Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste

RITA MILIŪNAITĖ Institutet för det litauiska språket DET LITAUISKA STANDARDS PRÅK I ETT EUROPEISKT POSTSTANDARDISERINGSSAMMANHANG Ibland säger folk till mig: varför talar jag så uttrycksfullt och korrekt när jag inte är på jobbet, kan jag inte tala vanligt? Det kan jag knappast längre, men det kanske inte heller är så illa. Radio- och tv-journalisten Aistė Plaipaitė1 NYCKELORD: standardspråk, standardisering, poststandardisering, destandardisering, demotisering, sociolingvistik, språkideologier. SAMMANFATTNING Artikeln undersöker det litauiska standardspråkets ställning under perioden av poststandardisering av de europeiska språken. Med utgångspunkt i de viktigaste kännetecknen för standardspråk, som utgör standarditetsparadigmet (gemensamt för hela samhället, normernas homogenitet, stabil kodifiering och prestige i samhället), presenteras teoretiska insikter som skulle kunna göra det möjligt att tillämpa en eller annan modell för den dynamik (destandardisering, demotisering med mera) som är utmärkande för europeiska standardspråk på det litauiska standardspråket. Begreppet substandard, en mellanform mellan regiolekter och standardspråk, lyfts fram; det kan bidra till att förklara det moderna litauiska standardspråkets dynamik – förändringar i språkbruk och språkliga attityder. INLEDNING Under den långa period på flera århundraden då europeiska standardspråk växte fram – standardiseringen2 – etablerades uppfattningen att den språkvariant som lämpar sig bäst för offentlig statsförvaltning, utbildning, kultur, samhällsinformation och andra gemensamma angelägenheter är språket 1 En bredare kontext för denna språkliga hållning (Laimius Strazinskas, Aistė Plaipaitė: ”Radion är min första kärlek, medan televisionen fortfarande är en utmaning”. Savaitė, 2019 07 25, nr 30, s. 30–31): – Du har fått utmärkelsen ”Språkets försvarare” och blivit årets bästa radiojournalist. Lärde du dig sådant som ledde till framgången medan du arbetade, eller förvärvade du det redan i barndomen? – När det gäller språket var en av mina farmödrar mycket noga och rättade mig ända sedan jag var liten, om jag till exempel betonade orden ”Raseiniai” eller ”Kėdainiai” fel. Hon arbetade på ett bibliotek, läste mycket själv, lärde mig läsa mycket tidigt och gav mig synpunkter på mitt språk. Litauiska intresserade mig i skolan och när jag studerade journalistik på universitetet. Arbetspraktiken slipade mitt uttal och formade mitt sätt att tala i dag. 2 Dėl termino standartizacija žr. Miliūnaitė (2017: 1–33). BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 2 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 den språkvariant som är standardspråket är vanligen medvetet mer eller mindre reglerad, det vill säga ett språk med en normerad form. Det hävdas att den europeiska kulturen är en kultur präglad av standardspråk (Vogl 2012: 12). Standardspråken växte oftast fram och upprätthölls i hög grad först i skriftlig form – i böcker och senare i medierna. Därför är det paradoxalt att medierna i dag förknippas med en ökad variation i språkbruket och en destandardisering av standardspråken (jfr Geeaerts 2001: 281–291; Coupland, Kristiansen 2011: 12–14; Androutsopoulos 2014: 3–48; Nevinskaitė 2019: 83–100). Det offentliga litauiska språkbruket, både talat och skrivet, förändras och varierar märkbart – från massmedierna till sociala medier. Dessa förändringar visar på en allt större klyfta mellan de faktiska normerna och kodifieringen av standardspråkets normer och väcker frågan: går standardspråket litauiska in i ett nytt utvecklingsskede, eller börjar någon annan språkvariant ta dess plats i offentligheten? Liknande frågor började forskare i olika europeiska länder ställa redan tidigare än i Litauen, i slutet av 1900-talet, när de undersökte standardspråkens utveckling och deras samspel med förändringar inom den enskilda språkgemenskapen och i världen i stort. Politiska, sociala och ekonomiska faktorer – globalisering, demokratisering och internetisering, liksom migration i olika riktningar – påverkar märkbart de europeiska språken och deras standardvarianter. Därför har man börjat oroa sig för hot mot dessa varianters normmässighet och enhetlighet (se Ghyselen m.fl. 2016: 75–76). När man söker efter likheter och skillnader i de europeiska standardspråkens utveckling nämns ofta ett fall som är särskilt typiskt för italienskan: nya standardvarianter håller på att växa fram, närmare talspråket än den traditionella standardvarianten (Berruto 2017: 31–60; Cerruti m.fl. 2017: 3–28). Enligt dessa optimistiska prognoser ersätter en standard helt enkelt en annan; det pågår en så kallad restandardisering, och standardspråken försvinner alltså inte, utan deras form förändras. Det hävdas att standardspråket ersätts av språkstandarder för bruk, vilkas genomslag inte längre beror så mycket på myndigheters och eliters val som på informella sociala gruppers åsikter och beslut (jfr Coupland, Kristiansen 2011: 27–28). Pessimistiska prognoser hävdar att standardspråken över huvud taget saknar framtid i dagens samhällen. Enligt den tyske sociologen Ulrich Beck har de drabbats av zombifiering: liksom andra modernitetsbegrepp (social klass, äktenskap, religion) har standardspråket blivit något av en zombie. Det har dött, men strukturerar fortfarande samhällets tänkande och handlingar (se Deumert 2010: 258–260 för en utförligare diskussion). BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 3 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 Artikelns syfte är att lyfta fram de viktigaste förändringsriktningarna för Europas standardspråk och jämföra hur dessa processer utvecklas i Litauen och i vilken mån de motsvarar de allmänna modellerna för standardspråkens dynamik i Europa. Följande mål ställs upp: 1) att översiktligt beskriva orsakerna till och kännetecknen på förändringar i Europas standardspråk under poststandardiseringsperioden; 2) att diskutera modellerna för standardspråkens dynamik i Europa; 3) att beskriva de viktigaste förändringskännetecknen hos litauiskan som standardspråk; 4) att definiera de teoretiska möjligheterna att tillämpa modellerna för standardspråkens dynamik i Europa på litauiskan som standardspråk. De forskningsmetoder som används är analytiska, beskrivande och jämförande. 1. PARADIGMEN FÖR EUROPEISKA STANDARDSRPÅKS STANDARDISERING UNDER POSTSTANDARDISERINGSPERIODEN Förändringar i språket som socialt fenomen är nära förbundna med vad som sker i det samhälle där språket används. Empiriska studier kan visa hur språkbruket ser ut, vilket språkbruk som kännetecknar människor från olika samhällsskikt och på olika orter, och vilka språkliga attityder de har. Dynamikmodeller förklarar vilka processer som äger rum och hur. Allt detta uppmuntrar till att söka efter orsakerna till förändringarna och förutsäga den fortsatta utvecklingen. Där språkpolitiken är tydligt inriktad kan det också, när så behövs, finnas anledning att justera dess strategi. 1.1. Förändringar i Europas språk och deras orsaker Standardspråkens framväxt och upphöjelse avgörs i synnerhet av sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden, och ofta även av politiska omständigheter. Därför är den bredare historiska och sociala kontexten viktig när man talar om språkförändringar. Historiskt sett har utvecklingen av Europas standardspråk främst varit knuten till nationella befrielserörelser och statsbildning, men den har inte varit identisk eller helt synkroniserad i olika länder. Den har varit beroende av maktförhållandena mellan länderna och, inom länderna, mellan samhällsklasserna. Utvecklingsmodellen har dock varit likartad: Europas standardspråk formades och utvecklades i stort sett enligt Einar Haugen välkända modell för standardisering av standardspråk (Haugen 1966: 933). Med tanke på mångfalden i standardspråkens utveckling har modellen senare förfinats flera gånger, och man har till och med konstaterat att standardiseringsprocessen kan återkomma cykliskt (Deumert, Vandenbussche 2003: 10). När man talar om standardisering av standardspråk brukar man framhålla processens två sidor. För det första innebär ett standardspråks upphöjelse (upphöjande) till nationell standard att andra varieteter får lägre status och mindre prestige. För det andra uppstår en standardvarietet naturligt BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 4 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 på grundval av ekonomiska, sociala, politiska, geografiska och historiska omständigheter och är förknippad med sådana samhälleliga behov som centralisering av statsförvaltningen (se Hernández-Campoy, Villena-Ponsoda 2009: 181–204). Tidsmässigt skiljer man mellan standardspråk från den tidiga perioden (engelska, franska, tyska, spanska m.fl., som bildades från 1400–1500-talet till 1800-talet och blev språk för internationell kommunikation), den mellersta perioden (litauiska, lettiska, tjeckiska, kroatiska, belarusiska, estniska m.fl., som bildades från slutet av 1700-talet–1800-talet till början av 1900-talet) och den sena perioden (moldaviska, makedonska och samiska standardspråk, som bildades från mitten till slutet av 1900-talet) (se vidare Vogl 2012: 22–26; Miliūnaitė 2018: 184–186 och den där angivna litteraturen). Litauiskan som standardspråk tillhör, som framgår, den mellersta bildningsperioden; dess normer kodifierades av Jonas Jablonskis först alldeles i början av 1900-talet. I mitten av 1900-talet hade standardspråken i många europeiska länder redan etablerat sig, spritts i samhället och påverkat dialekterna: på vissa håll började dialekterna försvinna, på andra omvandlades de av sociala och ekonomiska skäl (migration till större centra) till större varieteter – regiolekter. Litauiskan som standardspråk nådde vid denna tid inte mognad utan tvingades i stället stå emot russifieringen, och under de 50 åren av sovjetisk ockupation kunde dess normer inte utvecklas naturligt3. Europeiska standardspråk gick in i 2000-talet på olika standardiseringsnivåer: vissa hade redan etablerat sig bland de utbildade samhällsskikten, medan andra fortfarande var relativt unga och därför i regel mer reglerade på statlig nivå. Under denna period inleddes förändringar i standardspråken som kan hänföras till en ny period – poststandardiseringsperiod. Den sammanfaller i huvudsak med den senmoderna perioden eller, med den polske sociologen Zygmunt Baumans term, den flytande moderniteten, vars kärna är det globala samtida samhället, som lever under förhållanden präglade av en högt utvecklad global ekonomi och en informationsrevolution. Viktiga kännetecken för denna period är att gamla auktoriteter avsätts från sina piedestaler och att nya opinionsbildare träder fram. Deras makt bygger i regel inte på personlig mognad och tankens kraft eller på förmågan att generera idéer, utan snarare på förmågan att manipulera den allmänna opinionen. Perioden kännetecknas också av fragmentering och upplösning av gränser på alla områden; individens behov och mänskliga rättigheter blir särskilt aktuella. De normer som människor bedömer varandras beteende efter blir mindre stränga, och beteenden som inte motsvarar dem ursäktas med yttre faktorer och förmildrande omständigheter; än mer – människor 3 För övrigt bör det, när man talar om standardisering i Litauen, betonas att utvecklingen av normerna för litauiskan som standardspråk och litauiskans funktion i allmänhet – liksom för det närbesläktade lettiska språket – historiskt har påverkats starkt och fortfarande påverkas av ojämlika språkkontakter. Därför är det inte alltid lämpligt att automatiskt överföra sociolingvistiska axiomer som utländska forskare har formulerat för språk som utvecklas naturligt (se Coupland, Kristiansen 2011: 17). BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 5 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 begränsas inte längre av regler som skapats på förhand, utan är fria att definiera sina egna regler och normer utifrån omständigheterna (jfr Odendaal 2013: 183–187). Sociolingvistų darbuose (žr. Coupland, Kristiansen 2011: 27) konstatuojama, kad vėlyvosios modernybės laikotarpiu, visuomenei individualizuojantis, socialinės jėgos, kurios apibrėždavo, kas yra kalbos standartas, visiškai pasikeitė. Iš valdančiosios klasės, politikos, mokslo ir religijos veikėjų – autoritetų – šios galios pereina individams. Demokratizacija naikina viršūnių galią ir skatina reikštis socialines jėgas „iš apačios“, todėl į viešumą iškyla „apačių“ kalba. Pradedama abejoti bendrinių kalbų, kurių prigimtis yra ideologinė (atliepianti ekonominio, socialinio ir politinio kalbinės bendruomenės elito viešpatavimą), svarbumu: modernioje demokratinėje visuomenėje, sudarytoje iš skirtingų kalbinių bendruomenių, nebėra vietos unifikuotai (vienalytei) bendrinei kalbai, ji nebėra siekiamybė (Coupland, Kristiansen 2011: 27–33; Odendaal 2013: 186). Kita vertus, nors globalizacija niveliuoja tautas, jų kultūras ir kalbas, bet kartu sukelia ir priešingus procesus, skatinančius kalbų įvairovę ir individualumo, kalbinės (kaip ir apskritai kultūrinės) tapatybės išlaikymą. Internetizacija keičia įprastas kalbų funkcionavimo terpes, transformuoja kalbas ir kuria naujus jų pavidalus. Gemensamt för alla europeiska språk är att dialekternas ställning förändras markant: på vissa håll försvinner de eller är till och med på väg att försvinna, på andra håll utvecklas de till regiolekter. Även den gamla standarden förändras; de traditionella europeiska standardspråken förlorar sin stabilitet – på formens, funktionernas och språkattitydernas nivå. All denna språkliga mångfald skapar förvirring i skolorna när språk undervisas (Odendaal 2013: 187). Det finns dock också skillnader, som i hög grad beror på den historiska kontexten. På Island, i Frankrike och Danmark är till exempel standardspråksideologin stark, och därför sker förändringarna inte i riktning mot att denna ideologi försvagas, utan på nivån för standardspråkets bruk (ökande variation) (jfr Ghyselen m.fl. 2016: 78). Det bör noteras att processerna för poststandardisering av standardspråken i de östeuropeiska länderna tog fart något senare och sker i mindre omfattning. Orsaken är dessa länders långvariga politiska beroendeställning, som hade hämmat demokratins utveckling (se Kristiansen 2016: 94). 1.2. Aspekter på studiet av standardspråkens dynamik Mot bakgrund av de nämnda markanta förändringarna i de europeiska språken är det inte förvånande att forskare inom europeiska språk, särskilt under det senaste decenniet, har visat stort intresse för standardspråkens utveckling och förändringar i deras förhållande till icke-standardiserade varieteter och har undersökt dessa varieteters BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų poststandartizacijos kontekste | 6 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 konvergens (jfr tyska – Auer, Spiekermann 2011; nederländska – Grondelaers, Van Hout 2011; italienska – Berruto 2017; norska – Sandøy 2011; finska – Nuolijärvi, Vaattovaara 2011 m.fl.). Vilka skulle kunna vara gemensamma utgångspunkter och mätkriterier för dessa förändringar? Först och främst är det viktigt att komma ihåg att språkgemenskaper, trots likheterna mellan de faktorer som driver språkförändringar, kan skilja sig radikalt åt i sina uppfattningar om sociala klasser, kön, gemenskapsband, normer och prestige samt i dessa företeelsers funktioner. Därför måste varje period i ett enskilt språks utveckling och varje språkgemenskap studeras med detta i åtanke (jfr Bergs 2012: 96; Smakman, Barasa 2016: 24–25). I studier av standardspråk framhävs oftast fem aspekter (jfr Smakman, Barasa 2016: 23; Miliūnaitė 2018: 45–70): ▪ historiskt perspektiv (framväxt och utveckling), ▪ geografiskt perspektiv (förhållandet till andra varieteter av samma språk), ▪ strukturellt perspektiv (normer, varianter), ▪ normerande perspektiv (graden av kodifiering av standardvarieteten), ▪ sociolingvistiskt perspektiv (språkideologier, samhälleliga attityder, status, prestige). Med utgångspunkt i dessa aspekter kan etablerade standardspråk i enspråkiga, politiskt och språkligt stabila samhällen bäst beskrivas som en naturlig fortsättning på dialekterna (Smakman, Barasa 2016: 23). I dagens flerspråkiga samhällen återvänder sociolingvister till föreställningen om standardspråk, kriterierna för dess definition och hävdar att de standardiseringsstadier som Einar Haugen beskrivit inte längre räcker för att beskriva standardspråkens nuvarande dynamik: företeelser som kännetecknar poststandardiseringsperioden faller utanför Haugens modell (Coupland, Kristiansen 2011: 11). När omfattningen av förändringarna under de europeiska standardspråkens poststandardiseringsperiod undersöks ställs också frågan om standardspråken (både i skrift och tal), särskilt i storstäderna, förlorar sin ställning och lämnar plats åt icke-standardiserade varieteter, som tidigare haft lägre status och saknat prestige; om de ideologiska system som upprätthöll relationerna mellan standardspråket och andra varieteter förlorar sin kraft eller bara omstruktureras. Strukturella och sociolingvistiska studier av variation bygger på kvantitativ analys av korpusdata och kan därför påvisa konkreta förändringar. Samtidigt medges det dock att det är svårt att tala om förändringar i språkattityder (till exempel att fastställa om människor verkligen förr talade BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandardizacijos kontekste | 7 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 (att den är mer normriktig eller att man tidigare värderade standardvarianten annorlunda) är betydligt mer komplicerat (Ghyselen m.fl. 2016: 85). 1.3. Paradigmet för standardspråklighet hos standardspråk Modellen för dynamiken hos europeiska standardspråk utformas, såvitt man kan utläsa ur de många arbetena på detta tema, oftast med utgångspunkt i en grundläggande egenskap hos standardspråket – standardspråklighet. Traditionellt urskiljs tre eller fyra kännetecken på standardspråklighet (jfr Auer, Spiekermann 2011: 164; Grondelaers m.fl. 2016: 119): 1) gemensamhet för hela det område där icke-standardiserade varieteter (dialekter) förekommer, 2) prestige (användning i officiella offentliga sammanhang och inom utbildningssystemet), 3) homogenitet i uttrycksmedlen, 4) kodifiering. Efter att ha undersökt och sammanfattat de kännetecken på standardspråklighet som beskrivs i olika källor kan ett paradigm för standardspråklighet och forskningsfrågor föreslås för studier av europeiska standardspråks dynamik (se tabell 1). TABELL 1. Paradigmet för standardspråklighet och frågor att undersöka Paradigmet för standardspråklighetFrågor1.Standardspråkets relation till andra varieteterHur förändras standardspråkets relation till andra varieteter av det nationella språket?2.VariationÖkar eller minskar variationen i offentligt språkbruk (särskilt i medierna)?3.KodifieringsstrategiHur förändras karaktären på kodifieringen av standardspråkets normer?4.SpråkideologierHur förändras standardspråkets ideologi och denna varietets prestige i samhället? Det föreslagna paradigmet för standardspråklighet kan utgöra en utgångspunkt för standardspråkets dynamik när standardspråket, med Haugen-modellen för standardisering som utgångspunkt, har nått det högsta utvecklingsstadiet eller befinner sig nära det. Paradigmets beståndsdelar är nära förbundna med varandra, och deras samspel väcker en mer övergripande fråga: vilket samband råder mellan förändringar i språkbruket och förändringar i språkideologierna? Nedan diskuteras alla de nämnda beståndsdelarna kortfattat var för sig. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 8 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 1.3.1. Standardspråkets förhållande till andra varieteter. Standardspråkets, särskilt dess talade forms, standardmässighet blir maximal om standardspråket täcker hela språkområdet, det vill säga om dialekttalare erkänner standardspråket som en varietet för officiellt offentligt tal, även om de själva kanske inte är helt kompetenta att använda det (Auer, Spiekermann 2011: 164). När förändringar inleds (destandardisering) kan vissa regioner skapa en ny standard eller bli utan någon standard alls, om de av någon anledning tar avstånd från den fungerande standardvarieteten. När man talar om språklig stratifiering, det vill säga språkens uppdelning i varieteter, och förhållandet mellan olika varieteter, används ibland termen substandard. Det är en varietet som värderas lägre än standarden (standardspråket), och vars egenskaper språkgemenskapen betraktar som underlägsna dem som förknippas med den prestigefyllda varieteten utifrån tre variationsdimensioner: diatopi (det vill säga geografisk variation – dialekter), diastrati (social variation – sociolekter) och diafasi (variation efter kommunikativ situation – funktiolekter) (jfr Berruto 2017: 32 – hämtat från E. Coseriu; Kardelis 2016: 7). Inom tysk sociolingvistik avses med substandard ofta en talad varietet som ligger nära standardpolen och i viss mån påverkas av regionala varianter, men där många av dess drag varken är regionala varianter eller företeelser i standardspråket (se Stoeckle, Svenstrup 2011: 87). När man utvecklar modeller för standardspråkens dynamik gör begreppet substandard det möjligt att sammanfattande beteckna olika icke-standardiserade varieteter, särskilt sådana som formas som ett mellanskikt mellan standardspråket och dialekter (regionala varianter). En varietet som beskrivs på liknande sätt kallas ibland allmänspråk, med betoning på att denna varietet är avsedd för interregional och överregional kommunikation, men saknar officiell status och en dimension av korrekthet–okorrekthet (jfr Bartsch 1985: 41). Skulle man kunna tala om en etablerad substandard i Litauen? Troligen ja. I Litauen förändras under 2000-talet inte bara dialekterna i mötet mellan dialekter och standardspråk – av sociala och ekonomiska skäl formas, som nämnts, regiolekter. Teoretiskt skulle man kunna anta att ett nytt mellanskikt redan har uppstått i detta gränsområde, i takt med att standardspråket sprids genom utbildningssystemet och medierna – litauisk substandard, eller allmänlitauiska. Hur förhåller den sig till standardspråket? I dag kan man säga att skriven litauisk standard fungerar där den skapas och bearbetas (redigeras) av särskilt utbildade personer. Om en oredigerad text i ledig stil publiceras offentligt (i medier, på sociala nätverk och liknande), är sannolikheten stor att det rör sig om substandard. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 9 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 (se avsnitt 2.2 för en mer ingående behandling). Gränserna för det talade standardspråkets användning är ännu snävare4, eftersom det ännu inte finns (och inte heller kan finnas) många talare som särskilt har lärt sig standarduttal, framför allt bland dem som bor i en dialektal miljö eller kommer därifrån, eftersom det litauiska standardspråket är ungt. 1.3.2. Variation. En av de viktigaste principerna för standardmässighet är att minska den interna variationen i standardspråket (det vill säga i dess uttrycksmedel) och fastställa så lite varierande normer för standardspråket som möjligt genom att utesluta dubletter på olika språkliga nivåer. Det sägs ofta att målet med standardisering är homogena normer (Auer, Spiekermann 2011: 164), även om detta inte helt stämmer för litauiskans del (se avsnitt 1.3.3 för en mer ingående behandling). Förändringar i samhället gör språkvarieteterna öppna; språkliga företeelser migrerar mellan dem, och resultatet av det offentliga språket kan inte längre alltid definieras som en realisering av en viss varietet eller som ett uttryck för en viss funktionell stil. Genom att undersöka språkbruksdata fastställer man om variationen i uttrycksmedel ökar i de situationer som vanligen kännetecknas av standardspråkets normer (Ghyselen m.fl. 2016: 83). Företeelser som är markerade som tillhörande en lägre varietet förlorar sin markering i neutralt offentligt språk, och variation blir ett medel för att skapa en sådan identitet. Under dessa omständigheter blir även det litauiska standardspråkets normer instabila; variationen ökar, och detta är en följd av trycket från det faktiska språkbruket (i grunden kan man säga – substandarden) och ibland även av kodifieringsstrategin. 1.3.3. Kodifiering. Kodifiering är ett sätt att fastställa standardspråkets normer skriftligt. I vissa länder utförs den av särskilda institutioner eller myndigheter, och de kodifierade normerna dokumenteras i ordböcker, grammatiker och språkhandledningar. Standardmässighet kännetecknas av en kodifiering som ökar i början av standardvarietetens framväxt och därefter förblir stabil. När språket förändras kan kodifieringen ses över; strategin för den beror på det aktuella landets språkpolitik. Under poststandardiseringstiden kan man iaktta att standardspråksnormen i allmänhet blir polycentrisk, det vill säga att ett enda centrum som föreskriver språknormer försvinner (Coupland, Kristiansen 2011: 30; Ammon 2015: 53). 4 Man skulle till exempel inte kunna hävda att det talade språket vid Litauens republik Seims sammanträden är helt och hållet standardspråk. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 10 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 Två möjliga typer av kodifiering beror på den gemensamma språkets utvecklingshistoria och på arten av regleringen av det gemensamma språket (närmare bestämt på om det finns en statlig språkpolitik eller inte). Den ena typen av kodifiering bygger främst på faktisk språkbruk, och normerna för det gemensamma språket fastställs enbart utifrån vad som fungerar i det. Den andra typen av kodifiering är inriktad inte bara på språkbruket, utan också på språksystemet och normeringstraditionen. Den sistnämnda typen är särskilt typisk för yngre gemensamma språk, och därmed även för litauiskans standardspråk. Dess normsystem skapades i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet på grundval av en dialekt, eftersom det vid den tiden ännu inte hade uppstått något elitskikt som talade en standardiserad varieté. Normeringstraditionens betydelse förklaras av strävan att stabilisera normerna. Fallet med litauiskans standardspråk som ett inlärt snarare än ett förvärvat språk illustreras också av den här artikelns motto. I teorin och praktiken kring kodifieringen av litauiskans standardspråk erkänns måttlig variation samt stilistisk och funktionell spridning av varianter (dock inte i samma utsträckning på alla språknivåer) som möjligheter för normen att förändras, så att kodifieringen inte fjärmas från språkbruket och behoven hos det gemensamma språkets användare (se Miliūnaitė 2009). Till exempel har man sedan början av 2000-talet strävat efter att mer konsekvent markera så kallade funktionella kännetecken (inklusive fall av stilistisk spridning) i kodifieringen av litauiskans standardspråk; variation i normen registreras alltså (kodifieras). Man måste dock erkänna att kodifieringens inflytande på det offentliga språkbruket minskar i litauiskan, att användarna av offentligt språkbruk i allt mindre utsträckning tar hänsyn till den och att man i allt högre grad lutar åt den andra typen av kodifiering, samtidigt som vissa språkspecialister försöker lyfta fram språkbrukskriteriet som närmast det enda. 1.3.4. Språkideologier och prestige. De språkideologier som dominerar i samhället – det vill säga helheten av språkliga attityder till språk, dess varieteter eller bruket av andra språk – avgör vilket språk, vilken varietet eller vilka varieteter som får prestige, får störst stöd och eftersträvas. Standardkaraktär innebär att det gemensamma språket har stark status; samhällsmedlemmar som behärskar det gemensamma språket betraktas i regel som intelligentare, mäktigare och mer auktoritativa (Auer, Spiekermann 2011: 164). Den gemensamma varieténs standardkaraktär ökar och dess status stärks i takt med dess officiella prestige, som framför allt beror på i vilken utsträckning de styrande skikten stöder det gemensamma språket på nationell nivå. Språkideologin kring det gemensamma språket upprätthålls av föreställningen att det i moderna samhällen är den lämpligaste språkvarieteten, nödvändig för att människor ska kunna kommunicera med myndigheterna, den statliga förvaltningen och rättssystemet; det gemensamma språket används i avancerad intellektuell, BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 11 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 yrkesmässig verksamhet, ekonomin, teknologin och utbildningssystemet; det är ett medium för kunskaps- och informationsöverföring, färdighetsutveckling, upprätthållande av läskultur, offentlig kommunikation, översättning från andra språk och nationella medier (Odendaal 2013: 188). Ibland framhålls att den gemensamma varieteten vanligen också är språket för den högsta statsledningen, till exempel vid parlamentssessioner (Smakman, Barasa 2016: 23). I Europa betraktas varje lands gemensamma språk ofta som en symbol för nationell identitet, nationell enighet, solidaritet och prestige (Auer, Spiekermann 2011: 164; Leonard, Árnason 2011: 91–96; Odendaal 2013: 188). Under poststandardiseringsperioden förändras, som nämnts, maktförhållandena mellan de samhällskrafter som föreskriver språknormer. Liksom Haugen-modellen för standardisering motsvarar Ulrich Ammons teoretiska modell över de sociala krafter som avgör vad som utgör språkstandard, utformad redan i slutet av 1900-talet (se Ammon 2015: 53–67), inte längre verkligheten fullt ut, eftersom den återspeglar en spridning av normerna för det gemensamma språket ”uppifrån”. Som sociala krafter som upprätthåller det gemensamma språkets ideologi och skapar, sprider eller påtvingar språknormer betraktar U. Ammon språkexperter, kodifierare av språknormer, språknormernas auktoriteter (professionella kunskapsförmedlare, journalister, lärare, redaktörer), förebildliga talare och textförfattare. Den liberala språkideologi som vuxit fram i och med samhällets demokratisering betraktar den traditionella varieteten av det gemensamma språket som något som påtvingats den stora majoriteten av samhället och därmed diskriminerar språkliga minoriteter och marginaliserade grupper samt hotar individens frihet (se Odendaal 2013: 183–203). Genom att lyfta fram ”folkliga” språkliga auktoriteter bidrar den liberala språkideologin till att en ”mer demokratisk” variant av det gemensamma språket etableras i det offentliga språkbruket, ofta en spontant framväxande substandard som inte formar den faktiska normen utan tar över den. Samtidigt som den anklagar det gemensamma språkets ideologi för auktoritarism söker den liberala språkideologin ibland stöd för sin makt bland politiker, medieaktörer, nya opinionsbildare (influencers) och även inom utbildningssystemet. Den strävar alltså efter att påverka de samhällssektorer som har störst betydelse för det gemensamma språkets prestige och funktion, och efter att etablera en kritisk syn på den gemensamma varieteten. I Litauen försöker man få människor att betrakta inte längre det traditionella gemensamma språket, utan huvudstadens substandardiserade språk – Vilnius-språket – som en prestigefylld språkvarietet (se Vaicekauskienė, Čičirkaitė 2011: 57–76), men detta bygger på ganska BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 12 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 motsägelsefulla undersökningar av språkliga attityder5. Man får inte heller förbise att vissa spridare av den liberala språkideologin går ännu längre – genom att förringa litauiskans prestige har de under ett decennium konsekvent främjat positiva attityder till bruket av engelska som andraspråk i Litauen6. Å andra sidan visar studier av varieteter i litauiskan (variation) ur perceptiv dialektologisk synvinkel att den bild av det gemensamma språket som unga i Litauen har inte bara förknippas med Vilnius, utan även med andra storstäder och framför allt med utbildning (Aliūkaitė ir kt. 2017: 285–286). Frågan om förändringar i språkideologier och det gemensamma språkets prestige är alltså särskilt viktig när man diskuterar dynamiken i gemensamma språks utveckling. 2. MODELLER FÖR EUROPEISKA STANDARDSPRÅKS DYNAMIK UNDER POSTSTANDARDISERINGSPERIODEN Med utgångspunkt i den diskuterade fyrdelade standard(…) 5 Dėl tokių tyrimų vertinimo plg. Pupkis (2019). Beje, suomių sociolingvistų tyrimai atskleidė, kad, nepaisant to, jog visuomenės kalbinės nuostatos rodo esant destandartizacijos požymių, dauguma suomių, ypač vyresnio amžiaus, vis dar nori, kad sakytinėje žiniasklaidoje žinių ir kitose aktualijų laidose būtų kalbama bendrine kalba. Skirtingų Suomijos vietų dialektologinės studijos parodė, kad sostinės Helsinkio regionas dažniau suvokiamas kaip miesto slengo, o ne kaip bendrinės kalbos centras; jame gyvenantys žmonės apibūdinami kaip arogantiški, pasipūtę ir nedraugiški (Nuolijärvi, Vaattovaara 2011: 69–70). 6Ett typiskt exempel i den mest lästa nyhetsmediesajten: ”<...>hur maktlös litauiskan är jämfört med engelskan, som klarar av att säga allt kort, med enstaviga och tvåstaviga ord, nästan utan kasus, och som är exakt och dessutom låter vackert i sånger, och som dessutom inte regleras av några kommissioner” (Andrius Užkalnis. Užkalnis matrecension köps för 4 000 euro eller på ett annat sätt. delfi.lt, 2019-12-08. Tillgänglig på internet: https://www.delfi.lt/maistas/laukines-zasys/uzkalnio-maisto-apzvalga-perkama-uz-4000-euru-arba-dar-vienu-budu.d?id=82990773). 7Italienare talar till exempel gärna om informaliseringsprocesser som följer poststandardiseringsprocesserna, det vill säga att standardspråket rör sig mot fria, talade och regionala varieteter, samt dehomogenisering (samexistens mellan det traditionella standardspråket och en ny standard som är mindre kodifierad och varierar regionalt) (Cerruti m.fl. 2017: 3). BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandardizacijos kontekste | 13 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 TABELL 2. Förändringen av standarditetsparadigmet enligt modeller för europeiska språks dynamik Standarditetsparadigm Frågor Poststandardisering Destandardisering Demotisering 1. Standardspråkets förhållande till andra varieteter Hur förändras standardspråkets förhållande till andra varieteter av det nationella språket? Demokratiseringen gör det möjligt även för andra varieteter (dialekter, regiolekter, substandard med flera) att träda fram offentligt – standardspråket börjar konkurrera med dem och förlorar vissa funktioner inom språkgemenskapen. Behovet av en enda varietet som är gemensam för hela språkgemenskapen försvinner. Flera varieteter fungerar parallellt. Restandardisering äger rum, och en tidigare eller framväxande lågprestigevarietet träder i det traditionella standardspråkets ställe. 2. Variation Ökar eller minskar variationen i offentligt språkbruk (särskilt i medierna)? Variationen ökar, och normen blir polycentrisk. Variationen ökar, och horisontell och vertikal migration mellan varianter kan observeras. Drag från den informella (talspråkliga) stilen överförs till formellt språkbruk och skriftspråket. 3. Kodifieringsstrategi Hur förändras karaktären hos kodifieringen av standardspråkets normer? När en enda central instans för reglering av standardspråkets normer har försvunnit minskar kodifieringens roll. Allt fler tidigare icke-standardiserade varianter kodifieras positivt med hänsyn till tendenser i det faktiska språkbruket; de kodifierade normerna blir alltmer varierade. 4. Språkideologier Hur förändras standardspråkets ideologi och denna varietets prestige i samhället? Standardspråkets ideologi försvagas; standardspråket förlorar sin officiella prestige och sitt särskilda värde i samhället. Flera varieteter erkänns som likvärdiga. Standardspråkets ideologi består: denna varietet behåller sin prestige, men uppfattningen om hur den bör vara förändras. Som framgår av vetenskapliga arbeten om detta tema bör man, när man undersöker standardspråkens dynamik, ha följande reservationer i åtanke: det finns ingen etablerad term, varför samma eller liknande modeller ibland benämns på olika sätt; BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 14 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 ▪ eftersom det handlar om dagens språks dynamik är processen ständigt föränderlig, och därför är dynamikmodellernas särskiljande kännetecken inte alltid tydliga; ▪ i olika länders standardspråk kan det förekomma alla slags variationer i modellernas samspel; ▪ dessa modeller är förenklade, eftersom de inte tar hänsyn till olika språkliga uttrycksformer (talat och skrivet språk), vars dynamik kan uppvisa motsatta tendenser. Utvecklingen i de europeiska standardspråken betraktas på olika sätt. Vissa forskare menar att det under senmoderniteten finns två alternativa scenarier för standardspråkens förändring: destandardisering och demotisering. Det senare scenariot sägs vara vanligare i europeiska länder (Coupland, Kristiansen 2011: 28). Tyska sociolingvister hävdar att destandardisering och demotisering inte utesluter varandra. Dessa modeller kan samexistera och verka samtidigt, och detta behöver inte nödvändigtvis innebära att standardspråken utvecklas i motsatta riktningar (se Auer, Spiekermann 2011: 162). Nedan behandlas de mest karakteristiska dynamikmodellerna för europeiska standardspråk och deras mer konkreta uttryck utförligare. 2.1. Demotisering → restandardisering Termen demotisering (på tyska Demotisierung < från grekiskans demōs ’folk’) myntades 1997 av den tyske lingvisten Klaus J. Mattheier för att beteckna spridningen av läs- och skrivkunnighet bland de utbildade samhällsklasserna under den tidigmoderna perioden. Under senmoderniteten betecknar termen folkliggörandet av standardspråket. Vid demotisering förblir standardspråkets ideologi oförändrad, eftersom man erkänner att en sådan prestigefylld varietet behövs. Samhällets språkliga attityder förändras alltså inte i detta avseende, men värderingen av talstilar förändras – vilken den standardiserade varieteten bör vara. Vanligen höjs statusen för en tidigare icke-prestigefylld varietet. Som exempel på denna dynamikmodell för standardspråk nämns det danska offentliga talspråket, där Köpenhamnstal som tidigare förknippades med låg status (arbetarklassens tal) värderas mer positivt av unga än traditionellt högköpenhamnskt uttal eller andra lokala accenter (Coupland, Kristiansen 2011: 25–26). Det finns dock ett förbehåll. Tal med låg status (demotiskt tal) upphöjs inte ovillkorligt till en högre status, utan endast under vissa omständigheter i kommunikationssituationen; dessutom är detta en process som pågår i årtionden (sedan 1960-talet), inte något som sker snabbt (se Kristiansen 2016: 96–97). Traditionellt högköpenhamnskt uttal förknippas med erkända (auktoritativa) institutioner, medan demotiskt tal BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 15 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 förknippas med den enskilda talarens dynamik: en sådan talare beskrivs som aktiv, jordnära, förtroendeingivande, intressant och framgångsrik inom medievärlden (Coupland, Kristiansen 2011: 28–30). Eftersom demotisering är direkt förknippad med spridningen av den nya mediekulturen8 och med att det offentliga rummet öppnas för samhällets röster, hävdas det att medierna både är ett ideologiskt verktyg för att skapa en ny standard för språkkunskaper och ett verktyg för att sprida denna standard. Dessa processer är tydliga också i Litauen (se Nevinskaitė 2019: 83–100). Vid demotisering erkänner man alltså (åtminstone inledningsvis) att flera prestigefyllda varieteter existerar samtidigt och att deras prestige beror på kommunikationssituationen (sociala kontexter). Demotisering kan därför betraktas som en partiell sänkning av det traditionella standardspråkets status och en begränsning av dess funktioner, då en annan varietet övertar en del av funktionerna och den höga statusen. En sådan normativ polycentrism förknippas med destandardisering (jfr Coupland, Kristiansen 2011: 30), vilket visar att destandardisering och demotisering inte nödvändigtvis är alternativa utvecklingsmodeller för standardspråk. Som exempel på demotisering anges dagens standardtyska. Den talade standard som tidigare lärdes ut i skolan tillsammans med den skrivna blev för många tyskar den varietet de växte upp med. Numera har den talade standarden, som främjas av medierna, blivit tillgänglig för alla och skilts från den skrivna standarden (Auer, Spiekermann 2011: 166–174). Demotisering leder till en motsättning mellan traditionella normer, fastställda av auktoriteter och sådana som utbildningsinstitutionerna måste följa, och det faktiska språkbruket (Auer, Spiekermann 2011: 162). Detta kan också iakttas i Litauen. Studier av språkliga attityder visar att lärare, särskilt lärare i litauiska, ställs inför dubbla normer: kodifierade normer, som de måste undervisa om, och faktiska normer, som påverkar eleverna främst utanför skolan. Den växande klyftan mellan kodifierade och faktiska normer minskar motivationen att lära sig och försvårar inlärningsprocessen. Detsamma kan sägas om professionella nyhetsuppläsare och språkliga redaktörer i talade medier, som navigerar mellan kodifierade och faktiska (”folkliga”) normer när normerna skiljer sig åt. En av manifestationerna av en demotisering som kommit i gång på allvar kan anses vara restandardisering – en standardisering som äger rum på nytt. Detta liknar processen då ett standardspråk uppstår, men vid restandardisering finns standardspråket redan och en ny uppsättning normer eller funktioner förs in i bruk (Odendaal 2013: 189). Med andra ord går restandardiseringsprocessen i motsatt riktning mot 8 Det är ingen tillfällighet att den ursprungligen positivt konnoterade betydelsen av själva ordet kultur, som betecknar den form av materiella och andliga värden som människor och samhällen skapar, vidgas i de nya medierna, det vill säga neutraliseras (jfr nya kulturkontexter: mobbningens kultur, hatets kultur och så vidare). BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 16 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 — målet är inte att förkasta olämpliga uttrycksmedel och avgränsa sociala grupper, utan att utvidga gränserna för vilka språkfenomen som accepteras. Vid restandardisering påtvingas språknormerna inte ”uppifrån”, utan grundas på studier av faktisk språkbruk och språkbrukarnas språkliga beteende. Restandardisering kallas således en demokratisering av standarden och är oftast ett svar på ett socialt problem eller på förändringar som specifika sociala grupper genomgår. Restandardisering, som ett uttryck för en modell för standardspråkets dynamik, saknar en enhetlig definition. Ibland beskrivs den som ett mellanläge, ett övergångstillstånd från ett utvecklingsstadium för standardspråket till ett annat, det vill säga en tillfällig variation när varianter ”underifrån” tränger in i standardspråkets bruk (Auer, Spiekermann 2011: 165). Som nämnts använder italienarna i stor utsträckning termen restandardisering för den process som pågått sedan 1980-talet: när det traditionella standardspråket samspelar med vardagliga, informella och regionala språkvarieteter absorberas tidigare substandarddrag inom standardspråkets användningsområden, och resultatet av allt detta är en ny standard, det vill säga en ny italiensk standardvarietet som existerar parallellt med den traditionella standardvarieteten (Cerruti ir kt. 2017: 3–28). Med andra ord förlorar språkformer och -strukturer som redan förekommer i italiensk substandard, liksom innovationer till följd av engelskans framväxt, sin markering som element i låga, vardagliga varieteter och övergår till utbildade människors språkbruk och till skriftspråket, delvis även till medierna (Berruto 2017: 31). Ibland betecknar restandardisering ett skede i språkplaneringen (det vill säga inte en spontan utveckling, utan en medveten reglering av språket), då en ny standardvarietet skapas för att omforma det traditionella standardspråk som inte längre motsvarar samhällets behov och genom medvetna insatser förändra språkformer, funktioner och språkligt beteende (jfr Odendaal 2013: 183–203). 2.2. Destandardisering → substandardisering Standardisering innebär att olika språkvarieteter skiljs åt och separeras, och att en av dem upphöjs, medan destandardisering innebär att dessa varieteter närmar sig varandra och att deras status jämställs. Demokratiseringen öppnar vägen för andra språkvarieteter än standardspråket att ta plats i det offentliga rummet, och internetiseringen skapar verktyg och tillgång för alla som vill uttrycka sina åsikter offentligt. Destandardisering innebär att det dittills etablerade standardspråket strukturellt splittras och förlorar sin officiella, öppna prestige — dess ideologi försvagas (Auer, Spiekermann 2011: 162–164). Det offentliga språkbruket BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postანდartizacijos kontekste | 17 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 blir allt mer variantpräglat, och former som tidigare betraktades som icke-normativa (till exempel sådana som arbetarklassen använder) upphöjs till alternativa normformer. När det inte längre finns en enda idealiserad språkvarietet som hela samhället kan orientera sig efter förändras språkliga attityder radikalt: man frigör sig från sådant negativt som hån, förlöjligande, diskriminering och socialt utanförskap, vilket bristande behärskning av den prestigefyllda varieteten kunde leda till (jfr Coupland, Kristiansen 2011: 29). Även om det ofta hävdas att det inte förekommer någon destandardisering i Europa, eftersom det alltjämt finns ett behov av varieteter som lämpar sig bäst för det offentliga livet (Coupland, Kristiansen 2011: 29), kan man ändå finna tecken på en försvagad standardspråksideologi, där normen blir multicentrisk (skapas och sprids från mer än ett maktcentrum). Denna dynamikmodell hänger särskilt samman med ökad migration och är typisk för flerspråkiga och mångkulturella länder, där det knappast skulle vara möjligt att tillägna sig en gemensamt överenskommen standard (särskilt i talad form, inklusive uttal). Varför orienterar sig ett samhälle som tar plats i det offentliga rummet inte nödvändigtvis efter standardspråket? Standardspråkets uttrycksmedel är till sin funktion mer anpassade till neutralt eller officiellt språkbruk. Elektronisk kommunikation är främst avsedd för informellt umgänge, vilket leder till val av andra uttrycksmedel som är stilistiskt och funktionellt konnoterade. Dessutom användes standardspråket under standardiseringsperioden passivt av den stora majoriteten av samhället, det vill säga man tog endast emot det via offentliga kanaler, men skapade det inte själv. När behovet av att aktivt uttrycka sig offentligt uppstod använde man ofta den vanliga vardagliga (talspråkliga) varieteten, som dittills haft lägre status. Som ett typiskt exempel på destandardisering i Europa brukar norskan anges. I Norge har dialekter hög status även i officiella situationer, och den dominerande språkideologin stöder regionala taltraditioner (se vidare Sandøy 2011: 119–126). Substandardisering kan betraktas som ett visst uttryck för demokratisering — substandardens samspel med standardvarieteten — men tydliga kriterier för att definiera denna process verkar ännu inte ha utkristalliserats. Exempelvis är nederländska forskare oense om huruvida substandardisering av standardspråket pågår i landet (när substandarden tränger undan standardspråket), eller om den ökande variationen och friare normerna endast innebär en utvidgning av standardspråkets normer med regionala och sociala drag (Grondelaers, Van Hout 2011: 117). Om substandarden etablerar sig vid sidan av standardvarieteten och börjar konkurrera med den, kan man säga att dess spridning bidrar till destandardiseringsprocessen. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 18 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 För att förklara de processer som pågår i Litauen är begreppet substandard ganska användbart (se fig. 2): det gör det möjligt att benämna resultatet av den växelverkan mellan dialekter (och i början av 2000-talet även regiolekter) och standardspråket samt andra språk som pågått i mer än ett sekel. FIG. 2. Litauiska språkets substandard som ett mellanliggande skikt mellan regiolekter och standardspråk, även avbildat i relation till andra språks påverkan9 I den offentliga, informella skriftliga användningen (elektronisk kommunikation på sociala nätverk, bloggar och liknande) förekommer många utbredda icke-standardmässiga varianter, vars avvikelse från normen användarna oftast inte uppfattar och som de använder som neutrala uttrycksmedel. Substandarden saknar kodifiering och ett definierat normsystem, men de språkfenomen som hör till den är universella, överskrider regiolekterna och är gemensamma för offentligt språkbruk, om än på en lägre nivå än standardspråkets normer. I Litauen kan man fråga sig om denna substandard, liksom i Nederländerna, breder ut sig och tar över vissa domäner som tidigare tillhörde standardspråkets användning, eller om själva standardspråket får nya egenskaper genom att överta en del av dem från substandarden. Med andra ord, är det som i dag 9 Peter Auer har ritat liknande koner när han diakroniskt förklarat förhållandet mellan dialekter och standardspråk i europeiska språk (se Auer 2005: 9–28). Regiolektkartan har återgivits i figur 2 med författarnas tillstånd (Geržotaitė, Mikulėnienė 2014). Konens konstruktion och städernas koinépunkter har gjorts av artikelns författare. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 19 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 kallas talat ”Vilnius-språk”, det som används i skriftliga medier och talas under Seimas sammanträden – är det en informell stil av standardspråket eller en substandard som fungerar utanför standardspråket10? I det första fallet, om standardspråket inte längre erkänns som en prestigefylld varietet, skulle vi tala om destandardisering; i det andra, om standardspråket får nya kännetecken, om demotisering. För att besvara frågan kan man utgå från ett grundläggande kännetecken hos standardspråkets normer – deras kodifiering. Så länge substandardens särdrag inte är kodifierade (eller har kodifierats negativt), finns det alltså ingen grund för att betrakta dem som normer för standardspråket. I de användningsdomäner där standardspråkets normer inte upprätthålls särskilt (texten redigeras inte) sprider sig substandarden. Det bör visserligen noteras att det finns en tendens att kodifiera vissa substandardvarianter som normer för standardspråket. Exempelvis har den statliga kommissionen för litauiska språket under de senaste åren godkänt tidigare icke-normerade accentvarianter asmeniškas, –a, visuomeniškas, –a (vid sidan av ãsmẽniškas, –a, visúomeniškas, –a); ordbildningsvarianter med det tidigare främmande ansedda suffixet –iokas, –ė (klasiokas, –ė, grupiokas, –ė, kambariokas, –ė), liberaliserat interpunktionen med mera. Detta motsvarar de allmänna kännetecknen för standardspråkets dynamik under poststandardiseringsperioden: kodifieringens stränghet minskar i vissa fall, och den kodifierade normen blir mer varierad. Paradokset när det gäller litauiska är dock att de samhällsgrupper som borde sprida dess normer och förmedla standardspråkets ideal, på grund av standardspråkets ringa ålder ofta själva inte lär sig det ordentligt11. Människor som till exempel inte har tillägnat sig standardspråkets accentueringssystem förundras över varför systemet kräver att inlånade egennamn – förnamn, efternamn och liknande – ska accentueras enligt litauiska språkets regler när standardspråket talas – Natašà, Nebraškà). För dem som behärskar standardspråket uppstår inte ens en sådan fråga – systemet fungerar automatiskt. Större delen av samhället orienterar sig dock inte efter den eftersträvade normen, utan efter den faktiska normen 10 Med tanke på de aktuella processernas nyhet och komplexitet är Giedrius Subačius artikel (visserligen inte vetenskaplig) förvånande: där betraktas dessa processer ganska ensidigt och förenklat, utan stöd i någon forskning, och allt sammanfattas som demotisering (även kallad demotikering, demotisering), ”standardspråkets utvidgning” (Subačius 2019: 8–11). 11 G. Subačius förefaller vara en stor optimist när han i den nämnda artikeln hävdar: ”Det är svårt att säga när majoriteten (mer än hälften) av de litauiska modersmålstalarna lärde sig tala standardspråket, kanske omkring 1970–1980? Först när majoriteten har lärt sig tala standardspråket kan man säga att det talade standardspråket har accepterats av samhället och blivit dominerande i Litauen.” (Subačius 2019: 9). Systemet för standarduttal och standardaccentuering (inte enskilda element) tillägnas vanligen endast av specialister (till exempel vissa yrkesverksamma inom talade medier). Det författaren avser med talat standardspråk (dess ljudform) är i detta fall sannolikt ändå en substandard. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 20 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 och använder den och tar över den. Den faktiska normen i det offentliga språkbruket överensstämmer märkbart inte med den kodifierade normen. Om skolan alltså inte ger eleverna färdigheter i standardspråket, formas dessa av omgivningen: en modersmålstalare lär sig i praktiken inte standardspråket utan substandarden. Här följer några typiska exempel på substandard på olika nivåer – den faktiska offentliga normen (som antingen har kodifierats negativt eller inte kodifierats som norm för standardspråket): ▪ retraherad betoning (t.ex. Spinòza, Obãma, Kanãda) eller övergång till en annan accenttyp till följd av tonaccentneutralisering (griežtùs, baltùs, vienùs, su žmonà); ▪ icke-normerade lån (t.ex. durnas, –a, biškį, jo (vard. ”ja”), OK (vard. ”bra”)); ▪ slanginslag (t.ex. bele(n)kas, išdurti (”vard. lura”)); ▪ icke-normerade (översatta) ord betydelser (t.ex. gautis (vard. ”bli, visa sig vara”), perspjauti ”överträffa, överglänsa”)); ▪ översättningslån (t.ex. išsireikšti, išsireiškimas, kažkas (kažkur...) tai); ▪ icke-normerade grammatiska former (t.ex. du tūkstantis pirmais metais, trys rinkimai, penki metai, mėgiamas, –a – den sistnämnda formen har sedan länge spridits i det offentliga språkbruket utanför dialektområdena); ▪ icke-normerad syntax (t.ex. šiai dienai (för att ange en tidsgräns eller tidpunkt), kad su följt av infinitiv för att uttrycka syfte). Det som utmärker Litauen är att inte bara regionala inslag utan även osystematiska element som är främmande för det litauiska språket tränger in i det offentliga språkbruket; dessa finns i substandardens skikt. Detta gör språkbruket ännu mer varierat. Omständigheten väcker frågan om vad som skulle hända ifall substandarden (och därmed även ”Vilniusspråket”) började identifieras med det prestigefyllda standardspråket och försökte legitimeras som en ny standardvariant som skulle ersätta det traditionella standardspråket (ett fall av restandardisering). Ett sådant substandardiserat (restandardiserat) standardspråk skulle förlora sin systematik, och det skulle vara omöjligt att undervisa i det och lära sig det på ett konsekvent sätt. Å andra sidan är det uppenbart att ett standardspråk kan fortleva och användas endast om den föränderliga delen av dess norm (till skillnad från normkärnan) inte konserveras i årtionden. *** Av de diskuterade fallen av substandardisering och restandardisering framgår att dessa uttryck för standardspråkens dynamik kan övergå i varandra och fungera parallellt. Detta beror på den sociolingvistiska situationen för varje språk. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 21 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 Om kännetecknen för standardsvenskans dynamik kan man ännu tala ganska svävande, mer hypotetiskt (se tabell 3). TABELL 3. Kännetecken på standardsvenskans dynamik Standardiseringsparadigm Kännetecken på standardsvenskans dynamik 1. Standardspråkets förhållande till andra varieteter På vissa områden, särskilt i medierna, ersätts standardspråket av en annan varietet (substandard). En tydlig informalisering av offentliga områden äger rum (språkbruk av lägre status, mer typiskt för privat kommunikation, lyfts till en högre nivå, det vill säga talspråkliga inslag tränger in i offentligheten). Det traditionella standardspråket lever kvar där det övervakas och upprätthålls: i skriftspråkliga texter – juridiska och administrativa dokument samt delvis inom vetenskap och utbildning (till exempel i redigerade böcker och läroböcker). 2. Variation En tydlig ökning av variationen (dehomogenisering) samt vertikal och horisontell migration av varianter. 3. Kodifieringsstrategi Kodifieringen ”uppifrån” av normerna för standardsvenskan förblir viktig för officiella stilar, där språket övervakas särskilt, medan man i informella stilar i allt mindre grad tar hänsyn till kodifieringen. Vid översynen av kodifieringen konstateras stor variation i standardspråkets normer; normerna liberaliseras och allt fler företeelser i substandard kodifieras positivt. 4. Språkideologier Det traditionella standardspråket (i både skriftlig och muntlig form) betraktas inte alltid som det mest prestigefyllda språket. Språkanvändarna accepterar inte alla kodifierade normer och förstår dem inte; ibland gör de till och med narr av dem och kallar språket ett konstgjort språk som språkvetare har hittat på. Vid sidan av den traditionella standardspråksideologin växer en liberal språkideologi fram under 2010-talets andra decennium, en ideologi som stöder substandardisering. Det är uppenbart att man under poststandardiseringsperioden kan tala både om yttringar av destandardisering av standardsvenskan (i takt med att det traditionella standardspråkets prestige minskar12) och om 12 Man måste dock medge att en del av allmänheten fortfarande har ganska starka förväntningar på korrekt användning av standardspråket, till exempel i internetmedierna (se Miliūnaitė 2018 för en utförligare diskussion). BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 22 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 offentliga användningsområden vars språk inte längre övervakas särskilt, och substandardisering. Om substandarden blir den nya standarden och vi kan kalla hela denna utveckling för restandardisering är det ännu för tidigt att avgöra. Det kan dessutom inte uteslutas att det skrivna standardspråket tenderar att utvecklas mer enligt demotiseringsmodellen, medan det talade, trots försök att framställa det som ”ett Vilniusspråk som gör anspråk på prestige”¹³, utvecklas enligt destandardiseringsmodellen. Detta antagande kan motiveras med att den traditionella standardens måttstock upprätthålls inom de redigerade områdena för skriftspråklig användning och lärs ut i skolan, medan man även inom de oredigerade områdena för skriftspråklig användning fortfarande orienterar sig efter denna måttstock, men ”späder ut” den med element från substandarden (särskilt i fråga om ordförrådet). Så är det inte med det offentliga talspråket. Eftersom det saknas en enda tydlig, faktiskt fungerande måttstock för standardspråkets talade form (vi kan tala om enstaka uttryck för en sådan, då man särskilt lär sig standarduttal och betoning främst av yrkesmässiga skäl), påverkas det offentliga standardspråket starkt av substandarden, medan regiolekterna förblir mer eller mindre starka. Förutsättningarna för destandardisering är därmed ganska gynnsamma. AVSLUTANDE ANMÄRKNINGAR Av olika yttre orsaker (globalisering, demokratisering av samhället, internetisering och ökad migration) genomgår det litauiska standardspråket, liksom andra europeiska standardspråk, en poststandardiseringsperiod i början av 2000-talet. Den traditionella uppfattningen om standardspråket förändras, variationen i bruket ökar och samhällets språkliga attityder och språkideologier förändras. Några aspekter av denna utveckling bör särskilt uppmärksammas. 1. Standardspråkens dynamik kan beskrivas och jämföras med utgångspunkt i standardiseringsparadigmet, som består av fyra komponenter: standardspråkets förhållande till andra varieteter, variation, kodifieringsstrategi och språkideologier. 2. Flera faktorer är viktiga för förändringsprocesserna i det litauiska standardspråket och skiljer det från vissa andra europeiska standardspråk. 2.1. Även om det litauiska standardspråket i början av 2000-talet redan har börjat lämna det traditionella standardiseringstillståndet, gick det in i poststandardiseringsperioden när det fortfarande var tämligen ungt, kodifierat av Jonas 13 Jfr: ”<...> medierna formar uppfattningen om vad som är litauiskt standardspråk. Även om programföretagen, särskilt public service-bolaget, officiellt följer standardspråkets norm, visar forskning att språket i etern i själva verket ligger närmare (men inte är identiskt med) Vilniusspråket. <...> Eftersom ett uttal som ligger närmare standardspråket kännetecknar nyhetsuppläsare och programledare för seriösa program, är det sannolikt att Vilniusspråkets prestige fortsätter att öka när synen på nyhetsuppläsarens roll förändras och underhållningsinnehållet blir vanligare.” (Nevinskaitė 2019: 97). BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 23 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 i början av 1900-talet. Knappt mer än hundra år av kodifiering och spridning av dess normer har inte varit tillräckligt lång tid för att dessa normer stabilt skulle etablera sig på alla nivåer i de utbildade samhällsskikten, och därför har utvecklingen ännu inte fått någon tydlig riktning. 2.2. Till skillnad från många andra europeiska språk har litauiskan under århundraden levt under stark påverkan från andra språk och kontinuerligt påverkats av språkkontakt. Normerna för det litauiska standardspråket kunde inte heller utvecklas naturligt under de 50 åren av sovjetisk ockupation, eftersom de utsattes för ett starkt inflytande från ryskan. Därför är variationen i standardspråkets bruk också heterogen: variationsparadigmet rymmer främmande element som faller utanför litauiskan som helhet, dess system och dess norm. I slutet av 1900-talet och början av 2000-talet hade det litauiska standardspråket ännu inte gjort sig av med russifieringens följder. Samtidigt genomgår det konvergens med nya språksystem (i många fall med engelskan) och med andra varieteter av själva litauiskan (regionekter och substandard). Variationen sprids såväl horisontellt (inom varieteterna själva) som vertikalt (varianter migrerar från en varietet till en annan). 3. Forskningen om det litauiska standardspråkets utveckling och språkliga attityder i Litauen är fortfarande begränsad (det finns fler studier av variation – ur perceptiv dialektologis perspektiv – och av språkliga attityder än av språkbruk). Studierna omfattar en kort tidsperiod och utesluter nästan möjligheten att bedöma förändringar. Även om brukskartläggning och forskning om språkliga attityder visar att förändringar äger rum på strukturell nivå, på nivån för språkreglering och på språkideologiernas nivå, vore det ännu inte försiktigt att, med dessa studier som grund och med hänsyn till de mångfacetterade faktorerna, kategoriskt fastställa karaktären på det litauiska standardspråkets dynamik. Det har gjorts försök att passa in de pågående förändringarna i demotiseringsmodellen, men den omfattar inte alla processer som pågår samtidigt. 4. Under den nuvarande utvecklingsperioden för det litauiska standardspråket kan det växande gapet mellan den kodifierade och den faktiska normen förklaras som en följd av att en substandard – ett mellanliggande skikt mellan regiolekter och standardspråk – har bildats. Substandard är ett begrepp som hittills knappt har aktualiserats inom litauisk språkvetenskap, men det kan bidra till att förklara dagens dynamik i det litauiska standardspråket. 5. När det gäller förändringar i språkideologier bör det noteras att man försöker påskynda denna utveckling på ett onaturligt sätt genom att i det offentliga rummet forma negativa attityder både till det traditionella standardspråkets normer och till dess tillsynsinstitutioner samt den språkpolitik som staten för BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 24 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 … politiken, och under det senaste decenniet även i allmänhet om det litauiska språket, samtidigt som engelskans fördelar lyfts fram. Detta väcker ett dubbelt missnöje i samhället: dels med standardspråkets ideologi, som påstås bromsa språkets utveckling, dels med vissa sociolingvisters och opinionsbildares drastiska uttalanden, bakom vilka det döljer sig en strävan att ta över maktcentrumen inom språkpolitiken och liberalisera synen på standardspråkets normer och tillsynen av dem. 6. Forskare som undersöker förändringar i Europas standardspråk konstaterar att samhällets språkliga attityder i de flesta fall visar att man inte ifrågasätter behovet av själva standardvarieteterna. Den allmänna tendensen till förändring märks oftare på språkstrukturens (brukets) nivå än på standardspråkets ideologiska nivå. För det litauiska standardspråket är tanken särskilt viktig att språk med få talare har större möjligheter att överleva, utvecklas och återuppstå i den globala världsgemenskapen om de har en standardvarietet (Odendaal 2013: 188). Därför bör det litauiska standardspråkets funktion och förändring inte lämnas åt sig själva ens under poststandardiseringsperioden. LITERATŪRA Aliūkaitė D., Mikulėnienė D., Čepaitienė A., Geržotaitė L. 2017: Kalbos variantiškumas ir jo vertinimas perceptyviosios dialektologijos požiūriu: variantų ir vietų vaizdiniai. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Ammon U. 2015: On the Social Forces that Determine what is Standard in a Language – With a Look at The norms of Non-standard Language Varieties. – Bulletin VALS–ASLA, 3, 53–67. Androutsopoulos J. 2014: Mediatization and Sociolinguistic Change. Key Concepts, Research Traditions, Open Issues. – Mediatization and Sociolinguistic Change. Linguae & Litterae 36. J. Androutsopoulos (ed.). Berlin, Boston: Walter de Gruyter, 3–48. Auer P. 2005: Europe’s Sociolinguistic Unity, or: A Typology of European Dialect / Standard Constellations. – Perspectives on Variation. Sociolinguistic, Historical, Comparative. N. Delbecque, J. van der Auwera, D. Geeraerts (eds.). Berlin, New York: Mouton de Gruyter, 7–42. Auer P., Spiekermann H. 2011: Demotisation of the Standard Variety or Destandardisation? The Changing Status of German in Late Modernity (with special reference to south-western Germany). – Standard Languages and Language Standards in a Changing Europe. T. Kristiansen, N. Coupland (eds.). Oslo: Novus Press, 161–176. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 25 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 Bartsch R. 1985: The Influence of Language Standardization on Linguistic Norms. – Studia Linguistica 39(1), 23–50. Bergs A. 2012: The Uniformitarian Principle and the Risk of Anachronisms in Language and Social History. – The Handbook of Historical Sociolinguistics. J. M. Hernández-Campoy, J. C. Conde-Silvestre (eds.). Wiley-Blackwell, 80–98. Berruto G. 2017: What is Changing in Italian Today? Phenomena of Restandardization in Syntax and Morphology: An Overview. – Towards a New Standard: Theoretical and empirical Studies on the Restandardization of Italian. M. Cerruti, C. Crocco, S. Marzo (eds.). Walter de Gruyter Inc., Boston / Berlin, 31–60. Cerruti M., Crocco C., Marzo S. 2017: On the Developement of a New Standard Norm in Italian. – Towards a New Standard: Theoretical and Empirical Studies on the Restandardization of Italian. M. Cerruti, C. Crocco, S.Marzo (eds.). Walter de Gruyter Inc., Boston / Berlin, 3–28. Coupland N., Kristiansen T. 2011: SLICE: Critical Perspectives on Language (De)standardization. – Standard Languages and Language Standards in a Changing Europe. T. Kristiansen, N. Coupland (eds.). Oslo: Novus Press, 161–176. Deumert A. 2010: Imbodela Zamakhumsha – Reflections on Standardization and Destandardization. – Multilingua 29, 343–264. Deumert A., Vandenbussche W. 2003: Standard Languages: Taxonomies and Histories. – Germanic Standardizations. Past to Present. A. Deumert, W. Vandenbussche (eds.). Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 1–14. Geržotaitė L., Mikulėnienė D. 2014: Geolektų ir regiolektų formavimasis Lietuvoje: žemėlapis ir komentarai. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai), sud. D. Mikulėnienė, V. Meiliūnaitė. Vilnius: Briedis, XIII žemėlapis ir komentaras (sp. įklija). Geeaerts D. 2001: Everyday Language in the Media: The Case of Belgian Duch Soap Series. Sprache im Alltag. Beiträge zu neuen Perspektiven in der Linguistik. Herbert Ernst Wiegand zum 65. Geburtstag gewidmet. A. Lehr, M. Kammerer, K. P. Konerding, A. Storrer, W. Wolski, C. Thimm (eds.). Berlin / New York: Walter de Gruyter, 281–291. Ghyselen A.S., Delarue S., Lybaert Ch. 2016: Studying Standard Language Dynamics in Europe. – Taal en Tongval 68 (2), 75–91. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandardizacijos kontekste | 26 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 Grondelaers S., Van Hout R. 2011. The Standard Language Situation in the Netherlands. – Standard Languages and Language Standards in a Changing Europe. T. Kristiansen, N. Coupland (eds.). Oslo: Novus Press, 113–118. Haugen E. 1966: Dialect, Language, Nation. – American Anthropologist, New Series 68(4), 922–935. Prieiga internete: https://alogro.files.wordpress.com/2010/05/haugen_1_d_n.pdf (žiūrėta 2019 11 20). Hernández-Campoy J. M., Villena-Ponsoda J. A. 2009: Standardness and Non-standardness in Spain: Dialect Attrition and Revitalization of Regional Dialects of Spanish. – International Journal of the Sociology of Language 196–197, 181–204. Kardelis V. 2016: Septyni lietuvių dialektologijos žingsniai. – Lietuvių kalba 10. Prieiga internete: www.lietuviukalba.lt. Kristiansen T. 2016: Contemporary Standard Language Change: Weakening or Strenghtening? – Taal en Tongval68 (2), 93–117. Leonard S. P., Árnason K. 2011: Language Ideology and Standardisation in Iceland. – Standard Languages and Language Standards in a Changing Europe. T. Kristiansen, N. Coupland (eds.). Oslo: Novus Press, 91–96. Miliūnaitė R. 2009: Dabartinės lietuvių kalbos vartosenos variantai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Miliūnaitė R. 2017: Dėl terminų standartizacija, norminimas ir kodifikacija santykio dabartinėje norminamojoje kalbotyroje. – Bendrinė kalba 90, 1–33. Prieiga internete: http://www.bendrinekalba.lt/Straipsniai/90/Miliunaite_BK_90_straipsnis.pdf. Miliūnaitė R. 2018. Kalbos normos ir jų savireguliacija interneto bendruomenėje [Language Norms and their Self-Regulation in the Internet Community]. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Nevinskaitė L. 2019: Nes taip kalba žurnalistai: kaip radijas ir TV veikia lietuvių kalbos pokyčius. – Darbai ir dienos 71, 83–100. Nuolijärvi P., Vaattovaara J. 2011. De-standardisation in Progress in Finnish Society? – Standard Languages and Language Standards in a Changing Europe. T. Kristiansen, N. Coupland (eds.). Oslo: Novus Press, p. 67–74. Odendaal G. 2013: Restandardisation Defined as Democratising Language Planning. – Stellenbosch Papers in Linguistics Plus 42, 183–203. Doi: 10.5842/42-0-165. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandardizacijos kontekste | 27 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 Pupkis A. 2019: Ypatingoji Vilniaus miesto tartis – fikcija ar tikrovė? – delfi.lt, rugsėjo 5 d. Prieiga internete: https://www.delfi.lt/miestai/vilnius/ypatingoji-vilniaus-miesto-tartis-fikcija-ar-tikrove.d?id=82170237 (žiūrėta 2019 11 20). Ruettei T., Ehretij K., Szmrecsanyi B. 2016: A Lectometric Analysis of Aggregated Lexical Variation in Written Standard English with Semantic Vector Space Models. – International Journal of Corpus Linguistics 21 (1), 48–79. Sandøy H. 2011: Language Culture in Norway: A tradition of Questioning Standard Language Norms. – Standard Languages and Language Standards in a Changing Europe. T. Kristiansen, N. Coupland (eds.). Oslo: Novus Press, 119–126. Smakman D., Barasa S.N. 2016: Defining 'Standard': Towards a Cross-cultural Definition of the Language Norm. – Prescription and Tradition in Language. Establishing Standards across Time and Space. I. Tieken-Boon van Ostade, C. Percy (eds.). Bristol/Buffalo, NY/Toronto: Multilingual Matters, 23–38. Stoeckle P., Svenstrup Ch. H. 2011: Language Variation and (De-) standardisation Processes in Germany. – Standard Languages and Language Standards in a Changing Europe. T. Kristiansen, N. Coupland (eds.). Oslo: Novus Press, 83–90. Subačius G. 2019: Bendrinės lietuvių kalbos demotikavimo etapas. – Kultūros barai 5, 8–11. Vaicekauskienė L., Čičirkaitė R. 2011: Vilniaus klausimas bendrinės lietuvių kalbos sampratose: metalingvistinių vilniečių komentarų tyrimas. – Darbai ir dienos 56, 57–76. Vogl U. 2012: Multilingualism in a Standard Language Culture. – Standard Languages and Multilingualism in European History (Multilingualism and Diversity Management). M. Hüning, U. Vogl, M. Olivier (eds.). Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins, 1–44. Gauta 2019 12 09 Priimta 2019 12 30 BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 28 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 STANDARD LITHUANIAN IN THE CONTEXT OF POST-STANDARDIZATION OF EUROPEAN LANGUAGES Summary During the past few decades, the European languages and their standard varieties have experienced significant changes. The reasons of these changes (due to the political, social, economic, cultural development of European countries) are common: globalization, democratization and internetization, as well as different intensity and directions of migration. Unsurprisingly, researchers of the European languages show considerable interest in the development of standard languages and changes in their relationship with non–standard varieties. There are a lot of theoretical and empirical studies of the convergence processes of these varieties. Standard language is usually defined by the following attributes: commonality to society as a whole, homogeneity of norms, stable codification and prestige. Thus the scope of issues related to the dynamics of standard languages is broad: 1) changing relation with other varieties of the national language, 2) increasing or decreasing variability of public usage (especially mass-media), 3) changing the nature of the codification of standard language norms, 4) changing the ideology and prestige of the standard language, 5) relation between changes in usage and language ideologies. The European standard languages are experiencing two-fold (structural and ideological) changes in different degree. In the level of usage variability and colloquialization increases, in the level of language ideology prestige of the standard language weakens or a new standard forms. According to these changes various models of the post-standardization period of standard languages are being developed, such as destandardisation, demotization, restandardisation, ect. At the same time, it should be taken into account the fact that “specific nature of these language dynamics differs from nation to nation, dependent on the (historical) context” (Ghyselen et al. 2016). The development of standard Lithuanian has several specific features. First, its norms could not develop naturally within 50 years of Soviet occupation as they experienced a BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RITA MILIŪNAITĖ. Bendrinė lietuvių kalba Europos kalbų postandartizacijos kontekste | 29 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.10 significant impact of the Russian language and currently they are influenced by the English language and its growing prestige. Second, standard Lithuanian entered the post-standardisation process rather young in comparison with some other European standard languages (it was codified by Jonas Jablonskis in the very beginning of the 20th century). During the current development period, the gap between codified norms and real usage is growing and it can be treated as the formation of a substandard variety – an intermediate layer between regiolects and standard language. The concept of substandard was almost not being employed until now in the Lithuanian linguistics, but it can help to explain current dynamics of standard Lithuanian.Studies in this field in Lithuania are still rather fragmented and it would not be reasonable to categorize the dynamics of standard Lithuanian according to one concrete model. Although there are attempts to adapt the ongoing changes to the demotization model (when the standard language ideology stays intact and the usage becomes more and more informalized), this does not include all processes that are currently in progress. KEYWORDS: standard language, standardization, post-standardization, destandardization, demotisation, sociolinguistics, language ideologies. RITA MILIŪNAITĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected] BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204