Sociolingvistinis šnekamajai kalbai būdingos leksikos tyrimas

GIEDRIUS TAMAŠEVIČIUS Litauiska språkets institut SOCIOLINGVISTISK UNDERSÖKNING AV DEN FÖR TALSpråket TYPISKA LEKSIKEN INLEDANDE ANMÄRKNINGAR Undersökningar av talspråk, och i synnerhet av dess typiska lexik, är fortfarande något nytt i Litauen. Forskare inom engelska, tyska, ryska, skandinaviska och andra språk har ägnat sig åt detta område i årtionden. Troligen är det därför som det inom litauisk språkvetenskap fortfarande saknas en tydligare enighet om vad som bör betraktas som talspråk, slang och jargong (jfr Miliūnaitė 2005: 47). Det litauiska språkets lexikon delas enligt Evalda Jakaitienė inom litauisk lexikologi in i standardspråkets och talspråkets lexikon. Det senare består av dialektal lexik, slanglexik och slang. Slang, som står utanför standardspråket, utgör tillsammans med den grundläggande ordförrådsfonden ett gemensamt nationellt ordförråd (Jakaitienė 1980: 67)1. Gintautas Akelaitis preciserar denna indelning genom att hävda att talspråket i vid bemärkelse omfattar allt talat språk. Det kan vara: 1) offentligt, bundet av standardspråkets krav, 2) privat (dialektalt eller halvdialektalt), 3) slang (Akelaitis 2002: 55). I denna artikel presenteras en undersökning där talspråkets lexik, med utgångspunkt i G. Akelaitis indelning, omfattar standardspråksord med en stilistisk talspråksprägel (som finns upptagna i Litauiska språkets ordbok – nedan DLKŽ), dialektalt ursprungliga ord som är kända för och används i stor utsträckning av större delen av språkcommunityn, samt jargonglexik. 1De flesta författare är överens om definitionen av jargonglexik – ”det är ord eller ordkombinationer som används i talspråket hos särskilda sociala eller yrkesmässiga grupper” (jfr Jakaitienė 1980: 76). Det är svårt att dra en tydlig gräns mellan jargong och slang – båda termerna används ofta synonymt (Orlova 2004), men den tydligaste skillnaden är nog att slangord är kända för större delen av språkcommunityn och används i stor utsträckning, medan jargongord inte är det, såvida de inte har införlivats i slanglexiken (jfr Jakaitienė 1980: 66; Orlova 2004). 206 KALBOS KULTŪRA | 81 UNDERSÖKNINGENS KARAKTÄR Det har gjorts få studier av talspråk inom den litauiska språkvetenskapen. Laima Grumadienė (1996: 190–198) har skrivit om den sociolingvistiska aspekten av studiet av talspråk i samband med forskning om dialekter och deras samspel. Användningen av utfyllnadsord (Akelaitis 2002), kasus (Savickienė 2000), diminutiver i talspråk (Savickienė 2006) och barns språkegenskaper (Kamandulytė 2006) har undersökts. Violeta Černė har skrivit om beskrivningen av talspråk och emotionellt-expressivt ordförråd i DLKŽ (Černiutė 2000: 160–179). Även om behovet av att undersöka talspråkets ordförråd lyftes fram redan för drygt ett decennium sedan (Vaicekauskienė 2002), saknas fortfarande mer ingående studier inom området. Bland de redan genomförda arbetena kan nämnas en studie av slang bland ungdomar i Kaunas, utförd 1999 (Lėgaudaitė 2003). Framväxten av ny avancerad teknik och sammanställningen av talspråkskorpusar ger ofta impulser till olika studier av talspråk (jfr Savickienė 2000). Bristen på talspråksdata betecknas i dag som ett betydande problem såväl för översättare (Kohrs 2007: 148) och författare till tvåspråkiga ordböcker där litauiska är huvudspråket som för personer med andra modersmål som lär sig litauiska (Melnikienė 2006: 112–113). Skillnaden mellan ordböckerna och de faktiska användningstendenserna blir ofta tydlig också i offentligt skriftspråk, när ord ur standardspråket börjar användas med nya betydelser som kännetecknar talspråket men inte finns med i DLKŽ. Sådana fall är inte ovanliga i pressen (t.ex. ”Reformatorerna börjar grybauti”. Rubrik på en artikel av Algimantas Šindeikis. Veidas, 2008 11 17), i undertexter till filmer som visas på tv (t.ex. ”Så ni ”hängde” henne i Vatikanen?” Från filmen ”En midsommarnatts sexkomedi”, som visades i litauisk television 2008 10 01). Modebetonade vulgarismer och slanguttryck förekommer ofta även i politikers offentliga tal (t.ex. ”Så ni ska veta att era partner ”bedrar” er.” Citat från Seimas-ledamoten J. Veselkas tal vid ett Seimas-sammanträde. Kauno diena, 2008 11 18) (jfr Miliūnaitė 2005: 47–48). Detta tyder uppenbarligen på att slangens ordförråd inte av en slump tränger in i standardspråket. Syftet med undersökningen är att ta reda på vilka ord som kännetecknar talspråket och som man i dag är mer benägen att använda, samt att fastställa om det verkligen är ordförråd utanför standardspråket som tränger in i offentligt språkbruk. Undersökningens resultat skulle kunna användas för att avgöra vilka talspråksdata som ska väljas ut till ordböcker under arbete. I denna undersökning valdes enkätmetoden. I enkäten ombads deltagarna att besvara en fråga: Använder du följande ord i de angivna betydelserna? G. TAMAŠEVIČIUS. Sociolingvistinis šnekamajai kalbai būdingos leksikos tyrimas 207 Fyra möjliga svarsalternativ anges: 1. Ja, jag använder det i denna betydelse, men bara när jag talar privat. 2. Ja, jag använder det i denna betydelse både offentligt och privat. 3. Nej, men jag har hört det användas i denna betydelse. 4. Nej, jag har inte hört det användas i en sådan betydelse. Genom att fråga om offentligt och privat bruk (jfr Pupkis 2005: 18) vill man ta reda på vilka ord respondenterna tenderar att använda när de kommunicerar offentligt och vilka de inte gör det. Utöver huvudfrågan om användningen av talspråkets ordförråd vill man också undersöka hur två sociala variabler – ålder och kön – påverkar svaren. Enkäten omfattar 22 exempel på ordförråd som kännetecknar talspråket (även den andra raden som en sammanhängande text med indrag – korrekt och utan betydelseförändringar). Enkäten omfattar 22 exempel på ordförråd som kännetecknar talspråket (da- Till skillnad från andra ord i denna undersökningsgrupp, som inte tagits med i DLKŽ, har de dock varit allmänt spridda under en längre tid. En annan grupp av ord i enkäten finns inte med i DLKŽ. En del av dem är dialektala žiauriai ”väldigt, särskilt, ytterst”, vėjai ”strunt”, laužytis ”tävla, skämmas”, įkirsti ”förstå, fatta, sätta sig in i”, trenktas ”dum; idiot”, pasikėlęs ”självgod”, likti ant ledo ”bli utan något, bli övergiven”. De kan betraktas som exempel på dialektalt talspråkligt ordförråd eftersom nästan alla förekommer i LKŽ med dessa eller närliggande betydelser (endast idiomet ant ledo sėdėti ”inte ha någonting” finns med i Frazeologijos žodyną), och belägg på deras användning hämtas från dialekter. Ytterligare en del utgörs av slang. Till den tredje gruppen räknas ord som börjat användas i slangbetydelse (nya semem). Med dessa betydelser förekommer orden varken i DLKŽ eller i LKŽ: apšalti ”bli oerhört förvånad”, lūžti ”somna”, pakalęs ”som inte bryr sig om någonting”, pakabinti ”bekanta sig, bli vänner”, užknisti ”gå en på nerverna, irritera”, grybauti ”inte förstå saken, inte hänga med, prata strunt”, klišas ”som skjuter illa”. En oskiljaktig del av detta ordförråd är översättningslån från andra språk. De utgör den fjärde gruppen undersökta ord: išdurti ”lura” (jfr rysk slang проколоться ”göra ett misstag, låta sig luras”; Gračev 2006: 487), įsipaišyti ”passa in; rymmas” (jfr ryskt talspråk вписаться ”träffa rätt, rymmas”; Kurilova 2007: 72). Hit hör också betydelsen ”fantastisk, mycket bra” hos nerealu, som lånats in från engelskt talspråk (jfr engelskt talspråk unreal ”otrolig, fantastisk”; Oxford Dictionary of English 2006: 1932)3. Under undersökningen intervjuades 251 invånare i Vilnius (159 kvinnor, 92 män). Respondenternas ålder varierade från 17 till 80 år (se fig. 1). Undersökningen syftade till att intervjua människor från så varierande sociala skikt och yrkesgrupper som möjligt. Även om frågan om sysselsättning inte ställdes är det känt att respondenterna omfattade skolelever, studenter, arbetare, tjänstemän, idrottare, konstnärer, arkitekter, läkare, präster, chefer med flera. 3 Inte bara orden i denna grupp, utan även alla ord som valts ut till undersökningsenkäten (med undantag för klišas – ”som skjuter illa”) finns i Egidijus Zaikauskas bok Kalbos paribiai ir užribiai: lietuvių žargono žodynėlis. Ordbokens sammanställare utvidgade något omotiverat begreppet slang – här betraktas nästan hela det talspråkliga ordförrådet som slang: från uttrycksfulla ord som ligger nära standardspråket till vulgärt språk och slang i snäv bemärkelse. I sin recension av boken ger Inga Mataitytė flera exempel på omotiverad klassificering av ord från det talade standardspråket som slang (Mataitytė 2007: 22–23). G. TAMAŠEVIČIUS. Sociolingvistinis šnekamajai kalbai būdingos leksikos tyrimas 209 UNDERSÖKNINGSRESULTAT En genomgång av undersökningsresultaten visar de tendenser som man också hade förväntat sig. De yngsta respondenterna (17–25 år) är mest benägna att använda orden i enkäten, medan de äldsta (61–80 år) oftare uppgav att de inte använde dessa ord men hade hört dem användas med denna betydelse. FIG. 1. Respondenternas fördelning efter åldersgrupp Nedan visas de brukstendenser som framträdde för de fyra ordförrådsgrupper som ingick i undersökningen. Susimauti och nuskilti är de vanligaste orden i DLKŽ-gruppen (se fig. 2). Hela 83 procent av den yngsta åldersgruppens representanter svarade ja på frågan om de använde dessa ord. Orden är också populära bland respondenter i åldrarna 36–45 och 46–60 år (nästan 80 procent ja-svar). Ordet užkalti fick minst antal ja-svar. Hela 60 procent av samtliga respondenter använder det inte; det är endast män i åldrarna 17–25 och 46–60 år som använder det oftare. FIG. 2. Benägenhet att använda ord som ingår i DLKŽ 210 KALBOS KULTŪRA | 81 FIG. 3. Användningen av verbet šakotis efter åldersgrupp Verbet šakotis är vanligare bland äldre talare (se fig. 3). Nästan hälften (40 procent) av respondenterna i åldern 17–35 år svarade att de inte använder ordet, medan andelen bland respondenterna i åldern 36–80 år var endast något över en tiondel (13 procent). Det är det enda av orden i denna undersökning som äldre respondenter tenderar att använda mer än yngre. Denna tendens tyder på att ordet šakotis i framtiden kan försvinna ur gruppen av mer utbredda talspråksord med denna betydelse. Bland ord med dialektalt ursprung utmärker sig žiauriai och trenk tas (se fig. 4). De används av den stora majoriteten av respondenterna i alla åldersgrupper (mer än- FIG. 4. Benägenhet att använda ord med dialektalt ursprung G. TAMAŠEVIČIUS. Sociolingvistinis šnekamajai kalbai būdingos leksikos tyrimas 211 FIG. 5. Benägenhet att använda de senaste slangsememen än 80 procent). Några respondenter i den yngsta åldersgruppen lade till en kommentar vid ordet trenk­tas och angav att de använder det i betydelsen ”cool”. Minst positiva svar fick ordet vėjai, som ofta förekommer i fraseologiska uttryck. Inte heller verbet įkirsti visade sig vara särskilt populärt. Vissa respondenter uppgav i enkäterna att de hellre använder den reflexiva formen įsikirsti med samma betydelse. Orden pasikėlęs, laužytis och fraseologismen likti ant ledo används av många (mer än 60 procent positiva svar), men ordet pasikėlęs och uttrycket likti ant ledo används betydligt mer sällan av äldre personer (de används av endast omkring 50 procent av respondenterna i åldern 46–60 år och 44 procent i åldern 61–80 år). Av alla slangord som ingick i enkäten används pakalęs minst (endast 28 procent positiva svar). Respondenter i åldern 17–25 och 26–35 år är mer benägna att använda orden pakabinti och klišas. Orden grybauti, lūžti, užknisti hör till de ord i undersökningen som fick flest positiva svar (se fig. 5). Respondenter i alla åldersgrupper utom gruppen 61–80 år är vana vid att använda dem. Pakabinti är ett av de ord som är vanliga bland yngre respondenter, men mindre aktuella bland äldre (se fig. 6). 83 procent av respondenterna i åldern 17–25 år, 66 procent i åldern 26–35 år och endast 39 procent i åldern 46–60 år svarade positivt på frågan om de använder ordet. Įs įpaišyti är inte populärt i någon åldersgrupp (endast 39 procent positiva svar) (se fig. 7). Inte ens bland den yngsta åldersgruppens repre- 212 KALBOS KULTŪRA | 81 6 FIG. Användning av verbet pakabinti efter åldersgrupp 7 FIG. Benägenhet att använda ord som uppstått till följd av påverkan från andra språk vänder det endast hälften av respondenterna. De vanligaste av de undersökta orden är išdurti och nerealus. Även äldre respondenter använder dem i denna betydelse. Hela 27 procent av respondenterna i åldern 46–60 år och 22 procent av dem i åldern 61–80 år uppgav att de använder ordet nerealus både offentligt och privat. Man skulle förstås kunna tala om att just detta ord är särskilt modernt, men det verkar ha gått så till att en del respondenter markerade detta svar utan att närmare begrunda den i enkäten angivna betydelsen av ordet nerealus, ”fantastisk, mycket bra”, som skiljer sig från den betydelse ordet vanligen har i standardspråket. När det gäller respondenternas svar på frågan om offentlig och privat användning utmärkte sig endast män i åldern 17–25 år. De tenderar att använda en del av orden i enkäten både offentligt och privat G. TAMAŠEVIČIUS. Sociolingvistinis šnekamajai kalbai būdingos leksikos tyrimas 213 (klišas, grybauti, nerealus, žiauriai, užknisti, nuskilti, trenktas). Även flickor i samma åldersgrupp drar sig inte för att använda sådana ord både offentligt och privat (užknisti, žiauriai, nerealus). Resultaten visar att människor i denna åldersgrupp sannolikt sedan tonåren har behållit en önskan att skilja sig från språkgemenskapen och uttrycka sin generationstillhörighet genom ett annorlunda språk. För övrigt betraktas det ordförråd som kännetecknar skolungdomars och studenters språk som en av de viktigaste varianterna av social slang (Zaikauskas 2004). En plötslig förändring framträder när man går vidare till uppgifterna om respondenter i åldern 26–35 år: positiva svar om offentlig och privat användning förekommer praktiskt taget inte längre, och de flesta uppger att de använder ord som kännetecknar talspråket endast i privat kommunikation. Detta kan förklaras av de sociala omständigheterna i denna livsfas: vanligtvis har personer i den åldern avslutat sina studier och börjat arbeta. Enligt sociolingvistisk teori tenderar människor som strävar efter en karriär särskilt att använda former som kännetecknar standardspråket (Holmes 1994: 171). Genom att försöka tala ett prestigefyllt språk (och undvika inte bara slanguttryck utan även talspråkligt ordförråd) vill de betona sin professionalitet och ställning i samhället. Även i åldersgruppen 36–45 år är karriärfrågor minst lika aktuella, och benägenheten förblir därför densamma. Endast äldre respondenter tenderar att också använda mer talspråkligt ordförråd offentligt. Den kanske enda tydligare skillnaden mellan mäns och kvinnors språk i denna undersöknings sammanhang gäller den redan nämnda frågan om offentlig och privat användning. På denna fråga gav kvinnor i åldern 17–25 år betydligt färre positiva svar än män i samma ålder. Sociolingvistisk teori förklarar sådana resultat med den nödvändighet som följer av kvinnans traditionella roll i samhället – att använda standardspråket mer offentligt – medan män kan motiveras att använda icke-standardiserade former av en önskan att uttrycka sin manlighet på detta sätt (Holmes 1994: 171). Tydligare skillnader mellan mäns och kvinnors språk när det gäller ordförrådet skulle sannolikt framgå av uppgifter om själva kommunikationssituationen: samtalspartnernas kön, åldersskillnad och deras samhällsställning i förhållande till varandra4. Man kan anta att mäns och kvinnors svar på frågan om hur ofta de använder talspråkligt ordförråd skulle skilja sig åt. Män borde använda sådant ordförråd oftare i samtal- 4 En undersökning av svordomsbruk i Danmark visade att ungdomar använder fler och andra svordomar än äldre generationer. Svordomar och slangordförråd har delvis också det gemensamt att de förmedlar information om individen och uttrycker identitet. Undersökningen visade att unga människor svor mest när de talade med äldre och även efter att de börjat klättra på karriärstegen (Rathje 2005). 214 KALBOS KULTŪRA | 81 … med varandra på grund av den tidigare nämnda önskan att uttrycka manlighet och visa solidaritet med samtalspartnern (Holmes 1994: 171). SAMMANFATTANDE SLUTSATSER Även om den undersökta lexiken valdes ut slumpmässigt, främst utifrån ytlig observation av språkbruket och en känsla av att dessa ord borde användas ganska brett i talspråket, svarade mer än 50 procent av respondenterna jakande på frågan om användningen av sexton av de 22 undersökta orden. Nästan 98 procent av respondenterna angav inte ett enda ord som de inte hade hört användas med en betydelse som är typisk för talspråket. Även de ord som fick minst antal jakande svar används av mer än en tredjedel av respondenterna. Undersökningen visade att antalet respondenter som använder talspråkliga ord som ingår i DLKŽ och ord som inte tagits med där är ungefär lika stort. Man kan också hävda att respondenterna är mer benägna att använda sådan lexik när de kommunicerar privat. Resultaten av denna mindre undersökning bekräftar påståendet att ordböcker inte längre hinner med de förändringar som sker i språket (Mataitytė 2008: 13). Data från den framtida talspråkskorpusen samt nya, mer ingående undersökningar av talspråkets lexik och dess användning bör komplettera inte bara de resultat som presenteras i denna artikel, utan också uppmuntra lexikografer att förutse i vilken utsträckning lexik som är typisk för talspråket bör återspeglas i Ordboken över det litauiska standardspråket och hur luckan i den litauiska lexikografin när det gäller ordböcker över faktiskt språkbruk kan fyllas. LITERATŪRA A k e l a i t i s G. 2002: Pertarai ir šnekamosios kalbos normos. – Bendrinės kal-bos ribos [2001 m. J. Jablonskio konferencijos tezės], 55–56. Č e r n i u t ė V. 2000: Šnekamosios kalbos ir emocinės-ekspresinės leksikos apibūdinimo problemos. – Lietuvių kalbotyros klausimai 42, 160–179. DLKŽ 1954: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Ats. red. J. Kruopas. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. DLKŽ 1972: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Ats. red. J. Kruopas. 2-as leid., Vilnius: Mintis. DLKŽ 1993: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Vyr. red. S. Keinys. 3-ias leid., Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. DLKŽ 2006: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Vyr. red. S. Keinys. 3-ias elektroninis leid., Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. G r a č e v M. A. 2006: М. А. Грачев. Толковый словарь русского жаргона: Русский язык от А до Я, Москва. G. TAMAŠEVIČIUS. Sociolingvistinis šnekamajai kalbai būdingos leksikos tyrimas 215 Grუმadienė L. 1996: Sociolingvistinis dabartinės šnekamosios lietuvių kalbos tyrimo aspektas. – Lietuvių kalbotyros klausimai 36, 190–198. Holmes J. 1994: An Introduction To Sociolinguistics, London–New York. Kamandulytė L. 2006: Vaikiškosios kalbos ypatybės. – Kalbos kultūra 79, 264–272. Kohrs J. 2007: Äquivalenz oder ethische Zensur? – Kalbotyra 57 (3), 140–148. Kurilova A. D. 2007: А. Д. Курилова. Толковый словарь разговорного русского языка, Москва. Jakaitienė E. 1980: Lietuvių kalbos leksikologija, Vilnius: Mokslas. Jakaitienė E. 2005: Leksikografija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Lėgaudaitė J. 2003: Slang in the Corpus of Kaunas Teenagers. – Baltu Filologija 12 (2), 21–49. LKŽ 2005: Lietuvių kalbos žodynas. 1-as elektroninis leid., www.lkz.lt Mataitytė I. 2007: Egidijus Zaikauskas. Kalbos paribiai ir užribiai: lietuvių žargono žodynėlis. [Recenzija.] – Gimtoji kalba 10, 22–28. Mataitytė I. 2008: Žodžių reikšmės žodynuose ir kalboje. – Gimtoji kalba 6, 8–13. Melnikienė D. 2006: Žodyno antraštynas ir nenorminė leksika. – Kalbotyra 56 (3), 108–113. Miliūnaitė R. 2005: Kalba kaip žmogaus įvaizdžio dalis. – Kalbos kultūra 78, 32–55. Orlova N. O. 2004: Н. О. Орлова. Сленг vs жаргон: проблема дефиниции. – Ярославский Педагогический Вестник 3 (40), http://www.yspu.yar.ru/vestnik/novye_Issledovaniy/24_6/ Oxford Dictionary of English, 2006: Oxford–New York. Pupkis A. 2005: Kalbos kultūros studijos, Vilnius: Gimtasisis žodis. Rathje M., Andersen M. A. 2005: Bandeord og andre kraftudtryk i tre generationer. – Nyt fra Sprognævnet 2, www.dsn.dk/nfs/2005-2.htm Savickienė I. 2000: Linksniai šnekamojoje kalboje. – Darbai ir dienos 24, 89–98. Savickienė I. 2006: Komunikacinė pragmatika ir kalbėjimo situacijos tikslas: diminutyvų vartojimo atvejis. – Kalbos kultūra 79, 256–263. Vaicekauskienė L. 2002: Šnekamoji kalba tebelaukia savo eilės. – Bendrinės kalbos ribos [1997 m.]. Jablonskio konferencijos tezės], 62–64. Zaikauskas E. 2004: Bausti negalima pasigailėti, http://www.flf.vu.lt/lkk/Apie%20zargona.htm Zaikauskas E. 2007: Kalbos paribiai ir užribiai: lietuvių žargono žodynėlis, Vilnius: Alma littera. Gauta 2008 11 11 216 KALBOS KULTŪRA | 81 SOCIOLINGUISTIC INVESTIGATION INTO THE LEXIS CHARACTERISTIC OF SPOKEN LANGUAGE S u m m a r y A shortage of data of spoken language in the Dictionary of Contemporary Lithuanian (Dabartinės lietuvių kalbos žodynas) currently poses a serious problem for translators and compilers of bilingual dictionaries where Lithuanian is the main language of explanation; it equally poses a problem for Lithuanian language learners. The paper introduces an investigation into the lexis characteristic of spoken language aimed at identifying words which are most frequent in contemporary spoken Lithuanian and proving or disproving the hypothesis that non-standard language tends to penetrate into public use. The results of the above investigation could be used in selecting spoken language data for the inclusion into currently compiled dictionaries. The above investigation was based on the method of questionnaires. In addition to the main question about the use of the lexis of spoken Lithuanian, there were two other questions included. They focused on the impact of age and gender, two social variables, on the responses. The questionnaires also included words of standard Lithuanian marked as spoken and included into the Dictionary of Contemporary Lithuanian (Dabartinės lietuvių kalbos žodynas) as well as dialectal and jargon words known and widely used by the majority of the Lithuanian language community. The results of the above pilot investigation have shown that the majority of the researched words are used in private discourse by over half of the respondents. The same words in public are mainly used by men in the youngest age group. An absolute majority of the respondents (almost 98 per cent) failed to identify a single word which is not used in the meaning characteristic of spoken language. Similar research should prompt lexicographers that they should consider the amount of spoken lexis to be included in the future Dictionary of Standard Lithuanian (Bendrinės lietuvių kalbos žodynas) and how to fill in the gap of actual use in Lithuanian lexicography. GIEDRIUS TAMAŠEVIČIUS Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected] G. TAMAŠEVIČIUS. Sociolingvistinis šnekamajai kalbai būdingos leksikos tyrimas 217