Kalbinės nuojautos praradimas: ar reali grėsmė?

STEFANO M. LANZA Vytautas Magnus-universitetet FÖRLUSTEN AV SPRÅKLIG INTUITION: ÄR HOTET VERKLIGT? NYCKELORD: standardspråk, tonaccent, accentuering, språkkänsla. Under Språkvårdens år bör varje språkanvändare begrunda sitt förhållande till folkets gemensamma egendom, det statliga språket. Alla bör använda den gemensamma egendomen ansvarsfullt: språklig korrekthet är på intet sätt enbart lingvisternas angelägenhet. Den här artikeln syftar till att rikta uppmärksamheten mot de fonetiska särdragen i litauiskan och dess nutida bruk genom att lägga fram fakta från kulturens, litteraturens och språkets historia. På så sätt hoppas man kunna bidra till att väcka en viss nationell medvetenhet. När man värnar litauiskan, som kännetecknas av ett system med tonaccenter1 och som skiljer mellan vokallängd – vilket fortfarande är ett fonologiskt relevant fenomen – bör de viktigaste antika språken för den europeiska kulturen försvinner ses som ett varnande exempel som man bör begrunda. Hur är tillståndet för litauiskans tonaccentring i dag? Syftet med den här artikeln är att väcka problemställningar: går det att fastställa vad som orsakar avvikelser från accentueringsnormerna, och vilka åtgärder kan vidtas för att bevara litauiskans särdrag? PROCESSEN DÄR DEN SPRÅKLIGA INTUITIONEN GÅR FÖRLORAD: ANTIKA SPRÅK Språk förändras. Huruvida de utvecklas, blomstrar, utarmas, dör (eller kanske föds) avgörs i grunden av en enda faktor – språkbrukarna. Språket uppfattades redan under antiken som ett särskiljande kännetecken för en grupp språkbrukare (stam, folk eller liknande). I det antika Grekland kände man igen främlingar på deras dåliga grekiska. Den som bara kunde stamma fram några ord på grekiska kallades barbar (jfr forngrekiska βάρβαρος ”en som stammar på grekiska”2). I avsaknad av en språkpolitik levde det gamla klassiska grekiska språket, som byggde på språket i regionen Attika, länge vidare tack vare de verk som skrevs på det och deras författares prestige. Även efter förlusten av självständigheten år 146 f.Kr. rådde uppfattningen att ”det besegrade Grekland 1 Det är svårt att finna något mer särpräglat fonetiskt drag i litauiskan än dess system med tonaccenter. Det är karakteristiskt för alla litauiska dialekter. Antanas Pakerys (1995: 301) skiljer litauiskans fonetik från den stora majoriteten av andra europeiska språk (liksom från de närliggande slaviska språken, och betonar samtidigt släktskapet med lettiskan). Den är så särpräglad att de första forskarna som försökte beskriva litauiskan fick arbeta en hel del (”hi accentus nequeunt exemplificari vocibus Polonis aut aliis”, det vill säga ”dessa accenter (=accentueringssätt, tonaccenter) kan inte förklaras med exempel från polska eller andra språk”; cit. från 1737 års Universitas linguarum Lituaniae; jfr Strockis 2004: 301–302). 2 Detta är ett ord av ljudhärmande ursprung (bar-bar). Från grekiskan kom termen in i latinet i formen barbarus (jfr uppslagsordet i den ordbok som Festus skrev på 100-talet: Barbari dicebantur antiquitus omnes gentes exceptis Graecis ”i forna tider kallades alla folk utom grekerna barbarer”). BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 STEFANO M. LANZA. Kalbinės nuojautos praradimas: ar reali grėsmė? |2 underkuvade den vilda segraren” (dvs. romarna)3, och ingen romare som inte hade studerat grekiska kunde kalla sig lärd. Men som bekant hade det redan på 100-talet f.Kr., av olika politiska och sociala orsaker4, uppstått en tydlig klyfta mellan det litterära språk som användes i äldre texter och det språk som användes i vardagen, det gemensamma språket, dvs. det så kallade κοινή. Detta språk är väl belagt i papyrusfynd. I administrativa dokument blandades långa och korta vokaler, diftonger och monoftonger ofta ihop, vilket får en att dra slutsatsen att sådan sammanblandning också kännetecknade talspråket. En sådan förlust av känslan för ljudens kvalitet visar att man parallellt (även om det logiskt sett borde sägas att det skedde ännu tidigare) också förlorade ett mer komplicerat språkligt drag: systemet med accenttoner. Processen fortskred långsamt och gradvis, men kulturpersonligheter, talare och retoriklärare under dessa år insåg tydligt vilket hot som uppstått mot det klassiska språkets skönhet och rentav dess existens. Reaktionen från förespråkarna för en god stil tog sig uttryck i en puristisk riktning som kallades atticism. Dionysios från Halikarnassos, en av atticismens anhängare, hävdade ännu på 100-talet f.Kr. att den klassiska grekiskans betoning hade varit melodisk och att en höjning av röstläget motsvarade intervallet tre toner och en halvton (Περὶ συνθέσεως ὀνομάτων, XI)5. Trots ansträngningarna blev attisternas försök att på konstlad väg hålla det gamla prosodiska systemet vid liv – eftersom ingen längre talade denna språkvariant i vardagen – alltså inte framgångsrikt. Även om forskarna fortfarande inte är eniga om den latinska betoningens natur (dynamisk eller melodisk), är det just för detta språk som förlusten av språklig intuition är bäst belagd6. I latinet är den kvantitativa tvådelade (lång / kort) ljudoppositionen inte bara fonologiskt relevant7, utan utgör också versmåttets grund. Hexameterns involution vittnar om hur det latinska språkets fonetiska system till största delen föll sönder på bara ett par hundra år. Växlingen mellan stavelser av olika längd utgör strukturen för den klassiska hexametern: – ∪ ∪, – ∪ ∪, – ∪ ∪, – ∪ ∪, – ∪ ∪, – ∪ I alla fötter, även om det i den femte foten bara sker i sällsynta undantagsfall och alltid av rent stilistiska skäl, kan två korta stavelser ersättas med en lång (dvs. en daktyl kan ersättas med 3 Graecia capta ferum victorem cepit, skriver Horatius (Ep. II, 1, 156) 4 Traditionellt hänvisar man till Alexander den stores fälttåg, som av praktiska skäl ledde till att ett förenklat språk spreds (och att uttalet gradvis gick förlorat). På litauiska, se Palionis 1999: 249–250, Poliakov 2008: 152–153. 5 Det är ett kvintintervall, även om Dionysios inte använder denna term. Denna viktiga källa, Om ordställning, var uppenbarligen inte tillgänglig för Zigmas Zinkevičius, eftersom han nöjde sig med påståendet ”Man antar att grekerna skilde mellan accenttoner i ordsluten” (Zinkevičius 1980: 45). 6 På liknande sätt råder det oenighet om de latinska accenttonerna. Trots att skriftliga anmärkningar från romerska retoriklärare har bevarats anser vissa forskare fortfarande att de latinska accenttonerna är en uppfinning av senlatinska filologer. På litauiska, se Strockis 2004: 292. 7 Precis som i litauiskan kan även i latinet vokallängden vara det enda sättet att skilja mellan ord, t.ex.: pālus ”träsk” och pălus ”påle”; lēgo ”jag samlar” och lĕgo ”jag testamenterar (egendom)”; dīco ”jag tillägnar” och dĭco ”jag säger”; pōpulus ”folk” och pŏpulus ”poppel”; fūgit ”han/hon flyr” och fŭgit ”han/hon flydde”. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 STEFANO M. LANZA. Kalbinės nuojautos praradimas: ar reali grėsmė? | 3 spondé), medan den sista ”saknade” (katalektiska) foten kan realiseras som − − (dvs. en spondé används i stället för en troké). Därför är följande notation vanlig: − ∪ ∪, − ∪ ∪, − ∪ ∪, − ∪ ∪, − ∪ ∪, − ∪ Ordets betoning sammanfaller inte nödvändigtvis med fotens starka del (dvs. med det första långa elementet, vilket benämns arsis), som den skulle göra i vers med tonaccent, till exempel hos Kristijonas Donelaitis. Men sammanfall är vanligt i versradens slut, i klausulen (i hexametern är detta de två sista fötterna). Här är den första versraden i Vergilius Aeneiden (betonade stavelser markeras med fetstil): Ar-ma vi-rum-que ca-no Tro-iae qui pri-mus ab o-ris. [ar-ma-vi, rum-que-ca, no-Tro, iae-qui, pri-mu-sa, bo-ris]8 − ∪ ∪, − ∪ ∪, − −, − −, − ∪ ∪, − − Som vi ser motsvarar stavelselängdernas växling hexameterns struktur, medan ordaccenten på två ställen inte sammanfaller med arsis: i ordet cano är stavelsen ca- betonad, men i metern utgör den den andra beståndsdelen av daktylens svaga del (som benämns thesis), medan det relativa pronomenet qui utgör spondéns svaga del9. Vergilius verkade på 100-talet f.Kr. En annan, föga känd latinsk poet, Commodianus, skrev tre århundraden senare10 ett undervisande verk på hexameter, Instructiones (”Undervisningar”). Det är en samling med 80 dikter, uppdelad i två böcker. Här är själva början, den första raden i den första dikten (betonade stavelser markeras med fetstil): Pri-ma prae-fa-tio no-stra vi-am er-ran-ti de-mon-strat [Pri-ma-prae, fa-ti-o, no-stra, vi-am-er, ran-ti-de, mon-strat] − ∪ −, − ∪ ∪, − ∪, ∪ ∪ −, − − −, − − Den överväldigande majoriteten av hans versrader (97 procent11) uppvisar en sådan, närmast slumpmässig, blandning av olika fötter. En undersökning av hexameterns klausuler, särskilt dem som utgör versradens sista fötter, visar poetens tendens att betrakta alla betonade stavelser som långa och alla obetonade som korta. Han prioriterar inte metern, utan den rytmiska accenten. Vid sidan av den klassiska, regelbundna klausulkombinationen (− ∪ ∪, − ∪) förekommer nästan alla andra tänkbara trestaviga och 8 Stavelsegränsen sammanfaller inte nödvändigtvis med gränsen mellan fötter eller fotdelar, jfr. pri-mu-sa-bo-ris. 9 Prepositionen ab bör betraktas som ett ord utan egen betoning i talflödet. 10 Det är inte exakt känt när Commodianus levde. Även om forskarnas föreslagna tidsperioder sträcker sig från 100- till 400-talet, kan man i hans verk skönja hänsyftningar på historiska händelser i mitten av 200-talet (om detta i detalj, se Salvatore 1977). 11 Statistiken har beräknats utifrån de 45 dikterna i den första boken (Lanza 1997: 81). Det bör noteras att när en regelbunden sekvens av stavelselängder saknas blir indelningen av stavelser i fötter subjektiv. Hur som helst förekommer även helt regelbundna hexametrar. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 STEFANO M. LANZA. Kalbinės nuojautos praradimas: ar reali grėsmė? |4 tvåstaviga versfötter12. I denna röra är endast den rytmiska accentkonturen konstant: en betonad stavelse, två obetonade, därefter en betonad stavelse och en obetonad. Det påminner om silabotonisk vers. De återstående delarna av versraderna är emellertid inte regelbundna, och hur Kommodianus versmått än är uppbyggt, om det över huvud taget finns en sådan grund, är en sak klar: denna poet kunde inte skilja korta vokaler från långa, vare sig i betonade eller obetonade stavelser. Romanska språk visar bäst hur latinet förändrades fonetiskt, vilka drag som försvann och hur omfattande den beskrivna kvantitativa utjämningen var. Liksom i modern grekiska förlorade skillnader i vokallängd sin fonologiska funktion, och den kvantitativa vokaloppositionen blev betydelselös. Accenten i alla dessa språk är dynamisk; tonaccent saknas. DE VIKTIGASTE UTTALSKRAVEN FÖR LITAUISKA Statliga kommissionen för litauiska språket har publicerat De viktigaste uttalskraven för litauiska. När man skriver om det litauiska språket avses här – självfallet – standardlitauiska. De språkfel som räknas upp där betraktas som särskilt allvarliga och ska rättas strikt, eftersom listan är ett avsnitt i listan över stora språkfel. Själva titeln är något förbryllande. Det är uppenbart att den är olyckligt formulerad. Om dessa krav är ”de viktigaste”, måste man då dra slutsatsen att de är viktigare än de viktiga? Det är bristfälligt både grammatiskt och logiskt. Är det här kanske ett sätt att antyda att det tolereras (är det tolererbart?) att inte följa de viktigaste kraven? Kraven formuleras tydligt. Om vokaluttal: 8.1 Skilj korta vokaler från långa i både betonade och obetonade stavelser; 8.2 Skilj vokalerna e, ė, o från diftongerna ie, uo i både betonade och obetonade stavelser; 8.3 Skilj den fallande tonen i diftonger och blandade diftonger från den stigande tonen. Till dessa har följande anmärkning lagts till: Det är önskvärt att skilja tonaccenten i långa vokaler och diftongerna ie, uo. Återigen antyds en intressant tanke: i tonacentsystemet är inte allt lika viktigt. Det är nödvändigt (”allra viktigast”) att skilja mellan lauk – laũk, káltas – kaĩtas, tái – taĩ, rándas – rañdas, téisė – teĩsė, och så vidare, men det är bara ”önskvärt” att skilja mellan kóp­ti (klättra uppför ett berg) – kõpti (skumma honung), kóšė (silade vätska) – kõšė (”gröt”), vý­tis (infinitiv) – Výtis, lýti (infinitiv) – lỹti (lyti presens, tredje person singular), gėlė (gelti particip plural nominativ, presens) – gėlė (gėlė singular ackusativ), siūsi – siūsi, rūgsta – rūkšta, métos 12 I stället för daktylen förekommer moloss (tre långa stavelser, jfr det redan givna exemplet Instr. I, 1), anapest (två korta stavelser och en lång, t.ex. dēus aē(ternus), Instr. XXVII, 7), amfibrachys (en lång stavelse mellan två korta, t.ex. lōcō mā(ligno), Instr. XXIV, 19), creticus (en kort stavelse mellan två långa, t.ex. essē dī(cebant), Instr. IV, 6), tribrachys (tre korta stavelser, t.ex. nēque dō(lores), Instr. XLII, 25), bacchius (en kort stavelse och två långa, t.ex. dōlō vī(vendi), Instr. VI, 19) och antibacchius (två långa stavelser och en kort, t.ex. Chrīstō bē(nigno), Instr. XXXVI, 16); i stället för spondén (eller trokéen) förekommer jamb (en kort och en lång stavelse, t.ex. (corpore) sītis, Instr. XXX, 4). En versfot bestående av två korta stavelser, pyrrhichius, är överlag mycket sällsynt i latinsk vers, och den förekommer inte i Kommodianus clausulae. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 STEFANO M. LANZA. Kalbinės nuojautos praradimas: ar reali grėsmė? | 5 (mėtytis presens, tredje person singular) – mėtos (mėta plural nominativ), tiek (adverb) – tiek (tieti imperativ, andra person singular), juosta (singular nominativ) – juosta (juosti presens, tredje person singular) och så vidare. Vilken princip har man utgått från här? Om det endast i vissa fall är förbjudet att inte skilja mellan tonaccenter, varför skulle det över huvud taget vara förbjudet? Även i den andra exempelgruppen är det enbart tonaccenterna som gör det möjligt att skilja betydelserna åt. Om man förstår att tonacentsystemet är ett särdrag hos det litauiska språket och samtidigt ett kommunikationsmedel, låter dessa anvisningar som ett medvetet avståndstagande från en del av den egna identiteten. När man på detta sätt ger efter ”på önskemålsbasis” medger man att språkbruket förändras godtyckligt i våra dagar. Punkterna 8.1 och 8.2 speglar farhågan att talarna är benägna att bortse från ännu fler språkliga drag, och att vi genomgår ett visst grundläggande stadium i språkets utveckling, nämligen ett stadium som de gamla grekiska och latinska språken genomgick när de förändrades. Till skillnad från under antiken regleras språkvården i dag rättsligt i vissa länder. I Litauen syftar lagstiftningen till att bevara litauiskan som statsspråk. Den första grundläggande principen för Litauens språkpolitik är att ”det litauiska språket är ett kommunikationsmedel för staten och dess invånare inom alla offentliga livsområden, ett av de viktigaste kännetecknen på statens suveränitet och enhet”13. Det må vara bra att straffa för fel, men det är mer ändamålsenligt att förstå varför normerna frångås. Den som inte följer uttalskraven försöker inte medvetet eller av illvilja bryta mot rättsreglerna. Man kan ju inte betrakta det som en uppsåtlig rättsstridig handling. Därför är allmänheten benägen att klandra språkvårdarna och deras verksamhet som verklighetsfrånvänd. Människan måste förstå att det är lämpligt att tala sitt språk korrekt, inte för att undvika fel som står i listor eller rättsakter, eller av rädsla för att bli straffad. Språkkänslan är inte medfödd. Den måste utvecklas, liksom medborgaranda, sociala färdigheter, nationell medvetenhet och så vidare. Parallellen med de klassiska språken kan dras vidare. Utvecklingen av den antika grekiska och latinska verskonsten visade hur den språkliga intuitionen hos företrädarna för dessa storslagna folk blev allt trubbigare, tills de till slut inte längre kunde skilja korta vokaler från långa när de talade sina språk, vare sig i betonade eller obetonade stavelser; skilja vokaler från vissa diftonger i betonade och obetonade stavelser; eller skilja den fallande tonaccenten i vokaler och diftonger från den stigande. Efter att ha funderat över allt detta föddes tanken att undersöka några välkända litauiska diktverk, som också ingår i skolornas läroplaner, för att få en bild av huruvida hotet om att den språkliga intuitionen går förlorad är en aktuell företeelse i litauiskan och om det även kan beläggas i skrift. 13 Lietuvos Respublikos Seimo nutarimas „Dėl valstybinės kalbos politikos 2009–2013 m. gairių“ 1 str. 4 d. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 STEFANO M. LANZA. Kalbinės nuojautos praradimas: ar reali grėsmė? |6 EXEMPEL PÅ ANALYS AV ACCENT I LITAUISKSpråkig BUNDEN DIKTNING För att koppla litauisk versifikation till språklig intuition bör uppmärksamhet riktas mot rimmet, eftersom det är den mest framträdande delen av versraderna vad gäller prosodiska och fonetiska egenskaper. För denna undersökning är varken klausulen eller hela versradens sista betonade stavelse relevant, utan endast vokalkärnan i den sista betonade stavelsen, vokalens (eller diftongens) längd och accenttypen (tonaccenten). Det kommer att undersökas om de rimmande orden passar ihop och om deras betonade vokaler (eller diftonger) är identiska i fråga om kvantitet och kvalitet. Därför kan, förutom exakta rim (aukštai – kalnai, óras – vóras), även ungefärliga (gañdą – atrañda, žẽmė – sẽmia) och inexakta rim (tùrinio – šùlinio, laiką – mainė)14 godtas, förutsatt att de betonade vokalerna (eller diftongerna) är identiska, det vill säga tillhör samma artikulatoriska serie och höjd. Metoden utgår från antagandet att de sex grundläggande vokalerna i litauiskan ([a], [e], [ę], [i], [o], [u]) och alla diftonger fortfarande hålls isär15; det vill säga, när en poet rimmar ord som ragą och degą, pilti och pulti, drar man inte slutsatsen att han inte kunde skilja mellan [a] och [e], [i] och [u]. Sådana enstaka fall bör betraktas som uttryck för poetisk frihet. När den språkliga intuitionen undersöks är det de fall som är värda att uppmärksamma där stavelser med samma vokal- (eller diftong-)kärna, men med olika längd och olika tonaccent, rimmar. För undersökningen valdes verk där poetens avsikt att följa ett rimsystem är obestridlig, det vill säga där rimmet fungerar som ett medvetet konstnärligt grepp. Endast verk av två författare valdes för analys: ett urval av olika dikter av den välkände Maironis16 och Justinas Marcinkevičius barnpoem Grybų karas. De omfattar sammanlagt 156 respektive 164 versrader och 81 respektive 82 rim. Den likartade omfattningen gör en statistisk jämförelse möjlig. En analys av rimmen i Maironis verk presenteras i tabell 1. 14 Juozas Girdzijauskas (1998: 46) använder en något annorlunda terminologi, men utan några större skillnader. 15 Man bör komma ihåg att det handlar om ljud, inte stavning. Sådana vokaler i Maironis rim passar helt exakt ihop: manė – nežinia ar sugrįžę – jaunystė. 16 = Nämligen: Mano gimtinė, Užmigo žemė, Augo putinas, Lietuva brangi, Kur bėga Šešupė, Vilnius, Trakų pilis, Milžinų kapai. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 STEFANO M. LANZA. Kalbinės nuojautos praradimas: ar reali grėsmė? |7 TABELL 1. Analys av rimmen i Maironis verk Rimtyp Förkortning Anmärkningar om rim Fullständig ljudöverensstämmelse 83,9 prityrėi – didvyriai, med förskjuten betoning17; gailiai – sopuliai – giliai, med förskjuten betoning18; didvyriai – išgyrė, med förskjuten betoning18; mielà – sielà, med förskjuten betoning19; garsiai – matei, med förskjuten betoning20; Trakùs – skruostùs, med förskjuten betoning21. Tonaccenterna skiljer sig åt 8,7 ängar – Gud22; hemland – namn; hemland – åder; dagar – rågåkrar; åder – hemland; en dag – en. Vokallängden skiljer sig åt 7,4 Dubysos – alla [2 ggr.]; systrar – fällor; sticker fram – binder; lyser – tro; augusti – mor. Grunden för alla här undersökta rim, även om långt ifrån alla tillhör kategorin exakta rim, är samma vokal. I något mindre än en femtedel skiljer sig kvantiteten och/eller accentkonturen. Juozas Girdzijauskas ägnar, när han analyserar samlingen Pavasario balsai (1966: 208–269), främst uppmärksamhet åt metriska och retoriska medel och deras samband med det känslomässiga innehållet23, men skriver nästan ingenting om rimteknik och klangöverensstämmelse. Indirekt medger han dock att vokalernas kvantitet i poesin gör att ”enskilda ljud och stavelser betonas, förlängs eller förkortas med hänsyn till deras logiska och känslomässiga tyngd”. Att detta skulle kunna förekomma i dessa rim får betraktas som en fråga om poetisk frihet, eftersom Maironis omsorg om rimklangen i hans verk är uppenbar överallt. Just i slutet av 1800-talet pågick livliga debatter om litauisk poetik, och det är svårt att tro att Maironis skulle ha varit likgiltig inför dem. I artikeln ”Tiesos eilėms rašyti” från 1898 ställde Vincas Kudirka ganska stränga krav på versmått, form och innehåll, 17 Betoningen didvyris betraktas med rätta som felaktig i standardspråket. Det är sannolikt att den också etableras genom nationalsången (jfr Tu, didvyrių žemė). Intressant nog skulle det räcka att kasta om ordens plats i versraden för att rytmen åter skulle överensstämma med ordens betoning: Didvyrių tu žemė. En sådan obetydlig ändring borde inte ens väcka anstöt, om man minns att sångtexten redan har ändrats en gång: i stället för Tegu dirba tavo naudai hade Vincas Kudirka skrivit den slaviska konstruktionen Tegu dirba tau ant naudos. 18 Detta är ett fall av metrisk transaccentuering (det ska vara gailiai). Slutbetoning är inte belagd heller i dialekterna. 19 Visserligen finns varianten med slutbetoning sielà i LKŽe. Detta är dock det enda sådana fallet i Maironis verslära (överallt annars förekommer bara siela, sielos), och bör därför snarare förklaras med poetisk frihet. 20 Detta är ett fall av metrisk transaccentuering (det ska vara garsiai). Slutbetoning har inte heller påträffats i dialekterna. 21 Detta är ett fall av metrisk transaccentuering (det ska vara skruostus). Ordet är obetonat i slutet också i dialekterna. 22 Inga varianter av dessa ords accentkonturer är belagda någonstans. Se not 34 för ett annat fall av rimning på piev̇as med cirkumflex. 23 ”Maironis <...>, som uppnådde en organisk enhet mellan innehåll och form” (Girdzijauskas 1966: 269). BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 STEFANO M. LANZA. Kalbinės nuojautos praradimas: ar reali grėsmė? |8 men samtidigt försvarade han också den poetiska friheten: ”Poeternas frihet24 (licentia poetica) ger författaren rätt att avvika från versifikationens regler (i rytm, rim, förkortning av ord osv.), men 1. inte alltför mycket och inte alltför ofta, 2. varje avvikelse från den yttre formen måste kompenseras av ett värde i versernas inre” (Kudirka 1909: 67). I Maironis dikter har ordet fädernesland (fäderneslandets osv.) en särskild emotionell laddning; man skulle kunna ge det en permanent status som ”poetisk frihet”. Det rimmar såväl med en cirkumflex ỹ (Graži tu, mano brangi tėvynė, / šalis, kur miega kapuos didvyriai: / graži tu savo dangaus mėlynė!) som med en akut ý (Graži tu, mano brangi tėvynė, / šalis, kur miega kapuos didvyriai: / ne veltui bočiai tave taip gynė), och även med en kort vokal ì (O drebu, vien žemumą savo baisų pažinęs, / ir drebdamas myliu aukštos Tėvo tėvynės25). De återstående tre fallen av avvikande accentuation i de dikter som valts för denna studie (dvs. pėvas – Dievas, dienos – rugienos, dieną – vieną) hör till den så kallade kategorin ”önskad betoning” (jfr anmärkningen till punkt 8.3 i de viktigaste kraven på litauiskt uttal: ”Det är önskvärt att skilja mellan de långa vokalernas och diftongernas ie, uo accentuationer.”) Att jämföra rimaccentuationer och kontrollera om de rimmande ljuden helt sammanfaller är inte dagens pedantiske språkforskares nyck. Det är snarare en del av den estetiska bedömningen, eftersom ”i litauisk vers måste även accenterna stämma överens: stigande passar bara med stigande, och fallande med fallande: pajuodė – ilgakuodė; rasoto – ploto; tiltas – pripiltas. Men för ett verkligt rim duger inte: žaibas – raibas; išplaukia – laukia; pilkas – šilkas; tėvynė – gadi/nė” (Kudirka 1909: 65–66). Som man kan se hade V. Kudirka en utmärkt känsla för accentuationernas klang (pajuodė – ilgakuodė; rasoto – plóto; tiltas – pripiltas, men žaibas – ráibas; išplaukia – láukia; pilkas – šílkas), och det sista exemplet tėvynė – gadi/nė (dvs. gadýinė) kan rentav betraktas som en vink till Maironis själv. V. Kudirkas stränga anvisningar uttrycker inget revolutionerande synsätt. De är helt enkelt en logisk slutsats dragen av en bildad språkanvändare som förstår det litauiska språkets skönhet. Nästan hundra år tidigare hade den första litauiske poetikteoretikern Kristijonas Gotlibas Milkus, i polemik med en debattör, skrivit: ”Så här rimmar O. [= Ostermejeris; S. M. L.] i sin sångbok: žús och mùs26. 402,6. visame, dukte. 281,5. davė och nè27. 343,2. draudęs och sugáudęs. 193,8. atlėisk, 24Liuosybė – en olämplig germanism. Men för att beteckna ett konkret fall där man använder poetisk frihet saknas en term. Man skulle kunna överväga poetisk frihetlighet. 25Detta är de två sista raderna i Maironis dikt Dievo meilė. Den ingår inte i den samling verk som behandlas här. 26I standardspråket bildar dessa ord verkligen ett rim (žus – mus), men den akuta accent som K. G. Milkus markerat (źús) pekar på den samogitiska formen žús, jfr: ”I dialekterna har samma ord ofta former med olika vokalkvantitet och accentuation, t.ex. samogitiska bùs ’blir’” (Zinkevičius 1981: 119). 27Om detta inte är ett tryckfel är det sannolikt ett exempel på ett påtvingat rim (davė – nė). Jfr Girdzijauskas 1998: 37. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 STEFANO M. LANZA. Kalbinės nuojautos praradimas: ar reali grėsmė? | 9 nußweisk, då uppstår sådana illa konstruerade rim att man knappt hör rimmet när man uttalar dem. Det är ord-rim. I själva verket är det endast hörseln som avgör om något rimmar, inte de skrivna bokstäverna.28“ En analys av rimmen i J. Marcinkevičius Grybų karo presenteras i tabell 2. TABELL 2. Analys av rimmen i J. Marcinkevičius Grybų karo Rimtyp Procent Kommentarer om rimmen Fullständig ljudöverensstämmelse 57,1 – Tonaccenten skiljer sig 22,2 grỹbų – sodýbų; paliẽpė – liẽpė [2 k.]; gėdai – rėdai, su atkeltu kirčiu29; sijõnas – raudónas; pakláusė – Bobauši; Ūmėdėlė – kėlė; atsimérkti – vėrkti; lūšiai – mūšiui; guõlį – užpúolė; gývas – dývas; gáiliai – káiliai; teisýbę – grýbę; pasilýpėjo – praėjo; sermėgą – bėga; taršo – máršo; bėgti – rėkti; susiraitė – egláitė. Vokallängden skiljer sig 20,7 pinavija – det regnar; morgonen – föll; skogen – man [2 ggr.]; blev arg – skrek; tallen – striden [2 ggr.]; tallar – strid [2 ggr.]; man – skogen; morgonen – den andres; familjen – försörjer; jag – vet; nyheter – grannkvinnan; nyheter – tallskogen; fastnade – svampen; i tid – barnens. 28 ”Om O. alltså rimmar i sin sångbok: zús und mús. 402,6. wissame, Duktė. 281,5. dawė und nè. 343,2. Draudęs und sugáudęs. 193,8. atlėisk, nußweisk, så är det så illa klingande rim att man knappt hör vid uttalet att det är ord-rim. Ty det är endast hörseln som bedömer rimmet, inte de nedskrivna bokstäverna” (Milkus 1800: 201). 29 Ordet rėdyti bör inte användas. Fallet är omdiskuterat, eftersom tonaccenten, om den flyttas, också skulle kunna vara akut. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 STEFANO M. LANZA. Kalbinės nuojautos praradimas: ar reali grėsmė? | 10 Jämfört med Maironis dikter är det uppenbart att J. Marcinkevičius ägnade mycket liten uppmärksamhet åt rimmen. Här kombineras också långa och korta vokaler, men så ofta (1/5 av alla versrader) att det knappast är rimligt att ursäkta det med poetisk frihet (”inte för mycket och inte för tätt” var V. Kudirkas villkor). Bilden av tonaccenterna är ännu dystrare – fullständig förvirring (22,2 procent av alla versrader). Om man bortser från de rim där tonaccenten saknas på grund av den korta vokalen i stavelsens bas (nuramino – pasivadino), och från dem där det är omöjligt att blanda ihop tonaccenterna eftersom ändelser med samma kasus rimmar (pušų – lašų), eller eftersom de rimmande orden har samma slutljud (nemadinga – nelaiminga), skulle andelen vara ännu större. Det känns inte rätt att helt enkelt dra slutsatsen att J. Marcinkevičius inte uppfattade skillnaden mellan tonaccenterna (eller till och med vokallängden). Men att Bobauši(s) rimmar både med pasiklaũsęs och med paklãusė30 är åtminstone ett bevis på att tonaccenternas klanglikhet inte bekymrade honom31. Den analysmetod som presenteras här kan naturligtvis också tillämpas på andra poeters verk. Man kan anta att det skulle finnas ytterligare en hel del exempel på bristande rimmässig överensstämmelse32. De exempel som lagts fram räcker för att överväga hotet om förlust av språklig intuition. SAMMANFATTNING Syftet med denna artikel har inte varit att klandra den ena eller andra författaren, bedöma deras poetiska kultur eller pröva det konstnärliga värdet i deras verk utifrån de kriterier som V. Kudirka eller andra forskare inom litauisk poetik har lagt fram. Litauiskan är mycket komplicerad vad gäller prosodi. Det är svårt att skriva vers på litauiska på grund av accentens natur (dess fonetiska egenskaper och frihet), liksom på grund av vokalernas varierande längd. Att rimmande verkligen är en komplicerad skapandeprocess framgår av den litauiska versifikationstraditionen33. När vers skapas på standardspråket krävs stor skicklighet för att uppnå formell fulländning. Artikelns syfte är inte heller att bevisa att den ena eller andra poeten inte uppfattar skillnaden mellan tonaccenter eller vokallängd (vilket för övrigt redan skulle vara en betydande brist34). Här vill man ta upp frågan om huruvida 30 Jfr: Den stackars Bobaušis / sade så, efter att ha lyssnat: och Baravykas frågade också... / – Vad pladdrar du om här, Bobauši! Man skulle kunna invända och hävda att det är just sådana slags avvikelser som genom sin mångfald riktar läsarens uppmärksamhet mot korrekt accentuering. Men det aktuella problemet har inte uppstått därför att människor skiljer tonaccenterna alltför väl åt, utan därför att de inte skiljer dem åt. Liknande slutsatser skulle sannolikt dras vid en granskning av även hans andra verk. Jfr rimmen i Voro vestuvės: puolė – gražuolė, žylė – mažylė; i Lopšinė gimtinei ir motinai: sužėlė – gėlė, nenuskynė – tėvynė, lig šiolei – broliai. 32 Var och en kan säkert citera verser ur minnet. Det kan vara verser ur dikten Anykščių šilelis (Skogen ljuder, ljuder: här lockar en sommargylling på sin flöjt: / ”Ieva, Ieva! Gå inte och beta på ängen!), ur barnvisor (Din styvmor med tjock näsa / du vet inte hur du ska behaga; S. Nėris, Našlaite) eller sånger (Vi sitter unga, ännu inte gamla, så mycket har vi upplevt. / Moderns ansikte svävar stilla bland tårarna; Aktorių trio, Motinos veidas). 33 J. Girdzijauskas noterar på följande sätt när han undersöker Antanas Baranauskas versifikation: Ordet ”Lietuva” använder A. Baranauskas oftast i en metrisk position som kräver att ”Lietuvą” accentueras (1966: 181), jfr ur Dainų dainelė: Litauens land / inte så enligt skriften / där var Litauen / i alla tider (II, 1–4). 34 Jfr ”Det mest påtagliga ljuddraget i litauiskt standardspråk är vokallängden” (Pakerys 1995: 44). Om poeten accentuerar annorlunda på grund av sin dialekt är oväsentligt för ämnet här. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 STEFANO M. LANZA. Kalbinės nuojautos praradimas: ar reali grėsmė? | 11 Bidrar sådana dikter till att utveckla den språkliga intuitionen? Eller verkar de kanske snarare i motsatt riktning? Hur kan man, genom att jämna ut vokallängder och tonaccenter, förstöra modersmålets skönhet och särart för barnen? Hur man än resonerar utvecklar J. Marcinkevičius dikter, som här riktar sig till en ung publik, inte den språkliga känslan. Källor om den rimmade litteraturens historia och kritik visar att utjämningen av vokallängder och tonaccenter började för länge sedan. Det verkar som om de lärdas oro inte var obefogad. Den utbredda oförmågan att skilja mellan tonaccenter i dag kan inte förklaras (än mindre ursäktas) med dialekternas inflytande. Det handlar snarare om följderna av brister i undervisning och inlärning, eftersom man kan lära sig att tala korrekt. Och okunnighet kan inte utgöra grund för att språket förändras. Numera hör man oftare påståenden om att språkförändringar är oundvikliga och att man inte behöver oroa sig. Men är det normalt att ett folk förvanskar sitt eget språk och sina förfäders? Inte bara språket, utan själva folket hotas när man glömmer det som har förts vidare. Det handlar inte längre bara om bristande kunskaper i språket, utan om att det inte värdesätts35. Sanningen är enkel: språkets användare måste undervisas. Om 12 proc. av gymnasieavgångseleverna inte klarar provet i litauiska finns det en djupare orsak än en lat elevs bristande kunskaper. Hur både kända och vanliga människor uttalar och betonar orden hör man varje dag, inte minst i tv-program. Inspelningar gjorda med modern teknik kommer att ge våra efterkommande obestridliga bevis för hur litauerna började glömma sitt modersmål. För att hejda språkets fortgående förfall (och i förlängningen dess utdöende) finns det i dag långt fler hjälpmedel än på antikens puristers tid. Vi måste fostra ett bildat samhälle, utbilda lärare, värna om ett korrekt språk i medierna och till och med använda samma metoder som används för att lära utlänningar litauiska (till exempel att förse texter med accentmarkeringar). Slutligen är det lämpligt att skärpa uttalskraven och avskaffa eftergivna formuleringar som ”nödvändigast”, ”önskvärt” och ”särskilt oacceptabelt”. LITERATŪRA Commodianus 1965–1966: Instructiones. Testo critico e traduzione di A. Salvatore, Napoli: LSE. Fraenkel E. 1962–1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch 1–2, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag; Göttingen: Vandenhoek and Ruprecht. Girdzijauskas J. 1966: Lietuvių eiledara, Vilnius: Vaga. Girdzijauskas J. 1998: Literatūros terminų žodynas: eiledara, Vilnius: Baltos lankos. 35 Ir puolama vis labiau žemyn. Lietuva jau vartoja valiutą, kur netgi ardoma linksnių sistema. Ant eurų kupiūrų parašyta 5 euro, 10 euro, 20 euro ir t. t. Įdomu, kad teisės aktuose pagal naujai priimtą įstatymo papildymą jau leidžiama vartoti vardininką euro. Tik reikia jį grafiškai išskirti, kaip citatą užsienio kalba. Kam išvis ši išlyga? BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 STEFANO M. LANZA. Kalbinės nuojautos praradimas: ar reali grėsmė? | 12 Kudirka V. 1909: Raštai, Tilžė: TMD. Lanza S. 1997: L’esametro di Commodiano: il primo libro delle Instructiones [Magistro darbas, apdovanotas žyma „Vertas spausdinti“]. Bologna. LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas, elektroninis variantas. Red. kolegija: Gertrūda Naktinienė (vyr. red.), Jonas Paulauskas, Ritutė Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005. – Atnaujinta versija, 2008. Prieiga internete: www.lkz.lt. Migliorini B. 1927: Dal nome proprio al nome comune, Firenze: Olschki. Milkus K. G. 1800: Anfangs-Gründe einer littauischen Sprach-Lehre (Lietuvių kalbos mokslo pradmenys). Palionis J. 1999: Kalbos mokslo pradmenys, Vilnius: Jandrija. Pakerys A. 1995: Lietuvių bendrinės kalbos fonetika, Vilnius: Žara. Poliakovas O. 2008: Pasaulis ir lietuvių kalba. Indoeuropiečių ir lietuvių kalbų giminystė, Vilnius: Enciklopedija. Salvatore A. 1977: Commodiano: Carme Apologetico. Corona Patrum 5. Torino: Società Editrice Internazionale. Strockis M. 2004: Graikų ir lotynų kirčiavimo įtaka lietuvių kirčio žymėjimui. – Baltistika XXXIX (2), 289–307. Universitas linguarum Litvaniae. Iš lotynų kalbos vertė ir įvadą parašė K. Eigminas. Vilnius: Mokslas, 1981. Zinkevičius Z. 1981: Lietuvių kalbos istorinė gramatika 2, Vilnius: Mokslas. Gauta 2016 11 15 Priimta 2017 01 20 STEFANO M. LANZA Vytauto Didžiojo universitetas Humanitarinių mokslų fakulteto Užsienio kalbų, literatūros ir vertimo katedra Kristijono Donelaičio g. 52-205, LT-44244 Kaunas [email protected] BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 STEFANO M. LANZA. Kalbinės nuojautos praradimas: ar reali grėsmė? | 13 Santrauka Autorius pateikia medžiagos atvirai diskusijai apie plačiai pripažįstamą dabartinės lietuvių kalbos reiškinį, t. y. lietuvių gimtakalbių nesugebėjimą skirti priegaidžių. Lietuvių kalbos padėtį palyginus su klasikinių kalbų nuopuoliu, išnagrinėjus lotynų ir graikų kalbų balsių kiekybinės priešpriešos kitimą ir skiemenų priegaidžių išnykimą, straipsnyje aptariama lietuvių kalbos priegaidžių svarba, remiantis Valstybinės lietuvių kalbos komisijos nurodymais. Antroji straipsnio dalis – praktinio pobūdžio. Pateikiama dviejų lietuvių poetų, Maironio ir Justino Marcinkevičiaus, atrinktų eiliuotų kūrinių rimų priegaidžių analizė. Remiantis poetikos teoretikų jau nuo XVIII a. nustatytais eilėdaros principais, vertinama rimavimo kokybė, ar rimuojamų žodžių priegaidė ta pati (pajuodę – ilgakūodė tipas). Trumpa analizė parodo gana dažną rimuojamų žodžių priegaidžių fonetinį neatitikimą]. Marcinkevičiaus eilėse (pilkas – vilkas tipas), o retesnę Maironio kūryboje. Kadangi daugelis šių kūrinių vaikams ir pačių vaikų skaitomi, autorius daro išvadą, kad netinkamas rimavimas gali būti kliūtis ugdant kalbinę nuojautą. Iš tiesų, ir gimtakalbiai savo kalbą turi iš pradžių išmokti. Todėl, jeigu kalbos priežiūros institucijos tikrai ketina ginti ir puoselėti lietuvių kalbą, jos privalo imtis priemonių gerinti gimtosios kalbos mokymą nuo pat vaikystės. Tik aplinkoje, kur taisyklinga kalba vartojama ir jos mokoma, pradedant nuo kalbiškai išprususių tėvų, gali augti taisyklingai kalbantys vaikai. LOSS OF LANGUAGE SENSITIVITY: IS THIS A REAL THREAT? Summary The author provides material for an open discussion on a widely recognized linguistic phenomenon of contemporary Lithuanian, i.e. the loss of intonation perception by native language speakers. After a comparison with the decline of classical languages (Latin and Greek), where the phonetic evolution of quantity opposition in vowels and the disappearance of syllable intonation is thoroughly described, the article offers an overview of the importance of intonation in Lithuanian according to the indications of the Commission of the Lithuanian language. The second, practical part of the article, offers an analysis of rhymes where intonation is relevant in a few works of two Lithuanian poets, Maironis and J. Marcinkevičius. Principles of rhyming laid down since the XVIII c. by poetics theorists are here taken into account as a means to determine whether rhymes are well conceived, when words share the same intonation BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 STEFANO M. LANZA. Kalbinės nuojautos praradimas: ar reali grėsmė? | 14 (the type pajuõdė – ilgakuõdė). The results of this brief analysis show that in J. Marcinkevičius verses, much more than in Maironis’, phonetic discrepancy between rhyming words is very frequent (the type pilkas – vìlkas). Since many of these works are read to and by children, the author arrives to the conclusion that bad rhyming could hinder from building language sensitivity. Since native speakers also need to study their language, if there is a real commitment by authorities to safeguard and foster the Lithuanian language, measures have to be taken in order to improve its teaching from childhood onwards. An environment where good language is spoken and taught, starting from educated parents, leads to educated children. KEY WORDS: standard language, accent and intonation, stress, language sensitivity. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204