Baltarusių–rusų kalbų žodynas

VITRYSSISK-RYSK ORDBOK Академія Навук Беларускай ССР Інстытут мовазнаўства імя Якуба Коласа, Беларуска-ruski слоўнік, пад рэд. акад. АН БССР К. К. Крапівы, Масква, 1962, 1048 р. De litauiska och vitryska folken förenas inte bara av århundraden av grannskap, utan också av många gemensamma historiska erfarenheter. De vänskapligt sinnade folkens kultur- och vetenskapshistoria uppvisar också många gemensamma drag. Det räcker att erinra sig att det officiella statsspråket i Storfurstendömet Litauen var det gamla vitryska språket1. Följaktligen måste vitryssarna i dag, när de studerar sitt folks och sitt språks förflutna, ständigt också befatta sig med Litauens förflutna2. Vitrysk lexikografis historia är likartad. Begynnelsen till den vitryska, liksom den ukrainska, lexikografin anses vara de ordlistor (glossarier) som sammanställdes under 1500-talets andra hälft för att förklara obekanta ord eller termer i olika skrifter. Den första sådana ordlistan fogades till en bibelöversättning och hade titeln ”Лексись съ толкованіемъ словенскихъ мовъ просто” (1581). Mer betydelsefull var ”Лексись сиречь речения, выкратцѣ събраны и изъ Словенскаго языка на просто рускій діалектъ истолкованы (Вільня, 1956)”, sammanställd av filologen L. Zizanius och fogad till en grammatik. Många vitryska ord finns också i P. Berindas ordbok över de västliga östslaviska språken, utgiven i Kyiv3, som kom ut ungefär samtidigt som vår K. Širvydas ”Dictionarium trium linguarum”4. Bland de mer betydelsefulla ordböckerna över det gamla vitryska språket, grundade på äldre material, bör följande nämnas: den handskrivna ordboken från 1600-talet ”Синонима славеноросская”, tryckt i Kyiv 1889 av P. Žiceckis; I. Nosovičius omfattande opublicerade ordbok från 1853–1857, ”Алфавитный указатель старинных белорусских слов, извлеченных из актов, относящихся к истории западной России”; N. Garbačevskis ”Словарь древнего актового языка северо-западного края и царства польского”, utgiven i Vilnius 1874; samt ett stort antal andra opublicerade eller tryckta mindre ordböcker. På 1800-talet började man, med utgångspunkt i skriftspråket från den tiden och i enskilda dialekter, sammanställa ordböcker över det vitryska gemensamma nationalspråket. Dessa var J. Grigorovičs ”Словарь западнорусского наречия” (1847–1851, endast början trycktes), S. Sokolovs ”Собрание белорусских слов” (1854), A. Kirkors ”Словарь белорусско-кривичанского наречия” (1856) och I. Nosovičius ”Словарь белорусского наречия” (1870, omkring 30 000 ord). Utöver I. Nosovičius sistnämnda ordbok utgavs också många kortare tvåspråkiga ordböcker för praktiska behov, till exempel: 1 Termen det gamla vitryska språket är konventionell; jfr ”Lietuvių literatūros istorija” (red. K. Korsakas), I, Vilnius, 1957, s. 51–52. En del föreslår att detta språk ska kallas västryska språket; se Л. Л. Гумецкая, Вопросы украинско-белорусских языковых связей древнего периода, ”Вопросы языкознания”, № 2, 1965, s. 39–44. 2 Plg., Хрэстаматыя па гісторыі беларускай мовы, I, Мінск, 1961. 3 П. Беринда, Лексиконь славеноросскій, I, 1:a uppl. 1627, II uppl. 1653. En faksimilutgåva av denna ordbok förbereddes av Institutet för lingvistik vid Ukrainas SSR:s vetenskapsakademi: Лексикон словеноросскій Памви Берынды, Київ, 1961. 4 Se K. Pakalka, Iš K. Širvydo „Dictionarium trium linguarum“ žodyno istorijos, ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, III, Vilnius, 1960, s. 277–287. 235 M. Gareckio „Невялічкі беларуска-маскоўскі слоўнік“ (Вільня, 1921), M. Baikovo ir M. Gareckio „Практичны расійска-беларускі слоўнік“ (Менск, 1924), V. Lastovskio „Расійска-крыўскі слоўнік (Kaunas, 1924), M. Baikovo ir S. Nekraševičiaus „Беларуска-расійскі слоўнік“ (Менск, 1926) ir kt. Samtidigt skrevs även regionala ordböcker, såsom M. Federovskijs ”Слоўнічак правінцыялізмаў” (1889), V. Dobrovolskijs ”Смоленский областной словарь” (Смоленск, 1914), M. Kaspiarovičius ”Віцебскі краёвы слоўнік” (Віцебск, 1927); E. Karskijs ”Краёвы слоўнік Чэрвеншчыны” (Мінск, 1929) m.fl. År 1932, när Vitryska SSR:s vetenskapsakademi grundades, utvidgades det lexikografiska arbetet och började bedrivas kollektivt. Redan 1937 utkom ”Русka-беларускі слоўнік”, redigerad av A. Aleksandrovitj. En enorm vitrysk ordboksdatabas med 3 miljoner kort hade samlats in från skriftliga källor och dialekter, men under det stora fosterländska kriget gick den helt förlorad. Efter kriget måste insamlingen av lexikografiskt material börja om från början. Flera kortregister började samlas in samtidigt. Det gäller kortregistret för ordboken över det vitryska litteraturspråket (från verk av vitryska författare från 1800- och 1900-talen har hittills omkring 1,5 miljoner kort samlats in), ordboken över det fornvitryska språket (omkring 0,5 miljoner kort har samlats in från äldre vitryska skrifter) och kortregistret för regionala ordböcker (sammanlagt planeras åtta regionala ordböcker över de viktigaste vitryska dialekterna⁵). Material till en vitrysk etymologisk ordbok samlas också in. Det första arbetet av de vitryska lexikograferna under efterkrigsåren var ”Rysk-vitryska språkens ordbok” (omkring 86 000 ord), som utkom 1953 och redigerades av J. Kolas, K. Krapiva och P. Glebka. ”Vitrysk-rysk språkordbok” (omkring 90 000 ord), utgiven 1962, är den största ordboken i den vitryska lexikografins historia. Båda de nämnda ordböckerna från efterkrigsåren är arbeten av stort praktiskt värde. De innehåller många synonymer och fraseologismer, anger vilka ord som bör användas och vilka inte, och uppslagsorden är försedda med accentmarkering. Följaktligen bidrar båda dessa ordböcker i betydande grad till litteraturspråkets utveckling och normering. De fyller delvis funktionen hos den fyrbandsordbok över nutida vitryska som fortfarande håller på att utarbetas. Eftersom dessa ordböcker är tvåspråkiga (betydelserna hos vitryska ord förklaras på ryska och omvänt) är de användbara för människor av andra nationaliteter både i forskning och i praktiken. För oss litauer (översättare och språkvetare) är ”Vitrysk-rysk språkordbok” mer betydelsefull. För översättare behövs den i praktiskt syfte, medan den ger språkvetare mycket material för mer omfattande studier av språkets historia och för att belysa de språkliga kontakterna mellan litauiska och vitryska. Slutligen gör den det möjligt att följa vilka ord från vitryskan som har kommit in i litauiskan och omvänt. Här är till exempel några ord som återfinns i den nämnda ordboken och som enligt många språkvetare är vitryska lån från de baltiska språken (särskilt litauiskan): апу́д←aruodas, баланда←balanda, до́йлид←dailidė, дзёгаць←degutas, eipca←diršė, дзірван←dirvonas, янтарь←gintaras, ядоўка←indauja, гўня←jauja, коўш←kaušas, клыша-ногі←klišas, клуня←kluonas, кулеша←kulšė, кумпяк←kumpis, пакульне, пакля←pakulos, парасё, парасок←paršiukas, рэгені←regzinės, рупец←rūpėti, сцірта←stirta, свірэн←svirnas, шакалана←šakalai, шишок←šeškas, шуля, шу- 5 Se Инструкцыя па збіранню матэрыялаў для складання абласных слоўнікаў беларускай мовы, вып. I, Мінск, 1959, p. 3. 236 ло←шулас, твань←tvanas, потувнис, вагаць←vagoti, венецрь←venterīs, жлукта←žlugtac med mera6. Troligen bör även följande belarusiska ord betraktas som lån från de baltiska språken: атоса←atsaja, атасіея, бамбіза ”klump, lång person”, бурбалка ”1. bubbla, 2. näckros”, мянта, мянташка ”blåsrör”←mentė, шыпулька ”tagg”←šipulys med mera8. I framtiden, särskilt när en fullständig ordbok över det belarusiska språket har publicerats, kommer utan tvivel fler sådana lån att identifieras, eftersom vissa baltiska lån som nu är kända inte kom med i den granskade ordboken på grund av dess begränsade omfång; exempelvis saknas дулькі ”damm från linblånor”9, лаума, лузме ”lauma, häxa”, путра←putra, свер, свіриня←svirtis, жэгіні←žaginys med mera. Å andra sidan innehåller den många ord som i litauiskan är kända som slaviska lånord. Den kan alltså hjälpa litauiska etymologer att fastställa det direkta ursprunget till enskilda slaviska lånord i litauiskan. Bland de gamla direkta belarusiska lånen som används i litauiskt standardspråk och saknar litauiska ersättningar kan nämnas: barščiai←борщ, bulvė←бульба, noragas←нарог, smuikas←смык med mera. Många fler lånord som hämtats från enskilda belarusiska dialekter används i våra dialekter, till exempel: kožnas ”var och en”←кожны, skūpas ”snål”←скупы, skūra ”hud”←скура, trivoti ”uthärda”←трываць med mera. Man får hoppas att den belarusiska ordboken också bidrar till att bättre klarlägga ursprunget till de lånord som används i enskilda litauiska dialekter. Trots sina många fördelar har ”Den belarusisk-ryska ordboken” tyvärr också brister. Enligt vår mening är den helt i onödan överlastad med föga nödvändiga internationella ord (фанадізацыя, фантом, паліцыянія), namn på olika länder och städer (Сан-Хуан, Сарэма, Сарэнта) och så vidare. I deras ställe borde man hellre ha tagit med fler belarusiska folkliga ord och synonymer, som det finns gott om i dialekterna men som inte kom med i ordboken, till exempel: грыўшына ”kålrot, rova”, калубель ”vagga”, крошні ”bärkorg”, плоскуны ”mjäll, hampa”, зопка ”liten foderlåda” med mera10. Dessutom förekommer det ofta att sällsynta synonymer har tagits med i ordboken: гладыш ”kruka”, кухцік ”liten kruka, skopa”, мэндлік ”höstack”, рамень ”bälte”, сірма ”stack, kon”, жеродка ”höbock” med mera, medan deras mer utbredda former (ладыш, кухлік, мэндля, рамень, скірда, жердзь med mera) helt saknas. Inte alla betydelser hos vissa ord anges; exempelvis betyder ўсхода bland annat även ”skörd”, загон ”hägn”, хлуд och тын ”brunnens timmerring ovan jord” med mera. Ordboken är full av morfologiska och fonetiska parallellformer som bör normeras, till exempel: блішчаць; блішчаць, крутануць: крутануць, прыстасованы: прыстасаваны med mera. Trots de nämnda bristerna är ”Den belarusisk-ryska ordboken” ett betydande bidrag till den belarusiska lexikografin och ett värdefullt hjälpmedel för litauiska språkforskare och översättare. A. Vidugiris 6 Jfr. A. Sabaliauskas, Naujas etimologinis rusų kalbos žodynas, ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, IV, Vilnius, 1961, s. 319 ff.; se även denna volym, s. 84 ff. 7 Detta ords litauiska ursprung har också angetts av V. Urbutis, Senieji latvių kalbos žodynai, ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, VI, Vilnius, 1963, s. 298–929. 8 Många av dessa ord används i angränsande polska dialekter kring Białystok; jfr. Cz. Kudzinowski, Jaćwingowie w języku, ”Acta baltico-slavica”, Białystok, 1964, s. 223–235. 9 Ordet дулькі (jfr. наглыкацца дулькой) används i belarusiska dialekter kring Zietela (Diatlova), Lida med mera. 10 Hänvisningen bygger på lexikavsnittet i ”Дыялекталагічны атлас беларускай мовы” (Мінск, 1963). 237