Valstybinė lietuvių kalba: teisės aktų nuostatos tarpukariu

JURGITA VENCKIENĖ Litauiska språkets institut doi.org/10.35321/bkalba.2022.95.02 LITAUISKA SOM STATSSPRÅK: LAGSTIFTNINGENS BESTÄMMELSER UNDER MELLANKRIGSTIDEN1 NYCKELORD: standardspråk, statsspråk, lagstiftning, mellankrigstiden. ANNOTATION Återupprättandet av den litauiska staten 1918 påskyndade utvecklingen av litauiska som standardspråk. De formorienterade aspekter av standardspråkets utveckling som var viktiga i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet – valet av norm och kodifieringen – ersattes under mellankrigstiden av funktionsorienterade aspekter, nämligen utvecklingen av språkets funktioner och samhällets acceptans. Standardspråket började användas i myndigheter, i det framväxande utbildningssystemet och i det offentliga livet – områden där det tidigare hade varit förbjudet eller begränsat; år 1922 fick det status som statsspråk. Artikeln behandlar kraven i mellankrigstidens litauiska lagstiftning avseende användning och behärskning av litauiska, språkundervisning och utveckling av språkets funktioner. Dessa krav betraktas som teoretiska principer som påverkade standardspråkets utveckling. SAMMANFATTNING Återupprättandet av den litauiska staten 1918 påskyndade utvecklingen av litauiska som standardspråk. De formorienterade aspekterna av standardspråkets utveckling i slutet av 1800-talet och alldeles i början av 1900-talet, valet av norm och formens kodifiering, ersattes under mellankrigstiden av funktionsorienterade aspekter: utvecklingen av funktionerna och samhällets acceptans. Standardspråket började användas i myndigheter, i det utbildningssystem som höll på att byggas upp och i det offentliga livet, där det tidigare hade varit förbjudet eller begränsat, och fick status som statsspråk 1922. Artikeln diskuterar kraven i litauiska rättsdokument från mellankrigstiden rörande användning, inlärning och undervisning av standardspråket samt utvecklingen av dess funktioner. Dokumenten betraktas som teoretiska principer som påverkade standardspråkets utveckling. 1 Artikeln bygger på föredraget Vilken betydelse hade statsspråksstatusen för det litauiska standardspråket, som hölls den 14 september 2022 vid ett högtidlighållande i Litauens republikanska Seimas, tillägnat 100-årsjubileet av statsspråksstatusen. JURGITA VENCKIENĖ. Valstybinė lietuvių kalba: teisės aktų nuostatos tarpukariu 9 INLEDNING År 2022 uppmärksammas den litauiska statsspråkets hundraårsjubileum. I Republiken Litauens konstitution av den 1 september 1922, publicerad i Vyriausybės Žinios2, fick litauiskan status som statsspråk: i artikel 6 i kapitel 1, Allmänna bestämmelser, anges: ”Statens språk är litauiska” (LVK 1922: 1)3. Samma bestämmelse upprepades också i Republiken Litauens konstitution från 1928, i artikel 7 i Allmänna bestämmelser (LVK 1928: 1). Så löd även artikel 7 i 1938 års konstitution: ”Statsspråket är litauiska” (VK 1938: 1). Enligt Vladas Sirutavičius blev ”idén om ett statsspråk ett viktigt instrument i den nationella politiken i de centraleuropeiska stater som bildades efter första världskriget, både för att befästa statssuveräniteten och för att främja den nationella kulturens utveckling” (Sirutavičius 2010: 52). Språket blev alltså en del av statens politik. Tilldelningen av status som statsspråk påverkade i hög grad standardspråkets (nedan: standardspråket) utveckling. Giedrius Subačius jämförde standardspråkets utveckling under mellankrigstiden med ett vulkanutbrott: ”Båda Litauens självständighetsperioderna innebar helt enkelt lingvistiska eruptioner och explosioner från det litauiska språkets vulkan, tektoniska sprickor i språkets utveckling” (Subačius 2018: 109). Aldonas Pupkis kallade åren 1918–1940 den mest framträdande perioden i det litauiska standardspråkets framväxt (Pupkis 2005: 44). Det finns dock inte många mer ingående studier av standardspråkets utveckling efter att det blivit statsspråk. Denna artikel inriktar sig på en inledande aspekt av sådana studier: kraven i mellankrigstidens litauiska lagstiftning. De betraktas som teoretiska riktlinjer som påverkade standardspråkets användning och undervisning samt utvecklingen av dess funktioner och spridning i samhället. Framför allt bygger studien på dokument från olika områden, publicerade 1919–1938 i Vyriausybės Žinios – konstitutioner, lagar och ändringar av dessa, stadgar, reglementen, förordningar, ordningsföreskrifter och instruktioner – samt lagen om kommuner (1919) och vallagen till Seimas (1926). Enskilda aspekter av standardspråkets historia under mellankrigstiden har uppmärksammats av forskare. Aurelija Tamošiūnaitė analyserade standardspråkets acceptans och personliga bruk (Tamošiūnaitė 2009, 2011). Frågor om användningen av litauiska inom armén undersöktes av Algirdas Ažubalis, Diana Builienė och Rolanda Kazlauskaitė-Markelienė (Ažubalis m.fl. 2010). Antanas Smetonas institut för litauiska studier har behandlats av Dangiras Mačiulis (2002) och Danguolė Mikulėnienė (2021), och Terminologikommissionens verksamhet har undersökts av Albina Auksoriūtė (2011, 2021), 2 När denna publikation omnämns i artikeln återges den tidens stavning. 3 I Litauens provisoriska konstitution, som antogs 1920, nämndes inget statsspråk (se LLVK 1920: 1–2). 10 BENDRINĖ KALBA | 95 Mindaugas Maksimaitis (2007), Alvydas Umbrasas (2001, 2021). Vaida Buivydienės forskning omfattar litauiska språkkurser och läroböcker för folkskolan (2012, 2013, 2015, 2017), och Aldonas Pupkis har publicerat en översiktsartikel om litauiskan under mellankrigstiden (2019a, b). 1. STANDARDSPRÅK OCH STATSSPRÅK Forskare skiljer mellan fyra centrala aspekter av standardspråkens utveckling: valet av normvariant (eng. selection of norm), kodifiering (eng. codification), funktionsutveckling (eng. elaboration of function) och samhällets acceptans (eng. acceptance by the community) (Haugen 1972: 252; 1987: 59). De två första aspekterna riktar sig mot språkets form, de två senare mot dess funktion (Haugen 1972: 252; Subačius 2004: 103). Det litauiska standardspråkets uppkomst förknippas med den illegala pressen – redaktionerna för Aušra (1883–1886), Varpas (1889–1905) och andra publikationer valde den västliga högzemaitiska dialekten som grund för sitt språk. Denna språkvariant hade accepterats av intelligentian under 1800-talets sista decennier. Jonas Jablonskis Lietuviškos kalbos gramatika, utgiven 1901 under pseudonymen Petras Kriaušaitis, fyllde en roll som symbolisk kodifiering: standardspråkets regler blev lättare att få tillgång till och lära sig. Efter återupprättandet av den litauiska staten intensifierades standardspråkets utveckling. Dess funktioner började snabbt utvidgas, och språket började användas där det tidigare inte hade brukats eller hade varit begränsat, nämligen i myndigheter, armén, skolor och det offentliga livet. Det blev vetenskapsspråk vid Litauens universitet, som grundades i Kaunas. Samhällets acceptans av standardspråket hänger samman med dess prestige. Studier visar att standardspråkets attraktionskraft i samhället ökade från slutet av 1800-talet4, men ökade ännu mer efter självständighetens återupprättande, då litauiskan, med G. Subačius ord, ”blev en självklar del av statslivets vardag” (Subačius 2018: 109). Utvecklingen av det litauiska standardspråket – närmare bestämt utvecklingen av dess funktioner och dess acceptans i samhället – är således direkt knuten till statens återupprättande och till att standardspråket blev statsspråk, det vill säga det officiella språket för statens offentliga liv, fastställt i lag. Under 1900-talet fastställde många staters konstitutioner ett statsspråk eller antog språklagar. Utvecklingen av det litauiska standardspråket efter att det blivit statsspråk (funktionsutveckling och acceptans i samhället) började samordnas av särskilda kommissioner och råd; ett nytt fenomen uppstod – språkpolitik (Smetonienė 2005: 4 Exempelvis visar språket i gravstensinskrifter i början av 1900-talet en växande orientering mot standardspråket (se vidare Venckienė 2017). JURGITA VENCKIENĖ. Valstybinė lietuvių kalba: teisės aktų nuostatos tarpukariu 11 24; 2014: 101). När staten bedriver språkpolitik reglerar den den offentliga språkanvändningen, utvecklingen av de språkkunskaper som behövs för att tillgodose statens prioriteringar samt rättigheter och möjligheter att lära sig och använda sitt eget språk (Kevalienė, Raipa 2007: 47). 2. DET LITAUISKA SPRÅKET I RÄTTSAKTER I 1922 års konstitution fick det litauiska språket status som officiellt språk de jure; det blev en del av statens politik (Smetonienė 2014: 101), men de facto hade det betraktats som officiellt språk redan tidigare. Detta framgår av flera dokument. Även om det före konstitutionens antagande förekom diskussioner om huruvida Litauen borde erkänna ett eller flera officiella språk (Kelmutis 1922: 2), innehöll dokument inom olika områden ändå krav på att kunna och använda det officiella litauiska språket ända sedan 1919. 2.1. Krav på att kunna och använda det officiella språket I den Tillfälliga ordningen för Litauens domstolar och deras verksamhet, som offentliggjordes i januari 1919 och undertecknades av statsrådets presidium, fastställdes att ”[R]ättegången förs på det officiella språket, litauiska; protokoll och beslut skrivs på det språket”5 (LS 1919: 7). I Lagen om kommuner, som utfärdades samma år, angavs: ”I kommunernas samtliga institutioner utförs det skriftliga arbetet på det officiella litauiska språket. Utöver det officiella litauiska språket är det tillåtet att använda även andra språk” (SĮ 1919: 2). Lagstiftaren strävade således efter att litauiska skulle användas i förvaltningsinstitutionerna utan att förbjuda användningen av andra språk. Pranas Janauskas, som undersökte språkbruket i Kaunas kommun 1918–1928, konstaterade att denna flerspråkiga kommun ”under lång tid framgångsrikt använde ryska på olika nivåer och ihärdigt motsatte sig det officiella språkets ställning” (Janauskas 2003: 45). Först under andra hälften av 1920-talet inträffade ett skifte från ryska till det officiella språket. Efter 1922 infördes fler krav på att företrädare för myndigheter, tjänstemän samt ledamöter i distrikts- och stadsråd skulle kunna tala och skriva litauiska. Exempelvis angavs i Stadgan för häradsråd, som offentliggjordes den 31 december 1924, att häradshövdingen och styrelseledamöterna måste kunna skriva på det officiella språket: ”§ 8. Häradshövdingen och styrelseledamöterna (häradshövdingens biträde och kassören) väljs av häradsrådet bland personer som kan skriva på det officiella språket” (VTS 1924: 2). 5 Dessutom tillades här att om parterna i målet inte kunde det officiella språket, ”måste domarna kunna tala även andra lokala språk (polska och vitryska)” (LS 1919: 7). 12 BENDRINĖ KALBA | 95 I 1929 års Lag om lokala kommuner krävdes att äldsten och socknens representant i häradsrådet skulle väljas bland personer som kunde läsa och skriva litauiska; även häradshövding kunde endast väljas bland invånare som kunde tala och skriva litauiska (VSI 1929: 1–2). Enligt Lagen om val till Seimas från 1936 kunde de som ”inte kan det officiella språket muntligt och skriftligt” inte väljas för att företräda nationen (SRĮ 1936: 1)6. Rättsakterna föreskrev att inte bara personer som arbetade vid myndigheter och förvaltningsinstitutioner, utan även anställda inom andra områden måste kunna litauiska. I Lagen om rätt att utöva medicinsk, veterinärmedicinsk, farmaceutisk och odontologisk verksamhet, som offentliggjordes 1925, angavs: ”Den som vill ha rätt att utöva medicinsk, veterinärmedicinsk, farmaceutisk eller odontologisk verksamhet i Litauen[,] måste kunna litauiska” (MVFOĮ 1925: 7). 1929 års Emigrationslag föreskrev att ”[A]nställda vid emigrationskontor som tar emot emigranter i hamnar och följer med emigranttransporter måste kunna litauiska”, och att emigrationsböcker skulle föras på litauiska (EĮ 1929: 1). 1932 utfärdades Biograflagen, enligt vilken ”[E]ndast litauiska ska användas i filmtitlar och skrivna texter” (KĮ 1932: 1). I Presslagen från 1935 fastställdes krav på periodiska publikationers utgivare: ”En tidning får endast ges ut av en litauisk medborgare som kan tala och skriva litauiska och är bosatt i Litauen” (SpĮ 1935: 2). Det angavs också att tidningstitlar på andra språk än litauiska skulle anges även på litauiska (SpĮ 1935: 1). Från 1935 måste även tryckeriföreståndare och bokhandelsföreståndare kunna litauiska: i Lagen om tryckerier och tryckmaterial angavs att ”[E]n tryckeriföreståndare kan endast vara en litauisk medborgare som fyllt 24 år och kan tala och skriva litauiska” (SSRĮ 1935: 5); i Bokhandelslagen fastställdes att ”[E]n bokhandelsföreståndare kan endast vara en litauisk medborgare som fyllt 21 år och kan tala och skriva litauiska” (KnĮ 1935: 6). I Föreningslagen, som offentliggjordes 1936, fastställdes att litauiska medborgare som ingick i styrelsen måste kunna tala och skriva litauiska; dessutom kunde ”[S]pråkkunskaperna kontrolleras” (DĮ 1936: 2). Lagen angav att endast föreningsdokument skrivna på litauiska hade rättslig giltighet. Den 8 april 1940 godkände inrikesministern Kazys Skučas Programmet för kunskaper i litauiska och förfarandet för att pröva dem. Dokumentet föreskrev att kunskaper i talad och skriven litauiska kunde styrkas med minst 6 I 1926 års lag om val till Seimas fanns ingen sådan bestämmelse (se SRĮ 1926). JURGITA VENCKIENĖ. Valstybinė lietuvių kalba: teisės aktų nuostatos tarpukariu 13 4 Ett intyg från en vetenskaplig eller annan litauisk skola på motsvarande nivå. I övriga fall prövas kunskaperna i litauiska. För detta ändamål ”utser de överenskommande ministrarna en representant vardera från sina förvaltningar” (LKP 1940: 2). Som framgår förekom bestämmelser om att använda statsspråket i rättsakterna redan före antagandet av 1922 års konstitution – år 1919. Kunskaper i och användning av litauiska vid myndigheter och andra institutioner reglerades genom olika dokument. Sådana krav påverkade både spridningen av det standardiserade språk som blivit statsspråk och dess prestige – den som ville inneha en viss tjänst måste kunna litauiska. A. Tamošiūnaitės forskning visar att den standardiserade litauiskans auktoritet gradvis växte från ungefär 1920-talets tredje decennium (Tamošiūnaitė 2011: 505). 2.2. Utbildning Enligt Dangiras Mačiulis skulle det nationella utbildningssystem som höll på att byggas upp befästa ”en litauisk kulturell och språklig miljö” (Mačiulis 2015: 17). Först, i syfte att höja befolkningens läs- och skrivkunnighet och utbildningsnivå, antog den konstituerande församlingen den 6 oktober 1922 lagen om folkskolor. Den föreskrev obligatorisk grundläggande utbildning: ”Alla barn, oavsett kön, i åldern 7–14 år är skyldiga att gå i folkskola” (PMĮ 1922: 1). Därutöver angavs i lagen att folkskolan bland annat skulle undervisa i ”modersmålet, läsning och skrivning”. I skolor där undervisningen inte bedrevs på litauiska skulle språket undervisas som ett separat ämne i ”andra, tredje och fjärde årskurserna”, minst en lektion varje dag (PMĮ 1922: 1). Tre år senare, den 5 augusti 1925, offentliggjordes ändringen av lagen om folkskolor. Från den tidigare versionen behölls bestämmelsen om skolor där undervisningen inte bedrevs på litauiska: där skulle litauiska undervisas som ett separat ämne under de andra till fjärde skolåren, minst en lektion varje dag (PMĮP 1925: 5). Ändringen innehöll krav på språkkunskaper för folkskollärare: ”För lärare som inte behärskar litauiska i tal eller skrift i den omfattning som krävs enligt det program som fastställts av utbildningsministern erkänns lärarbehörigheten endast efter att de har avlagt proven i litauiska enligt det fastställda programmet” (PMĮP 1925: 6). År 1919 uppmanade utbildningsministeriet skolorna att använda den litauiska grammatik som Jojo Jablonskis publicerat samma år P. Kriaušaitis och Rygiškių Jonas, Litauisk grammatik. Etymologi. För våra första högre läroanstalter (Vilnius, ”Žaibo”-tryckeriet). I tidningen Vyriausybės Žinios publicerades en uppmaning från avdelningen för grundläggande utbildning till alla instruktörer och lärare vid småskolorna, där de ombads att använda detta verk: 14 BENDRINĖ KALBA | 95 Avdelningen har konstaterat att stavningen i de litauiska småskolorna inte är tillräckligt enhetlig och att språket i vissa skolor inte heller är tillräckligt korrekt. För att avhjälpa dessa brister i vår utbildning [sic!] uppmanar avdelningen för grundläggande utbildning alla lärare vid småskolorna att såväl i officiella skrivelser som i undervisningsfrågor följa de språkregler och den stavning som anges i P. Kriaušaitis och Rygiškių Jonas Litauisk grammatik (Vilnius, 1919, Litauiska vetenskapssällskapets publikation) (Kreipimasis 1919: 8). Denna grammatik blev det viktigaste hjälpmedlet för undervisningen i litauiska i alla skolor i Litauen (Palionis 1957: 34). Den utökade grammatikutgåva som utkom 1922, Rygiškių Jonas, Litauisk grammatik. Etymologi. För mellanstadiets läroanstalter (Kaunas, ”Švyturys”-bolagets publikation), godkändes av utbildningsministeriet som normerande och obligatorisk i de litauiska skolorna (Zinkevičius 1992: 153). Ett decennium senare, den 29 juli 1936, upphävdes de tidigare skollagarna och en ny lag om folkskolor utfärdades. Den innehöll en bestämmelse som inte hade funnits tidigare: ”Undervisningsspråket i folkskolorna är litauiska” (PMĮ 1936: 1). Dessutom fastställdes som obligatoriskt att barn med minst en förälder av litauisk nationalitet skulle gå i en skola där undervisningsspråket var litauiska. I skolor där undervisningen bedrevs på ett annat språk än litauiska skulle litauiska vara ett obligatoriskt ämne från och med det andra skolåret. Under det tredje året skulle eleverna undervisas på litauiska i hembygdskunskap, historia och geografi. Krav ställdes också på sådana skolors administration: ”Dokumenthanteringen ska skötas på litauiska” (PMĮ 1936: 2). Tillsammans med lagen om folkskolor offentliggjordes även lagen om mellanskolor. Där angavs att skolor där undervisningsspråket inte var litauiska skulle undervisa på litauiska i litauiska språket och litteraturen, historia, Litauens geografi, gymnastik och militär utbildning. Även dokumenthanteringen vid sådana skolor skulle skötas på litauiska (VMĮ 1936). Litauiska undervisades också vid andra läroanstalter, till exempel vid krigsskolan (se KMĮ 1922: 2) och vid utbildningsministeriets post-, telegraf- och telefonkurser (se PTTĮ 1924: 1). För dem som ville gå dessa kurser kunde prov i litauiska anordnas. När det statliga utbildningssystemet byggdes upp behövde personal utbildas. År 1919 anordnade utbildningsministeriet årskurser för folkskollärare (läsåret 1919–1920) i Marijampolė, Kaunas, Šiauliai, Panevėžys, Jurbarkas, Telšiai, Ukmergė och Rokiškis. I Vyriausybės Žinios publicerades stadgarna för årskurserna för småskollärare. Dokumentet angav att man vid kurserna, bland andra ämnen, skulle undervisa i ”litauiska språket,” JURGITA VENCKIENĖ. Valstybinė lietuvių kalba: teisės aktų nuostatos tarpukariu 15 jos metodika ir praktika“ (MĮ 1919: 5). Juos lankyti galėjo baigę bent tris gimnazijos klases ir turintys tai liudijančius pažymėjimus. Neturintiems tokio dokumento teko laikyti lietuvių kalbos, tikybos, aritmetikos ir pradedamojo geografijos kurso egzaminus. Lietuvių kalbos egzaminą sudarė etimologija7, diktantas ir atpasakojimas (MĮ 1919: 5). År 1923 inrättade utbildningsministeriet tvååriga lärarkurser och publicerade i Vyriausybės Žiniose lagen om kurser för folkskollärare (PMMĮ 1923: 1). I lagens punkt 5 angavs att när undervisningen vid kurserna inte bedrevs på litauiska, skulle litauiska språket och litteraturen, geografi och historia undervisas på litauiska: ”Vid kurser där undervisningen bedrivs på ett annat språk än litauiska är litauiska språket och litteraturen, Litauens geografi och historia obligatoriska ämnen; de undervisas på litauiska. Minst en timme varje dag i varje klass ska ägnas åt litauiska” (PMMĮ 1923: 1). När det nationella utbildningssystemet byggdes upp reglerades således användningen av litauiska i skolorna (det angavs att J. Jablonskis grammatikor från 1919 och 1922 skulle användas som grund), krav på lärares kunskaper i språket fastställdes och regler för undervisning i och användning av litauiska samt för skriftlig administration vid skolor där undervisningen bedrevs eller gavs på andra språk infördes. De som avslutade skolan 1919–1940 förväntades ha tillägnat sig grundläggande kunskaper i standardspråket. 2.3. Utveckling av språkets funktioner Einar Haugen framhöll, när han talade om utvecklingen av standardspråkets funktioner, först och främst att ett modernt språk behöver terminologi8. När litauiska standardspråket blev statens officiella språk och dess användning utvidgades började man ägna sig åt att skapa termer. Den 29 mars 1921 publicerades i Vyriausybės Žiniose förordningen om inrättandet av Terminologikommissionen (TKĮ 1921: 4). Där angavs att kommissionen inrättades vid utbildningsministeriet ”för att fastställa och samordna terminologin inom alla vetenskapsområden och för alla praktiska livets behov” (om Terminologikommissionens verksamhet, se vidare: Umbrasas 2001, 2021; Maksimaitis 2007; Auksoriūtė 2011, 2021). Även användningen av person- och ortnamn samt deras litauisering reglerades genom rättsakter, och krav på pressens språk fastställdes. I syfte att reglera skrivningen av namn antogs i början av 1920 Förordningen om skrivning av personers förnamn, efternamn och öknamn samt ortnamn (ĮVPP 1920: 5). 7 Etimologija var benämningen på ett avsnitt i skolgrammatiken som omfattade fonetik och morfologi (se LKKŽ). 8 ”Ett modernt kulturspråk behöver en terminologi för alla intellektuella och humanistiska discipliner, inklusive vetenskaperna” (Haugen 1987: 61). 16 BENDRINĖ KALBA | 95 Där angavs att ”[I] dokument och officiella [sic!] handlingar (som skrivs på litauiska) ska personers förnamn, efternamn och öknamn samt namn på platser (byar, små byar, städer och mindre orter) skrivas utan att litauiska språkets lagar åsidosätts, nämligen så som de uttalas på litauiska och i enlighet med litauisk fonetik” (ĮVPP 1920). Vidare angavs att man inte skulle använda ortnamn som ändrats av andra makthavare: ”För sådana platser som under främmande styre i Litauen i dokument och officiella handlingar kallades något annat än vad invånarna på dessa platser kallade dem, ska det namn som används av befolkningen behållas och användas i officiella handlingar” (ĮVVP 1920). Än så länge saknas mer detaljerade studier av hur lagen fungerade i praktiken. Av Mindaugas Balkus analys av Kaunas gatunamn 1918–1940 vet man att stadsstyrelsen 1919 hade beslutat att gatunamn fick skrivas på skyltar på tre språk (litauiska, polska och jiddisch), och att stadsfullmäktige först i juli 1923 antog ett beslut om att gatunamnen endast skulle skrivas på litauiska (Balkus 2020: 55). Ortnamn nämns också i Vyriausybės Žinių, där den 28 juni 1928 Instruktion för genomförandet av jordregleringsarbeten publicerades. Punkt 235 i instruktionen föreskriver: ”Icke-litauiska eller förvanskade litauiska namn på administrativa enheter ska ersättas med rent litauiska namn” (ŽĮ 1928: 17). År 1938 publicerades Lagen om efternamn (PĮ 1938)9. Där angavs att litauiska efternamn skulle skrivas ”med standardspråkets ortografi och former enligt efternamnsordboken”10. Lagen fastställde också förfarandet för korrigering av efternamn: litauiska efternamn kunde ”rättas till” om de ”1) hade slaviska suffix, 2) hade översatts till andra språk eller 3) hade förvanskats genom påverkan från främmande språk” (PĮ 1938: 2). Dessutom fastställdes att efternamn som var ”dialektala” och ”avvek från standardspråkets regler” skulle korrigeras. I presslagen från 1919 ställdes inga krav på trycksakernas språk, men i presslagen från 1935 ägnades ett andra kapitel åt detta: II. Tillsyn över trycksakernas språk. Krav ställdes på språklig renhet och korrekthet: ”Språket i trycksaker på litauiska ska vara rent och korrekt. Utbildningsministern utövar tillsyn över språkets renhet och korrekthet. Om utbildningsministern konstaterar att språket i en trycksak är orent eller felaktigt, underrättar han inrikesministern om detta” (SpĮ 1935: 2). I det fall som nämns i lagen – när språket i en trycksak är olämpligt, 9 Samtidigt upphävdes den tidigare lagen från 1922, lagen om byte av efternamn (PKĮ 1922). 10 Det angavs också att icke-litauiska efternamn skulle skrivas enligt litauiska språkets och ortografins regler, men att det även var tillåtet att skriva dem ”så som innehavaren skriver dem på sitt eget språk, om han så önskar och om det språkets alfabet är latinskt” (PĮ 1938: 2). JURGITA VENCKIENĖ. Valstybinė lietuvių kalba: teisės aktų nuostatos tarpukariu 17 Inrikesministern kunde varna tryckalsterets utgivare och redaktör, stoppa utgivningen av tidningen i tre månader om språket efter varningen ”fortfarande är förvanskat”, eller helt stänga den. En publikation vars språk var ”i hög grad förvanskat” kunde konfiskeras (SpĮ 1935: 2). Under mellankrigstiden reglerades olika frågor om språkbruk och språkvård genom lagstiftning; myndigheterna började således verka för att språkets funktioner skulle utvecklas. En terminologikommission tillsattes, regler fastställdes för användning och ändring av person- och ortnamn, och krav ställdes på pressens språk. SAMMANFATTNING Den litauiska standardspråkets början – valet av terminologisk grund under 1800-talets sista decennier och kodifieringen 1901 – kan knytas till de intellektuellas verksamhet. Dess fortsatta utveckling – förbättring av funktionerna och samhällelig acceptans – hänger direkt samman med återupprättandet av staten och med att standardspråket blev statsspråk, det vill säga det genom lag erkända officiella språket för statens offentliga liv. Staten började reglera språkbruk, språkkunskaper, undervisning och utveckling. I juridiska dokument användes termen statsspråk från 1919, medan de jure fick litauiskan status som statsspråk genom den litauiska statens konstitution 1922. Standardspråkets spridning genom utbildningssystemet hade stor betydelse för att det skulle accepteras i samhället. Olika frågor om undervisningen i litauiska reglerades genom lagstiftning. År 1919 föreskrev utbildningsministeriet att modersmålsundervisningen skulle utgå från J. Jablonskis litauiska grammatik, som hade publicerats samma år; senare fastställdes en utökad upplaga av grammatiken (1922) som normerande. Språkundervisningen reglerades i skolor där undervisningen bedrevs på andra språk än litauiska, och krav på kunskaper i litauiska fastställdes för lärare. Krav på att kunna och använda litauiska i Seimas, domstolar, kommunala myndigheter, häradsråd och andra myndigheter och föreningar påverkade både standardspråkets spridning och dess prestige. I takt med att standardspråkets användning utvidgades och dess funktioner utvecklades reglerades skrivningen av egennamn i enlighet med litauiskans regler och litauiseringen av efternamn genom juridiska dokument. Det föreskrevs att man inte skulle använda icke-litauiska eller ”förvanskade” namn, utan ersätta dem med ”helt litauiska”. Under 1930-talet började Spaudos įstatymu kräva ett rent och korrekt språk i pressen. En analys av mellankrigstidens litauiska lagstiftning visar hur kraven på litauiskan förändrades – de blev vanligare och strängare. I början av perioden, 1919, föreskrevs att litauiska skulle användas i domstolar och även i kommunala myndigheter 18 BENDRINĖ KALBA | 95 språket, men vid sidan av det tilläts även andra språk. Senare började man kräva att tjänstemän och arbetstagare inom olika områden skulle kunna litauiska i tal och skrift. I mitten av 1930-talet kunde inrikesministern beslagta och ”stänga” en publikation som inte uppfyllde kraven på språkets renhet och korrekthet. ŠALTINIAI DĮ 1936: Draugijų įstatymas. – Vyriausybės Žinios 522, 1–4. EĮ 1929: Emigracijos įstatymas. – Vyriausybės Žinios 310, 1–4. ĮVPP 1920: Įsakymas dėl žmonių vardų, pavardžių ir pravardžių, taip pat ir vietų vardų rašymo. – Vyriausybės Žinios 19, 5. KĮ 1932: Kinoteatrų įstatymas. – Vyriausybės Žinios 390, 1–2. KMĮ 1922: Karo mokyklos įstatai. – Vyriausybės Žinios 103, 1–2. KnĮ 1935: Knygynų įstatymas. – Vyriausybės Žinios 510, 6–7. Kreipimasis 1919: Visiems pradedamųjų mokyklų instruktoriams, mokytojams ir mokytojoms. – Vyriausybės Žinios 8, 8. LKP 1940: Lietuvių kalbos programa ir jo tikrinimo tvarka. – Vyriausybės Žinios 702, 2. LLVK 1920: Laikinoji Lietuvos Valstybės Konstitucija. – Laikinosios Vyriausybės Žinios 37, 1–2. LS 1919: Laikinasis Lietuvos teismų ir jų darbo sutvarkymas. – Vyriausybės Žinios 2–3, 6–7. LVK 1922: Lietuvos Valstybės Konstitucija. – Vyriausybės Žinios 100, 1–8. LVK 1928: Lietuvos Valstybės Konstitucija. – Vyriausybės Žinios 275, 1–6. MĮ 1919: Metiniams pradedamųjų mokyklų mokytojų kursams įstatai. – Vyriausybės Žinios 13, 5. MVFĮ 1925: Medicinos, veterinarijos, farmacijos ir odontologijos praktikos teisių įstatymas. – Vyriausybės Žinios 190, 7. PĮ 1938: Pavardžių įstatymas. – Vyriausybės Žinios 629, 1–2. PKĮ 1922: Pavardžių keitimo įstatymas. – Vyriausybės Žinios 79, 1. PMĮ 1922: Pradžios mokyklų įstatymas. – Vyriausybės Žinios 117, 1–3. PMĮ 1936: Pradžios mokyklų įstatymas. – Vyriausybės Žinios 541, 1–4. PMĮP 1925: Pradžios mokyklų įstatymo pakeitimas. – Vyriausybės Žinios 200, 5–7. PMMĮ 1923: Pradedamųjų mokyklų mokytojų kursų įstatymas. – Vyriausybės Žinios 129, 1–2. PTTĮ 1924: Pašto, telegrafo ir telefono kursų įstatymas. – Vyriausybės Žinios 175, 1. SĮ 1919: Savivaldybių įstatymas, Kaunas: Lietuvos Valstybės Spaustuvė. SpĮ 1919: Spaudos įstatymas. – Vyriausybės Žinios 17, 5–6. JURGITA VENCKIENĖ. Valstybinė lietuvių kalba: teisės aktų nuostatos tarpukariu 19 SpĮ 1935: Spaudos įstatymas. – Vyriausybės Žinios 510, 1–4. SRĮ 1926: Seimo rinkimų įstatymas, Šiauliai: Savičo ir Šumkauskio spaustuvė. SRĮ 1936: Seimo rinkimų įstatymas. – Vyriausybės Žinios 533, 1–6. SSRĮ 1935: Spaustuvių ir spausdinimo reikmenų įstatymas. – Vyriausybės Žinios 510, 5–6. TKĮ 1921: Terminologijos Komisijos sudarymo įsakymas. – Vyriausybės Žinios 60, 4. VK 1938: Valstybės Konstitucija. – Vyriausybės Žinios, 608, 1–9. VMĮ 1936: Vidurinių mokyklų įstatymas. – Vyriausybės Žinios 541, 4–8. VSĮ 1929: Vietos savivaldybės įstatymas. – Vyriausybės Žinios 307, 1–2. VTS 1924: Valsčiaus tarybos statutas. – Vyriausybės Žinios 177, 2–7. ŽĮ 1928: Žemėtvarkos darbams vykdyti instrukcija. – Vyriausybės Žinios 279, 1–19. LITERATŪRA Auksoriūtė Albina 2011: Terminologijos komisijos (1921–1926) veiklos apžvalga. – Terminologija 18, 80–91. Auksoriūtė Albina 2021: Terminologijos komisijos įkūrimo šimtmečiui. – Gimtoji kalba 3, 3–9. Ažubalis Algirdas, Bulienė Diana, Kazlauskaitė-Markelienė Rolanda 2010: Valstybinė kalba kariuomenėje (1918–1940 m.), Vilnius: Generolo Jono Žemaičio Lietuvos karo akademija. Balkus Mindaugas 2020: Kauno gatvėvardžiai 1918–1940. – Kauno istorijos metraštis 18, 47–62. Buivydienė Vaida 2012: Lietuvių kalbos mokymas XX a. pradžioje: pirmosios lietuvių kalbos programos ir to laikotarpio vadovėliai. – Naujausi kalbų ir kultūrų tyrimai, sud. V. Meiliūnaitė, N. Morozova, Vilnius: Petro ofsetas. Buivydienė Vaida 2013: XX amžiaus pirmosios pusės pradžios mokyklų gimtosios kalbos vadovėlių turinio ir kalbos norminimo bruožai: daktaro disertacija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Buivydienė Vaida 2015: Pradinių mokyklų lietuvių kalbos mokymo programos 1915–1939 metais. – Bendrinė kalba 88, 1–21. Buivydienė Vaida 2017: XX a. pirmosios pusės lietuvių bendrinės kalbos formavimosi bruožai pradžios mokyklų lietuvių kalbos vadovėliuose. – Valoda 27, 71–76. Haugen Einar 1972: The Ecology of Language, Stanford, California: Stanford University Press. Haugen Einar 1987: Blessings of Babel. Bilingualism and Language Planning, Berlin, New York, Amsterdam: Mouton de Gruyter. 20 BENDRINĖ KALBA | 95 Janauskas Pranas 2003: „Lietuviškasis lūžis“ (Kalbų varžybos Kauno savivaldybėje 1918–1928 metais). – Darbai ir dienos 34, 33–47. Kelmutis A. [Klimas Adolfas] 1922: Valstybinė kalba. – Lietuva 68, 2. Kėvalienė Dalia, Raipa Alvydas 2007: Pagrindiniai valstybinės kalbos politikos bruožai ir tendencijos. – Viešoji politika ir administravimas 19, 46–53. LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas, t. 1–20, 1941–2002 (elektroninis variantas), vyr. red. G. Naktinienė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005. Prieiga internete: www.lkz.lt. Mačiulis Dangiras 2002: Antano Smetonos lituanistikos instituto įkūrimas. – Lituanistica 2, 19–38. Mačiulis Dangiras 2015: Nacionalinė švietimo sistema ir valdžia. – Lietuvos istorija 10(2), Vilnius: LII leidykla, 17–41. Maksimaitis Mindaugas 2007: Prie lietuviškos teisės kalbos ištakų. – Jurisprudencija 5(95), 7–13. Mikulėnienė Danguolė 2021: Lietuvių kalbos instituto istorija: lietuvių kalbos ir kalbotyros institucionalizacija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Palionis Jonas 1957: J. Jablonskis ir jo lietuvių kalbos vadovėliai. – Jonas Jablonskis. Rinktiniai raštai 1, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 7–61. Pupkis Aldonas 2005: Kalbos kultūros studijos, Vilnius: Gimtasis žodis. Pupkis Aldonas 2019a: Lietuvių kalba valstybėje. Iš tarpukario patirties. – Gimtoji kalba 1, 4–13. Pupkis Aldonas 2019b: Lietuvių kalba valstybėje. Iš tarpukario patirties. – Gimtoji kalba 2, 7–15. Sirutavičius Vladas 2010: „Kova už lietuvių kalbos teises“, arba dar kartą apie „murzinotojų“ bylą (antisemitizmas ir jo raiška Lietuvos viešajame gyvenime 1922–1924 m.). – Lietuvos istorijos metraštis 2, 51–76. Smetonienė Irena 2005: Lietuvių kalbos politika Europos kalbų politikos kontekste. – Kalbos kultūra 78, 23–31. Smetonienė Irena 2014: Kalbos vieta valstybių politikoje: standartinių kalbų susikūrimas. – Parlamento studijos 16, 82–103. Subačius Giedrius 2004: Standartinių (bendrinių) kalbų istorijos chronologija. – Metmenys 84, 97–115. Subačius Giedrius 2018: Lietuvių kalba: nepatogus unikalumas (The Lithuanian Language: Inconvenient Uniqueness). – Passport 2: Lietuvos tapatybė vakar, šiandien, rytoj, 96–109. Tamošiūnaitė Aurelija 2009: Tarmė, bendrinė kalba ir raštingumas: trys asmeniniai laiškai. – Archivum Lithuanicum 11, 325–358. Tamošiūnaitė Aurelija 2011: Lietuvių bendrinės kalbos priėmimo pradžia: tarmės ir bendrinės kalbos santykis asmeniniuose laiškuose: daktaro disertacija, University of Illinois at Chicago. JURGITA VENCKIENĖ. Valstybinė lietuvių kalba: teisės aktų nuostatos tarpukariu 21 Umbrasas Alvydas 2001: Teisės terminijos padėtis Lietuvoje 1918–1940 metais. – Terminologija 8, 76–94. Umbrasas Alvydas 2021: Teisės terminijos tvarkyba Terminologijos komisijoje (1921–1926): Terminologijos komisijos 100-mečiui. – Terminologija 28, 225–238. Venckienė Jurgita 2017: Lietuviški XIX a. pabaigos ir XX a. pradžios antkapių užrašai: santykis su bendrine kalba. – Archivum Lithuanicum 19, 9–38. Zinkevičius Zigmas 1992: Lietuvių kalbos istorija. T. 5. Bendrinės kalbos iškilimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Gauta 2022 12 21 Priimta 2022 12 29 JURGITA VENCKIENĖ STATE LITHUANIAN LANGUAGE: PROVISIONS OF LAWS DURING THE INTERWAR Summary The restoration of the Lithuanian state in 1918 accelerated the development of the standard Lithuanian language. The selection of norm and codification of form, which were important aspects of the development of the standard language at the end of the 19th century and at the very beginning of the 20th century, during the interwar period were replaced by the aspects oriented to the function of the language – that is, to the elaboration of function and acceptance by the community. The selection of norm and codification of form is linked to the activities of the intelligentsia, and its further development, the elaboration of functions and acceptance by the community, was directly related to the restoration of the state and the granting of the status of state language to the standard Lithuanian in 1922. The government began to regulate the use, learning and teaching, elaboration of standard Lithuanian. The article discusses the provisions of interwar Lithuanian legal documents related to the use, proficiency, education, and improvement of functions of Lithuanian standard language. The acceptance of the standard Lithuanian language by the community was greatly influenced by its dissemination through the education system. Various issues of education of Lithuanian language were regulated by legal documents. Ministry of Education in 1919 instructed to use Jonas Jablonskis’ Lithuanian grammar P. Kriaušaičio ir Rygiškių Jono Lietuvių kalbos gramatika. Etimologija. PirmosIoms mūsų aukštesniosioms mokslo įstaigoms (Vilnius, 1919). Later the sup- 22 BENDRINĖ KALBA | 95 plemented edition of this grammar Rygiškių Jono Lietuvių kalbos gramatika. Eti-mologija. Vidurinėms mokslo įstaigoms (Kaunas, 1922) was declared as the normative grammar. The teaching of Lithuanian language in schools with not Lithuanian main teaching language have been regulated as well as Lithuanian language proficiency requirements for teachers have been set. The spread of the standard language and its prestige was also influenced by the requirements to know and use the Lithuanian language in government and other institutions and societies. As the use of the standard language expanded, the use and change of proper names was regulated, as well as the requirements for the press language were set up in order to improve standard language functions. KEYWORDS: standard language, state language, laws, interwar. JURGITA VENCKIENĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected] JURGITA VENCKIENĖ VALSTYBINĖ LIETUVIŲ KALBA: TEISĖS AKTŲ NUOSTATOS TARPUKARIU S a n t r a u k a Lietuvos valstybės atkūrimas 1918-aisiais paspartino lietuvių bendrinės kalbos raidą. XIX a. pabaigoje ir pačioje XX a. pradžioje buvusius svarbius į kalbos formą nukreiptus bendrinės kalbos raidos aspektus – normos pasirinkimą ir kodifikaciją – tarpukariu pakeitė aspektai, nukreipti į kalbos funkciją: funkcijų tobulinimas ir visuomenės priėmimas. Terminio pagrindo pasirinkimas ir kodifikacija sietina su inteligentijos veikla, o tolesnė bendrinės kalbos raida – funkcijų tobulinimas ir priėmimas visuomenėje – buvo tiesiogiai susijusi su valstybės atkūrimu ir bendrinės kalbos tapimu valstybine, t. y. įstatymų įteisinta oficialia viešojo valstybės gyvenimo kalba. Valstybė ėmėsi reguliuoti tos kalbos vartojimą, mokėjimą ir mokymą, tobulinimą. Straipsnyje aptariami tarpukario Lietuvos teisės aktų reikalavimai, susiję su lietuvių kalbos vartosena, mokėjimu, mokymu, funkcijų tobulinimu. Lietuvių bendrinės kalbos priėmimui visuomenėje didelės įtakos turėjo jos sklaida per švietimo sistemą. Teisiniais dokumentais reglamentuoti įvairūs lietuvių kalbos mokymo klausimai. Švietimo ministerija 1919 m. nurodė mokant gimtosios kalbos remtis Jono Jablonskio lietuvių kalbos gramatika P. Kriaušaičio ir Rygiškių Jono Lie- JURGITA VENCKIENĖ. Valstybinė lietuvių kalba: teisės aktų nuostatos tarpukariu 23 tuvių kalbos gramatika. Etimologija. Pirmosioms mūsų aukštesniosiosoms mokslo įstaigoms (Vilnius, 1919), vėliau norminiu paskelbė papildytą šios gramatikos leidimą Rygiškių Jono Lietuvių kalbos gramatika. Etimologija. Vidurinėms mokslo įstaigoms (Kaunas, 1922). Reglamentuotas kalbos mokymas mokyklose, kuriose mokoma ne lietuvių kalba, nustatyti lietuvių kalbos mokėjimo reikalavimai mokytojams. Bendrinės kalbos sklaidai ir prestižui įtakos turėjo ir reikalavimai mokėti ir vartoti lietuvių kalbą valdžios ir kitose įstaigose, draugijose. Plečiantis bendrinės kalbos vartosenai ir rūpinantis jos funkcijų tobulinimu, teisės aktais reglamentuotas tikrinių vardų vartojimas ir keitimas, nustatyti reikalavimai, taikytini spaudos kalbai. ESMINIAI ŽODŽIAI: bendrinė kalba, valstybinė kalba, teisės aktai, tarpukaris. JURGITA VENCKIENĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected] 24 BENDRINĖ KALBA | 95