Kol nebuvo „Palemono“: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai

PETRAS SKIRMANTAS Litauiska språkets institut INNAN PALEMONO FANNS: DATORER, LITAUISKA SKRIFTECKEN OCH TYPSNITT NYCKELORD: specialtecken, kodning, kodsida, ASCII, ANSI, Unicode, textaccentuering, fonetisk transkription. Diskussionen om litauiska datortypsnitt återkommer ständigt: man försöker ta reda på hur många och vilka sådana typsnitt det finns, vem de är avsedda för, i vilka fall de behövs, hur utbredda de är osv. Nyligen gavs det åter ett tillfälle att tala om detta när Litauens statliga kommission för det litauiska språket och Litauiska språkets institut anordnade diskussionsseminariet Palemonas och andra litauiska typsnitt: användning och framtidsutsikter. Den här artikeln försöker också beröra det som diskuterades där. Det var praktiska behov som fick oss att själva börja skapa dator-typsnitt eller, rättare sagt, modifiera dem; som man säger – livet självt... Under 1990-talet, efter 1990, började dåtidens datorer dyka upp och bli allt vanligare även i filologernas och litauistikernas kretsar. För det första blev de alltmer överkomliga, och för det andra kom många av dem som gåvor eller hjälp från utlandet, eftersom utlänningar skaffade nyare och modernare datorer och gav bort eller sålde de äldre till oss för en jämförelsevis låg kostnad. Datorerna var då mycket annorlunda än dagens och hade betydligt mer begränsade möjligheter. Men eftersom man med dåtidens datorer, bland annat, också kunde skriva – eller, som vi började säga då, skriva in text – trängde de mycket snabbt undan skrivmaskinerna. Bekvämligheten var enorm och avgörande: när man skriver eller skriver om en text på datorn blir begreppet utkast meningslöst, eftersom alla korrigeringar av fel eller redaktionella ändringar ersätter de berörda textavsnitten, och både på skärmen och i utskrift ser man hela tiden bara den renskrivna versionen. Snart blev därför textskrivande och textinmatning det huvudsakliga datorarbetet för filologer, liksom för många andra som arbetade med annat. Eftersom datorerna kom till oss på olika sätt och ofta var långt ifrån nya uppstod redan från början problem med möjligheten att skriva korrekt på litauiska med dem: man ville och behövde kunna se alla tecken som används i vår nuvarande ortografi, både på skärmen och i utskrift BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 PETRAS SKIRMANTAS. Kol nebuvo Palemono: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai | 2 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.09 tecken, framför allt alla bokstäver i det moderna litauiska alfabetet (och ą, ę, į, ų, č, š, ž, ė, ū), men också andra skrivtecken som förekommer i texter. Detta behövdes inte bara av filologer och litauister, utan av alla som ville skriva eller redigera litauiska texter inom sitt eget fackområde på datorn. Och möjligheterna fanns inte alltid... Som en utvikning kan det vara värt att påminna om att datorerna redan då oftast kom till filologernas miljö i två varianter, och att de skilde sig avsevärt från varandra både vad gäller möjligheter och användarvänlighet (styrning och i allmänhet sättet att ”kommunicera” med människan, den så kallade gränssnittstypen, på engelska interface). Vissa hade konstruerats och tillverkats av företaget Apple, andra av International Business Machines (IBM). Redan omkring mitten av 1980-talet började företaget Apple tillverka datorer i serien Macintosh (uppkallad efter en äppelsort), vilka senare blev mer kända som Mac. De hade från början ett särskilt styrredskap – musen – och ett grafiskt gränssnitt för människan (engelska graphic user interface, GUI), som ordnade nästan allt som behövdes för datorarbete i genomtänkta, strukturerade listor som visades på skärmen i grafiska fönster ritade särskilt för ändamålet. Det räckte att peka med musen på rätt listpost, så ”förstod” datorn vad den skulle göra. I fönstren syntes också resultatet av åtgärden – det text- eller grafikdokument som bearbetades och dess tillstånd efter en viss åtgärd. De grundläggande principerna för det grafiska gränssnittet spreds och gäller fortfarande. Samtidigt började företaget IBM tillverka liknande datorer i PC-serien (en förkortning av uttrycket Personal Computer), som under en tid saknade grafiskt gränssnitt. Alla styrkommandon måste matas in (skrivas) med tangentbordet, och gränssnittet mot användaren var enbart textbaserat, det vill säga både de inmatade kommandona och resultaten av datorns åtgärder visades på skärmen som text bestående av likformiga tecken med fast teckenbredd och begränsade till teckenrutor av standardstorlek och -form. En teckenruta är ett standardiserat rektangulärt fält bestående av ett visst antal punkter, ordnade i jämna kolumner och rader. Tangentbordet och den teckenruteindelade skärmen kallas tillsammans en textterminal; den var under en tid det huvudsakliga sättet att utbyta information med en dator av IBM PC-typ. Det är därför ganska besvärligt att arbeta med en sådan dator: man måste komma ihåg styrkommandon, som det finns många av, och skriva in dem korrekt, utan misstag, tillsammans med de parametrar (data, hänvisningar) som de kräver. Man kan säga att människan brevväxlar med en sådan dator: på skärmen skriver hon kommandon och data i standardtext, och datorn skriver ut resultaten av kommandokörningen. Ett sådant gränssnitt, byggt på textterminalens princip, är fortfarande det huvudsakliga sättet att utbyta information med datorn i vissa operativsystem och uppskattas särskilt av yrkesfolk. De flesta föredrar dock ändå det tidigare nämnda grafiska gränssnittet och anser det vara bekvämare. Det är därför naturligt att det efter hand också utvecklades för datorer av IBM PC-typ; det fick BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 PETRAS SKIRMANTAS. Kol nebuvo Palemono: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai | 3 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.09 ett träffande namn Windows, som direkt syftade på det centrala gränssnittselementet – grafiska fönster. Omkring mitten av 1990-talet utvecklades Windows till ett självständigt operativsystem, och sedan dess har det grafiska gränssnittet blivit det främsta sättet för IBM PC-liknande datorer att kommunicera med människor. Hanteringen av datorer av båda typerna – både Apples Macintosh-datorer och IBM PC-datorer – och arbetet med båda typerna av datorer överlag har blivit mycket lika, även om det fortfarande finns grundläggande ”inre” skillnader. Bland filologer, liksom på många andra håll i Litauen, blev datorer av IBM PC-typ allt vanligare. De var mer lättillgängliga, billigare och, skulle man kunna säga, mer demokratiska; det var lätt att installera programvara av olika ursprung på dem, framför allt nödvändiga tillämpningsprogram, däribland till och med egenhändigt tillverkade program, skapade av användarna själva eller beställda av bekanta programmerare. Vid sidan av de relativt sällsynta originaldatorerna av PC-typ som tillverkades av företaget IBM började analoger tillverkade i sydostasiatiska länder, eller till och med monterade här i Litauen av komponenter därifrån, snabbt spridas. De kom att kallas datorer som var kompatibla med IBM PC... Det bör noteras att det i princip inte fanns några liknande Macintosh-imitationer. För filologer som främst använde IBM PC och kompatibla datorer uppstod det sällan större problem med korrekt, standardenlig litauisk stavning. Även i dåtidens PC-datorer som körde operativsystemet DOS (eng. Disk Operating System), där information utbyttes via en textterminal, användes redan ganska tydligt definierade kodningsscheman för skrivtecken som visades i teckenpositioner på skärmen; dessa kallades kodsidor eller kodtabeller (eng. code page, CP). Det fanns flera sådana, och de tilldelade koder inte bara åt bokstäverna i det engelskspråkiga alfabetet utan också åt tecken som användes i vissa andra länders skriftsystem. Tillsammans med operativsystemet distribuerades även datorfonter (eng. fonts) – programvarukomponenter som integrerades i operativsystemet och gjorde det möjligt att återge tecknen som synliga grafiska bilder för det mänskliga ögat. Det finns två huvudsakliga enheter som kan göra detta: skärmen och skrivaren. Den mer problematiska enhet som krävde en mer finurlig anpassning till datorn var den dåtida skrivaren: mycket berodde på dess funktionssätt, typ, tillverkare och så vidare. Men det är viktigt att betona att båda dessa enheter utför sitt arbete endast under datorns kontroll, och datorn hämtar den nödvändiga grundläggande informationen från datorfonterna. Det är självklart att korrekt litauisk stavning inte var det viktigaste bekymret för Microsoft, som utvecklade programvara för datorer kompatibla med IBM PC (och fortfarande utvecklar sådan för många av dagens datorer). Men å andra sidan är grunden för vår nuvarande stavning – det litauiska alfabetet – varken originell eller särskilt unik; de flesta av dess bokstäver är gemensamma, och de används i sin stavning inte bara av litauer utan även av andra folk. Verkligt litauiska bokstäver, som åtminstone ingen annan använder i Europa i praktiken, finns det troligen bara BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 PETRAS SKIRMANTAS. Kol nebuvo Palemono: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai | 4 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.09 bara ė, į och ų. Bokstäverna ą och ę används i polsk stavning, ć, ś och ź – i tjeckisk, ü – i lettisk. Ändå skiljs nio bokstäver – ą, ę, į, ų, č, š, ž, ū, ė – ofta ut från de övriga bokstäverna i det litauiska alfabetet. Och med goda skäl – alla är sammansatta, tvåledade och består av två beståndsdelar: en grundbokstav (a, e, i, u, c, s, z) och ett tilläggstecken ovanför eller under den – en ogonek, en hake, ett streck eller en punkt. Alla de övriga 23 bokstäverna i vårt alfabet – a, b, c, d, e, f, g, h, i, y, j, k, l, m, n, o, p, r, s, t, u, v, z – är enkla och består endast av en beståndsdel (det enda möjliga undantaget är de små bokstäverna i och j, som har en punkt ovanför; men man bör komma ihåg att de stora bokstäverna I och J saknar punkt, medan både ė och Ė har en, så dessa bokstavspar är olika). Det bör också noteras att de enkla bokstäverna är mycket mer ”internationella” än de sammansatta; de används i många europeiska länders skriftsystem, och samtliga 23 ingår i det engelska alfabetet. Det är särskilt viktigt att dessa två bokstavsgrupper hamnade i olika kodgrupper när scheman för kodning av skrivtecken i datorer utformades. De enkla bokstäverna i vårt alfabet, som också är bokstäver i det engelska alfabetet, tilldelades koder först, och dessa har senare inte ändrats utan förblivit oförändrade än i dag. De ingår i den så kallade standardteckenuppsättningen (eng. standard character set), som regleras av den gamla standarden ASCII (eng. American Standard Code for Information Interchange), vilken utformades på sextiotalet. Enligt den används heltalen 0 till 127 för teckenkodning, varav koderna 32 till 126 används för skrivtecken (bokstäver, siffror, skiljetecken). Detta kodningsschema (ibland helt enkelt kallat kodning) uppstod innan ”små” datorer kom till; det var avsett för olika telekommunikationsenheter, och när datorerna dök upp övertog och införlivade de det helt enkelt. Men i takt med att datorerna blev fler och spreds räckte tecknen i den standardiserade ASCII-uppsättningen inte längre till, eftersom den inte innehöll alla skrivtecken som behövdes för att skriva texter på andra språk än engelska. För att möta de växande behoven inom datorbaserad skrift började man använda fler heltal för teckenkodning – från 0 till 255 – eftersom datorernas interna uppbyggnad gjorde detta möjligt. De första 128 koderna (0–127), som reglerades av ASCII, förblev oförändrade, men ytterligare 128 koder (128–255) tillkom och kunde användas för att koda andra tecken som inte ingick i standarduppsättningen. En sådan utökad kodmängd (kodrymd) beskrivs ofta av engelskspråkiga som Extended ASCII, men detta är inte en utvidgning eller ett tillägg till ASCII (standarden eller det kodningsschema den reglerar) – det är en utvidgning av kodmängden så att den omfattar det oförändrade ASCII-kodningsschemat och samtidigt tillhandahåller ytterligare 128 koder för andra nödvändiga tecken, vars kodning inte regleras av ASCII. Därmed uppstod en modell för fördelning av 256 koder, där hela kodmängden delas in i två lika stora delmängder – en fast delmängd, reglerad av ASCII och omfattande koderna 0 till 127, och en fri delmängd, omfattande koderna 128 till BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 PETRAS SKIRMANTAS. Kol nebuvo Palemono: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai | 5 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.09 255. Det är just den modellen som den engelska beteckningen Extended ASCII syftar på. Den fria delmängd av koder som modellen stadfäste skapade förutsättningar för att ett stort antal olika kodningsscheman skulle uppstå med modellen som grund. Dessa kallas, som redan nämnts, kodsidor eller kodtabeller och betecknas på en mängd olika sätt. Den fasta delmängden, den fasta delen, var densamma i alla och överensstämde med ASCII, men tilldelningen av koderna i den fria delen till tecken varierade kraftigt, beroende på vilken teckenuppsättning kodsidan hade skapats för. I det ständigt växande utbudet av kodsidor började det också dyka upp sådana där den fria delen innehöll koder för de sammansatta (dubbla) bokstäverna i det litauiska alfabetet, oftare bara för de av dem som behövs inte enbart i vår ortografi. Det kom också kodsidor med koder för samtliga bokstäver i det litauiska alfabetet; även våra datatekniker bidrog till detta. Samtidigt skapades datorfonter som motsvarade kodsidorna och gjorde det möjligt att faktiskt använda skrivtecknen som kodats med de avsedda koderna på datorn. Det rådde också förvirring: under första hälften av det sista decenniet fanns det redan flera kodsidor med alla bokstäver i det litauiska alfabetet för DOS-operativsystemet – numren sträckte sig från 770 till 774, och senare tillkom 775, 776, 777 och 778. Koderna för de litauiska bokstäverna var desamma i vissa av dessa kodsidor och olika i andra. I takt med att antalet datorfonter som återgav tecknen kodade i dessa kodsidor ökade, krävdes både överblick och försiktighet. Det krävdes också att de varierande koderna för de nio dubbla bokstäverna i vårt alfabet, ofta kallade särskilda eller specifikt litauiska bokstäver, kopplades till tangentbordet, det vill säga till motsvarande tangenter (kopplingen mellan koderna för de enkla bokstäver som ingår i ASCII:s standardteckenuppsättning och tangentbordet hade av förståeliga skäl aldrig vållat några problem). Men å andra sidan gjorde allt detta det möjligt att skriva korrekt litauiska även på datorer som kördes med DOS-operativsystemet. Det grafiska gränssnittet Windows för datorer av typen IBM PC, som snart utvecklades från ett tillägg till DOS till ett fristående operativsystem (det första var Windows 95), förändrade i grunden både hur skrivtecken visades på skärmen, datorfonterna och situationen för datorbaserat skrivande i allmänhet. Teckenplatserna försvann, och nya typer av fonter, så kallade vektorfonter, slog igenom. De skapar skrivtecknens synliga former med hjälp av vektorgrafik – konturerna avgränsas med Bézierkurvor. Bläckstråle- och laserskrivare blev allt vanligare, och med dem kunde konturerna återges mycket exakt på papper, ända ned till de minsta grafiska detaljerna. Därför kom texter och dokument som hade skapats på dator och skrivits ut på sådana skrivare att likna dokument tryckta på tryckpressar. Många nya typer av fonter spreds tillsammans med den grafiska miljön Windows och utgjorde en integrerad del av den, men det var också möjligt att vid behov komplettera den ”systemomfattande” fontuppsättningen med andra, separat inköpta fonter. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 PETRAS SKIRMANTAS. Kol nebuvo Palemono: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai | 6 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.09 Teckenkodningen började också stabiliseras. Trots mångfalden av lokala kodsidor blev universella internationella kodningsstandarder allt viktigare. Två är särskilt värda att nämna: ISO/IEC 8859, som består av ett dussintal delar som utarbetats successivt, och ISO/IEC 10646. Den förstnämnda anger hur de tecken som behövs för de flesta europeiska skriftsystem ska kodas i kodsidor med 256 koder vardera, medan den sistnämnda mångdubblade mängden heltal som kan användas som teckenkoder – den blev större än två miljarder! Större delen av mängden är fortfarande oanvänd; hittills har endast nära 140 000 tecken kodats med koder ur den... Parallellt utvecklades ytterligare en teckenkodningsstandard (inte internationell) – Unicode. Även den syftade till att utöka mängden teckenkoder. Dess grunddrag utarbetades 1988, Unicode Consortium grundades i början av 1991, och på hösten gavs den första volymen av Unicode-standarden ut. Enligt den kan 65 536 heltal, från 0 till 65 535, användas som teckenkoder. Kort därefter kom utarbetarna av standarderna ISO/IEC 10646 och Unicode överens om att arbeta samordnat. De båda standarderna har alltså sedan dess harmoniserats och synkroniserats, och teckenkodningen i dem blev helt likadan, även om standardernas syften och funktioner förblev särpräglade. Av olika skäl och på grund av vissa krav minskade det totala antalet koder som faktiskt kan användas avsevärt; detta antal, som vanligtvis kallas kodrymden, är för närvarande något större än 1,1 miljoner. Av dessa har, som nämnts, omkring 140 000 koder tilldelats tecken, alltså cirka 12,5 procent. Kombinationen av de båda standarderna kallas vanligen Unicode. Namnet är väl valt och syftar på strävan att förena kodningen av alla slags tecken som används i datorer och göra den enhetlig i hela världen. De nämnda teckenkodningsstandarderna är universella och inriktade på informationsteknikens behov – de skapades inte enbart för datorer av typen IBM PC eller deras grafiska gränssnitt. När datorfonter för olika slags datorer och operativsystem, avsedda för skilda ändamål, utvecklas, strävar man dock efter att i så stor utsträckning som möjligt följa den teckenkodning som standarderna föreskriver, eftersom det är till nytta: en enhetlig teckenkodning säkerställer att skriftlig information, förmedlad genom skrivtecken, kan skickas, tas emot och återges korrekt, oberoende av vilken maskin- eller programvara som används. Programvarutillverkaren Microsoft, som skapade, vidareutvecklade och distribuerade det grafiska gränssnittet Windows, vilket utvecklades så snabbt att det efter en tid bildligt talat slukade operativsystemet DOS och självt blev ett operativsystem, använde egna kodsidor för de vektorfonter som distribuerades tillsammans med gränssnittet. Varje kodsida omfattade 256 teckenkoder. De fick särskilda namn, men skilde sig endast åt sinsemellan och från DOS-kodsidorna genom den fria delmängden av koder, det vill säga genom hur koderna 128 till 255 tilldelades tecken. Den fasta delmängden, som reglerades av ASCII, förblev också oförändrad (för övrigt förblev den oförändrad även i samtliga delar av ISO/IEC 8859 och i Unicode). Med de första versionerna av Windows BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 PETRAS SKIRMANTAS. Kol nebuvo Palemono: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai | 7 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.09 började kodsidan med nummer 1252 (code page 1252) användas. Senare kallades den också kort och gott CP-1252, Windows-1252 och helt enkelt Latin 1. Därefter blev kodsidorna fler, och därmed ökade också antalet skrivtecken som kodades med dem, baserade både på det latinska och på andra alfabet. För att framhäva att de var avsedda för Windows-miljön, inte för DOS, kallas de ibland ANSI-kodsidor, eftersom den första av dem, CP-1252, ursprungligen byggde på ett utkast till en kodsida som utarbetats av American National Standards Institute (American National Standards Institute, ANSI). Projektet utvecklades senare till kodsidan ISO/IEC 8859-1, men beteckningen ANSI slog ändå rot i Microsofts interna terminologi och blev en gruppbeteckning för Windows-kodsidor. Det bör tilläggas att kodsidorna för DOS-operativsystemet också hade en gemensam gruppbeteckning – OEM. Kodsidor är, som redan nämnts flera gånger, teckenkodningsscheman som anger vilket tecken som ska tilldelas vilken kod – ett heltal som inte är större än 255. En kod är tecknets numeriska identifierare i ett datorsystem, dess konventionella beteckning för igenkänning – nästan samma sak som en anropssignal för en radiostation eller ett personnummer för en litauisk medborgare. I engelskspråkig datalitteratur brukar koden numera kallas med det träffande och välbildade ordet codepoint (ibland skrivs det också code point), vilket visar att den är en punkt i kodmängden, ett av mängdens tal. Det bör ändå betonas att en kod inte är någon inneboende egenskap hos tecknet, gömd i dess ”inre” – den väljs och tilldelas tecknet fritt, utifrån en viss överenskommelse. Därför kan samma tecken i princip få olika koder om det ingår i olika kodsidor och/eller olika kodningsstandarder, även om detta är oönskat och bör undvikas. Koder behövs inte bara för att koda tecken i datorfonter; framför allt behövs de för att information uttryckt med skrivtecken ska kunna cirkulera samordnat inom ett datorsystem och för att olika program- och maskinvarukomponenter som skickar och tar emot information ska bevara den oförändrad, utan att förvanska den eller förvandla den till en ström av slumpmässiga signaler, det vill säga informationsbrus, entropi. När datorerna förbättrades och det blev möjligt att använda heltal som var mångdubbelt större än 255 som koder, minskade kodsidornas betydelse något. I Unicode, en standard som har utvidgat kodrymden kraftigt, används inte längre begreppet kodsida. I stället skiljer man mellan andra grupper av skrivtecken, knutna till tecknens ändamål och användning, vilka kallas skript; kodrymdens delområden kallas oftare block. Microsoft håller dock konsekvent fast vid den så kallade principen om bakåtkompatibilitet (ibland kallad historisk kompatibilitet): målet är att även äldre program som användes förr ska kunna köras på nya datorer med moderna versioner av Windows. Därför stöder dagens versioner av Windows två slags tecken BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 PETRAS SKIRMANTAS. Kol nebuvo Palemono: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai | 8 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.09 kodning: både en modern, Unicode-kompatibel och en äldre, som motsvarar tidigare skapade ANSI-kodsidor. Den nämnda informationscirkulationen inne i datorn styrs av en uppsättning programfunktioner i systembiblioteken Windows API (API – från eng. Application Programming Interface), och många av dess funktioner för arbete med tecken och teckensekvenser finns i två versioner: A, avsedd för tecken kodade med ANSI-koder, och W (eng. wide), avsedd för tecken med Unicode-koder och deras sekvenser. Eftersom sambandet mellan ANSI-koderna som tilldelats ett tecken i olika kodsidor och den kod som Unicode tilldelar det är entydigt, är det lätt att konvertera den ena sortens koder till den andra ”i båda riktningarna” – man behöver bara veta vilken ANSI-kodsida man ska konvertera från eller till. Tecken omkodas vid behov till ANSI-koder på grund av vissa interna systemegenskaper och de äldre program som fortfarande förekommer och som inte känner igen koder större än 255. Moderna textbehandlingsprogram hanterar vanligen tecken kodade med långa (eng. wide) koder. Unicode-kodning av tecken är numera norm. Den korrekta litauiska stavningen hade man tagit hand om när vektorfonterna etablerade sig. Det var också en förtjänst hos våra datorfolk. Tiden då datorer, som trängde undan skrivmaskinerna, började bli allt vanligare på våra filologers skrivbord sammanföll ungefär med att de första versionerna av det grafiska gränssnittet Windows slog igenom. Visserligen kunde gränssnittet fungera normalt och till nytta endast på nyare datorer med en processor av minst typen Intel 80386 samt en grafikadapter (ett grafikkort) och en bildskärm av VGA-standard, men sådana datorer var långt ifrån alla de som filologerna skaffade vid den tiden. I takt med att Windows-versionerna ändrades växte kraven på datorns hårdvara (den så kallade tekniska utrustningen) hela tiden, eller, mer korrekt uttryckt, tvärtom: i takt med att hårdvarans kapacitet ökade skapades förutsättningar för nya, förbättrade versioner av det grafiska gränssnittet Windows. Vid den här tiden började redan versionen Windows 3.1 spridas, något senare Windows 3.11, och det fanns redan vektorfonter med alla litauiska bokstäver. Först och främst bör här nämnas teckensnittet TimesLT, framtaget av Fotonijos, som blev mycket spritt och länge användes av litauerna. Bokstävernas utformning efterliknade det ytterst populära typsnittet Times. Snart kom även motsvarigheter till TimesLT med bokstavsformer som efterliknade andra typsnitt och som kodade de litauiska bokstäverna på samma sätt som TimesLT. Tecknen i dessa fonter kodades redan enligt den gemensamma teckentabell som datorfolk i Litauen och Lettland då höll på att utarbeta, med det anspråksfulla namnet BalticRIM, ungefär Östersjökant eller Östersjöring... Det var förstås också fint att namnet oförmodat återspeglade förkortningen för kommunikations- och informatikministeriet, som då var verksamt och ansvarade för informationsteknikfrågor. I ANSI-delen av den teckentabellen samlades de tecken som behövdes för stavningen i de flesta länder kring Östersjön men som inte ingick i dess ASCII-del. Självklart fanns där också våra nio särpräglade dubbelbokstäver. Och från och med versionen Windows-95 PE (PE – från BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 PETRAS SKIRMANTAS. Kol nebuvo Palemono: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai | 9 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.09 eng. Pan European) fastställde Microsoft i praktiken denna kodsida som avsedd för de baltiska länderna, Windows-1257 (kallad Windows Baltic, CP1257, CP1257 BalticRIM och så vidare). Med den kodas litauiska bokstäver och alla tecken från de baltiska länderna med samma koder som redan hade etablerats i Litauen med TimesLT och andra teckensnitt som följde samma kodning. Så uppstod och etablerades den teckenuppsättning som förknippas med namnet Baltijos žiedas (Östersjöringen); den införlivades i ytterligare två kodsidor – 775, avsedd för operativsystemet DOS som fortfarande användes då, och den trettonde delen av den internationella standarden ISO/IEC 8859, publicerad senare, år 1998 (ISO/IEC 8859-13:1998 Information technology – 8-bit single-byte coded graphic character sets – Part 13: Latin alphabet No. 7), som ofta också inofficiellt kallas BalticRIM, Baltic RIM eller Baltic Rim. Teckenuppsättningen är densamma, men kodningen, bortsett från koderna för citattecken och apostrof, överensstämmer i huvudsak endast mellan Windows-1257 och ISO/IEC 8859-13; teckenkodningen i OEM-kodsida 775 skiljer sig avsevärt. Vektorteckensnitt förändrade i grunden utseendet på textdokument som framställdes med dator. De började skilja sig markant från dokument som skrivits av på skrivmaskin, eller maskinskrivna dokument, och likna alltmer trycksaker som trycktes med typografiska metoder i tryckerier. Den vektorgrafik som användes för att skapa tecknens form gjorde det möjligt att efter behov, avsikt eller önskemål ändra bokstävernas storlek (graden) inom ett brett spann utan att förvränga deras konturer det minsta. Med en lämplig uppsättning vektorteckensnitt blev det också möjligt att ändra hur kraftiga bokstäver i valfri storlek var (bredden på strecken som formar dem), sätta önskade bokstäver i kursiv stil och justera avstånden mellan bokstäver eller rader. Människor tyckte om och uppskattade det uttrycksfulla, tryckmässiga utseendet hos dokument som framställdes med dator – filologerna också – och därför blev ett av programmen i Microsoft Office-paketet från Microsoft nästan genast deras främsta verktyg för att skriva på dator, och är det än i dag: ordbehandlingsprogrammet Microsoft Word, eftersom det gör det förhållandevis enkelt att använda de nämnda möjligheterna hos vektorteckensnitt i praktiken. Än i dag finns det filologer som inte går att övertyga om att man kan skriva texter inte bara i programmet Word, och att det i vissa fall vore mer rationellt att utarbeta dem med andra programverktyg. Det starkaste argumentet är: med Word blir det snyggast... De litauiska bokstäverna i datorteckensnitt och den därmed sammanhängande möjligheten att skriva litauisk text korrekt, utan att bryta mot dagens stavningsnormer, har tillgodosett och tillgodoser fortfarande de praktiska behoven hos många institutioner som utarbetar dokument och många människor för vilka skrivandet utgör en del av, och inte sällan den huvudsakliga delen av, yrkesverksamheten. För en författare, journalist, litteraturkritiker, filmmanusförfattare eller någon i ett liknande yrke räcker dessa möjligheter ofta gott; det behövs egentligen inget mer. Filologer, i synnerhet språkvetare, använder emellertid i sina skriftliga arbeten inte bara det litauiska alfabetets vanliga bokstäver, utan också många andra slags tecken och en mängd olika skrivtecken, ibland BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 PETRAS SKIRMANTAS. Kol nebuvo Palemono: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai | 10 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.09 inte ens mycket specifika och ovanliga sådana. Det är förståeligt att de skrivmaskiner som användes tidigare inte kunde skriva ut dessa specialtecken, och därför var det vanligt att skriva in dem för hand i maskinskrivna filologiska texter. Maskinskriften var oftast (utom möjligen avhandlingar och enstaka andra verk som skrivits på maskin) bara en mellanversion av texten, liksom ett hjälpmedel, medan texten fick sin slutliga grafiska form på tryckeriet, där den sattes om i sin helhet med metalltyper. Deras mångfald var betydligt större än den teckenuppsättning som skrivmaskinen rymde. Oftast kunde tryckeriet hitta metalltyper som motsvarade även de specialtecken som skrivits in för hand, och om sådana inte fanns tillverkade man dem antingen separat på beställning eller bad författaren att ersätta tecknet med ett annat som fanns tillgängligt. När man gick över från skrivmaskiner till datorer och insåg att man kunde lägga in betydligt fler och mer varierade tecken i en text med dator än vad som fanns på skrivmaskinen, började filologerna vilja kunna använda alla tecken de behövde i sina texter – alla möjliga slags tecken. Att förverkliga sådana önskemål var varken omöjligt eller särskilt komplicerat: det räckte att på något sätt, även på amatörmässig väg, lägga till ytterligare tecken som saknades i det befintliga typsnittet med den önskade stilfamiljen (oftast Times). Man fann metoder och verktyg som gjorde detta möjligt. Och när det praktiskt hade visats att sådana möjligheter fanns, att teckenuppsättningen i datorn i princip kunde utökas och kompletteras efter eget gottfinnande, började önskemålen och antalet önskade specialtecken växa nästan exponentiellt... Så började den märkliga praktiken att modifiera datorfonter, och den pågick i många år. De specialtecken som behövs i filologernas arbeten, framför allt inom olika grenar av lingvistiken, kan delas in i flera grupper. Följande bör nämnas: 1) litauiska bokstäver med accenttecken. De behövs för övrigt inte bara i filologernas vetenskapliga arbeten, utan också i texter inom andra områden – läroböcker och annan undervisningslitteratur, olika ordböcker, uppslagsverk och så vidare. Om man räknar både versaler och gemener blir det sammanlagt 68 accentuerade litauiska bokstäver. Den vanliga litauiska alfabetet innehåller inte en enda av dem, men några förekommer i andra länders alfabet. 2) tecken för fonetisk transkription som litauiska språkvetare har använt och använder. För att återge dialektalt tal använder litauiska språkvetare oftast inte tecknen i det internationella fonetiska alfabetet (TFA, på engelska International Phonetic Alphabet, IPA), utan en egen fonetisk ortografi med rötter i den så kallade Köpenhamnstranskriptionen. Den anpassades till litauiska dialekter av Jurgis Gerulis (på tyska Georg Gerullis) och preciserades och utökades senare av Aleksas Girdenis. 3) specialtecken som behövs för att publicera det skriftliga kulturarvet. I äldre litauiska texter finns många sådana skrivtecken som inte har tagits upp i det moderna litauiska alfabetet. Men när man citerar BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 PETRAS SKIRMANTAS. Kol nebuvo Palemono: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai | 11 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.09 skriftligt kulturarv är det vanligt att återge dessa tecken, om det är tekniskt möjligt, och visa dem så som de ser ut i originalet. Vissa språkvetare, till exempel professor Vincas Urbutis, var mycket noggranna med detta. 4) specialtecken som behövs för arbeten inom historisk grammatik, baltistik och indoeuropeistik. Oftast rör det sig om skrivtecken från olika alfabet (det latinska, grekiska och kyrilliska), kompletterade med olika specifika hjälptecken. Det slutliga målet för filologernas arbeten var och är till största delen tryckt publicering: ett arbete betraktas som helt färdigt när det blir en bok eller en artikel i någon publikation. Så länge tryckerierna framställde trycksaker på gammaldags vis – satte om texten med metalltyper, bröt sedan upp den i sidor (ombesörjde sättningen) och göt tryckformar av sidorna, ordnade i rätt följd och i ark – hade texten som lämnades till tryckeriet, även om den hade framställts och skrivits ut med dator, i stort sett samma status som maskinskrift tidigare. Därför var specialtecken som skrivits ut i texten i stället för att ha förts in för hand fortfarande mest en fråga om utseende eller en något egenartad form av prestige – tryckeriet satte ändå om dem med sina egna typer. Med andra ord kunde specialtecken fortfarande skrivas in för hand; det syntes inte i trycksaken. Men omkring mitten av det senaste decenniet började läget förändras i grunden: eftersom bättre typsnitt och laserskrivare nu gjorde det möjligt att skriva ut sidor vars utseende började motsvara traditionellt tryck, började tryckerierna avstå från att sätta om trycksaker med ”metall” och i stället framställa tryckformar direkt från datorutskrivna sidor. Vid denna brytpunkt blev sidlayout inte längre tryckeriernas problem, utan förlagens och utgivarnas; tryckerierna ville få färdiga sidor utskrivna. Till en början krävde man att sidorna skulle skrivas ut på särskilda filmer (transparenter), senare räckte det att skriva ut till en PDF-fil med en virtuell skrivare (ett sådant specialprogram). Ett saknat specialtecken eller en del av det, till exempel ett tecken som markerade tonaccent, kunde i princip fortfarande skrivas in för hand på sidans film, men i en PDF-fil var det inte längre möjligt. Tecken som skrivits in eller kompletterats för hand hamnade på så vis i hela upplagan, syntes i varje exemplar av trycksaken och försämrade helhetsintrycket genom att skilja sig från de övriga tecknen. Därmed blev det nödvändigt att ha alla tecken, även specialtecken, i datorn – något som tidigare mer varit en lyx. Utan dem gick det inte längre att framställa trycksaker av hög kvalitet. Framställningen av trycksaker som inte kräver specialtecken påverkades inte lika mycket av sådana förändringar i trycktekniken. Förlagen fick helt enkelt ytterligare arbete med layout och anställde personer för detta; dessutom tillkom teknisk utrustning som gjorde det möjligt att skriva ut högkvalitativa transparenter av färdiga layouter. Men de som framställde lingvistiska publikationer, där många och varierande specialtecken behövdes, och BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 PETRAS SKIRMANTAS. Kol nebuvo Palemono: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai | 12 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.09 För förlagen blev detta brott ganska kännbart. Förlagen hade oftast inte många av dessa tecken på sina datorer, och det var oklart hur många och vilka som kunde behövas. Därför började en del av dem luta åt tanken att det, liksom för tryckerierna, skulle vara bättre och bekvämare att få färdiga, formgivna publikationer på språkområdet – i praktiken datorbaserade original. De som själva tog sig an att formge publikationerna fick klara sig så gott de kunde. Av dessa skäl började man vid Vilnius universitets filologiska fakultet inte längre bara ägna sig åt det vetenskapliga utan också åt den tekniska redigeringen och formgivningen av tidskrifterna för språkvetenskapliga forskningsarbeten Kalbotyra och Baltistika. Man började också tänka på den tekniska förberedelsen för tryck av andra publikationer, bland annat vissa språkvetenskapliga böcker. Alltså inte ett steg utan specialiserade lingvistiska tecken... Man började med litauiska bokstäver med accenttecken. Det var faktiskt så att UAB Fotonija redan tidigare hade känt av bristen på dem. Företaget utvecklade olika hjälpmedel för att stödja litauisk stavning på dator och hade börjat ta fram de första datorbaserade ordböckerna. Det modifierade några DOS-kodsidor med litauiska bokstäver genom att lägga till litauiska bokstäver med accenttecken och de fonetiska transkriptionstecken som behövdes i ordböckerna (så uppstod kodsidorna 776, 777 och 778). En variant av Fotonijos typsnitt TimesLT med litauiska bokstäver med accenttecken blev också mycket populär och användes länge av många: TimesLTAccented, som också naturligtvis innehöll de transkriptionstecken som behövdes i ordböcker. De litauiska alfabetets bokstäver utan accenttecken behöll i typsnittet TimesLTAccented samma koder som i TimesLT, det vill säga koderna från kodsidan Windows-1257, medan bokstäverna med accenttecken placerades i ANSI-delen i stället för andra tecken i den övre delen och därmed ”tillägnade sig” de senares koder. Därför skilde sig en litauisk text med accenttecken, satt i typsnittet TimesLTAccented, avsevärt från en text utan accenttecken: alla bokstäver med accenttecken fick andra koder än sina motsvarigheter utan accenttecken, och sådana texter kunde inte längre hanteras av vare sig stavningskontroll eller program för avstavning. Detta var ett uppenbart hinder för datorbaserad publicering av språkvetenskapliga texter. Därför började man överväga ett annat sätt att framställa texter med accenttecken. Idén kom, för att vara uppriktig, från självaste MS Word, där fetstil (eng. bold) och kursiv (eng. italic) text skapas genom att byta typsnitt. Tecknens koder ändras inte i dessa typsnitt, men tecknens utseende, deras grafiska form, förändras. Det stör varken stavningskontrollen eller den automatiska avstavningen det minsta. Så föddes idén att en bokstav med accenttecken skulle kunna ersätta en bokstav utan accenttecken när man byter typsnitt, och omvänt. Idén förverkligades: en modifierad version av typsnittsfamiljen Times skapades, LT-Times, med alla fyra stilvarianter – normal rak, normal kursiv, fet rak och fet kursiv. Bokstäverna kodades enligt kodsidan Windows-1257, så även texter som satts i typsnittet TimesLT visades korrekt. Ett par ytterligare tecken tilldelades odefinierade ANSI-koder i Windows-1257. Men viktigast var att till denna fyrdelade LT-Times BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 PETRAS SKIRMANTAS. Kol nebuvo Palemono: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai | 13 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.09 familj lades ytterligare tre exakt likadana familjer till, med utvidgade namn: LT-Times-GR, LT-Times-AK och LT-Times-CF. Tillägget GR anger här gravis, AK akut och CF cirkumflex. I motsvarande typsnitt lades respektive accenttecken till alla litauiska bokstäver som kan bära det, genom att rita det ovanför bokstaven. På så sätt bildades en familj med 16 typsnitt, som gör det möjligt att ändra bokstävernas accentuering precis som man ändrar deras fethet eller kursivering. Detta gjorde det enkelt att sätta accenttecken i en redan färdig text, att med ett enda grepp omvandla en text med accenttecken till en utan, att enkelt byta ett slags accenttecken mot ett annat och så vidare. Sådan accentuering stör inte stavningskontrollen eller den automatiska avstavningen det minsta; hjälpverktygen som används för detta märker den inte ens. Och det kommer de inte heller att göra – bokstäver med och utan accenttecken skiljer sig ju i själva verket bara åt genom sin form, sina visuella återgivningar, som syns på skärmen eller skrivs ut, medan de inuti datorn är likadana och representeras av samma koder. För att uttrycka det tydligare är accentuering här inte en egenskap hos själva texten utan hos hur den återges i vissa program, exempelvis MS Word eller layoutprogram, ungefär som teckenformatering. Allt detta passade väl för redigering och publicering av lingvistiska verk och var ganska praktiskt. Exempelvis behövde man inte ändra något på datorns tangentbord för att lägga till accenttecken, eftersom texten accentuerades med hjälp av de teckenformateringsverktyg som finns i MS Word, kompletterade med egenbyggda verktyg baserade på VBA-miniprogram (skript). Dessutom påminde detta sätt att markera accent något om den syn på betoning och tonaccent som tillämpas inom språkvetenskapen: att de skulle vara egenskaper hos stavelser, inte ljud, och därför inte bör förväxlas med ljud utan hänföras till en separat, suprasegmentell nivå. När man markerar accent på detta sätt knyts inte betoning och tonaccent till texten, utan förs över till en annan nivå – i praktiken formateringsnivån – där de helt enkelt placeras vid den bokstav som markerar den betonade stavelsens centrum. Bokstäverna i både texter med och utan accenttecken är desamma ”inuti” datorn och kodas likadant. Den nästan allmänt spridda och ofta upprepade frasen kirčiuotos raidės (”accentuerade bokstäver”) är inte särskilt exakt, eftersom bokstäver är grafiska motsvarigheter till ljud och man därför, om man konsekvent följer den nämnda synen, ofta hellre borde säga kirčiuoti skiemenys (”betonade stavelser”). Tyvärr finns det inom datorbaserad stavning och tryck inga verktyg som gör det möjligt att knyta accentueringen just till stavelser i stället för till enskilda bokstäver. Det beskrivna sättet att återge accenttecken, som passade dåtidens ”pappersbaserade” publicering, hade också en stor nackdel: när accentueringen flyttades till formateringsnivån var det i princip omöjligt att återge den där formatering saknades! Med andra ord gick det inte alls att återge accentuering i så kallad ren text (eng. plane). Därför fungerade detta sätt att markera accent inte för något annat än produktion av trycksaker. Dess praktiska användningsområde var i själva verket snävt och begränsat. Och av den uppsättning med 16 typsnitt i LT-Times som sammanställaren hade skapat var bara fyra fullvärdiga, ur en och samma BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 PETRAS SKIRMANTAS. Kol nebuvo Palemono: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai | 14 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.09 familjens typsnitt – de vars alla litauiska bokstäver saknade accenttecken. De övriga 12 typsnitten var i själva verket hjälpanpassningar av dessa fyra typsnitt, avsedda att återge det beskrivna sättet att markera betoning. De senare struntade dessutom i ett av de allra största tabuna på området – att inte röra ASCII-delen: accenttecken placerades även ovanför de enkla a, e, i, o, u, l, m, n, r, vilka ingår i standardteckenuppsättningen och kodas med ASCII-koder... På motsvarande sätt skapades också andra uppsättningar av specialtecken som behövdes för publicering, närmare bestämt typsnitt avsedda för dessa uppsättningar: i ett första typsnitt samlades uppsättningens grundtecken, medan deras varianter, kompletterade med hjälptecken, diakritiska tecken osv., placerades i uppsättningens övriga typsnitt. Vanligen avsattes ett separat typsnitt för varje sådant specialtecken. Osystematiska, tillfälliga, mycket sällsynta eller helt enkelt ovanliga specialtecken som inte passade in i någon uppsättning placerades i ett separat hjälptypsnitt, ofta kallat Varia. Med tiden blev dessa Varia allt fler, namnen behövde utökas och ändras, och snart blev det vanligt att skapa ett liknande hjälptypsnitt för nästan varje större språkvetenskapligt verk eller publikation. Nästan samtidigt som de accentuerade bokstäverna saknades också de fonetiska transkriptionssymboler som litauiska språkforskare använde i datorerna. De behövdes förstås både för Kalbotyrai och för Baltistikai, men behovet var ändå sporadiskt; symbolerna behövdes bara då och då, och man kunde klara sig med hjälptypsnitt genom att skapa ett eget Varia för varje volym. Utgivningen av dessa tidskrifter, som hade gjort ett kort uppehåll efter 1990, återupptogs 1993–1994 och tog åter fart. Mot slutet av 1994 och under 1995 fanns det inte längre några handritade accenttecken eller andra handinskrivna bokstäver i dem. Ungefär vid samma tid arbetade den salig professor Aleksas Girdenis, inspiratören, tillskyndaren och den verkliga spiritus movens bakom många av de företeelser som beskrivs här, med att färdigställa en bok med transkriberade texter på sin modersdialekt för tryckning. När arbetet närmade sig sitt slut uppstod frågan: hur skulle den ges ut, sättas och tryckas? Verket innehöll en mängd tecken för dialekttranskription av ett slag som inte finns i någon dator, och större delen av bokens text var skriven enbart med dessa. Sådana texter skulle man inte ens komma på tanken att erbjuda förlag! Man fick därför ta itu med att skapa en särskild typsnittsuppsättning som kunde återge de nödvändiga tecknen för dialekttranskription. Utifrån bokens författares skisser och muntliga beskrivningar ritades tecknen som vektorgrafik, och koderna valdes efter eget gottfinnande och ”utan tabun” – både från ANSI- och ASCII-området. Så uppstod ett typsnitt med fonetisk transkriptions grundtecken. Genom att modifiera kopior av det försågs grundtecknen med extra tecken och diakritiska märken, vart och ett med uppgift att återge en särskild nyans i uttalet hos det ljud som tecknet betecknade. Det blev en uppsättning med åtta datortypsnitt för fonetiska transkriptionssymboler, där varje typsnitt återgav andra nyanser. Eftersom professorns modersdialekt är BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 PETRAS SKIRMANTAS. Kol nebuvo Palemono: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai | 15 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.09 zemaitiska och boken förstås innehöll talprov från hans hemtrakter, nedtecknade med transkription, fick teckenuppsättningen namnet Zemtra – efter början av orden Žemaitiška transkripcija (”zemaitisk transkription”). Med hjälp av den och den tidigare nämnda typsnittsuppsättningen LT-Times sattes boken med transkriberade zemaitiska texter, den formgavs och överlämnades till förlaget, som gav ut den 1996 under titeln Taip šneka tirkšliškiai. Allt detta visade att möjligheterna att förbereda böcker för tryck med hjälp av datorer verkligen är stora och flexibla. Att ge ut en sådan bok med ”metallisk” tryckteknik skulle ha vållat mycket stora problem och kanske inte ens varit möjligt: man hade troligen fått begränsa uppsättningen transkriptionssymboler och anpassa transkriberingen av talet efter tryckeriets möjligheter. Nu kunde däremot bokens tecken och deras variation anpassas efter författarens idé och val. Med andra ord kunde tecknen nu anpassas efter behoven, så att de tecken som behövdes kunde tillhandahållas. Tidigare fick behoven anpassas efter de tecken som fanns tillgängliga. Man kan anta att denna noggrant sammanställda bok med transkriberade texter av A. Girdenis blev en impuls och förebild som uppmuntrade till utgivning av motsvarande böcker med texter från andra dialekter, underdialekter och talvarieteter. Allt fler språkforskare ägnade sig åt detta, och Litauiska språkinstitutet engagerade sig aktivt. Geografin för exempel på levande tal som skrevs ned med fonetisk transkription utvidgades snabbt och omfattade olika regioner i Litauen. Tecknen i Zemtra, som anpassats för transkribering av nordzemaitiskt tal, räckte inte längre till; åtminstone passade inte alla tecken i alla sammanhang. Det gick att hjälpligt klara sig genom att kombinera Zemtros tecken med tecken från andra egenhändigt skapade typsnitt, men det var opraktiskt. Litauiska språkinstitutet skapade egna typsnitt med tecken för transkribering av dialekter och andra ändamål (TimesDialect0 – TimesDialect2, Alt, Altt t.), och vid universitetet skapades ständigt nya tillägg till Varia... Kort sagt blev det tydligt att det behövdes en annan typsnittsuppsättning för fonetisk transkription – en vars tecken kunde uttrycka de fonetiska nyanserna i vilken litauisk dialekt eller talvariant som helst. Professor A. Girdenis valde J. Gerulis transkription som grund för en ny uppsättning tecken för dialektskrift, kompletterade den och angav tydligt hur varje fonetiskt tecken skulle se ut. Vektorgrafiska bilder av tecknen, kopplade till koder som även de valts efter eget gottfinnande och ”utan tabun”, samlades i tio typsnitt märkta med särskiljande nummer från 0 till 9. Hela uppsättningen fick namnet Fontra – genom att slå samman början av orden Fonetinė transkripcija (”fonetisk transkription”). Fontra omfattade i stort sett alla tecken i Zemtros och innehöll även andra tecken som behövdes för att återge tal från andra regioner. Denna uppsättning underlättade i hög grad det allt livligare arbetet med att förbereda och ge ut böcker med dialekttexter och andra språkvetenskapliga publikationer. År 1998 publicerades en artikel i Kalbotyroje (vol. 47, nr 1, s. 107–121), där det förklarades hur Fontra hade skapats, vad den var avsedd för, vad dess tecken betydde och vilka användningsegenskaper den hade. Efter att ha trängt undan Zemtrą, BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 PETRAS SKIRMANTAS. Kol nebuvo Palemono: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai | 16 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.09 Fontra höll sig kvar under ganska lång tid, nästan ett decennium – fram till 2004–2005, då den började trängas undan av det moderna, i grunden annorlunda Palemonas. Mot slutet av det förra årtusendet och början av det nya ökade mängden tryckta böcker med fonetisk skrift och transkriptionssymboler avsevärt; de började ges ut den ena efter den andra, och Fontra hade sannolikt en viss betydelse för detta. Professor A. Girdenis tyckte för övrigt mycket om Fontra, betraktade den som ett lyckat verktyg för fonetisk stavning, särskilt lämpat för tryckning av transkriberade dialekttexter, och ville att de texter han hade sammanställt skulle tryckas just med den. A. Girdenis tyckte inte om Palemonas... Därför trycktes den andra boken med dialekttexter som professorn sammanställde, Žemaičių dzūkai, utgiven 2008, med Fontra, trots att den då redan på många håll hade ersatts av Palemonas. Först den tredje samlingen med samogitiska texter, Šiaurės žemaičių Skuodo zona, som gavs ut efter professorns död (†2011), konverterades av hans elever till Palemonas... Den trycktes 2013. Det tredje typsnittspaketet som återgav de specialtecken som behövdes för lingvistiska arbeten, sammansatt på samma sätt som de två redan beskrivna och med namnet IndoBalt, var avsett för de särskilda bokstäver och symboler som förekommer i verk inom indoeuropeistik, baltistik och historisk grammatik. Det underlättade avsevärt arbetet med texter för Kalbotyra och Baltistika och användes vid utgivningen av andra språkvetenskapliga arbeten. Med de tre nämnda typsnittspaketen – LT-Times, Fontra och IndoBalt – saknade man inte längre de specialtecken som behövdes för språkvetenskapliga arbeten vid Vilnius universitets filologiska fakultet, särskilt som man vid behov lätt kunde skapa ett hjälptypsnitt, ännu ett Varia... Filologiska fakulteten publicerade då nästan inget inom det skriftliga kulturarvet; detta sköttes i huvudsak av Litauiska språkinstitutet, och problemen med kulturarvets specifika bokstäver föll därför på dess lott. De löstes på liknande sätt – genom att skapa typsnitt med de tecken som behövdes. Denna behovsstyrda, ”hemmasnickrade” typsnittstillverkning, som påminde om den mycket populära parollen från den inte alltför avlägsna sovjettiden, ”gör det själv”, gjorde det möjligt att med jämförelsevis god framgång hantera de utmaningar inom framställning och utgivning av språkvetenskaplig litteratur som uppstått till följd av de förändringar i trycktekniken som datorutvecklingen förde med sig. Det blev möjligt att förbereda och ge ut språkvetenskapliga verk med nästan vilken typografisk komplexitet som helst. Men även nackdelarna började bli tydliga: antalet egenhändigt tillverkade typsnitt ökade ständigt, det totala antalet specialtecken växte, tecken dubblerades och upprepades... Det blev besvärligt att hålla reda på och styra den ständigt växande samlingen av typsnitt och tecken. Textsättningen blev långsammare: det fanns inte längre tillräckligt många tangenter på tangentbordet för alla tecken, och man fick ofta leta i en allt tjockare mapp med teckentabeller efter någon ovanligare bokstav... Det var särskilt problematiskt att flytta och skicka texter mellan datorer när de använde egenhändigt tillverkade typsnitt för ”specialändamål”. Det krävdes ju att alla typsnitt som användes i den överförda BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 PETRAS SKIRMANTAS. Kol nebuvo Palemono: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai | 17 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.09 texten var installerade på datorn. I praktiken innebar det att en text under arbete eller färdigställd text, alltså en datorfilsdokument, måste skickas tillsammans med den uppsättning typsnitt som användes i den, och det var inte bra: vem skulle vilja installera flera, eller ibland till och med ett tiotal, typsnitt av okänt ursprung och okänd kvalitet, utan certifiering, på sin dator bara för att kunna läsa ett eller annat dokument korrekt? Samtidigt blev datornätverken större, internet allt mer funktionellt och tillgängligt, och elektroniska ordböcker började dyka upp både på fysiska lagringsmedier och på internet, något senare även elektroniska böcker. Vid sidan av traditionella publikationer i tryckt form började elektroniska versioner växa fram. Även språkvetenskapliga publikationer började gå i den riktningen. Och de egenhändigt tillverkade, specialiserade typsnitten med fri ”tabulös” kodning, som passade utmärkt för traditionell utgivning, började bli ett stort och mycket svårtöverstigligt hinder. Även programvaran för textarbete genomgick förändringar. Det populäraste skrivverktyget, och det som filologerna var mest vana vid, Microsoft Word, gjorde från och med den åttonde versionen, mer känd som Word 97, det möjligt att använda datortypsnitt med långt fler än 255 tecken: i dem kunde det, som den då redan etablerade och auktoritativa Unicode-standarden föreskrev, finnas hundratals och tusentals tecken. Typsnitten i de egenhändigt skapade uppsättningarna var inte sådana, men utsikterna med de allt större typsnitten verkade lockande. Ett enda sådant typsnitt skulle ju kunna rymma alla specialtecken som filologer behövde i sitt arbete! Det skulle dessutom finnas plats för vanliga, traditionella bokstäver från olika alfabet och deras varianter, eftersom ett typsnitt i detta format, även om det inte heller är obegränsat, kan innehålla mer än 65 500 olika tecken. Denna möjlighet blev än mer realistisk kring millennieskiftet, när företaget Adobe gav ut det nya programmet för trycksaksoriginal InDesign, som också stödde Unicode-baserad teckenkodning och typsnitt byggda på den (alla versioner av det tidigare använda layoutprogrammet Adobe PageMaker, utom den sista, den sjunde, som gavs ut efter att InDesign hade lanserats och snabbt försvann, erkände endast koder av ANSI-typ). Idén om ett enda typsnitt med alla tecken som behövdes för språkvetenskap drevs också framåt av att datortranskriberade dialekttexter inte längre bara gavs ut i bokform, utan också lagrades i datorarkiv och databaser: överflödet och mångfalden av typsnitt med fonetiska transkriptionstecken började skapa en enda röra, och friheten i teckenkodningen ledde, rätt sagt, till kaos. Detta begränsade naturligtvis möjligheterna att utveckla teckenuppsättningar och väckte tvivel om deras funktionalitet och nytta. Kort sagt märktes behovet av ett nytt, multifunktionellt typsnitt, det vill säga ett som fungerade både för tryck, internet och databaser, överallt. Statliga kommissionen för litauiska språket tog initiativ till att ett sådant typsnitt skulle skapas. Hösten 2002 samlades den arbetsgrupp som kommissionen hade tillsatt för att skapa ett nytt typsnitt till sitt första arbetsmöte. Och hösten 2006, under mässan Infobalt 2006, färdigställdes och granskades det, och det hade i praktiken sedan 2004 använts i böcker BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 PETRAS SKIRMANTAS. Kol nebuvo Palemono: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai | 18 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.09 Den nya fonten Palemonas, avsedd för publicering, presenterades för allmänheten. Gruppen som skapade Palemoną sammanställde dessutom och gav 2005 ut boken Lituanistinis šriftas Palemonas, vars största del består av konkret teknisk information – listor över tecken grupperade efter grundbokstav, med varje teckens Unicode-namn och kodning angivna, samt scheman som gör det möjligt att snabbt hitta det önskade tecknet. Palemonas är sannolikt den enda litauiska datorfonten som dokumenterats så utförligt. Medan arbetet med Palemono pågick dök omkring 2003 den första konkurrenten upp – den kommersiella fonten Aistika i samma format, skapad av Fotonijos, som offentligt presenterades som den första litauiska datorfonten. Även om det kan ifrågasättas (var verkligen de tidigare fonten Fotonijos TimesLT ir TimesLTAccented inte-litauiska?), var Aistika ändå det första verkligt lyckade arbetet inom området: den förkroppsligade litauiska grafem, inte bara de vanliga utan också en betydande mängd specialtecken, i en modern Unicode-kodad font. Aistika var avsedd för andra produkter från Fotonijos, de datorordböcker som företaget distribuerade, men gjorde det samtidigt möjligt att skriva kvalitativt med både standardiserade och accentuerade litauiska eller ryska bokstäver. Den omfattade grekiska grafem, ett stort antal transkriptionssymboler och andra tecken. Men inte heller Aistika innehöll alla de tecken som behövdes för filologiska publikationer. Därför behövs Palemonas fortfarande även efter att Aistikai kommit, särskilt som den utformades som en kostnadsfri font för fri distribution och fortfarande är det. Dessa båda Unicode-kodade fonter är kompatibla med varandra, och kodningen av alla accentuerade bokstäver (även de som saknar Unicode-koder) har harmoniserats. Därför kan både vanlig och accentuerad litauisk text som skrivits med endera fonten återges med den andra utan förvanskning. Med skapandet av Palemoną löstes i huvudsak problemet med specialgrafem som behövs för lingvistiskt och lituanistiskt arbete. Mottaget 2019 12 15 BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 PETRAS SKIRMANTAS. Kol nebuvo Palemono: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai | 19 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.09 INNAN PALEMONAS FANNS: DATORER, LITAUISKA GRAFEM OCH FONTER Sammanfattning Artikeln redogör för de svårigheter som behövde övervinnas vid förberedelserna av filologiska publikationer om litauisk lingvistik med specialgrafem (utöver det litauiska standardalfabetet) under 1900-talets sista decennium, då sättningstekniken genomgick radikala förändringar i och med datoriseringen. Särskild vikt läggs vid det grafiska gränssnittets betydelse och möjligheter i datorer av typen IBM PC samt de vektorfonter som följde med det. Bland ämnena som behandlas finns de teckenkodningssystem som var aktuella vid den tiden och det litauiska alfabetets ställning inom dessa. Artikelns huvudfokus ligger dock på de lingvistiska specialtecken som används inom litauisk filologi (utöver bokstäverna i det litauiska standardalfabetet) och de tekniska utmaningar som de medför. Artikeln behandlar bland annat specialfonter och fontuppsättningar som framställdes internt och användes vid Vilnius universitets filologiska fakultet för utgivningen av tidskrifterna Baltistica och Kalbotyra, liksom för lingvistiska böcker med fonetiskt transkriberade texter på litauiska dialekter, litauiska accenttecken (stavelsebetoning), det så kallade ”Geruliska” fonetiska alfabetet (det vill säga ett fonetiskt transkriptionssystem baserat på det så kallade Köpenhamnsschemat för translitterering och fonetisk transkription, infört i studiet av litauiska dialekter av den framstående forskaren Jurgis Gerulis) samt andra tecken som behövdes för denna typ av publikationer men saknades i dåtidens standardfonter. Det måste medges att användningsområdet för dessa egenframställda fonter var ganska begränsat och inskränkte sig till publicering av lingvistiska texter på papper; dessa fontuppsättningar var alltså inget universellt verktyg för informationsutbyte, vilket gjorde dem underlägsna andra, standardiserade fonter. Artikeln tar också upp de svårigheter som uppstod till följd av denna brist på universalitet och den stora mängden varianter av privatframställda fonter; problemet blev särskilt tydligt när lingvistiska texter skulle publiceras på internet och sammanställas i sökbara databaser med sorteringsfunktion. Dessa svårigheter och de nya krav som följde av dem är det främsta skälet till att skapa en modern, universell datorfont som omfattar alla grafem som behövs i lingvistiska texter, särskilt inom litauisk lingvistik. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 PETRAS SKIRMANTAS. Kol nebuvo Palemono: kompiuteriai, lietuviški rašmenys ir šriftai | 20 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.09 NYCKELORD: font, specialtecken för lingvistik, kodning, teckenuppsättning, kodsida, kodningsstandarder, ASCII, ANSI, Unicode, accentmarkering i skrift, fonetisk transkription PETRAS SKIRMANTAS Institutet för litauiska språket Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected] BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204