Žymiajai gramatikos tyrėjai Nijolei Sližienei – 90 metų

RASUOLĖ VLADARSKIENĖ Litauiska språkets institut 90 ÅR FÖR DEN FRAMSTÅENDE GRAMMATIKFORSKAREN NIJOLĖ SLIŽIENĖ Foto: ASTA LESKAUSKAITĖ. År 2022 uppnådde den framstående habil. dr Nijolė Sližienė (Paliušytė), en av de främsta forskarna inom litauisk grammatik, en aktningsvärd ålder. Nijolė Paliušytė föddes den 7 november 1932 i Raseiniai och gick i skola i Radviliškis gymnasium. År 1951 kom hon till Vilnius universitet för att studera litauisk filologi. Vid fakulteten för historia och filologi höll Kazys Ulvydas då föreläsningar i syntax, samtidigt som han spanade efter begåvade studenter och föreslog att de skulle börja arbeta vid Institutet för litauiska språket och litteraturen. Som jubilaren själv berättade när hon mindes Kazys Ulvydas1, var det tack vare hans omsorg som hon fick anställning vid denna institution. K. Ulvydas ringde själv upp henne när hon efter examen från universitetet arbetade på en ministeriebibliotek och erbjöd henne arbete vid institutet, eftersom han höll på att samla en författargrupp för en akademisk grammatik över litauiska språket. Detta erbjudande avgjorde jubilarens fortsatta yrkesbana. Litauiska språkets och litteraturens 1 Medarbetares minnen av Kazys Ulvydas. Allmänspråk 94, s. 8. Tillgänglig på internet: https://journals.lki.lt/bendrinekalba/article/view/2070/2177. 242 BENDRINĖ KALBA | 95 Vid institutet (sedan 1990 Litauiska språkets institut) arbetade hon i 44 år – från 1956 till 2000 – och under hela denna tid ägnade hon sig främst åt grammatikforskning2. Först arbetade hon i grammatikgruppen vid ordboksavdelningen, senare på grammatikavdelningen, och därför utgör grammatikforskningen också hennes mest mogna vetenskapliga arbeten. År 1965 försvarade N. Sližienė sin kandidatuppsats i filologi om sammansatta verbformer i litauiska3. Hennes handledare var K. Ulvydas, även om han, som hon själv har sagt, handledde henne ganska lite; under arbetet med avhandlingen rådfrågade hon i högre grad Vytautas Ambrazas. Nijolė Sližienė var en av de viktigaste huvudförfattarna till litauiska språkets grammatikverk. Litauiska språkets grammatik, band två (Vilnius, 1971), skrev hon kapitlen om verbets diateskategori, sammansatta verbformer, infinitiv, supinum och adverbial particip. I band tre (Vilnius, 1976) publicerades hennes kapitel om enkelt och sammansatt predikat samt asyndetiska, blandade och sammansatta meningar. Grammatiken skrevs med stor omsorg. Som jubilaren själv berättade redigerade Vytautas Ambrazas och Adelė Valeckienė först de texter som hade skrivits, och därefter redigerade Kazys Ulvydas hela verkets text. Han ”kallade in författarna till sitt arbetsrum, förklarade vad som var fel i texten och, om någon lyckades övertyga honom, visade han att det faktiskt var bra; om det inte gick, fick man rätta till det”4. Forskaren minns dock med nöje att hon var den enda som lyckades diplomatiskt övertyga K. Ulvydas om att hennes text inte behövde ändras: först lät hon handledaren framföra sina invändningar kraftfullt och väckte sedan gradvis tvivel om huruvida texten kanske ändå var välskriven, tills de kom överens om att inget behövde ändras. Lingvisten arbetade också mycket med att skriva enspråkiga litauiska grammatikor. I den moderna litauiska grammatiken (1994–2006) publicerades hennes kapitel om verbens tempus, finita former, satsens kärna och dess modeller, asyndetiska meningar och blandade sammansatta meningar. Kapitel som hon författat ingår också i litauiska grammatikor på ryska (Grammatika litovskogo jazyka, 1985) och engelska (Lithuanian Grammar, 1997, 2006). Tillsammans med de andra grammatikförfattarna fick hon utmärkelser – för arbetet med Litauiska språkets grammatik tilldelades de Litauens statliga pris 1977, 2 Mer om N. Sližienės grammatikarbeten, se Semėnienė Loreta. Vi gratulerar Nijolė Sližienė. Språkvård 75, 166–169. 3 Algirdas Sabaliauskas. Litauiska språkets forskninghistoria. 1980–2010 Vilnius: Litauiska språkets institut, 2012, s. 221. 4 Medarbetares minnen av Kazys Ulvydas. Allmänspråk 94, s. 8. Tillgänglig på internet: https://journals.lki.lt/bendrinekalba/article/view/2070/2177. RASUOLĖ VLADARSKIENĖ. Žymiajai gramatikos tyrėjai Nijolei Sližienei – 90 metų 243 för arbetet med enbandsgrammatikor på litauiska, engelska och ryska tilldelades hon 1999 Litauens republiks vetenskapspris. År 2002 tilldelades forskaren storfurst Gediminas orden av Litauen, Karininko-korset. Sližienė skrev också om sin grammatikforskning i artiklar i olika tidskrifter. Men forskarens allra viktigaste arbete är, enligt både kollegernas5 och hennes egen uppfattning, Litauiska verbens valensordbok (bd I – 1994, bd II(1) – 1998, bd II(2) – 2004), eftersom hon, med utgångspunkt i utländska forskares arbeten, tolkade deras valensteori på sitt eget sätt och tillämpade den på litauiskan. Publikationens syfte beskrivs tydligt i förordet: ”Ordboken visar hur verb används i språket, med vilka ord, i vilka former och konstruktioner de förekommer, vilken betydelse dessa ord har och vilka semantiska funktioner de fyller i meningen. Verbens valens beskrivs utifrån deras valensegenskaper. Ordboken tar upp de verb vars användning är mer varierad och komplex, och hänsyn har också tagits till variationer i språkbruket och till misstag som görs.” För sin forskning om litauiska verbens valens tilldelades Nijolė Sližienė 1994 doktorsexamen på habiliteringsnivå. Vid sidan av den teoretiska grammatikforskningen intresserade sig lingvisten hela tiden också för språkpraktiska frågor. Även här uträttade hon en hel del. En av de mest betydelsefulla insatserna var utarbetandet av regler för litauisk ortografi. Under lång tid var hon den främsta auktoriteten inom litauisk ortografi, och de ortografiska regler hon utarbetade ligger fortfarande till grund för de uppdaterade reglerna. Tillsammans med Adele Valeckiene sammanställde hon den normativa publikationen Litauisk ortografi och interpunktion (1976, 1989, 1992), och skrev avsnittet om ortografi. Ändringarna i ortografireglerna beskrev hon utförligt i artikeln Har ortografin förändrats mycket (Språkvård, härefter – KK 28, 1975). I början av artikeln sägs det att delen om ortografi ”sammanfattar den hittillsvarande ortografiska praxisen utan att genomföra några grundläggande ortografireformer. De grundläggande ortografiska reglerna är desamma som har gällt sedan Jono Jablonskis tid. Här belyses ortografiska frågor bara mer utförligt och illustreras med rikligt med exempel. Visserligen har vissa inkonsekvenser jämnats ut, ortografin har här och där anpassats till uttalet och på sina håll har man försökt stabilisera vacklande ortografiska regler – därför har också en och annan ortografisk ändring införts” (ibid., s. 4). Därefter behandlas dessa ändringar: skrivningen av j efter konsonanterna b, p i rötterna bjaurus, pjauti, spjauti; skrivningen av vokalerna y, ū och i, u i tredje person singularis av tvåstaviga verb i futurum; reglerna för sär- och sammanskrivning av ord samt för skrivning av prepositionskonstruktioner behandlades också 5 Sabaliauskas Algirdas. Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija. 1980–2010 m. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2012; Semėnienė Loreta. Sveikiname Nijolę Sližienę. Kalbos kultūra 75, 166–169. 244 BENDRINĖ KALBA | 95 regler; skrivningen av bindestreck mellan egennamn justerades; enklare regler för avstavning presenterades; skrivningen av versaler i egennamn som börjar med ortnamn preciserades något; den ursprungliga stavningen av utländska egennamn godkändes, och sådan stavning rekommenderades i vetenskapliga verk, informationslitteratur och annonser. 1990–2002 var N. Sližienė medlem av Litauens statliga språkkommission. Det bör också nämnas att N. Sližienė var en av de mest aktiva författarna i Kalbos kultūra; hon skrev 51 artiklar för tidskriften och bidrog även till utarbetandet av dess häften. Redan i det allra första häftet av Kalbos kultūra (1961) hittar vi två artiklar av lingvisten, och därefter skrev hon för tidskriften i hela 44 år om aktuella frågor inom språkbruk. Artiklarna behandlar en rad olika ämnen, men de flesta publikationerna handlar om syntax och ortografi. N. Sližienės tidigaste publikationer i Kalbos kultūra visar ett av hennes främsta forskningsområden – regelbundenheterna i ordens användning i meningar. Hela livet intresserade hon sig inte bara för att undersöka dem och beskriva dem med hjälp av dåtidens moderna språkvetenskapliga teorier, utan också för att konsekvent och väl underbyggt förklara problematiska fall av språkbruk, med särskild uppmärksamhet på ordens lexikala betydelse, eftersom den ”avgör vissa möjligheter till kombination” (KK 78, 2005, s. 128). På detta tema kan man räkna tio artiklar, bland annat publikationer om de allmänna betydelserna hos kasus (nominativ (KK 45, 1983), genitiv (KK 1, 1961), dativ (KK 1, 1961), lokativ (KK 16, 1969)) och användningen av prepositionerna iš, nuo (KK 66, 1994). Publikationerna tar också upp konkreta och mer aktuella språkfrågor, vilket framgår tydligt av de talande rubrikerna; vissa av dem avslöjar genast vilken fråga som behandlas: „Atsitikti, darytis, būti kam ir su kuo“ (KK 54, 1988); „Rūpinimasis ir rūpestis: kuo ar dėl ko?“ (KK 67, 1995); „Džiaugsmas, skundas – ne kuo, o dėl ko“ (KK 68, 1995); „Nuteisti – ką, už ką ir kokia bausmė“ (KK 71, 1998); i andra anges endast det verb vars användning undersöks: ”Betydelse och användning hos verbet tarpininkauti” (KK 75, 2002); ”Synonym betydelse och användningsdrag hos verben stigti, stokoti, trūkti” (KK 78, 2005). Men de flesta av lingvistens publikationer (19) i Kalbos kultūra behandlar problematiska ortografiska fall. Artiklarna skrevs när ortografireglerna diskuterades, och därför är det intressant att se vilka ortografiska frågor som aktualiserades då. Faktum är att de aktuella ortografiska frågorna knappast har förändrats: redan för 50 år sedan funderade man på hur långa och korta vokaler skulle stavas korrekt i ordens rot (KK 17, 1969; KK 20, 1971; KK 28, 1975), särskilt i futurums RASUOLĖ VLADARSKIENĖ. Žymiajai gramatikos tyrėjai Nijolei Sližienei – 90 metų 245 former av tredje person (KK 47, 1984), lämpliga konsonanter (”Stavningen av Baugštus, bugštus, baikštus och deras avledningar”, KK 21, 1971). En mycket utförlig artikel av språkforskaren om skrivningen av sammansatta namn (KK 18, 1970) förklarar särdragen i skrivningen av sammansatta namn, kriterierna för att skilja mellan appellativa och egennamn samt behandlar deras stavningssystem, motivering och undantagsfall. Även ändringar av stavningsreglerna argumenteras för; enligt författaren kommer de att bidra till att undvika variationer och inkonsekvenser i stavningen. Eftersom stavningen av sammansatta egennamn i huvudsak förblev oförändrad är artikeln fortfarande aktuell, även om statsskicket och de statliga institutionerna har förändrats; de grundläggande reglerna för hur deras namn skrivs är dock desamma. Om namn med direkt betydelse (som hon kallade reella) skriver N. Sližienė: ”Egennamn på stater, statliga institutioner, företag, organisationer, betydelsefulla datum och historiska händelser samt andra namn skrivs enligt två regler. Enligt huvudregeln skrivs endast det första ordet i ett sammansatt namn med stor bokstav, liksom egennamn och andra namn som skrivs med stor bokstav och ingår i namnet. <...> Enligt denna regel skrivs nästan alla sammansatta egennamn. Endast för en liten del tillämpas enligt etablerad tradition en undantagsregel: alla deras ord, utom funktionsord och ordet partija, skrivs med stor begynnelsebokstav” (KK 18, 1970, s. 58). Några artiklar ägnas åt stavningen av egennamn och benämningar: stavningen av geografiska namn utreds (KK 32, 1977), liksom hur personers förnamn och fadersnamn anges (KK 38, 1980). Övergångsfall som kan tolkas på olika sätt ger upphov till många tveksamheter. N. Sližienė förklarar mycket precist när personnamn kan skrivas med liten bokstav: ”<...> övergången från egennamn till appellativ är tydligast när de används i plural, eftersom avståndet då blir uppenbart mellan den individuella benämningen och en enda konkret person, liksom överföringen till många personer för att karakterisera dem på ett eller annat sätt. Ett egennamn blir en artbeteckning.” Därefter resonerar hon att det är svårare att avgöra om ett egennamn har blivit ett appellativ ”när det används i singular och syftar på endast en person, eftersom det då inte får någon tydlig appellativisk betydelse utan i större eller mindre grad behåller sin individuella betydelse”, varför även olika stavningsvarianter kan förekomma (KK 19, 1970, s. 53). Ett av de mest aktuella och komplicerade stavningsämnena är skrivningen av egennamn och benämningar från andra språk; flera artiklar ägnas åt detta och presenterar samtidigt de beslut som språkkommissionen har fattat (KK 36, 1979; KK 53, 1987). Sližienės tankar om stavningen av appellativ och egennamn från andra språk i litauiska texter är aktuella än i dag: ”<...> ändelsen på egennamn från andra språk litauiseras enligt samma grundregler som appellativens.” 246 BENDRINĖ KALBA | 95 Traditionerna för att litauisera främmande ords ändelser är tillräckligt gamla och etablerade; det enda som behövs är att bevara dem och följa dem” (KK 24, 1973, s. 7). I Sližienės publikationer speglar aktuella stavningsfrågor också förändringar i kulturella realiteter som hänger samman med politiska förändringar i staten: när den nationella väckelsen stärktes uppstod frågan om hur namnen på folkdanser skulle skrivas (KK 56, 1989), när ordet helgon (helg.) skulle användas (KK 68, 1995), och den västerländska kulturens genombrott förde också med sig frågan om stavningen av disco-, pop-, video- (KK 64, 1993). Hon skrev också om förkortning av ord och institutionsnamn (KK 39, 1980; KK 53, 1987), om sammansättningar med leden halv- (KK 22, 1972) och om skrivningen av j (KK 58, 1990). Språkforskaren intresserade sig inte bara för språkbruksfrågor med direkt koppling till hennes forskning; liksom de flesta språkforskare i sin generation var hon en aktiv värnare av modersmålet, kände en plikt att bilda allmänheten och uppmuntra till korrekt språkbruk. Därför ägnades ett antal publikationer åt frågor med anknytning till särdrag inom olika områden av språkbruket. Fyra publikationer skrevs om kanslispråk: hur brev och myndighetshandlingar adresseras (KK 16, 1969), brister i mötesspråket behandlades (KK 17, 1969; KK 55, 1988) och några korrigeringar av kanslispråket presenterades (KK 35, 1978). Hon skrev även om läkarnas språk (KK 23, 1972; KK 52, 1987) och om språket i verk om konst (KK 33, 1977). Författaren till denna artikel fick arbeta tillsammans med jubilaren, visserligen inte på samma avdelning, men deras vägar korsades ofta: först fick hon i början av sin yrkeskarriär erfara hennes välvilliga hjälp och generöst delade råd. Senare förde deras gemensamma intresse för stavningsproblem dem närmare varandra; för drygt ett decennium sedan lade de tillsammans fram förslag till ändringar av reglerna för skrivning av egennamn (som dock inte godkändes). Författaren har hela tiden beundrat den ärade kollegans varma och vänliga bemötande och sakliga inställning till att finna lösningar på problem, eftersom grunden för allt hennes arbete var att skapa system, motivera reglerna och konsekvent följa dem. På den högtidliga jubileumsdagen vill man än en gång glädjas åt omfattningen och betydelsen av jubilarens insatser och önska henne själv ljusa och långa levnadsår. RASUOLĖ VLADARSKIENĖ Litauiska språkets institut Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected] RASUOLĖ VLADARSKIENĖ. Žymiajai gramatikos tyrėjai Nijolei Šližienei – 90 metų 247