordnas och förändras MksIL 2013 10 5. Även tolerant insikt Sav su TV 2012 37 4, mer uppmärksam insikt NŽA 2013 1 14, framgångsrik insikt Vd 2011 4 29, imponerande insikt NŽA 2013 5 370, positiv insikt IQ 2011 7 17, radikala insikter NŽA 2011 8 536, skeptikernas insikter NŽA 2014 5 26. På vissa håll har ordet betydelsen ”slutsatser; påståenden; åsikter”: analytikernas insikter NŽA 2011 6 419, insikter från de senaste studierna MksIL 2015 8 10, insikter från strukturanalys LitŠv II 1997 83. Ingen vill stå utan insikter: spåkvinnors och sierskors insikter Sav su TV 2010 40 25. För terminologisering krävs också en lämplig grammatikalisering – utan slutlig grammatisk utformning är den som om den vore ofullbordad. I detta fall skulle en prepositionskonstruktion vara lämplig: insikt i den inre essensen och meningen Schopenhauer 1995 236, medan en kasusform är olämplig: insikter i frågor om identitet och imagologi MksIL 2013 5 12; än mer olämpliga är particip- och gerundiumkonstruktioner: insikter som når djupt NŽA 2015 8 24, det krävs stor insikt för att skilja åt, <...> Vd 2011 8 43, och till och med en bisatskonstruktion: det beror på vår insikt att det egna tänkandet bara kan uttryckas på det egna språket A. MacR VI 1994 309. Särskilt vanligt är det parasitiska uttrycket insikt om: Den helige Tomas insikter om den saliga visionen visar hans önskan att vara en verklig kontemplativ människa – en människa som betraktar Gud i Hans eget ljus och i Hans kärlek, och som därför ser allting i Guds ljus och kärlek M.-D. PhilTI 2009 513. Czesław Miłoszs geniala insikt i ”Det kuvade sinnet” om <...> rädslan IQ 2011 5 13. Författarens insikter om massfenomenet Vd 2011 25 57. <...> påminner om Hannah Arendts klassiska Terminologija | 2016 | 231 insikter om den totalitära rörelsens propagandalögn NŽA 2014 2 64. För övrigt handlar det oftast inte om egentlig insikt: insikter om möjligheterna och gränserna för kunskap om det förflutna NŽA 2011 6 429, insikter om utvecklingstendenser och utsikter för forskningsområden MksIL 2009 7 2, insikter om Litauens nuvarande tillstånd NŽA 2011 3 158, insikt om ett annat Litauen IQ 2010 4 9, insikter om Vilnius, <...> och Prags kulturella förbindelser MksIL 2014 12 12, insikter om utformningen av gårdarnas marknadsföring MksIL 2016 7 5, till och med insikter om galindierna Vor 2014 3 10, helt enkelt – om det Vd 2011 18 37, Vor 2014 13 11. En teori måste skapas; den kan innehas; en åskådning är given eller helt enkelt finns. Insikt måste innehas, men kan också göras MksIL 2013 10 5; i epokens stil – utformas MksIL 2013 10 5; för andra – presenteras Vd 2011 18 37, Sav su TV 2012 3 5, Vor 2014 3 10; ofta – strös NŽA 2013 5 370, delas Vd 2014 13 11, MksIL 2016 7 5; sällan – upplevs Sav su TV 2014 35 32. Ett ovanligt uttryck är uttrycka på ett särpräglat sätt A. ŠopGIA 1994 68. Insikt kan man militärt beväpna sig med NŽA 2012 2 129, den kan tryta Vd 2005 6 28. Den kan fyllas på Vd 2011 10 35, Vor 2013 11 15. Det är tydligt att insikt är bildat från urskilja, även om det viktigaste är att det är en översättningslån (eng. insight, lat. providentia). Det är fullt begripligt att DŽ 1972 och 1993, 2000 definierar urskilja bara som ”skönja, lägga märke till”. LKŽ XX 2002 ¹urskilja 2. bildl. ”förstå genom att tränga in i något”, vilket är känt redan från äldre skrifter – Wolfenbüttels Postilla (1573), F. W. Haacks, P. Ruigys och K. Milkaus ordböcker, liksom, förstås, från nyare skrifter – av Maironis, Šatrijos Ragana, Vydūnas, V. Mykolaitis-Putinas m.fl. Verbet urskilja (med objekt i ackusativ) används ofta just för att man ska slippa den livlösa frasen göra en insikt, till exempel: Konsten är till sitt väsen ett ointresserat intuitivt betraktande av verkligheten, ett särskilt slags kunskap som autentiskt urskiljer verkligheten GrožK 1980 15 (B. Kuzmickas). Historicism (...) – ett sätt att tänka som uppstod under 1800-talet ur filosofiska och historiska vetenskapliga tolkningar av historien och som sedan utgick från Diltheys förståelse av historiska fenomen, vilken syftar till att urskilja sambanden mellan skilda och föränderliga meningssammanhang i livet under olika epoker FilŽ 2002 97. <...> kritiserar den positivistiska språkuppfattningen, enligt vilken man i ordet ser enbart en sammanbindande funktion, men inte urskiljer dess ”metafysiska djup och betydelse” A. MacR VI 1994 461 (1977). Det <...> är en allvarlig poetisk strävan att med ett särpräglat och mycket välljudande poetiskt ord återge den andliga tillvaron hos dagens människa, som vet att Gud är gåtfull. Med andra ord vill poeten Maceina urskilja åtminstone en liten bit av Guds hemlighet, på något sätt komma närmare honom Sant 1992 2 31. <...> människan 2 3 2 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. X kan med sitt intellekt urskilja det goda, som är universellt (begripligt för det normala förnuftet) NŽA 2012 4 229. <...> jag kände att jag behövde bättre [intellektuell] syn om jag ville urskilja essensen av allt detta PrRAp 1979 191. När det inte handlar om egentlig utan om vanlig insikt, är det bara möjligt att urskilja: urskilja innovationsmöjligheter Sav su TV 2014 31 5, hotet om miljöförstöring KB 2012 7–8 7, något dåligt NŽA 2011 6 464, helt enkelt något NŽA 2012 5 307, eller mycket V. Jer M–P 1992 45. Hela bilden kompletteras och framhävs ytterligare av adjektivet insiktsfull: <...> en betydligt friare och livfullare filosofisk stil, fylld av insiktsfull intuition och ironi A. ŠopGIA 1994 15 (A. Andrijauskas). Gud [till Salomo] sade: ”Eftersom <...> du bad om ett lyhört och insiktsfullt sinne, så att du skulle kunna veta vad som är rätt, <...> ger jag dig ett vist och insiktsfullt hjärta” (...) VL 1997 101 4. Den författare är ingen författare som inte har gjort människans ögon (=ögon) en aning mer insiktsfulla K. PaustAR 1958 29. Inte bara ögonen utan också det insiktsfulla medvetandet NŽA 2014 5 65, djupt, insiktsfullt tänkande Vd 2016 26 41. På liknande sätt abstraktet av en egenskap: Insiktsfullhet, som vi kallar Fantasi, är en mycket känslig inre syn, som man inte kan lära sig; det är en egenskap hos intellektet som gör det möjligt att se allt som verkligen behöver ses R. W. EmP 2000 46. Det är sällsynt att uppfatta insiktsfullt KB 1991 11 44, MkslL 2013 10 5. De två litauiska termerna, inducerade av den internationella teorin med historiskt skiftande betydelser teorijos, är varken dess motsvarigheter eller ersättningar, och inte heller synonymer till varandra. Det mångtydiga åskådning, som förekommer i dialekterna och är ganska sällsynt i standardspråket, har terminologiserats med en mycket avlägsen och specifik betydelse. Nykonstruktionen insikt (fastän den bygger på det vanliga urskilja och står bredvid det sedan länge vanliga insiktsfull) har också en mycket specifik terminologisk betydelse, men överskuggas i hög grad av en vid, inte alltid avgränsad, determiniserad och till och med extremt utvidgad användning som nästan saknar mening. ALLMÄNNA SLUTSATSER Ord är inga varor. Behovet av internationalism i livet är sekundärt: det primära och medfödda är de nationella särdragen – kulturellt och civilisatoriskt, historiskt och strukturellt mycket olika. På liknande sätt gäller lexikal internationalism – även om ord är gratis strävar man ändå efter en egenskap – att bevara den, föröka den – att skapa mer. Språket är som mest levande när det föder, fostrar och vördar det gamla, värnar om det. Vågorna av lexikal induktion från antikens och västerländska språk (och genom dem även från östern) för med sig till oss inte bara nödvändiga internationella ord och svårundvikliga internationella kalker, utan också onödigt överskott som förstör särarten – Terminologija | 2016 | 23 2 3 3 lika onödiga, fina och pråliga – låt oss våga säga det till oss själva! – lager och avlagringar av okultur. Ända sedan den litauiska riksskriftspråkets – det gamla skriftspråkets – begynnelse har de oavbrutna och mångskiftande strömmarna av internationella ord (och även lånord i allmänhet, till och med främmande ord) vid varje betydande period på olika sätt vävts in i modersmålets andliga, kulturella och sociala system och komplex av självkännedom och självförståelse, livssyn, världsuppfattning och världsåskådning, i dess värderingar och självkänsla; de förändrar – kompletterar, omstrukturerar och omärkligt och märkbart bryter ned – fruktbart, djupt, ytligt, hotfullt och rentav farligt. Det har redan länge med rätta påpekats att litauer – kanske för evigt – lätt och effektivt smälter det främmande (kulinariskt likartat och också osunt i sin urskillningslöshet), men det måste tilläggas att de inte så lätt kokar sin egen gryta. Visst är skaparkraft mycket svårare. Men den som nöjer sig med det lätta går utför och hamnar i vägkanten. När man mer ingående och systematiskt undersöker vågorna av induktion i litauiskan från en grupp internationella termer (grundade på det viktigaste sinnet – ”att se”), faller först de givande språkens semantiska livskraft, kreativitet, motiveringsmässiga frihet och uppfinningsrikedom i ögonen och hjärtat, liksom utvecklingens grund och samband och naturligtvis dess underbara, allsidiga frukter – allt får ett namn, men det som redan finns får ett nytt namn, det nya tas emot och det gamla glöms inte bort. Skulle inte detta också kunna vara en impuls och förebild för oss, det mottagande språket? På många håll i vårt språks historia – även riksspråkets – ser vi att detta har saknats, ibland rentav inte funnits alls, eller att man har hopat både onödiga och misslyckade eller bara halvbra nybildningar. Men har inte S. Daukantas eget exempel redan inspirerat och lärt oss: ”<...> har sitt eget särskilda språk, helt [dvs. alldeles] olikt [dvs. ovanligt, annorlunda] andra språk, <...>, där allt kan förstås och allt uttryckas” (Daukantas 1976₁: 407–408)? P. Skardžius tillför i väsentlig grad hopp: ”<...> i litauiskan har många nybildningar skapats mer självständigt än, låt oss säga, i lettiskan, ryskan eller tyskan” (Skardžius 1998: 435). Tyvärr dras vi redan mot vägkanter och sidospår – litauiskan har lutat åt polskans håll, där terminologierna (i vetenskapen!) vimlar av ersättningar för internationella ord, medan det vardagliga, till och med talspråket, är fullt av internationell snobberi. Det är maskstungna frukter av fåfängan i livsstilens tidevarv. Ändå har vi också ett allt vanligare varande och en snabbt spridande blick – motiverad som teori, men ändå ett annorlunda, alltså eget ord och eget semantiskt resultat, trots att det väckts (inducerats) på långt håll. Än en gång – låt oss inte alla blint rusa över varandra in i en tvivelaktig determinering eller en helt obeskrivlig, odefinierad extermin(ism) – så gick det med insikt (här tävlar den fult med utmaningen). 234 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. X Därför är det önskvärt att som ledstjärna för all slags normering (standardisering), ordnande och utveckling välja en sådan maxim av G. K. Chesterton: ”<...> om vi känner en särskild passion för att ordna allt, måste vi ständigt enträget upprepa att allt kan gå sönder” (G. K. ChestO 1998: 158). När möjligheterna att förstöra allt står oss upp över halsen, väcker det mer än förvåning att någon inom terminologins teori och praktik försöker styra den helt nya människan omedelbart mot någon sorts marknads- och opinionslingvistik (Vladarskienė 2015), samtidigt som begrepp används mycket inexakt (till exempel stilistisk lingvistik 98 – i stället för lingvistisk stilistik) och utan förståelse för terminologens roll (till exempel ”metoderna för termhantering är viktiga för att en viss konkurrent ska etablera sig i bruk” 100). Det finns redan tillräckligt många som förringar terminologin och undergräver språkvetarnas terminologers auktoritet. ŠALTINIAI AurAug Išp 2004 – Aurelijus Augustinas. Išpažinimai. Vert. E. Ulčinaitė ir V. Staliorait y tė, Vilnius: Aidai. A. BaumG 2007 – Bauman A. Globalizacija: pasekmės žmogui. Vert. V. Rubavičius, Vilnius. B ir KŽ 1997 – Buračas A. Bankininkystės ir komercijos terminų aiškinamasis žodynas, Vilnius–Kaunas. K. BradPvs 1990 – Bradūnas K. Prie vieno stalo, Vilnius: Vaga. DŽ 1954 – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Ats. red. J. Kruopas, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. DŽ 1972 – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Ats. red. J. Kruopas, Vilnius: Mintis. DŽ 1993 – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Vyr. red. S. Keinys, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. DŽ 2000 – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Vyr. red. S. Keinys, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. R. W. EmP 2000 – Emerson R. W. Poetas. Vert. N. S. Pukinskaitė, Vilnius: Vyturys. ETŽ 1966 – Rusiškai lietuviškas ekonomikos terminų žodynas. Red. kol. K. Meškauskas (ats. red.), A. Poviliūnas, V. Puronas, A. Skupeika, Vilnius: Mintis. FaustI 2006 – Daktaro Johano Fausto, <...>, istorija. Vert. L. Citavičiūtė, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas. R. FridG 1977 – Fridentalis R. Getė. Vert. E. Vengrienė ir J. Kilius, Vilnius: Vaga. J. GaarSP 1998 – Gaarder J. Sofijos pasaulis. Vert. E. Išganaitė, Vilnius: Tyto alba. A. GudE 2000 – Gudavičius A. Etnolingvistika, Šiauliai. H. HesE 1991 – Hesė H. Esė. Vert. Z. Ardickas, Vilnius: Mintis. HŠv 1994 – Dilytė D. Heladės šviesa, Vilnius: Lietus. I ir B 1988 – Istorija ir būtis, Vilnius: Mintis. IQ – IQ (žurnalas). J. IvanTM 2004 – Ivanauskaitė J. Tibeto mandala, Vilnius: Tyto alba. A. JasmK 2001 – Jasmantas A. Kla jūnas, Vilnius: Aidai. V. JerM–P 1992 – Jerofejevas V. Maskva–Petuškai. Vert. R. Vanagas, Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla. L. JonRvb 2008 – Jonušys L. Rūmas virš bedugnės, Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla. KatKŽ 1989 – Katalikų kalendorius žinynas, Kaunas–Vilnius. KB – Kultūros barai (žurnalas). KV – Kalba Vilnius (laikraštis). C. S. LewS 2007 – Lewis C. S. Stebuklai. Vert. J. Kriūnienė, Kaunas: Verba vera. Terminologija | 2016 | 23 235 L ir M – Literatūra ir menas (laikraštis). LitIšV II 1997 – Lituanistika XXI amžiaus išvakarese 2, Vilnius: Pasaulio lituanistų bendrija. LKRŽ 1948 – Lietuvių kalbos rašybos žodynas. Red. K. Gasparavičius, N. Grigas, J. Lazauskas, K. Ulvydas ir A. Žirgulys, Kaunas: Valstybinė enciklopedijų, žodynų ir mokslo literatūros leidykla. LKŽ I₂ 1968 – Lietuvių kalbos žodynas 1, Vilnius: Mintis. LKŽ IV 1957 – Lietuvių kalbos žodynas 4, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. LKŽ IX 1973 – Lietuvių kalbos žodynas 9, Vilnius: Mintis. LKŽ X 1976 – Lietuvių kalbos žodynas 10, Vilnius: Mokslas. LKŽ XI 1978 – Lietuvių kalbos žodynas 11, Vilnius: Mokslas. LKŽ XII 1981 – Lietuvių kalbos žodynas 12, Vilnius: Mokslas. LKŽ XIX 1999 – Lietuvių kalbos žodynas 19, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. LKŽ XX 2002 – Lietuvių kalbos žodynas 20, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla. LLitEnc 2001 – Lietuvių literatūros enciklopedija, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas. LRKŽ 1971 – Lyberis A. Lietuvių–rusų kalbų žodynas, Vilnius: Mintis. LRKŽ 1988 – Lyberis A. Lietuvių–rusų kalbų žodynas, Vilnius: Mokslas. A. MacR VI, VII 1994 – Maceina A. Raštai 6, 7, Vilnius: Mintis. MairR III₂ 1992 – Maironis. Raštai 3 2, Vilnius: Vaga. L. Mal, L. GitČ 1989 – Maliuginas L., Gitovič L. Čechovas. Vert. J. Vaitkus, Vilnius: Vyturys. T. ManLV 1964 – Manas T. Lota Veimare. Vert. V. Petrauskas, Vilnius: Vaga. H. MelvEK 1987 – Melvilis H. Enkantados. Kelionė po Europą ir Levantą. Vert. O. Armalytė, Vilnius: Mintis. A. MickLBP 1975 – Mickevičius A. Lyrika. Baladės. Poemos, Vilnius: Vaga. MIstŽ 2000 – Mokyklinis istorijos žodynas. Sudarė A. Endzinas, II pat. leid., Vilnius: Biblion. MkslL – Mokslo Lietuva (laikraštis). NŽA – Naujasis židinys–Aidai (žurnalas). OD 1984 – Parandovskis J. Olimpijos diskas. Vert. D. Urbas, red. A. Gailius, Vilnius: Vaga. K. PaustAr 1958 – Paustovskis K. Aukso rožė. Vert. E. Murkienė, Vilnius: Valstybinė grožinės literatūros leidykla. M.–D. PhilTI 2009 – Philippe M.–D. Trys išmintys, Vilnius: Agapetos. P ir LE I 1978 – Poetika ir literatūros estetika 1, Vilnius: Vaga. P ir LE II 1989 – Poetika ir literatūros estetika 2, Vilnius: Vaga. PokAk 1991 – Pokalbių akiračiai, Vilnius: Vaga. PrRAp 1979 – Prancūzų romantikų apysakos. Vert. R. Ramunienė, Vilnius: Vaga. RLKŽ II 1967 – Rusų–lietuvių kalbų žodynas 2. Paruošė V. Baronas, V. Galinis, red. B. Larinas, J. Macaitis, Vilnius: Mintis. RLKŽ III 1984 – Rusų–lietuvių kalbų žodynas 3. Sudarė J. Kardelytė, J. Macaitis, A. Mankevičienė, Vilnius: Mokslas. RLŽ 1924 – Baronas J. Rusiškai lietuviškas žodynas, Kaunas. Sant – Santara (žurnalas). Sav su TV – Savaitė su TV (savaitraštis). SD 1642 – Pirmasis lietuvių kalbos žodynas: Konstantinas Sirvydas. Dictionarium trium linguarum [fotografinis tekstas], Vilnius, 1979. SLL XXIII 2007 – Senoji Lietuvos literatūra 23, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas. V. ŠeksR VI 1965 – Šekspyras V. Raštai 6, Vilnius: Vaga. A. ŠliogD ir M 1988 – Šliogeris A. Daiktai ir menas, Vilnius: Mintis. A. ŠopGIA 1994 – Šopenhaueris A. Gyvenimo išminties aforizmai. Vert. A. Tekorius, Vilnius: Pradai. ŠRSdv 1969 – Šatrijos Ragana. Sename dvare, Vilnius: Vaga. TechEnc IV 2010 – Technikos enciklopedija 4, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras. H. D. TorV 1985 – Toro H. D. Voldenas, arba gyvenimas miške. Vert. R. Pavilionis, Vilnius: Vaga. Vd – Veidas (žurnalas). VL – Valstiečių laikraštis (laikraštis). Vor – Voruta (laikraštis). 2 3 6 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. X LITERATŪRA9 AntŽ 1998: Antikos žodynas. Vert. R. Kumžienė, A. Tekorius, A. Trakymas, ats. red. D. Staškevičienė, Vilnius. Anzenbacher A. 1992: Filosofijos įvadas. Vert. A. Degutis, D. Macevičienė, T. Raudeliūnas, T. Sodeika, A. Sverd iolas, G. Žukas, Vilnius: Katalikų pasaulis. Būga K. 1959: Rinktiniai raštai 2, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. G. K. ChestO 1998: Chesterton G. K. Ortodoksija. Vert. R. Drazdauskienė, Vilnius: Aidai. Dambrauskas A. 1974: Graikų teatras ir Sofoklis. – Sofoklis. Tragedijos, Vilnius: Vaga, 295–305. Daukantas S. 1976₁: Raštai 1, Vilnius: Vaga. Daukantas S. 1984: Vertimai ir sekimai, Vilnius: Vaga. Daukantas S. 1995₁: Istorija žemaitiška 1, Vilnius: Vaga. EncEdŽ 2007: Jovaiša L. Enciklopedinis edukologijos žodynas, Vilnius: Gimtasis žodis. EtEt VI 1982: Etikos etiudai 6, Vilnius: Mintis. FilŽ 2002: Halder A. Filosofijos žodynas. Vert. A. Tekorius, Vilnius: Alma littera. Gaivenis K. 1983: S. Šalkauskio terminologijos teorija. – Lietuvių kalbotyros klausimai 22, Vilnius: Mokslas, 128–136. GērK 1989: Gėrio kontūrai, Vilnius: Mintis. GrLŽ 1979: Graikų–lietuvių kalbų žodynas. Sudarė R. Mironas, Vilnius. GroŽK 1980: Grožio kontūrai, Vilnius: Mintis. A. GurvGK 1989: Gurvičius A. Viduramžių kultūros kategorijos. Vert. V. Nekrašienė, Vilnius: Mintis. Jankauskas S. 1987: Antikinės filosofijos ištakos. – Problemos 1987 36. Klimavičius J. 1975: Tarptautinių ir lietuviškųjų terminų sinonimija terminografijoje. – Lietuvių kalbotyros klausimai 16, Vilnius: Mokslas, 91–123. Klimavičius J. 1996: Kuo prasik alto „mūsų kalbininkai“ ir rinkodara? – Gimtoji kalba 8, 5–8. Klimavičius J. 2014: Kazimieras Gaivenis – žmogus ir mokslininkas. – Terminologija 21, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 218–227. Klimavičius J. 2015: Smarkus žemaitis. – Atsiminimai apie Vytautą Vitkauską, Vilnius: Lietuvių kalbos draugija, Lietuvių kalbos institutas, 31–51. L ir I 1980: Laikas ir idėjos, Vilnius: Mintis. LKV 1950: Lietuvių kalbos vadovas. Tartis ir rašyba. Kirčiavimas. Kalbos dalykai. Žodynas. Sudarė prof. dr. Pr. Skardžius, St. Barzdukas ir J. M. Laurinaitis, [Miunchenas]: Ventos leidykla: Lietuvių tremtinių bendruomenė + Ž.: Žodynas, 159–604. LoLieŽ 1996: Kuzavinis K. Lotynų–lietuvių kalbų žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. LoLieŽ 2007: Kuzavinis K. Lotynų–lietuvių kalbų žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Nekrašas E. 2004: Filosofijos įvadas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Piročkinas A. 2000: Jonas Jablonskis – naujų žodžių kūrėjas. – Gimtasis žodis 10, 2–6; 11, 14–16; 12, 7–12. PsichŽ 1993: Psichologijos žodynas. Spec. red. R. Augis ir R. Kočiūnas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. PT 1993: Jovaiša L. Pedagogikos terminai, Kaunas: Šviesa. RelF 1997: Jacopozzi A. Religijos filosofija. Vert. R. Šerpytytė, Vilnius: Aidai. RelŽ 1991: Religijotyros žodynas. Ats. red. A. Rybelis, Vilnius: Mintis. Rudaitienė V., Vitkauskas V. 1998: Vakarų kalbų naujieji skoliniai, Vilnius: Enciklopedija. Schopenhauer A. 1995: Pasaulis kaip valia ir vaizdinys. Vert. A. Šliogeris, Vilnius: Pradai. SenGr 1995: Kleras Dž. D. Senovės Graikija. Vert. N. Skliutaitė, Vilnius: Alma littera. SenGrI 1955: Sergejevas V. S. Senovės Graikijos istorija. Red. Vyt. Petrauskas, Vilnius: Politinės ir mokslinės literatūros leidykla. SenGrK 2007: Dilytė D. Senovės Graikijos kultūra, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Sezemanas V. 1970: Estetika, Vilnius: Mintis. Skardžius P. 1998: Lietuviški tarptautinių žodžių atitikmenys. – Rinktiniai raštai 3, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 428–507. SNŽŽ 1907: Svetimų ir nesuprantamų žodžių žodynėlis. Sudarė J. Šlapelis, Tilžė. 9 Kai kurios literatūros pozicijos kartu yra ir kalbos duomenų šaltiniai. Terminologija | 2016 | 23 237 SNŽŽ 1924: Norkus J. Svetimų ir nesuprantamų žodžių žodynėlis, Kaunas: „Vaivos“ b–vė. STŽŽ 1923: M. ir S. Svetimų ir tarptautiskų žodžių žodynėlis, Šiauliai: „Vilties“ dr–ja. Stoškus K. 1981: Hedonistinė estetika ir meno rangai. – Estetinė kultūra 1, Vilnius: Mintis, 21–74. STŽ 1996: Sporto terminų žodynas. Parengė S. Stonkus, Kaunas. STŽ 2002: Sporto terminų žodynas. Parengė S. Stonkus, 2-asis pat. ir pap. leid., Kaunas. SWO 1997: Słownik wyrazów obcych. Red. E. Sobol, Warszawa. ŠalkR II 1991: Šalkauskis S. Raštai 2, Vilnius: Mintis. TŽŽ 1936: Tarptautinių žodžių žodynas. Sudarė K. Boruta, Pr. Čepėnas, S. Sirutytė-Čepėnienė, redagavo J. Žiugžda, peržiūrėjo Vacl. Biržiška, Pr. Dovydaitis, Kaunas: Spaudos fondas. TŽŽ 1951: Tarptautinių žodžių žodynas. Redagavo I. V. Liochinas ir F. N. Petrovas, vertė O. Katinskaitė, Ch. Lemchenas, J. Talmantas, lietuviškąjį leidimą redagavo Ch. Lemchenas, Vilnius. TŽŽ 1969: Tarptautinių žodžių žodynas. Redagavo I. Liochinas, S. Lokšina, F. Petrovas (vyr. redaktorius) ir L. Šaumianas, vertė O. Dovėikienė, J. Kabelka ir Ch. Lemchenas, lietuviškąjį leidimą redagavo Ch. Lemchenas, Vilnius. TŽŽ 1985: Tarptautinių žodžių žodynas. Ats. redaktorius V. Kvietkauskas, Vilnius. TŽŽ 2001: Tarptautinių žodžių žodynas. Ats. redaktorius A. Kinderys, Vilnius: Alma littera. TŽŽ 2013: Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius: Alma littera. TŽŽ II 2000: V. Vaitkevičiūtė. Tarptautinių žodžių žodynas. L–Ž, Vilnius. Vladarskienė R. 2015: Skolintų ir lietuviškų ekonomikos terminų konkurencija. – Terminologija 22, 98–109. VLE VIII 2005: Visuotinė lietuvių enciklopedija 8, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. VLE XVI 2009: Visuotinė lietuvių enciklopedija 16, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. VLE XVII 2010: Visuotinė lietuvių enciklopedija 17, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras. VLE XVIII 2010: Visuotinė lietuvių enciklopedija 18, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras. VLE XXI 2012: Visuotinė lietuvių enciklopedija 21, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras. Gauta 2016-10-17 Jonas Klimavičius Erfurto g. 56-14 LT-04107 Vilnius, Lietuva 2 3 8 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. X