Dieveniškių tarmė

LIETUVIŲ KALBOS GRAMATINĖ SANDARA LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA DIEVENIŠKIAI-DIALEKTEN J. LIPSKIENĖ ir A. VIDUGIRIS Viktigare uppgifter om dialektområdet och dess forskningshistoria § 1. Dieveniškių-dialekten kallas traditionellt dialekten i trakten kring staden Dieveniškės. Det är de tidigare trakten kring Ašmena, numera Eišiškės-distriktet, med områdena Poškoniai, Jurgelionys, Pagaujėnai (Šarkaičiai) och Dieveniškės, som bildar en särpräglad utskjutande del i Republiken Litauens sydöstra hörn. De mest litauisktalande byarna ligger mitt i denna utskjutande del, på båda sidor om floden Gauja: Valatkiskės, Kmelniškai, Padvarės, Poškonys, Siaurimai, Lastaūčikai, Didžiuliai, Gr ybiškės, Rimšiai, Stalgonys, Bečionys, Kaziūliai, Šaltiniai. Skrai čionys, Dieveniškės, Versekà. Något längre åt båda hållen från floden Gauja finns ännu tämligen litauiska byar: Senieji Miežionys, Žižmai, Mačiūčiai, Siudainys, Ramoškos, Milkūnai med flera. I byarna i utkanten (till exempel Pavydonys, Skaivonys, Siliai, Pagaujėnai, Dvariškės, Kalviai, Pliustai, Zabieliškės med flera) talas språken mestadels blandat: litauiska och den lokala vitryska dialekten, som fått starkare fäste på den östra sidan av den utskjutande delen (till exempel Vaškėliai, Vaišutkiemis, Vėžiakiemis, Daulėnai, Antaniškės). I vissa byar har främst de äldre eller äldsta lokalinvånarna talat litauiska sedan barnsben. De unga som nu går i polsk skola eller de äldre generationer som gick där förr kan också polska, men polska är inte modersmål för någon här. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet talades litauiska uteslutande inte bara i det ovan nämnda området kring Dieveniškės, utan också på det nuvarande Belarus territorium kring Surviliškės, Kauleliškės, i den norra delen av trakten kring Geranainys, kring Armoniškės, nästan uteslutande i distrikten Varenavas och Rodūnia samt i distriktet Įvija kring Lazūnai1. 1 Jfr. Det litauiska språkets utbredningsområde i Vilnas guvernement, ”Materyaly antropologiczno-archeologiczne i etnograficzne“, bd 3, Kraków, 1898, s. 60—61; J. Rozwadowski, Förklaringar till kartan över det litauiska språket i Vilnas guvernement, ”Materyaly i prace komisyi językowej Akademii umiejętności w Krakowie“, bd 1, Kraków, 1904, s. 89—93, samt hans karta. 183 Situationen förändrades föga och bestod i stort sett under hela första fjärdedelen av 1900-talet. Den dåtida litauiska och polska pressen vittnar om användningen av litauiska i trakterna kring Ašmena, Lydos med flera2. De tidigare uppgifterna, från ungefär 1800-talets tredje fjärdedel, om gränserna för litauiskans användning i dåtidens trakter kring Ašmena och Lydos är endast ungefärliga, inexakta och ofta motsägelsefulla, och därför inte alla tillförlitliga. Trots det återspeglar de åtminstone delvis dåtidens litauiska etnografiska gränser3 och samtidigt de komplicerade förskjutningar som ägde rum när människors nationella medvetande började formas. Spridningen av litauiska och dess förhållande till andra språk framgår kanske bäst av den etnografiska atlas som Erkerts sammanställde 18634. Den etnografiska gräns som Erkerts dragit upp, med procenttal för den litauiska befolkningen, visar dock inte överallt exakt de platser där litauiska fortfarande talades vid den tiden. I detta avseende har den etnografiska gräns för litauer som A. Koreva drog upp 1861 vissa fördelar, även om den också är inexakt5. Den går öster om Grauž iškės, Klevyčia och Norviliškės (Ašmena-distriktet), men norr om Geranainys och Kaulelškės (Varenavas-distriktet) samt Žirmūnai (Lydos-distriktet), och lämnar Lazūnai långt i sydost. Lazūnai omfattas inte heller av den linje som Pr. Kojalovičius drog upp i 1865 års publikation från Arkeografiska kommissionen6; den går långt söder om Dieveniškės och Geranainys7. Det är svårt att säga hur långt sydost om Dieveniškės gränsen för litauiskans användning går enligt den schematiska atlas som P. Kėpenas gav ut 18518. 2 Žr. J. Š-klys, Prie statistikos Vilniaus gubernijoje, „Varpas“, 1903, Nr. 2, p. 36; Lietuvių padėjimas Vilniaus vyskupijoje, „Viltis“, 1908, Nr. 104, 115—125, 130, 132, 133; 1913, Nr. 23; plg. Lietuvos žemėlapį su etnografijos siena, „Lietuvos ūkininko“ bendrovės leidimas (be datos); Ze stosunków litewsko-polskich, Warszawa, 1907; M. Römer, Stosunki etnograficzno-kulturalne na Litwie, Kraków, 1906, p. 3—35; A. Doritsch, Beiträge zur litauischen Dialektologie, „Mitteilungen der litauischen litterarischen Gesellschaft, t. 6, Heidelberg, 1912, p. XVI—XVII; K. Werbelis, Russisch-Litauen. Statistisch-etnographische Betrachtungen, Stuttgart, 1916; J. Zaremba, Stosunki narodowościowe w województwie nowogródskim, Warszawa, 1939, p. 138—146. 3 Vi använder ibland termen ”etnografiska gränser” i betydelsen gränser för litauiskans användning, eftersom gränserna i många ryska etnografiska atlaser från 1800-talet drogs upp enligt kriteriet språkbruk. 4 Se Этнографический атлас Западно-русских губерний и соседних областей, sammanställd av Р. Ф. Е р к е р т о м, СПБ, 1863; Atlas Ethnographique de provinces habitees en totalité ou en partie par des polonais, av R. D’Erkert, St. Petersbourg, 1963. 5 Žr. Материалы для географии и статистики России, Виленская губерния, сост. А. К о р е в а, СПБ, 1861; plg. „Vairas“, 1914, Nr. 16, p. 6. 6 Žr. Документы объясняющие историю Западно-Русскаго края и его отношения къ России и Польшѣ, СПБ, 1965; plg. „Vairas“, 1914, Nr. 16, p. 7; K. Werbelis, min. veik., p. 68; P. Klimas, Lietuva, jos gyventojai ir sienos, Vilnius, 1917, p. 45. 7 Det bör påpekas att Dieveniškės vid den tiden fortfarande var en filial till Geranainys församling; se Executori um decretum de limitibus dioecesis Vilnensis, Vilnae, 1854, p. 28. 8 Žr. Этнографическая карта Европейской России, составлена П. Кеппеном, СПБ, 1851. 184 Uppgifterna från andra etnografer och till och med lingvister om den litauiska etnografiska gränsen i sydost är ännu mindre exakta. A. Kirkor9, A. Ritichas10 och till och med J. Karlovičius11 tillsammans med F. Kuršaitis12 lämnade utanför det litauiska etnografiska områdets gränser inte bara Lazūnai och Žirmūnai, utan också Dieveniškės och Norviliškės. Betydligt noggrannare uppgifter om användningen av det litauiska språket hade samlats in 1867—1880 av J. Kuznecovas, medlem av Ryska geografiska sällskapet, som förberedde en exakt etnografisk karta över Litauen. De orter han angav, där fortfarande de flesta människor talade litauiska, sträckte sig till Surviliškės, Geranainis och Žirmūnai. Endast den stora litauiska enklaven kring Lazūnai, Bokštai, Jurotiškės, Dūdos och Lygomovičiai hade inte längre någon sammanhängande förbindelse med de litauisktalande områdena kring Geranainiai och Dieveniškės13. Under 1800-talets första hälft talades litauiska ännu i ett större område. Den gode kännaren av denna trakt, historikern M. Balinskis, anger tillsammans med T. Lipinski att litauiska talades i den västra delen av Ašmena-distriktet kring Graužiskės, Velbutai, Klevyčia, Norviliškės, Surviliškės, Dieveniškės och Geranainis, i Bokštųs äldsteområde, i Trobųs församling, kring Takoriškės, i hela Įvija-församlingen och kring Lazūnai14. Att man vid den tiden fortfarande talade litauiska obrutet från Dieveniškės och Geranainiai ända till Įvija, och således även till Lazūnai, bekräftas av en enkät om användningen av det litauiska språket i Vilnius stifts församlingar, ifylld 182715. Den nuvarande utlöparen av Dieveniškės (det litauiska dialektområdet), som påminner om en halvö, är alltså en del av det betydligt större litauiska etnografiska område som en gång fanns16. Ännu i dag finns det människor kring Lazūnai och i många byar i Varenavo (Balatna) distrikt, särskilt i Rodūnia distrikt, som talar eller kan tala litauiska17. § 2. Dieveniškėsdialekten har, både på grund av sitt geografiska läge och sina ovanliga språkliga särdrag, sedan länge väckt lingvisternas intresse. Redan 1886. 9 А. Киркор, Этнографический взгляд на Виленскую губернию. Этнографический сборник, СПБ, 1858, p. 120—121. 10 Этнографическая карта Европейской России, сост. А. Ф. Риттихом, СПБ., 1875. 11 Se J. Karłowicz, O języku litewskim, 1875, p. 250. 12 Žr. F. Kurschat, Grammatik der littauischen Sprache, Halle, 1876, žemėlapis. 13 Se Ю. Кузнецов, Литовский народ, его расселение и численность, Ryska geografiska sällskapets arkiv i Leningrad, fond 11, inventarium 1, nr 18, s. 12, 13. 14 Se M. Baliński i T. Lipiński, Starożytna Polska, t. 3, Warszawa, 1846, p. 251. 15 Žr. Ведомости о костелах и монастырях Виленской епархии, 1827, Lietuvos TSR Centrinis valstybinis istorinis archyvas, fondas 694, aprašas 1, byla 769, p. 5. 16 Se Lietuvos TSR Mokslų akademija, Istorijos institutas, Lietuvos TSR istorija, red. J. Žiugžda, t. I, Vilnius, 1957, s. 64—65; jfr J. Jakubovskis, Tautybių santykiai Lietuvoje prieš Liublino uniją, Kaunas, 1922, s. 5—6; jfr W. Wielhorski, Litwa etnograficzna, Wilno, 1928, karta nr 15. 17 Mer om detta, se ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, t. 2, Vilnius, 1959, s. 195, 215, 242—243; t. 3, Vilnius, 1960, s. 177, 191; jfr det material som samlats in för Lietuvių kalbos tarmių atlasas och förvaras vid Lietuvos TSR Mokslų akademijos Lietuvių kalbos ir literatūros institutas. 185 Den kände språkforskaren och etnografen E. Volter, som då ännu var privatdocent vid universitetet i Sankt Petersburg, hade kommit för att undersöka denna dialekt. Under samma resa samlade han material i trakten kring Žietela, Lazūnai och Benekainys. På E. Volters uppmaning nedtecknade läraren vid folkskolan i Dieveniškės, G. Ausiukas (Avsiuk), också några litauiska dialekttexter (sånger, gåtor m.m.) och skickade dem till honom i Sankt Petersburg året därpå. E. Volter besökte området här (trakten kring Dieveniškės och Lazūnai) för andra gången år 1893. Materialet som samlades in under dessa båda resor — de karakteristiska särdragen hos Ašmena-dialekten (dvs. dialekterna i Lazūnai och Dieveniškės), en samling texter (sånger, en saga och även ett tiotal gåtor) samt en ordlista med ovanligare ord — publicerade han år 1895.18 Med dagens ögon sett har dock de texter som E. Volter nedtecknade många brister: orden och deras former återges utan accentmarkering; dessutom är de ibland felaktigt återgivna, vokallängden är inte markerad, vokalerna e, ė, skiljs inte åt, och ibland inte heller uo och o; härdningen av konsonanter återges inkonsekvent. Därför har E. Volters material numera betydelse endast för historiska och jämförande studier. Omkring 1906 besökte K. Būga trakten kring Dieveniškės. Han använde det nedtecknade materialet flitigt i sina olika skrifter, men skrev inte separat om denna dialekt19. Det material han samlade in, även om det inte var omfattande, är mycket värdefullt, eftersom det genom sin noggrannhet vid nedteckningen uppfyller alla dagens dialektologiska krav. Den estniske språkforskaren P. Arumaa har publicerat en samling förhållandevis goda texter från Dieveniškės-dialekten med kommentarer; han samlade material här omkring 1928—1929.20 Hans arbete är fortfarande den viktigaste allmänt tillgängliga källan om Dieveniškės-dialekten. Men inte heller P. Arumas arbete ger en fullständig bild av denna mycket intressanta dialekt. E. Fraenkel använde material från Dieveniškės-dialekten i relativt stor utsträckning när han 1936 skrev om de litauiska dialekterna i Vilniusområdet vid den tiden21. Han byggde främst på material som andra hade samlat in och tycks själv inte ha besökt det område där denna dialekt talas. Litauiska språkforskare kunde börja en grundligare undersökning av denna dialekt först under sovjetstyret. Dialektologiska expeditioner organiserade av Institutet för litauiska språket och litteraturen besökte området för att undersöka dialekten 1952 och 1964. Dessutom besöker enskilda språkforskare och hembygdsforskare från republiken området nästan varje år. 18 E. Volter, Zur litauischen Dialektkunde, „Mitteilungen der litauischen litterarischen Gesellschaft“, t. 4, Heidelberg, 1895, p. 173—186. 19 K. Būga, Užrašai, Vilniaus Valstybinio V. Kapsuko vardo universiteto Mokslinės bibliotekos rankraštynas, signatūra D. 545, p. 26. 20 P. Arumaa, Litauische mundartliche Texte aus der Wilnaer Gegend mit grammatischen Anmerkungen, Dorpat, 1931, p. 19—30, 61—64. 21 E. Fraenkel, Der Stand der Erforschung des im Wilnagebiete gesprochenen Litauischen, „Balticoslavica“, t. 2, Wilno, 1936, p. 14—107; Apie Vilniaus krašto lietuviškų tarmių ypatybes (reti slavų žodžiai ir konstrukcijos šiose tarmėse), „Lietuvių tauta“, t. 5, Vilnius, 1935, p. 257—262. 186 Det material som ligger till grund för denna artikel har huvudsakligen samlats in under expeditionen 1964²² i de ovan nämnda byarna (se § 1). Enstaka meningar och former antecknades dessutom i byarna Dailidžiai, Paginiai, Jokūbiškiai, Ūreliai (Urlionys), Jurgelioniai, Pajurgelioniai, Medinai, Pũlkiai, Šarkaičiai, Gedūnai, Šiurkščiai, Prabaščiškiai, Rūdnia och andra byar. Fonetiska särdrag Vokalsystemet § 3. Dieveniškiai-utsprånget ingår i det dzukiska dialektområdet och skiljer de västra dzukerna från de östra. På utsprångets västra sida, fram till den östra gränsen för Dieveniškiai-trakten, uttalas de blandade diftongerna am, an, em, en på två sätt: vid sidan av brunktėlis²³, kumpas, lungas, runkà, grindzi·mas, pinkólika, peč’a dínkscis, žintas säger man ofta även branktėlis, lángas, lañkas, lankà, rankà, pėmpė, pėnktas, žėntas och liknande. Däremot har ordet vandũo aldrig hörts uttalas på något annat sätt än vánduo, och inte heller presens participformerna ãinanc’, važ’úojanc’. Det kan tyckas som om formerna med am, an, em, en här har uppstått genom påverkan från standardspråket, eftersom gränsen mellan de västra och östra dzukerna på tidigare dialektologiska kartor dras längre västerut²⁴. Förmodligen har denna gräns angetts med utgångspunkt i E. Volteris material, eftersom han i inledningen till beskrivningen av Ašmena-dialekten noterade att dialekterna i Dieveniškiai- och Benekainiai-trakterna inte skilde sig åt på något sätt och därefter endast beskrev fakta om dialekterna i Dieveniškiai och Lazūnai²⁵. Att dessa diftonger i Dieveniškiai-trakten sedan länge har uttalats på två sätt framgår också av det material som K. Būga antecknade i början av 1900-talet, till exempel: duñkst(s)jo, inkúndo, lúngu·, púntsis, úntsis, pinki, men också grambuolýs, ántsis, rankà, vándenjo²⁶. De former som konsekvent förekommer i E. Volteris tryckta texter är endast former med i, u+m, n, vilket visar att han samlade in material huvudsakligen från den östra delen av Dieveniškiai-dialektområdet, det vill säga byarna i Norviliškiai-trakten, där de äldre ortsborna än i dag inte uttalar de nämnda diftongerna på något annat sätt²⁶. Följaktligen bör gränsen som skiljer de västra dzukerna från de östra dras via Dieveniškiai. § 4. Diftongerna uo, ie monoftongiseras mycket oregelbundet, till exempel: dúoda, kluoni·nà, ju·stà, ri·šėlis, švi·sù, važ’úc’ vid sidan av klúonas, píenas, važiuoja. Denna ²² Enstaka belägg har hämtats ur J. Dovydaitis folklorsamlingar, nedtecknade 1951—1952 och förvarade vid folklorsektionen vid Institutet för litauiska språket och litteraturen. ²³ En förenklad transkription enligt ”Program för insamling av material till Litauiska språkets atlas” (2:a uppl., Vilnius, 1956, s. 105—118) används. Längden hos betonade vokaler markeras inte någonstans; deras längd anges av accenttecknet. Längden hos obetonade vokaler markeras endast för a, e, i, u. ²⁴ Se ”Archivum Philologicum”, bd 4, Kaunas, 1933; Lietuvių kalbos rašybos žodynas, Kaunas, 1948, s. 123; jfr även J. Šukys, Būdingesnės Ramaškonių tarmės ypatybės, ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, bd 3, 1960, s. 178—179. ²⁵ Se E. Volter, anf. arb., s. 177. ²⁶ Namnet på byn Antaniškiai i Norviliškiai-trakten har sannolikt bevarat diftongen an på grund av påverkan från de slaviska språken; jfr polska Antoniszki, belarusiska Антанишки, eftersom ortnamn med um, un är vanligare även i Dieveniškiai-trakten, till exempel: Kumpas ”åkern i byn Didžiuliai”, Lūnkos och Lankos ”ängarna i byn Valatkiškiai”, Undriškė ”ängen i byn Dailidžiai” och liknande. 187 Detta dialektdrag är inte nytt, eftersom det har noterats både av E. Volteris (jfr. justiati josiotu 186, užužialio dvaran 187) och av K. Būga (mikė, snikc’, klūninā, vūlakčis, migūstas jämte miegakulis ”en lat person, en sömntuta”, Trakūosnan, važ’úoc²⁷). Exempel på sådan monoftongering av dessa diftonger förekommer också på andra håll, särskilt i utkanterna av de västdzükiska dialekterna i Belarusiska SSR, t.ex. kring Ramaškonis, Bilius, Bieliūnus, Lietuva (Varenava distrikt), Plikius, Sklodonis, Paditvys, Pelesa, Kargaudus, Kivonis (Rodūnia distrikt), Azierkus, Pervalka (Grodno distrikt). När det gäller den utomordentligt tydliga monoftongeringen av le, uo överträffas alla dessa dialekter kanske endast av den litauiska Zietela-dialekten, som saknar dzükiska drag. § 5. Enskilda talare av dialekten uttalar ibland i stället för vokalen u ett främre, centralt ljud i, liknande ett bakre i (men annorlunda än belarusiskt bl), t.ex.: ažgiedėjo ”sjöng”, lieživi, nivėdė ”ledde”, pamitekėjo ”gifte sig”, pasikorisi ”hängde sig”, siko ”svängde”, siksū ”ska jag svänga”, sisukė ”svängde sig”, sivėdė ”åt”²⁸. § 6. Andra vokalismsdrag i Dieveniškiai-dialekten är kända från ett större område med dzükiska dialekter och i allmänhet östlitauiska dialekter, t.ex.: a) Nasala ą, ę och i ändelsen förkortade cirkumflexbetonade a, e (utvecklade ur an, en) uttalas u’, i’; u, i, t.ex.: galūsc’, izgūzdzino, ku-snelaičis, tūososi, tisc’, kāti, pifk’u’; su biti, marc’u, pūodi. b) I stället för ordinitialt e uttalas a, t.ex.: aina, apušė ūr zino, āžerų, až’a, ažis. c) Den betonade vokalen e blir mycket öppen, oavsett vilken stavelse eller konsonant som följer efter den, t.ex.: gi’vėnc’, kāl’as, mēdz’as ”skog”, nepadė gi citėlėlis. Detta drag har också uppmärksammats och noterats (dock med andra skrivtecken) av samtliga tidigare forskare av dialekten: E. Volteris (atkialk 183, v’aidu 183, žirgialis 184), K. Būga (Banālis 26, tākis 26) och P. Aruma (parn’āški 19, sā’ nas 19, tā’kants’ 20, vīnā’l’o 21). d) Den betonade vokalen é diftongeras ibland något, t.ex.: g’ėrė sekm’ė ”saga”, turėjau. Såvitt man har kunnat konstatera är det främst två- eller trespråkiga personer som diftongerar på detta sätt, inte bara i Dieveniškiai utan även i andra litauiska dialekter. e) Den första komponenten i diftongen au med cirkumflex eller obetonad accent assimileras oftast ganska kraftigt av den andra komponenten och uttalas med en o-klang, t.ex.: darāū, dāūgel’, lāūkuosā. f) Den första komponenten i betonade blandade diftonger med akut accent, i, u+l, m, n, r, är alltid förlängd, t.ex.: gīrtas, pīlc’, kūlc’, pūlc’, žīnda. § 7. Obetonade långa vokaler i, u, ē, o förkortas i mycket varierande och oregelbunden grad. Samma person uttalar dem i ett och samma ord en gång med mindre förkortning, nästan långa eller halvlånga, och en andra gång nästan korta. Sådan variation förekommer både i stammen och i ändelsen av obetonade ord- 27 Se K. Būga, anfört arbete, s. 26; i P. Arumas texter är detta drag inte belagt. 28 Detta drag har noterats av språkforskare i den litauiska Zietela-dialekten och kring Asava (Varenava distrikt), jfr. O. Broch, Zum Litauischen südlich von Vilna, ”Nors Tidskrift for Sprogvidenskap”, vol. 19, 1960, s. 1—71. 188 uttalet av de förlängda långa vokalerna. Vokalerna ė, o ändrar inte kvalitet ens när de förkortas i stammen (t.ex.: tėvális, obuolis), men i ändelsen är de betydligt öppnare; där hörs a, o, e i deras ställe (t.ex.: gãne, p’jõve, būva, sãka). Denna skillnad i kvalitet mellan obetonat ė, o i stammen och i ändelsen tyder på att ordslutet här började förkortas tidigare än stammen. Det förekommer förlängda betonade korta a, e, i, u, t.ex.: mãšk, nėšvietė, pašėkiau, būvo, visì. § 8. 1. Det finns en hel del exempel där en kort vokal har fallit bort (synkope), t.ex.: brõkai<burokai, kãtr’as <keturias, mẽndlis<mendelis ”kudde”, nedarnėjo<nedarinėjo, priemnė”förstuga”29. Särskilt ofta saknar reflexivpartikeln vokalen i, t.ex.: ažuslaidė”sjönk ned”, nėzdavė”hade otur”, nusmaino”förändras”, paskėls’u, pazdz’ãūk’, suskrãusi. Bland ord där vokalerna inte har fallit bort finns ańtaras”andra”, pusańtaro, vėlinas”djävul”. 2. Det finns färre ord med sammandragna vokaler och stavelser, t.ex.: dvėtas<dvejetas, praicinis”förfluten”, padà<pagadà”klart väder”, pažmìršó<pažmiršo”glömde”, prẽi, nãjo<nuãjo m.fl. 3. Med en borttvättad vokal skrivs ãušarð”gryning”. Ordet talakà”arbetslag” är sannolikt ett direkt lån från belarusiskan, jfr талака. 4. Diftongen al förekommer med övergång till au, t.ex.: Stãugóni·s och Stalgóni·s, kãuniėr’us”ögonlock”. Konsonantism § 9. I trakten kring Dieveniškės har båda kännetecknen för ”dzukiskt uttal” bevarats; det är dessa som utmärker den dzukiska dialekten. a) I stället för affrikatorna č, dž (<tj, dj) uttalas konsekvent c, dz, t.ex.: ãudz’a, gaidz’o, plãc’os, svec’ū. Endast i lånord eller ord som kommit från standardspråket förekommer č, dž, t.ex.: pãč’us, medž’óc’. Att affrikatorna c, dz uppträder i ordformerna bit’u, rãgut’u”slädars”, ãud’ãu”jag vävde”, ažukint’âu”jag stod ut”, gáud’ãu, stat’ãu kan möjligen ha hindrats av andra paradigmformer som saknar affrikator. b) Konsonanterna t, d uttalas som c, dz, cv, dzv ensamma och tillsammans med konsonanten v före i, y, į, ie samt före bortfallna i, ie i ändelsen, t.ex.: atkazdzinėja, ciesė”höger”, dzvìlika, miẽkci”sover”, šalikáici, ci·léc’. Endast före i, į som uppkommit ur *en, och i enstaka lånord, förblir t, d oförändrade, t.ex.: su biti, púodi, tinkúoc’. Ibland säger man dock cī<ti”där” ci·nai”därborta”, och till och med ci·évas”far”, vi·cėla”vidja”. På grund av standardspråkets inflytande försvinner de nämnda dzukiska uttalsdragen, särskilt det andra, relativt snabbt. Därför hör man allt oftare uttal som: ait’, gani·, tik(tai). I ord som kommit från standardspråket omvandlas konsonanterna t, d i regel inte till affrikatorna c, dz: dirpt’, darbãdienis. 29 Det råder osäkerhet om detta ord har haft vokalen e; jfr E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Göttingen, 1955—1962, s. 653. 189 § 10. Såväl i ordstammen som i ordets slut förekommer ofta ett bevarat j framför bakre vokaler efter konsonanterna p, v, t.ex.: aujú ”ett får”³⁰, davjau, lápju (ibland också lápja ”räv”), p’jov’au, pjūti, šláp’ja (jfr šlapijú ”jag tvättar händerna”), šlap’jóka. § 11. Här är det karakteristiskt att vissa konsonanter hårdnar. Konsonanten t hårdnar inte bara framför e, ė (jfr ažilank’au, klába, láidž’a, lájo ~ lejo ”hällde”; galéi, gulėjau, kalbėk, stráublė ”regnbåge”, velėč’), utan också framför i, in (<*en), t.ex.: lingüvas, lintų, lintá’ų; pérlindo, suslinkis ”hopkrupen”, bùklo: ”i ett tillstånd, liv”, su kauli. Framför främre vokaler eller bakre vokaler som har blivit främre förekommer ofta ett hårdnat r, t.ex.: apgróvi, karážom, (s)kráždė, krislas, neturù, rag’ù, pagerėc, skránda ”springer”, tùrim. Mer sällan förekommer hårdnade š, ž, c och andra konsonanter, t.ex.: nešoja, šaudžikles, šiva, rasižóc’ ”gapa”, važávo, žirnei, žù’réc kráca, tracà, izdžuvo, minutėlė, aršális ”kalv”. § 12. De äldre dialekttalarna uttalar varken konsonanten ch eller h. I lånord uttalar de ch som k: kóc ”åtminstone”, nekói ”låt”, sukáitos ”lungsot”, jfr belarusiska хоўб, нехай, сухоты. Frikativt g i lånord som kommit från belarusiskan eller via belarusiskan, uttalat som h (vilket belarusierna vanligen transkriberar γ), återges oftast som v (t.ex.: авúркас ”gurka”, lenč’u’vėlis ”litet kedjefäste”, paprúoa ”rem till sadel”, pasóvas ”hemgift, lott”, plúvas ”plog”, vódzina ”orm”, jfr агурок, ланцуг, папруга, паса́, гáдзiна) eller utelämnas helt (jfr: ciónas ”zigenare”, piéaršč’os ”kupade händer”, samaonkà ”hembränd sprit”, jfr belarusiska цыган, прыгороты, самагонка). § 13. Konsonanter påverkar och assimilerar ofta varandra: a) Den första konsonanten assimilerar den konsonant som följer efter den, t.ex.: minkščimas, muščiš, piřščinės, rakščis ”kista”. b) Det finns fler exempel där den andra konsonanten assimilerar den första, t.ex.: am_pėč’aus; nurìngdzinėja ”(samlar) in”. Genom assimilationen försvinner den första konsonanten ofta helt, t.ex.: adárė ”öppnade”, àdavė ”överlämnade”, apìlė ”hällde över”, àvertė ”välte”, avìlk ”klä på”, asnìgo < ažšnìgo ”snöade in”. § 14. Invånarna i vissa byar i Dieveniškiaiområdet (Grybiškės, Bėčionys, Skraičiionys, Kaziuliai, Valatkiškės m.fl.) (somliga oftare, andra mer sällan) förvandlar konsonanterna t, d till k, g framför ė, e, i, y, t.ex., d>g: bungėlė ”bulle”, àpgėda ”lägger på”, dzígelis ”stor”, dugénc’ ”dundra, tala”, gėgė ”farbror”, girgėjo ”hörde”, ”gigi:kis ”bota dig”, gīrvos ”åkrar”, pragėda ”börjar”, pavargė ”efternamn”, vángen’o ”vatten”, ži’gė³¹; t>k: bikìnis ”bi-tillhörande”, dùkeris ”dotter”, ìkeipo ”så här”, kelùbas ”kalv”, kiėvas ”far”, ki’nai ”där borta”, merg’óki ”flicka”, pasikìnkma <pasitìnkma ”möter”, pastakìk ”ställ”, pérverkė ”välte”. 30 Formen aujú används i betydligt större utsträckning av de västliga dzukerna, eftersom j blev nödvändigt för att undvika hiatus när ao utvecklades till au. 31 Ett ord som bör särskilt nämnas är degùžė ”maj”, vilket används tämligen allmänt i de litauiska dialekterna; dess d anses ha uppkommit genom dissimilation. 190 Det bör nämnas att även nya ord som kommit från skriftspråket ofta uttalas med konsonanter som förändrats på detta sätt, t.ex.: gekinė ”brännvin”, pirmā-gienis ”måndag”, šingie ”i dag”. Ibland uttalas de nämnda konsonanterna så mjukt att det är svårt att skilja t, d från k, g32. Andra konsonantförändringar förekommer endast i enstaka ord, t.ex.: g>d: derklālà ”lilla halsen”; k>g: sāgė ”följde (spåret)”; b>p: kimpa ”fastnar”, plākutės ”vägglöss” m.m. § 15. 1. Konsonanter läggs ofta till: före ordinitialt ie, ė, i, e läggs j till (t.ex.: jievà, jėda, ježūkas ”igelkott”, jīlgas, jimč’), medan före ordinitialt uo, u tillkommer konsonanten v (t.ex.: vuodegà, vūodz’a, vūogos, vūpė). I början av ord som börjar med konsonant förekommer ett inskjutet s(z), t.ex.: skràgždė ”svala”, zdairosi ”ser sig omkring, tittar”. I ändelsen av ord som slutar på diftongen uo förekommer ett tillagt j, t.ex.: akmuoj, sesuoj, tešmuoj. 2. Det finns få fall av inskott av konsonanter. De uttalade j, v mellan en vokalslutande preposition och stammen i ord som börjar med vokalerna i, u (uo) (t.ex.: nepajimš, sūvuodė) kan förklaras som inskottsljud för att undvika hiatus och som tilläggsljud som härrör från ord utan preposition. Konsonanten t är inskjuten mellan s och r i orden: apinastris, nastrai ”människans mun eller ett djurs nos”. 3. Konsonanter som har bytt plats (metates) förekommer i orden: liminis ”ylletyg”, datù<dadù ”då”, ruškīnės ”ruskafester”, sėmbertas ”vinbär”, sīmblas<sīnplas ”svag”. Morfologiska egenskaper Substantiv § 16. Ordbildning. De flesta av dialektens sammansatta substantiv har en fogevokal, jfr de mer karakteristiska: arklāžirvė ”en del av plogen”, arklāruškinei ”hästsyra”, bėržalapis, devī-nabrōlė ”en syster med nio bröder”, galōdžirvis, miegakū-lis ”sömntuta”, peč’adinhštė ”spislock”, pirmākarti ”första gången”, pupōlakscei ”smörblommor”, saulšėtekis ”morgon”, šilagėlės ”blåsippor”, tarpūpedzei ”sidostycken”, varnākōja ”kardborre”. Bildningar utan fogevokal är sällsynta: rātpedzei ”ekrar”. § 17. Bland substantiv med prefix förekommer främst bildningar med prefixet pa-, i mindre utsträckning med api-, at-, ažu-. De flesta substantiv med stammen a, ia övergår, när de får ett prefix, till stammen ė, t.ex.: pakaklė, 32 Denna egenskap förekommer främst i västlitauiska dzūkiska dialekter (kring Dubičiai, Kabeliai, Azierkai, Druskininkai, kring Rodūnia, Pelesa och i enstaka ord på andra håll), jfr J. Senkus, Nauja medžiaga apie lietuvių kalbos tarmes, ”Lietuvos TSR Mokslų akademijos Darbai”, serie A, bd 1, 1955, s. 151; J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, bd 1, Warszawa, 1958, s. 354—357; Ю. Довидайтис, О некоторых явлениях в южных и юго-восточных диалектах, ”Lingua Posnaniensis” bd 7, Poznań, 1959, s. 341; E. Grinaveckienė, Nauji dzūkų tarmės tyrinėjimų duomenys, ”Literatūra ir kalba”, bd 5, Vilnius, 1961, s. 603—608. 191 pakelė, palaukė, palungė, pamėdė ”skogsbryn”, papadė, pasvirnė, pašilė. Endast enstaka ord bildade av a-stammar med prefix har ia-stam, t.ex.: ažūlkumpis, apinastris, pakraštys. Även vissa substantiv bildade med prefix av ord med u- eller o-stam har ia-stam, t.ex.: padungis, padz irvėi, patvoris. Andra ord har inte ändrat stam trots prefix, t.ex.: ažūnis, pakėjos. § 18. Det mest produktiva sättet att bilda ord är suffixavledning. Substantiv med diminutiv betydelse bildade med suffix är mycket vanliga i dialekten. De bildas främst med följande suffix: a) -aitis, -aitė, t.ex.: avitaitė, bernaitis, kamolaitis, katāitė, k’aulaitė, ku’snelaitis, vuodegaitė, zilaitė. Diminutivbetydelsen känns inte längre av i orden bobātė ”barnmorska”, lopinaitis ”liten duk”, vištaitė ”plog”; b) -elis, -elė. Vokalen e i dessa suffix uttalas inte alltid likadant. Oftast är den lång och öppen, t.ex.: aslālė, ausālė, brolālei ”föräldralösa”, dugnėlis, jungėlis, mintėlė, šienėlis. Ibland uttalar dock samma dialekttalare denna vokal mycket kortare och snävare, nästan som ė, t.ex.: alksnėlis, beržėlis, beržėlis, dunksčėlis ”litet tak”, kalnėlis, paršėlis, vaikėlei, vuosėlis. Det är möjligt att denna varierande uttalsform är orsaken till att avledningar med detta suffix skrivs på två sätt både hos E. Volter (jfr: aglate 184, justiali 183, lakštial’o 185, tėvielio 183, žirgialis 184 och karvėlė 184, pūdeli 184, dzienietas 186), liksom hos K. Būga (jfr: Banalīs tetātė och karvjeljai, rišelis, vištel jai 26); c) -ėlis, -ėlė fogas till flerstaviga ord. Dess vokal är oftast lång och sluten, t.ex.: galu·stuvėlis, lopinėlis, malūnėlis, niekotėlė ”litet tråg”, šermukšnėlės ”blodrot” (även om man ibland också hör samma ord med den kortare suffixvokalen ė, t.ex.: kišk’ėlis, v a r g i n i ė l i s be kepūrės šoka; m a l u · n’ė l i s bīvo). d) -ikė, t.ex.: bobikė, kalikė, viščiķė ”en sorts svamp”; e) -(i)ukas, -(i)ukė. Det finns många avledningar med dessa suffix. Inget regelbundet mönster har kunnat urskiljas för när konsonanten i stamslutet före suffixet är mjuk respektive hård, jfr: arklūkas, bobūkė, danc’ūkas, galūkas, jērūkai, kac’ūkoi, k’aul’ūkai, kumelūkas, ku·snūkas, lazdūkė, linc’ūkė, linūkai, miežūkas, pagallūkai, pel’ūkė, pul’ūkai ”kycklingar”, rac’ūkai, sklimutūkai ”trissor”, vištelūkas ”kyckling”, žvirblūkai; f) -ulis, -ulė, t.ex.: bobūlis, dziedūlis, dzievūlis, ku mula, lie’tūlis, sesūla, vaikūlis; g) -utis, -utė, t.ex.: akūtė, cviekūtis, gurūcei ”smulor”, krukūcei ”skalbaggar”, ku·mūte, langučis, mergūtė, oškūtė, pirkūtė, ragūcis, sniegūte ”snödriva”, tėvūtis, vaikūcis. Följande avledningar med detta suffix har inte längre diminutiv betydelse: blākutės, ibland plākutės ”vägglöss”, rāgutės ”släde”, traukučis ”kramp”, trupūcis, turkūcis ”en sorts insekt”. § 19. Dialekten har ett ganska stort antal suffixavledda substantiv med en slags nedsättande betydelse. Bland de mer karakteristiska suffixen kan följande nämnas: -ėkas, -ėka, t.ex.: arklėkas ”mager häst, ök”, bernėkas ”pojke” (jfr de diminutiva, kärvänliga avledningar som bildats av detta ord 192 bernekūcis, bernekūlis), kumelėka ”dåligt sto, hölls som packhäst”, medžėkas ”dålig liten skog”, paršēkas ”halvgris”, vaikēkai; -ystė, t.ex.: durcištė ”dotter”, mergištė ”flicka, flicksnärta”, (jfr. mergiškaitė; dessutom säger man ibland också mergiščė, liksom mergišč'a, jfr. och två barn blev kvar: mergišč'a och bernekas). § 20. Olika substantiv med abstrakt betydelse bör nämnas; de flesta är av femininum. Deras vanligaste suffix är: -yba, t.ex.: geriba, jauniba, pikčiba, seniba. Utöver den abstrakta betydelsen kan dessa ord också användas konkret, t.ex.: seniba išmirė, jauniba paišvaž'avo ”de gamla dog ut, de unga flyttade iväg”. Vid sidan av -yba används ibland suffixet -ybė, t.ex.: kalčibė; -ysta, t.ex.: senistà ”ålderdom” (man säger senistai ger'aus'a in žemės sėdėc'); -uma, t.ex.: aklumà, degumà ”hetta”, drabnumà (hybrid.) ”smått, småaktighet”, gailumà, gilumà, gražumà, piktumà, platumà, riebumà, ša-usumà, senumà, šlapumà, tamsumà, tankumà, vėlumà. § 21. Det finns också många substantiv med andra betydelser och suffix: -ėjas (-ėjis) -ėja: audėja, malėjis, p’jovėja (p’jovėjų nėra; p’jovėjas samdė); -iena. Substantiv som bildas med detta suffix betecknar: a) kött från husdjur eller fåglar, t.ex.: jauciena, k’áulienà, viščienà, žu’sienà; b) en plats där vissa grödor växer, t.ex.: avižienà, grikienà, rugienà (rugienõs, rugienõ, in rugienų, rugienas); -ikas, t.ex.: karikas kàro, tupikas tùp’a; Avledningar med suffixet -imas betecknar en handling, resultatet av en handling eller konkreta föremål, t.ex.: dudėnimas vid sidan av kalbėjimas, gręndzimas ”stampat loggolv”, priunkimas ”gång”, prizdėjimas ”detsamma”, ti-simas ”böld”; -ynas, t.ex.: aglinas (agli:ni, agli:nà), beržinas, kvarkalinos ”grodyngel”, lazdinas ”hasselbuskar” (jfr. lazdà ”hassel”), mendri:nai, skruz-dėlinas, žolinas ”blomma, blommor”; -(in)ykas, t.ex.: aviinikas ”fårfålla”, darbinikė, jaucini-kas ”boskapsherde”, naktigoni-kas ”nattlig vallare, någon som vallar om natten”, naminikac ”någon som vaktar huset, husbonde”; -iškis, -ė. Med detta suffix bildas ord som anger människors härkomst efter plats, t.ex.: miež’oniškis, -ė, skauroniškis, -ė, skraiči’oniškis, -ė; jfr. de många ortnamnen med detta suffix: Dalgiškė ”bäck”, Dāubutiškės ”by”, Klaniškė ”äng”, Trainiškės ”åker och skog”; Ži:džiškės ”ängar”; -ojas. Med detta suffix bildas beteckningar på stjälkar från vissa växter, t.ex.: bul’bojei ”potatisblast”, grikojei, pupojei, vu’gojei (ibland också vu’ganojei); Substantiv som betecknar en person som utför en handling har suffixet -tojas, -a, t.ex.: artójas (ibland artójis), sáugotojas; -ulys: kosulis, kvėpulis ”andedräkt”, miegulis ”sömntuta” riebulei ”fett”, sopulis, spirulis ”envis person”; 13. Lietuvių kalbos gramatinė sandara 193 -tuvas, -tuvė förekommer framför allt i substantiv som betecknar redskap och bildats av verb, t.ex.: galąstuvas, klascituvė ”bruktuvė”, kultuvė, mintuvai, muš tuvai, setuvė, šautuvė ”skjutvapen”. § 22. Böjning. De flesta substantiv böjs både i singular och plural: pasailas ”vax, töm”, pasailai, vištaitė, vištaitės, žibtūkas ”tändsticka”, žibtukai. Dualis finns endast kvar som rester, se § 32. Substantivet málka förekommer endast i singular. Dessutom används singular ofta i dialekten i stället för pluralformer för att skapa en bildlig verkan, t.ex.: páris tovei (perbrendo) jãu įjùvas; c’a miežis neàuks, bùl’ba neàuks; bùs ir miežuko ir rugẽlo ”det blir korn och råg”, várpa rasipùtė, grūdas bira ”axet svällde, kornen faller”. § 23. Dialekten har ett stort antal intressanta kasusformer: 1. Maskulinum singular dativ har hela tre olika former. I dialekten används framför allt former med ändelsen -u: bérnu, sūnu, tēvu. I förening med prepositionerna lig, ik, po, pri(e)g förekommer ändelsen -i, generaliserad i substantiv med konsonantstam, t.ex.: šókom ik vãkari; po arimi akėjo; prabuvàu vis prig dárbi. Under expeditionen 1964 noterades även former med ändelsen -o: árk’lo dúoda avižų: bóba sáko kišk’o; ašmiršáu póno pasakic’. Dessa singular dativformer förekommer oftare i äldre generationers tal och i folkdiktningen. De är ovanligare i vardagligt tal33. 2. Plural dativ för alla stammar har ändelsen -mu, t.ex.: akimu sveika; mėtamu samdo; reik’a tomu visómu trimu mergištému; reik’a dovanóc sesùtėmu, bról’amu; vaikámu aina kap iš dúmo ”barnen (arbetet) går mycket bra”; seniemu žmonėmu reik’a pasilséc34. Ibland (möjligen på grund av påverkan från standardspråket eller andra dialekter) förekommer även formerna: mergóm, vaikám. 3. Äldre, längre former av plural instrumental med -mi har i regel bevarats endast hos i-stammar och substantiv med konsonantstam, t.ex.: akimi įnėrėme in mani; su trim akimi; ir tas griauža dancimi, ir tas; išėjo su dukterimi; šlaunimi vadzina. Singular instrumental hos dessa stammar har övergått till ia-stammen (maskulina substantiv) eller io-stammen (feminina substantiv), t.ex.: ak’u negalėj žuréc; su dùkter’u búvom; dunc’ù griež’a. 4. Plural inessiv har ändelsen -sa, t.ex.: tu mán žal’à aki·sà; ašarosa buvau; pac’uosà, geresn’uosà daiktuosà; o kas tuosà kalnuosà?; vienuosà namuosà pãmuse tėvu’; vaikuosà (kartu su vaikais) gi’vèna nu’nai; žūsi’s būna vandenuosà 33 Se J. Lipskienė och A. Vidugiris, Apie vieną dzūkų tarmės daiktavardžių vienaskaitos naudininko formą, ”Lietuvos TSR Mokslų akademijos Darbai”, Serija A, t. 1(20), Vilnius, 1966, s. 205—208 för en utförligare behandling av singular dativformer med o och deras användning. 34 I den närbelägna Ramaškoniai-dialekten (Varenava distrikt, Belarusiska SSR) har ändelsen -mu bevarats endast i i-stammar och former med konsonantstam; jfr. J. Šukys, Būdingesnės Ramaškonių tarmės ypatybės, ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, t. 3, Vilnius, 1960, s. 481. 194 lite, jag är född i Miežonys. Formerna i singularis i samma kasus är: mėdzi· ”skog”, pilvi, pirk’oji, pusėi, šali. 5. De vanliga pluralformerna av illativ slutar på -na: akišna, kapuosna, trušošna, šitošna, pirk’ošna. Kanske upprepas n(a) ibland före pluralens illativ enligt singularens illativ (jfr rañkon, šulniñ, prašosi nakciñ ”till övernattning”, unksnėn), eller av någon annan anledning; jfr: inliñdo mā namuosnan; užliñdo spal’uosnan ir pramiegójo; šalísnan aina, sustāto tok’ósnan at’ósnan; atvaž’ūosi sveč’ūosnan; stāto vartūosnan. Ibland används illativformer i stället för inessiv (t.ex.: tañ pulkālīn (ir pulkēli·) mā rādnas brȯlālis; rudenīñ atvaž’āu; mā pači karč’mōn gār’a; sēdz’ lape namēl’uosna ir sāko), medan inessivformer används i illativisk betydelse (t.ex.: ais’ū dar Bieč’onisā ”jag går nu till Biečionis”; dar tūžguosa nevaž’uoja). I vissa fall används illativformer även i stället för andra kasus, t.ex.: āusīsna šālta; kōrtosna grōja. 6. Endast en singularform av adesiv har noterats (tiēvip būvo su·nūs), medan det finns fler former av singularens allativ, t.ex.: kap aš nuveinu Butrimóp, tai apdairāu (apžiūriu) itū·; galóp dagais ”kommer fram till slutet”; ir net galópi (ända till slutet); prieng’a vaikų krikštóp; sududēna, kap skaudz’āu krikštóp ”de kommer överens, kommer fram till en lösning (om att föra barnet till dopet) så snart som möjligt”. § 24. 1. Formerna av konsonantstammar och i-stammar varierar mycket. Äldre ändelser hos de nämnda stammarna bevaras ofta ännu i genitiv singularis, t.ex.: dukterės, seserės, šunės jämsides med dukterės || dukterės, || dukrės, seserės || sesuvōs, stūomen’o, šunies, vānden’o. Ändelsen -es bevaras ofta också i nominativ pluralis av dessa ord, t.ex.: dūres, duntes, sāseres, šunes, žūses, žmones vid sidan av žmōni·s. Ortsnamn med suffixet -ones har genomgående bevarat denna ändelse: Beč’ones, Miež’ones, Pošrōnes, Skaivōnes, Skraič’ones. Med ändelsen -es uttalas ofta även ortnamnet Rimāšes, som har en helt annan stam, och betyder ”Rimašiai”. Andra ord används däremot oftare numera med en ändelse av (i)a-stam: akmenai, ašmenai, duntai, piemėnai, smegenai, stuomenai, vagei. Även formerna av andra kasus hos de nämnda stammarna varierar; jfr nominativ singularis: duk-tėl||dukrė||dukra, duncis||duncis, debesis, mėnesis, sesuvā, sesuōi, stuomuōi; instrumental pluralis: su sā duktēm||dukterimi och så vidare. 2. (i)u-stammen har drabbats hårt. Vid sidan av äldre former (t.ex.: medūs, su·nūs, žmogūs, medaũs, sūnu·s) vinner nyare former av starkare stammar allt stadigare insteg (t.ex.: karāl’o, mādo, žmōgo, pietai, su·nai, su·nais, turguosa, turguosna). 3. Det finns också ganska många ord i dialekten med andra stammar, som genom sin stamfinal skiljer sig från motsvarande ord i standardspråket eller andra dialekter, t.ex.: blakscinis ”ögonfrans”, cibul’a ”lök”, jurginā ”dahlia”, liepas ”lind”, riešucis ”hasselnöt”, tulžis ”galla” och så vidare. § 25. I dialekten finns ganska många enskilda ord eller former med annan betoning än i standardspråket, jfr: netoli kaim:na’i; ir dar blizga kau- 13* 195 mjölk; ber om kött utan ben; för mig spelar det ingen roll (likgiltigt) om den andre är litauer eller letter; en planka i plogen; han gav ett sådant knyte av blånor, och var är de där nycklarna; mitt spann är stort; i trädgården finns blommor: han hade ett gevär och slog sönder det; när han skjuter med geväret; båda föräldrarna; det blir för föräldrarna; köpa tuartar, en dörr; fullt i boden av sparvar. Diminutiva och affektiva avledningar har i singular vokativ ibland betoning på stammen, liksom i andra västliga dzūkiska dialekter, t.ex.: brólukai, gáidulė, súnulį, vaikeli; kárveli (=kalveli), méistrelį, nukalk lenc’ų-želį. Ibland får pluralis ackusativ av substantiv med cirkumflexbetonad stam accent på ändelsen, i analogi med formerna av substantiv med cirkumflexbetonad stam, t.ex.: aguonàs, ark’lus, galvàs, grūdùs m.fl. Adjektivet § 26. Ordbildning. De mer karakteristiska adjektivsuffixen är: -ėlis, -ė t.ex.: ažusmigėlis (sömnig) barn; patrūkėlei (trasiga) kläder; -ickas, -a, ibland -uckas, t.ex.: balcickį (mycket vita, småvita) smågrisarna springer omkring; atāj įjuodzickas (mycket mörknad, svart) nug dárbo; en liten gård; smala ängar; de sjunger korta sånger (mer sällan hon lämnade barnen små, som gödsel). Fler adjektiv av liknande bildning har registrerats i litauiska dialekter i Belarusiska SSR, till exempel kring Rodūnia (jfr núogickas, pilnickas), Lazūnai (jfr mãckas, simplickas ”ganska svag”), Zietela (jfr gãritkas, grinitkas, žãlitkas m.fl.35 -(y)kščias, -ia, t.ex.: ažuperni-kšč’as; bulikščėi (forna tiders) arbeten, det är inte som nu; kadáinikšč’os (forna, gamla) olyckor (jfr förr levde människor på ett annat sätt); perniškšč’as; jag minns inte de gamla tiderna; gårdagens mjölk; -inis, -ė (ibland -ienis), t.ex.: arklinei piem enai; havregryn; mejtade precis förut; där finns en sten; kvarnsten; och han drack ur en skopa; kärringarnas barn; en benig sko; en ko på ängen; en träsked; en litauisk sång; och stoppar in lerskärvor åt honom; föräldrarna möter henne hemma; främre och bakre hjul (jfr ažac’a ”bakdel”); den gamla dog för några år sedan; då var det hemtillverkat; ett gammaldags ord; en tvärslå; glasögon; en skinnmössa; -ingas, -a, t.ex.: stor (läggningsvillig) höna; och ligger på rygg, odödlig; hon var inte särskilt klok; hon var en mycket god berättare (en god berättare); flickan är mycket händig; 35 Beträffande dessa avledningars suffixursprung och ordbildning, se P. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius, 1943, s. 123—124; J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, t. II, Warszawa, 1963, s. 273. 196 -iškas, -a, till exempel: itai gūdžiškas (icke-litauiskt) žōdzis; juōkiškas (varken det ena eller det andra, löjligt) dárbas; -uvas, -a, till exempel: anksčiuvas||unksčiuvas; rūpeslīvas ”omtänksam”, vė- livas; -(i)okas, -a, till exempel: senōkas, senōka ”ganska gammal”, šlap’jōka; -okis, -ia, till exempel: vienōkis (likadan, likartad) dárbas; itai nevienōkos kalbos; -oktas, -a, till exempel: nevienōkta galvà ”(människors) olika förmågor”; č’a visur vienōktas daiktas ”här är allting likadant”; dvējōkta, trejōkta žēmė; -otas, -a; -uotas, -a, till exempel: skäggig, puckelryggig, lövig, bukig; stenig, ådrig, vidjig; -ukas, -ė: mažūkas, mažūke, mieliukas, nedzidūke, jämför också mažukūl’ūke (alldeles pytteliten) būvo viena dukrė; -(i)ulis, -ė, till exempel: dzidz’ulis; karvėlė mā margūle; jämför också tókīs mažūkulīs būvo vīras; -uostas-suffixet förekommer endast i ordet miegūostās paskėlė; -ūklis, -ė, till exempel: människan var god, ci(g) girtūklis; itas bērża svirūklis; -utis, -ė, till exempel: jaunūcis, gražūcis, nedzidūcis, sveikūcis, sveikūtė; -u(i)tinis, -ė, till exempel: paskuicinė, pirmuicinis, viršucinis; § 27. Böjning. Komparativen av adjektiv bildas på samma sätt som i standardspråket: jaunēsnis, plonesni, senēsne, skaudēsnis ”snabbare”, storesni, strukēsne ”kortare”, tolimesni, viresnis, viresnė (med bibehållen betoning från grundorden tōlimas, vīras). Superlativen bildas på olika sätt. De vanligaste formerna har suffixet -iausias, -ia: dzidz’aus’as, ger’aus’as, miel’aus’as, vīr’aus’a. Dessa former förstärks ofta ytterligare med pronomenet pats eller den slaviska partikeln nāi: pāc dzidz’aus’as, pāc sen’aus’as, pāci sen’aus’a; nāi ger’aus’as, nāi skaud’aus’as ”snabbast”. Ibland används även adjektivformer i komparativ tillsammans med pronomenet pats (till exempel: aš pāc vīresnis; tōi būba pāci senēsne) med superlativ betydelse, liksom kontaminerade former, till exempel: geresn’aus’as (jämför pac’uosū geresn’aus’ūosa daiktuosa gi’veno pōnai). § 28. Rester av pronominella adjektiv förekommer huvudsakligen i folklore, särskilt i sånger. Pronominella former används mer sällan för att namnge djur, beteckna åkrar eller i vardagligt språk. Vanligast är nominativformer i singular; former i andra kasus är sällsynta, till exempel: Aštrāsai kālnas, ciesiōj rankā ”högra handen”, Dzidzīsai pūšinas, dzidesnīsai aina aštuntōn klāsen, o jaunēsnisai, ketvirtōn; Gilāsai ”dike”, jāunesnēj prirīnko skaudz’āu; kair’ō rankā; Keršōj ”ett kons namn”, Margōj ”detsamma”; Jurgēli, gi tu grāžasai; mielasai bernēlis; nevērk, mā mielōj; Platāsai ”dike”, Plac’ōj ”åker”, sunk’ōj ligā kap niūemė; tai mā brolāl’o šivasai žirgēlis; o tōj trec’ōjoj – mā radn’aus’oj mergēle; viresnēj turēj, o 197 den yngre slaktade, min svärfar, min gamle far: då kastade modern över den högra axeln, och fadern kastade över den vänstra axeln § 29. Bland kasusformerna kan nämnas instrumentalformen femininum singularis, som har maskulin ändelse -uom, t.ex.: med jaunūom (den unga) aina põdrūškė (brudtärna); paci apsiuvers’ū (på avigsidan) margūom degužėli, o dukrēbli karčiūom apušėli (ibland hörs det som mergūm, karčūm). Endast undantagsvis sägs former med -uōi: jū margūōi vadžink. § 30. Vissa adjektiv eller enskilda former av dem har ändelser från andra stammar än i standardspråket, t.ex.: pagirdė gardū (med gott) vanden’ū: drūti (starka) rankā; lyckan blir kort, skarp (träffsäker); kur nāuji cie(i) juodu’s kailinei. Räkneord § 31. Ordbildning. I den särskilda dialekten skiljer sig ordningstalen i sin bildning från motsvarande räkneord i standardspråket, t.ex.: dū, dzu; men añtaras, antarā. I stället för añtaras, -ā används ofta pronomenet kitas, -ā, jfr: hur många år? — kici ”andra”; född under det trettionde året. Övriga ordningstal bildas huvudsakligen av grundtal med suffixet -tas, ta, t.ex.: piñki: piñktas, -ā; šešti: šeštas, -ā; sepcini: sepcītas, -ā; aštūoni: aštūontas, -ā (oftare aštūntas, ā); dešims: dešīmtas; vienūolika: vienūoliktas, -ā; dzūlika: dzūliktas, -a; piñk’ōlika: piñk’ōliktas, -a; dzūidešims: dzūidešimtas. Räkneorden trātas vid sidan av trāc’as och ketvirtas har sannolikt bildats av kollektivtal, jfr traji, ketveri (med vokalväxling i suffixet). Kollektivtal ”5–9” bildas vanligen med suffixet -eli: penkeli, šešeli, sepc’neli, aštūoneli, devi’neli. Endast ketveri, kėtver’os har suffixet -eri. Med suffixet -eji (efter palataliserade konsonanter -aji) finns dvejį, dvėjos, traji, trājos, jfr dessa räkneords fossiliserade neutrumformer: skirkis, žēme, ingi dvēja, o tu, dungāu, ingi trāja. Kollektivtal bildas i allmänhet av kollektivtal eller grundtal med suffixet -(e)tas (ibland -atas), jfr: dveji: dvātas (< tvåtal), trāji: trājatu· barn har; det fanns fyra hästar och åtta vagnar; piñketu· barn lämnade (kvarlämnade). Bland bråktalen med pus- kan nämnas: pusāntro, pusantarōs, pusantarū, puspiñkto, puspiñktū med flera. Övriga avledningar av räkneord har adjektivisk betydelse, t.ex. de med suffixen -okis, -oktas, se § 26. § 32. Böjning. Grundtalen du, dvi, liksom abudū, abidzū, bidrog till att dualisformer även hos andra ordklasser bevarades. Av dessa räkneord används oftast ackusativ, t.ex.: jag har redan tvåhundra barnbarn; de två bröden bakade jag; två nätter och två dagar dansade, drack och sjöng de; jag ledde iväg båda barnen. Substantiv med dualisens nominativändelser förekommer betydligt mer sällan, även tillsammans med räkneorden du, dzi (eller abudū, abidzū): två döttrar dog; ofta- 198 …are: vet inte vem som ännu har gjort något; går i femte (i femte klass). Genitivformerna av räkneorden du, trus är ofta förkortade, t.ex.: in dzviei bus namas; dar aš ais’u až trieji kalnėlu greta paprašė dzvieju, triju žmon’u. Formen triej (och inte *trij, jfr trijų) har troligen uppstått efter mönster av dzviei, jfr dvieju. Maskulina pluralformer av ackusativ av olika räkneord har oftast ändelsen -is, t.ex.: trejis, keturis, penkis, sepcinis, aštuonelis, devinelis. Former med ändelsen -us är ovanliga: aš dvejus metus pas jų veilk’du; šeš’us šimtus prabuvaū (jag spenderade). Vid sidan av de adverbialiserade inessivformerna i plural (audž’a dzviejuosa daiktuosa; trijosa pišk’osa buvaū) används mycket ofta de adverbialiserade formerna: tai ani·s išai dzviesa; dzviesa trisa gano árbl’us; visi draugėi: pink’uosa, šeš’uosa. Former med samma betydelse men av en annan typ är de stelnade formerna: senei dzvieju (två och två) būna; ani·s ti· triju (tre och tre) būna. För dialekten är temporala illativformer (både av räkneord och av andra ord) mycket karakteristiska, t.ex.: giū šeš’ósna, sepcin’ósna ūarom gànevon ”vi driver boskapen till betet klockan sex, sju”, jfr atvaž’ūn ne-dėl’on. Pronomen § 33. Viktigare särdrag hos de genuslösa pronomenen aš, tu och det reflexiva pronomenet savęs: 1. Genitivformerna i singular av de genuslösa pronomenen aš, tu är av två slag: sakīk, nėra mani namie bredvid in (ant) tavi tėvālīs guli, o in (ant) mani ràgena. Även formerna av det reflexiva pronomenet förekommer i två varianter: dāu nok savi; atvarinēja nok savi; terpui savi dudēna. I stället för standardspråkets former jūsų, mūsų har dialekten kortare former: jūs, mūs, t.ex.: ar tai jūs dvuratis; oi, koki jūs dėgus (heta) blinai; č’a mūs kiemas (by); o kam mūs piemenai negāne. Ibland sägs även mūs, t.ex.: tu ne mūs mūcina, tu vilkas. 2. Dativformerna i singular av de genuslösa pronomenen aš, tu och det reflexiva pronomenet är mán, táu, sáu. Dativ i plural har två former. De vanligaste har formanten -mu, t.ex.: brūngei mùmu aps eid zis (kommer att kosta) alektrà; aš jāu jùmu tu· giesmi· giedōjau; nieko mumù nepadarė; mamaitė mùmu nepāsa-koj; kam mùmu ėsė, kam mùmu gārcė; mer sällsynta är former med -mi: padenā-sim mės visās bēdās (förluster) jùmi; aš jumi prigamins’u gardz’āu; kadù mùmi minė lintis. Det kan också nämnas att inga besläktade pronomen med -mi har noterats; alla har endast -mu: ir ti: vėl, karvėlis jiemu gieda; gražū pazdairic’ ir kici·mù parōdzic’; tōmu visōmu trimu mergištemu, tōmu mergōmu nėra kur dēcic; ir mùmu paciemu reik’a. Ibland används även den kortare formen ciem ož’ūkam liepė nieko namō nelāisc’. 199 3. Ackusativ singularis av de personliga pronomenen aš, tu och reflexivpronomenet är i regel med en kort vokal i ändelsen: nuvešk ir manį; ãnas ir dudėna: ataidžikit pas manį; tavį panešõs (farfar). Ibland används också förkortade former, t.ex.: kūgi ažūveikė (förtjänade) dukte pas tãũ; vienas ingi sáu, kitas ingi sáu tįs’a; mań sesula pap’jóvė ažu višogų kupkėlį. (puoduka): šešis pas mań. Ackusativformerna i plural är likaså av två slag: aš jùs pažināũ; mùs niuvezė Šal’č’nį kan tadù; du pas mùmìs nakvój. 4. Instrumentalisformerna i singular har ändelsen -im: su manim nieko nebuvo; su savim vadž’ója; instrumentalis i plural — med -mi: su jumi vaikšč’oi, dár ir mergáitė. 5. Inga lokativformer (inessiv och illativ) av dessa pronomen i singular har noterats. Vanligast förekommer pluralformer av allativ, använda i adesivisk betydelse, t.ex.: žmonės musum dudėna prastai; jù sumūp miškas, o musum mādžas vadžinase; ataidžinėja musumūp; mu-sumūp uisaipe žmonės mūka (tala). Även andra former av detta kasus förekommer, t.ex. utan -p: c’a musum gudai (belarusier) aplinkui; utan -m-: buvo atāji: mūs up, a jùsumūp nebuvo. Betoningen kan också ligga på stammen: strol’ū (stares) būna mūsum||mūsum. Ibland används även adesiv singularis, t.ex.: būvo manim susirinki; manim i-rà žmon’ū; manip i-rà širdzis kuarā (osunt); manim sepcin’os dūš’os (personer). Ibland har även dativformer i plural med -mu en betydelse som ligger nära adesiv plural: būvo viso mūmu. § 34. I stället för litteraturspråkets personliga pronomen i maskulinum och femininum jis, ji, jie, jos används i dialekten vanligen nominativformerna ãnas, anà, ãni·s (mer sällan ãries, ãni), ãnos: ãn as ne tep dūmoja; anà nieko nebij’o; ãni·s visi c’à būna. Dativformerna i femininum singular har en annan accentkontur än i litteraturspråket: jei aš nieko nesak’āu; nedūk tu tai mergistei nieko. Dativformerna i maskulinum singular förekommer ibland med -i: jãmi tai c’à gerai; ãni·s ir tãmi (till den) šipulukus drož’a; men oftare: jām, tām. § 35. Många demonstrativa, determinativa och relativa pronomen har fortfarande bevarat bestämda (eller former med den emfatiska partikeln -ai) nominativformer, t.ex.: su kiom anasai važ’ūos; a anie i ti· kur’ ažusturėj; o kur’ cie i raktėlei; ir paždarė tój paci dukrėla; tai ir tusai (den där)³⁶ sakė: ti· icia i³⁷ mūs lūkai; kurisai ataina žmogus galvón; kur’óji itep sakė; kurie i Vil’ni būna, ciemu gerai; šitój mergáitė labai rankinga. Ibland förekommer också fortfarande den feminina formen av det personliga pronomenet 36 Formen tūs ”den där” förekommer allmänt i västra dzūkiska området kring Alytus, Lazdijus, Veisiejus, Daugai m.fl. 37 I formerna itas, ita, itokis, som används av många östliga och västliga dzūker, utgörs det andra ledet av pronomenet tas, ta, toj eller tokis, toks, tokia, och det första av pronomenet is ”han”, som utan det tillagda i fortfarande används i dag kring Lazdijus, Rudamina, Šventežeris m.fl.; om bildningen av formerna itas, itokis, jämför även J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, Rīgā, 1951, p. 537. För en annan förklaring av dessa formers ursprung, se E. Fraenkel, Der Stand der Erforschung des im Wilnagebiete gesprochenen Litauischen, „Balticoslavica“, t. 2, p. 25. 200 Den bestämda formen av singular nominativ jōi (vid sidan av anà): jōi dar sērga; kūr jōi pragaišo. Obestämda pronomenformer är ändå vanligare (med undantag för anasài, anói): ti. įtos naminės bitės į-sivedė; kok’à būicis, tokis dárbas; oi, mani gāne nežin’à kas tokis; džienu· tók is, vakarì kitókis; aš pàc būwàj ti· vit visos (alla, ända in i minsta detalj) būna vištaitės; kap kuris žōdzis tokis pac; kokiẽ perēdai būvo. Instrumentalis singularis av båda genus har ofta olika former: obestämd och bestämd, till exempel: įtuom keliù (gående) kiēmas in kiēmo; šītum kelù aikite; visi išdžāugė juōi (av flickorna); kuri pirmā pri-rinksite (bär), su tūoj žēni’s·uos. § 36. I dialekten används ofta genitivformerna av de possessiva pronomina mānas, tāvas, sāvas, vilka också fyller vokativens funktion, till exempel: c’a mānas tēvėlis; o kur tavà momà? tēvėli mānas, radnàsai mānas, pasėki line’lūs ant manōses žemēlas; rutēles mānos, žal’ōs’os mānos, kas jus c’ā sėjo, kas jus ravėjo; mani vaikēlei, savì vargēlei; vūsvēli mānas, stēnasai tēvėli. De possessiva pronomina mano, tavo, savo är mindre vanliga och förekommer vanligen i folkloren, till exempel: māno ūlnu· dērp’a, māno mėsù vērda; tāvo momōs neprasīš’u (vid sidan av tavōs momōs). Med substantiv i nominativ och andra kasus används oftast formerna ma, sa, ta av possessiva pronomen, till exempel: prižadėjai, ka būsi, mā žino-nà; mā tēvas be sā momōs augo; anà padarē gražū linù sā dukterei; aš tā motkù ragėjau; su mā su’nùm blogai būvo; džieve mā. § 37. I stället för standardspråkets possessiva pronomen jūsiskis, mūsiskis eller formerna jūsų, mūsų används andra former i dialekten, jämför: ir jūsis kap kuris žōdzis kap mūsis; mūsis ir buc’ nebūvo; mūsis nùlekė labai smagēi; ir mūsis (son) röker inte. Nominativformen i femininum singularis är bestämd: mūsēj ūṭarka (tal) varken dansar eller sjunger. Färre former av dessa pronomen i andra kasus har belagts; jämför plural nominativ mūsei vaikai nepažįsta (förstår inte) på litauiska; plural lokativ mūsen kiemi negieda. I övrigt används de korta formerna jūs, mūs oftare: jag äter inte ert bröd; våra kor var bundna. § 38. Vissa personliga pronomen i dialekten har, utöver maskulina och feminina former, även neutrumformer, till exempel: ānas visa susrinko ir išivėžė; c’a vic visa (alltihop, alltsammans) izdž’uvo. De relativa pronomina kiekas, tiekas och deras övriga former bör nämnas, jämför: kiekas mātu· c’a bu·nù; kiek in dangāūs žvaigždāl’u·, tai ciekas in žēmēs ski·lāl’u·; kiekù būvo (sått), paizdž’uvo vic visa; anà cиеku neažuveiks, kiekù ānas. Verb § 39. Ordbildning. Betydelsen hos vissa dialektala verbprefix skiljer sig från standardspråkets. Dessutom finns det i dialekten ett och annat prefix som inte alls används i standardspråket. 201 I dialekten är verb med det för östlitauiska karakteristiska prefixet ažu- mycket vanliga, mer sällan až-. Prefixet až(u)- ersätter standardspråkets už-, t.ex.: bóbos suskrido (sprang samman) och ažūdáužė vargarna; āvi ažukonnéueikė vargen; ažūrišų små; från ladan ažūsdegė; hon ažbėgo hem. Ibland används prefixet ažu också i stället för andra prefix i standardspråket (ap-, nu-, pa-, pra-, pri-, su-), t.ex.: hon ažūsvèrkė kraftigt; och farfar ažūsièmė fångade ålen; in dviej arkl’ų förde han lin (körde bort); ažūsèmė en hink vatten; ažūvėrkė den unga frun ”den unga frun började gråta”; ville ažūspjāuc’ ögonen (spotta i dem); ville ažutūrėc’ (hålla kvar) hunden och det här äppelträdet; inte en enda gång blev jag sjuk (blev inte sjuk). Prefixet už- är mycket ovanligare, t.ex.: när han reste sig, då arbetade han också. § 40. Även de betydelser hos andra prefix som skiljer sig från standardspråkets eller är ovanligare bör nämnas, t.ex.: ap-: apenėjo (gödde upp) gödgrisen; apkrėsk (gräv ut) åt mig; hon var obegåvad och apliko (blev kvar, oförmögen); molnen apsilādža (sjunker) lägre; drick inte, för du apsivėrsi (kokar över) vargen; aversū (jag ska välta) en stock; at-: allt är àtrinkta (berättat), det finns inget mer (mer); jag satt av tiden; in-: inlijo (det regnade ut, det regnade in) kraftigt på mig; in ritōjaus insikel’a (steg upp) husfrun; inskrido (flög iväg) hon till ett annat land: var smutsade du ner dem (kläderna); svamparna måste kokas ordentligt; iš-: isidairė (såg) en köpmansvagn; išmiñc’ (komma ihåg, minnas) kan jag inte; (kämpade) den ena besegrade den andra; išteks (räcker) att skriva, man måste gå och arbeta; alla isidžaugė (gladdes) åt honom; isodzino (satte upp) på den bruna hästen; jfr en liknande form upptecknad av E. Volter: ir iżdėsim in galvos (184). Prefixet iż- används ibland i stället för už- även i Lazūnai och Zietela; nu-: ik smėrci nūdāužė ”slog ihjäl till döds”; farfar numaiņi sā adziež’u ”den gamle bytte sina kläder”; jag funderar på var så många människor tog vägen; haren nusisālino (gick undan) och vill inte prata med dem; pa-: vi hade ännu inte bränt färdigt; vargen paėdė (åt upp) killingarna; barnen pagirdo (hörde, fick höra) vad fadern sade; elden hade slocknat; āni’s pāgulė (lade sig); farfar och farmor pāmirė (dog, gick bort); benen har redan ruttnat; han parāusė (grävde upp) potatis; de satte sig i skuggan; pojkarna pās mušė (slagsmål); pra-: barnet prabūdo (vaknade); pravārė (drev bort) vårt regn; det går inte att praskaitic’ (läsa igenom, läsa lite); pri-: juvret pribūs (sväller): när man har vant sig, då går det bra; det sväller upp, då gör det ont; och rågen priskūrdo; su-: så måste man subūc’ (leva, komma överens), lādu anas sūgrįžė (vände om) sina hästar; alla hästar sūšlūbo (blev halta); vem som helst som minns allt, kan jag inte nämna; det måste sulāisc’ (vässas) 202 dalgi·: du lägger ihop vesėil’u· ”de kom överens, talade ihop sig om att gifta sig”; vaikas jau subūdo (vaknade); anà susvėikino (hälsade) bróli; Förutom de nämnda används även prefix av slaviskt ursprung i dialekten: da-38, raz-, pad- (mycket sällan), t.ex.: hu·nai sunku dabūc’ (överleva till slutet); cie k negerumės mumi dadarė (gjorde); dadęgino (brände upp) in ugnieš: daėjo ingi krūmu·; daėjo (kom fram) ingi mar’as; ot, dapāsakojo (berättade om) jei anà; ir daródė (visade) jiemu; ir vandeni· d asiek’am (når fram); geten daskrido namó; rasākėm (berättade) allt; barnen razbėg’ójo (sprang iväg, for iväg) till staden; rāzvertė (välte omkull) alla böcker; raskaitic’ (läsa igenom, räkna ihop) kan; den unga padāugo mēdž’as ”en ung skog växte upp”. § 41. Ett mycket karakteristiskt drag för dialekten är att prefixet pa- också kan läggas till verb som redan har prefix, oavsett vilka prefix de än har, jfr: ap-: alla pojkar gifte sig; at-: litauerna hade kommit; ažu-: de besatte fältet (planterade) medž’u (med skog); in-: vargen kröp in (trängde sig in, smet in) i boden; iš-: alla hade gått till arbetet (gick iväg); plöjde upp (plöjde) ängarna; torkade ut (torkade ut) brunnarna; vargen fångade in (fångade) alla killingarna; högg ner, körde bort skogen ”högg ner, körde bort skogen”; räven kastade bort (kastade ut) sillen; alla blev rädda och sprang iväg ”alla blev rädda och sprang iväg”; alla dessa sånger skrev han om; nu-: de försvann härifrån (strövade iväg, skingrades); högg av (skar av) huvudet; de unga sprang iväg till Polen ”de unga skingrades, for iväg till Polen”; hon kastade ner allt (sädeskärvarna); de röjde bort skogen ”högg ner skogen och ödelade den”; tog av, drog av kläderna ”tog av, drog av klädesplaggen”; pa-: skördade (skördade) åkrarna; så många hus brann ner ”så många hus brann ner”; de gamla har redan dött (dött); där köps det; alla band ihop (band ihop); per-: jag har lärt känna många ”jag har lärt känna många”; pri-: samlade en börda av mossa (samlade); sommargäster från Poškon’ai, från Padvar’ai; raz-: de samlades och skingrades (skingrades); su-: alla samlas (samlas, kommer samman); gamla och unga, alla samlas; hon gav dem (gav dem); jag vill binda ihop den ena med den andra ”jag vill binda ihop den ena med den andra”. Endast exempel där pa- skulle ha lagts till verb med prefixen pra-, da- har inte noterats. Enstaka exempel har också upptecknats med ett andra tillagt prefix pri-: glömde bort, kommer inte 38 Om prefixets da- ursprung, se В. Мажюлис, Происхождение приставки da- в балтийских языках, „Вопросы славянского языкознания“, т. 3, Москва, 1958, p. 127 tt. 203 skāudž'ei (snabbt) galvōn. I det nämnda exemplet kan prefixen pri- och pa- ha bytt plats. Det andra prefixet har troligen uppstått mekaniskt i Dieveniškių-dialekten efter slaviska språk, särskilt vitryska, som en formell markör för perfektiv aspekt39. Vissa av de anförda prefixverben är morfemiska kalkeringar från slaviska språk, t.ex.: ažusiškc’, apriškc’, praskaicic’; jfr motsvarande vitryska: захвараць, абабраць, прачытаць; ryska: заболеть, оборвать, прочитать m.fl. § 42. Bland de mest karakteristiska och mest utbrett använda suffixverben i dialekten finns avledningar med suffixen -inėti, -dinėti och -dyti. De har oftast prefix. 1. Avledningar med -dinėti: a) infinitiv: kišk’ei ėmė veick’, atkadzīnėc’ dziedo (diedui) duris; imsi išgerdzinėc’ ir išlaidzīnėc’, tai nebusi (negyvensi); prisprė vargas, tai pamirždzīnėc’ reik’a giesmelas; reik’a pradedzīnėc’ kū kalvėk veick’ ”räven började arbeta, öppna farfars dörr; du kommer att börja dricka och gå ut, då kommer du inte att leva; nöden trängde sig på, så man måste glömma sångerna; man måste börja göra något”; b) presens: jag och hjärtat håller på att dö; jag försöker skaffa pengar; jag blir ofta sjuk; var väljer du att bo – i Dzikelė?; varför lämnar du mig?; en människa förlorar en lätt skog; barnet är i sjunde månaden, men är nära att dö; fadern knaprar bröd och salt; vi brukar köra bort hö; på vintern lämnar vi honungen åt bina; var bor ni?; blinda tiggare sjunger åter; de börjar redan blomma; gästerna sätter sig vid bordet; de står i farstun. c) preteritum: och jag tjänade åter och gav tillbaka åt den människan; jag drog ut med hela bunten; då grät jag över den där; jag glömde alla mina tankar; som ett lätt regn strilade det; hur hon vaknade (levde); först hade vi vävt tyg och tog det från ängen; de kom till oss; bröderna skötte om små schakaler; förr levde människor på ett annat sätt ”förr levde människor annorlunda”; d) futurum: jag ska börja; jag ska påminna er om mina tankar; jag ska rinna, så att... du inte säljer den där kojan; gå till Vilnius, där tjänar du bättre; vi ska snart få mer; kanske kommer jorden att fördelas; e) imperativ: hjälp mig att tvätta; gör det, tjäna pengar, så får ni mer; f) particip: ibland är det av ett enda stycke, ibland är det hopsvarvat (svarvat); handtaget är svarvat av ben; 39Verb med suffixen -inėti och -dinėti, som har två prefix, har belagts i Zietelas dialekt, jfr. ”Lietuvos TSR Mokslų akademijos Darbai“, Serija A, t. 2(11). Vilnius, 1961, s. 229. 204 g) halvparticip: ir šoka kiškučis vis pasimirgdzinėdamas (medan han blinkar); människor pereidzinėdami prašė čilto (om hjälp). 2. Avledningar på -inėti: a) infinitiv: raik’a prisidarinėc’ būl’bu: jag vet inte vad razsakinėc’ (berätta); han började sakinėc’ pie (om) kriget; b) presens: jag tar inte nepažurinėju (vill inte ha någon annans); han nedagalinėja (är sjuk) sedan länge; jorden paskilinėja (torkar och spricker); var och en atganinėjam (vi tar igen) sina dagar; prisidarinėjam būl’bu ”vi skalar potatis”; människor apžurinėja (tittar på) nu; han sätter sig bredvid och kalbinėja (pratar med); nu suvarinėja (driver ihop) en sak med en annan; c) preteritum: vad jag sakinėjau (berättade) för er; systern acakinei till dem; brödet sprack (spricker); vi adavinejom (gav tillbaka) allt; sakinėjo (sade, brukade säga) att det visst finns pengar nedgrävda här; d) futurum: jag pavarinėsu (ska driva på); prisidarinėsim potatis i kväll; barnen pavarinės (ska hämta och passa) korna; c) imperativ: čik neacidairinėk atgal’on ”titta bara inte bakåt”; neišsakinėkit (säg inte), kap vadsina. 3. Avledningar på -dyti: a) infinitiv: man måste bete sig väl mot katten (uppföra sig); potatisen gick ut för att plocka ur gropen; det finns ingenstans att välja tankar; b) presens: aš likdāū (blir kvar) med små barn; neažusimdāū dudėnimu (sysslar inte med prat), gå ut; räven ger tillbaka , hon gick in i affären; han kommer ofta till oss (kommer förbi); så mycket av hemgiften faller på (tillfaller); hon kom till mig ”hon är här, moster kommer till mig”; fadern kom och tog emot (tar, tar emot) barnen från faddrarna; på lördagen ordnar vi (ställer i ordning); vi paāidom iš lietuv’ū; delar potatisen; kvinnorna samlas i en affär; alla (gör sig redo att åka) till brudgummen; efter att ha tvättat sig kliver han upp ur vattnet; efter bröllopet samlas (samlas) för att åka; lastar (lägger upp) vedkubbar i ladorna; gästerna samlas, kommer samman. c) preteritum: hon gick ut, och jag gick ut (gick ut); och jag var barnmorska (var gammelmor); vargen kom; hon tog över (tog) hela affären själv; när jag kom fram, såg jag; tog repet från halsen; Gal’š’ā köpte upp (brukade ta emot, köpa upp) lin; då gick vi och lade oss; på kvällen samlades vi för att spinna; hon samlade ihop ordentligt, tog mycket, ”tyskarna plundrade hårdhänt”; kom till gården; samlade ihop svamp; d) futurum: när jag har valt ut, kommer jag; du kommer att välja tankar, du vet; vi båda väljer ut (ska tänka efter, ska välja ut) tankar; vår bror ska gå igenom elen; 205 e) imperativ: ataidžik kas ūkaras; neiseidžik (gå inte ut) du, broder, ur huset; bra, ataidžikite, alė nunai išeidžikit. Av exemplen ovan framgår att avledningar med alla de nämnda suffixen kan beteckna såväl en upprepad handling (som ofta upprepas med vissa tidsintervall) som en sammanhängande, utsträckt handling och dess varaktighet40. Det bör noteras att det vanligaste av dessa suffix är -dinėti. § 43. Bland verbets övriga avledningssuffix kan nämnas -ėti, -erėti, -auti, -inti. 1. Avledningar på -ėti: a) infinitiv: ažusėmk man vanden’o pagerėc’ (dricka sig otörstig); gāli gerickai palijėc’ (regna ordentligt); nórim pamėžėc’ pasėjėc’ (gå en bit) nereik’a; raik’a pavargėc’ (bli trött); kitas negāli paverkėc’ su elementu (gråta lite med ord); b) presens: kap pamėžėji (han/hon går på toaletten), tai dúoda vālgi’c’. c) preteritum: marci pabėgėji; palilėjo kiek (det regnade lite); anā palukėji ir inėjo; bernai kap pametėji (kastade, slängde), tai net kitōn šalīn nāmo nuskrido; lāpė patisėji (drog åt sig) ažū to š’āudo; meškā paverpėji, ir dudėna; vaikai paugeji; d) futurum: gāli aic’, aš pakepė’s’u (jag ska steka); gāl panėšėsi mergišti; kap ānas atsejės (han/hon återhämtar sig); aimā, pajėdėsim (vi ska äta lite) nedāūgi (lite); e) imperativ: palukėk (vänta), tuojū ateis’ū; ku’mila, pevėžėk mani; tin pasiejėkit, ti rāsit senū; po itai šālei pasiejėkit (gå dit). 2. Avledningar på -er(ė)ti (bildas vanligen av interjektioner och betecknar en kortvarig, intensiv handling): a) presens: sūpter’a (skalar) in diŗuos; iš ažū kumpo svister’a ākmen’u; durimi bārkšteri; kap c’ūpteri ažū pec’ū; kitas kap šūkterį, kad gaidičiai kūdu’s (magra); iš po lėbo (från under armbågen) in mani žūlkteri; kap kaŗtu mōkter’na (slår), sepcin’us ažūdāž’a; kap stūhterna toliėŗku (tallriken) bālkon, tai ir pāmusa (slår sönder); b) preteritum: net rīkterėjāu iš bāimės; atsigrįžis kap c’āukšterė ākmen’u kākton; pāukštėla d žūpterėjo snapu; anā glēsterėjo in pāukščū; gripšterė kundz’ūku (skilande) — šlāp’jas, cik padarītas; ku-lokėl’ūs vandenīn kišterė; kap tep c’ūpterėj, tai duris klāpterėj; ir krūūjū mōkterė in skiedrāles; bernėkas mōkterė ri’kštelė; kācinas pūsterėj tris kart; ānas srūpterėj, kaŗtu; pāukštaites jām visos sūpterėj plunksnālu; inėjo pirk’on, stāpterė, išėido vėl dairicis; jām kas tėkterė širdzin (kom honom i tankarna); terėpterė (tappade) in pripėčko; mātė, nė trinkterėj; 40 Mer om verb av detta slag, se ”Lietuvos TSR Mokslų akademijos Darbai”, Serija A, t. 2 (11), Vilnius, 1961, p. 219—231. 206 c) futurum: arklis kap virpters (kommer att skaka av sig); d) imperativ: kilstėrk mán in pečú maišu; lūkterk trúpuci; stėpterk (sluta skriva), ažumiršáu; e) particip: aš butáu klàsterėjus (efter att ha slagit till) kok’ù lazdù per gálvù; f) konjunktiv: (jag är rädd), kad neblīkstertų: ugnėlė. Momentana verb förekommer oftare i folklore, medan de används mer sällan i vardagligt tal (imperativformer är något vanligare). 3. Bildningar på -auti: gribáuc’ (gri-báuna, gri-bávo); gudáuna ”talar vitryska, uppför sig”; plūkáuna žùsis in vánden’o; jáu šienáuna pievù; kàs ti miedzi šúkàuna, ant pirštù vaikščáuna (vid sidan av detta används även vaikščioja); kič’ gražéi vėrkáuna (lovprisar, sörjer); žuváuna. 4. Bildningar på -inti: tu ji ažudùsintai; negražinitas (okastrerad) kalv; pakirinc’ (reta) šunì reik’á; išėi pava dzinc’ (bjuda in) žmonù; reik’á pavalginc’ (mata) barnen. Med suffixet -uiti (som antas vara slaviskt) är endast verbet pietúic’ upptecknat (ibland uttalas det också pietūt; papietùsim). § 44. Böjning. Vanligast används den förkortade infinitivformen: aic’, láidzi’c’ (mjölka), turėc’, žvinkc’. Men parallellt används ofta även längre former, särskilt bland äldre dialekttalare: badzìce, bárce, dùsàuce, ganìce, gérce, p’jáuce, pùsce, vėdíoce, žinóce, žìsce eller dúoce, ėsc gérc’e, gulìce, pir̀kcie, šáuk’cie. § 45. I dialekten finns rester av atematiska (konsonantiska) verb. Oftast förekommer tredje person singularis av presens: liekci vienas, ažumiekc’, ir mieķc’ sau; uògos ažuliėkc’; jáu nekósci. Det förekommer också kontaminerade eller analogiskt bildade former, till exempel: singularis, 1:a person: lieķmù namiė; kadù aš jáu mieğmù, nelìsk pas mani; singularis, 2:a person: vãsara, o tu mieğmi; lendì, kur pramieğni; kap ažùmieğmi (det sägs också ažùmieğmi), tai guli; kū dudemi ”vad pratar du om”; pluralis, 1:a person: pirk’oj mieğmame; mieğmam visi; singularis och pluralis, 3:e person: kap liėkma namiė, tai cik ir mieğma; mán pacìnkma (behagar) lietuviškai dudėnc’; ãnas mani pasikiñkma (pasitiñkma ”möter”); mėsà pritùñkma (blir dålig); vėima (ser sig omkring) pašù pašas; tēvas vėima, vėima (letar), för att hitta; bredvid formerna liekna, mieğna, miegnù, isimieğni, mieğnam (troligen efter būna, p’jáuna). § 46. Många verb i standardspråket som i presens har o- och i-stam har i dialekten ia-stam: a) till exempel: gidž’a, kiñk’a, pakìnk’a, mink’a (duónu); mók’a(si), rodž’a, neprìžindz’a ”försummar att mata”; 207 b) t.ex.: gùl’a, nór’a, stóu’a, tråps’a ”trampar”, tùp’a, tùr’a, žìdz’a. Det är möjligt att dessa former har övergått från i-stammen till ia-stammen i dialekten ganska nyligen, eftersom man fortfarande ofta säger: gùli, rågi ”ser”, tùri, žìdzi. Dessutom är förkortade former vanliga: kas nór vàlgo; ne visa gìfd och ne visa ràk (<ser); ãnas visa ràk; nèrag niéko; jãm niékas nerūp; acisėdo och sėc’ (<sėdz <sėdi); bėginėja, nesėc’, stóu acistójis; stóu šakės; anà tùr sąvu kàrvi.. Att i-stamsformerna är äldre framgår också av första och andra person plural: nórim, tùrim, gírdít. Bland formerna med ändelsen a förkortas verben ir, nèr oftast, mer sällan dúod (vid sidan av: i·rà, nè·rà, nei·rà, dúoda). Ibland generaliseras verbformen i·rà till alla personer i presens, jfr: aš i·rà skaivoniškis (från byn Skaivonys); iš kur tù i·rà?; tu i·rà karalaitė; mès i·rà lietuǫvei (vid sidan av: tràc’as mėnesis kap a·sù m.fl.). Enstaka presensformer med ia-stam i standardspråket har a-stam i dialekten, t.ex.: kvãna, sãma. Några verb som i standardspråket är kända som sekundära, dvs. suffixavledda, används i dialekten utan suffix, t.ex.: priepala (fåret) springer, viša balà lìnga (gungar); meitėli svėla (sveder) ãni·s. Till skillnad från standardspråket har följande presensformer en kort rotvokal i: gìja, lìja, rìja, šìja. § 47. Tredje person singularis preteritum efter konsonanterna j och v saknar oftast ändelsevokalen o, mer sällan ė, t.ex.: ãj, atėjì bijòj (mer sällan bi jau, jfr: vàlin’as bòbos bìjâu), galėj, ištekėj, neš’òj, stoj (jfr kadù kiemas stój negal’ù gerai žinòce), veizdėj; parvažiãj, važ’ãj, dãj (<gavnedãjau, pàdãjau. Många verb vars preteritumformer i standardspråket har o-stam har ė-stam i dialekten, t.ex.: ãplupė, apsìgrìžė, ãtrišė, ìnkišė, atšìpė ”trubbades”, gõvė ”fick”, pagõvė, pãrisė, prikìšė, sùrisė. Men ibland säger man också: kap palàido, būvo geràu. Dessutom används, vid sidan av de vanliga suffixbildade formerna med o-stam i preteritum, t.ex.: tùštino, žìbino, kortare former med ė-stam i dialekten, t.ex.: ištùštė (lapė ìštùštė minkščìmu:), žìbė (momà pli·šin žìbė ”mamma lyste in i springan”). § 48. Av det frekventativa preteritumet förekommer endast fossiliserade former bùlo och bùlâu ”brukade vara”, t.ex.: išveždinejàm (ur pölen), bùlo, šienu·in lotàl’u; bùlo, anksci ãjom; bùlâu, dudėna visi, bùlâu, pàsakoja seni. I övrigt fyller andra avledningar med suffixen -(d)inėti, -dyti och andra liknande bildningar funktionerna hos det frekventativa preteritumet i dialekten. Egenartade preteritumverb förekommer i dialektens folklore, t.ex.: nepažìns tavì devìni bròlei: indù·kavãi, inrù·kavãi viėšù kel’ù važ’ùodama, jfr particip med liknande bildning: tù inrùkalus, indùkalus, nespràušk. 208 § 49. Formerna i första och andra person singularis av primära verb med kort och cirkumflexbetonad stam i futurum har bevarat betoningen på ändelsen, t.ex.: aisiu, aisi, mirsiu, negrišiu, neliksi, nuausi, primsiu, suvesiu, veiksi, veiksiu. Genom analogi med dessa former förekommer även verb med akutbetonad stam med betoning på ändelsen, t.ex.: busiu, gersi. I sekundära verb har vokalen i suffixet -yti förkortats i tredje person, t.ex.: apsėdžis, ”apseis, elgsis”, rinkis, kratis, rašis, varis (och sannolikt även pasnekės, efter dessa). I återgivande tal används futurum ofta i stället för presens, jfr. anà pasakis: neduós’u paragáuc; ita rãgena sakis (sako); anà ji susitiks ir prašis. § 50. De tvåstaviga formerna av konjunktiv betonar främst ändelsen: sing. 1 pers.: aitáu, bu·táu, duotáu, nesumintáu (jag skulle inte minnas), išáustau, suverptáu; mer sällan būtáu. sing. 2 pers.: bu·tái, neštái, rastái, pasektái, sugáutái; sällan šáuktai. sing. 3 pers.: aitų, bu·tų, numestų, skristų vid sidan av de förkortade formerna: būt, ait, ažušalt, veikt. plur. 1 pers.: apartum, bu·tum, duotum, rastum vid sidan av sugáutum. plur. 2 pers.: bu·tūt, duotūt, neštūt, nepereitūt. Ibland används formen i andra person singularis med betydelsen första person singularis, jfr.: jag skūbintais aič, ale nèr kadù. Sekundära verb bevarar oftast en konstant betoning, jfr.: galėtáu, sėdėtai, ka tu nekarótai, tai ir aš netupėtáu; ka turétum, tai duotum; kad k’àulàs ganitu; kad lietūlis palidzinėtu; nor’u kad atvažiuotáu ir rastáu, kad tavo pirk’a būt graži; kad aš žinotáu, kur’ų dzenėlb’· akmenėl’ūs nurinktáu. Tredje persons former är för det mesta förkortade: drebėt, išbálcit, išvaž’jot, pasėdėt. § 51. Imperativ förekommer oftast med formanten -k: aik válgi·c’; akši, mòm; neveik, neveik, mã mi·lój; ažužiep k ùgni; išaidžikite, màn nieko nereik’a. Former med ändelserna -kie, -ke, -ki förekommer oftare i folklore: kap suėsi, vėl ataikie; atrakinkie durelàs; ažugráuskie, kmorėla (debesėli); daskirkie gi màn dalalbi; aikie medžin; dopraskinkie man rutėlu; do nupinkie vainikėli; donuvėškie man skri·mėlbu; do padūokie man rankəlėp’; do pakėlkié tù galvèlb· ir ataikie tu pas mani; papenėki mani; pasėkie màn linel’ūs in plac’os dirvalės; pašildzikie žeməlbu; sakėu, būke dár (jfr. formen nedtecknad av E. Volter: paklóke man patalėlį 187); atrakinki gi žeməlbu; pašildazikie tu žolalbu; atstok i nob mani; paragduki, paždairki, ar geri?; vėski tu, dukrā, ganic’ oži; vėski tu ganic’ pac: ti inkiški sā vuodegu. Förutom de nämnda formerna hörs, särskilt i folklore, även ofta imperativformer utan formanten k, t.ex.: acidarai, darai durəlàs ”öppna dörren”; adčioj (ge) màn žuvis; duoj pasōvu ”ge” 14. Lietuvių kalbos gramatinė sandara 209 ”hemgift”; dúo (ge/ge då) mán vál’gi·c’; aik ùpen ir inlīs; kiṁš (kišk) úodegu· ùpen; nèš dziėdo ”bär till farfar”; nòrs pò pėklu tūsai (då); aimà, pajėdėsim nedaugì; aimè zdairicis. I vissa uttryck har även andra former betydelsen av imperativ (eller optativ), till exempel: kel’amės, tevėlei; liktut sveiki (vid sidan av likit sveiki). § 52. Optativformer bildas oftast med den slaviska partikeln nekoj (jfr polska nechaj): nekoji aina; nekoji būs. Ibland förekommer dock även former med te: tebūi kap sáro; tebūn, nieko nedaris’u, eller med tegu, till exempel: tegu aina, paskui ragės’u; tegu juo-k’as; tegu ànas sau būna. § 53. Den fullständiga reflexiva partikeln -si (<*-sie) förekommer huvudsakligen i tredje person singular och plural i presens och preteritum: brižginasi, gaminasi, grinuojasi (är naken) uodegà; nėšasi, stātosì, turėjosì, vadžinosi. I alla andra fall saknar partikeln vanligen i: dėtaus, juokeis; jām nóris aic’; kėl’amės, dairikitės, norėtus, dairicis, mokì·cis. Vid sidan av former med -si förekommer ganska ofta även former med -se: dė-dase balnėlis; d’zāūgėse k’áulaitės; vaikai m ó k’ a s e; nega lv ó-jase nu·nài; kap anà vadžinase; sùpėse žāmė. Ordet klausti, ”fråga”, används ofta med den reflexiva partikeln, till exempel: ir ānas kláus’asi vis; kláusėsi pas óži; àni·s kláus’asi mōmu. Reflexiva former ersätter ofta passiva particip, till exempel: vėdaras iš būl’bu· lājase (görs); ita pieva šienàunase. Ibland används reflexiva former även där man i standardspråket vanligen uttrycker sig utan dem, till exempel: lāpė žuvis édas; stou kárvė ir lāidose dzieškon (i mjölkhinken). § 54. I dialekten har ett stort antal reflexiva former med ändbetoning bevarats, till exempel: atėji· sėdasi ir sėc’ (sitter); tadū radosi tokis ponas; ir sėdosi lāpė in ragutėl’u; iš kárto stojosi ponū; vid sidan av förkortade former: go v’āūs (grep, tog tag i) – ažu lanc’ūgo; kap už mād’o (honung) govės (grep, rusade på); radōs vocis; sėdāūs neprašitas; lāpė sėdōs in rãgut’u: skrido, skrido ir stojōs (stannade) pači (kon).; ir stojōs (blev) dukra; paskui sėdomės ir parvažāvom; jūs vėl stojotės vaikais. § 55. Particip. Alla participformer används inte i dialekten. De vanligare aktiva presensparticipen är: nominativ singular stóvinc’as vandūo; jfr upptecknade former i andra kasus, till exempel: stātė papadēm in skaruadōs (stekpannor) dāgunc’os; gēmstancei (för spädbarnet) nieko nedarāu; anà gėlazė· dāgunc’u· in rañkos. Den enda hörda gamla formen av aktivt presensparticip i nominativ singular degūs (<degas) ”het” har blivit adjektivisk: aš tai mi-l’ū, kai degūs pienas; nominativ plural dāgus blinai; jfr den neutrala formen degū ”hett”, bildad av dessa former, vid sidan av degū, som sannolikt har uppstått efter neutrala adjektivformer som pigū, tamšū jfr: dar degū, gi·lei kramcis. Aktiva particip i preteritum har bevarats bättre, till exempel: vaikas miega pilvū· ištācīs; jāū mētai, tėvas kap numīris; buvūu vienas likis; 210 ta kárvė atskridusi (har sprungit dit) búvo; insispráudus ir guli; oi, kap gãne, oi kap girdė, kad būt priėdis ir acigėris (geten). I stället för singular- och pluralformer i båda genus används ibland en generaliserad nominativ plural maskulinumform41, till exempel: bu·táu ažušávi (eftersom jag skjutit), om nebútáu ažbėgi· (eftersom jag sprungit iväg); jū duktė från Rimaš’u· (är) atvažãv’i; išvaž’ãv’i· dukteri·s; ungli·s bú-vo jáu pagisi·; mergà apsirėdi gražei; išdãgi· kiėmas (gård); dár nesláidi· sáula búvo; búvo klúonas pripùvi· (mögelbelupet, angripet av röta); dagi lápai nèra sprógi·. § 56. Endast några få presensformer av passiva particip har hörts, till exempel: láidoma (mjölkas) kárvė; sėdz’ ilga (sitter länge) och apgula-mõs (lediga dagar, vilodagar) nebúna. Preteritumformer är mycket vanligare, till exempel: baltà vištà tuorõn inkištà; jei neižgrãžintas (okastrerad) — veršis, o jei grãžintas — jáucis; rito (på morgonen) nẽštas vánduo, redan inte längre ny, eftersom den köpts mycket ung. Neutrum av dessa participformer är särskilt vanligt, till exempel: šátros viršui ažudėta; trīs ažušáuta guli; peilis širdziñ invérta; skãpc’us (redskap), kuris ižgrãžinta; šilas pavadzinta; krósnis, kur akmenai sukráuta. § 57. Halvparticip. Halvparticipformer är förhållandevis fåtaliga i dialekten. Dessutom har de blivit kraftigt försvagade och blandas ihop. Detta framgår av exemplen nedan: kám aš jáunas búdami žẽni·jaus; ir pãc’os vis to-l’ãu aina vuogáudami; ãnos aina vuogáudami; neždamo nekalba, cik àpneša triskart (medan hon spådde); inru·kavai, indu·kavai viešū ke-l’ù važ’uodama. Ibland används halvparticipformer i betydelsen av aktiva particip, jfr: ir rádo sėdėdama (sittande) pa(s) stãlu· tũ kunigáikšti. § 58. Gerundium. Av gerundium används oftare endast presensformer, till exempel: kap pradėji lic’ ainanč’; gãnanč’ ažudūžė pérūnas; jiemu važ’uojanč’; vilkas ažuskrido. Adverbialiserade gerundiumformer förekommer, jfr: nórinč’ nenõ-rinč’ (motvilligt) búvo atėji·. Inga gerundiumformer i preteritum har upptecknats, med undantag för det något oklara uttrycket: ẽmė kãčinas nẽšt tóm lopóm apsikabinus (medan han bar? omfamnad?). I denna betydelse används neutrala former av aktiva particip, till exempel: vakarì (äta) dioda sutėmi· vel’, net po dvūliktai. Adverb § 59. Ordbildning. Många adverb är stelnade kasusformer av substantiv, t.ex. singularis nominativ: dzienà pakcìs sópa ”det gör ont hela tiden”; ganà mán bús ”det räcker för mig”; vařgo ganà (tillräckligt) mo-t’ãu; singularis genitiv: rito nẽštas vándu·; liepė anksci rìto nebūdzinč’; 41Till sin härkomst är denna form sannolikt en neutrum singularis nominativ; se J. E n d z e l y n a s, Baltų kalbų garsai ir formos, Vilnius, 1957, p. 205; J. E n d z e l i n s, Latviesu valodas gramatika, p. 343. 14* 211 rītas rito (varje morgon) aina kiškėi pas bobų; Pėtro (den 29 juni) parvažiuoja iš Vil'naus; singularis dativ: dovanai (gratis) veik'au; singularis ackusativ: trūpuci, kū smėl; singularis och pluralis instrumentalis: draugi (tillsammans) vārəsi giū; karū (under kriget) sūdėgė; ritū, kap kadū vākārū ātvežā; aimam kartūm, pietais atāj; gammal singularis inessiv: arci, draugie ”tillsammans”, namie, toli; också paskui har sannolikt uppkommit ur singularis inessiv; singularis illativ: apačōn sulnis, viršūn obelis; basaminčan āps'avė; aik priešīn arba ažačōn (bakåt); singularis allativ: ir nėt galōpi (ända till slutet); namō, jfr: jāu iki vākari namō būs'u; (sällan) namōpi. 2. Det finns många sammansatta och flerordiga adverb vars andra led är ett förkortat substantiv, medan det första är en kasusform av en annan ordklass, t.ex. pronomen pluralis nominativ: šiemet; räkneord singularis instrumentalis: antrudzien, antrukart, pirmukart; räkneordets och pronomenets ackusativ: kazdien, dūkart (ibland dūkārt); keliskart, šīmet, š'ūmet, trac'udzien; triskart, tu'kārt, vienu-kart; pronomen singularis instrumentalis: tiokart, t ū o m k a r t u m b ū v o; tuom-čės ”då”. Även följande adverb bör nämnas: atgalō (tillbaka) ažužvingė ark'lei; atgalōn reik'aic'; in ritōjāus ataēdo vilkas; ur kaīto, iškaīrt, iš toli, iš tōlimo; per pus'au, peržiem, po keliskart. § 60. Adjektivadverb som uppkommit på olika sätt: 1. Med olika formanter, t.ex.: med -(i)ai: a) av adjektiv utan suffix: atōkei, gerai, reik'a patōgei (ordentligt, väl) ažuminč' mi'sl'us; kap ūlari pilnai (uppriktigt, modigt); sāusai, senei, skraūdzei, neskāūdzei (inte snabbt) ājo; smagei; nesmagei (inte snabbt) bėgi; stacei (verkligen), kiek aš abgin'au; sta-čei ”rakt fram”, stiprei (mycket) girtas; žalei (argt) ž'ur'ù; adverb labai, nu'nai ”i dag” saknar motsvarande adjektiv; pārnai; b) Av adjektiv (eller adverb) med suffix: gūdziškai ”på vitryska”, ju'rkiškai (lustigt) išēido; lietuviškai, senōviškai dudēna; nedabarikščei, anà varginai (eländigt) gi'vėna ankstičkai ”mycket tidigt”, artičkai ”riktigt nära”, gerickai (ganska ordentligt) dāug išnaikino; gerickai tur'u mētu⁴²; toličkai (ganska långt bort) aic'; žemickai; med -yn (av oklar härkomst): arcin, aukščin; ragutėlas kreivin, kreivin; tolin, žemin. 2. Bland kasusformer av stelnade adjektiv förekommer följande: neutrum singularis ackusativ: dāugi, jilga ”länge”; lūkterk nedāugi (en liten stund); singularis och pluralis instrumentalis: tilu (tyst) ani's nuskrido; būvom pēsc'ōm; pluralis inessiv: dāugisà (<*daugiesa?) ”många kan”. 3. Adverb avledda från adjektiv med prefix och prepositioner, t.ex.: ažūpernei, bemāž ”nästan, nära”; pamāžū mažū (sakta), 42Med samma betydelse och form finns dialektens adverb ovickai ”ganska mycket, mycket” (mētu jāu) vid sidan av ōvei ”ganska ordentligt” (mētu), vilket sannolikt har uppkommit ur interjektioner; jfr E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, p. 519. 212 kùpc’âu, grók; p a n e d ã ū g i (lite i taget) vi har glömt; det är lätt; hon trampade ner mig p a s k e r s õ s (tvärs över); huset står p a s k e r s õ s; på tvären (laňk’a på tvären); från liten ålder ”sedan barndomen”. Efter slaviska språks mönster säger man ibland: p o d a b a r i k š č’ų betyder; p o k a d á i k š č’ų (gammaldags) dudėna (säger), p o k a d á i k š č’ a m u p o n ū(n) det finns ingen hälsa (sedan gammalt har det ännu inte funnits någon hälsa). § 61. Räkneordsadverb är också av olika ursprung. 1. Stelnade kasusformer av enskilda räkneord, t.ex. pluralis inessiv: nu’nái människor slaktar nio tuppar; vi driver två; vi skördar hö på fyra ställen; vi var tre; ur detta kasus har kanske också utvecklats vi är två; han är två; de är tre; nominativ och genitiv neutrum av ett ordningstal: första. Räkneordet vienas bildar tillsammans med en upprepad annan form av det sammansatta adverb, t.ex.: hon brukar vara ensam(liksom kartùm); de lever ensamma. 2. Andra adverb med räkneordsrot har inte alla ett klart ursprung, t.ex.: pavieni (en i taget, separat) går inte till kãltuvos; vienaipõ (på ett sätt) dudãna. Adverb har sannolikt bildats från räkneordsadjektiv: v’ūt, v’ūt vienók (likadant) šūùk’am; c’ù vienókei šãko: ažuspirk spiralù; viéntarai (likadant, på ett sätt) tep vadzinase; iš viéntaro (hela tiden) meškų kìrto; vis viéntara (ändå) kap pavadzinasi. Adverb av samma slag är också: dvejōktai ”på två sätt”, nevienōktai ”inte likadant”, trijōktai, vienōktai; förr i tiden levde vi på samma sätt (på ett sätt), men också på ett annat sätt. § 62. Pronominaladverb har ursprung av mycket varierande slag. 1. Stelnade enskilda kasusformer av pronomen, t.ex.: visa, varifrån även vis har uppkommit och förmodligen också vic (t.ex. vic alla; vic alla var; vit alla ville); cieka, cieką, cieku (varifrån även ciek har uppkommit); kiekas, kieku (ur dessa former har även kiek ”så länge” utvecklats, jfr. kiek ana gi·va būvo); kuo ”med vad”, suvisù || sùvisu, sùvis, sällan sùvis. 2. Pronominaladverb med formanter, t.ex. med -ur: kuŕ, niėkur, visur; med -du ~ da: kadù (förr) kitėp dudãno (ibland även kadui, jfr. kadui būvo dzidelis mãdž’as (skog); kadùm, jfr. kartùm), tadù; med -ai, eller -(i)aip(o), (i)ap: c’anãi, cìktai, icenai, itai, itep, kai, kãp ”hur”, kitaipõ; kitãp, šėp ”på så sätt”, tai, tėp ”så”, šėp tėp, teipõ || taipõ, visai || visai, visaipõ. 3. Pronominaladverb används ofta också tillsammans med prepositioner (prefix) eller andra adverb, t.ex.: ażutatai ”därför”, dėltoji ”ändå”, dren tō ”på grund av det”, ing ši ”hitåt”, iš šiči, kap kadù ”då och då, ibland”, kōl’ (<varför?; jfr. kōl’ neatejei?), nug ic ”härifrån”, tei pãc’a || tep pãc’a, och tep bet kap ”hur som helst, på något sätt”, suvis ”helt” || suvisù, nesuvisu ”inte helt”, vis viéntara, vis ciek, vic visa ”helt och hållet, absolut allt”. Efter slaviska språks mönster har också uppkommit: pa jūsišku ”på ert sätt”, pa mūsemu ”på vårt sätt”. § 63. Några adverb av oklart ursprung bör nämnas separat; utan särskilda kommentarer eller undersökningar är det svårare att knyta dem till en specifik 213 till denna ordklass. Till sin struktur ligger vissa av dem nära pronominella adverb och partiklar, t.ex.: c’a, cenāis, ic ”här”, jāu, šic, ši ~ še ”hit”, ti ~ tę ”dit”, sin, tū: argi ”också, även” (tōj žmona argi varginai gi·vēna), dar ”nu” (dar visi gerai būnam) osv. Det är oklart om adverbens rot är verbal eller nominal: aplinkai važ’avo; aplinkōs käl’as geresnis. § 64. Böjning. Komparativformerna av adverb som kan kompareras bildas vanligen med -iau, t.ex.: anks’c’āū ne tēp gi·vēnom; arš’āū (sämre) negāl’ būc’; pupā aukštū aukšč’āū; graž’āi; maž’āū; nāc’āu (annorlunda?) utārīj; pirmāū, sāus’āū; skāudz’āū (snabbare) bēk; smag’āū ”snabbare, kraftigare”. Ofta förekommer också en äldre, adverbialiserad neutrumform av adjektivets komparativ: daugės, daugėsne vid sidan av daug’āū, jfr dāugēs niēko neturėjom; ānas dāugēs žino, kap as; dāugēsne (mer) niēko nežināū, nemōkū. Det är intressant att adverbens komparativ ibland bildas till och med av enskilda substantiv, t.ex.: kal’n’āū (högre upp) geresnis jāvas; lob’āū ”längre ner” (lobas ”dal, sänka”). Ibland uttrycker och förstärker också olika suffixavledningar graden av förekomst av en viss egenskap, t.ex.: neutrumadjektiv med suffixet -(i)okas: daugōka, šlap’jōka ”lite väl vått”; adverb med -ickai: gerickai ”ganska mycket, väldigt mycket”, žemičkai ”mycket lågt”. Adverbens superlativformer och neutrumformer av adjektiv i samma grad är identiska — de bildas med suffixet -iausia, t.ex.: arš’āus’a (mest) isigūndo; āš dāug’āus’a (oftast) namō bū’nū; ger’āus’a (bäst) namiē būc’. Ibland uttrycks superlativ med pronomenet kuo(m) eller den slaviska förstärkningspartikeln -nai, t.ex.: bū’bu- kuo dāug’āus’a tai būc’ ger’āus’a; kuo gil’āus’a (mycket djupt) inlindo; kūom nāi plac’āus’a ti būvo. Det bör nämnas att formen med -ul-iausia bildas av det ordningstal som betyder ”första”: pirmas: pirmul’āus’a (först) aina Dzievēniškėsa. Partiklar § 65. De mest karakteristiska och vanligast förekommande partiklarna är följande: ānē, ani ”nej” (ānē āni·s židz’a, ānē āni·s kū; ani paci ēda, ani kitam dioda); ar (ti ar veiki — ta paci nauda, ar neveiki — niēko nēr); až ”se där” (až in tinai aina); bēt ”bara” (senām bet dziena prabic’); būk lai ”som om” (būk tai, sāko, po tai ligai išmirzdinėj žmones); cik ”bara” (ježukas cik, cik juda); dāgi ”ännu” (dāgi lāpai nērā sprōgi); dārgi ”ännu” (dārgi māža); dūr (kur vaikas? dār miēgci); do ”ja, också” (bū’nū, do ir bū’nū); gi (jo būba gi från Gedūnū; pirmāū gi visi lietuviškai dudāno); jāū (jāū vienu pūsti pamūšė; jāū dār (nu) visiemu ger’āū; ar jāū isimēži); kas gi ”vad är det” (kas gi pabrūngo sēnas žmōgus jiemu); mažū ”kanske” (reik’a gražei ažumindzic’, mažū ir skaicis); mōj ”kanske” (itai mōj c’a anā aina); net (pupa išāugo net lubōsna); nē (neatsun’c’a nē lākšto, nē niēko); niaugi < ”kanske” (n’āugi āni·s ne- 214 nór; n’ąūgi tu aklà būsi, ka nemacìsi); ot ”där, se” (òt, aš taip ir pasakotàu); ùn ak ”där” (ùn ak nãmas ragéc’); vis (ti ažìmdo vis Dzievenišk’u parãpija); vūn ”där, se, där borta” (vūn ūpė). Några av de här angivna partiklarna (ar, anė, nė m.fl.) kan också fungera som konjunktioner. Preposition § 66. Prepositionen an förekommer växelvis med un, t.ex.: atājom an grinų namų (till kala, oinredda hus), tai dar neprazbūvi (ännu inte försörjt sig); visi un darbo paišāji būvom; ažū·li ir suši·li an darbo; pùina un runkų; gimus an to dãikto. I allmänhet är dock prepositionen an(un) sällsynt i dialekten; i stället används oftare in, se § 71. § 67. Prepositionen až eller ažu används med genitiv och ackusativ i följande betydelser: a) plats bakom något, t.ex.: tadù añi·s pascìko až ūpės mus; bernai priėmė rãgenų· ažu stãlo; ažu kalnãl’o dzirvà; ažu-skrido ažu dùrų; b) tid under vilken, eller efter vars förlopp, något sker, t.ex.: ažu mẽ-tu· papãmirė; jaučis ažu nakciės cìelu· klãnų· ūnden’o išgėrė; dár ažu sáules parėjom namó; c) orsak, t.ex.: mañ (mane) sesūla pap’jovė ažu viogu· kup-kėlėli· ažu gražu· kupcėlėli·; ažu ito degūto, visi vaikai pa-s’ūto; d) vedergällning, t.ex.: dėkui ažu gãru· žõdzi·; e) föremål för handlingen, t.ex.: riša (obuolius) pas óbelbl· ažu koč’ūku·; vienas jėmė ažu runkos, kitas ažu kitõs; ažu ausiės— aik pas bóbu·; dziedas lãpi· ažu vuodegós ir vežiman insimetė; dziedas kiški· pàkar’a ažu ausiės, ažu ito gribùko; ir visos nór aici’ ažu jō. § 68. Prepositionen be används med genitiv, t.ex.: be rūbų· negarai; be lópino (skarelės) šalta; išėjo be kãro; prapuolė be žin’ū. § 69. En gammal preposition, främst känd från äldre skrifter och enstaka randdialekter, är dren, mer sällan drin. Den används med genitiv och uttrycker ändamål eller orsak, t.ex.: cieb vaũgo dren itok’o nieko; pãmirė dren vuogẽles; skaičius, drin mokšlo ainat. Ibland förekommer också prepositionen dėl(ei): nunėšk uklonėl’us (sveiki-nimus) dėlei savo dziedùlo ir dėl’ savo sesùl’u: § 70. Prepositionen ik(i) används vid sidan av lig(i) främst med dativ, mer sällan med genitiv, i följande betydelser: a) tid, t.ex.: jau iki vakari namõ (namie) būs’u; šokom iki vakari; lik pãrai (iki tam tikro laiko) rei’ėa būc’; ik pernikš-č’amu mẽtamu būs; ik vėlūmai dudėno; nok mažų mėtų ik nūdzienai tep sako; 215 b) plats, gräns, mängd, t.ex.: fem kilometer till Dieveniškės; till dessa saker är det synd; ända till knäna i vatten; mycket bönor ända upp till taket; fyra kilometer till Dailidžiai; c) grad, sätt, t.ex.: ik smeŕci nūdauže ”slog ihjäl”; det var ända till slutet; när marken blev torr var axet ända uppe; § 71. Prepositionen in används i dialekten i stället för ant, mer sällan į. Dess konstruktioner med genitiv och ackusativ betyder: a) en plats eller ett föremål där något befinner sig eller mot vilket handlingen riktas, t.ex.: satt på en kulle och vaktar och sjunger; arbetar på fältet; på mitt fält finns bara stenar; gick ut till bröllopet; en get snurrar kring saken och äter; han är född i saken; (oxarna) släpptes ut på betet; vi går till begravningen; i Ažūraisčis vid solnedgången (i väster); och förde till ängen: gudmor, vi går till dig; det behövs här i solen (till en solbelyst plats); satte stenarna på hans näsa; alla går till arbetet; lämnade sin far vid trädet i Ragučiai. b) sätt, t.ex.: getens svans är en handsbredd lång; han delade upp det i delar; flyger med vingarna; går på tå; trädgården var utlagd i ett stycke (gemensamt); gick till spillo; lär sig i femmor c) tid, t.ex.: alla samlades redan i forna tider; började på morgonen; kommer nästa kväll; måste ge tre gånger om dagen; jag ska berätta på tredje dagen; d) medel, t.ex.: med två hästar förde de bort; jag red på hästen; e) mängd, egenskap, t.ex.: husen är två gavlar breda; äldre med fyra år; f) objekt, t.ex.: låt oss byta mot vagnar; kommer inte tillbaka till pannkakorna; välter på fåren; g) ändamål, t.ex.: fyra hästar på de båda gårdarna; jag har inga tänder, kan inte lägga på mig (bli fet); ropar högt på dem; h) plats eller föremål där ett tillstånd eller en egenskap visar sig, t.ex.: gnager på plankorna; blind på ögonen; säden är för tung, för han finns inte där. § 72. Prepositionen ing(i), som främst betyder ”till, hos”, används med ackusativ och mer sällan med genitiv. De viktigaste betydelserna hos konstruktionerna med ing(i) är: a) riktning, gräns, t.ex.: längs den här vägen; för de döda bar de till brunnen; ge dig inte av till solen; vi for till floden; nu kan vi inte längre gå till vattnet; bönorna växer mycket ända upp till ladugården. Denna betydelse finns också när en person tilltalar en annan, t.ex.: hon talar på gudžiska till mig, jag på litauiska till henne; hon berättar för henne, och hon ser sig omkring som en blind; b) sätt, t.ex.: ögonen är kastade åt sidan; dela dig, jord, i två, och du, himmel, i tre; c) tid, t.ex.: alla hästarna blev trötta till våren; jag ska plantera rädisor och rovor; när vi hade vår sådd på vintern; 43Här kan det också vara dativ singularis och inte genitiv, jfr § 23, 1. 216 d) ungefärlig mängd, t.ex.: kėl’o moža (kanske) iņgi dū kilomeṭru (blir); iņgi pustrač’o šimto galū; gilumā iņgi du metrų; e) tillhörighet, ändamål, t.ex.: ašis jau iņgi ratūs priguli; iņgi brōli. Tǟuruli· mergėla gieda. § 73. Prepositionen iš används med genitiv och anger: a) platsen eller föremålet varifrån något utgår eller en handling äger rum, t.ex.: iš klūono ažuždegė; atājom iš kair’ōs šalies; bažnic’u· iš Nōvilišk’u· parvežė Galš’on; iš mādž’o aina, medž’an dairosi; brōlis pakėlė sǟseri· iš (nuo) žėmės; ir lāuko išveikė (išdirbo) iš mādž’o (miško); b) tid, t.ex.: atāido anksci iš rīto; iš mažū dzienū ānas tokis: iš pirmū mētų· būvo gēras; c) orsak, t.ex.: numirė iš senistos; d) sätt, t.ex.: iš visās (jėgos) rėkė; iš žėmės gi·venom. § 74. Med genitiv används också prepositionen nuog (uttalas nok, nuk, nuok). Den uttrycker följande relationer: a) plats, föremål eller person från vilken något skiljs åt, äger rum eller existerar, t.ex.: itas brōlis liko nog momōs; gurūcei (smulor) nugrūvo nūg stālo; nugic dzvilika kilometrų; nūok mūs namū pinki metrai; nōk asū ātrišė akmenį; ātvogė nōk jō vaikų; negāli acimc nōk mani itū· āšarų; b) tid, t.ex.: nūok rito marci nieko neveik’a; nūok to laiko prāminė šepetinė; nūok maženū acimena; kėl’a visūs nūok dzviejū mētų; c) orsak, t.ex.: dzīevas žino, no kō asidegė; nuk senistos pagaišo kāruvė; ir nōk tēvū strōkas (rädsla) ir nōk karāļ’aus sarmatā; paskavōj nōk to lietāūs; d) syfte, ändamål, t.ex.: nok kōsul’o gerai; juos šucina nuo kōs’ul’o; e) tillhörighet, villkor, t.ex.: ir nōg žmogāūs priguli; nūok virū. paāido (beror på); f) sätt, t.ex.: visōk’os pāsakos nuo gālo gālu· (från början till slut) pašnekės; g) källa, ursprung, t.ex.: nuog bobūt’u· acimena sekmės; Dzievėniškės irā vārdas duōtas nuog dzievū; Jurgelāvīč’o mēdzis nuok pavardės. § 75. Prepositionen pas används med ackusativ och betecknar: a) en plats eller ett föremål som något rör sig mot eller befinner sig vid, t.ex.: jāucis žėlei pririšė nosį; pas vāndenį; irā pas jāknās ir kasā; pririšė pas tvōrų; plāukus rāuna ir riša (obuolius) pas obelb· ažu koč’ukų; nuvažiuotau až pas sūnų; ānos išėjo pas upēlb·; anā pās žižmū kǟl’u· būna; pas vūogas sēdz’; pas kasās pririšė akmenį; pas veršėlį prilipo; b) samtals riktning eller tilltal till någon, t.ex.: klāus’a pas jūs vilkas; paprašīkit pas mōcinų; gaidzis klāus’a pas ōžį; vis vientara, ar pas pāc’u· vūtar’ik, ar pas pāc’u·. 217 § 76. Prepositionen per används med ackusativ för att beteckna: a) den plats där eller genom vilken något äger rum, t.ex.: per viduribales iškinta; runku sopa per riešėli; per mādzi- aina, netraš-kina, pēr ūāndeni- — nečebulškina; per Dzievēniškes reik'a važiuoc'; per tuoru- pér lindo; dziėdas per pūpu- nulindo dungun; b) avstånd, t.ex.: per ūpi- ir Sabal'ūnai; va, č'a, per vienu- cik valaku-; c) tid, t.ex.: per naktēlbi nemiegójau; d) sätt, t.ex.: smilgu párdurė per pus'āu. § 77. En av de mer arkaiska prepositionerna är pie, pi ”omkring, vid”. Den används vanligen med ackusativ och betecknar: a) plats, t.ex.: ānos pie budin'ku- židz'a; jū pie namūs būna; pie Dievėniškes kitēp vadzinasi; pie mādzi- būna: anā pie kumpū- kap dāvēi ir ažūdauže. b) ungefärlig mängd, t.ex.: pie pin'k'ōlika būs daiktū; pie pin-k'ās susėkem (vi räknade ihop); med dem är vi dār pie šeši vyrai; ažu-mokėjo pie penk'ās kapeikās; c) tid, t.ex.: pie visašuenti- būs du mētai (om barnet), pie dzuvalandi musėsi; d) ett objekt eller en persons förhållande till ett visst objekt, t.ex.: pie órati (plöjning, plöjningstid) pasakīsū: pie tuos raštūs dudēno pie akėc'as medž'aginės dār (jag berättade); rūpinasi pie dārbu-; sekmė pie tris sāseris; sekmė pie ošku; anā suvis pie mān' pamiršo. § 78. Prepositionen po förekommer med dativ, instrumental och ackusativ med följande betydelser: a) plats, t.ex.: apsistābdēm (vi stannade) ända till Riga; en son är i Vilnius; det regnar ute på landet; Žąslai vid Skaivonys; Žvirgždė vid Ureliai; nakūojo po kampū (utomhus); palīndo po klūono (dat.), spāl'uosna; vi åt upp den fisken under vagnen; och kalven, som sprungit bort, råmar under vagnen; kalvarna råmar under spisen; āni's ēmė ir pōk ituom aglī paskaudjo nok to lietūs (<pog< pogi? enligt nok); b) riktning, t.ex.: gå till vänster; trāc'as nāmas po ciēsei; mās pavīrtom po tūo? pusī (på denna sida av republikens gräns); c) tid, t.ex.: efter den sjukdomen dog väldigt många människor; han var sjuk efter förlossningen; efter plöjningen harvade han; efter bröllopet samlades de för att fara hem; d) tillhörighet, t.ex.: vi blev kvar efter tysken (dat.); vi var under tyskarna; e) ändamål, t.ex.: vi går till skogen efter ved; i morgon går vi till skogen efter ved; f) orsak, t.ex.: på grund av ålderdomen (när) de tog den ifrån honom. § 79. Prepositionen prieg (prig, prik) används med dativ för att uttrycka: a) plats, t.ex.: k'āul'u- ligger vid porten; det regnar vid bäcken; varnâgri-bis växer vid dammen; 218 b) den person hos vilken något sker, t.ex.: hos barnen gifter man bort flickan; kok’à kysser systern; de växer upp hos mig; vi gav dem till fadern; c) egenskap, t.ex.: jord vid lera; d) sätt, t.ex.: jag tillbringade hela tiden i arbete. § 80. Prepositionen prieš (ibland priešei) används med ackusativ i följande betydelser: a) tid, t.ex.: före skörden: vi började; det var redan en månad sedan; b) plats, t.ex.: en torkad plats (som ligger) framför gården (byn) kallades Sėdzimos; han gick framför mig; framför mig ställde han sig. § 81. Prepositionen pro används med ackusativ, huvudsakligen för att uttrycka rörelsens riktning: a) genom något, t.ex.: jag gick rakt genom ögonen; jag flydde också genom porten; b) förbi något, t.ex.: vägen går förbi huset. § 82. Prepositionen su kräver instrumentalis och används huvudsakligen för att uttrycka samvaro, gemenskap (med olika andra betydelsenyanser — umgänge, motsatsförhållande, egenskap), t.ex.: vi är båda tillsammans med flickan; romėlėi med vax; de binder ihop oxarna med varandra; man skulle vilja samtala med honom, man vet inte vem som slåss med vem; en sugga med fyra öron; ett badhus med förstuga. § 83. Prepositionen už förekommer sällan i dialekten, t.ex.: de binder alltid oxarna vid svansarna med varandra. § 84. I dialekten förekommer också enstaka konstruktioner med två prepositioner, jfr: från ovanifrån: kap rādo pláuku; brituv- från ovanifrån a ñ’co och p’jauc’; från ovanifrån krūmo pagundžino; från ovanifrån kumpo sister’a akmen’u; från under: kiškis hoppade fram från under busken; från under lėbo (pannan) in mani žolūteri; ända till under: lik po vėlikai buvo; längs med: intráukė ranku palik pėc’o; längs: vánden’o längs stränderna; kárvės längs piūvi pláu- k’a; salik júostai vánden’o; ta mig längs kákli; § 85. Bland de nyare prepositionerna används följande oftare: omkring: omkring kiėmu: kap pradėi aic’; nära: dar ir mės arci viėšo kėl’o būnam; emellan (mer sällan terpuì): As’uklė mellan mędz’o, terpuì šavi dudėna; jfr. exemplet upptecknat av E. Volter: tarpui kalnu, tarpu lobu černuškele židze 185; mitt i: viduì pirk’os vaikas; E. Volter skriver: vido kalno, vido lobo černuškeles židia, 185 (ändelsen o i formen vido i stället för -ui kan vara av samma ursprung som singular dativ hos maskulina substantiv, se § 23,1); ovanför: viršuì mędz’o dzieškà (brödkorg) ryker. 219 Ljudhärmande ord § 86. Många ljudhärmande ord som imiterar ljud förknippade med olika rörelser eller återger bilder som uppstår under en handling slutar på konsonanten c, ibland t, t.ex.: bóba c’ùpc’ gaidżi ažù vuodegòs; d’zùpc’ paukštėla galvón ir l’vonėlis atgijo; ãnas kišc’ nósi’ pirk’on; tėvas klãs c’ eidùj pirk’os maišù; kãrvė limšc’ ir suverpė, limšt’ ir apmetė, limšt’ ir išaudė, limšt’ ir išbal’čino; gaidùkas ốpc’, ốpc’, inlindo lazdõn; ãnas srùbc’ ir acigėrė; ažùglòstė gražei ir šùsc’ pẽc’un. § 87. Det finns många ljudhärmande ord som slutar på en vokal, en diftong eller någon annan konsonant och uttrycker ljud av plötsliga handlingar eller imiterar fåglars, djurs eller föremåls läten. I meningen används de oftast i grupper, t.ex.: avìs bė bė in pievos; br’ukū br’ukū dešimta sesùo; ãnas tep kap gaidżis in pìrštù vaikšć’una, c’àp, c’àp paspùcis, pašiŕdżis; cìk, cìk, kàs mán būs; c’ùku, c’ùku gaidżùku: c’ùku, c’ùku po pirkùtį; dzìn, dzìn, dzìn dar gi’va; fė, fė, fė, sãko ožis; praėjo vilkas šònan pirk’os ir ėmė pùsc’ie: fùk, fùk, fùk; o Jonėlis fùrr nuskri̇do; gũã, gũã, žaľci, balci, sãko vàrna; koŕ koŕ, džiedzo gaidżis bóbos vištai aki: iždaužė; k’àule krùk krùk dabėgo ingi ižuolu: mū, mū, mū, paskõrė Iuonėlis, džiedzo su’nus ir bóbos sunùs; sikrù, tu bobùle; slėp varšùkas ir pargrùvo; c’àũ, r’ãũ, r’ãũ nesprãusk, sãko kalãitė; kukū, kukū devini broliukai; ita dudėlė tu l’u l’ū. § 88. Olika ljudhärmande ord ersätter mycket ofta verbet i en mening; t.ex.: rag’ù bámc’ ir bámc’, galvón ir galvón gaidżis mūs susiedo gaidż’o; anà c’ùpc’ c’ùpc’ — šun’ùkas; kap ani’s ateina, delnùosna p’làukšć’ ir šòka čik vieni razbàini-kai (plėšikai); anà šmùkšć’ pẽc’un ir paska-võja; kùr buvi, kùr nebùvi; c’ùuc’ do c’ùpc’; pirk’ą k’àulait’ù ne trėršč’; ataido vilkas: stùk, stùk lungàn; tãp tãp kãcinas per pirk’ù; tėvas glėsc’ lazdõn, paskõris Iuonėlis; ãnas kišt’ galvù; lãpė kàpt’; pikšć’ kap rózas ir pataikė tū merginù; cik plìksc’ ir nẽrà (nušovė); mergìštė plùmc’ pelitei ir negi’và; anà šl’ùkšć’ akis-na ir išvirino; anà šmùkšć’ pẽc’un ir miẽgće; dzeŕ, dzeŕ dzeŕ tėvas kàulus dukterìės pirk’òn. De flesta av dialektens verb med suffixet -erėti har bildats av ljudhärmande ord, se § 43, 2. Som exemplen visar används i dialekten främst ljudhärmande ord som återger bilder och ljud. Mer sällan förekommer ljudhärmande ord som förmedlar olika förnimmelser, t.ex.: man cik smìlkt širdżìn, vaiko nėra. Det bör noteras att ljudhärmande ord främst används i folkdiktningen. De är mindre vanliga i vardagligt tal. Interjektion § 89. De interjektioner som används oftare i dialekten är: à, ai, ajajái, àk, oi, òch, òt; jfr.: aĩ, kap mumì ãnas nepaćiko, tóks miegùlis; aĩ, tadù buvò sunkù gi’vénc’; ajajái, kok’à vėpucìne; ajajái, kap sópa gálvu’; àk, tėvėli mánas, radnasai mánas; oi, džiedùkai, álkanas, aš álkanas; oi, 220 men jag hann springa iväg redan på kvällen: åh, jag blev till och med lite skrämd: åh, vi var rädda, rágis, och solen sken inte heller på oss; åh, livet gick inte bra, ”åh, det var inte lyckat att leva”; åh, hon berättade mer; åh, vilket bekymmer. Ibland sägs samma interjektion två gånger eller upprepas flera gånger i en mening, t.ex.: åh, åh, hur de plågade oss; åh, åh, vilka goda pannkakor ni bakar; åh, åh, ännu (nu) ska vi göra en liten bit och vargen ska inte sluka den; åh, era klumpedunsar, åh, ni sådana, åh, sådana är ni; minsann, minsann, åh, så minsann, åh, så hörde hon; åh, den late, åh, han började lata sig, mitt barn; hon, åh, svälter, åh, har inget att äta. En interjektion förstärker ibland negationen, t.ex. åh nej! han äter inte, han är inte god. Ibland används två olika interjektioner i samma mening, t.ex.: åh, kära små gubbar, åh, minsann, jag vet inte vad det är för något. S l u t s a t s e r § 90. Dieveniškiai-dialekten är viktig för den litauiska språkvetenskapen i många avseenden. På grund av sitt geografiska läge och olika historiska omständigheter har Dieveniškiai-dialekten under en tid saknat närmare kontakt med andra litauiska dialekter och inte utsatts för något större inflytande från skriftspråket. Än i dag har den bevarat många arkaiska drag, jfr substantivens och pronomenens pluralis dativformer med ändelsen -mu (tõmu visõmu trùmu mergìs-tėmu); maskulina substantivs singularis dativformer med ändelsen -o (bóba sãko kišk’o); singularis- och pluralisformer av adesiv och allativ med postpositionen -p(i) (t’ėvip, gaiõpi, namõpi, ju’sùmp, mu’sùmp); adjektiv med den äldre accentplaceringen bevarad (ùiresnė, ùir’aus’a); olika rester av atematiska verb (vãsa ra, o tu m i e g m i); imperativformer utan formanten -k-: (k i m š, úuodegu· ùpen; a d ú o i mán žuvis); reflexiva verbformer med betoning på ändelsen (sėdasi, sėdãus, radosi, stojosi, govės, radõs, sėdõs, stojõs, stojotės); enskilda adverb (dãugės, rečiau dãugėsne; nu·nai); enskilda prepositioner och deras konstruktioner (a ž u m ė t u· papãmirė; sušlùbo uisi ark-lėi i n g i p a v ã s a r i; n u o g b o b ù t u· acìmenam; jù p i e n a m ù s būna; ãnos p i e b u d z i n k u· žìdz’a; k’ãul’u· migis p r i k t u ã r t i). På grund av den nära kontakten med slaviska språk (särskilt vitryska, i mindre grad ryska och polska) har många olika hybrider och översättningslån från dessa språk uppstått i dialekten. Verbens ordbildning har påverkats särskilt mycket av de slaviska språken, jfr verb med prefix (ažusìrk’, pras̀kaic’) och framför allt verb med ett sekundärt prefix pa- (ùsi bernai p a a p s i v e d ė; seni jau p a p ã-m i r ė). På grund av det slaviska språkets inflytande har även enskilda prepositionskonstruktioner uppstått (po kadàikšč’amu, dar a ž u s á u l e s parėjom namõ; miš’os p o t i e v ã m u). Ursprunget till vissa intressanta dialektfenomen är oklart, t.ex.: d>g, t>k, jfr dãug v a n g e n ù (vatten) i rà; mãno gėgė (farbror) pãmirė; p ė r- 221 grät (välte) hela huset; dankėlei (små tänder) är bra; pasikiko kėvukas ”pappan mötte honom”. Genom det område där Dieveniškiai-dialekten talas går gränsen mellan östliga och västliga dzukiska dialekter. Eftersom de blandade diftongerna am, an, em, en oftare övergår till um, un, im, in står denna dialekt närmare de östliga dzukiska dialekterna. Det finns dock fler fonetiska och morfologiska drag som knyter Dieveniškiai-dialekten närmare till de västliga dzukiska dialekterna. ДЕВЯНИШКИСКИЙ ГОВОР И. ЛИЛИПСКЕНЕ и А. ВИДУГИРИС Sammanfattning Artikeln beskriver de karakteristiska dragen hos den litauiska dialekt som talas i den sydöstligaste delen av Eišiškės distrikt i Litauiska SSR, i trakten kring orten Dieveniškės. Dieveniškiai-dialekten har väckt språkforskarnas intresse i 80 år. Bland forskarna av denna dialekt fanns sådana framstående lingvister som E. Volter, K. Būga, P. Arumaa med flera. Eftersom Dieveniškiai-dialekten ligger i utkanten av det nuvarande etnografiska området för det litauiska språket har många arkaiska drag bevarats i den. Alla substantiv och pronomen i dativ plural har ändelsen -mu: bról’amu, tōmu visōmu trīmu mergištemu; seniem žmōnemu. Maskulina former i dativ singular har, vid sidan av ändelsen -u, även ändelsen -o (bōba sāko kiš’k’o) eller -i i prepositionskonstruktioner (kāruvės sālik pilū i plaukė). Ibland förekommer fortfarande former av adessiv och allativ med postpositionen -p(i): tieup, galopi, ju· simp, mu· simp. I folkloren förekommer, vid sidan av imperativformerna aik, būkie, även former utan suffixet -k: a dúo i man žuvīs; k i m š vuodegu· špen. Vissa reflexiva verb har bevarat betoningen på ändelsen, till exempel: sėdasi, sėdaus, radosi, govės, stojos. Kännetecknande för dialekten är adverben daugės jämte daugėsne nu·nai och vissa prepositioner, till exempel ažiū, dren, ingi, nuog, pie, prieg. Dieveniškiai-dialekten har sedan länge stått i nära kontakt med de slaviska språken (särskilt belarusiska, i mindre grad ryska och polska). Till följd av dessa kontakter har många nya ord bildats i dialekten efter slaviska mönster. Det slaviska inflytandet på ordbildningen framträder särskilt tydligt hos verb, jämför verb med prefix (ažusirc’, praskaicic’) och framför allt de talrika formerna med det sekundära prefixet pa- (paapsivedė, paisigāndo, papamire). Under inflytande av de slaviska språken har även vissa prepositionskonstruktioner uppstått i dialekten (jämför po kaddikšč’amu, po mūsemt; dār ažiū sāulės parėjau namō; miš’os potėvāmų). Dessutom kännetecknas dialekten av särpräglade fonetiska fenomen vars ursprung ännu inte har fastställts; jämför d>g och t>k framför främre vokaler: dankālei (дэнтеляи), gėgė (дедё), pasikiko kėvukas (паситико тёвукаѕ), vangen’o (ван- денио). På grundval av det dubbla uttalet av diftongkombinationerna am, an, em, en (som am, an, em, en respektive um, un, im, in) bör Dieveniškiai-dialekten betraktas som en övergångsdialekt mellan de västliga och östliga dzukiska dialekterna av litauiska. 222