Dėl terminų „standartizacija“, „norminimas“ ir „kodifikacija“ santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje

RITA MILIŪNAITĖ Institutet för litauiska språket OM FÖRHÅLLANDET MELLAN TERMERNA STANDARDISERING, NORMERING OCH KODIFIERING I NUTIDA NORMATIV LINGVISTIK NYCKELORD: standardspråk, språkplanering, språkstandardisering, normering, kodifiering, terminologi. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR Uppfattningen av de begrepp som betecknas med den normativa lingvistikens termer standardisering, normering och kodifiering1 varierar i modern litauisk och utländsk lingvistisk forskning, och inte heller själva termerna har blivit helt etablerade. Det är därför ingen tillfällighet att behovet av att se över dessa och vissa andra termer inom området och definiera dem mer exakt (eller till och med byta namn på ett eller annat begrepp) har lyfts i flera litauiska lingvisters vetenskapliga publikationer från senare tid2. Möjligheterna till en allsidig diskussion om termerna begränsas emellertid av att man ibland endast hänvisar till enstaka källor, vilket i sig begränsar problemområdet kring användningen av dessa termer. Därför kännetecknas slutsatserna inte alltid av vetenskaplig precision och objektivitet. Det finns flera möjliga angreppssätt på dessa termproblem, vilka också bestämmer forskningsinriktningarna: 1) ett diakroniskt angreppssätt, som gör det möjligt att undersöka de nämnda termernas uppkomst, historiska utveckling och samband med olika skeden i det litauiska standardspråkets tillkomst (i vidare bemärkelse även andra länders standardspråks tillkomst) och med deras utvecklingskontext; detta kräver särskilda, ingående studier (se Deumert, Vandenbussche 2003: 455–469; Subačius 2004: 97–115; Miliūnaitė 2010: 231–256); 2) ett synkront angreppssätt, som begränsar sig till den nuvarande situationen för termer inom språknormering och omfattar två aspekter: 1 Dessa tre termer i artikelns titel, inledning och del 1 betecknar sammantaget ordfamiljerna tillhörande respektive rot, eftersom det i praktiken används ytterligare avledningsvarianter av varje term och ibland också synonymer som betecknar liknande men inte identiska begrepp. 2 Exempelvis undersökte Audrius Valotka termerna språkpolitik och språkplanering (Valotka 2015: 84–101); andra aktuella diskussioner om terminologin inom området behandlas i artikelns följande delar. BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 2 a) att teoretiskt definiera behovet av de aktuella termerna och de inbördes relationerna mellan de begrepp som uttrycks med termerna i detta mikrosystem, med utgångspunkt i viktigare aktuella källor inom litauisk språkvetenskap samt i den engelskspråkiga språkvetenskapliga litteraturens kontext, som i dag överlag i betydande grad påverkar valet av litauisk terminologi; b) undersöka egenskaperna hos de aktuella termer som faktiskt är i bruk i olika litauiska språkvetenskapliga texter och fastställa tendenser i deras användning. Helheten av dessa forskningsinriktningar och aspekter kan bidra till att ge en tämligen utförlig bild av de aktuella termernas utveckling och funktion inom litauisk språkvetenskap. Artikelns omfattning medger att en av aspekterna väljs. Fall 2a förefaller särskilt intressant, eftersom det inte är lätt att genomföra; därför behandlas det nedan, utan att man för den skull undviker kopplingar till de nämnda studierna med annan inriktning. 1. HUR STOR ÄR ”ÄNNU ETT LITAUISKT SPRÅKVETENSKAPLIGT PROBLEM”? Intresset för att undersöka termerna inom preskriptiv språkvetenskap standardisering, normering och kodifiering väcktes av en artikel av tre författare – Irena Smetonienė, Antanas Smetona och Audrius Valotka – som publicerades 2016 i den nätbaserade vetenskapliga tidskriften Lietuvių kalba, utgiven av Vilnius universitet. Artikeln har titeln ”Om termen standardspråk” (Smetonienė, Smetona, Valotka 2016)3. Som artikelrubriken anger ägnas den åt termen standardspråk, och som innehållet visar försöker författarna motivera att termen behövs inom dagens litauiska språkvetenskap och ersätta den etablerade termen standardspråk, som har använts sedan 1927, med ett avbrott på ett antal år under sovjettiden. Samtidigt berörs kort även andra termer som är viktiga för den preskriptiva språkvetenskapen (Smetonienė, Smetona, Valotka 2016: 10): Det är också värt att uppmärksamma ännu ett problem inom litauisk språkvetenskap – för oss är språk4normering och kodifiering synonymer, medan standardisering över huvud taget inte är definierad. För att underbygga detta påstående presenterar författarna på sidan 10 en tabell (men anger inte dess rubrik; se tabell 1). Efter denna tabell (nedan kallad KNS-tabellen) drar artikelns författare följande slutsats utan att analysera dess innehåll (med tanke på inte bara 3 Se Aldonas Pupkis recension av denna artikel i nummer 90 av tidskriften Bendrinė kalba (tillgänglig på nätet: http://www.bendrinekalba.lt/Straipsniai/90/Pupkis_BK_90_straipsnis.pdf). 4 Ett korrekturfel som artikelns författare lämnat kvar. BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 3 dessa, men också tidigare i sin text behandlade termer för att beteckna en varietét av standardspråket) (Smetonienė, Smetona, Valotka 2016: 11): Som vi alltså ser är det terminologiska kaoset uppenbart (och för övrigt inte särskilt ovanligt inom lingvistisk terminologi). Syftet med denna artikel är inte att bringa hela detta mikrosystem av termer i ordning. Författarnas påstående om ”ännu ett problem för litauisk lingvistik” ligger emellertid långt från sanningen. Varför? Författarnas eget huvudsakliga ”problem” är att de utgår från en enda litauisk källa – Lietuvių kalbos enciklopedija (nedan LKE) – och väljer också bara en källa för vart och ett av de andra språken. Därmed blir varken mångfalden eller andra aspekter av bruket av dessa termer, som de förbisett, synliga. De har inte heller granskat en tämligen ny lexikografisk källa – Lingvodidaktikos terminų žodynas (nedan LTŽ) (2012), som även ingår i Republiken Litauens termbank (nedan TB) – där dessa termer definieras tydligt. Dessutom kan och bör terminologiska mikrosystem på flera språk jämföras, men avvikelser av ett eller annat slag innebär inte i sig att ett av mikrosystemen är bristfälligt. Å andra sidan måste man medge att det råder en viss oordning i det litauiska mikrosystemet av termer inom normativ lingvistik, och detta beror på flera orsaker: 1) det finns ingen tydlig överenskommelse om vilka begrepp som behövs och vad de innebär; 2) grundbegreppen ”standard” och ”norm” är partiella synonymer, vilket skapar synonymi och samtidigt tvetydighet mellan de härledda begreppen; 3) det litauiska mikrosystemet av termer inom normativ lingvistik rubbas av påverkan från andra språk, eftersom motsvarande mikrosystem i andra språk inte alltid utformas enligt samma principer. Ett betydligt större problem, hur paradoxalt det än kan verka, är det rådande tillståndet för kodifieringen av litauisk lingvistisk terminologi. Om man skiljer kodifieringen av litauisk lingvistisk terminologi (och det aktuella mikrosystemet) från det faktiska språkbruket, kan man säga att denna terminologi, jämfört med terminologin inom andra vetenskapsområden, är lexikografiskt ganska bristfälligt ordnad. Merparten av de lexikografiska källorna ligger flera decennier, om inte mer, efter det faktiska bruket. Många nya termer skapas eller lånas in för att svara mot den utländska lingvistikens aktuella frågor, men denna terminologi systematiseras eller publiceras inte centralt. Den litauiska Kalbotyros terminų žodynas (nedan KTŽ), som utkom i slutet av 1900-talet, var på sin tid ett nödvändigt och användbart verk (se KTŽ 1990, 288 p.), men kan numera inte längre mäta sig med ens BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 4 jämförd med den förklarande ordboken över lingvistiska termer som utgavs av letterna 2007 Aiškinamuoju kalbotyros terminų žodynu (härefter VPSV) (2007, 623 s.). 1TABELL. Definitioner av kodifiering, normering och standardisering i källor på tre språk (Smetonienė, Smetona, Valotka 2016: 10). Kodifiering Кодификация языка Codification Fastställande och urval av språknormer med lingvistiska metoder kallas kodifiering eller normering. (Lietuvių kalbos enciklopedija) Explicit erkännande av ett språkfenomen eller språkfaktum som normativt (dokumenterat i ordböcker, grammatiker osv.), samt målinriktat utarbetande av regler och föreskrifter som syftar till att bevara de litterära normerna och uppdatera dem på vetenskapligt grundad basis. (Словарь социолингвистических терминов) En term som används inom språkplanering (korpusplanering) och avser sammanställningen av en systematisk redogörelse för de regler och konventioner som styr användningen av en språkvarietet, vanligtvis en gemenskaps standardspråk. (D. Crystal A Dictionary of Linguistics and Phonetics) Normering Нормализация языка Normalization Fastställande och urval av språknormer med lingvistiska metoder kallas kodifiering eller normering. (Lietuvių kalbos enciklopedija) Processen att forma ortoepiska, grammatiska och lexikala normer som anses vara förebildliga i det aktuella språket. (Словарь социолингвистических терминов) En term inom auditiv fonetik för en typ av uttal som uppstår när människor lyssnar på tal, så att de tar hänsyn till variationer såsom skillnader mellan talare eller förändringar i talhastigheten. (D. Crystal A Dictionary of Linguistics and Phonetics) Standardisering Språkstandardisering Standardisering Beskrivs inte i encyklopedin över det litauiska språket. Att reducera fria varianter av språkliga enheter till en enda variant, att välja en föredragen (rekommenderad) standardvariant och att på motsvarande sätt registrera den i ordböcker, grammatiker osv. som grund för språkets normering. (Ordbok över sociolingvistiska termer) Den naturliga utvecklingen av ett standardspråk i en talgemenskap (eller ett försök från en gemenskap att införa en dialekt som standard) kallas standardisering. (D. Crystal A Dictionary of Linguistics and Phonetics) Författarna till den nämnda artikeln inser att problemet med de aktuella termerna förtjänar större uppmärksamhet och uppmanar ”forskare som specialiserar sig inom detta område av lingvistiken att ta sig an arbetet med att ordna hela mikrosystemet”. För en sådan ordning, i den mån den behövs, skulle det krävas BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 5 en särskild arbetsinsats, exempelvis i samband med utarbetandet av en ny ordbok över lingvistiska termer eller utgivningen av en ny upplaga av LKE. Men som nämnts skulle det krävas en mer omfattande studie för att grundligt undersöka de teoretiska och praktiska aspekterna av de aktuella termernas ursprung, historiska utveckling, funktion och förekomst i olika källor. Därför är syftet med denna artikel mer begränsat: att teoretiskt definiera det mikrosystem av begrepp och benämningar som behövs för att beskriva den normerande processen för standardspråket. För att uppnå detta syfte ställs följande uppgifter: 1) att beskriva de centrala begreppen för normeringsprocessens beståndsdelar (etapper); 2) att diskutera termerna standardisering, normering och kodifiering samt deras varianter och synonymer; 3) att klarlägga de inbördes sambanden mellan termerna för språkreglering och språklig självreglering samt skissera ett möjligt mikrosystem för dem. 2. VILKA BEGREPP OCH VILKA TERMER SOM BENÄMNER DEM TALAR VI OM? Termerna standardisering, normering och kodifiering samt deras varianter och synonymer betecknar olika aspekter av regleringen (självregleringen) av standardspråket, vilka är förknippade både med standardspråkets yttre sida, som en av national språkets varieteter (dvs. med att standardspråket skiljs från andra varieteter), och med dess inre (dvs. med kristalliseringen och bearbetningen av standardspråkets normer). För att innehållet i och sammanhanget för de termer som undersöks ska bli tydligare behöver man först definiera de grundläggande begreppen ”standardspråk” och ”reglering (självreglering) av standardspråket”. Standardspråket är en språkvarietet som både utvecklas spontant och skapas medvetet. Där skiljer det sig från andra språkvarieteter, vars uppkomst, funktion och normutveckling vanligtvis endast beskrivs som språkets självreglering, utan medveten och målmedveten yttre inblandning. När det gäller standardspråket väger visserligen en aspekt tyngre (och det är helt förståeligt varför): man betonar en mer eller mindre aktiv, organiserad påverkan (ofta på statlig nivå) på dess utveckling, medan särdragen i dess spontana utveckling lämnas därhän. Dessutom är standardspråket både föremål för reglering och dess resultat. Det är just samspelet mellan dessa två, om än motstridiga, sidor av ett och samma standardspråks natur – regleringsobjektet och resultatet – som man inte försöker förstå i den pågående diskussionen om innehållet i och förhållandet mellan termerna standardspråk och standardiserat språk. Dessutom försöker man artificiellt skilja dessa två sidor åt och dekonstruera enheten i termen standardspråk: det normativa, dvs. BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 6 det kodifierade standardspråket ställs mot dess faktiska bruk, som om det rörde sig om två separata varieteter som borde betecknas med helt olika termer. Därför är det, med en viss avvikelse från huvudsyftet och uppgifterna, ändamålsenligt att lägga fram den uppfattning om standardspråket som är mest användbar för den problematik som undersöks. Språkvetaren Pranas Skardžius använde och motiverade först offentligt termen bendrinė kalba år 1927 i tidskriften Švietimo darbas (Skardžius 1997 [1927]: 30–85). För övrigt trodde man och skrev man i Litauen ända fram till mars 2013 att P. Skardžius också var termens upphovsman. Men i mars sändes ett program i Litauens nationella radio, ”Ryto garsai”, med ett inslag från radiostationen ”Amerikos balsas”. Där presenterades en inspelning från Katolska akademiens sammankomst i Förenta staterna 1964, där den framstående mellankrigstida språkvetaren Antanas Salys, som hade flytt till väst under kriget, besvarade frågor. Han förklarade att han själv hade föreslagit termen bendrinė kalba för P. Skardžius som en översättning av den tyska termen Gemeinsprache, och att Skardžius därefter började använda den överallt. Pranas Skardžius beskriver standardspråket som ett språk ”som alla människor i hela landet skulle kunna förstå”, som ”har blivit gemensamt för hela landet, för hela staten”, ”erkänns och används i hela det etnografiska Litauen, eller man strävar efter att använda det, som ett allmänt gemensamt kommunikationsmedel”, och betonar därmed särskilt dess gemensamhet (Skardžius 1997 [1927]: 34–35). Det är just för denna process att skapa (och utveckla) standardspråket, välja ut dess normer och sprida dem – en process som sträcker sig över tid från valet av standardspråkets grund ända till nutiden och framtida riktlinjer – som särskilda termer behövs, så att processen kan beskrivas utifrån olika särdrag. I definitioner av standardspråket anges vanligtvis de viktigaste kännetecken som skiljer denna språkvarietet från national språkets övriga varieteter. För sammanhanget kring de termer som undersöks är det viktigaste kännetecknet det som beskriver arten av den medvetna påverkan på språket, eller dess normering5. Eftersom språket ständigt förändras är processen att normera standardspråket aldrig avslutad; endast dess omfattning och medel varierar mellan olika länder. Med detta i åtanke skulle följande definition kunna passa det litauiska standardspråket: Standardspråket är en prestigefylld språkvarietet som skapas, används och målmedvetet normeras av en språkgemenskap som är sammanbunden historiskt, kulturellt och ofta även politiskt, avsedd för det offentliga livets behov och med normer som fastställs genom kodifiering. 5 Medveten reglering kan gälla inte bara standardspråket utan också andra varieteter (till exempel normeras stavningen av den standardiserade samogitiska dialekten), men detta är ingen tendens utan snarare ett undantag som styrs av den aktuella språkgemenskapens behov. BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 7 Likartat, men något mer utförligt, definieras standardspråk också i LTŽ (2012): standardspråk (eng. standard language, fr. langue standard (f), ry. литературный язык, ty. Standardsprache (f)) är en allmänt använd ↑språkvariant, mer eller mindre normerad, med störst prestige och högst samhällelig status ↑i den språkliga gemenskapen; den används som språk för skrift, det offentliga livet, utbildning, kultur, medier, litteratur och samhällsskikt med högre utbildning. Δ berikas fortlöpande, skapas medvetet, regleras och normeras; för detta ändamål utarbetas ordböcker, grammatiker och andra normerande och pedagogiska publikationer. Δ normeringen sköts av vetenskapliga institutioner och statliga organ; i Litauen är det Valstybinė lietuvių kalbos komisija. Δ varianten lärs ut i skolorna, och personer med ett annat modersmål än litauiska lär sig den som ↑främmande språk. I dessa två definitioner skiljer sig uppfattningen om standardspråket från den traditionella inom litauisk språkvetenskap, eftersom två nya aspekter lyfts fram. För det första att språkvården är fortlöpande: hittills har man oftast betonat språkvårdens resultat snarare än processen. I olika verk inom litauisk språkvetenskap anges till exempel att standardspråket är ”medvetet bearbetat” (Pupkis 2005: 30), ”ett språk som i större eller mindre utsträckning normerats för hela nationens behov av skrift samt det offentliga livet och kulturen” (LKE 2008: 77); således lyfts endast en aspekt fram – det kodifierade standardspråket. I lagförslag om ändring av språklagen, som behandlas i Litauens republikanska parlament, anges korrekthet som det främsta kännetecknet: Det litauiska standardspråket är ett korrekt skriftspråk eller talspråk i litauiska, det vill säga ett språk som grundar sig på den litauiska ordboken, grammatikens regler, stavnings- och interpunktionsregler samt andra erkända källor till språknormer och som är avsett för det offentliga livets behov. (LRVKĮPĮ 2008). Det litauiska standardspråket är ett korrekt skriftspråk eller talspråk i litauiska, grundat på normerna för litauiskans ordförråd, grammatik, stavning och interpunktion och avsett för det offentliga livets behov. (LRVKĮPĮ 2011). Panašiai rašoma ir aukštųjų mokyklų vadovėlyje (LBK 2014: 24, paryškinta autorių): Standardspråk är en normerad (standardiserad) språkvariant med skriftlig och muntlig form, som används inom många områden och är gemensam för alla språkbrukare. Standardspråket skiljer sig framför allt från andra språkvarianter (dialekter eller sociolekter) genom att det är kodifierat eller normerat, det vill säga standardiserat. BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 8 Det kodifierade standardspråkets tillstånd kan betraktas som normerat och korrekt, men inte dess faktiska bruk, som ofta varierar både till följd av den interna utvecklingen och på grund av de allmänna destandardiseringsprocesser som för närvarande pågår i Europas språk och därför innehåller inslag som är typiska för andra nationella språkvarianter och andra språk. För det andra har standardspråket, som nämnts, också en nivå av spontan utveckling, eftersom allt inte sker genom medveten reglering. Därför är det viktigt att framhålla att det också ”skapas av den språkliga gemenskapen”. Förhållandet mellan dessa två processer – den spontana och den medvetna – kan variera kraftigt mellan olika språk och under olika utvecklingsperioder. I litauiskan utgör den medvetna påverkan på standardspråket, eller dess reglering, även kallad språkvård, en väsentlig del av standardspråkets utveckling, funktion och förändring, medan de spontana processerna spelar en betydligt mindre roll. Pranas Kniūkšta räknar normering, tillsyn och språkutveckling till standardspråkets språkvård (Kniūkšta 1995: 28–39): Den viktigaste principen för målinriktad språkvård är systematik, eller regelbundenhet. Den hjälper inte bara till att normera och vårda språket och att lära sig det, utan är i många fall också förenlig med språkutvecklingens mål. Språkvård definieras mer utförligt i LTŽ (2012): Språkvård är att skapa ett rättsligt system för språkets skydd, inrätta institutioner och myndigheter för språknormering, rådgivning i frågor om språkbruk, språktillsyn och kontroll samt organisera deras verksamhet, utarbeta, förvalta och genomföra språkstödjande program och projekt, normera språket, sprida språknormer samt utöva tillsyn och kontroll över språket. Standardspråket utvecklas, fungerar och förändras alltså spontant, liksom andra språkvarianter, men det skapas och vårdas (regleras) också medvetet. Dessa processer äger rum på två nivåer: 1) makronivå, det vill säga när standardspråket betraktas som en nationell språkvariant; 2) mikronivå, det vill säga när standardspråket betraktas som helheten av dess normer. Om vi skiljer ut all rättslig och administrativ reglering från språkvården, behövs minst fyra separata termer för att beteckna de övriga aspekterna av reglering och självreglering som direkt rör standardspråksvarianten och dess normer (se tabell 2). BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 9 TABELL 2. Den reglerande (eller självreglerande) karaktären och nivåerna för standardspråket samt behovet av termer Om vi delar upp några av de processer som betecknas med dessa fyra termer i mindre etapper kommer ännu fler termer att behövas. Eftersom flera etapper kan urskiljas i den medvetna regleringen av standardspråkets normer (T2) (fastställande av normer, stadfästande av dem och spridning i språkbruket), får var och en av dem också ofta en särskild benämning. Det är alltså uppenbart att litauisk språkvetenskap använder fler termer för detta ändamål än de som anges i KNS-tabellen (jfr tabell 1). I figur 1 anges de termer som oftast används (eller föreslås för användning) i dagens litauiska språkvetenskap: standardisering (standardiseringsprocess), standardiserande verksamhet; normering, normalisering (normaliseringsprocess) samt kodifikation och kodifiering. Detta är den terminologiska uppsättning som undersöks i det följande. Alla dessa termer är dessutom förbundna med de bärande begreppen ”standard”, ”norm” och ”kodex”; därför behöver även deras betydelser i relation till termerna i den aktuella uppsättningen klargöras. FIGUR 1. Termer som används (eller föreslås för användning) i litauisk språkvetenskap för att beteckna reglering (eller självreglering) av standardspråket BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 10 Nedan diskuteras dessa termer i tre separata grupper utifrån deras samband med de bärande begreppen. Termerna i varje grupp har särdrag vad gäller uttryck, innehåll och bruk, liksom särskilda kopplingar till termer i andra språk, framför allt engelska. 2.1. Standardisering (standardiseringsprocess) och standardiserande verksamhet Standardisering, som innebär att språkets uttrycksmedel homogeniseras, varianter avlägsnas och normer utkristalliseras, betraktas till skillnad från kodifikation (se avsnitt 2.3) som en sociolingvistisk universalie (se Deumert 2004: 6). Detta beror på det historiskt framvuxna behovet hos en heterogen språkgemenskap av att ha en språkstandard, eller ett riktmärke – en gemensam språkvarietet som alla förstår och dess normer (Milroy, Milroy 1999 [1985]: 19). I den engelskspråkiga språkvetenskapliga traditionen används termen standardisering (eng. standardization) i flera betydelser. Den första betydelsen av standardisering är på makronivå (T1), det vill säga den rör standardspråket som en nationell språkvarietet och innebär ett mer eller mindre medvetet, planmässigt och centraliserat skapande och reglerande av denna varietet (Deumert 2004: 6; Subačius 2004: 104–1056). Mer specifikt definierar Ana Deumert standardisering som en process där standardiserade språk, som varieteter som är relativt homogena, kodifierade och ideologiskt legitimerade, skapas och utvecklas genom mer eller mindre planmässig verksamhet utförd av enskilda personer eller grupper, och sprids via officiella kontrollkanaler, särskilt genom utbildningssystemet (Deumert 2010: 244). Standardisering betecknar också hur en sådan varietet växer fram spontant (T3). Dessa två betydelseaspekter har direkt samband med betydelserna hos det för språkvetenskapen närmast liggande bärande substantivet standard och adjektivet standardmässig på engelska. Jfr: standard (substantiv) – en språkform som allmänt erkänns som den vanliga formen. (Eng. A form of language that is widely accepted as the usual form.) (OD) standard (adjektiv) – som betecknar eller har samband med en språkform som allmänt erkänns som den vanligen korrekta formen: talare av standardspråket (Eng. Denoting or relating to the form of a language widely accepted as the usual correct form: speakers of standard language) (OD) 6 Giedrius Subačius återger Charles Fergusons uppfattning om standardisering från 1968: ”Enligt honom är språklig standardisering en process där en språkvariant blir allmänt accepterad av språkgemenskapen som en överdialektal norm – språkets bästa form.” BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 11 standard (substantiv) – något som fastställts av en auktoritet, tradition eller allmän överenskommelse som modell eller exempel) (eng. something established by authority, custom, or general consent as a model or example) (MW) standard (adjektiv) – i allt väsentligt enhetlig, etablerad genom utbildade människors skriftliga och muntliga bruk och allmänt erkänd som godtagbar: allmänt (standardiserat) uttal (eng. substantially uniform and well established by usage in the speech and writing of the educated and widely recognized as acceptable: standard pronunciation <...>) (MW) Således är det i engelskspråkigt bruk vanligt att kalla en gemensam, konventionell språkvarietet för standard. Den andra betydelsen av standardisering i engelskan gäller mikronivån (T2). Det handlar om att eliminera varianter av samma språkliga enhet (till exempel stavning, uttal, form hos ord osv.), det vill säga att legitimera, erkänna och betrakta en av de varianter som finns i språket som normativ (jfr Milroy, Milroy 1999 [1985]: 18–23). I den lettiska VPSV anges två betydelser av standardisering (standartizēšana, standartizācija): den ena beskrivs som en process för utarbetande av standarder (dokument), särskilt i samband med terminologisk ordning, medan den andra betydelsen hänvisar till språknormering (VPSV 2007: 371–372). I den lettiska språkvetenskapliga terminografin har alltså endast betydelsen T2 aktualiserats. I den litauiska kolumnen i KNS-tabellen anges formen standardisering, och det hävdas att denna term inte beskrivs i LKE. Det stämmer, men varianten standardisering, standardizacija, definieras i Kalbotyros terminų žodynas (KTŽ 1990) och andra källor, eller anges åtminstone med hänvisningar till andra termer som förstås synonymt (se tabell 37). 7 I denna och följande tabeller är termerna mina markeringar. – R. M. BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 12 TABELL 3. Definitioner av termerna standardisering och standardisering i litauiska källor Šaltiniai Apibrėžtys KTŽ standartizacija – стандартизация, standartization8, normalization. Įvairių to paties kalbos elemento (tarties, formų, žodžių ir kt.) variantų panaikinimas, t. y. vieno iš kalbos turimų variantų įteisinimas, pripažinimas, laikymas norminiu. Skirtingai nuo anglų kalbos, kurioje standartizacijos terminu paprastai žymima kalbos normalizacija, lietuvių ir rusų kalbotyroje paprastai kalbama tik apie terminų standartizaciją. LKE nėra. LTŽ standartizacijos nėra; yra tik kalbos standartizavimas, žr. kalbos norminimas. DŽ7i standartizacija – standartų nustatymas. TŽŽ standartizacija – kalbot. to paties kalbos elemento variantų panaikinimas. Dėl lietuvių kalboje ne visada aiškiai daromo skirtumo tarp vedinių su baigmeniu -avimas (veiksmo pavadinimas) ir -acija (veiksmo rezultatas arba sukonkretėjęs reiškinio pavadinimas) kai kada pastaruosius linkstama vartoti stipriojoje pozicijoje, t. y. abiem atvejais linkstama prie standartizacijos9 – kaip kad yra anglų ar rusų kalbose (tai tinka ir 2.3 skyriuje aptariamiems terminams kodifikacija ir kodifikavimas). Akivaizdu, kad lietuviškuosiuose leksikografijos šaltiniuose standartizacija (arba standartizavimas) apibrėžiama T2 reikšme, t. y. turint galvoje ne makrokontekstą, o sąmoningą bendrinės kalbos normų reguliavimą, ir ne bet kokį, o vienakryptį, mažinantį variantišką raišką. Todėl suprantama, kad T2 sąvokai pavadinti susidaro variantiška sinonimų pora standartizacija (standartizavimas) ir norminimas (apie šį žr. 2.2 skyrių). O kaip tada dėl sąmoningo bendrinės kalbos normų reguliavimo (T2) ir savaiminės jų raidos (T4) skirties? Giedrius Subačius savaiminiam normų kristalizavimuisi pavadinti (T4) lietuvių kalboje siūlo vartoti standartėjimą (normėjimą), o normų reguliuojamajai veiklai (T2) – standartizavimą (norminimą) (Subačius 2002: 229). Taigi T2 ir T4 atveju matyti terminų perteklius: turint aiškiai su norma siejamą terminą norminimas, su standartu siejami terminai nėra tikslingi. 8 Anglų kalboje vartojama forma standardization (plg. standard „standartas“). 9 Plg. įstaigos, kuri rūpinasi terminų standartizavimu, pavadinimą Lietuvos standartizacijos departamentas. BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 13 Kaip tik dėl to lietuvių kalboje norminamosios kalbotyros terminai standartizacija ar standartizavimas nėra populiarūs. Dabartinėje kalbinėje literatūroje šie terminai, jei ir pasitaiko ne terminologijos tekstuose, nėra įgavę konkretumo: dažniau vartojami apibendrinamąja vienodinimo, bendrinimo reikšme, plg.: Žodynas yra žodynas, didelės gyvasties iš jo neišreikalausi, bet per didelė standartizacija ir jo gyvastį gali mažinti. <...> Šiais kalbos biurokratinimo ir standartizavimo laikais dažniau reikėtų prisiminti žmones, kėlusius gyvosios kalbos svarbą. (Kniūkšta 1995: 29) Vienas iš svarbiausių skiriamųjų bendrinės kalbos požymių yra didelis struktūros subendrinimo, arba standartizavimo, laipsnis. (Pupkis 2005: 31) Tokios vartosenos priežastis aiški: lietuvių kalboje standartas suprantamas kiek kitaip nei anglų kalboje, o tai iš dalies lemia ir termino standartizacija skirtumus abiejose kalbose. Tarptautinių žodžių žodyne (toliau – TŽŽ) (2013) nurodomos trys standarto reikšmės, ir nė viena iš jų nepažymėta kaip kalbotyros terminas: standártas [angl. standard – norma, pavyzdys], norma, pavyzdys; sutartas, nustatytas matas, pagrindas: 1 standartizacijos dokumentas, nustatantis normas, taisykles ir reikalavimus produkcijai, metodams, sąvokoms, simboliams arba kt. objektams; 2 tipinis pavyzdys, atitinkantis tam tikras kokybės, chem. sudėties, fizik. savybių, mato, masės ir kt. sąlygas; 3 aukso △ ek. aukso padengtų pinigų sistema, kurioje pinigus galima pakeisti į auksą; valiutos kursas, išreikštas aukso kiekiu. Standartizacija lietuvių, kaip ir latvių, kalboje dažniausiai ir siejama su griežtų standartų diegimu; tai yra standartų diegimo, virtimo (vertimo) standartų procesas. Viena iš kalbos dalykams artimiausių sričių – terminų standartų kūrimas, todėl šioje srityje, kaip nurodyta KTŽ (1990: 191), standartizacijos terminas dažniausiai ir vartojamas. Dar plg. Kazimiero Gaivenio teiginį, kad „[s]ąvoka „terminų standartizacija“ reiškia tik terminų standartų rengimą“, siekiant suderinti skirtingų kalbų sąvokas, jų mikrosistemas ir terminus (Gaivenis 2002: 81). Panašiai ir būdvardis standartinis, -ė lietuvių kalboje apibūdina objektą, atitinkantį standartą, t. y. nepasižymintį nukrypimu nuo jo (TŽŽ 2013): 1 atitinkantis standartą, tipinis; 2* neturintis individualumo, šabloniškas, neoriginalus10. 10 Žvaigždutė * TŽŽ 2013 reiškia, kad reikšmė perkeltinė. BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 14 Stilistikoje standartiškumas siejamas su šablonu, kalbos štampais ir priešinamas kalbos gyvumui. Bendrinės kalbos normos, tiek realiosios, tiek kodifikuotos, toli gražu ne visais atvejais yra nevariantinės, nekalbant jau apie funkcinių stilių, komunikacinių sričių, kalbos registrų įvairovę, kuri lemia ir raiškos priemonių variantiškumą. Kaip tik dėl šių priežasčių ne visiems priimtinas siūlymas bendrinę kalbą lietuviškai imti vadinti standartine kalba, t. y. griežtai, be nuokrypių atitinkančia standartą – nevariantiska, nepaliekanti alternatyvios raiškos (plg. Locher, Strässler 2008: 1–2), be to, šabloniška, t. y. stilistiškai skurdžia. Jeigu bendrąją standartizacijos sampratą, kuri sietina su variantiškumo nepripažįstančiu standartu, pritaikysime kalbotyros sričiai, galėsime sakyti, kad kalbos standartizacija yra procesas, kurio metu susidaro arba nustatomas ir palaikomas kalbos standartas. Vadinasi, standartizacija – pirmiausia bendrinės kalbos kūrimo(si) procesas, tiksliau – vienos kalbos atmainos iš(si)skyrimas iš kitų regioninių ar socialinių atmainų ir jos virtimas (pavertimas) standartu bei tolesnis kultivavimas. Tai logiška, nes, skirtingai, nei kalbant apie mikrolygmenį, kur nėra tikslo variantiškumą visiškai pašalinti, makrolygmeniu iš tiesų atsisakoma atmainų įvairavimo kalbinės bendruomenės viešajame bendravime. Kaip tik šia T1 reikšme lietuvių kalboje atskiro nusistovėjusio termino ir nėra. Tiesa, tų nedaugelio autorių, kurie rašo bendrinės kalbos istorijos klausimais ir skaito dabartinę užsienio kalbotyros literatūrą, ypač naujesniuose tekstuose tokios vartosenos pasitaiko, plg. (paryškinta pačiame šaltinyje. – R. M.): Kalbos standartizavimu vadinamas bendrinės kalbos formavimasis arba raida: tai tam tikras kalbos sąmoningo planavimo (kūrimo) ir savaiminės raidos procesas. (LBK 2014: 24) Vadovėlyje moderniau pažvelgta į lietuvių bendrinės kalbos formavimąsi ir raidą. Bendrinės kalbos samprata čia aptarta per keturis kalbos standartizavimo (kalbos planavimo) aspektus, padėsiančius geriau suvokti lietuvių bendrinės kalbos vietą kitų Europos bendrinių kalbų kontekste, jos ištakas, šiandienes kodifikacijos tendencijas ar valstybinės kalbos politikos ir planavimo prioritetus. (LBK 2014: 9) BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 15 Nors šiose citatose vartojamas tik variantas standardizavimas, lietuviškai turime galimybę savaiminį ir sąmoningą bendrinės atmainos kūrimo(si) procesą (T3 ir T1) pavadinti skirtingais terminais: 1) standartizacija (standartėjimas), 2) standardizavimas. Šiems terminams makrolygmeniu vartoti pagrindo duoda ir keli tarptautiniai su standartu kaip kalbos atmaina susiję kalbotyros terminai, pasitaikantys ir lietuvių kalbotyros darbuose: 1) destandardizacija – priešingas standartizacijai procesas, t. y. bendrinės kalbos išsisklaidymas postmoderniajame pasaulyje (Nekvapil 2010 [2008]: 260). 2) standardologija – mokslas apie bendrinių kalbų kūrimąsi (standartizaciją) (žr. Deumert, Vandenbussche 2003: 455–469); 3) substandartas – bendrinę kalbą reguliariai lydintys reiškiniai, paprastai atsiradę dėl interferencijos su kitomis, nebendrinėmis atmainomis (dažniausiai reiškiasi sakytine forma) (plg. Milroy, Milroy 1999 [1985]: 2); 4) kvazistandartas – kitaip, negu mokslo priimta, suprantamas standartas (t. y. bendrinės kalbos atmaina) (Aliūkaitė 2009: 160–187); Taigi pagal anglakalbę tradiciją lietuvių kalboje skolintą terminą standartizacija, lietuvių kalboje pasidarytus standardizavimą ir standartėjimą, taip pat naujus bendrašaknius terminus tikslingiausia makrolygmeniu (T1) sieti su bendrine kalba kaip nacionalinės kalbos atmaina. 2.2. Normering och normalisering (normbildning) Det behövs en separat term för att beteckna processen att ordna konkreta normer för det allmänna språket (T2). I den mest allmänna betydelsen används på litauiska termen normering för detta ändamål. Den bärande termen är norm, som, när den kopplas till det allmänna språket, utöver att beteckna de faktiskt fungerande språkfakta som erkänns av språkgemenskapen – faktiska normer – också har betydelsen ”ett språkligt mönster som dess användare bör följa” (KTŽ 1990: 134), ”det uttrycksmedel som är lämpligast för det allmänna språket, fastställt med utgångspunkt i språkbruket och utvecklingens lagar” (TŽŽ 2013). För att skilja dem från de faktiska normerna benämns de normer för det allmänna språket som fastställts i kodifieringsverk ofta som kodifierade normer. Det viktigaste målet med normeringen av det allmänna språket är att, med hänsyn till kodifieringen av det allmänna språket och förändringarna i språkbruket, upprätthålla en balans i det allmänna språkets funktion (flexibel normstabilitet), så att denna språkvarietet, genom ständig förnyelse, på bästa sätt BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 16 tillgodoser behoven hos den språkgemenskap som använder den. Normeringens uppgifter anknyter i sin tur till det allmänna språkets trefaldiga utvecklingstillstånd: 1) det förflutna: att eftersträva normernas beständighet, det vill säga att bevara kontinuiteten i det allmänna språket och normtraditionen; 2) nuet: att eftersträva det allmänna språkets funktionalitet, det vill säga att med vissa tidsintervall se över kodifieringen och fastställa sådana normer och regler för språkbruket i det allmänna språket som möjliggör ett flexibelt utnyttjande av uttrycksmöjligheterna; 3) framtiden: att skapa gynnsamma förutsättningar för det allmänna språkets utveckling och förutse hur och i vilka riktningar det allmänna språket skulle kunna förnyas. Som också framgår av KNS-tabellen används normering ibland omväxlande med termen kodifiering. Dessutom delas processen vanligtvis upp i steg, som ofta vart och ett har ett eget namn. Den tjeckiske lingvisten František Daneš har angett följande steg i normeringsprocessen (han kallar den visserligen kodifiering och utvidgar därmed termens betydelse, medan han betraktar normering som en av kodifieringens delar) (Данеш 1988 [1979]: 281–283): 1) det beskrivande steget: fastställande och objektiv beskrivning av normerna för det allmänna språket; 2) det reglerande (normerande) steget: a) det värderande steget (språkliga uttrycksmedel och deras användningssätt bedöms enligt vissa objektiva kriterier, med hänsyn till samhällets behov och det allmänna språkets utvecklingsdynamik), b) steget med direkt kodifiering; 3) det realiserande (strategiskt-taktiska) steget: införande av kodifieringen i språkbruket. I dagens normerande litauiska lingvistik (i mindre utsträckning inom lexikografin, se tabell 4, och i större utsträckning i nyare vetenskaplig litteratur) finns en tydlig motsatt tendens: termen normering används i en vidare betydelse än den F. Daneš anger, medan betydelsen av kodifiering begränsas till termen för steg 2b. BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 17 TABELL 4. Definitioner av termen norminimas i litauiska källor Šaltiniai Apibrėžtys KTŽ Literatūrinės kalbos norminimas (žr. n o r m a l i z a c i j a) yra mokslinis vartotinųjų kalbos sistemos faktų nustatymas (p. 134, straipsnyje norma). LKE Kalbotyros metodais pagrįstas kalbos normų nustatymas bei parinkimas vadinamas kodifikavimu, arba norminimu (p. 253, straipsnis kalbos norma). LTŽ kalbos norminimas (tas pat kas standartizavimas) – (angl. standardisation, pranc. normalisation (f), standardisation (f), rus. нормализация, vok. Sprachkritik (f), Sprachlenkung (f), Sprachpflege (f), Sprachregelung (f)) bendrinės, visuotinės, pavyzdinės kalbos kaip oficialiosios bendravimo priemonės nustatymas; kalbos vartojimo normų ↑kodifikavimas, jų tikslinimas ir diegimas į ↑vartoseną. Δ dažniausiai susijęs su viešąja kalba ir su rašytine kalba, rašytiniu kodu, rašybos taisyklėmis ir pan. DŽ₇ᵢ norminimo nėra; norminti – nustatyti normas, tvarkyti pagal normas. TŽŽ norminimo nėra; norminti – nustatyti normas, tvarkyti pagal normas. Pagal pačią plačiausią sampratą norminimas atstoja T1 terminą – taip jis apibrėžiamas LTŽ: „bendrinės, visuotinės, pavyzdinės kalbos kaip oficialiosios bendravimo priemonės nustatymas“, t. y. turimas galvoje kalbos atmainos pasirinkimas. Pagal siauresnę, būdingiausią sampratą, bendrinės kalbos normų nustatymas apima vartosenos tyrimą, normų atranką ir vertinimą. Be to, norminamajam procesui priskiriamas ir oficialus normų įteisinimas raštu bei normų sklaida. Antrąjį dėmenį – normų įteisinimą raštu, – o kartais ir pirmąjį, linkstama vadinti atskiru terminu kodifikacija (žr. 2.3 skyrių). Kad norminimas ir kodifikacija ne visada tapatinami, rodo ir Valstybinės lietuvių kalbos komisijos (VLKK) įstatymas. 3-io straipsnio, kuriame vardijami VLKK uždaviniai, 4-ame punkte vartojami šie abu terminai, tik pačiame įstatyme nepateikiamos jų apibrėžtys (VLKK Į 2016): Kalbos komisija: <...> 4) nustato lietuvių kalbos tvarkybos kryptis, sprendžia lietuvių kalbos norminimo ir kodifikavimo klausimus; <...>. Beje, tame pačiame įstatyme bendrinės kalbos normas fiksuojantys veikalai apibūdinami bendresniu pažyminiu norminamasis, o ne siauresniu kodifikacijos (VLKK Į BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 18 2016), – galbūt todėl, kad, pavyzdžiui, vadovėliai gali būti laikomi normų šaltiniu, bet neturi kodifikacinės galios: 5) vertina ir tvirtina svarbiausius norminamuosius kalbos veikalus (žodynus, žinynus, vadovus, vadovėlius); <...>. Kaip norminimo (ir ta pačia reikšme suprantamos kodifikacijos) variantas lietuvių kalbotyroje pavartojamas terminas normalizacija11. Plg. sakinį iš Jono Klimavičiaus straipsnio (Klimavičius 2002: 22): Labiausiai mokslinės lingvistinės analizės reikalingi variantai ir klaidos, ypač objektyvios vartosenos ir pagal prigimtį subjektyvios normalizacijos (normų kodifikacijos) prieštaravimai ir susikirtimai. Ankstesnėje kalbotyros literatūroje normalizacija vietoj norminimo pasitaikydavo dažniau, greičiausiai palaikoma ir rusų kalbos, o šiomis dienomis ji jau retoka, nes tada, kai norminimas ir normalizacija laikomi tą patį reiškiančiais terminais, pirmenybė teikiama aplietuvintajam, arba normalizacijos visai atsisakoma (žr. 5-ą lentelę). 5 LENTELĖ. Termino normalizacija apibrėžtys lietuviškuose šaltiniuose Šaltiniai Apibrėžtys KTŽ normalizacija, нормализация, normalization. Kalbos norminimas, jos normų nustatymas, tvarkymas (p. 135). LKE normalizacijos nėra. LTŽ normalizacijos nėra. DŽ₇ᵢ normalizacija – normos, normų nustatymas; sutvarkymas pagal normas, taisykles, nuostatus. TŽŽ normalizacija 1. normalios padėties nusistojimas, įvedimas; sunorminimas, sutvarkymas pagal normas, taisykles, nuostatus; 2. privalomų normų nustatymas ir įgyvendinimas (ir dar dvi konkretesnės su pramonės gamyba susijusios reikšmės). 11 Tokia tradicija ėjo bent nuo prieškario Gimtosios kalbos, kur buvo kalbama apie bendrinės kalbos normalizacijos kriterijus, plg. Gimtoji kalba, 1938: 143. BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 19 Vis dėlto reikia pažymėti, kad būta mėginimų šiuodu terminus – norminimą ir normalizaciją – diferencijuoti (atsiremiant į tą normalizacijos reikšmės sandą, kuris TŽŽ (2013) nusakytas kaip „normalios padėties nusistojimas“. Pavyzdžiui, Jonas Palionis normalizacijos terminu vadina savaiminį normų kristalizavimosi procesą12, kurio metu kalbos normos išsirutulioja, išsigrynina pačioje kalbos praktikoje (T4) (Palionis 1989: 51; dar plg. Miliūnaitė 2003: 42–43). Praktiškai nevartojamas dar vienas – G. Subáčiaus siūlytas aplietuvintas šios reikšmės termino variantas normėjimas (Subáčius 2002: 229). Ar terminas normalizacija apskritai reikalingas praktiškai, ar svarbi tik teorinė galimybė jį tokį turėti? Kadangi normų kristalizacija vyksta kiekvienoje pokyčių patiriančioje kalboje, taigi ir sąmoningai nereguliuojamose atmainose, tikslinga prireikus šį procesą įvardyti atskiru terminu. Bendrinės kalbos normų kristalizacija specialiai tyrinėjama mažai, šis procesas kartais sąlygiškai įtraukiamas į pirmąjį norminimo etapą, kuriame aprašomos vartosenoje funkcionuojančios normos ir konkuruojantys jų variantai, tačiau dėl tikslumo gali prireikti jį skirti nuo norminimo. Normų kristalizacija gerai matyti, kai į kalbą patenka koks nors naujas reiškinys ir netrukus ima konkuruoti su lietuviškos raiškos variantais. Vartosenoje dažnai pirmiausia stichiškai vyksta tinkamiausio varianto paieška, normintojams stebint padėtį ir dar nesikišant į šį procesą. Pavyzdžiui, kai lietuvių kalboje pradėta vartoti sunkiai adaptuojama anglybė think-tank, dažniausiai reiškianti „tarpdalykinius tyrimus atliekančią ekspertų grupę, kurią remia vyriausybiniai arba komerciniai klientai, ir patariančią jiems socialiniais, politiniais ar pan. klausimais“ (ND, žiūrėta 2017 11 14), vartosenoje susidarė tokia konkuruojančių raiškos būdų įvairovė (paryškinta mano, pavyzdžiai pateikti chronologiškai. – R. M.): Kažin ar daug žmonių yra girdėję apie tokį Demokratinės politikos institutą (DPI), kuris buvo ir yra (ne)oficialus Tėvynės sąjungos „think tank“ (smegenų centras). O juo labiau apie jo prezidentą M. Adomėną, kuris nuo tų pačių 2006 metų buvo ir Seimo pirmininko pavaduotojo Andriaus Kubiliaus patarėjas. (lzinios.lt, 2009) Pirmiausia universitetai atlieka savo profesinės srities lyderio vaidmenį – jie organizuoja konferencijas, kviečia verslininkus, daro kasmetinius renginius, rengia publikacijas, seka žinias, 12 Savaiminis normų kristalizavimosi procesas būdingas ne tik bendrinės kalbos atmainai; galima kalbėti ir apie kitų kalbos atmainų, ir apie ankstesnio, ikikodifikacinio laikotarpio, iki susikuriant bendrinei kalbai, normų kristalizaciją. BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 20 daro ekspertines išvadas. Kitaip sakant, veikia kaip think-tank komanda – kaip „smegenų centras“ šalia pasirinktos industrijos. (Universiteto žinios, 2012) LLRI yra ne mokslinių tyrimų institutas, o idėjų kalvė (angl. Think tank). Jis teikia praktines idėjas, pasiūlymus, situacijos vertinimus bei komentarus, užsiima visuomenės švietimu. (lt.wikipedia.org, 2014) Rusijos „thinktankas“ „Katehon“ yra Kremliaus palaikomas naujienų puslapis, kuris dažnai siūlo geopolitinę informaciją, tiesiog prisotintą karinio ortodoksinio nacionalizmo. (tv3.lt, 2016) Trečioji pakopa – think tankai arba lietuviškai idėjų kalvės ir smegenų centrai Taip, draugai socialdemokratai su savo „darbo grupėmis“ pabandė paversti šį mechanizmą parodija. Bet atskirkime grupę sovietinių partinių bičiulių, kurių vienintelis tikslas greičiau įsisavinti ES lėšas, nuo smegenų centro, kurio vieno profesoriaus intelektas ir tarptautinė patirtis gali pranokti visos „darbo grupės“ kartu sudėjus. (delfi.lt, 2016) Ar R. Karbauskis yra susipažinęs su minėta amerikiečių think-tank'o CSIS analitine studija „Kremliaus scenarijai“ ir joje išdėstytais konkrečiais techniniais siūlymais, kokių veiksmų turi imtis Vakarų valstybės, kad užkardytų kelią tam, kad verslas, susijęs su Rusija, nedarytų žalingo poveikio nacionalinių valstybių politikoms? (delfi.lt, 2016) „Komiteto biuras pasitikslino, nei šią, nei praėjusią kadenciją nebuvo tokio sprendimo, kad komitetas neišleistų į komandiruotę, tuo labiau, kad iš Seimo jokių lėšų nėra prašoma ir tai rimtas renginys, Europos liaudies partijos think tanko Generalinė asamblėja, kur aš atstovauju Tėvynės sąjungai ir reguliariai lankausi“, – BNS sakė M. Adomėnas. (delfi.lt, 2017) „Europa – ar dar tebeveikiam išvien? Ką gyventojai ir elitai iš tikro galvoja apie ES?“ – tokiu pavadinimu šį antradienį paskelbta idėjų kalvės studija, grindžiama plataus masto reprezentatyvia apklausa. (delfi.lt, 2017) Šie pavyzdžiai rodo, kad kristalizuojasi du lietuviški metaforiški, dėl to pagaulūs atitikmenys idėjų kalvė ir smegenų centras, kurie ilgainiui turėtų išstumti svetimybę bent iš oficialiosios vartosenos. Tiesa, TB pateiktas lietuviškas daugiskaitos formas think tanks atitikmuo analitikų centrai¹³, bet vartosenoje jis beveik neturi atramos, arba analitikos centru verčiamas kitas angliškas terminas analytics center. Toks normos radimosi etapas, kol vartosenoje nusistovės perspektyvus variantas, ir gali būti vadinamas normalizacija. Jis 13 Šis terminas fiksuotas į TB įtrauktame šaltinyje: Politikos mokslų enciklopedinis žodynas. Redaktorių kolegija: Algimantas Jankauskas (ats. red.) ir kt. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 2007. BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 21 dažnai eina pirmiau už norminimo procesą, o kartais ir lygiagrečiai su juo (kai stebima ir tiriama įvairuojanti vartosena), kol įteisinama (kodifikuojama) tam tikro laikotarpio realioji norma. Angl天kalbės kalbotyros tekstuose terminas norma dažnai vartojamas pramaišiui su standartu, o kartais skirtingose kalbotyros šakose jie traktuojami skirtingai (Locher, Strässler 2008: 1). Žodynuose norma bendresne reikšme – kaip modelis, etalonas ar pavyzdys – apibrėžiama ir kaip standarto sinonimas (OD; MW), o kalbotyroje – kaip siauresnė už standartą sąvoka. Terminas norminimas, arba normalizacija (angl. normalization), anglkalbėje kalbotyroje, kaip matyti ir KNS lentelėje, vartojamas ne norminamosios kalbotyros reikalui, o fonetikos srityje. Norminamajam procesui pavadinti jį atstoja aptartoji standardizacija (antrąja reikšme, T2) (plg. Bartsch 1985: 23; Subačius 2002: 229). Latvių kalbotyroje vartojamas terminas kalbos norminimas (valodas normēšana) apibrėžtas kaip „normos nustatymas – procesas, susijęs su kalbos dėsningumų ištyrimu, fiksavimu, vertinimu, palaikymu ir sklaida“, o jo atitikmenys kitomis kalbomis nurodyti šie: angl. language standardization, vok. Sprachnormierung (f), Sprachpflege (f), rus. нормализация языка (VPSV 2007: 421), taigi atitinka lietuviškąją norminimo sampratą. 2.3. Kodifikation och kodifiering Som framgick av föregående avsnitt krävs en särskild term för ett viktigt steg i normeringen (eller i den betydelse som standardisering används), under vilket de utvalda normerna för standardspråket fastställs skriftligt i vissa källor (se (Milroy, Milroy 1999 [1985]: 22, 28; Nevalainen, Tieken-Boon van Ostade 2006: 283). Det är sant att urvalet av normer ofta också förknippas med detta steg, som skiljs från den mer abstrakta termen normering, men som nämndes i avsnitt 2.2 är gränserna mellan normeringens steg relativa. Teoretiskt sett är kodifiering särskilt viktig för definitionen av ett av den normativa lingvistikens viktigaste begrepp – språknormen. När standardspråkets normer fastställs skriftligt blir de kodifierade, och med tiden uppstår därför en större eller mindre skillnad mellan dem och de faktiska normer som fungerar i språkbruket. I engelskspråkig lingvistisk litteratur och i lexikografiska källor används ordet kodifiering (eng. codification) för detta ändamål, utan att någon skillnad görs mellan processen och dess resultat. Till skillnad från standardisering, kodifiering kan endast vara medveten och organiserad BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 22 verksamhet; som urval och/eller skriftlig fastställning av föreskrivande språknormer är kodifikation inget universellt fenomen utan har en tydlig kulturell prägel (se Deumert 2004: 6). Termen populariserades av Einar Haugen på 1960-talet i samband med hans diskussion om språkplanering (Haugen 1966: 922–935). Den utgör en del av planeringen av språkets struktur (se Miliūnaitė 2010: 231–256 för en utförligare behandling): i regel kodifieras systemet av skrifttecken och stavningsregler, uttal, betoning, ordförråd, morfologi och syntax. I lettiska VPSV beskrivs kodifiering (kodificēšana, kodifikācija) som ”urval och fixering av språkets normer i normativa källor, till exempel grammatikor och rättskrivningsordböcker” (VPSV 2007: 184), och förstås alltså snävare än normering, som definieras i samma ordbok. I såväl utländsk som litauisk språkvetenskaplig forskning råder det minst förvirring kring termen kodifiering. Kodifikation betecknar i första hand samlingsbenämningen på en del (ett skede) av normeringsarbetet: den officiella skriftliga fastställelsen, i vissa för språkgemenskapen tillgängliga prestigefyllda källor, av de språknormer och regler som har fastställts i normeringsprocessen: ordböcker, grammatikor, stil- och språkbrukshandböcker, regelsamlingar samt beslut och rekommendationer från språkvårdsinstitutioner (jfr Garvin 1993: 42). Kodifikation är som ett av språkplaneringens element också en del av Einar Haugens välkända modell för språkplanering, som författaren själv har reviderat flera gånger och som omfattar de viktigaste skedena i standardspråkets utformning (se Haugen 1983: 270–275). För det andra är kodifiering själva resultatet av att den gemensamma språkets normer och regler får officiell status, alltså, kan man säga, helheten av officiellt fastställda normer och regler (Girdenis, Pupkis 1978: 56). Begreppet ”kodex” som ligger till grund betyder just ”en samling regler inom något vetenskapsområde” (TŽŽ 2013). Därför talar man vid behov om ändringar av kodifieringen eller de kodifierade normerna (se Miliūnaitė 2007: 7–23 för en utförligare behandling). För att tydligare skilja processen från resultatet eller från den sammanfattande benämningen på en del av normeringsarbetet används ibland även termen kodifiering för att beteckna processen där den gemensamma språkets normer officiellt fastställs skriftligt, men i praktiken är denna tendens inte särskilt framträdande. Skillnaden mellan kodifiering och kodifiering görs också i LTŽ (2012). I de litauiska lexikografiska och encyklopediska källor som undersökts skiljer sig uppfattningen om kodifiering inte mycket (se tabell 6). BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 23 TABELL 6. Definitioner av termerna kodifiering och kodifiering i litauiska källor Šaltiniai Apibrėžtys KTŽ nei kodifikacijos, nei kodifikavimo nėra. LKE Kalbotyros metodais pagrįstas kalbos normų nustatymas bei parinkimas vadinamas kodifikavimu, arba norminimu (straipsnis kalbos norma). LTŽ kodifikacija – (angl. codification, pranc. codification (f), rus. кодификация, vok. Kodifizierung (f)) kalbos taisyklės, norminamuosiuose darbuose aprašytos normos ir jų vartojimo dėsningumai. kodifikavimas – (angl. codification, pranc. codification (f), rus. кодифицирование, vok. Kodifizierung (f)) kalbos norminimo veiklos dalis – pirminis normų nustatymas. DŽ7i kodifikacija lingv. pavyzdinių kalbos normų nustatymas ir sisteminimas, teikyba. TŽŽ kodifikacija kalbot. pavyzdinių kalbos normų nustatymas ir sisteminimas. Kaip nurodė ir KNS lentelės autoriai, LKE kodifikavimas prilyginamas norminimui kaip sinonimas. Kituose šaltiniuose skiriamos kodifikacijos procedūros – normų nustatymas, sisteminimas, parinkimas, teikyba – taip pat rodo, kad kodifikacija čia suprantama labai plačiai ir iš esmės nesiskiria nuo norminimo. Plg. J. Palionio pateiktą kodifikacijos apibrėžtį (Palionis 1989: 51): Mokslinis rašomosios kalbos normų aprašymas bei sisteminimas, taip pat tam tikrų kalbos ir rašybos lyčių tikimo normai nustatymas, vadinamas kodifikacija. Tačiau naujesnėje kalbinėje literatūroje terminas kodifikacija santykiauja su terminu norminimas kaip dalis ir visuma (plg. Miliūnaitė 2003: 42; Miliūnaitė 2006a: 50–59; Miliūnaitė 2006b: 9–28; LTŽ 2012). Žinoma, tai nepanaikina susidariusių, kad ir dalinės, jų sinonimijos. Ypač sinonimiškumas ryškus sudėtinių terminų kalbos norminimo / kodifikacijos (–avimo) principai ir kriterijai vartosenoje14. 14 Plg., pavyzdžiui, mokslo straipsnių pavadinimus, kurie rodo XX a. pabaigoje šiuos terminus buvus dar ne visai nusistovėjusius: Bendrinės kalbos norminimo ir kodifikavimo principai (Girdenis, Pupkis 1978: 53–66); Evalda Jakaitienė. Dėl semantinės motyvacijos, kaip kodifikavimo kriterijaus. – Kalbotyra XXXVII (1), 1986, 102–105; Aleksas Girdenis, Aldonas Pupkis. Kalbos norminimo principai. – Gimtoji kalba, 1996, 8, 1–5. BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 24 3. MIKROSYSTEMET AV TERMER FÖR REGLERING (OCH SJÄLVREGLERING) AV DET STANDARDSPRÅKLIGA SPRÅKET För att tillgodose den normerande lingvistikens behov av olika termer för att beskriva det standardspråkliga språket som varietet och dess normers spontana utveckling respektive medvetna reglering kan en uppsättning med fyra grundläggande termer (varav två också har litauiserade varianter) presenteras: standardizavimas – standardizacija och norminimas – normalizacija (se tabell 7). TABELL 7. Grundläggande termer för reglering (och självreglering) av standardspråket Inom litauisk lingvistik börjar det, kan man säga, redan växa fram en enighet om att man vid sidan av normering också använder en term med snävare omfattning för att beteckna ett av normeringens skeden – kodifiering, medan resultatet av det senare kallas kodifiering. Schemat i figur 2 visar sambanden mellan de begrepp som benämns med de termer som diskuteras i artikeln. Standardisering och standardisering kan betraktas som de mest övergripande termerna för reglering (och självreglering) av standardspråket, vilken även omfattar de snävare begreppen ”normering” och ”kodifiering”. Standardisering och standardisering används fortfarande ganska sällan inom litauisk lingvistik. Mikrosystemets grund utgörs av termerna normering och kodifiering (kodifiering), medan normalisering hör till periferin, eftersom kärnan i processerna för reglering (och självreglering) av standardspråket är en aktiv, medveten bearbetning av det, det vill säga normering. BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 25 FIGUR 2. Mikrosystemet av termer för reglering (och självreglering) av standardspråket SLUTSATSER Det måste medges att den litauiska lingvistiska terminologin, jämfört med terminologin inom andra vetenskaper, är tämligen dåligt ordnad, varierar avsevärt mellan olika och sällan uppdaterade ordböcker, och att det helt saknas nyare, systematiserade terminologisamlingar som speglar den moderna lingvistiska forskningen i världen. Denna situation gör det svårare att också närma sig den normerande lingvistikens terminologi systematiskt, eftersom den faktiska användningen av termer inom detta område, trots att den tydligt visar vissa tendenser, inte stämmer överens med den varierande och föråldrade bild som återges i de tämligen fåtaliga lexikografiska verken. Med utgångspunkt i litauiska och engelskspråkiga källor samt en lettisk lingvistisk källa definieras i artikeln teoretiskt de viktigaste begreppen inom normerande lingvistik, vilka behövs för att beskriva processerna för skapande (och självskapande) samt reglering (och självreglering) av standardspråket. För det första skiljs dess spontana utveckling från dess medvetna bearbetning utifrån hur denna varietet regleras (och självregleras). Den andra distinktionen gäller processernas mikro- och makronivåer: i det ena fallet omfattas själva standardspråksvarieteten, i det andra dess konkreta normer. BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 26 Efter att ha sammanställt en inventering av de termer som används för att beteckna dessa begrepp (standardisering (standardblivande), standardiserande; normering, normalisering (normblivande) och kodifikation, kodifiering) och undersökt deras inbördes relationer framgick det att vissa termer överlappar varandra, är synonymer med delvis olika betydelser eller förhåller sig till varandra som de betecknade fenomenens del och helhet. Varianterna av de behandlade termerna med ändelserna -acija och -avimas har ännu inte tydligt differentierats enligt de allmänna tendenserna för dessa avledningar att uttrycka betydelsen av ett konkretiserat fenomen (-acija) respektive en handling eller benämningen på en handling (-avimas). De starkaste varianterna med ändelsen -acija (mer precist uttryckt: lånord med en sådan villkorligt urskiljbar ändelse), standartizacija och kodifikacija, används ofta i den mest allmänna betydelsen, såväl om ett fenomen som om en handling. När man överväger hur denna mikrosystem av termer inom normativ lingvistik kan göras mer kompakt, kan följande riktlinjer föreslås: 1. Standardiserande – ett medvetet val av en varietet av standardspråket och en övergripande process för dess reglering. Standardisering – standardspråkets spontana framväxt som varietet och dess egen utveckling. 2. Normering – medveten reglering av standardspråkets normer: undersökning av språkbruket, urval och bedömning av normer, skriftligt fastställande av dem och spridning av dem. Normalisering – den spontana kristalliseringsprocessen för standardspråkets normer. 3. Kodifiering – ett av stegen i den normativa processen: urval av standardspråkets normer och skriftligt fastställande av dem. Kodifikation – resultatet av denna process: helheten av fastställda normer och regler för standardspråket. Utifrån de begrepp som dessa termer betecknar och hur de återges i viktigare litauiska lexikografiska verk utgörs mikrosystemets kärna av tre termer: den mest omfattande termen är standardisering, normering är en del av den, och kodifikation är resultatet av ett av normeringens steg. Även i den litauiska lingvistiska litteraturen förekommer sådana tendenser, men de bör undersökas närmare och därefter slutgiltigt diskuteras för att fastställa en mikrosystem av termer inom detta område som är lämpligt för det nuvarande utvecklingsstadiet för litauiska standardspråket. BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 27 ŠALTINIAI DŽ7 2015: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Vyr. red. Stasys Keinys. 7-as internetinis leid.Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2015. Prieiga internete: http://lkiis.lki.lt. KTŽ 1990: Gaivenis K., Keinys S. Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas: Šviesa. LBK 2014: Agnė Bielinskienė, Asta Kazlauskienė, Erika Rimkutė, Aureli­ja Tamošiūnaitė. Lietuvių bendrinė kalba: normos ir vartosena. Vadovėlis aukštųjų mokyklų studentams. Versus aureus: Vytauto Didžiojo universitetas. Prieiga internete: http://www.llks.lt/pdf2/kalba/Lietuviu%20bendrines%20kalbos%20normos%20ir%20vartosena.pdf (žiūrėta 2017 12 12). LKE 2008: Lietuvių kalbos enciklopedija. Parengė Kazys Morkūnas, redagavo Vytautas Ambrazas. 2-as patikslintas ir papildytas leidimas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. LRVKĮPĮ 2008: Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatymo pakeitimo įstatymas. Projektas XP-1320(2). Prieiga internete: https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAP/TAIS.324133 (žiūrėta 2017 09 15). LRVKĮPĮ 2011: Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatymo pakeitimo įstatymas. Projektas XP-1320(3). Prieiga internete: https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAP/TAIS.402981?jfwid=-wbkgqm837 (žiūrėta 2017 09 15). LTŽ 2012: Lingvodidaktikos terminų žodynas. Meilutė Ramonienė, Jelena Brazauskienė, Nida Burneikaitė, Jurga Daugmaudytė, Eglė Kontutytė, Joana Pribušauskaitė. Vilniaus universitetas. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Prieiga internete: http://www.lsk.flf.vu.lt/file/Lingvodidaktikos_terminu_zodynas___2012_2.pdf (žiūrėta 2017 09 12). MW – Merriam-Webster dictionary. Prieiga internete: https://www.merriam-webster.com/dictionary (žiūrėta 2017 12 06–2017 12 17). ND – Lietuvių kalbos naujažodžių duomenynas. Tęstinis internetinis žinynas nuo 2011 m. Sud. ir ats. red. Rita Miliūnaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Prieiga internete: http://naujazodziai.lki.lt. OD – English living Oxford dictionaries. Prieiga internete: https://en.oxforddictionaries.com (žiūrėta 2017 12 06–2017 12 17). TB – Lietuvos Respublikos terminų bankas. Prieiga internete: http://terminai.vlkk.lt/pls/tb/ BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 28 TŽŽ 2013: Tarptautinių žodžių žodynas. Vilnius: Alma littera. VLKK Į 2016: Lietuvos Respublikos Valstybinės lietuvių kalbos komisijos įstatymas. Galiojanti suvestinė redakcija (nuo 2016-12-29). Prieiga internete: https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAD/TAIS.5412/SwSlyNwRBc?positionInSearchResults=0&searchModelUUID=52f26d53-88fd-4056-9258-86663b3074ee (žiūrėta 2017 12 14). VPSV 2007: Valodniecības pamatterminu skaidrojošā vārdnīca, Rīgā: LU Latviešu valodas institūts. LITERATŪRA A l i ū k a i t ė D. 2009: Bendrinės kalbos vaizdinių tikslumas: kvazistandarto problema. – Respectus Philologicus 16 (21)A, 160–187. B a r t s c h R. 1985: The influence of language standardization on linguistic norms. – Studia Linguistica 39 (1), 23–50. D e u m e r t A. 2004: Language Standardization and Language Change: The Dynamics of Cape Dutch, Amsterdam / Philadelphia: John Benjamins Publishing Company. D e u m e r t A. 2010: Imbodela zamakhumsha – reflections on standardization and destandardization. – Multilingua 29, 343–264. D e u m e r t A., V a n d e n b u s s c h e W. 2003: Research Directions in the Study of Language Standardization. – Germanic Standardizations: Past to present. A. Deumert, W. Vandenbussche (eds.). Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 455–469. G a i v e n i s K. 2002: Lietuvių terminologija: teorijos ir tvarkybos metmenys, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla. G a r v i n P. L. 1993: A conceptual framework for the study of language standardization. – International Journal of the Sociology of Language 100/101, 37–54. G i r d e n i s A., P u p k i s A. 1978: Bendrinės kalbos norminimo ir kodifikavimo principai. – Baltų kalbos ir jų tyrinėjimo metodai. Vilnius, 53–66. H a u g e n E. 1966: Dialect, Language, Nation. – American Anthropologist, New Series 68 (4), 922–935. Prieiga internete: https://alogro.files.wordpress.com/2010/05/haugen_1_d_n.pdf (žiūrėta 2017 12 05). BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 29 Haugen E. 1983: The implementation of corpus planning: theory and practice. – Progress in language planning. International perspectives. Eds. J. Cobarrubias, J. A. Fishman. Berlin: Walter de Gruyter, 269–289. Klimavičius J. 2002: Lietuvių bendrinė kalba: ribos ir beribiškumas, sistema, norma ir kodifikacija. – Terminologija 9, 7–25. Kniūkšta P. 1995: Kalbos tvarkybos tikslas – ugdyti kalbą. – Kalbos kultūra 68, 28–39. Locher M. A., Strässler J. 2008: Introduction: Standards and norms. – Standards and Norms in the English Language. M. A. Locher, J. Strässler (eds.). Berlin: Mouton de Gruyter, 1–20. Miliūnaitė R. 2003: Dabartinės lietuvių kalbos gramatikos norminimo pagrindai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Miliūnaitė R. 2006a: Kodifikacijos ir vartosenos santykiai dabartinėje lietuvių kalboje. – Lituanistica 3(67), 50–59. Miliūnaitė R. 2006b: Kodifikacijos ir vartosenos santykių modelis. – Kalbos kultūra 79, 9–28. Miliūnaitė R. 2007: Kodifikuotų normų keitimas: už ir prieš. – Kalbos kultūra 80, 7–23. Miliūnaitė R. 2010: Kalbos prestižas ir jo planavimas. – Kalbos kultūra 83, 231–256. Milroy J., Milroy L. 1999 [1985]: Authority in language: Investigating Standard English. 3rd ed. New York: Routledge; 1st ed., 1985; 4th ed., 2012. Nekvapil J. 2010 [2008]: Language cultivation in developed contexts. – The Handbook of Educational Linguistics. B. Spolsky, F. M. Hult (eds.). Wiley-Blackwell Publishing, 251–265. Nevalainen T., Tieken-Boon van Ostade I. 2006: Standardization. – A History of the English Language. R. Hogg, D. Denison (eds.). Cambridge: Cambridge university Press, 271–311. Palionis J. 1989: Lietuvių rašomosios literatūrinės kalbos istorijos įvadas, Vilnius: Vilniaus universitetas. Pupkis A. 2005: Kalbos kultūros studijos, Vilnius: Gimasis žodis. Pupkis A. 2017: Standartinė kalba? – Bendrinė kalba 90. Prieiga internete: http://www.bendrinekalba.lt/Straipsniai/90/Pupkis_BK_90_straipsnis.pdf Skardžius P. 1997 [1927]: Bendrinė kalba ir jos vartojimas. – Rinktiniai raštai 2. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 30–85. BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 30 Smetonienė I., Smetona A., Valotka A. 2016: Dėl standartinės kalbos termino. – Lietuvių kalba 10. Prieiga internete: http://www.lietuviukalba.lt/index.php/lietuviu-kalba/article/view/217. Subačius G. 2002: The Development of Standard English 1300–1800. Theories, Descriptions, Conflicts (ed. Laura Wright, 2000) [Recenzija]. – Archivum Lithuanicum 4, 227–234. Subačius G. 2004: Standartinių (bendrinių) kalbų istorijos chronologija. – Metmenys 84, 97–115. Prieiga internete http://www.uic.edu/classes/lith/lith520/SUB_strp/SUB_2004_Chron%20METM.PDF Valotka A. 2015: Kalbos planavimo ir kalbos politikos terminai. – Parlamento studijos 18, 84–101. Prieiga internete: http://www.parlamentostudijos.lt/Nr18/files/5.pdf (žiūrėta 2017 09 12). Данеш Ф. 1988 [1979]: Позиции и оценочные критерии при кодификации. – Новое в зарубежной лингвистике 20. – Москва: Прогресс, 281–295. Įteikta 2017 12 19 Priimta 2017 12 29 BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 31 REGARDING THE RELATIONSHIP OF THE TERMS STANDARDIZATION, NORMALIZATION, AND CODIFICATION IN MODERN NORMATIVE LINGUISTICS S u m m a r y The article analyses the terms standartizacija (standardization), norminimas (normalization), and kodifikacija (codification) as well as their Lithuanian forms and synonyms (such as standartizavimas, normalizacija, kodifikavimas, and so on) through the prism of theoretical and practical needs of normative linguistics. The understanding of the concepts these terms denote varies in the works of modern Lithuanian and foreign linguistics; the terms and their relationships are not completely established as such either. As a result, the problem of managing the microsystem of these terms is being addressed in some publications of contemporary Lithuanian linguists. Yet any chance of a fully rounded discussion is reduced by the fact that sometimes reliance is made on isolated sources that, in their own right, restrict the field of problems relating to the usage of the terms. Ergo, the conclusions do not always carry a substantial degree of scientific accuracy and objectivity. The terms in question denote various aspects of regulation of the standard languages pertaining both to the exterior of the standard language as a variety of the national language (that is, the separation of the standard language from the other varieties), and to the interior thereof (that is, the crystallisation and management of the standard language norms). The article adopts a synchronic approach towards the subject of structuring these terms. The goal is to provide a theoretical description of the microsystem of concepts required to define the process of standardization of the standard language and the terms that denote them. To that end, the following objectives are set: 1) describe the main concepts of the elements (or stages) of the standardization process; 2) discussing the terms standartizacija, norminimas, and kodifikacija, as well as their variations and synonyms; 3) disclosing the mutual relationships of the terms that denote the (self–)regulation of language and providing an outline of their possible microsystem. BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 32 With reference to Lithuanian and English sources, as well as one Latvian source of linguistics (The Glossary of Linguistic Terms), the article makes an inventory of terms denoting the (self-)regulation of the standard language: standartizacija (standartējimas), standartizavimas; norminimas, normalizacija (normējimas), and kodifikacija, kodifikavimas. The spontaneous development and conscious management of the standard language are distinguished on the basis of the nature of its (self-)regulation. Another distinction is made in terms of the micro- and macro-levels of these processes, which in one case include the strain of the standard language per se, in the other, its specific norms. Analysis of the mutual relationships of the terms in questions has revealed that some of the terms are overlapping, are synonyms of not-quite-identical meaning, or interact as a part and whole of the phenomena they denote. Notably, opposite to the English language where terminology affects that of other languages to a substantial extent, the Lithuanian language allows certain elements of word formation (in the case at hand, the suffixes -acija and -avimas) to signify the difference between a spontaneous act and an active action. This difference, however, is but a tendency rather than a strong regularity; therefore, when it comes to actual usage, formations of the suffix -acija are often used in both cases – just like in the English language. For the purposes of considering making the microsystem of the terms of normative linguistics clearer and more compact, we could suggest it be given the following guidelines in the terminology of Lithuanian linguistics: 1. Standartizacija (standardization): spontaneous establishment and self-development of the standard language as an individual variety. Standartizavimas: conscious selection of the standard language variety and generalised process of its management. 2. Normalizacija (normalization): the spontaneous process of the crystallisation of standard language norms. Norminimas: conscious management of standard language norms: investigation of usage, selection and assessment, written legalisation, and proliferation of norms. 3. Kodifikavimas (codification): one of the stages of the standardisation process: selection and written legalisation of standard language norms. Kodifikacija: the outcome of this process: the whole of the legalised norms and rules of the standard language. BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje | 33 Such tendencies of usage do exist in Lithuanian linguistic literature and scientific texts, yet they call for a closer examination to be able to round up the discussion of the microsystem of the terms of this field that is acceptable to the current phase in the course of the development of the standard Lithuanian language. KEYWORDS: standard language, normative linguistics, language standardization, language codification, terminology. RITA MILIŪNAITĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected] BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204