Baltų ir slavų akcentuacijos klausimai

etymologisera även med stöd av material från de baltiska språken, jfr lit. talė ”en stig genom en igenvuxen äng”. Beträffande semantiken, jfr lett. taluot ”bli vit, blekna”, tals: audeklus liek uz tala (pļavas, nuoras) talāt, balināt11. De här nämnda inexaktheterna eller förbiseendena är naturligtvis små och berör inte på något sätt verkets kärna. Avslutningsvis vill vi tillägga att det valda ämnet (ett geografiskt, inte ett lingvoetniskt område undersöks) var förknippat med en mycket reell risk för att även arbetets slutsatser skulle stanna inom den regionala studiens ramar. Med undantag för något enstaka fall, där en slutgiltig lösning på frågan inte var möjlig på grund av ämnets regionala profil (t.ex. den östra gränsen för baltisk hydronymis utbredning, problemet med suffixen -анка, -янка, -ейка, -ня, -на:s genes m.m.), har författarna i allmänhet undvikit denna risk genom att grunda sina slutsatser inte bara på en analys av hydronymerna i Dneprs avrinningsområde utan också på analys av hydronymer i angränsande områden eller på andra forskares undersökningar. Monografin ”En lingvistisk analys av hydronymerna i Övre Dneprregionen” har utan tvivel stor vetenskaplig betydelse. Det är ett intressant och betydelsefullt lingvistiskt verk som kan tjäna som exempel på hur analys av språkliga fakta kan leda till slutsatser av betydelse för många andra vetenskapsgrenar. Här finner inte bara lingvister utan också historiker, arkeologer, etnografer, folklorister och forskare inom andra områden många intressanta upplysningar om baltfolkens urhem, om den långa perioden av baltisk-slavisk ”symbios”, om baltfolkens forna grannar osv. Detta arbete kommer att kasta mycket ljus över frågan om de baltisk-slaviska språkliga relationerna. A. Vanagas FRÅGOR OM BALTISK OCH SLAVISK ACCENTUERING В. М. Иллич-Свитыч, Именная акцентуация в балтийском и славянском (судьба акцентуационных парадигм), Москва, 1963, 178 р. Ursprunget till de baltiska och slaviska språkens intonations- och betoningssystem är ett viktigt problem inom indoeuropeistiken. Lösningen på det beror delvis på hur de äldsta förbindelserna mellan dessa språk förklaras. Det är därför förståeligt att stor uppmärksamhet ägnas åt dessa språks accentuering när de baltisk-slaviska språkförhållandena undersöks. Under de senaste åren har forskningen om de baltiska och slaviska språkens accentuering intensifierats särskilt. Flera studier och andra artiklar har publicerats1, där en betydande del ägnas åt själva den baltiska accentueringen 11 K. Mūlenbacha Latviešu valodas vārdnīca, Redigējis, papildinājis, nobeidzis J. Endzelīns, IV sējums, Rīgā, 1929—1932, p. 128. 1 A. Vaillant, Grammaire comparée des langues slaves, I, 1950, Paris; Le problème des intonations balto-slaves, BSL, 37, 1936, p. 114 tt.; J. Kuryłowicz, L’accentuation des langues indo-européennes, Wrocław—Kraków, 1952, II leid. 1958; Chr. S. Stang, Slavonic accentuation, Oslo, 1957; L. Sadnik, Slavische Akzentuation. I. Die vorhistorische Zeit, Wiesbaden, 1959; E. Nonnenmacher-Pribić, Die baltoslavischen Akzent und Intonationsverhältnisse und ihr quantitativer Reflex im slovakischen, Wiesbaden, 1961; J. Kazlauskas, Dėl lietuvių kalbos vardžodžio kirčiavimo sistemos raidos, „Kalbotyra“, VII, Vilnius, 1963, p. 171—181. 231 system, liksom dess förhållanden till motsvarande system i slaviska och andra indoeuropeiska språk. När det gäller ursprunget till de baltiska och slaviska språkens accentueringssystem har två motsatta teorier förts fram. Företrädaren för den första teorin är F. de Saussure. Efter att ha analyserat det litauiska språkets intonations- och accentsystem och genom intern rekonstruktion fastställt dess äldsta tillstånd, drog han 1896 slutsatsen att motsättningen i litauiskan mellan ”baritonisk accentueringsparadigm — accentueringsparadigm med rörlig accent” hade utvecklats ur den indoeuropeiska motsättningen mellan ”baritonisk accentueringsparadigm — oxitonisk accentueringsparadigm”². F. de Saussure antog alltså att det indoeuropeiska kolumnära oxitoniska paradigmet i litauiskan hade omvandlats till ett paradigm med rörlig accent. Denna teori hävdar således ett direkt samband mellan å ena sidan de baltiska och slaviska språkens och å andra sidan grekiskans intonationssystem, liksom mellan å ena sidan de baltiska och slaviska språkens och å andra sidan de grekiska och forntida indogermanska språkens paradigmsystem. Enligt A. Vaillant har balter och slaver akut där en laryngal har fallit bort. Denna teori omfattas av A. Vaillant, L. Sadnik, Ch. Stang m.fl. J. Kurylowicz såg förhållandet mellan de indoeuropeiska och de baltiska och slaviska språkens accentueringssystem på ett helt annat sätt. Han drog slutsatsen att de baltiska och slaviska språkens accentueringssystem är en innovation i dessa språk och därför inte har något gemensamt med motsvarande system i grekiska, forntida indiska och delvis germanska språk. Enligt J. Kurylowicz uppstod baltisk och slavisk akut genom att accenten flyttades från en kort stavelse till en lång. Därtill hade den för det indoeuropeiska språkliga samhörighetsområdet karakteristiska motsättningen ”baritonisk accentueringsparadigm — oxitoniskt accentueringsparadigm med rörlig accent” blandats samman i dessa språk³. Det är förståeligt att denna situation ställde accentologins forskare inför uppgiften att med utgångspunkt i nya metodiska principer och ett rikligare, kritiskt bearbetat material genom jämförelse pröva om den ena eller den andra teorin är riktig. V. Illich-Svitych tog sig an denna uppgift i sin bok ”Nominal accentuering i de baltiska och slaviska språken”⁴. I förordet skriver författaren: ”Det är svårt att tänka sig ett annat område inom baltisk och slavisk språkvetenskap där oenigheten mellan enskilda forskare skulle vara så stor som inom accentologin. Orsaken är tydlig: även om de protobaltiska och protoslaviska accentueringssystemen redan har rekonstruerats i sina huvuddrag och vissa detaljer i deras struktur har klarlagts, är huvudfrågan — dessa systems ursprung — ännu olöst” (s. 3). Och vidare: ”Den här boken är ett försök att finna nominal- ² F. de Saussure, Accentuation lituanienne, IF, 6 (Anzeiger) 1896, p. 157—166. ³ Om detta utförligare, se R. Aitzetmüller, Das baltoslavische Akzent- und Intonationssystem. Grundzüge und Grundprobleme, dargestellt nach dem heutigen Stand der Forschung, „Die Sprache“, 8, 1962, p. 46—58. ⁴ В. М. Иллич-Свитыч, Именная акцентуация в балтийском и славянском (Судьба акцентуационных парадигм), Москва, 1963, 178. р. 232 … accentueringsparadigmsystemets gemensamma indoeuropeiska grund” (s. 3). Enligt vår mening har bokens författare utfört den uppställda uppgiften på ett utmärkt sätt. Resultaten av hans undersökningar gör det möjligt att dra slutsatsen att accentueringssystemen i de baltiska och slaviska språken är en fortsättning på det indoeuropeiska accentueringssystemet. Det omsorgsfullt insamlade, analyserade och kontrollerade materialet visar tydligt att alla substantiv i den barytoniska paradigmen i litauiskan (med undantag för en grupp med lång icke-apofonisk vokal i roten) motsvarar substantiv i samma paradigm i grekiskan, fornspråket i Indien och de germanska språken. På samma sätt motsvarar även substantiven i litauiskans paradigm med rörlig accent substantiven i oxytont paradigm med rörlig accent i de nämnda språken (s. 83). Den indoeuropeiska motsättningen ”barytoniskt accentueringsparadigm — oxytont paradigm med rörlig accent” har i huvudsak bevarats också i de slaviska språken. V. Iličius-Svitičius är en av dem som betraktar accentueringssystemen i de baltiska och slaviska språken å ena sidan och i fornspråket i Indien och grekiskan å andra sidan som likvärdiga. Företrädare för den traditionella uppfattningen betraktade däremot accentueringssystemen i de baltiska och slaviska språken som härledda ur accentueringssystemen i indiska och grekiska. Av V. Iličius-Svitičius synsätt följer ett annat principiellt påstående: den rörliga accenten i de baltiska språken är gammal och ärvd från den indoeuropeiska språkgemenskapens tid. Därför rekonstrueras för den indoeuropeiska språkgemenskapen inte ett oxytont paradigm (såsom företrädarna för den klassiska språkvetenskapen gjorde, med huvudsakligt stöd i material från fornspråket i Indien och grekiskan), utan ett paradigm med rörlig accent (s. 12). Än mer: det har konstaterats att fornspråket i Indien och grekiskan hade en tydlig tendens att befästa paradigmatisk accent på en och samma plats (i roten eller i ändelsen), och att den rörliga accenten i dessa språk därför är av reliktkaraktär. Exempelvis är fornsanskrit vṛkas ”varg” och grekiska λύκος ”varg” barytoner, medan litauiska vilkas (s. 40—41, 85, 115, men inte 11, 44) tillhör paradigmet med rörlig accent (accentklass 4). Enligt apofoniteorin kunde en vokal reduceras endast när den var obetonad; därför måste man anta att även dessa ord i fornspråket i Indien och grekiskan en gång tillhörde paradigmet med rörlig accent. I denna mening är litauiskan mer arkaisk än fornspråket i Indien och grekiskan. Med allt detta i åtanke skriver författaren till det omtalade verket: ”Därför kan den rörliga accenten i de baltiska och slaviska språken återspegla inte en baltoslavisk innovation, utan en arkaism som gått förlorad i fornspråket i Indien och grekiskan” (s. 162). Förespråkare för en baltoslavisk språklig enhet betraktar accentens tillbakadragning till en akut rot i vissa äldre oxytoner som en innovation i dessa språk5. Nu kan detta fenomen tolkas på ett nytt sätt. Det stora antalet barytoner i de baltiska och slaviska språken som motsvarar oxytoner i fornspråket i Indien och grekiskan visar att accentens tillbakadragning i de baltiska och slaviska språken är ett regelbundet fenomen: äldre oxytoner med lång icke-apofonisk vokal i roten blev i de baltiska— 5 Jfr. Я. Отрембский, Славяно-балтийское языковое единство, ВЯ, № 5, 1954, p. 42. 233 …tiska och slaviska språken barytoner (Hirts lag). V. Dibas noterade ett liknande fenomen även i de italiska och keltiska språken, där långa betonade rotvokaler bevarades oförändrade, medan obetonade förkortades; jfr latin fūmus, litauiska dūmai, lettiska dūmi, serbokroatiska дим och grekiska θυμός ”mod”, sanskrit dhūmaḥ. Följaktligen hade accenten i de italiska och keltiska språken (liksom i de baltiska och slaviska) dragits tillbaka från ändelsen till roten. Även i de äldsta delarna av Rigveda dras accenten hos de nämnda oxytonerna, när de utgör den andra leden i sammansatta ord, tillbaka till roten, det vill säga de blir barytoner, till exempel: śakad(h)āmas7. I detta sammanhang skriver författaren till det recenserade arbetet: ”Följaktligen var accentens tillbakadragning till en stavelse med icke-apofonisk kvantitet uppenbarligen inte en specifikt baltoslavisk, utan en dialektal indoeuropeisk process, möjligen direkt förknippad med försvagningen (och bortfallet) av laryngalerna och med den motsvarande tonala förstärkningen av nyuppkomna (icke-apofoniska) kvantiteter” (s. 164). Uppgifterna i det recenserade arbetet motsäger J. Kurilowiczs påstående att indoeuropeiska o-stamsord, som bildar barytoniska och oxytont betoningsparadigm med rörlig accent, i de baltiska och slaviska språken har sammanfallit till ett enda paradigm med rörlig accent. V. Iliičius-Svitičius ger nitton exempel från litauiskan på paradigm med fast accent, vilka motsvarar barytoner i andra indoeuropeiska språk, och visar därmed tydligt att sammanfallet varit en rent slavisk process (s. 119). Följaktligen kan detta sammanfall inte betraktas som en gemensam innovation i de baltiska och slaviska språken. Det rika och autentiska material som författaren samlat in ur äldre litauiska texter, grammatikor och ordböcker samt från litauiska dialekter gjorde det möjligt att bekräfta sambandet mellan de baltiska och slaviska språkens och den indoeuropeiska språkgemenskapens accentueringssystem och att ge en ny tolkning av vissa accentueringsfenomen8. Nedan tar vi upp några enstaka felaktigheter eller påståenden som enligt vår mening kan diskuteras. Författarens påstående att vissa nordvästsamogitiska dialekter kontrasterar två intonationer i ursprungliga akuta stavelser (en som uppstått genom accentens tillbakadragning och en i de äldre betonade stavelserna), men endast har en intonation i ursprungliga cirkumflexa stavelser, är felaktigt (s. 66). Han hänvisar till J. Aleksandravičius artikel ”Kirtis ir priegaidė Kretingos tarmėje” (LKK, I, 1957, p. 97 tt.). I den artikeln anges emellertid att även ursprungliga cirkumflexa stavelser har två intonationer: en mellanintonation, som uppstått genom att accenten dragits tillbaka till roten (jfr láikã~laikai och žẽimã~žiemà), och en cirkumflexintonation i äldre betonade stavelser (jfr láiks~laikas, žẽimà~žiemà). Dessutom beskrivs mellanintonationen i artikeln så här: ”Mellanintonationen är betydligt kortare än den fallande intonationen och uttalas utan förlängning. Dess 6 V. A. Dybo, Förkortning av vokallängder i de keltisk-italiska språken och dess betydelse för baltoslavisk och indoeuropeisk accentologi, ВСЯ, nr 5, 1961, s. 18. 7 H. Sköld, Zur Akzentzurückziehung auf Akutsilben, ZslPh, IV, 1927, p. 143. 8 I litteraturförteckningen saknar vi K. Būga, Kirčio ir priegaidės mokslas, ”Lietuvių kalbos žodynas”, I sąs., Kaunas, 1924, p. XIX—LIII (=K. Būga, Rinktiniai raštai, III, Vilnius, 1961, p. 19—84) samt A. Laigonaitė, Literatūrinės lietuvių kalbos kirčiavimas, Vilnius, 1959. 234 Den betonade fonem är mindre spänd än fonemet med akut accent. Den skiljer sig också från den cirkumflexa accenten genom sin tonhöjdsrörelse och variation” (LKK, I, 1957, s. 105). Den mellersta accenten är alltså en egen intonation, skild från den cirkumflexa. Följaktligen skiljer även cirkumflexa stavelser, liksom akuta, mellan två intonationer. Det går inte att instämma i författarens uppfattning om betoningen av litauiska pūrai, lettiska pûri9 (s. 77–78). Författaren kände inte till det faktum att det i de samogitiska dialekterna, vid sidan av pūrai med accentparadigm 2 och 4, också förekommer pūrai (accentparadigm 1; jfr serbokroatiska pȕr, pȕra). Så uttalas ordet i Babrungėnai, Darbėnai, Klaipėda (vid sidan av pūrai), Kretinga, Palanga, Pikeliai, Seda och Skuodas (vid sidan av pūrai med accentparadigm 2 och 4). Om vi instämde med författaren i att ordet pūrai skulle vara en gammal bariton, borde lettiskan ha *pūri (= litauiska pūrai) med stigande accent. I så fall skulle det vara svårt att förklara den lettiska brutna accenten, som visar att ordet tillhörde en rörlig accentparadigm. Här rör det sig sannolikt om ett substantiv av neutrum med o-stam (jfr fornryska pyро ”spelt”, möjligen preussiska pure ”åkersvingel”, vid sidan av gamla maskulina substantiv med o-stam, jfr grekiska πυρός, sanskrit pūraḥ). I så fall kunde lettiskans singularis med rörlig accentparadigm (pūri från baltisk singularis *pūrōn, jfr grekiska πυρός) genom sin accentplacering ställas mot pluralformen i litauiskans paradigm med fast accent (pūrai från baltisk pluralis *pūrā; jfr även linai, accentparadigm 4, från baltisk linā, vid sidan av singularis *linon, jfr grekiska λίνον). Litauisk cirkumflex kan ha två ursprung: den kan ha uppstått genom att singularisformerna i den rörliga accentparadigmen senare utvidgades till pluralis (i stället för de äldre baritonformerna), eller genom lån av detta i ett begränsat område brukade ord från andra baltiska dialekter (sannolikt kuriska). Med tanke på att både de litauiska och de lettiska formerna av ordet används i de västra områdena, främst i områden bebodda av kurder, är detta inte omöjligt. Jämförelsen mellan litauiska rankà och germanska *wərnhō ”hörn” (s. 24) är tvivelaktig både fonetiskt och semantiskt; dessutom ger denna jämförelse inget tydligt stöd för författarens uppfattning (jfr den germanska oxytone formen bredvid). Germanska *armaz ”arm, övre delen av armen” (jfr gotiska arms) och litauiska armai (vid sidan av ārmos f.) ”del av en vagn där dragstången sticks in” kan inte tas som belägg för möjligheten av den semantiska utvecklingen ”det som är böjt” > ”arm”, eftersom litauiska armai/ārmos10 betraktas som en germanism. Etymologin rankà: riñkti är mycket tillförlitligare. Det baltiska materialet hjälper knappast till att fastställa den ursprungliga accenten hos de serbokroatiska orden tȕk, tȕka (s. 151). Varken metatoni kan ha inträffat i serbokroatiska tȕk, tȕka ”fett” eller i lettiska tàuki ”fett”, tàuks ”fet, frodig”; jfr litauiska. 9 Äldre form pūri (med -r-); pūri kan ha uppstått efter mönster av kuieš = litauiska kviečiai ”vete”, se E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg-Göttingen, 1955 ff., s. 671. 10 K. Būga, Rinktiniai raštai, II, Vilnius, 1959, p. 531; K. Alminauskis, Die Germanismen des Litauischen, Teil I: Die deutschen Lehnwörter im Litauischen, Leipzig, 1934, p. 27; Lietuvių kalbos žodynas, Vilnius, 1941, p. 251; E. Fraenkel, LEW, p. 16. 235 taũkus (ack. sing. taũkų) ”fet(ig), frodig”: tūkti ”bli fet” (som daũbą: dúbti, sausą: sùsti, raũkti: rùkti m.fl.); hit hör också taũkti, -ia, -ė ”trivas väl (om spannmål och boskap)”. Å andra sidan har de baltiska språken också en akut rot, jfr litauiska taukai (ack. pl. táukus) ”fett”: lettiska tūkstu ”jag blir fet” (som láužti: lùžti: traukti: trūkti m.fl.); jfr även tū-las, fornslaviskt ty-ti. I stället för instrumental singularis galvà borde det stå gálva (s. 9), eftersom substantiv med akut rot i denna kasusform inte flyttar accenten till ändelsen (med undantag för instrumentalformer med ändelsen -mi); jfr lángų, vēlniu, žálčiu, giesme, mėnesiu, vándeniu, juosmeniu). Den slaviska *męso (pl. męsą) har som baltisk motsvarighet det samogitiska mensà (Kaltinėnai, Vainutas11, Laukuva, Saugos). Detta ord har, liksom sin slaviska motsvarighet, cirkumflex och tillhör en rörlig accentparadigm. Ursprunget till den närbesläktade samogitiska formen meisa är oklart (jfr preussiska mensā|menso), även om en i vissa samogitiska dialekter kan bli ei; jfr samogitiska lẽšis, skēisk12 (från *lenšis ”linsfrö, lins”, *skeńsk ”jag dyker ner, jag drunknar”). Författaren anser felaktigt att den lettiska formen mièsa är lånad från slaviskan. Lettiska mièsa går också tillbaka på baltiska *mensā (jfr lettiska pièci= litauiska penki). Dessa få kritiska anmärkningar förringar inte det stora värdet av V. Ilič-Svityts arbete. Ett sådant arbete behövdes för den fortsatta utvecklingen av baltisk och slavisk accentologi, och verkets författare har genom att argumentera för sambandet mellan de baltiska och slaviska accentueringssystemen och det indoeuropeiska systemet lämnat ett betydande bidrag till baltisk och slavisk accentologi. S. Karaliūnas OM URSPRUNG OCH BILDNING HOS VISSA VATTENNAMN Alfred Senn, Zur Bildung litauischer Gewässernamen, „Annali dell’ Instituto Universitario Orientale, Sezione Slava“, II, Napoli, 1959, p. 41—47. I utländsk lingvistisk och specialiserad toponymisk litteratur förekommer det på senare tid allt oftare artiklar och studier om litauiska ortnamn. Ibland dras dock obefogade slutsatser när man använder ofullständigt eller opålitligt toponymiskt material. Detta kan också sägas om A. Zenos artikel som behandlas här. Med stöd av egennamnen och de inledande anmärkningarna om litauiska ortnamn i ”Lietuvių kalbos rašybos žodynas” (1948) försöker A. Zenas beskriva de mer framträdande fallen av litauisk hydronymbildning. Tyvärr är många av hans påståenden omotiverade, och han förklarar dessutom bildningen och etymologin hos vissa litauiska hydronymer helt felaktigt. Författaren hävdar att egennamnen i litauiska och lettiska ännu inte alls har undersökts på verkligt vetenskaplig grund, och att man fortfarande nöjer sig med det som numera— 11 K. Būga, RR, I, p. 113. 12 P. Skardžius, ZslPh, XXVI, 1958, 375 tt.; E. Grinaveckienė, LKK, III, 1960, p. 196. 236