Kalbos taisymai ir kalbinis pasitikėjimas: sociolingvistiniai nuostatų tyrimai

LORETA VAICEKAUSKIENĖ Institutet för litauiska språket VAIDA ŠVEŽAITĖ Vilnius universitet SPRÅKKORRIGERINGAR OCH SPRÅKLIGT SJÄLVFÖRTROENDE: SOCIOLINGVISTISKA ATTITYDUNDERSÖKNINGAR INLEDNING Artikeln analyserar kritiskt flera studier av språkliga attityder som genomförts i Litauen och presenterar en kvantitativ undersökning av språkligt självförtroende som genomfördes 2009 bland respondenter med lägre utbildningsnivå (gymnasial och specialiserad utbildning) från Litauens tre största städer och deras omgivningar: Vilnius, Kaunas och Šiauliai. Urvalet bestod av 200 litauiska respondenter i åldern 18–60 år, utvalda enligt den så kallade snöbollsprincipen, det vill säga genom bekantas bekanta: 113 kvinnor och 87 män. De flesta litauiska undersökningar om språkligt självförtroende bygger på normativa attityder; de undersöker hur – väl eller dåligt – användare av det litauiska språket värderar sitt språk. Sådana undersökningar utgår vanligtvis från antagandet att befolkningen inte behärskar sitt modersmål och därför behöver lära sig mer. De fokuserar på korrekthet som det främsta inslaget i begreppet gott språk. Men är ett gott språk för vanliga språkanvändare bara ett korrekt språk, och kan språkligt självförtroende enbart avgöras av kunskap om språkregler? Såvitt vi vet har denna fråga inte ställts i litauiska undersökningar. Man har inte heller frågat hur språkligt självförtroende hänger samman med språkkorrigeringar. I Litauen väljs högskoleutbildade representanter för den så kallade medelklassen oftast som respondenter i sociolingvistiska undersökningar; även studenter eller skolelever väljs ofta. Artikeln presenterar personer med lägre utbildningsni- L. VAICEKAUSKIENĖ, V. ŠVEŽAITĖ. Kalbos taisymai ir kalbinis pasitikėjimas: sociolingvistiniai tyrimai 235 Undersökningen av respondenter1 utmärker sig genom att det har gjorts mycket få studier av språkliga attityder i Litauen med sådana respondenter, och just denna målgrupp erbjuder intressant material för jämförelser. 1. TEORETISKA GRUNDER FÖR STUDIER AV SPRÅKLIGT SJÄLVFÖRTROENDE Man började tala om att språkbrukarnas inställning till andra språk, olika varieteter av samma språk och deras eget språk utgör en viktig datakälla som bland annat kompletterar studier av språkbruk och språkvarianter redan i slutet av sextiotalet under förra seklet. Sedan dess har intresset för språkbrukarnas attityder bara ökat, och studierna har blivit allt fler. De teoretiska grunderna för språklig självskattning lades genom William Labovs studie i New York från 196611, vars ena del var en undersökning av språkligt självförtroende. Labov använde det så kallade indexet för språklig osäkerhet eller bristande självförtroende (eng. index of linguistic insecurity, förkortat ILI), det vill säga han räknade de fall där en informant uppgav att hen själv använde en variant men angav en annan som ”bra” (Labov 1991). Utöver Labovs metod med direkt ostrukturerad intervju och test undersöks språkligt självförtroende och attityder även genom strukturerade kvalitativa intervjuer och indirekta experiment. Inom sociolingvistisk teori är det känt att den lägre medelklassen och kvinnor från alla samhällsskikt uppvisar störst brist på självförtroende när indirekta metoder används eller det faktiska språkbruket observeras – hypernormalisering är särskilt typisk för dessa språkbrukare. Samtidigt är kvinnor, när de tillfrågas direkt, mer benägna att deklarera officiella, ”ideologiskt korrekta” attityder. Män bedömer sitt talspråk (sin sociolekt, dialekt) högre, vilket enligt uppgift återspeglas i deras språkbruk (fonetik, morfologi, lexikon). Män följer i mindre utsträckning den standard som lärs ut i skolan (om mäns och kvinnors ackommodation, se mer Pedersen 1998). Inom sociolingvistisk forskning diskuteras också föreställningen om gott språk. Sociolingvister är ytterst kritiska till språkVårdens och språkVårdarnas ideologiska uppfattningar om språknormer. I språknormerarnas diskurs är språklig korrekthet det centrala begreppet, medan språkvarianter enligt sociolingvister över huvud taget inte bör bedömas som ”bättre” eller ”sämre”, och talare inte- 1 I nyare arbeten inom sociolingvistisk teori rekommenderas att utbildningens längd (lägre respektive högre utbildning) används som kriterium för att fastställa social status. 236 KALBOS KULTŪRA | 82 bör delas in i 1 ”bra” eller ”dåliga”. Enligt sociolingvister finns det över huvud taget inga instrument för att mäta språkets kvalitet, och därför bör en sådan indelning betraktas som ett uttryck för vissa individers eller institutioners makt över andra. Det finns studier som visar att språklig korrigering till och med främjar samhällets bristande tillit till sitt eget språk2 (om normativism, se Petersen 2007; om preskriptivismens ideologi, se Vaicekauskienė 2008). Just ideologisk, eller symbolisk, makt, som existerar vid sidan av uttrycken för politisk och ekonomisk makt, utövas av dem som bestämmer vad som är norm, standard, högre kultur, god smak och estetiskt, och vad som är en avvikelse från normen, vulgärt och fult. När samhället tar till sig sådana värderingar som en självklar norm sägs ideologerna ha uppnått sina mål (se Bourdieu 1991; även Sandøy 2004: 20–21). I det litauiska samhället är ideologin om språkets renhet och korrekthet välkänd, och språkbrukarna tillämpar den när de bedömer sitt eget språk. Som vi kommer att se längre fram kan respondenter i sociolingvistiska attitydundersökningar som genomförs här utan svårighet bedöma sina språkliga färdigheter – både när de tillfrågas direkt enligt en given kvalitativ skala och i öppna kvalitativa intervjuer. Tyvärr måste man medge att resultaten av litauiska undersökningar som genomförs med direkta metoder kan påverkas av officiella preskriptiva attityder. Dessutom undersöker sådana studier mycket sällan vad respondenterna menar när de säger att de ”inte kan tala”. 2. KRITISK ANALYS AV UNDERSÖKNINGAR UTFÖRDA I LITAUEN På uppdrag av Litauens utbildnings- och vetenskapsministerium genomfördes 2006 två relevanta undersökningar: bland annat undersöktes allmänhetens språkliga attityder med hjälp av representativa strukturerade direktintervjuer. Den första undersökningen behandlade skolelevers, lärares och allmänhetens inställning till språket. 1 612 elever i årskurs 8–12 med olika nationaliteter och 240 lärare i litauiska från 2 Till exempel sägs människor på Färöarna, där normativismens ideologi är mycket stark och purismens traditioner gamla, anse att de behärskar färöiska dåligt. Enligt en undersökning av gymnasieelever uppgav 17 procent av de svarande att de behärskade sitt modersmål mycket bra, 58,5 procent bra, 23 procent medelbra och 1,5 procent dåligt. Enligt forskare beror dessa förhållandevis låga självskattningar på att språkbrukarna bedömer sin kompetens utifrån den officiella föreställningen om ett rent och korrekt språk och jämför sig med den lilla skara personer som behärskar denna språkvarietet. Det verkliga färöiska språket sägs inte vara det språk människor använder, utan en viss idealisk renodlad form (Petersen 2007). L. VAICEKAUSKIENĖ, V. ŠVEŽAITĖ. Kalbos taisymai ir kalbinis pasitikėjimas: sociolingvistiniai tyrimai 237 från 30 olika skolor. Dessutom genomfördes en kompletterande representativ undersökning bland 1 110 litauiska invånare i åldern 15–74 år. Målgruppen för den andra undersökningen var studenter och lärare vid högre läroanstalter: med ett liknande frågeformulär tillfrågades 1 200 universitets- och högskolestudenter (89 procent av dem var av litauisk nationalitet) och 414 lärare (se Skolundersökningen 2006; Undersökningen av högre läroanstalter 2006). Artikeln tar upp tre frågor från dessa undersökningar som är mest relevanta för problemställningen: 1) Vad anser Ni är viktigast för en nutida människa som använder litauiska?; 2) Hur bedömer Ni personligen era kunskaper och färdigheter i litauiska?; 3) Hur viktigt är det personligen för Er att tala, skriva och uttrycka tankar korrekt på litauiska [i de angivna situationerna]?. Svaren på den första frågan visar att såväl företrädare för de enskilda målgrupperna som allmänheten i stort anser att korrekthet är det viktigaste kännetecknet på ett gott språk. Resultatet kan inte godtas utan förbehåll, eftersom svaren utan tvivel påverkades av frågetypen och formuleringen: de svarande skulle välja endast ett av fyra angivna svarsalternativ, och i det första talas just om korrekthet och det är det enda där en skriven språkvarietet nämns: 1. Tala och skriva korrekt på litauiska; 2. Uttrycka tankar fritt och flytande i olika situationer och om olika ämnen (även om det inte alltid sker korrekt); 3. Tala ett bildrikt och rikt språk; 4. Annat3. Det första svarsalternativet valdes av 42 procent av studenterna, 45 procent av de litauiska barnen och lika många lärare, 50 procent av lärarna vid högre läroanstalter och 55 procent av Litauens invånare. Det är inte förvånande att flickor och kvinnor betonade korrekthet mer. Mer än en tredjedel av de svarande valde språklig ledighet och flyt som en eftersträvansvärd förmåga. Den andra frågan om de egna kunskaperna och färdigheterna i litauiska tycks endast ha ställts till elever och studenter. Målgruppen unga som studerade bedömde sina språkliga förmågor mycket positivt: de svarande valde oftast svaret bra och ibland även mycket bra (se tabell 1)4. 3 Man kan fundera över hur resultaten skulle ha sett ut om svarsalternativen hade ordnats i en annan följd och formulerats annorlunda (t.ex. ”tala och skriva fritt och flytande”; ”uttrycka tankar med ett bildrikt och rikt språk i olika situationer” osv.). 4 Det är intressant att resultaten från den här undersökningen är mycket lika resultaten från den tidigare nämnda undersökningen på Färöarna. 238 KALBOS KULTŪRA | 82 TABELL 1. Elevers och studenters bedömning av sina egna språkliga färdigheter Mycket bra (procent) | Bra (procent) | Medel (procent) | Dåligt (procent) | Mycket dåligt (procent) elever | studenter | elever | studenter | elever | studenter | elever | studenter | elever | studenter Läser | 30 | 51 | 49 | 39 | 19 | 9 | 2 | 0 | 0 | 0 Skriver | 6 | 17 | 44 | 56 | 42 | 24 | 6 | 3 | 2 | 0 Talar | 13 | 17 | 57 | 58 | 28 | 23 | 2 | 1 | 0 | 1 Sammanställt av L. V. enligt: Skolundersökningen 2006; undersökningen bland högskolor 2006. Av svaren framgår att tilliten till den egna språkliga förmågan också beror på vilken språklig kompetens som bedöms: ungdomarna bedömde sina läsfärdigheter som mycket goda (naturligtvis bättre bland studenter än bland elever), talförmågan något sämre och skrivförmågan sämst (särskilt bland elever, av vilka hela 42 procent valde svaret medel). Sådana resultat visar att tilliten till den egna förmågan bör hänga samman med praktiken att korrigera språk: elevernas språk kontrolleras mer än studenternas och, förmodligen, särskilt deras skriftspråk. Detta bekräftas också av uppgifterna i den undersökning som refereras: mer än en tredjedel av studenterna vid högskolor och omkring hälften av universitetsstudenterna, främst de som inte studerar humaniora, har inte fått några kommentarer från lärare om sitt språk och har inte hört att deras studentkamrater skulle ha blivit korrigerade. Som svar på den tredje frågan om behovet av ett korrekt språk hävdade respondenterna, särskilt flickorna, på ett förutsägbart sätt att ett korrekt språk är viktigt i olika situationer (denna fråga ställdes också endast till elever och studenter). Hela 97 procent av studenterna valde svaren mycket viktigt och ganska viktigt för att ”uttrycka sina tankar korrekt under föreläsningarna”. 91 procent av eleverna med alla etniska bakgrunder (särskilt de med högt genomsnittsbetyg i litauiska) uppgav att det är mycket viktigt och ganska viktigt att uttrycka sina tankar korrekt på lektionerna i litauiska, medan 74 procent av eleverna svarade så om lektioner i allmänhet. Enligt 93 procent av studenterna och 88 procent av eleverna är det också viktigt att tala korrekt utanför skolan, i det offentliga rummet (”när man kommunicerar med anställda vid olika institutioner”). Till och med när de talade om den privata sfären, familjen och vännerna, sade ungdomarna att det var viktigt att tala och skriva korrekt (svaret ”i familjen” valdes av 58 procent av studenterna och 48 procent av eleverna (60 procent av de litauiska eleverna5); ”med bekanta” – 5 I rapporten redovisas uppgifterna om litauiska elever separat, men inte överallt; oftast anges endast den samlade procentandelen svar från respondenter av alla etniska bakgrunder. L. VAICEKAUSKIENĖ, V. ŠVEŽAITĖ. Kalbos taisymai ir kalbinis pasitikėjimas: sociolingvistiniai tyrimai 239 – 55 procent av studenterna och 58 procent av eleverna; ”när man skriver sms och e-post”6 – 54 respektive 56 procent). Det paradoxala i de sistnämnda svaren visar hur undersökningsmetoden kan påverka resultaten: när respondenten tydligt styrs värdemässigt och bara ges ett enda svarsalternativ, får man de svar man önskar. Detta bör man ha i åtanke när man bedömer resultaten av sådana undersökningar (jfr en liknande undersökning om studenters motivation att tala korrekt; Kruopienė 2006)7. Det kan också nämnas att de aktuella undersökningarna behandlade orsakerna till den minskande läs- och skrivkunnigheten i samhället och faktorer som påverkar respondenternas kunskaper i litauiska negativt8. Respondenterna valde främst två av de angivna svarsalternativen (som genomgående var normativa och negativt laddade): ”felaktigt språkbruk i medierna (press, tv osv.)” och ”felaktigt språkbruk hos vissa litauiska politiker och andra kända personer”. Lärare och universitetslärare lade störst skuld på dessa två institutioner (särskilt politikerna). Ungdomarnas inställning var betydligt mer neutral, men det är värt att notera att flickorna och de mest framgångsrika eleverna uttryckte ”politiskt korrekta” uppfattningar, det vill säga sådana som låg närmare den officiella hållningen och lärarnas9. Man vill inte hålla med om vare sig att mediefolks språk är så felaktigt eller att det kan ha så stor (negativ) inverkan som utbildningsministeriets undersökningsrapport ger intryck av. Tv- och radiojournalisterna själva 6 Det är intressant att se att frågan till både elever och studenter formuleras med ungdomarnas vardagliga engelska benämningar för elektronisk kommunikation inom parentes: ”Att skriva textmeddelanden (SMS), e-postmeddelanden (e-mail)” (i originalet är de främmande orden inte markerade med kursiv stil. – L. V.). 7 Även språket i de offentligt tillgängliga rapporterna ger ett tvetydigt intryck: i frågeformulären betonas överallt att ett korrekt språk är nödvändigt, medan rapporterna innehåller stavfel och språkfel. 8 Det bör noteras att frågornas formuleringar, ur ett sociolingvistiskt perspektiv, var synnerligen tendentiösa (och saknade objektivt underlag): man frågade vilka orsakerna var till att läs- och skrivkunnigheten i samhället minskade (alltså förutsattes det att läs- och skrivkunnigheten utan tvekan minskade), varför universitetsstudenternas kunskaper i litauiska inte förbättrades (alltså förutsattes det att studenterna verkligen hade dåliga kunskaper i litauiska) och så vidare. 9 Frågan om huruvida medierna över huvud taget kan påverka respondenternas språk är ännu inte avgjord. Även om det finns belägg för att människor själva anser att televisionen påverkar deras språk, är den traditionella sociolingvistiska uppfattningen att televisionen endast påverkar attityder och på sin höjd kan sprida ord och idiom. Den påverkar inte själva språksystemet, fonologin eller syntaxen, utom när tittaren medvetet anstränger sig för att lära sig standardspråket (Chambers 1998). Språkpåverkan sker, sägs det, när människor kommunicerar och omedvetet påverkar varandra. Å andra sidan visar nya uppgifter från det senaste decenniet, särskilt om rörliga ungdomsgemenskaper, att det kanske går att ta till sig vissa språkliga drag inte bara från bekanta utan också från ”stjärnor” på skärmen. Än så länge finns det inte tillförlitliga uppgifter som gör det möjligt att undersöka denna fråga närmare, och därför saknar vi fortfarande ett tydligt svar. 240 KALBOS KULTŪRA | 82 anser sitt språk vara helt felaktigt. Enligt uppgifter från en enkätundersökning bland 100 journalister som genomfördes av Språkinspektionen uppgav de flesta att de gör tillfälliga misstag, men endast 8 respondenter svarade att de talar korrekt. När man bedömer resultaten av denna undersökning och journalisternas tilltro till sitt språk måste man ha den asymmetriska maktfördelningen i åtanke: frågeställaren var här den kontrollmyndighet som övervakar respondenternas språk och har rätt att straffa dem. På frågan om de ofta får anmärkningar från Språkinspektionen svarade hela 67 respondenter att de får dem ”tillräckligt ofta” (se Journalistenkäten)10. Å andra sidan betraktas inte alltid och inte av alla journalisters och politikers språk som enbart ett dåligt exempel. I en liten undersökning om elitspråk nämnde 43 lärare och studenter vid Šiauliai universitet samt gymnasielärare, vid sidan av författare och kulturpersonligheter som ansågs utgöra språkförebilder, även politiker och journalister vid namn. Förutom korrekthet, som ett obligatoriskt kännetecken för elitspråk, räknade de också upp krav på logik, stilistisk elegans, bildrikedom, originalitet, etik och annat (Župerka 2005). Som vi ska se längre fram gav en enkät bland respondenter med lägre utbildningsnivå liknande resultat. I allmänhet inriktar sig litauiska studier inom det aktuella området ofta alltför mycket på korrekthet, men vid sidan av den normativa aspekten måste även kommunikativa och etiska aspekter lyftas fram, särskilt när man bedömer (och försvarar!) olika språkvarianter i medierna (jfr Koženiauskienė 2001). Tv- och radiojournalisters inställning undersöktes också i en annan studie av attityder till talade medier, inriktad på standardspråk, normer och språkpolitik i offentligt tal. År 2009 intervjuades 24 välkända journalister och programledare i vardera Litauen och Lettland med hjälp av kvalitativa, strukturerade intervjuer11. Även om direkta enkätundersökningar endast ger uppgifter om officiella standardattityder, gör kvalitativa intervjuer det ändå möjligt att blottlägga innehållet i dessa attityder. Genom sina frågeställningar och teoretiska utgångspunkter ligger denna studie närmast den studie av respondenter med lägre utbildningsnivå som behandlas i artikeln. Materialet analyseras fortfarande, men de preliminära resultaten används längre fram i artikeln för att tolka de insamlade uppgifterna. Det kan nämnas att litauiska journalister under intervjuerna räknade upp många olika kännetecken på gott språk 10 I den undersökningsrapport som publicerats på Språkinspektionens webbplats anges inte vilket år enkäten genomfördes. Det bör också noteras att rapportens sifferuppgifter innehåller vissa inexaktheter. 11 Projektet genomfördes vid Litauiska språkinstitutet och hette Baltisk sociolingvistik (BalSoc): samhällets språkliga självmedvetenhet i Litauen och Lettland. Det finansierades av Litauens forsknings- och studiestiftelse. Projektpartner var Lettlands universitet och Liepājas universitet. Den undersökning som presenteras i artikeln användes som en pilotundersökning inom BalSoc-projektet. L. VAICEKAUSKIENĖ, V. ŠVEŽAITĖ. Kalbos taisymai ir kalbinis pasitikėjimas: sociolingvistiniai tyrimai 241 (bildrikedom, rikedom, flyt, intresseväckande karaktär, livfullhet, spontanitet, humor, tydlighet, logik, klangfullhet, etik, uttrycksfullhet osv.). De nämnde också korrekthet som ett av kännetecknen, men inte som det främsta eller enda. Intressant nog tillämpade de flesta inte sin uttryckta uppfattning om gott språk på sitt eget språk när de ombads bedöma sin egen språkliga kompetens; i stället grundade de sin bedömning enbart på korrekthet, som om de skulle sätta ett skolbetyg på sig själva för hur väl de hade lärt sig språkregler och normer (jfr Petersen 2007). De flesta bedömde sina språkliga färdigheter som goda eller medelmåttiga. Detta visar att journalisterna å ena sidan reflekterar över språket och kan uttrycka sina åsikter som yrkesverksamma, men å andra sidan känner (och utsätts för) ett betydande tryck från den preskriptiva litauiska språkpolitiken, vilket hindrar dem från att fullt ut lita på sin språkliga förmåga. Av den officiella inställningen och av hur mediearbetarna bedömer sig själva kan man dra slutsatsen att deras språkgranskare – myndigheter med officiella befogenheter att straffa, vars övervakning journalisterna uppgav att de var utsatta för – utgår från den så kallade språkbristssynen, eller synen på språket som bristfälligt. Mediearbetare med högre utbildning och mångårig yrkeserfarenhet bedömde sin språkliga kompetens sämre än de elever och studenter som tillfrågades i utbildningsministeriets undersökning och, som vi ska se längre fram, sämre än respondenter med lägre utbildningsnivå. Den undersökning av respondenter med lägre utbildningsnivå som presenteras längre fram i artikeln genomfördes med traditionell kvantitativ enkätmetod och speglar naturligtvis också officiella attityder. Respondenternas sociala tillhörighet till ett mindre utbildat samhällsskikt gör det dock rimligt att förvänta sig mindre standardisering än bland medelklassen, medan möjligheten att välja flera av de angivna svarsalternativen kan ge större variation i svaren. 3. RESULTAT FRÅN UNDERSÖKNINGEN AV RESPONDENTER MED LÄGRE UTBILDNINGSNIVÅ Inför utformningen av frågeformuläret genomfördes två pilotintervjuer. De gjorde det möjligt att precisera frågornas formuleringar och ta fram svarsalternativ att välja mellan. Under pilotintervjuerna nämnde respondenterna till exempel oftast att lärare, föräldrar och vänner hade rättat deras språk, och därför inkluderades just dessa svarsalternativ i frågeformuläret. Det visade sig att respondenterna hade svårt att formulera vad det konkret var i deras språk som hade rättats. Denna fråga visade sig vara den svåraste. Till exempel löd en respondents svar- 242 KALBOS KULTŪRA | 82 Svaret var följande: jag vet inte vad det heter vetenskapligt, men säg att jag i stället för ”ansikte” säger ”tryne”. Därför beslutades att till den här frågan lägga till några svarsalternativ som framkommit under samtalen (betoning, ordförråd, annat). Pilotintervjuerna visade också att respondenterna, när de talar om sina språkliga färdigheter, skiljer mellan skriv- och talförmåga. I frågeformuläret ombads de bedöma skriftspråk och talspråk separat. I det följande behandlas några av undersökningens frågor och respondenternas svar sammanfattas. 3.1. Bedömning av den egna språkliga kompetensen (skriv- och talförmåga) Respondenterna ombads bedöma sitt språk (frågan Hur bedömer du ditt språk jämfört med andra människor i Litauen?). De ombads bedöma skriv- och talförmåga separat genom att välja ett av de angivna alternativen: utmärkt; bra; medelmåttig; dålig; mycket dålig. Av svaren framgår att respondenterna har stort förtroende för sitt språk – både för sin skrivförmåga och i synnerhet för sin talförmåga. 81 procent av respondenterna bedömde sin skrivförmåga som utmärkt eller mycket bra (18 procent respektive 63 procent); 17 procent bedömde sin skrivförmåga som medelmåttig, 2 procent som dålig, och ingen valde alternativet mycket dålig. Hela 87 procent av respondenterna bedömde sin talförmåga som utmärkt eller mycket bra (11 procent respektive 76 procent); 13 procent markerade svarsalternativet medelmåttig, medan ingen markerade dålig eller mycket dålig. Svaren skilde sig nästan inte alls åt mellan könen, men kvinnorna bedömde sin skrivförmåga något högre än männen (svaren jag skriver utmärkt och bra valdes av 27 respektive 58 procent av kvinnorna – sammanlagt 85 procent – och av 7 respektive 70 procent av männen – sammanlagt 77 procent). Omvänt bedömde männen sina talfärdigheter något högre än kvinnorna (svaren jag talar utmärkt och bra valdes av 12 respektive 72 procent av kvinnorna – sammanlagt 84 procent – och av 9 respektive 83 procent av männen – sammanlagt 92 procent). De manliga respondenternas svar i denna talundersökning bekräftar fakta som sociolingvister känner till, medan kvinnornas högre bedömning av den egna skrivförmågan skulle kunna tolkas som ett standardsvar som visar deras benägenhet att tillskriva sig själva en kompetens som värderas högre officiellt. Litauiska som skriftspråk är faktiskt mer normerat och får större uppmärksamhet i skolan (jfr de tidigare nämnda undersökningarna från utbildningsministeriet, där skrivkompetensen också bedömdes lägre och standardorienterade attityder var särskilt vanliga bland kvinnor, skolflickor och de mest framgångsrika eleverna) (Mokyklų tyrimas 2006; Aukštųjų mokyklų tyrimas 2006). L. VAICEKAUSKIENĖ, V. ŠVEŽAITĖ. Kalbos taisymai ir kalbinis pasitikėjimas: sociolingvistiniai tyrimai 243 Bedömningarna är också i praktiken oberoende av respondenternas ålder: i samtliga åldersgrupper bedömdes både tal- och skrivförmågan oftast som bra eller utmärkt. Det är dock värt att notera att de äldsta respondenterna visade något mindre självförtroende (se tabell 2). TABELL 2. Bedömning av språkliga färdigheter och respondenternas ålder 18–25 år (procent) 26–35 år (procent) 36–45 år (procent) 46–55 år (procent) > 55 år (procent) Jag skriver utmärkt/bra 83 91 78 87 53 Jag talar utmärkt/bra 79 91 93 84 69 En mer detaljerad fördelning av svaren framgår nedan (se fig. 1 och 2). Som nämnts bedömde de flesta respondenter sina färdigheter som bra, och en del som utmärkta. I detta avseende utmärkte sig deltagarna i undersökningen i åldern 26–35 år; i denna grupp var andelen som bedömde sina färdigheter som utmärkta störst. Hela en tredjedel av respondenterna i åldern 26–35 år uppgav att de kunde skriva utmärkt, och en femtedel att de kunde tala utmärkt. Även de yngsta respondenterna (18–25 år) bedömde oftare än andra åldersgrupper sin talförmåga som utmärkt. Som nämnts utmärkte sig de äldsta respondenterna bland åldersgrupperna genom att oftare än de andra välja svarsalternativet medelmåttig: nästan hälften av denna åldersgrupps respondenter vad gäller skrivförmåga och nästan en tredjedel vad gäller talförmåga. FIG. 1. Bedömning av talförmåga bland respondenter i olika åldersgrupper 244 KALBOS KULTŪRA | 82 FIG. 2. Bedömning av skrivkompetensen hos respondenter i olika åldersgrupper 3.2. Språkrättelser och tillit till den egna språkliga förmågan Respondenterna ombads också att besvara några frågor om språkrättelser (frågorna formulerades så här: Har någon rättat ditt språk? (ja eller nej); Ange vem som rättade ditt språk (lärare; föräldrar; vänner; annan); Vad rättade de? (ordbetoning; de rekommenderade ett annat ord i stället för ett ord; annat (respondenterna ombads ge exempel på dessa svarsalternativ). Majoriteten (83 procent) av respondenterna uppgav att deras språk hade blivit rättat, och nämnde oftast lärare, mer sällan vänner, eller både och, eftersom de valde flera av de angivna svarsalternativen (se fig. 3). FIG. 3. De språkrättare som respondenterna angav L. VAICEKAUSKIENĖ, V. ŠVEŽAITĖ. Kalbos taisymai ir kalbinis pasitikėjimas: sociolingvistiniai tyrimai 245 Undersökningsresultaten visar att det finns ett samband mellan språkrättelser och språklig tillit. Respondenter vars språk någon hade rättat hade något lägre tillit till sin förmåga att både skriva och tala än de vars språk inte hade rättats. 80 procent av respondenterna vars språk hade rättats bedömde sin skrivförmåga som utmärkt eller god, jämfört med 88 procent av dem vars språk ingen hade rättat; 86 procent av undersökningsdeltagarna vars språk hade rättats bedömde sin talförmåga som utmärkt eller god, jämfört med 94 procent av respondenterna vars språk inte hade rättats. Sambandet beror i ännu högre grad på rättarens ”institutionella” ställning, det vill säga på om rättaren har formella befogenheter att rätta och man måste rätta sig efter dennes auktoritet (i det här fallet skolan och lärarna), eller om rättandet bygger på en praxis baserad på personlig överenskommelse (föräldrar, vänner). Visserligen är maktförhållandet mellan den som rättar och den som blir rättad också ojämnt mellan föräldrar och barn och grundar sig på kravet att lyda, men detta är av liten betydelse för den aktuella undersökningen, eftersom endast en mycket liten andel av respondenterna nämnde föräldrar som språkrättare. Nedan visas hur respondenternas självbedömningar skilde sig åt när de hade rättats av lärare respektive av andra än lärare (den större skillnaden i bedömningen av skrivförmågan hänger sannolikt samman med vår pedagogiska praxis och, mer allmänt, med vår normerande praxis att i högre grad rätta skriftspråket) (se fig. 4 och 5). FIG. 4. Bedömning av skrivkompetensen utifrån vem som rättade språket FIG. 5. Bedömning av talförmågan utifrån vem som rättade språket 246 KALBOS KULTŪRA | 82 Som nämnts i samband med pilotundersökningen hade respondenterna svårt att kategorisera språkliga korrigeringar. I allmänhet är det troligt att de också kan ha haft svårt att exakt minnas vad som korrigerades i skolan. Kanske var det därför som de flesta respondenter i enkäterna, vid frågan om konkreta språkliga korrigeringar, markerade antingen det ena eller det andra, eller – oftast – båda de angivna alternativen. Uppgifter erhölls också från exempel på fel som respondenterna själva angav. Oftast nämndes här äldre och nyare lånord som inte rekommenderas ur språkvårdssynpunkt (biškis ”en liten mängd”, baranka ”kringla”, benzakolonke ”bensinstation”, šniūras ”rep”, papkė ”mapp”, sasyska ”korv”, išmiera ”storlek”, kaldra ”täcke”, grafkė ”gem”, čipsai ”chips” osv.), olämpliga kalkeringar (neužilgo ”snart”, kaip taisyklė ”vanligtvis, oftast”, kas liečia ”vad gäller” osv.). Respondenterna nämnde också ordbildningsfel (morkavas ”morots-”, batareika ”batteri”, davesti ”föra”, Vycka ”Vitalijus” osv.) samt felaktig användning av prepositioner (skynda sig ant autobuso ”till bussen”, titta pas vaistininkę ”hos apotekaren” osv.). Vi vågar hävda att dessa standardiserade fel exempel, som nämns i alla läroböcker i språkvård, inte så mycket illustrerar respondenternas eget språkbruk som en förstenad och bristfällig undervisningspraxis i litauiska. Som framgår liknar resultaten av denna studie mycket resultaten av utbildningsministeriets studier, där elever som korrigerades oftare bedömde sin förmåga sämre än studenter som korrigerades mer sällan. De visar att trycket från preskriptiva normer och de språkanvändningssammanhang eller domäner där kravet på korrekthet tillämpas direkt och genomförs via korrigeringspraktik (i detta fall skolan) leder till en sämre självbedömning och mindre tilltro till den egna språkliga förmågan. 3.3. Föreställningen om gott språk I studien antogs att förutom språkliga korrigeringar också föreställningen om gott språk borde ha ett samband med bedömningen av de egna språkliga förmågorna. I enkäten ställdes följande fråga till respondenterna: Vilket språk är enligt Er ett gott språk? (med utgångspunkt i pilotintervjuerna gavs följande möjliga svarsalternativ: korrekt, felfritt; flytande, ledigt; uttrycksfullt, rikt; annat). Det var möjligt att markera flera av de föreslagna svaren. Flest (41 procent) av respondenterna valde påståendet att gott språk är flytande och ledigt språk (drygt 30 procent av respondenterna i den tidigare nämnda studien från utbildningsministeriet angav också detta språkliga kännetecken som det viktigaste (Skolstudien 2006; Högskolornas stu- L. VAICEKAUSKIENĖ, V. ŠVEŽAITĖ. Kalbos taisymai ir kalbinis pasitikėjimas: sociolingvistiniai tyrimai 247 rimas 2006). Atsakymo variantą taisyklinga, be klaidų pažymėjo 16 proc. apklausos dalyvių. 13 proc. apklaustųjų teigimu, geros kalbos požymis yra jos vaizdingumas, turtingumas. Likę respondentai įvairiai derino atsakymus. 15 proc. respondentų pažymėjo visus siūlomus variantus ir teigė, kad gera kalba turi būti ir taisyklinga, be klaidų, ir sklandi, laisva, ir vaizdinga, turtinga. Kad, be vaizdingumo ir turtingumo, gera kalba dar turi būti ir sklandi, laisva, manė 9 proc. respondentų; 3 proc. apklausos dalyvių nuomone, gera kalba yra taisyklinga, be klaidų ir vaizdinga, turtinga. Atsakymo variantą kitą pažymėjo 2 proc. respondentų, tik, deja, nė vienas nepaaiškino, kokius kalbos bruožus turi galvoje. 1 proc. respondentų gerą kalbą manė esant taisyklingą, be klaidų ir sklandžią, laisvą. Om dessa uppgifter bedöms ur den restriktiva traditionen för undervisning i litauiska kan man hävda att korrekthet, som språkkorrigerare framhåller, enligt respondenterna i studien kan vara ett av kännetecknen på gott språk, men inte det viktigaste. Majoriteten av respondenterna (63 procent) markerade inte alls korrekthet. Dessa resultat motsägs i viss mån av den tidigare nämnda undersökningen av skolor och allmänheten, enligt vilken personer med lägre utbildning värderar språklig korrekthet ganska högt: 57 procent av dem med lägre utbildning och 49 procent av respondenterna med högre utbildning valde korrekthet (de senare föredrog just förmågan att uttrycka sina tankar fritt och flytande, även om det inte alltid sker korrekt) (se Skolstudien 2006). Det är en representativ undersökning och dess resultat bör vara tillförlitliga, men som nämnts bör man göra betydande reservationer med tanke på att enkäten kan ha påverkat respondenterna, det vill säga genom att korrekthet betonades alltför starkt. Ur denna synvinkel är resultaten från den tidigare nämnda journalistundersökningen ganska intressanta. Som nämnts angav journalisterna i intervjuerna, utöver uttrycksfullhet, rikedom och flyt, flera andra kännetecken på gott språk, men när de bedömde sin egen språkliga kompetens tillämpade de i praktiken inte föreställningen om gott språk utan utgick enbart från föreställningen om korrekt språk. Jämfört med de relativt höga bedömningarna av det egna språket hos respondenterna i den här undersökningen framstår journalisternas bedömningar, trots att de använder språket som arbetsredskap, som paradoxalt låga12. Det är värt att notera att när respondenterna i den studie som presenteras i artikeln ombads ange ett exempel på gott språk nämnde majoriteten (över 70 procent) medierna. Denna motsägelse, i jämförelse med den tidigare nämnda studien från utbildningsministeriet, där 12 Det är naturligtvis fortfarande möjligt att respondenterna tenderar att tona ned sina bedömningar något. 248 KALBOS KULTŪRA | 82 Medierna (och politikerna) anklagades för att ha ett dåligt inflytande, vilket återigen påminner om ett viktigt metodologiskt problem med sådana undersökningar och om resultatens beroende av frågeformuleringarna. Respondenterna nämnde också konkreta namn – journalisterna Gražina Sviderskytė, Edmundas Jakilaitis, Gintaras Deksnys, Vilma Čereškienė, Rolandas Vilkončius, Marius Veselis och Algimantas Čėkuolis; skådespelarna Andrius Žebrauskas och Saulius Balandis; politikerna Rokas Žilinskas, Arūnas Valinskas och Inga Valinskienė13. Som exempel på gott språk nämndes oftast tv-kanalerna LRT, LNK och TV3, Lietuvos radijas, tidningen och portalen Lietuvos rytas samt tidskriften Žmonės. De respondenter som valde svarsalternativet kita nämnde oftast lärare i litauiska och språkvetare. Om respondenterna tillämpar sin uttalade uppfattning om gott språk inte bara på språkidealet utan också på sig själva, kan man anta att deras jämförelsevis höga bedömningar av de egna språkliga förmågorna inte nödvändigtvis beror på kravet på korrekthet. Bedömningarna kan också påverkas av att respondenterna sannolikt bedömer det språkbruk som är vanligt i deras egen miljö, det vill säga privat språk eller språk i begränsat offentliga sammanhang, där den preskriptiva normens krav inte ställs. SLUTSATSER Även om urvalet var jämförelsevis litet (200 litauiska invånare i Litauens större städer med lägre utbildningsnivå (gymnasieutbildning eller yrkesutbildning) tillfrågades), visar resultaten vissa tendenser. Det framgår att respondenterna tenderar att lita på sin språkliga förmåga: hela 87 procent av dem (särskilt unga män) bedömde sin talförmåga som utmärkt eller god, och 81 procent (särskilt unga kvinnor) bedömde även sin skrivförmåga positivt. Det visade sig att språkliga korrigeringar påverkar bedömningen av den egna språkliga kompetensen. Respondenter vars språk någon hade korrigerat hade mindre tilltro till både sin skriv- och talförmåga än de vars språk inte hade korrigerats. En viktig omständighet vid tolkningen av dessa och liknande resultat är vem som korrigerade respondentens språk. Deltagare vars språk korrigerades i en situation med asymmetrisk maktfördelning (det vill säga av lärare, som företrädare för en institution med mandat att korrigera) hade mindre tilltro till sin förmåga att tala och i synnerhet att skriva på litauiska än de vars språk korrigerades av andra än lärare. Sådana resultat bekräftar uppfattningen att undervisningen i litauiska 13 Vi menar att dessa politiker sannolikt nämndes i samband med deras tidigare arbete inom televisionen. L. VAICEKAUSKIENĖ, V. ŠVEŽAITĖ. Kalbos taisymai ir kalbinis pasitikėjimas: sociolingvistiniai tyrimai 249 är tämligen restriktiv: i stället för att stärka språkbrukarens stolthet och tilltro till modersmålets möjligheter, minskar den dem. Denna slutsats stöds av att resultaten jämförs med undersökningar av elever, studenter och – i synnerhet – journalister vid litauiska tv- och radiokanaler. Mediearbetare med lång yrkeserfarenhet bedömde sin språkliga kompetens allra lägst. Detta ger stöd för slutsatsen att den preskriptiva normens tryck på de områden där språket används och där korrekthetskravet tillämpas direkt och genom korrigeringar (i skolan och i medierna) leder till en sämre självbedömning och mindre tilltro till den egna språkliga förmågan. Respondenterna i den undersökning som behandlas i artikeln, personer med lägre utbildningsnivå, utgör en särskild målgrupp. De har inte studerat särskilt länge, och den normativa korrigeringspraxis som tillämpats på dem har sannolikt varit begränsad till skoltiden. Dessutom behöver de, till skillnad från offentliga talare för vilka språket är ett arbetsredskap, betydligt mer sällan tala i officiella sammanhang. Sannolikt bedömde respondenterna det privata språk eller språk i begränsat offentliga sammanhang som de själva är vana vid och där den preskriptiva normens krav inte ställs. Respondenterna tenderar att betrakta ett flytande och ledigt språk som gott språk; korrekthetskravet kan tillämpas på det, men är inte nödvändigt. Detta antyder att den större språkliga tilltron hos respondenter med lägre utbildningsnivå också beror på deras egen uppfattning om vad gott språk är. LITERATŪRA Aukštųjų mokyklų tyrimas 2006 – Lietuvių kalbos vartojimas aukštosiose mokyklose. Tyrimo ataskaita Lietuvos Respublikos Švietimo ir mokslo ministerijai, Universitetinių studijų skyriui. – Prieiga per internetą: http://www.smm.lt/svietimo_bukle/docs/tyrimai/ataskaita_liet_aukst.pdf (žiūrėta 2009 08 24). B o u r d i e u P. 1991: Language and symbolic power. Ed. John B. Thompson. Polity Press. C h a m b e r s J. K. 1998: Myth 15. TV Makes People Sound the Same. – Language Myths. L. Bauer, P. Trudgill (ed.). Penguin. K o ž e n i a u s k i e n ė R. 2001: Žiniasklaidos retorika ir elitinė kalba. – Kalbos kultūra 74, 74–81. K r u o p i e n ė I. 2006: Taisyklingos kalbos vartosena studentų akimis. – Žmogus ir žodis 1, 74–79. L a b o v W. 1991: Sociolinguistic patterns, Philadelphia: University of Pennsylvania Press. Mokyklų tyrimas 2006 – Lietuvių kalbos (gimtosios ir valstybinės) ugdymo organizavimas bendrojo lavinimo mokyklose. Tyrimo ataskaita Švietimo ir mokslo 250 KALBOS KULTŪRA | 82 ministerijai. – Prieiga per internetą: http://www.smm.lt/svietimo_bukle/docs/tyrimai/galutine_lietuviu_klb_ugdymo_org.pdf (žiūrėta 2009 08 24). Pedersen I. L. 1998: Livsformer og sprogformer i forandringens tegn. – M. Reinhammar (red.), Nordiske dialektstudier. Föredrag vid Femte nordiska dialektologkonferencen Sigtuna 17–21 augusti 1994. Uppsala, 223–232. Petersen P. H. 2007: Sprog og identitet på Færøerne. Et spørgsmål om ord. – Språk og identitet, 26. Sandøy H. 2004: Språkstyring og språkendring i Noreg. Politikk eller kulturelt hegemoni? – Prieiga per internetą: http://www.sprakrad.no/upload/sandoy.pdf (žiūrėta 2009 06 02). Vaicekauskienė L. 2008: Preskriptyvumas ir deskriptyvumas (skolinių) norminimo politikoje. – Darbai ir dienos 50, 31–41. Župerka K. 2005: Elitinė kalba ir jos atstovai. – Parlamento studijos 4. Žurnalistų tyrimas – Radijo ir televizijos žurnalistų apklausa. Atliko Valstybinė kalbos inspekcija. – Prieiga per internetą: http://vki.lrs.lt/doc/tv_anketa.pdf (žiūrėta 2009 07 14). Gauta 2009 11 13 LANGUAGE ERRORS AND LINGUISTIC SELF-CONFIDENCE: A SOCIOLINGUISTIC RESEARCH INTO LINGUISTIC ATTITUDES Summary The paper introduces the results of research conducted in 2009 and based on questionnaires collected from 200 respondents of lower than higher education (secondary and specialised) in the age group of 18–60 years. The respondents were from three major cities of Lithuania and their neighbourhood: Vilnius, Kaunas and Šiauliai. The investigation was aimed at identifying how the concept of well-formed language and how correcting language errors influenced the respondents’ linguistic self-confidence. Differently from traditional studies focusing on the norm, the present investigation presupposes that for ordinary language users, well-formed language is not confined to grammatically correct language and that linguistic self-confidence should be determined by other factors not limited to the knowledge of language rules. The results of the investigation have shown that the representatives of the above social group give a fairly high evaluation to their own language skills, especially speaking, and a well-formed language for them is fluent, free language which L. VAICEKAUSKIENĖ, V. ŠVEŽAITĖ. Kalbos taisymai ir kalbinis pasitikėjimas: sociolingvistiniai tyrimai 251 might be grammatically acceptable but could also be ungrammatical. At the same time, it can be seen that linguistic self-confidence might be reduced by language errors which are corrected: the respondents whose language was corrected in situations with an asymmetric distribution of power (e.g. the corrections were made by teachers), expressed less positive attitudes towards their own skills. The conclusion is supported by preliminary data obtained from television and radio journalists of Lithuania. LORETA VAICEKAUSKIENĖ Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected] 252 KALBOS KULTŪRA | 82