Slavų kalbų morfologijos istorijos bruožai

det ungefärliga datumet för de iranska kontakterna. Ur metodologisk synvinkel är detta mycket viktigt, eftersom toponymik och arkeologi, när de bedrivs parallellt, kan ge mycket värdefulla upplysningar om den äldsta perioden i folkens historia. I detta fall är det intressanta att toponymiken spelade rollen som spejare, i vars fotspår forskare inom andra områden inte bara undvek att gå vilse, utan också bekräftade toponymikens preliminära slutsatser. A. Vanagas DRAG I SLAVISKA SPRÅKS MORFOLOGISKA HISTORIA П. С. Кузнецов, Очерки по морфологии праславянского языка, Москва, 1961, 144 р. P. Kuznecov, en framstående specialist på slaviska språk, behandlar i sin bok frågor om hur de protoslaviska böjningssystemen för nominalord och verb bildades och berör vissa aspekter av dessa systems utveckling under den slaviska språkens gemensamma ursprungsperiod. Författaren analyserar språkfenomen genom att koppla samman dem. Detta gör det möjligt för honom att tämligen väl spåra orsakerna till de fenomen som analyseras. Det är omöjligt att förstå hur det protoslaviska morfologiska systemet bildades och utvecklades utan de baltiska språken. I P. Kuznecovs bok intar analysen av de baltiska språkens data en mycket viktig plats. Det protobaltiska morfologiska systemet står av alla indoeuropeiska språk närmast det slaviska morfologiska systemet. Av detta skäl använder P. Kuznecov, kanske med viss överdrift av denna närhet, termen ”det gemensamma baltisk-slaviska språket” (общеславянобалтийский язык). ”Det gemensamma baltisk-slaviska språket” (eller urspråket) har inte rekonstruerats vare sig inom fonetik eller morfologi. Inte heller författaren till den aktuella boken lyckades rekonstruera det. De baltiska och slaviska språkens morfologiska system liknar varandra, men är inte identiska. Exempelvis finns det i nominalordens böjningssystem åtskilliga ändelser som P. Kuznecov inte anser härröra från samma källa: gen. sg. lit. rank-os (där -os från *-as) och fornkyrkoslav. žen-y (där -y P. Kuznecov härleder från *-om+-s); instr. sg. lit. sūnu-mi (där -mi sannolikt kommer från *-mī; detta skulle styrkas av -mi i samogitiska dialekter) och fornkyrkoslav. rabo-mъ (där -mъ kommer från *-mi); gen. pl. lit. vilk-ų (där -ų kommer från *-ōn) och fornkyrkoslav. rab-ъ (där -ъ kommer från *-on, eftersom *-ōn skulle ha blivit -ą i slaviska); instr. pl. lit. vilk-ais (där -ais kommer från *-ōis) och fornkyrkoslav. rab-y (-y kunde inte fonetiskt ha uppkommit ur *-ōis). De böjningsskillnader som nämnts här kan vara mycket gamla och ha ärvts från den indoeuropeiska språkgemenskapen. I stort sett är nominalordens böjning i de baltiska och slaviska språken mycket likartad, men likheten uppstod inte genom gemensamma innovativa förändringar i de baltiska och slaviska språken, utan därför att de baltiska och slaviska språken ärvde den från den indoeuropeiska språkgemenskapen. Med detta i åtanke förefaller termen ”det gemensamma baltisk-slaviska språket” obefogad. När man läser boken märker man att författaren avser att finna en gemensam grund för många morfologiska fakta och fenomen i de baltiska och slaviska språken, trots att de skiljer sig åt. Exempelvis hävdar P. Kuznecov (visserligen mycket försiktigt) att ”det gemensamma 1 K. Būga, Rinktiniai raštai, I, Vilnius, 1958, p. 566 (išnaša). 16. Lietuvių kalbos gramatinė sandara 241 baltisk-slaviska språket” ärvde formanten -s- inte bara för bildandet av aorist utan också för bildandet av futurum (s. 132). Det skulle innebära att de baltiska språken en gång hade en sigmatisk aorist som de senare förlorade. Ett sådant påstående motsägs dock av det faktum att inga spår av sigmatisk aorist återfinns i de baltiska språken. De baltiska språken har, liksom de germanska, troligen aldrig haft någon sådan. I de baltiska språken används formanten -s- för att bilda futurum, medan den i slaviska används för att bilda aorist och senare även imperfekt. Eftersom formanten -s- i de slaviska språken kom att känneteckna de förflutna tempusformerna, kan den därför knappast ha använts för att bilda futurumformer. P. Kuznecov är en av de forskare som ansluter sig till hypotesen att de slaviska språken, liksom de baltiska, har haft sigmatiskt futurum. Av detta skäl ägnar han ett helt kapitel åt frågan om sigmatiskt futurum i de slaviska språken (s. 127—132). Former med -s- i futurumbetydelse är dock inte belagda någonstans i de slaviska språken. Den enda sigmatiska bildning som används som belägg för att de slaviska språken har haft futurum med formanten -s- är participen byšę (mask.), byšęšti (och byšąšti; fem.) samt byšę (neutr.). De förekommer emellertid endast i östslaviska kyrkliga skrifter. Dessa participens fonetiska struktur tyder på att de sannolikt har kommit från fornkyrkoslaviska (bulgarisk-makedonska dialekter). Men de återfinns inte i fornkyrkoslaviska skrifter. Det vore lämpligast att betrakta dessa particip som desiderativa former av presens2. Författarens tes om att ett baltisk-slaviskt språk en gång existerade leder ibland till en tolkning av språkfenomen som väcker tvivel. Exempelvis hävdar författaren, med hänvisning till att lit. esù trängde undan den gamla atematiska formen, att tematisk böjning generaliserades redan i ”det gemensamma baltisk-slaviska språket” (s. 89). Generaliseringen i litauiskan började emellertid, förefaller det, ganska sent, eftersom den atematiska böjningen ännu är väl bevarad i de äldre litauiska skrifterna3. Det finns ytterligare en liten fråga om nominalordens böjning som förtjänar att uppmärksammas. Frågan om ursprunget till genitivändelserna i singularis hos o-stamsubstantiv i de baltiska och slaviska språken (lit. vilk-o, fornkyrkoslav. rab-a)4 är en av dem som har gett upphov till mest litteratur och en mängd olika hypoteser (se s. 35—43). Intressant nog anser P. Kuznecov att K. Kapaus uppfattning är den mest tillförlitliga: genitiv singularis av o-stamsubstantiv bildades på nytt i det baltisk-slaviska språket genom att en postposition fogades till nominalstammen; denna postposition fungerade senare som preposition och prefix i de baltiska och slaviska språken, jfr lit. at-, fornkyrkoslav. ot(ъ)5. P. Kuznecov förklarar uppkomsten av lit. -o och slav. -a som genitivändelser i singularis på följande sätt (s. 35): stamslutets o och postpositionens o (författarens tanke att under tidiga baltiska och 2 A. Мейе, Общеславянский язык, Москва, 1951, p. 193. 3 Chr. S. Stang, Das slavische und baltische Verbum, Oslo, 1942, p. 99—104: A. Sabaliauskas, Atematiniai lietuvių kalbos veiksmažodžiai, kn.: Kai kurie lietuvių kalbos gramatikos klausimai, Vilnius, 1957, p. 77—114. 4 Denna ändelse är inte gemensambaltisk, eftersom det preussiska språket förefaller ha bevarat den gamla böjningen -s, jfr preuss. deiwas ’gudens’ och hett. antuhšas ’människans’. 5 C. Kappus, Der indogermanische Ablativ, Marburg, 1903, p. 14. 242 att fonemet o existerade under vissa perioder i de slaviska språkens utveckling och genom kontraktion gav ō (vilket man måste hålla med om), som, eftersom det var ganska öppet, sammanföll med ā. En sådan fonetisk förklaring väcker många tvivel: det är oklart varför en lång vokal som uppkommit genom kontraktion (även om det var av öppna o) skulle ha varit öppen. Det verkar som om kvaliteten hos den nyuppkomna långa vokalen inte beror på kvaliteten hos de vokaler som kontraherats: i äldre litauiska texter ger två öppna vokaler, e och a, ett långt ō (jfr noteit iš ne-ateit). Formerna lit. vīlko och f.sl. raba förknippas vanligtvis med ablativformer i andra indoeuropeiska språk (jfr f.ind. vṛkāt, vṛkād) och betraktas därför som gamla singularformer av ablativ (med ett fonetiskt bortfallet -d), vilka i de baltiska och slaviska språken fått betydelsen av singular genitiv. Men denna koppling tycks vid första anblicken motsägas av fonetiken: i andra indoeuropeiska språk finns här nämligen ō (jfr f.lat. Gnaivōd och gr. Foíkō ”von Hause”, och därför är även f.ind. -āt, -ād härlett ur *-ōd), medan litauiskan här har -o, som antas ha uppkommit ur *-ā. Denna fonetiska diskrepans ger upphov till de mest skiftande förklaringar och spekulationer. Denna fonetiska avvikelse förefaller emellertid vara skenbar. Under de senaste åren har en mycket rationell och tämligen lätt att belägga tanke framförts: att ide. ō i litauiskan i betonad position har övergått till uo, medan det i obetonad position sammanfallit med ide. ā6. Genitivformerna i singularis av baltisk-slaviska o-stammiga nominalord var baritoniska inte bara i paradigmet med fast rotbetoning, utan också i paradigmet med rörlig betoning (jfr formen vīlko, som tillhör paradigmet med rörlig betoning). Därför har lit. -o (lett. -a) sannolikt utvecklats ur ide. ō. Om detta påstående skulle visa sig vara riktigt, skulle det inte längre finnas någon grund för att betvivla att genitiv singularis av baltisk-slaviska o-stammiga nominalord genetiskt är besläktad med den gamla ablativformen. De anmärkningar som framförts här grundar sig på ett annat synsätt på de aktuella företeelserna, och visar därför naturligtvis på intet sätt att P. Kuznecovs tolkning är felaktig. I P. Kuznecovs bok finns många mycket rationella tankar. Författaren förklarar ganska övertygande många av de företeelser som behandlas, till exempel varför de slaviska språken förlorade den gamla imperfekten och bildade en ny. Sammantaget är P. Kuznecovs bok en mycket värdefull skiss över de slaviska språkens, och till stor del även de baltiska språkens, morfologihistoria. S. Karaliūnas 6 И. Казлаускас, К развитию общебалтийской системы гласных, ВЯ, 1962, № 4, р. 24; В. Мажюлис, Заметки по прусскому вокализму, кн.: Вопросы теории и истории языка (Сборник в честь Б. А. Ларина), Ленинград, 1965, р. 195—196; Remarques sur le vocalisme du vieux prussien, „Acta Baltico-Slavica“ t. 2, Białystok, 1965, p. 53—59. 16* 243