Bendrinės kalbos normintojai ir besikurianti skaitmeninio modernizmo visuomenė

KALBA RITA MILIŪNAITĖ Institutet för litauiska språket NORMERARE AV DET LITAUISKA STANDARDSRPÅKET OCH DET FRAMVÄXANDE DIGITALA MODERNISMENS SAMHÄLLE I Litauen har starka traditioner vuxit fram inom normeringsarbete och tillsyn över standardspråket: kodifieringsverk utarbetas och ges ut, normativa databaser skapas, texter på skriftspråket redigeras och språkrecensioner av olika publikationer publiceras. Hela generationer av språknormerare har utbildats; de har aktivt bidragit och bidrar fortfarande till att fastställa, införa och upprätthålla standardspråkets normer. Till stor del har detta varit och är fortfarande en motvikt till andra språks påverkan – först de slaviska språken och nu engelskan. Normeringen av standardspråket i Litauen är således ett framträdande område inom språkvetenskapen och sannolikt det som är mest synligt för allmänheten. Därför förknippar människor också lingvister med – framför allt – dem som värnar om ett korrekt språkbruk. Med tiden har normerarnas roll i samhället, de problem de ställs inför och deras förhållande till standardspråkets användare förändrats. Men normerarnas arbetsmetoder förändras förmodligen minst. Detta är en av orsakerna till att ett friare samhälle på senare tid inte sparat på de negativa omdömena om lingvister på grund av dagens språkpolitik och konkreta normeringsverksamhet*. Framför allt riktas kritik mot två saker: 1) att det påstås finnas en sluten sekt av lingvister som fattar orimliga beslut; 2) att lingvister försvårar människors vardag med ständiga förbud, är alltför petiga och begränsar yttrandefriheten i stället för att ägna sig enbart åt språkforskning. I allmänhet * Artikeln färdigställdes innan polemiken om språkets normering, dess innebörd och metoder inleddes i början av 2011. (Författarens anmärkning vid korrekturläsningen av artikeln – R. M.) 98 KALBOS KULTŪRA | 83 offentliga synpunkter på språkets korrekthet kan när som helst och av vem som helst malas sönder till smulor1. En del av samhället är redan helt annorlunda och lever i en annan värld än för ett par decennier sedan. I olika tankesystem pågår det som kallas ett paradigmskifte. Dagens globalisering, internetisering och snabba utveckling av ny informationsteknik, liksom olika ideologier som ofta drivs till ytterligheter (feminism, politisk korrekthet, genderism2, antisexism med mera), påverkar aktivt språkbruket och innebär också nya uppgifter för språknormerarna. Det är därför inte förvånande att traditionella metoder för språknormering allt oftare börjar bli otillräckliga för samhällets behov. Å andra sidan visar forskning att det finns både ett behov av en standard i samhället och missnöje när det litauiska språket förvanskas. Människor diskuterar gärna språkfrågor, men kritiserar de metoder som språknormerarna använder för att införa eller ändra normer. Denna situation uppmuntrar till en närmare granskning av språknormerarna och en undersökning av deras arbetsproblem inifrån, inte minst eftersom vi nästan helt saknar sådana studier. Med hänsyn till de förändringar som pågår i dagens samhälle i samband med internetiseringens processer undersöker artikeln vart normerarna bör rikta sin verksamhet för att resultaten av deras arbete ska bli mer accepterade av samhället. 1. NORMERARE AV DET GEMENSAMMA SPRÅKET. AUKTORITETER OCH SUBJEKT I den språkvetenskapliga litteraturen finns det olika scheman och modeller för aktiva sociala krafter som påverkar normeringsprocessen. Inom sociolingvistiken, när teoretiska frågor om språknormer behandlas, hänvisar man ibland till den svenskfödda 1 Ett av de karakteristiska nutida exemplen är internetkommentatorers reaktion på klagomålet till den statliga litauiska språknämnden från en idrottsåskådare som kallade sig Rimvydas Ž. Klagomålet gällde TV3:s sportkommentator Robertas Petrauskas, som direktsände matcherna från världsmästerskapet i basket i Turkiet och påstås ha använt prefixverbet nugriūti felaktigt i stället för pagriūti (prefixet skiljer tydligt betydelserna åt). Se www.delfi.lt: <http://sportas.delfi.lt/wbc2010/krepsinio-aistruolis-apskunde-netaisyklingai-kalbanti-komentatoriu.d?id=36165731> (besökt 2010 09 06, 1242 kommentarer); www.balsas.lt: <http://www.balsas.lt/naujiena/500696/kalbos-komisija-sulauke-skundo-del-netaisyklingos-krepsinio-komentatoriaus-kalbos> (besökt 2010 09 06, 9 kommentarer). När uppgiften om klagomålet publicerades på nyhetsportaler på internet gick kommentarsskribenterna där till hårt angrepp mot brevets författare i en enorm ström, i stället för att medge att kommentatorn borde rätta sig, och frågade hur han över huvud taget vågade klaga på sådana småsaker. Basketkulten i Litauen är naturligtvis ojämförligt starkare än respekten för språket, men kommentarerna visade tydligt också hur mycket intolerans mot språkliga rättelser åtminstone en del av samhället, som aktivt uttrycker sig på internet, hade samlat på sig. 2 Apie genderizmo sąsajas su kalbos pokyčiais žr. Patackas, Žarkus 2010. R. MILIŪNAITĖ. Bendrinės kalbos normintojai ir besikurianti skaitmeninio modernizmo visuomenė 99 suomio filosofo Georgo Henriko von Wrighto (Wright 1963) normos samprata, pagal kurią skiriami normų autoritetai ir normų subjektai3. Šis skyrimas svarbus kalbant apie normintojų ir visuomenės santykius. Normernas auktoritet är den aktör som föreskriver, det vill säga ger normen normativ kraft. Den normativa kraften riktas till normernas subjekt; auktoriteten vägleder dem och tillåter eller förbjuder dem att göra något. I den teoretiska litteraturen om språkplanering är det vedertaget att dela in språkplanerare, det vill säga aktiva krafter som medvetet påverkar språkets utveckling, i fyra grupper (jfr Haarmann 1990: 120–121; Baldauf 2006: 151–154): • den officiella politiska nivån – landets myndigheters beslut, • den institutionella nivån – statliga institutioner (inom forskning, utbildning osv.), • nivån för samhällsorganisationer – olika organisationer (föreningar) och grupper, • individnivån – enskilda personer. En av de märkbara förändringarna under de drygt hundra år som det gemensamma litauiska språket har utvecklats och normerats är förändringen i uppfattningen om normerarna och deras roll i samhället: från en auktoritativ person, vidare till ett organiserat kollektiv och slutligen till statliga institutioner för språkvård och normering. Själva normeringsarbetet i gryningen av det gemensamma litauiska språket, i Ostpreussen på 1600- och 1700-talen, liksom under Aušros och Varpo tid, var kollektivt (se Pupkis 2010: 13). I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet framträdde däremot Jonas Jablonskis tydligast bland de bildade som en auktoritativ person, vilken lade grunden till det gemensamma litauiska språkets normer – individnivån blev alltså framträdande (Pupkis 1995: 2): Litauen hade, eftersom landet saknade en traditionell egen överklass (fram till början av 1900-talet var den i huvudsak antingen poloniserad eller russifierad), inte utvecklat ett sådant prestigefyllt språk som var typiskt för andra länder. Det är sant att Jablonskis och hans skrifter under åtminstone ett par decennier fungerade som förebild för ett prestigefyllt språk, men främst för språknormerare och språklärare, inte för hela samhället – samhället betraktade tidningarnas och böckernas långtifrån föredömliga språk som ett språkligt exempel. Efter J. Jablonskis död (1930) inleddes perioden med ett organiserat kollektiv av normerare. I mellankrigstidens Litauen var Litauiska språksällskapet aktivt; bland dess medlemmar fanns Pranas Skardžius, Antanas Salys, Petras Jonikas, 3 Dar žr. Ammon 2004: 277; Takahashi 2004: 173–174 – apie normų propaguotojus, pasipelnytojus iš normų, normų piktadarius, normų aukas ir kt. 100 KALBOS KULTŪRA | 83 Leonardas Dambrauskas och andra) diskuterade ingående de teoretiska grunderna för normeringen av standardspråket och utförde praktiskt normeringsarbete (se Miliūnaitė 1991: 7–21). Därmed gick man vidare till en annan nivå. Under sovjettiden utfördes normeringsarbetet av det dåvarande Institutet för litauiska språket och litteraturen, institutioner vid högskolorna samt, från 1960-talet, Litauiska språkkommissionen vid Vetenskapsakademien. Även om arbetet nu bedrevs kollektivt utmärkte sig också framstående auktoriteter, vars inflytande på samhället till stor del även bestämdes av medierna: Kazys Ulvydas, Juozas Pikčilingis och andra. Efter återupprättandet av självständigheten fick språkkommissionen status som statlig kommission, och samtidigt inrättades också en statlig tillsynsmyndighet för språket – Statliga språkinspektionen. I dag ligger alltså den största tyngden i normeringsarbetet i Litauen på institutionsnivå, och det finns inte längre enskilda auktoriteter med förmåga att utöva ett starkt inflytande på samhället. Frågan om auktoriteter är emellertid inte så enkel. Genom synen på auktoriteter, symboliskt nog främst J. Jablonskis, kommer en större eller mindre motsättning mellan språkexperternas egna uppfattningar till uttryck (Pupkis 1995: 3): Tyvärr har Jablonskis auktoritet i samhället i dag helt bleknat; i normerarnas arbeten åberopas Jablonskis alltför sällan, och ofta endast när författarnas åsikter överensstämmer med den store språkvetarens påståenden. I andra fall händer det att man lättvindigt avfärdar den största normeraren av standardspråket och försöker stödja sig på kriterier som inte alltid är tydliga eller allmänt övervägda. Man glömmer också själva normeringstraditionen: från Jablonskis – via Balčikonis, Skardžius, Salys och Jonikas – ända fram till våra dagar. Bronys Savukynas har redan betecknat motsättningen mellan anhängarna av J. Jablonskis idéer och idéerna från den postjablonskiska generationen som en tvist mellan ”folkliga” och ”modernister” (Diskusija 2005): Vi kan inte nu återgå till ett sådant litauiskt standardspråk som Jonas Jablonskis höll på att införa 1922–1930. Den modellen är redan föråldrad, har vuxit ur sin tid och motsvarar inte 2000-talets behov. Även själva förståelsen av standardspråket har förändrats. Jablonskis betraktade endast folkets språk som normkälla. Redan ”Gimtoji kalba” (1933–40) formulerade principen att standardspråkets främsta kriterium är dess nuvarande bruk. Under sovjettiden, när språksektionen vid hembygdsföreningen bildades och man planerade att ge ut ”Mūsų kalba”, började förespråkarna för kriteriet ”folkets levande språk” åter göra sig hörda; de är aktiva än i dag. [...] Arbetet med språkvård består fortfarande till största delen i att på nytt införa J. Jablonskis rättelser. Men man måste också se och höra sådant som Jablonskis inte ens kunde drömma om. [...] Man måste alltså sträva efter att höja standardspråkets prestige i samhället. Dess prestige har redan sjunkit betydligt. Och den har sjunkit på grund av språkvetarnas egna – ”folkligas” och ”modernisters” – tvister och oenighet. R. MILIŪNAITĖ. Bendrinės kalbos normintojai ir besikurianti skaitmeninio modernizmo visuomenė 101 Att finna ett godtagbart förhållande till traditionen är ett arbete som kräver att varje generation normerare gör nya ansträngningar. I dag talar väl ingen längre om att blint ”på nytt införa Jablonskis rättelser”, men grundläggande traditionella och tidstestade element består; med hänsyn till samhällets förändrade livsvillkor kan och bör de ges en ny innebörd. På grund av den sovjetiska ockupationen, som varade ett halvt sekel, är förändringen av företeelsernas allmänkulturella innebörd i Litauen fortfarande ojämn, och olika ideologier och kulturella strömningar från väst banar sig väg genom de lager som lämnats kvar av tidigare mångskiftande system av uppfattningar och lever ganska länge parallellt med företeelser från tidigare perioder. Det är därför inte förvånande att man i början av 2000-talet fortfarande talade om folkliga och modernister, och att spår av romantisk ideologi återfinns i dagens normeringsarbete för det litauiska standardspråket (se Vaicekauskienė 2008: 36), trots att man i Västeuropas kultur redan under andra hälften av 1900-talet började övergå från industrisamhället till konsumtionssamhället, och att modernismen inom kulturen under de tre sista årtiondena av 1900-talet ersattes av postmoderna tendenser (jfr Lyotard 2010: 17; Žmuida 2010: 189). Om vi förstår postmodernismen i vid bemärkelse – inte enbart som ett kultur- och konstfenomen, utan också i allmänhet som ett sätt att tänka och handla som hävdar endast ”här och nu” och kännetecknas av en skeptisk syn på världen (se Pennycook 2006: 62–63) – skulle vi kunna säga att språkvetare ur yngre generationer i Litauen först på senare tid, och med betydande eftersläpning, i allt högre grad har tagit till sig den. 2. DEN STANDARDSPRÅKLIGA NORMERINGENS UTMANARE. ANTIAUTORITÄRA OCH NYA INTELLEKTUELLA Modernismen framhävde ideal som rationalitet, objektivitet och framsteg, medan postmodernismen frågar om dessa ideal över huvud taget kan existera (jfr http://lt.wikipedia.org/wiki/Postmodernizmas). Därför blir också frågan om de språkliga normerarnas auktoritet ganska akut i dagens samhälle. Tidigare brukade man betrakta normeringens subjekt, det vill säga samhället, som en ganska passiv kraft, som bara skulle verkställa normerarnas beslut. Men i dag ser vi något annat. Förhållandet mellan normeringens auktoriteter och subjekt förändras: auktoriteterna – däribland J. Jablonskis – försöker man göra till antiauktoriteter, och deras arbete nedvärderas eller till och med hånas öppet. I samhället hörs allt mer missnöje med normerarna och tvivel på meningen med deras arbete (jfr: ”Även om jag länge själv bara hade indirekt kontakt med dem som kontrollerar språket, framstod fenomenet språklig reglering alltid för mig som orättvist, meningslöst och i största allmänhet på något sätt ytterst motbjudande och kränkande”; Azguridienė 2009: 276). 102 KALBOS KULTŪRA | 83 [Denna text fortsätter föregående stycke.] Jonas Klimavičius skriver om denna postmoderna generation av nya litauiska intellektuella (med citat ur vissa annonser i tidskriften Naujasis židinys-Aidai, som kännetecknar denna inriktning) (Klimavičius 2008: 94): De yngsta betraktar de nya litauerna som provinsialer; för länge sedan beskrev jag dem med ord som de aldrig har sagt, men som tycks utstråla ur all deras självgodhet: före oss var det syndaflod, nåja, möjligen Greimas, men absolut inte Jablonskis. Men det visar sig att även J. Jablonskis fanns före dem. I de nya intellektuellas ögon blir han bara … den autokratiske grundaren av kulturell extremism: ”missnöjet med normernas odemokratiska karaktär, begränsningen av individuella och situationsbundna språkliga uttryck samt de konservativa normeringsprinciperna gör det just möjligt att ana en början till kulturell extremism inbäddad i språkstandardiseringen” (Vaicekauskienė 2010: 170), eftersom fotnoten till detta påstående lyder: Det är intressant att motstånd mot autokratisk språkplanering förekom redan på 1920-talet, då kända författare gjorde uppror mot det som de kallade Jablonskis ”diktatur” och krävde rätten att skapa ett standardspråk utan att enbart utgå från måttet på korrekthet. Under sovjettiden kallades detta motstånd ”dialektal anarki”. Sådana tankar skulle inte verka märkliga, utan snarare följdriktiga, om vi förstod grunden till deras uppkomst – förändringen av tankens paradigm. Man kan möjligen fundera över vilken tyngd och innebörd sådana påståenden skulle ha om vi utgick från tre eller fyra hundra års tillsyn över och bruk av ett kodifierat litauiskt standardspråk, i stället för hundra år, vilket är fallet för standardspråken i flera västeuropeiska länder (jfr Milroy, Milroy 1999: 24–33; Subačius 2004). Kanske är lite mer än hundra år helt enkelt en otacksamt kort tidsrymd, om den byggnad av litauiskt standardspråk som vuxit fram under denna tid så lättvindigt kan vändas upp och ned. Utan att i artikeln försöka täcka postmodernismens hela problematik, inte ens den som rör lingvistik och, mer specifikt, språkplanering (se vidare Pennycook 2006: 60–76), behöver man bara konstatera att kärnan i den postmodernistiska positionen är att befinna sig i marginalen, att lyfta fram subjektiva erfarenheter och individen framför kollektiv överenskommelse; postmodern kultur och konst förknippas med fragmentering och lekfullhet, ironi, hybriditet, eklekticism, intertextualitet- R. MILIŪNAITĖ. Bendrinės kalbos normintojai ir besikurianti skaitmeninio modernizmo visuomenė 103 lumu, nihilism och narcissism, när gränserna mellan tid och rum försvinner, kronologin och det linjära analytiska tänkandet förlorar sin mening och man tar avstånd från teorier av allmän karaktär (jfr Pennycook 2006: 60; Arnatkevičiūtė 2006; Baranova 2006). Postmodernister kännetecknas i allmänhet av en radikal omvärdering av moderna föreställningar om kultur, identitet, historia eller språk och en avmytologisering av etablerade värden, med deklarationen att detta är en reaktion på modernismen och dess tendens till auktoritarism och totalitarism (se Kasparavičius 2010). En av postmodernismens riktningar – skepticism – riktar in sig på många traditionellt omhuldade begrepp och tankesätt: man, kvinna, klass, ras, etnicitet, nation, identitet, medvetande, språk, makt, politik med flera betraktas inte som varianter, utan som begrepp konstruerade för ett visst fall (jfr Pennycook 2006: 62). När postmodernismens positiva sidor värderas sägs det att ”[p]ostmodernismen syftade inte till att förklara att vi framgångsrikt kan klara oss utan den visdom som våra föregångare samlat före oss, utan till att återskapa det förflutnas positiva värden. [...] postmodernismens positiva egenskaper ligger i dess avsikt att blottlägga den dolda skatt som kan finnas under ytan av en olämplig metod, ett synsätt eller en strategi” (Clark 2010). I dag tycks emellertid begreppet postmodernism oftast användas när man talar om ett nästan fullständigt förkastande av tidigare generationers värderingar, strävanden och mål: ”Tyvärr visar sig postmodernismen i sin värsta skepnad vara ännu en förevändning för godtycke och för att göra sig av med alla begränsningar, under täckmantel av nyantagna kulturnormer. [...] Den största utmaningen med den postmoderna kulturen är att den gör det möjligt att ta avstånd från alla tydliga referenspunkter [...]” (Clark 2010). I Lietuva började postmoderna idéer få starkare genomslag under den postsovjetiska perioden, när relationer präglade av den så kallade fria marknaden växte fram och alla det sena kapitalismens grimaser samtidigt övertogs. Man menar att postmodernismen tränger mycket djupare in i de postsovjetiska länderna än i väst, eftersom relativism och nihilism här är av praktisk, inte teoretisk karaktär (se Žukauskaitė 2002 och A. Sverdiolos artikel som nämns där). Detta kan betraktas som en naturlig utveckling av det kulturella tänkandet, eftersom en generation intellektuella för vilka postmodernismens idéer är näraliggande, som nämnts, först nu håller på att etablera sig i Lietuva: nationella myter dekonstrueras, och det finns inte längre någon enda identitet knuten till språket. Eugenijus Žmuida skriver visserligen om den moderna litterära produktionens kontext i den litauiska kulturen hos Alfonso Nyka-Niliūnas och jämför den med senare postmodern litteratur, men han träffar mycket bredare och tycks ge en ögonblicksbild av det postmoderna tillståndet i dagens Lietuva (2010: 194–195): 104 KALBOS KULTŪRA | 83 Den postmoderna människan har befriat sig från betungande förpliktelser. [...]. Postmodernismen avsakraliserar själva konsten och söker inte värden vare sig i världen eller i sig själv. Allt blir lika relativt, viktigt och oviktigt på samma gång. Allt liberaliseras. Att leka så uppfinningsrikt som möjligt utan att lägga någon vikt vid det, men ändå dra nytta av det – kanske den enda parollen. En karneval utan hierarkiska värden, eller så är det enda värdet njutning. [...] I det postmoderna tillståndet förlorar begreppen fosterland och hembygd sin betydelse [...]. Det spelar ingen roll var man bor, eftersom ett land skiljer sig föga från ett annat; fosterlandet kan vara den plats som garanterar välbefinnande och vardagskomfort och kräver så lite idealistiskt engagemang som möjligt. Man kan säga att de mest framträdande förändringarna i dag, som omfattar grunderna för samhällets existens, till stor del sker därför att det tidigare tydliga sambandet mellan jord, nation och språk, som bestämde människans identitet, snabbt håller på att brista; nationaliteten skiljs från territoriet. Detta tas som något oundvikligt (och ofta utan att man ser någon anledning att motsätta sig det), samtidigt som en tanke som är typisk för den liberala riktningen förkunnas: ”den tänkande individen är viktigare än kollektivet, gemenskapen, nationen”; och att det i vårt samhälle nu ”dekonstrueras ett anakronistiskt statligt och nationellt medvetande från 1800-talet och Smetonas tid, vilket sovjettiden konserverade och som det sedan länge är dags att dekonstruera. Ett nytt statligt och nationellt medvetande måste uppstå” (Venclova 2010). Andrius Martinkus medger att historiens avmytologisering i sig är nödvändig, men blottlägger också en annan sida av processen – rädslan för ansvar och förpliktelser (Martinkus 2003): Det verkar ju som om de som dekonstruerar gamla myter och bryter tabun är duktiga och orädda grabbar som utför ett storslaget kulturellt uppdrag och leder vårt ”konservativa”, ”puritanska” samhälle mot ett ”normalt” liv och en ”civiliserad” värld. Saken är den att en god härkomst, ett hedervärt förflutet och höga befattningar förpliktar och tvingar en att ta ansvar, något som vanligen inte krävs av individer som haft sämre lott i livet, fått en sämre utbildning och har mindre livserfarenhet. Det är här skon klämmer. [...] I vårt land döljer sig bakom kritiken av gamla myter och hånet mot den romantiska idealiseringen av Litauens förflutna (som, det måste erkännas, inte saknar naivitet) ofta en rädsla för det ansvar som följer av Litauens statshistoria och det litauiska folkets förflutna, historiska strävanden och ambitioner. En verklig historia om Lietuva, varken förskönad eller förminskad, förpliktar vissa mer än tröstandet av den egna kreativa impotensen med tanken att vi är små och obetydliga, efterblivna, eviga studenter som ständigt jagar västerut(?). Och i själva verket frodas också extrema uttryck för postmodernism i vårt flerspråkiga? samhälle, som slits mellan provinsialism och globalism. En identitet som ändras efter omständigheterna blir hyckleri, ansvar blir nonchalans, kri- R. MILIŪNAITĖ. Bendrinės kalbos normintojai ir besikurianti skaitmeninio modernizmo visuomenė 105 …het – nihilism. På litauiskans område framträder en av de tydligaste konfliktpunkterna: individens frihet ställd mot den offentliga språkstandardens ”diktatur”. Språket befinner sig i en gränslös värld där varje normerande åtgärd innebär en inskränkning av individens friheter. Det är därför inte förvånande att den traditionella linjen bland den offentliga litauiskans normerare, att främja en måttfull språkutveckling och bedriva en relativt strikt politik för tillsyn över det offentliga språket jämfört med vissa andra europeiska länder, angrips med ironi, hån och manipulerande citat. Med denna konfrontativa hållning deklareras en strävan att i grunden liberalisera de kodifierade normerna för den offentliga språkanvändningen (se Vaicekauskienė 2008, 2010). Man försöker tränga ut språknormerarna till utkanten av det postmoderna samhället – till de så kallade traditionalisterna, som fortfarande ”först och främst grundar identiteten på nationellt minne, seder och värderingar i livssynen, underordnar mänskliga rättigheter och individuell frihet den kollektiva nationella moralen och i första hand betraktar öppenhet mot andra kulturer och globalisering som ett hot mot den nationella identiteten” (Švarplys 2010). Men den individuella frihet som postmodernisterna förkunnar tycks inte leda någonstans. Därför är L. Jonušys replik på L. Vaicekauskienės artikel om normerande ideologier symtomatisk (Jonušys 2010; Vaicekauskienė 2010): I denna vetenskapliga historiska översikt angrips den ”heligaste av alla heliga” principen – den preskriptiva hållningen till språknormering. Det är intressant, men här saknas två saker: ett jämförande perspektiv (alla språk normeras ju mer eller mindre än i dag) och praktiska förslag – ska vad som helst tillåtas, och på vilket sätt som helst? Och just när den postmodernistiska ideologin börjar ta fart hos den nya generationen litauiska kulturdebattörer, som ett förutsägbart uttryck för idéutvecklingen i det postsovjetiska samhället, förkunnas i Västeuropa – efter att man insett vad det innebär när individens frihet (som också öppnar vägen för konfliktfyllda uttryck för mångkulturalism) ges företräde framför samhällets gemensamma strävanden – att postmodernismen är död4. I början av 2000-talet börjar en ny, digital samhällstyp långsamt växa fram ur det postmoderna, ironiska konsumtionssamhället. 4 I olika källor förknippas detta till och med med specifika datum och händelser: terrorattackerna i USA den 11 september 2001 (två skyskrapor, de så kallade tvillingtornen, förstördes av kapade flygplan) förändrade världssamfundet i grunden, och postmodernismen ska ha begravts i deras ruiner; 2007 dog en av postmodernismens mest berömda teoretiker och ideologer, Jean Baudrillard; 2010 förändrade den information som webbplatsen ”Wikileaks” publicerade och spred – information som i synnerhet komprometterade stormakternas politik – i grunden mänsklighetens syn på offentlighet och på de digitala teknologiernas påverkan på den. 106 KALBOS KULTŪRA | 83 3. PÅ VÄG MOT DIGITAL MODERNISM Mot slutet av 1900-talet började man i världen erkänna att postmodernismen hade gått ur modet. Nya kulturella uttryck och riktningar uppstod (de kallas sammantaget postpostmodernism), men ingen av dem är dominerande5. Det är förståeligt: när en ny epok just har börjat är det svårt att exakt beskriva dess viktigaste särdrag, men det råder inget tvivel om att den största delen av förändringarna hänger samman med globaliseringen och spridningen av ny teknik, särskilt internet. Bland alla föreställningar om vad postmodernismen håller på att förvandlas till utmärker sig begreppet digital modernism. Det är ett sätt att strukturera förändringarna i kulturen i vid bemärkelse i dagens samhälle. Det hjälper oss att bättre förstå även helt nya processer som hänger samman med språkets funktion i detta samhälle och med medveten påverkan på dess utveckling. Vad är då digital modernism? Den samtida brittiske kulturforskaren Alan Kirby publicerade 2006 en artikel där han hävdade: ”Postmodernismen är död och begravd.” (Kirby 2006). Som reaktion på postmodernismen träder ett nytt paradigm för auktoriteter och kunskapsskapande i dess ställe, drivet framåt av ny informationsteknik och samtidens sociala krafter, och detta förändrar tydligt det postmodernistiska samhällets stereotyper. Kirby kallade det pseudomodernism, men döpte några år senare om det till digital modernism (eng. digimodernism). Hösten 2009 utkom denna författares bok i USA: Digital modernism: hur ny teknik förstör postmodernismen och omformar vår kultur. Alan Kirbys tankar skapar ett nytt sammanhang för att ompröva och undersöka idéer inte bara inom kulturvetenskapen utan också inom språkvetenskap, sociologi och sociolingvistik. Den kulturella postmodernismen var genom sin filosofiska inriktning förknippad med poststrukturalismen – strukturalismens dekonstruktion. Med utgångspunkt i postmodernismen kommer denna syn på språket, enligt Kirby, att behöva trängas undan eller kompletteras med en annan, men det hör framtiden till. I slutet av 1900-talet och början av 2000-talet omvandlade den nya tekniken många välbekanta företeelser till den digitala världen. Kärnan i digital modernism som kulturellt fenomen är mötet mellan text och ny teknik. 5 Bland de mer framträdande uttrycken för postpostmodernismen kan nämnas altermodernism (Nicolas Bourriaud), transmodernism (Michail Epšteinas), postmillennialism (Eric Gans), hypermodernism (Gilles Lipovetsky) och performatism (Raoul Eshelman) med flera. Se vidare http://www.answers.com/topic/post-postmodernism, samt http://www.tate.org.uk/britain/exhibitions/altermodern/manifesto.shtm (hämtad 2010-08-17). R. MILIŪNAITĖ. Bendrinės kalbos normintojai ir besikurianti skaitmeninio modernizmo visuomenė 107 teknologier som, enligt Kirby, omstrukturerade författaren, läsaren och texten, liksom relationerna mellan dem. Dagens kulturproduktion visar att postmodernismen inte längre är samtida konst; man kan bara tala om dess kvarlevor. Efter att ha bekantat sig med den postmoderna skönlitteratur som studeras vid brittiska universitet drar Kirby slutsatsen att dessa texter publicerades i en annan värld, där det ännu inte fanns datorer, internet, e-post eller mobiltelefoner. De nya kulturprodukterna är enligt Kirby ohållbara och saknar bestående värde, eftersom de skapas enbart i nuet utan någon känsla för det förflutna eller framtiden. Därför framstår de för optimister som en demokratisering av kulturen, men för pessimister som en outhärdlig banalitet och meningslöshet. Den brittiske kulturforskaren, som tänker på de sedan länge uppmärksammade disproportionerna i världen mellan den snabba teknikutvecklingen och de humanistiska vetenskapernas eftersläpande framsteg, döljer inte sin kritiska inställning till den nya kulturen. Ändå vill man gärna tro att det primitiva innehållet är tillfälligt, medan de nya teknologierna prövas och större fokus läggs på formen; med tiden bör därför mer gedigna och mogna verk uppstå. Dessutom börjar den första generation som fostrats av den digitala modernismen växa upp först nu, och Litauen behöver inte längre känna sig särskilt efterblivet på detta område: den allmänna mobiliteten och den elektroniska kommunikationen gör det möjligt att i betydande grad jämna ut de historiskt uppkomna skillnaderna mellan vår samhällsutveckling och de mer avancerade ländernas. Nedan nämns några av den digitala modernismens viktigaste kännetecken, samtidigt som vi överväger var dess uttryck i dagens samhälle öppnar nya möjligheter även för dem som normerar språket. 3.1. Text Kärnan i den digitala modernismen är enligt Kirby en revolution inom texten: att på nytt upptäcka textens mekanik, behärska en ny, digital form och utforska dess möjligheter. Texten har blivit centrum för allt, en paradigmatisk form för kulturprodukter. När digitaliseringen möter kulturens och konstens former skapas alltså en ny typ av text. Dess kännetecken är att den är instabil, ohållbar och kortlivad, utvecklas framåt, bygger på tillfälligheter och är ofullbordad (den har en början men inget slut). När man exempelvis anger en internetadress som länk i en publikation brukar man uppge när sidan besöktes, eftersom texten kan förändras i grunden eller sidan helt enkelt försvinna. 108 KALBOS KULTŪRA | 83 Slumpen bestämmer textens mångriktning; på grund av den ständiga förändringen upphör det konkreta, påtagliga textobjektets bestående värde. Ett av de mest typiska exemplen är det för alla välkända internetuppslagsverket wiki (enligt den så kallade Wikipedia-principen), som skapas kollektivt av internetfrivilliga på olika språk världen över och ständigt förändras – utökas och redigeras – och som har funnits sedan 2001. Där har demokratiska arbetsförhållanden skapats, utan auktoritära beslut; även om webbplatsen har en grundare finns det ingen enskild webbplatsadministratör. Förresten har vi inte bara en litauisk, utan även en samogitisk version av Wikipedia (se fig.). Traditionella dialekter flyttar ut på internet: så ser logotypen ut för den Wikipedia som skrivs på samogitiska. Denna nya kultur syftar till att skapa en högkvalitativ produkt, men snarare genom att utgå från det som redan finns än genom att skapa nytt innehåll. Hypotesen om digital modernism är just att datoriseringen har omstrukturerat eller kommer att omstrukturera alla former av textualitet som vi känner till, och inte bara inom internetkulturen (Kirby 2006)6. Även verk om kodifieringen av standardspråket i Litauen förs över till elektroniska medier och ger användarna (som, enligt vad som nämnts, inte längre enbart är passiva läsare) nya möjligheter. Människor behöver tillförlitlig och lättanvänd information på internet, utrustad med moderna programverktyg och inbördes kopplingar och ständigt uppdaterad. Produkter för språkkodifiering – databaser, nätordböcker, korpusar och liknande – bör därför i högre grad inriktas på detta. Det finns redan en hel del av dem på det litauiska internet, men detta är bara det första steget, då fragmentering och splittring är oundvikliga. De som normerar språket bör därför först och främst ha som mål att göra lättillgängligt 6 Även språket självt, som ett mångsidigt redskap skapat av människan, genomgår en sådan omvandling. Kirby tycks inte tala om konkreta språkliga omvandlingar i det digitala rummet, men det räcker att se sig omkring för att tydligt lägga märke till dem. När språket, som en form av textualitet, förs över till elektroniska medier genomgår det på senare tid förändringar som tidigare var otänkbara (text blir hypertext, nya internetgenrer och en särpräglad stilistik uppstår osv.). I elektroniska medier dekonstrueras också traditionella språkformer, och vanliga ord omvandlas. I litauiskan har exempelvis orden pelė, svetainė, tinklas fått nya betydelser. Vi kan fortfarande någorlunda känna igen ordens ursprungliga form: tinklaraštis, tinklalapis, tinklalaidė, vebinaras (”internetseminarium”), vikinomika (”en ekonomi som skapas enligt viki-principen, eller en svärm ekonomi”) och så vidare. R. MILIŪNAITĖ. Bendrinės kalbos normintojai ir besikurianti skaitmeninio modernizmo visuomenė 109 den information som redan finns på internet, så att nytt innehåll av hög kvalitet kan skapas utifrån den, samtidigt som internetgemenskapen involveras i skapandet. De tekniska förutsättningarna för att utveckla digitala produkter i Litauen är gynnsamma, eftersom man konstaterar att vårt land, jämfört med andra europeiska länder, har en hög spridning av elektroniska hjälpmedel (både internet och mobil teknik), vilket visar att samhället är öppet för nyheter. 3.2. Författaren och läsaren Postmodernismen, liksom modernismen och romantiken före den, tillmätte författaren stor betydelse. Postmodernismen föreställdes som ett skådespel inför vilket individen satt maktlös – som framför en bio- eller tv-skärm, där verklighetens problem behandlades, medan konsumenten endast kunde förfoga över en färdig text och dess betydelser, men inte skapa den. Med andra ord läste, lyssnade och tittade man. Den digitala modernismens ”konsument” är själv aktiv: skriver, klickar med musen, väljer, skickar eller laddar ner något. Även om vissa drag som förknippas med digital modernism också kan skönjas i den postmoderna kulturen (”[e]tt konstverk kan sakna en författare eller ha ett kollektiv som författare”, ”[v]em som helst som sätter på en dator kan bli konstnär – skriva verser, komponera musik eller lägga upp sina fotografier. Skapa och publicera genast.”; se Žmuida 2010: 194), visar detta sannolikt bara att övergången från ett tillstånd till ett annat är kontinuerlig. Digital modernism omformar äldre kulturformer: individens deltagande – ett fysiskt ingrepp i skapandet – är en nödvändig förutsättning för att en kulturprodukt ska komma till. En del tv-program – realityserier, lotterier, liksom kontaktprogram och liknande – lever exempelvis på att tittare och lyssnare ringer direkt till programmen eller skriver meddelanden, och dessa påverkar delvis både själva programmets innehåll och förlopp7. Hit hör också datorspel, där spelarna skapar eget innehåll, liksom samlingar av musikverk som lyssnaren, till skillnad från upphovsrättsskyddade cd-skivor (det vill säga ett kompositionsmässigt och idéinnehållsligt sammanhållet 7 Detsamma kan sägas om en ny journalistisk genre – reportage som publiceras i realtid på internet (särskilt om sportevenemang) och som samtidigt reagerar på läsarnas kommentarer (jfr Chovanec J. Online quasi-interactions: Male bonding in live text commentary. – Negotiating Transnational Space and Multilingual Encounters. Sociolinguistics Symposium 18, abstracts, 2010, tillgänglig på internet: <http://www.southampton.ac.uk/ss18>; hämtad 2010 11 05). En sportkommentator kommenterar till exempel matchen direkt i skrift på internet och infogar citat från meddelanden som skickas till honom av tittare som också följer matchen via internet. Reportagets upphovsmannaskap tillhör alltså inte längre helt och hållet enbart journalisten: för detta ändamål bildas en tillfällig grupp människor som kommunicerar virtuellt. 110 KALBOS KULTŪRA | 83 musiktext), sammanställer lyssnaren själv på digitala medier utifrån sina egna preferenser. Inte ens termerna – žiūrovai och klausytojai – är längre lika träffande, eftersom det ofta inte längre handlar om enbart passiva betraktare av verkligheten. Textens mottagare blir alltså den viktigaste: hen blir delvis eller helt och hållet författare. Den enda traditionella författaren försvinner; hen skapar ofta bara produktens ursprungliga parametrar eller åtminstone ordningsföljden mellan dess beståndsdelar, och hens roll minskar – hen förblir oftast i bakgrunden. Internetsidor är till exempel ofta inte så personligt präglade att alla vet vem som har skapat eller underhåller dem. Upphovsmannaskapet är inte längre något separat och individuellt; det varken upphöjs eller helt avvisas, utan blir mångfacetterat, delvis eller helt anonymt, distribuerat bland ett okänt antal användare på oförutsägbara platser, medan den skapade produkten är olika varje gång och omöjlig att upprepa. Detta hänger samman med att antalet internetanvändare ökar. Språknormerarna måste i mycket högre grad än hittills ta till vara på denna aktivitet i samhället. Det finns goda exempel. Ny och oväntad var den internetdiskussion om datorterminologi som ägde rum 2003 och pågick i nästan flera månader, arrangerad av författarna till den då under arbete varande Kompiuterijos terminų žodyno. Alla som ville fick möjlighet att diskutera och lägga fram förslag, och ordboken hade utan tvekan nytta av det8. I allmänhet saknar vi dock fortfarande värdefulla internetdiskussioner där även yrkesverksamma deltar, inte bara samhällsmedlemmar som förargar sig över allt – sannolikt av rädsla för den allmänt låga nivån på kulturen för offentlig kommunikation på internet. 3.3. Relationer och attityder Det har nämnts att den digitala modernismen, enligt Kirby, förändrar inte bara texten, författaren och läsaren, utan också relationerna mellan dem. När kulturella kommunikationsformer förändras och nya genrer förändrar det traditionella sättet att tala (skriva), förändras samtidigt också vanorna hos textens läsare (användare). Datorn 8 På webbplatsen www.svarstome.lt skrevs det 2003: ”När man den 3 oktober började diskutera utkastet till en förklarande ordbok över datatermer, uteblev, som väntat, inte reaktionerna. Passionerna svallar i diskussionen om huruvida nybildningar över huvud taget behövs inom ett område som databehandling, vilka termer som skulle vara mer exakta och vilka som är helt oacceptabla... På drygt 10 dagar lämnades över tvåhundra synpunkter. Intressant nog är aktivitetsgraden särskilt hög: 212 synpunkter inkom i detta ämne, som besöktes av 344 olika personer (av totalt 857 besökare till terminologiämnet). Mer än var fjärde besökare lämnar sin åsikt, och omkring 60% av besökarna är inte engångsbesökare utan återvänder regelbundet till diskussionswebbplatsen.” Totalt besöktes webbplatsen av 4159 skribenter, varav 1684 var olika (se mer <http://www.musicalia.lt/svarstome/terminija/details.php?pid=3> (hämtad 2010 09 27). R. MILIŪNAITĖ. Bendrinės kalbos normintojai ir besikurianti skaitmeninio modernizmo visuomenė 111 driver oss att använda det hela tiden, eftersom internet skapar en illusion av ständig förnyelse. Förhållandet till texten blir inte längre linjärt, där man stegvis går från början till slut, utan cirkulärt (detta är förvisso inte längre Kirby’s tanke9): på internet surfar man ofta runt på samma ställen om och om igen i hopp om att hitta något nytt. Författarens eller läsarens känslomässiga förhållande till verkligheten förändras: från den ironiska postmoderna betraktaren till en aktiv och uppriktig aktör (denna uppriktighet märks tydligt till exempel också i litauiska bloggar). Den postmoderna självförälskelsen börjar besegras av tillit, förtroende och dialog. Den nya generationens människor är fria, självständiga, påhittiga, uttrycksfulla och dynamiska, öppna mot världen. För dem framstår postmodernismen och allt som kom före den som elitistiskt (det vill säga avlägset och begränsande), dumt, eftersom människor då kommunicerade formellt genom att hålla monologer. Ett särskilt viktigt kännetecken för internetgemenskapen är altruism. Den står i motsats till den egoism som postmodernismen har fostrat. Det är inte längre konsumenterna utan skaparna som börjar göra sig aktivt hörda; de vill dela med sig av sina kunskaper till andra och strävar efter att bli lyssnade på eller åtminstone få uttrycka sig offentligt. Skaparna av webbplatser som bygger på wiki-principen framhåller, utan postmodern hyckleri, att kärnan i deras arbete är samhällsnytta10. På internet finns förutsättningar för att fritt och offentligt (om än anonymt) tala om olika frågor som människor bryr sig om. Därför är det inte förvånande att de många språkbruksproblem som journalister, författare, översättare, redaktörer, lärare och så vidare stöter på – och till sist alla som skriver på standardlitauiska – tydligt framträder i språkdebatter, i kommentarer till artiklar och på forum11. Det är också tydligt hur människor osjälviskt försöker hjälpa och ge råd åt varandra. Dessutom pågår i bloggar, sociala nätverk och internetforum ett verkligt fritt, okontrollerat och oförutsägbart skapande av dagens språk. Nya ord och nya stilistiska uttrycksmedel skapas. Detta bör undersökas och främjas. Förutsättningarna har aldrig varit bättre för att visa den språkskapande kraft som finns i själva samhället. 9 Žr. Adams T. Ar elektroninės knygos pranašauja didžiosios kūrybos pabaigą? – Šiaurės Atenai, 2010 01 29. 10 På ett liknande sätt och med liknande drivkrafter verkar den tidigare nämnda webbplatsen ”Wikileaks”, som skapades i slutet av 2006 och nyligen blivit känd som ”den första underrättelsebyrån för folket”, genom att offentliggöra information som avslöjar storskalig brottslig verksamhet (http://wikileaks.org; se mer Lietuvos rytas, 2010 07 27), liksom den litauiska webbplatsen www. ekspertai.eu. 11 Till exempel har ett av de populäraste internetforumen www.supermama.lt särskilda ämnestrådar för kvinnliga litauisklärare, översättare, redaktörer och så vidare. 112 KALBOS KULTŪRA | 83 Möjligheterna till sådant altruistiskt samarbete – att lyfta fram problem och lösa dem – bör kodifierarna också utnyttja så brett som möjligt: ge den första impulsen, ange riktningen, formulera tydliga mål och framför allt skapa en kreativ miljö som stöder det litauiska språket. Naturligtvis kan man inte säga att normerarna i Litauen inte alls försöker knyta kontakter med allmänheten. Det finns goda initiativ från den statliga kommissionen för det litauiska språket och andra språkinstitutioner. Man försöker skapa traditioner för nationella diktamen och olika frågesporter, och allmänheten uppmanas att skapa nya ord (litauiska motsvarigheter till främmande ord). Men det kommer att krävas både mycket arbete och tid för att återvinna allmänhetens förtroende och auktoritet. 4. AVSLUTANDE ANMÄRKNINGAR Allt fler människor blir indirekt involverade i normeringsprocessen. Klarar normerarna av att hantera mångfalden av deras åsikter? Kan detta regleras på något sätt? Dessa frågor kan man försöka besvara genom att precisera och strukturera normerarnas konkreta problem och söka sätt att lösa dem. Under det litauiska standardspråkets framväxt har inte bara normerarnas roll förändrats markant, utan även de problem de behandlar. Till en början behövde man, i enlighet med de regelbundenheter som styr standardspråkens utveckling, besluta om standardspråkets grund, kodifiera de grundläggande normerna och utveckla funktionella stilar. Med tanke på de perspektiv för det digitala samhället som diskuterats kan de viktigaste problem som normerarna av standardspråket i Litauen står inför, eller frågor som behöver lösas på nytt, beskrivas så här: • kodifieringens vetenskapliga grund: hur kan kodifieringsteorin uppdateras och dess förhållande till traditionen definieras? • bruksundersökningar: hur kan medialekter som används på internet inkluderas och bedömas i dessa? • möjligheter till språklig modernisering: hur kan det litauiska standardspråket anpassas till dagens behov (inklusive utbyggnad av ordförrådet, skapande av nya termer samt förnyelse av den administrativa språkets lexikon och syntax, vilket särskilt hänger samman med översättningar av EU-dokument)? • organisering av kodifieringsprocessen: hur kan förändringarna i kodifieringen regleras och man övergå till språkplanering? • kontinuitet och framtidsutsikter för normeringsarbetet: hur kan specialister på språkplanering utbildas? R. MILIŪNAITĖ. Bendrinės kalbos normintojai ir besikurianti skaitmeninio modernizmo visuomenė 113 • relationerna mellan normerare och språkanvändare: hur skapar man nya kommunikationsformer grundade på ömsesidigt förtroende? Ett forum för språkexperter skulle vara till stor hjälp för att diskutera dessa frågor, men förutsättningarna för ett sådant forum håller sannolikt ännu på att mogna. SLUTSATSER Den tydliga dekonstruktionen av den litauiska identiteten och de nationella myterna, omvandlingen av auktoriteter till antiauktoriteter, liksom kritiken av traditionell normerande verksamhet och strävan att liberalisera standardspråkets normer så att de inte begränsar individens frihet och självuttryck, som på senare tid har präglat det postsovjetiska litauiska samhället, kan förklaras med att det postmodernistiska tänkandet naturligt har uppstått och brett ut sig. I början av 2000-talet talar man dock redan i världen om slutet på det postmoderna, ironiska konsumtionssamhället och om nya inriktningar inom kultur, konst och filosofi, vars framväxt drivs av globaliseringen och utvecklingen av ny informationsteknik, särskilt den som hänger samman med internets utbredning. Även i Litauen finns sådana nya företeelser. En av de nya postpostmodernistiska inriktningarna – digital modernism – handlar i grunden om förändringar i de allmänna kulturformerna som orsakas av ny informationsteknik. Den brittiske kulturforskaren Alan Kirby, som föreslog begreppet digital modernism, framhåller att detta inte är en ideologi utan ett kulturellt kraftfält som står i opposition till postmodernismen: datoriseringens inverkan på kultur, konst och textualitet. Här talas varken om mänskliga rättigheter och friheter eller om ansvar. Därför ger författaren än så länge inget tydligt svar på frågan om vad en auktoritet är och vilken roll den har i det nya digitala samhället. Men även om man betraktar vissa framväxande uttryck för digital modernism kritiskt är det omöjligt att ignorera de processer i samhället som den främjar. Det är viktigt för normerarna att bedöma de nya möjligheterna, eftersom kunskap om den nya digitala samhällsutvecklingens lagar kan bidra till att bättre anpassa sig till ett sådant samhälles behov. Under framväxten av digital modernism blir den språkliga gemenskapens roll som aktiv kraft särskilt viktig. I Litauen fungerar den visserligen fortfarande oftast som en skoningslös kritiker av normerarna, men en gynnsam grund börjar växa fram för att minska motsättningen mellan normerarna och samhället. 114 KALBOS KULTŪRA | 83 Språknormerarna måste ta vara på detta för att förbättra kodifieringsprocessen: söka sätt att strukturera den spontana processen där nya bruksspråksnormer uppstår och sprids; involvera aktiva språkanvändare i utformningen och diskussionen av normer; på ett målinriktat sätt påverka samhällets skapande krafter; skapa och regelbundet uppdatera digitala kodifieringsverk som är tillgängliga för allmänheten, med fokus på kvalitet – tillförlitliga uppgifter och snabba reaktioner på förändringar. LITERATŪRA Ammon U. 2004: Standard Variety. – Sociolinguistics. An international handbook of the science of language and society. Eds. U. Ammon, N. Dittmar, K. J. Mattheier, P. Trudgill, 2nd ed., V. 1, Walter de Gruyter, 273–283. Arnatkevičiūtė L. 2006: Lietuvių esė postmodernizmo situacijoje: Rolandas Rastauskas. – Lituanistica 65 (1), 63–72. Azguridienė G. 2009: Kaip aš likau be vardo. – Naujasis židinys-Aidai 7, 275–276. Prieiga per internetą: <http://www.aidai.lt/db/get_file_nza_article.php?id=1442> (žiūrėta 2010 10 27). Baldauf R. B. Jr. 2006: Rearticulating the Case for Micro Language Planning in a Language Ecology Context. – Current Issues in Language Planning 7(2–3), 147–170. Prieiga per internetą: <http://espace.library.uq.edu.au/eserv/UQ:121324/HCA10UQ121324.pdf> (žiūrėta 2010 11 01). Baranova J. 2006: Postmodernism in Lithuanian literature. – Athena 3, 135–155. Clark J. 2010: Postmodernusis pasaulis. [Vertė K. Pulokas]. – www.bernardinai.lt, liepos 18. – Prieiga per internetą: <http://www.bernardinai.lt/straipsnis/2010-07-18-jeff-clark-postmodernusis-pasaulis/47604> (žiūrėta 2010 07 20). Diskusija 2005: Iš diskusijos „Lietuvių kalba ir Lietuvos kultūra ateities Europoje: raidos perspektyvos“ Lietuvos Respublikos Seimo Konstitucijos salėje 2005 m. vasario 14 d. – Literatūra ir menas, gegužės 6. Haarmann H. 1990: Language planning in the light of a general theory of language: A methodological framework. – International Journal of the Sociology of Language 86 (1), 103–126. Jonušys L. 2010: Žodžių valstybėse. – Šiaurės Atėnai, liepos 16. Kasparavičius A. 2010: Kultūra, politika, moralė ir laimė. – www.balsas.lt, rugsėjo 18. Prieiga per internetą: <http://www.balsas.lt/naujiena/502487/kultura-politika-morale-ir-laime> (žiūrėta 2010 09 19). R. MILIŪNAITĖ. Bendrinės kalbos normintojai ir besikurianti skaitmeninio modernizmo visuomenė 115 K i r b y A. 2006: The Death of Postmodernism And Beyond. – Philosophy now. November / December. Issue 58. Prieiga per internetą: <http://www.philosophynow.org/issue58/58kirby.htm> (žiūrėta 2010 09 04). K i r b y A. 2009: Digimodernism: How New Technologies Dismantle the Postmodern and Reconfigure Our Culture. New York. K l i m a v i č i u s J. 2008: Lietuvių kalba ir visuomenė: bendrasis ir terminologinis aspektai. – Terminologija 15, 56–104. L y o t a r d J. F. 2010: Postmodernus būvis, Vilnius: Baltos lankos. M a r t i n k u s A. 2003: Principai, kompleksai ir baimė. – Šiaurės Atenai, rugsėjo 9. M i l i ū n a i t ė R. 1991: Kalbos norminimo teorija „Gimtojoje kalboje“ (1933–1941 m.). – Kalbos kultūra 61, 7–21. M i l r o y J., M i l r o y L. 1999: Authority in language: Investigating Standard English, 3rd ed., London: Routledge. P a t a c k a s A., Ž a r s k u s A. 2010: Nauj kalbė, arba Juodoji kalbos magija. – Lietuvos žinios, liepos 12–13. Prieiga per internetą: <http://www.lzinios.lt/lt/2010-07-12/poziuris/naujakalbe_arba_juodoji_kalbos_magija.html> ir <http://www.lzinios.lt/lt/2010-07-13/poziuris/naujakalbe_arba_juodoji_kalbos_magija_ii.html> (žiūrėta 2010 10 15). P e n n y c o o k A. 2006: Postmodernism in Language Policy. – An introduction to language policy: Theory and method. Ed. T. Ricento, Blackwell Publishing, 60–76. P u p k i s A. 1995: Prestižinė kalba ir Jablonskio autoritetas. – Gimtoji kalba 12, 1–4. P u p k i s A. 2010 [1984]: Prie lietuvių kalbos kultūros teorijos ištakų. – Lietuvių kalbos normintojai ir puoselėtojai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras, 11–17. S u b a č i u s G. 2004: Standartinių (bendrinių) kalbų istorijos chronologija. – Metmenys 84, 97–115. Š v a r p l y s A. 2010: Ar Grainio liepa yra Lietuvos sprendimas globaliame pasaulyje? – www.delfi.lt, rugpjūčio 2. Prieiga per internetą: <http://www.delfi.lt/news/ringas/lit/article.php?id=35059615> (žiūrėta 2010 08 03). T a k a h a s h i H. 2004: Language norms. – Sociolinguistics. An international handbook of the science of language and society. Eds. U. Ammon, N. Dittmar, K. J. Mattheier, P. Trudgill, 2nd ed., V. 1, Walter de Gruyter, 172–179. V a i c e k a u s k i e n ė L. 2008: Preskriptyvumas ir deskriptyvumas (skolinių) norminimo politikoje. – Darbai ir dienos 50, 31–41. V a i c e k a u s k i e n ė L. 2010: Lietuvių kalbos norminimo šimtmetis. – Naujasis židinys-Aidai 5–6, 165–172. 116 KALBOS KULTŪRA | 83 Venclova T. 2010: Aš dūstu. – IQ. The Economist partneris Lietuvoje, liepa. Prieiga per internetą: <http://www.delfi.lt/news/ringas/lit/article.php?id=34549563> (žiūrėta 2010 07 23). Von Wright G. H. 1963: Norm and Action. A Logical Inquiry, London: Routledge & Kegan Paul. To paties turinio paskaitos 1958–1960 m.: Gifford Lectures. Prieiga per internetą: <http://www.giffordlectures.org/Browse.asp?PubID=TPNORM&Cover=TRUE> (žiūrėta 2010 09 15). Žmuidā E. 2010: Alfonsas Nyka-Niliūnas ir modernizmas. – Naujasis židinys-Aidai 5–6, 189–195. Žukauskaitė A. 2002: Postmodernizmas, kapitalizmas ir regresyvi istorija posovietinėje arealybėje. – Menotyra 2 (27), 4–8. Gauta 2010 11 08 PRESCRIBERS OF STANDARD LANGUAGE AND THE EMERGING MODERN DIGITAL SOCIETY Summary The article presents the changing perception of language prescribers and users, or authoritative personalities and target audiences, and their role in the development of Standard Lithuanian. One of the changes involves a shift from an authoritative personality (Jonas Jablonskis) to an institutionalized state authority or, currently, an anti-authority. The criticism of authorities and the traditional standardization process as well as different attempts to apply liberal unrestrictive norms could be accounted for by a natural development of post-modern ideas and shifts in the post-soviet Lithuanian society. The beginning of the 21st century, however, marks the end of the post-modern consumer society and brings out new artistic and philosophical cultures and directions whose appearance has been mainly stimulated by globalization and new technologies, the Internet among them. One of the most distinctive interpretations of the postmodern transformation is the concept of the digital modernism. It proposes a structural view of cultural changes in the modern society. The author of the article relies on the ideas of the modern British culturologist Alan Kirby to distinguish peculiarities of the digital modernism. These peculiarities may contribute to a better understanding of social processes and, consequently, ease the current tension between language prescribers and the society at large. R. MILIŪNAITĖ. Bendrinės kalbos normintojai ir besikurianti skaitmeninio modernizmo visuomenė 117 The digital modernism relates cultural shifts to the increased role of the digital text in private and public life. Clearly, the new IT technologies have essentially changed the nature of the author, addressee (reader) and the text itself. Realizations of the digital modernism, one of them being the rise of the language community as an active force, provides grounds for a new standardization products and allows to involve in the standardization process the most active members of the community. RITA MILIŪNAITĖ Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected] 118 KALBOS KULTŪRA | 83