Iš K. Širvydo „Dictionarium trium linguarum“ žodyno istorijos

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, III LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA Ur K. Širvydas ”DICTIONARIUM TRIUM LINGUARUM”: ORDBOKENS HISTORIA K. PAKALKA K. Širvydas är den litauiska lexikografins pionjär. Före utgivningen av Širvydas ”Dictionarium trium linguarum” kan blygsamma ansatser till litauisk lexikografi skönjas i litauiska glosor1 i skrifter på andra språk och i de första litauiska skrifterna. Några litauiska glosor2 finner vi i storfurstendömet Litauens krönikor, i godsens inventarieböcker skrivna på ryska och i skrifter på latin, särskilt på polska. Till dem kan man räkna benämningar på vardagsföremål, personnamn, olika fraser och ordkombinationer, mytologiska namn med mera. Ett tiotal mytologiska namn med förklaringar finner vi i M. Strijkovskis ”Krönika om Polen, Litauen och Samogitien...”, utgiven 1582. Även litauiska ord och uttryck som bevarats i förvanskad form i skrifter på andra språk är viktiga för språkvetenskapen. Många och till sin karaktär varierande lexikala glosor finner vi i J. Bretkūnas bibelöversättning (1579—1590). När författaren strävade efter att översätta originalet mycket omsorgsfullt och exakt tillkom glosor som i hög grad berikade översättningens ordförråd. En del av glosorna skrevs också in i översättningsmanuskriptet av präster som granskade översättarens arbete. Glosorna i J. Bretkūnas manuskript varierar till sin karaktär: vissa återfinns i marginalerna, andra i själva texten; på några ställen ges synonymer, på andra förklaras lånord med litauiska ord och omvänt. På ytterligare andra ställen förklaras ett enskilt ord med en litauisk och ibland också en tysk fras, och omvänt förklaras en litauisk konstruktion med en annan. Liknande glosor förekommer också i M. Daukšas korta katekes från 1595, översatt från polska. I marginalerna till denna katekes finns omkring 190 lexikala glosor3. J. Bretkūnas och M. Daukšas glosor är element av en översättande och förklarande ordbok. Ett särskilt lexikografiskt arbete med alfabetiskt ordnade ord och förklaringar sammanställdes av K. Širvydas, en framstående företrädare för den litauiska skriftkulturen i början av 1600-talet och en god kännare av det litauiska språket. Hans ”Dictionarium trium linguarum” utkom 1Med glosa avser vi en förklaring som författaren eller redaktören har gjort i marginalen eller mellan raderna till ett obegripligt ord eller uttryck i en text (främst en äldre text). 2En del utdrag med sådana glosor publicerade K. Jablonskis i boken ”Lietuviški žodžiai senosios Lietuvos raštinių kalboje”, Kaunas, 1941. 3Om Daukšas katekisms glosor, se närmare J. Kruopas artikel ”Leksiniai paralelizmai Daukšos Katekizmo (1595) kalboje”, som trycks i denna publikation. 277 År 1629, redan 82 år efter den första litauiska boken i Ostpreussen och 34 år efter Daukšas katekes – det första litauiska trycket som utkom i Litauen. K. Širvydas ordbok var det första tryckta arbetet inom litauisk lexikografi. I Ostpreussen framträdde F. V. Hakas först 101 år senare och gav då ut en betydligt mindre tysk–litauisk och litauisk–tysk ordbok för religiösa ändamål. Širvydo žodyno ir „Punktų sakymų“ (1629, 1644) pasirodymas betarpiškai susijęs su Vilniaus jėzuitų akademijos, įsteigtos 1579 m., veikla. Tuo metu vykdoma katalikybės propaganda, nukreipta prieš reformaciją, buvo pagrindinis veiksnys, skatinęs leisti lietuviškas knygas. Vid Vilniusakademin tillerkändes det litauiska språket, som föraktades i det offentliga livet, vissa rättigheter och man började stödja det. ”Vid akademin bestämdes det att studenter som kunde litauiska skulle öva sig i att hålla predikningar på litauiska”4. Det fanns uppenbarligen också många litauer vid akademin, eftersom en institution för litauiska inrättades där 1620; den leddes förmodligen av Širvydas5. Medan Širvydas undervisade i teologi och litauiska vid Vilnius jesuitakademi och under lång tid predikade på litauiska i Vilnius kyrkor, insåg han att verk behövde ges ut på litauiska (bland annat en ordbok över det litauiska språket), så att akademins elever och präster i allmänhet, som inte behärskade litauiska tillräckligt väl, kunde använda dem i religionsförkunnelsen. Han visste att religiösa verk måste skrivas på ett uttrycksfullt och kraftfullt modersmål. Detta framgår till viss del av den latinska sexradiga versen på baksidan av titelsidan till hans ”Punktai sakymų”, som börjar med orden: ”Gå, bok, och spänn den heliga ordets udd, genomborra litauernas och polackernas hjärtan …” Även exemplet från Širvydas jämnårige M. Daukša, som gav ut Katekizmas och Postilė i Vilnius, bidrog till och uppmuntrade utgivningen av litauiska böcker. Širvydas kände utan tvivel till Daukšas verk och de berömda orden i förordet till hans Postilė: ”Även om, för att tala sanning, få av oss – särskilt de mer framstående – inte kan polska och läsa predikningar skrivna på polska, finns det ändå, enligt min mening, allra flest sådana som inte förstår polska eller kan den endast obetydligt. Jag vet hur alla folk värderar, älskar och håller verk skrivna på modersmålet kära (därför, tror jag, har alla folk också gripit sig an med att översätta böcker från andra språk till sina egna), …”6 Dessa ord av M. Daukša, som uppmanade till respekt för modersmålet och för verk skrivna på det och till att översätta böcker från andra språk, fick också genklang i Širvydas verksamhet. Även han resonerade på ett mycket liknande sätt i den polska läsarens inledning till ”Punktai sakymų”: ”Och det finns redan en mängd böcker på latin, liksom på andra språk, men litauiska böcker, så nödvändiga för människors själars frälsning, är utomordentligt få”7. De citerade orden, liksom orden i förordet ”Ad Studiosam Iuventutem” till ”Dictionarium trium linguarum”, uttrycker tanken att man med en ordbok … liksom med en vägvisare kan bana sig en jämn väg till poesins och vältalighetens största heliga— 4 Litauens SSR:s historia, 1, 298, Vilnius, 1957. 5 J. Lebedys, K. Širvydas. — Literatūra ir menas, nr 35, 1956. 6 Antologi över litauisk litteraturhistoria, 65, Vilnius, 1957. 7 K. Szyrwyd, Przedmowa do czytelnika, — Kn., Punkty Kazań, Wilno, MDC XXIX. 278 de i ordförrådet dolda rikedomarna i det latinska språket8 visar att Širvydas väl insåg det stora behovet av litauiska böcker, särskilt en ordbok. De befintliga polsk–latinska och latin–polska ordböckerna kunde inte tillgodose behoven hos Vilniusakademins elever. För akademins elevers bruk gav K. Širvydas år 1629 ut sin berömda ”Dictionarium trium linguarum” och banade därmed redan i början av XVII-talet väg för den litauiska lexikografin. Širvydas ordbok utkom i flera upplagor. Av de bevarade exemplaren av Širvydas ordbok, deras titelblad och förord samt bibliografernas uppgifter har man fastställt att ”Dictionarium trium linguarum”9 utkom i fem upplagor: I — 1629, II — 1631, III — 1642, IV — 1677, V — 1713. Exemplar av alla upplagor utom den andra har bevarats till våra dagar. Den förste bibliografen över Širvydas, jesuiternas historiker A. Alegambė (XVII-talet), nämnde i sitt verk ”Bibliotheca Scriptorum Societatis Iesu” (1642) ordboken, liksom den senare jesuitiske historikern St. Rostovskis (XVIII-talet) i sitt arbete ”Lituanicarum Societatis Iesu Historiarum” (1768), men ingen av dem lämnade utförligare uppgifter om dess upplagor och utgivningsår. Därför är det svårt att utifrån deras uppgifter avgöra vilka upplagor av SzDi de kände till (Alegambė kan ha känt till endast de tre första upplagorna, medan Rostovskis kan ha känt till samtliga). Ett bevarat exemplar av den första upplagan, som utkom medan författaren ännu levde, var länge okänt. Den polske bibliografen F. M. Sobieščianskis skrev: ”Av alla dessa upplagor har den första och den andra försvunnit spårlöst — och de finns inte i något av de bibliotek som hittills är kända. Troligen är till och med tryckåret för den första upplagan okänt”10. Även en annan polsk bibliograf, M. Stankievičius, kände inte till den första upplagan: ”Vi känner inte alls till den första upplagan; den finns inte i något bibliotek”11. Också andra som skrev om Širvydas och hans verk (J. Kraševskis, A. Balinskis, Ad. Jocheris, L. Jucevičius, Kajet. Nezabitauskas, P. Kėpenas med flera) kände endast till de tre sista upplagorna, och oftast bara två. 1800-talets författare D. Poška, S. Valiūnas och A. Klementas, och hundra år senare även E. Volteris, blandade ihop ordbokens upplagor eftersom de inte kände till utgivningsåren för de första SzDi-upplagorna. Den polske bibliografen St. Estreicher, verksam i början av 1900-talet, sade i sin bibliografi att det var tveksamt om originalet till den första upplagan existerade12. Ett exemplar av den första SzDi-upplagan, som dittills inte hade omnämnts av någon, upptäcktes av den ryske litteraturhistorikern A. Orlov i Moskvas synodala tryckeribibliotek. Han skrev om detta: ”… genom sin sällsynthet utmärker sig… Širvydas polsk–latin–litauiska ordböcker: 4 exemplar av den tredje upplagan (1642) och 1 exemplar av den andra eller första upplagan (vår kursivering — K. P.)”13. Tre år senare preciserade och kompletterade en annan rysk litteraturhistoriker, V. Pogorielovas, tillsammans med språkforskarna F. Fortunatovs och V. Porėzinsk- 8 Constantino Szyrwid, Ad Studiosam Iuventutem, Dictionarium trium linguarum, Tertia editio, Vilnae, MDC XLII. 9 Hädanefter betecknar vi ”Dictionarium trium linguarum” med förkortningen SzDi. 10 F. M. Sobieszczański, Szyrwid Konstanty, — Encyklopedyja powszechna, 24, 876, Warszawa, 1867. 11 M. Stankiewicz, Bibliografia Litewska, od 1547 do 1701 r., 36, Kraków, 1889. 12 St. Estreicher, Bibliografia Polska, Część III, Tom XIX, 338, Kraków, 1934. 13 Библиотека Московской Синодальной Типографии, часть первая — рукописи, выпуск первый, сборники, описатель Александр Орлов, III, Москва, 1896. 279 kio mer ingående informerad. Han skrev: ”Även Knapskis ordbokssammandrag är Širvydas polsk-latinsk-litauiska ordböcker, även om de inte helt liknar de nämnda utgåvorna av Synonima (Knapskis Thesaurus — K. P.): på biblioteket finns exemplar av tre utgåvor av dessa (Širvydas) ordböcker: 1) Ett exemplar utan början och titelblad, sannolikt ett exemplar av den första utgåvan, som enligt vad man känner till utkom 1629 …”14. Efter dessa ord lade författaren i en fotnot till sidan till en betydelsefull anmärkning om den första utgåvan: ”Detta är tydligen det enda bevarade exemplaret av den första utgåvan. Dessa uppgifter om den första utgåvan återger jag enligt Fortunatov och Poržežinskis hänvisning”15. Tydligen nämnde V. Biržiška, sammanställaren av ”Lietuvių bibliografija” från 1924, med stöd av dessa uppgifter exemplaret av den första utgåvan16. Därefter var exemplarets öde återigen okänt under lång tid. Kanske uppmärksammade ingen det eftersom bibliotekarier som inte kunde litauiska hade gett det den missvisande rubriken: ”Лексикон голандско латинский без начала и конца” (Jfr den handskrivna anteckningen högst upp på sidan 10 i ordbokens original). År 1957 fann prof. K. Jablonskis det av Orlov omnämnda exemplaret av den första utgåvan i Moskvas centrala statsarkiv för historiska dokument och äldre akter, dit samlingarna från det forna Moskvasynodala biblioteket hade överförts. Fotokopior av originalet finns i handskriftssamlingarna vid Litauiska SSR:s vetenskapsakademis institut för litauiska språket och litteraturen samt vid Vilnius statliga universitet uppkallat efter V. Kapsukas. Att författaren till detta exemplar utan titelblad, början och slut är Širvydas framgår av de fonetiska, grammatiska och lexikala särdrag som det delar med den tredje, fjärde och femte upplagan av SzDi samt med ”Punktų sakymų”. Det nämnda SzDi-exemplaret är visserligen mindre omfångsrikt än exemplaret av den tredje utgåvan. Detta hänger emellertid samman med att olika källor till den polska och latinska delen användes för den första respektive tredje utgåvan av SzDi. För den förmodade första utgåvan användes en del av N. Folkmars ordbok i 1623–24 års utgåva, utgiven under B. A. Fontanas namn som ”Dictionarii Quadrilinguis Latino germanopolonograeci Editio Quarta Polonicolatina”17, medan G. Knapskis ”Thesaurus” (1621) användes för den tredje utgåvan. Eftersom det saknas uppgifter även om den andra utgåvan av SzDi, och exemplaret av den nämnda utgåvan saknar titelblad och början, kan det därför inte slutgiltigt hänföras till den första utgåvan. Det är endast klart att det är ett av exemplaren av någon av de två första SzDi-utgåvorna. Till dess att nya uppgifter om de första utgåvorna framkommer kommer detta bibliografiska problem att förbli olöst. Med hänsyn till omfånget hos det bevarade ofullständiga SzDi-exemplaret, den bibliografiska traditionen och andra omständigheter betraktar vi det villkorligt som ett exemplar av den första utgåvan. Mažai ką galima pasakyti apie antrąjį (1631) leidimą. Apie jo pasirodymą vienintelę žinią randame trečiojo leidimo (1642) pratartyje, kur rašoma: „Šį trijų kalbų žodyną į šviesą išleido 1631 m. Vilniaus akademijos spaustuvė“. 14 Biblioteket vid Moskvas synodala tryckeri, första delen — handskrifter, andra häftet, samlingar och lexikon, beskrivare Valerij Pogorelov, Moskva, 102, 1899. 15 Ibid., 103. 16 V. Biržiška, Lietuvių bibliografija, 1, 21, Kaunas, 1924. 17 Mer om källan till den polsk-latinska delen av den första utgåvan av SzDi, se K. Pakalka, Om källan till den polska delen i K. Širvydas ”Dictionarium trium linguarum”. — Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai, A 1 (8), 229–233, Vilnius, 1960. 280 Inte ett enda exemplar av den andra upplagan är känt, och ingen bibliograf nämner den. Det kan hända att det exemplar som vi provisoriskt har hänfört till den första upplagan i själva verket tillhör den andra upplagan. Det bör noteras att L. Rėza i sina kommentarer till ”Dainos” nämner ett exemplar av SzDi från 1631, ur vilket ordet ”Bojarzyn. Nobilis inferioris ordinis” på s. 20 citeras18; tills vidare har vi dock ingen grund för att betrakta det som ett exemplar av SzDi:s andra upplaga, eftersom det citerade ordet kanske hämtades ur SzDi:s tredje upplaga (1642) (i den tredje upplagan står ordet ”Bojarzyn. Nobilis inferioris ordinis. Baioras” på s. 20, i den fjärde på s. 14 och i den femte på s. 17). Om L. Rėza verkligen inte misstagit sig när han angav ordbokens utgivningsår, var den SzDi från 1631 som han nämner redan lika omfångsrik som SzDi från 1642. Den andra upplagans snabba utgivning kan kanske delvis förklaras antingen av att den första upplagan redan från början föreföll författaren själv otillräcklig till omfånget, eller av att det första tryckets begränsade upplaga såldes ut eller gick förlorad i krig och bränder. Man kan anta att Širvydas kan ha medverkat vid förberedelserna av 1631 års upplaga, eftersom han dog samma år. Eftersom titelbladen till den första upplagan inte har bevarats och inget exemplar av den andra upplagan är känt, vet vi därför ingenting om ordbokens titel och förord i dessa upplagor. Prof. J. Balčikonis linkęs manyti, kad Širvydo žodyno pirmasis leidimas (1629) buvęs pavadintas „Clauis linguae Lithuanicae“. Jis savo prielaidą grindžia tuo, kad pavadinimu clauis buvo mada vadinti ne tik gramatikas, bet ir žodynus (pvz., Clauis linguae Latinae Basileae 1716)19. Det finns ingen grund för att betrakta ”Clauis linguae Lithuanicae”, som nämns av bibliografer, som titeln på ordbokens första upplaga, eftersom jesuithistorikerna Alegambe och Rostowski, liksom de senare bibliografer som hämtade uppgifter från dem, räknar upp tre verk av Širvydas var för sig: ”Clauis linguae Lithuanicae”, ”Dictionarium” och ”Puncta”. Eftersom Alegambes bok ”Bibliotheca Scriptorum Societatis Iesu” saknar ett särskilt avsnitt om ordböcker i sakregistret, nämner han både Širvydas ordbok och grammatik i samma avsnitt, ”Grammatica”. Jesuithistorikerna Alegambe och Rostowski benämnde Širvydas ordbok efter ordningen mellan de tre språk som förekommer i den — ”Dictionarium trium linguarum”. Alegambe flyttar dock i titeln latinet från andra till första plats. I sin bok ”Bibliotheca Scriptorum Societatis Iesu” (1642, s. 84) kallar han Širvydas ordbok ”Dictionarium—Latino—Polono—Lithuanicum”. Kanske kallades SzDi:s första upplaga så, om Alegambe inte misstagit sig här. I sitt verk ”Lithuanicarum Societatis Iesu Historiarum” (1768, s. 467) kallar Rostowski ordboken ”Dictionarium Polono—Latino—Lithuanicū”. Det är okänt vad författaren själv kallade ordbokens första och andra upplaga. Det finns skäl att anta att titeln var ”Dictionarium trium linguarum”, eftersom det i förordet till SzDi:s tredje upplaga står: ”Dictionarium hoc trium linguarum (kursiverat av oss — K. P.) Vilnae Typis Academicis Anno 1631 in lucem proderat...”. Följaktligen kan man anta att 1631 års upplaga (II) också hade ti- 18Dainos eller Litthauische Volkslieder gesamelt, übersetzt und mit gegenüberstehenden Urtext herausgegeben von L. I. Rhesa, 310, Königsberg, 1825. 19J. Balčikonis, Otrembskio lietuviški tekstai. — ”Literatūra ir menas”, nr 15, 1957. 281 kallad ”Dictionarium trium linguarum”. Det är svårt att tro att samma författares första upplaga skulle ha haft en annan titel än den andra och de senare upplagorna. Eftersom orden på tre språk förklarades parallellt i Širvydas ordbok, fick den alltså det vanliga namnet för trespråkiga ordböcker under 1400–1600-talen, ”Dictionarium trium linguarum”20. Širvydas följde inte de lexikografer21 som i sina sammanställda ordböcker också nämnde vilka språk orden hämtats från. Širvydas och de som fortsatte hans arbete tog inte heller över G. Knapskis titel ”Thesaurus”, trots att SzDi:s tredje upplaga sammanställdes med G. Knapskis ordbok som grund. Trečiojo leidimo (1642) egzemplioriai yra taip pat reti ir ilgai nebuvo žinomi. Apie vieną defektuotą trečiojo leidimo egzempliorių laikraštyje „Виленский Вестник“ (1861) buvo rašoma, kad ligi šiol bibliografams buvęs žinomas tik ketvirtasis ir penktasis SzDi leidimo egzempliorius. Pirmųjų trijų leidimų originalai tuo metu nebuvę rasti nei Rusijoje (Peterburgo dvasinėje akademijoje, kuriai atitekusios buvusios Vilniaus jėzuitų akademijos biblioteka, nei Kijevo universiteto lenkiškų leidinių labai turtingoje bibliotekoje, nei Charkovo, kur pervežta Vilniaus universiteto bibliotekos dalis, nei pagaliau Karaliaučiuje, kur visada klestėjęs lietuvių kalbos studijavimas), nei užsienio bibliotekose. Tik paskiau Peterburgo viešojoje imperatorinėje bibliotekoje, be ketvirtojo ir penktojo leidimo, pavykę surasti defektuotą (trečiojo leidimo) egzempliorių, kurį iš karto buvę sunku identifikuoti. Pagaliau iš Oksfordo Bodlėjaus bibliotekos spausdinto katalogo pavykę sužinoti, kad ten esąs egzempliorius yra 1642 m. leidimo, t. y. trečiojo leidimo. Gavus iš Oksfordo detalių šio egzemplioriaus aprašymą, buvę nustatyta, kad Peterburge esantis žodynas yra trečiojo leidimo egzempliorius22. Šis Peterburgo viešosios imperatorinės bibliotekos egzempliorius Orlovui nebuvo žinomas. (Jis Maskvos sinodalinės tipografijos bibliotekoje surado keturis trečiojo leidimo egzempliorius.)23 Hittills har endast tre exemplar av den tredje upplagan av SzDi påträffats i Moskvas centrala statliga arkiv för historiska och äldre akter, dit böckerna från det tidigare biblioteket vid Moskvas synodala tryckeri överfördes. Ett av dessa exemplar överlämnade Moskvas centrala statliga arkiv för historiska och äldre akter nyligen till Litauiska SSR:s centralarkiv. Ett exemplar av den tredje upplagan av SzDi som tidigare fanns i biblioteket vid Moskvas synodala tryckeri har ännu inte återfunnits (det kan möjligen ha hamnat i avdelningen för defekta böcker, vars katalogisering och identifiering i arkivet inte är avslutad). Dessutom nämns ytterligare två exemplar av den tredje upplagan i ”De gamla litauiska böckernas historia”; det ena ska förvaras i England, i Oxfords Bodleianbibliotek- 20 Ordböcker med denna och liknande titel var populära, till exempel: Dictionarium trium linguarum Cracoviae, 1550; Dictionarium trium linguarum Joanis Murmeli Cracoviae apud haered Iac. Siebeneycher, 1615. 21 Nicolao Volkamars ”Dictionarium Trilinguae Tripatitum Ad Discendam Linguam Latinam Polonicam Et Germanicam accommodatum...”, MDXCVI; en annan författare kallade sin ordbok ”Dictionarius trium linguarum: Latine, Teutonice et Polonice, petiora vocabula continens” (1528, 1541, 1592). 22 Anteckningar om de äldsta Vilniusutgåvorna på litauiska, Vilniusbulletinen, nr 60, 1861. 23 Moskvas synodala tryckeris bibliotek, första delen – handskrifter, första häftet, samlingar, beskrivare Alexander Orlov, III, Moskva, 1896. 282 samlingen, ett annat exemplar hade 1930 påträffats i Finland, i Helsingfors universitetsbibliotek24. Širvydo žodyno ketvirtasis (1677) ir penktasis (1713) leidimas daugeliui bibliografų buvo gerai žinomi, išlikusių egzempliorių yra daugiau ir dabar25. Tikriausiai, paskutiniai leidimai buvo leidžiami didesniu tiražu. De tredje, fjärde och femte utgåvorna av SzDi trycktes på initiativ av dem som fortsatte Širvydas arbete. De angav aldrig någonstans att de var utgivare. De tre sista utgåvornas (III — V) rubriker och titelsidor är identiska. Efter ordbokstiteln ”Dictionarium trium linguarum” följer orden ”In usum Studiosae Iuventutis” (För den studerande ungdomens bruk). Dessa ord uttrycker kortfattat ordbokens syfte, vilket utvecklas närmare i ordbokens förord, ”Ad Studiosam Iuventutem” (Till den studerande ungdomen). Författarens förnamn, efternamn och titel anges i sin helhet: ”Auctore Constantino Szyrw id e Societate Iesu” (Författaren Konstantinas Širvydas — medlem av Jesu sällskap). I den fjärde och femte utgåvan har utgivarna lagt till initialerna R. P. efter författarens efternamn. De står för ”Reverendi Patris” (Högvördige faderns). Detta gör det möjligt att anta att Širvydas sannolikt ännu medverkade vid utarbetandet av den tredje utgåvan av SzDi, eftersom dessa initialer annars också skulle ha funnits i den tredje utgåvan. Mitt på titelsidan, efter författarens efternamn, finns jesuittryckeriets märke. Tryckerimärket i den tredje utgåvan av SzDi består av en rektangel med ett ankare i en ellips. Ankaret avslutas i form av ett kors med bokstäverna X och P infogade. Nedtill håller händer som skjuter fram ur molnen i ankaret. Ovanför händerna syns månen till höger och solen till vänster. I ellipsen står orden ”Concordia fida” (Pålitlig endräkt). På ankarkroken står också inskriften ”Anchora Sacra Deus” (Guds heliga ankare). Tryckerimärket i den fjärde utgåvan är nästan detsamma som i den tredje. Även tryckerimärket i den femte utgåvan är rektangulärt — inuti det, i en oval, står bokstäverna IHS; på båda sidor om ovalen finns en gravyr med knäböjande änglar. Nedanför tryckerimärket i de nämnda utgåvorna finns trycktillståndet ”Cum Superiorum permissu editum” (Utgiven med de överordnades tillstånd). Efter trycktillståndet följer orden ”Tertia editio recognita et aucta” (Tredje reviderade och utökade utgåvan), ”Quarta editio recognita et aucta” (Fjärde reviderade och utökade utgåvan), ”Quinta editio recognita et aucta” (Femte reviderade och utökade utgåvan). Längst ned på titelsidorna anges tryckorten (Vilnae), vilket tryckeri som tryckte boken (Typis Academicis Societatis Iesu) och vilket år (Anno Domini M. DC. XLII., M.DC.LXXVII, M.DCC.XIII). På titelsidans baksida är en särskild tryckeriimprimatur, kallad ”Summa privilegii”, tryckt med större stil på latin. Denna ”Summa privilegii” gav rektorn för Vilnius jesuitakademi ensamrätt att trycka och sälja ordboken. Den svenska översättningen av ”Summa privilegii” lyder: ”Ingen må trycka, sälja, försöka sälja eller trycka denna ordbok på två eller tre språk under någon förevändning, utan tillstånd av den högvördige fader rektorn vid Jesu sällskap i Vilnius, med- 24 V. Biržiška, Historien om de gamla litauiska böckerna, 1, 180, Chicago, 1953. 25 Enbart i avdelningen för rariteter vid Vetenskapsakademiens centralbibliotek i Litauens SSR finns 12 exemplar av den femte utgåvan, medan det i handskriftsavdelningen vid Vilnius statliga universitet uppkallat efter V. Kapsukas vetenskapliga bibliotek finns 6 exemplar. 283 tycke. I annat fall — straffas han enligt de privilegier som beviljats av Hans Heliga Kungliga Majestät.” ”Summa privilegii” i alla tre sista utgåvorna är identisk. En kort annotering av SzDi26 finns på titelsidorna, men allt detta framgår mer ingående av ordbokens kortfattade latinska förord, ”Ad Studiosam Iuventutem” (Till den studerande ungdomen). Det utgör det andra bladet i SzDi. Förorden i den tredje, fjärde och femte utgåvan av SzDi är nästan identiska. Här följer en översättning av förordet till den tredje utgåvan: ”Denna ordbok på tre språk utgavs första gången 1631 av Vilnius akademis tryckeri. Men när alla dess exemplar redan hade skingrats fanns det inte längre något bekvämt sätt för er, som svettas mellan grammatikens väggar och törstar efter den skönare litteraturen, att finna latinska förebildliga ord för era uttryck på modersmålet. Ert behov föranledde också ett nytryck (av ordboken — K.P.). Därför måste man tillmötesgå detta så rättmätiga och hedervärda behov. Och detta så oumbärliga verk, som på nytt har utarbetats med bifall av den vördade fadern, rektorn och välgöraren för denna akademi, överlämnas till er för bruk. Ni kommer å andra sidan att märka hur mycket denna senaste utgåva överträffar den föregående genom att många ord och uttryck har rättats och kompletterats, och framför allt genom att ett större antal synonymer har samlats.” Bruka alltså, flitiga ungdom, detta verk, som är väl lämpat för era grammatikövningar, även om det består nästan enbart av enkla ord; med det som vägvisare röjer ni för er den jämnaste vägen till de latinska språkskatter som döljer sig i poesins och vältalighetens yppersta helgedomar. Farväl!” Orsakerna till de upprepade utgåvorna av SzDi var olika. Det framgår av förorden. Den tidens politiska omständigheter, antalet studenter vid jesuitakademin, ordbokens praktiska karaktär med mera hade stor betydelse. I förorden nämns politiska orsaker till nyutgåvorna, men det sägs inte tydligt vilka de var. I förordet till den tredje utgåvan står det att den trycktes på nytt därför att ”... alla dess exemplar (av ordboken från 1631 — K.P.) redan hade skingrats,...”; i förorden till den fjärde och femte utgåvan anges att de trycktes om ”på grund av tidernas våld och krigets stormar” (verum cum omnia exemplaria eius injuria temporum ac tempestate bellica interierint). Förorden till den fjärde och femte utgåvan av SzDi skiljer sig från det tredje endast genom orden ”injuria temporum ac tempestate bellica interierint”. I förorden till den tredje, fjärde och femte utgåvan anges utgivningsåret för den närmast föregående SzDi-utgåvan — 1631 i den tredje, 1642 i den fjärde och 1677 i den femte. I förordet ”Ad Studiosam Iuventutem” anges att ordboken är avsedd för akademins elever. SzDi var alltså i första hand avsedd för akademins elevers bruk, men också för de icke-litauiska prästerna i Storfurstendömet Litauen — ”dem som kunde polska eller latin bättre än litauiska…”27 I det korta förordet berörs ordbokens karaktär och omfång. I förorden till den tredje, fjärde och femte utgåvan sägs likalydande att den nya utgåvan 26 Sådana annotationer och långa titelrubriker på böcker, grammatiker och ordböcker var på modet under lång tid. Jfr M. Mažvydas katekes, D. Kleins grammatik samt titlarna på J. Brodovskis, F. V. Haks och P. Ruigis ordböcker med flera. 27 B. A. Larin, Kort historisk översikt över litauisk lexikografi. ”Lexikografisk samling”, häfte II, 119, Moskva, 1957. 284 till omfånget överträffade det föregående och uppges ha reviderats med ett större antal ord, talesätt och framför allt synonymer. I själva verket gäller detta endast den tredje upplagan, eftersom den fjärde och den femte upplagan knappast skiljer sig från den tredje. Utöver de fem uppräknade upplagorna av Širvydas ”Dictionarium” nämner den polske författaren J. Kraśevskis i sitt verk ”Wilno”28 en upplaga av Širvydas ordbok från 1712. Om denna omnämnda SzDi-upplaga från 1712 finner vi en övertygande förklaring i den nämnda artikeln ”Заметки о древнейших Виленских изданиях на Литовском языке”, där det står: ”Det bör noteras att vissa bibliografer, till exempel Kraśevskis, nämner en förment upplaga från 1712 av K. Širvydas ordbok, vilken aldrig har funnits. Det är självklart inte tillförlitligt att stödja sig på Kraśevskis, eftersom misstaget uppstod genom att bibliograferna hade framför sig ett exemplar av den femte upplagan (1713), där det sista strecket i det romerska talet MDCCXIII av någon tillfällighet hade suddats ut eller var oläsligt. Vi har själva också fått se ett sådant exemplar, som nu tillhör den lokala romersk-katolska akademin (i Petrapilis — K. P.), där det sista strecket i talet XIII helt täcks av den tidigare Vilnius jesuitakademins sigill; det är mycket möjligt att just detta exemplar gav upphov till det nämnda bibliografiska misstaget”. Den polske bibliografen F. M. Sobieščiankis29 nämner en upplaga av Širvydas från 1718. Denna uppgift återges av S. Baltramaitis i sin ”Сборник библиографических материалов…”30 St. Estreicher nämner också en SzDi-upplaga från 1718 och kallar den ”editio sexta”31. Som bevis lade han till och med fram motsvarigheter ur den upplagan, vilka visar att Estreicher, som inte kunde litauiska, tog Elgers lettiska ordbok från 1718 för en upplaga från 1718 av Širvydas ordbok. Alltså fanns det varken någon upplaga från 1712 eller någon från 1718. Om de hade utkommit skulle vi ha haft tillförlitligare uppgifter. Dessutom skulle en upplaga från 1712 ha omnämnts i förordet till 1713 års upplaga. Men varför skulle man ha gett ut SzDi 1713, om det faktiskt redan hade funnits en upplaga från 1712? Förutom ”Dictionarium trium linguarum” har ett annat lexikografiskt verk av Širvydas bevarats fram till våra dagar, ”Dictionarium Polonolatinum”32, utgivet i Warszawa 1641. På titelbladet står det att ”Dictionarium Polonolatinum” var avsett för de polska jesuitskolorna. Det är samma trespråkiga ordbok av Širvydas, men utan den litauiska delen. Den kallas ”Editio nova” kanske för att den var en annan utgåva än ”Dictionarium trium linguarum”. Det faktum att ordboken utgavs utan förord gör det svårare att klarlägga ”Dictionarium Polonolatinum”:s historia. 28 Wilno od początków jego do roku 1750 przez J. I. Kraszewskiego, IV, 228, Wilno, 1842. 29 F. M. Sobieszczanski, Szyrwid Konstanty, — Encyklopedyja powszechna, 24, 876, Warszawa, 1867. 30 Сборник библиографических материалов для географии, истории, истории права, статистики и этнографии Литвы, составил С. Балtramайтнс, 396, С — Петербург, 1904. 31 St. Estreicher, Bibliografia Polska, Tom XXX, 359, Kraków, 1934. 32 Dess fullständiga titel: Dictionarium Polonolatinum In usum Studiosa Iuventutis Polona Auctore Constantino Szyrwid e Societate Iesu: Editio Nova. Varsaviae Apud Ionem Trelpinski, SRM, Typogr., Anno Domini 1641. Dess titel på litauiska skulle lyda: K. Širvydas, medlem av Jesu sällskap, polsk-latinsk ordbok avsedd för polska studerande ungdomar. Ny upplaga, tryckt i Warszawa vid Trelpinskis tryckeri 1641. 285 För historien om Širvydas trespråkiga ordbok finns det mesta materialet i förorden till de tre sista utgåvorna (1642, 1677, 1713) och i de fåtaliga bibliografiska anmärkningarna. På grund av bristen på bibliografiska uppgifter är det för närvarande omöjligt att slutgiltigt reda ut vissa frågor om ordbokens historia. Detta är en uppgift för framtida forskning. I början av 1600-talet var utgivningen av SzDi, som en bok med världsligt innehåll, en stor och betydelsefull händelse i Litauens kulturhistoria. Ordboken var den första tryckta ordboken som under knappt ett århundrade utkom i hela fem upplagor. Efter Širvydas avstannade det litauiska lexikografiska arbetet i Litauen under nästan två århundraden. I Širvydas ordbok likställdes det litauiska språket för första gången med de polska och latinska språken, som då hade fått fäste i det offentliga livet. SzDi har varit vida känd och använd ända från utgivningen fram till våra dagar, eftersom dess litauiska del innehöll ett betydande ordförråd ur det litauiska språket. Širvydas ordbok bidrog i hög grad till att berika och normera det litterära språket. Den är ett viktigt monument över det litauiska språkets historia, och en allsidig undersökning av den kan ge mycket material till litauistikens forskning. UR K. ŠIRVYDAS ORDBOKS HISTORIA ”DICTIONARIUM TRIUM LINGUARUM” К. М. ПАКАЛКА Sammanfattning Den litauiska lexikografins grundare är den välkände författaren från början av 1600-talet, K. Širvydas. Före utgivningen av hans ordbok ”Dictionarium trium linguarum” (1629) förekommer endast obetydliga lexikografiska anteckningar i form av glosor, vilka återfinns i vissa litauiska böcker eller översatta utgåvor, handskrifter samt i olika skriftliga dokument på ryska, polska och latin. K. Širvydas första litauiska ordbok ”Dictionarium trium linguarum” utkom i fem upplagor: I – 1629, II – 1631, III – 1642, IV – 1677, V – 1713. Av den första eller andra upplagan har endast ett defekt exemplar bevarats till våra dagar. De första uppgifterna om denna upplaga finner vi i den ryske litteraturvetaren A. S. Orlovs bok: ”Biblioteket vid Moskvas synodala tryckeri”, I – Handskrifter, häfte I, Samlingar, beskrivning av Aleksandr Orlov, Moskva, 1896. V. Pogorelov kompletterade A. S. Orlovs uppgifter om den första upplagan av ”Dictionarium trium linguarum” med mer tillförlitliga uppgifter, med hänvisning till F. F. Fortunatovs och V. K. Porzhezinskijs påpekanden. År 1957 upptäckte akademikern K. Jablonskis ett defekt exemplar av en av de två första upplagorna av ”Dictionarium” i Moskvas centrala statsarkiv för äldre akter (det hade kommit från det tidigare Moskvas synodala tryckeris bibliotek). 286 Endast av förordet ”Ad Studiosam Iuventutem” till den tredje upplagan känner man till utgivningsåret för den andra upplagan (1631). Ett defekt exemplar av den tredje, utökade upplagan upptäcktes 1861 i det tidigare kejserliga offentliga biblioteket i Sankt Petersburg. Fyra exemplar av den tredje upplagan hittade akademikern A. S. Orlov i Moskvas synodala tryckeris bibliotek. Ett av de två exemplar som bevarats i Moskvas centrala statsarkiv för äldre handlingar överfördes till Litauens SSR:s centralarkiv. Fler exemplar har bevarats av den fjärde (1677) och den femte (1713) upplagan. Förutom de nämnda upplagorna av ”Dictionarium trium linguarum”, tryckta i Vilnius, utgavs 1641 i Warszawa Širvydas ordbok ”Dictionarium Polonolatinum”. De polska bibliograferna I. Kraszewski, F. M. Sobieszczański, St. Estreicher och andras uppgifter om utgåvor av ordboken ”Dictionarium trium linguarum” från 1712 och 1718 är felaktiga, eftersom sådana utgåvor i själva verket inte existerade. K. Širvydas ordbok fick, enligt traditionen för trespråkiga ordböcker från 1400–1600-talen, namnet ”Dictionarium trium linguarum”. I förorden ”Ad Studiosam Iuventutem” till den tredje, fjärde och femte upplagan redogörs kortfattat för skälen till en ny upplaga samt för ordbokens karaktär och syfte. Ordboken sammanställdes uteslutande för praktiska ändamål och var avsedd för studenterna vid Vilnius jesuitakademi. Det ovan nämnda förordet ger värdefullt material om den litauiska lexikografins historia. Där anges att den tredje upplagan trycktes på nytt eftersom ”Verum cum omnia exemplaria eius iam distracta essent”; den fjärde och femte eftersom ”Verum cum omnia exemplaria eius injuria temporum ac tempestate bellica interierint”. Det är endast dessa citerade ord som skiljer den tredje upplagans förord från förorden till den fjärde och femte upplagan.