Slavų kalbų lyginamosios gramatikos apybraiža

ÖVERSIKT ÖVER SLAVISKA SPRÅKS JÄMFÖRANDE GRAMMATIK S. B. Bernstein, Översikt över de slaviska språkens jämförande grammatik. USSR:s vetenskapsakademis förlag, Moskva, 1961, 352 s. S. Bernsteins ”Översikt över de slaviska språkens jämförande grammatik” utgör en del av en jämförande slavisk grammatik och omfattar inledande frågor och ett fonetikkapitel. Den representerar det allra senaste inom språkvetenskapen om slaviska språks jämförande-historiska fonetik och slavistikens allmänna problem. Enligt vår mening går detta verk vida utöver sin anspråkslösa uppgift som ”lärobok för studenter” och intar en plats vid sidan av A. Meillets, N. van Wijks, A. Selisjtjevs och A. Veyans klassiska arbeten om slavisk språkhistoria. Såväl metodologiskt som genom det omfattande material som berör baltiska frågor och slutligen genom sin lösning av problemet med de direkta baltisk-slaviska språkkontakterna är S. Bernsteins verk viktigt för forskare i de baltiska språkens historia. Det är glädjande att konstatera att baltiska frågor i detta verk ges betydligt större utrymme än i tidigare arbeten av detta slag. För våra läsare är kapitlet ”Baltisk-slaviska språkkontakter” (s. 27—37) i S. Bernsteins bok förmodligen mest intressant. Till skillnad från tidigare arbeten, till exempel av V. Vondrák och J. Mikola, vars författare inte särskilt undersökte de baltisk-slaviska språkkontakterna utan nöjde sig med att konstatera sakförhållandena, framlägger författaren till det nya verket inte bara de äldre teorierna utan presenterar också tydligt formulerade, självständiga ståndpunkter. S. Bernstein tar utan tvekan ställning mot teorin om ett baltisk-slaviskt urspråk, vilken enligt hans ord har gjort stor skada på de slaviska språkens jämförande grammatik: denna teori får forskare att blanda samman företeelser från olika epoker och konstruera artificiella former och hypoteser, vilket hämmar forskningen om det urslaviska språkets historia (jfr s. 36). Det är därför, enligt S. Bernsteins mening, som teorin om ett baltisk-slaviskt urspråk inte kan godtas: a) Många av de äldsta processerna utvecklades på olika sätt i de baltiska och slaviska språken. Särskilt karakteristisk i detta avseende är vokalernas ā, ō, ā̄, ō̄ historia. b) Många av de viktigaste processerna i urslaviskan, vilka ägde rum under dess äldsta existensperiod, förekom inte alls i urbaltiskan eller avspeglades endast svagt i dess enskilda dialekter. Detta gäller särskilt utvecklingen av s i de baltiska och slaviska språken. c) Tidigare byggde hela bevisföringen för anhängarna av teorin om ett baltisk-slaviskt urspråk på jämförelser mellan urslaviska och litauiska språkfakta. Mycket ofta presenterades litauiska språkfakta som urbaltiska. Men urbaltiskan 313 språket hade redan i urminnes tider splittrats i två huvudsakliga urspråk, varav det ena omfattar litauiska och lettiska och det andra fornpreussiska. Jämförelser främst med litauiska leder också till invändningar av det skälet att urslaviska stammar huvudsakligen hade kontakt med fornpreussiska och jatvingiska stammar. Det råder inget tvivel om att den baltisk-slaviska gemenskapen (сообщность) först och främst omfattade urslaviska, fornpreussiska och jatvingiska språk. Urs laviskans historia visar att något enhetligt baltiskt urspråk i själva verket inte längre fanns under perioden av nära kontakter mellan baltiska och slaviska stammar. Därför är det ingen tillfällighet att de viktigaste innovationerna under denna epok knyter urslaviskan på olika sätt till enskilda baltiska språk. d) Anhängarna av teorin om ett baltisk-slaviskt urspråk kan, trots olika försök, inte lösa problemet med baltisk-slaviska rekonstruktioner. Detta problem försvåras ytterligare av att en rekonstruktion av urbaltiskan till stor del är omöjlig: många baltiska språk har försvunnit spårlöst, och de som finns kvar gör det omöjligt att återställa många företeelser i urbaltiskan. e) Teorin om ett baltisk-slaviskt urspråk får inget stöd av arkeologiska data. Därefter drar S. Bernstein slutsatsen att likheten mellan de baltiska och slaviska språken kan förklaras av den långvariga kontakten mellan baltiska och slaviska stammar, som var orsaken till den baltisk-slaviska gemenskapens uppkomst. Denna gemenskap bekräftas av gemensamma isoglosser. Forskarnas uppgift är att fastställa dessa baltisk-slaviska isoglossernas karaktär, utbredningsområde och tidpunkt för bildande (jfr s. 36). Samtidigt som S. Bernstein förnekar teorin om ett baltisk-slaviskt urspråk betonar han att uppgifter från de baltiska språken är oerhört viktiga för studiet av urslaviskans historia. När verkets författare behandlar enskilda slavistiska frågor framför han en rad intressanta tankar som på ett eller annat sätt berör de baltiska språkens historia. Frågan om periodiseringen av urslaviskans historia är naturligtvis av intresse för oss. S. Bernstein delar in urslaviskans historia i två stora epoker: epoken före de slutna stavelsernas bortfall och epoken då de slutna stavelserna gick förlorade. Den första epoken delar han vidare in i tre perioder: perioden omedelbart efter den indoeuropeiska urgemenskapens sönderfall, den baltisk-slaviska gemenskapens period och perioden från denna gemenskaps upplösning fram till epoken då de slutna stavelserna gick förlorade. Den andra epoken delas in i två perioder: den första är perioden då de slutna stavelserna gick förlorade, den andra perioden då urslaviskan splittrades och de slaviska folkens språk formades. S. Bernstein daterar den sistnämnda perioden till andra hälften av det första årtusendet e.Kr. och påpekar att det inte är möjligt att fastställa ett exaktare datum, ens inom ett spann på två århundraden, vilket många tidigare forskare gjort (jfr s. 51—52). Enligt S. Bernstein började kontakterna mellan baltiska och slaviska stammar under andra hälften av det andra årtusendet f.Kr. och kan ha varat ända till mitten av det första årtusendet f.Kr. Det innebär att den baltisk-slaviska gemenskapen upplöstes vid mitten av det första årtusendet f.Kr. (jfr s. 60—1). S. Bernstein medger att dessa påståenden än så länge är mycket hypotetiska. Det finns emellertid material som gör det möjligt att precisera dem. Först och främst gäller det de baltiska och slaviska ordförrådselement som bildades i den gemensamma baltisk-slaviska gen- 314 under livstiden. Det viktigaste här är att skilja den gemensamma indoeuropeiska lexikaliska basen från de innovationer som uppkommit genom den baltisk-slaviska gemenskapen. Med rätta lyfter verkets författare fram tanken att tidigare forskare om de baltiska och slaviska språkliga relationerna ägnade de sydslaviska språken alltför liten uppmärksamhet. Det visar sig att paralleller till baltiska språkfenomen ofta återfinns i sydslaviska språk eller endast i bulgariskan. Här följer några exempel. I öst- och västslaviska språk används benämningen gruša för trädet och dess frukt (ryska груша, ukrainska груша, polska grusza, polabiska grūsoi, tjeckiska hruška). Redan i polska dialekter, liksom i kasjubiska och sorbiska, förekommer dock en variant av denna benämning med k- (polska krusza, kasjubiska kreša, nedersorbiska krušva). Varianten med k- används också i bulgariska och serbokroatiska (bulgariska круша, serbokroatiska крушка). Det rör sig alltså här om en gemensam fonetisk isogloss mellan sydslaviska, vissa västslaviska och baltiska språk (jfr litauiska kriaušė, fornpreussiska crausy, crausios). Det förekommer också gemensamma varianter i ordbildningen. Litauiska gerklė, gurklys och fornpreussiska gurcle motsvarar bulgariska гръклян och serbokroatiska гркљан, vilka är ensamma i den slaviska språkgruppen. Litauiska āvinas, lettiska auns och fornpreussiska awins bildar en gemensam isogloss med fornkyrkoslaviska овьнь, bulgariska овен, serbokroatiska ован och slovenska óvan. Litauiska milžti, melžiu motsvarar fornkyrkoslaviska млъзѫ, bulgariska мълзя, serbokroatiska мўзем och slovenska móžem. Särskilt många är de lexikala varianterna: litauiska burnà — bulgariska бърна ”läpp”, serbokroatiska брњица ”nos”; litauiska žiaunos — bulgariska джуна ”läpp”; litauiska tárpas — bulgariska трап ”grop”, serbokroatiska тра̀п; litauiska draskýti — bulgariska драскам; litauiska dẽšinas — fornkyrkoslaviska деснь, bulgariska десен, serbokroatiska дѐсан; litauiska šalnà, lettiska salna — bulgariska слана ”rimfrost”, serbokroatiska сла́на och slovenska slána. Vissa semantiska varianter förekommer också. Till exempel motsvarar litauiska drebulė (: drebeti) bulgariska треперлика, serbokroatiska трепељљка och slovenska trepetljika. På grundval av dessa fakta dras slutsatsen att det i en avlägsen forntid under lång tid fanns nära kontakter mellan de baltiska språken och de nuvarande sydslaviska språken, framför allt bulgariskan. Eftersom de baltiska stammarnas bosättningsområde i söder inte sträckte sig längre än till Pripet, kan man hävda att stammar som talade sydslaviska språk även levde norr om det protoslaviska området (jfr s. 75). Det bör dock sägas att V. Toporovs och O. Trubačovs senaste undersökningar av hydronymiken i övre Dnepr1 visar att den traditionella gränsen mellan baltiska och slaviska språk längs Pripet förmodligen måste omprövas, eftersom spår av baltisk hydronymik också kan påträffas söder om Pripet. Därför bör detta påstående av S. Bernstein preciseras något. Även han själv anger emellertid på ett annat ställe (jfr s. 60), när han talar om gränserna mellan baltiska och slaviska språk, att små baltiska grupper kan ha trängt söder om Pripet. ¹ Jfr B. H. Топоров, О. Н. Трубачев, Балтийская гидронимия Верхнего Поднепровья, ”Lietuvių kalbotyros klausimai, t. 4, Vilnius, 1961, p. 198; Лингвистический анализ гидронимов Верхнего Поднепровья, Москва, 1962, p. 232—233. 315 När S. Bernštein talar om lexikala lån anger han att de äldsta lånorden, som kom in i protoslaviskan från besläktade språk, är baltiska. Många gemensamma element i de baltiska och slaviska språken har inte ärvts från det indoeuropeiska urspråket, utan lånats från varandra under den period då språken var gemensamma. Det finns dock inga säkra kriterier för att skilja dessa lån från ärvda ord. Verkets författare anser att det slaviska ordet för ’hand’ (ryska рука osv.) skulle kunna räknas till sådana baltiska lån; ordet kan inte etymologiseras på slavisk grund, medan det i de baltiska språken har en tillförlitlig etymologi (rankà: riñkti). I verket behandlas också några intressanta frågor om fonetisk substitution. De rör dock främst germanismernas kronologi. Men fonetisk substitution påverkade naturligtvis även de gamla slaviska lånen från baltiska språk. Företeelserna inom fonetisk substitution visar att man vid dateringen av lån inte alltid kan förlita sig på uppgifter om ljudförändringar. Exempelvis ledde spåren av den första palataliseringen i germanska lånord ännu ganska nyligen forskarna in i en återvändsgränd (jfr šelm<xelm, kbneže<kuning-). Vanligen har nämligen ord som lånats från germanska språk spår av den andra och tredje palataliseringen i protoslaviskan (jfr cbrky<kirk, cęta<kintus), medan processen k’>č’, g’>ž’, x’>š’ måste ha upphört långt tidigare, vid tiden för kontakterna mellan slaviska och germanska stammar. Därför förklaras nu uppkomsten av slaviska šelm-, kbneže på följande sätt. Resultatet av den första palataliseringen är här inte en levande ljudförändringsprocess, utan en substitutionsföreteelse. Eftersom stavelserna ke, ge, xe till följd av den första palataliseringen inte längre förekom i protoslaviskan vid tiden för lånandet, återgavs de lånade ordens ke, ge, xe regelmässigt som č’e, ž’e, š’e. Just dessa, och inte några andra, motsvarigheter valdes eftersom konsonanterna k, g, x i protoslaviskan inom samma morfem kunde växla med č’, ž’, š’. I detta fall är alltså slaviskans återgivning ž’e av germanskt ge i lånade ord inget tillförlitligt argument för att datera lånen. Frågan om de första germanismernas kronologi i protoslaviskan berör indirekt även frågan om åldern på germanismer som via slaviska språk kommit in i de baltiska språken. Som vi vet hävdade K. Būga att ”de allra äldsta slaviska orden av germanskt ursprung inte går längre tillbaka än till 300-talet f.Kr.”2. S. Bernštein daterar inledningen av kontakterna mellan slaver och germaner till 100-talet e.Kr. (jfr s. 97, 169). Huvuddelen av de germanska lånen kom in i protoslaviskan under 100–500-talen e.Kr. Det var då slaverna också tog emot orden kotъ, šelmъ, osьlъ, som senare gav upphov till våra katilas, šalmas, asilas. S. Bernšteins påståenden om förhållandet mellan slaviska och germanska språk står i strid med den hypotes om slavernas urhem vid Vysla-Oder3 som på senare tid åter har förts fram. Förespråkarnas argument för denna hypotes är dock hittills i själva verket mycket hypotetiska. S. Bernštein påpekar att vi inte har några belägg för att slaverna skulle ha bott vid Östersjön under det första årtusendet f.Kr. Argumentet från tidigare forskare som förfäktade sådana uppfattningar var att de slaviska språken hade en ap- 2 Jfr K. Būga, Rinktiniai raštai, t. 2, Vilnius, 1959, s. 84. 3 Jfr В. В. Мартынов, К лингвистическому обоснованию гипотезы о висло-одерской прародине славян, «Вопросы языкознания», Москва, 1961, № 3, р. 51—59. 316 ett passande ord mor'e. Detta ord är känt i många indoeuropeiska språk, jfr lat. mare, fornir. muir, got. marei, lit. mãrės, mãrios, lett. mare, pr. mary osv. S. Bernštein påpekar dock, bland annat med stöd av K. Būgas och A. Isačenkos påståenden, att betydelsen ’hav’ hos det slaviska ordet mor'e är yngre. Tidigare hade ordet betydelsen ’träsk, stillastående vatten’. Ordet uppstod alltså i protoslaviskan innan slaverna lärde känna det öppna havet (jfr s. 63–64). Det utgör därför inget argument för att de människor som talade protoslaviska skulle ha bott vid havet. Verkets författare tar upp enskilda baltistiska frågor tämligen ingående när han beskriver förändringarna i protoslaviskan under perioden för den baltisk-slaviska språkgemenskapen. Han påpekar att det baltiska urspråket redan under den baltisk-slaviska gemenskapens tid hade splittrats i många dialekter. Därför knyter också många baltisk-slaviska isoglosser protoslaviskan på olika sätt till enskilda baltiska språk. Till de allra äldsta baltisk-slaviska isoglosserna hör att vokaliska sonanter förlorade sin stavelsebärande funktion och övergick till diftonger ir, ur, il, ul, im, um, in, un. Visserligen bevarades inte stavelsebärande sonanter heller i många andra indoeuropeiska språk, men där fortskred processen på ett annat sätt, medan den i protoslaviskan och protobaltiskan sammanföll på ett anmärkningsvärt sätt. Under den baltisk-slaviska gemenskapens tid börjar intonationen spela en viktig roll i protoslaviskans fonetiska och grammatiska struktur. Den blir en självständig faktor i det språkliga systemet. Inom detta område kännetecknas protobaltiskan och protoslaviskan av många gemensamma processer. Enskilda olikheter förklaras också av den dialektala splittringen av protobaltiskan. Man antar att de forntida preussiska och jatvingiska dialekterna stod protoslaviskan närmast i fråga om intonation (jfr s. 159–60). Till perioden för den baltisk-slaviska gemenskapen bör sannolikt också hänföras förändringen av den konsonantiska sonanten m i protoslaviskans stavelseslut till n (jfr s. 165). Till denna period hänförs också förändringarna hos konsonanter som står före j. Förutom drag som är gemensamma för de baltiska och slaviska språken finner vi här även åtskilliga grundläggande skillnader. Det finns därför skäl att anta att denna process, som pågick mycket länge i protoslaviskan, inleddes redan när den baltisk-slaviska gemenskapen höll på att upplösas. När det gäller konsonanternas utveckling före j står lettiskan och delvis de forntida preussiska dialekterna protoslaviskan närmast (jfr s. 166–167). Avslutningsvis bör det inte förbigås att exemplen från de baltiska språken i S. Bernšteins verk är mycket väl valda och noggrant kontrollerade. Kanske borde man i stället för formerna žvaigždė (jfr s. 153) och dėdė (jfr s. 148), som F. Kuršaitis anger, ha gett de litterära litauiska formerna žvaigždė, dėdė, och i stället för infinitiven rinkt, som inte är belagd i de fornpreussiska språkminnesmärkena (jfr s. 92), ha angett verbformen senrinka. Efter att med nöje ha läst en del av S. Bernšteins ”Slavų kalbų lyginamosios gramatikos apybraižos” ser vi fram emot nästa del av verket, där vi också hoppas finna många betydelsefulla fakta för forskningen om de baltiska språken. Vilnius A. Sabaliauskas 317