Naujas toponimų žodynas

Baltisterna känner kanske en viss besvikelse över att M. Rudzytė skrev en lärobok i dialektologi för studenter i stället för en studie i lettisk dialektologi. De didaktiska målen tvingade henne att behandla vissa grundläggande delar av dialektologin; dessutom tycks lärobokens inriktning ha fjättrat författarens tankar och begränsat hennes självständighet. Hon undvek uppenbarligen medvetet mer komplicerade frågor i dialektologins historia och nöjde sig oftast med hänvisningar till sin store lärare akademikern J. Endzelyns arbeten. På så sätt kom författaren, som inte ville göra sina studenter en björntjänst, ibland att i någon mån ”göra en björntjänst” åt forskarna i de baltiska språken. Alla förstår dock säkert att det är oerhört svårt att tillfredsställa båda grupperna i en och samma bok. Hur det än är med den saken utgör M. Rudzytės arbete, tack vare sitt omfattande och mycket systematiskt framlagda material (här går det verkligen långt utöver lärobokens ramar), ett betydande steg framåt för den lettiska dialektologin, och dess författare förtjänar alla baltisters uppriktiga tack. Det finns också anledning att uppmärksamma ett par småsaker som föll mig i ögonen när jag bläddrade igenom arbetets sidor. Författaren har för varje behandlad fråga tämligen detaljerat redovisat den litteratur som finns om ämnet, men när hon diskuterar kurernas problem (jfr s. 32, 64) hänvisar hon av någon anledning inte till det mest omfattande arbetet om frågan — V. Kiparskio ”Kurenfrage” (Helsinki, 1939). Hon placerar kanske också kuronerna i samma grupp som preussarna i onödan (jfr s. 20), som om hon därmed skilde dem från sådana baltiska stammar som selonerna och semgallerna. Termen krustoties i den betydelse M. Rudzytė använder den (jfr s. 34) är inte helt lämplig, eftersom den på senare tid används i lingvistiken i en något annan betydelse.4. A. Sabaliauskas EN NY ORTSNAMNSORDBOK В. А. Никонов, Краткий топонимический словарь, Москва, 1966, 510 р. Det har getts ut ett stort antal toponymiska ordböcker i vårt land. Även sådana har publicerats som till sin inriktning kan betraktas som föregångare till det arbete som recenseras1. De flesta motsvarade dock uppenbart inte längre kraven inom vårt lands och den internationella toponomastiken, trots att några av dem utkom jämförelsevis nyligen. Därför var det mycket angeläget att ta fram en ny ordbok grundad på dagens toponymiska vetenskap. V. Nikonovs nyligen utkomna ”Kort toponymisk ordbok” omfattar omkring fyra tusen namn på bebodda platser, floder, sjöar, hav och oceaner, länder, folkgrupper och andra företeelser från hela jordklotet. Det är lätt att föreställa sig vilket enormt arbete författaren utfört när han valt ut och ibland också förklarat ortnamn från tiotals språk i världen. Den toponymiska litteraturen är mycket omfattande, men kvaliteten varierar. Därtill kommer att toponomastikens nivå skiljer sig mycket åt mellan olika länder. Därför är svårigheterna med att sålla och värdera litteraturen i praktiken inte lätta att övervinna. De nämnda omständigheterna förklarar utan tvivel varför inte heller allt i V. Nikonovs ordbok är fulländat, inte hel- 4 Plg. O. C. Ахманова, Словарь лингвистических терминов, Москва, 1966, p. 417. 1 M. N. Melchejev, Geografiska namn. En toponymisk ordbok, Moskva, 1961; M. S. Bodnarskij, Ordbok över geografiska namn, 2:a uppl., Moskva, 1958; A. A. Ivanovskij, Geografiska namn, Moskva, 1914 m.fl. Jfr även J. Haliczer, Geografisk ordbok. Geografiska namn: ursprung och betydelse, Tarnopol, 1935. 198 Arbeten inom detta område har alltså använts, och förklaringarna till ursprunget för vissa ortnamn är tvivelaktiga eller helt ogrundade. Men ordbokens omfattning och karaktär, liksom det faktum att det i vårt land nästan saknades vetenskapligt hållbara förutsättningar för ett sådant arbete, gör det möjligt att se mer överseende på de felaktigheter och brister som förekommer. Utan att försöka bedöma hela ordboken vill jag säga några ord om förklaringarna av baltiska ortnamn. Först och främst faller det i ögonen att de baltiska ortnamnen i ordboken förklaras betydligt bättre än i tidigare arbeten av samma slag. Detta framgår av följande exempel: Lit. Kaunas. Enligt M. Bodnarskis uppfattning2 (som senare ordagrant upprepades av M. Melchejev3) skulle stadens namn härstamma från namnet på Mildas son, den mytologiska litauiska kärleksgudinnan. J. Haliczer4 härledde ortnamnet Kaunas från lit. kaunas (egentligen kaūnis eller kaūnė, kaunią ”kamp”). Redan långt före utgivningen av hans ordbok hade emellertid två betydligt mer trovärdiga hypoteser om Kaunas ursprung publicerats5, men varken J. Haliczer eller senare M. Bodnarskis och M. Melchejev har tyvärr tagit fasta på dem. V. Nikonov redovisar de flesta förklaringarna till ortnamnet Kaunass ursprung och den viktigaste litteraturen i frågan, däribland den allra senaste. Man kan visserligen förebrå V. Nikonov för att han återger tidigare uppfattningar utan urval och ibland inte ens anger vilken av dem som är mest tillförlitlig. Det är förstås inte alltid lätt att avgöra, men i det nämnda fallet kunde man ha tillagt att kopplingen mellan Kaunas och ryska ковать (påstått ”en plats där smideshantverk bedrivs”) är ovetenskaplig. Och överlag hade det varit bäst att helt utelämna uppenbart ovetenskapliga förklaringar i ett arbete av detta slag. Lit. Nėmunas. M. Bodnarskis7 och M. Melchejevas8 (den senare bygger på A. Ivanovskiu9) upprepar den naiva härledning av Nėmunas från lit. nãmas som A. Kočiubinskij publicerade i slutet av förra seklet: det skulle vara ”vår, den litauiska floden”10. Ännu sämre, ja rentav kuriös, är V. Žučkevičius förklaring av Nemunass ursprung, framlagd i arbetet ”Ortnamnens ursprung (Belarusisk toponymik)”, utgivet 1961. Enligt den ”har floden Nėmunas i sitt nedre lopp kanske sitt ursprung i en litauisk rot, medan den i sitt övre lopp också har sitt ursprung i den slaviska roten nem, som gett upphov till många ord (”немой”, ”немец”) med den gemensamma lexikala betydelsen ’tystnad, obegripligt ljud, obegripligt språk’11. Ett motsvarande exempel vore om vi hävdade att flodnamnet Maskvà i sitt övre lopp har finskt ursprung och i sitt nedre lopp slaviskt ursprung. V. Nikonov lyckades stå emot rutinen med dessa ovetenskapliga förklaringar och redovisade nästan alla 2 М. С. Боднарский, ор. cit., р. 153. 3 М. Н. Мельхеев, ор. cit., р. 44. 4 J. Haličzer, op. cit., p. 142. 5 Žr. Lietuvių kalbos žodynas, V, Vilnius, 1959, p. 436. 6 Žr. A. Senn, „Tauta ir žodis“, III, 1925, p. 510; D. Studerus, Zum Stadtnamen Kaunas, „Indogermanische Forschungen“, XLVII, 1929, p. 350–356. 7 М. С. Боднарский, ор. cit., р. 224. 8 М. Н. Мельхеев, ор. cit., р. 62. 9 А. А. Ивановский, ор. cit., р. 75. 10 А. А. Кочубинский, Территория доисторической Литвы, ЖМНП, 1897, январь, р. 81. 11 В. А. Жучкевич, Происхождение географических названий (топонимика Белоруссии), Минск, 1961, р. 13. 199 mer tillförlitliga hypoteser om Nėmunas ursprung (med undantag, förvisso, av den kanske viktigaste – K. Būgas senare hypotes¹²). Som en ytterligare positiv egenskap hos ordboken bör man betrakta att den ganska konsekvent anlägger ett toponymiskt perspektiv på ortnamnen. V. Nikonovas, till skillnad från författarna till tidigare toponymiska ordböcker, härleder till exempel stadsnamnet Vilnius korrekt inte direkt från appellativet vilnis, utan från ett flodnamn (se nedan), Pum (Roma) från flodnamnet Ruma, och inte från ett appellativ som betydde ’strömmande’¹³, och så vidare. Till ordboken har alla nödvändiga tillägg fogats – en inledning samt förteckningar över litteratur, termer och förkortningar. Dessutom anges inte bara etymologier för namnen på viktigare geografiska objekt, utan också vissa historiska, geografiska eller andra upplysningar om själva objekten. Även om V. Nikonovas i sin förklaring av de baltiska ortnamnens ursprung har kommit längre än tidigare författare till liknande arbeten (A. Ivanovskij, M. Bodnarskis, M. Melchejev med flera), har även hans ”Korta toponymordbok” fortfarande brister i detta avseende. För det första gäller det inexaktheter i etymologiseringen av baltiska ortnamn, vilka huvudsakligen uppstått därför att V. Nikonovas inte alltid har utnyttjat arbeten om baltisk toponymik som publicerats betydligt tidigare. En annan omständighet som minskar ordbokens värde är att andra forskares uppfattningar ibland återges mindre precist än önskvärt, eller att materialet överlag presenteras med otillräcklig precision. När författaren exempelvis förklarar Kaunas ursprung skriver han: ”Andra etymologier: från de baltiska språken ’ett sådant svärd (палаш)’, i överförd betydelse ’huggare, nedhuggare (med vapen), fotfolk’, till och med ’skam’; från got. hauns ’låg’ eller ’ödmjuk’.” Detta kan förstås så här: lit. Kaūnas har härletts inte bara från ett litauiskt ord med betydelsen ’ett sådant svärd; huggare, nedhuggare’, till och med ’skam’, utan också från got. hauns. I själva verket förknippas Kaūnas endast med lett. kauns ’skam’, medan got. hauns ’niedrig, demütig’ anges för att förklara betydelsen hos det sistnämnda ordet¹⁴. Med andra ord härleds Kaūnas inte från ett baltiskt ord med betydelsen ’skam’ och så vidare, eller från got. hauns; dessa ord används endast som grund för att försöka rekonstruera den pretoponymiska betydelsen hos det appellativ som det nämnda toponymet kan ha uppstått ur. Eller återigen: när V. Nikonovas förklarar Klaipėdas ursprung nämner han bland många uppfattningar endast G. Gerulis. Dessutom återges dennes uppfattning inte heller helt korrekt: enligt G. Gerulis har namnet Klaipėda uppstått ur något egennamn eller appellativ klaipėda¹⁵, och därför är det inte lämpligt att säga att den andra komponenten i toponymet Klaipėda kommer från pėda ’område’. Till de mer allmänna anmärkningarna vill man också tillägga att ursprunget till vissa ortnamn förklaras alltför neutralt. ”Kort toponymordbok” är utan tvivel avsedd inte så mycket för specialister som för en bred läsekrets och bör därför inte bara förmedla kunskap objektivt, utan också vägleda. Det är bra när läsaren får ta del både av författarens uppfattning och av sakförhållandena. Men det finns fall där ordboksförfattarens uppfattning inte framgår, och läsaren lämnas att själv välja vilken ¹² Om Nėmunas ursprung har K. Būga publicerat två hypoteser; om den första, se K. Būga, Rinktiniai raštai, I, Vilnius, 1958, s. 466; om den andra, se samma verk, II, Vilnius, 1959, s. 214, 280–284; III, Vilnius, 1961, s. 534, 875. I sin ordbok anger V. Nikonovas endast K. Būgas första hypotes. ¹³ М. Н. Мельхеев, op. cit., p. 71. ¹⁴ G. Studerus, op. cit., p. 350–356. ¹⁵ Se ”Archivum Philologicum”, I, s. 208; E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, I, s. 263. 200 Vilken av de nämnda åsikterna eller hypoteserna är riktigare? Men hur många läsare kommer att kunna avgöra det utan att missta sig? När V. Nikonov till exempel förklarar ursprunget till namnet Lietuvos redogör han den ena efter den andra för J. Otrembskis och K. Kuzavinio16 åsikter, men säger inte vilken av dem som är mer godtagbar, fast det i detta fall borde stå klart för en specialist på toponymi att ”sista ordet” tillhör K. Kuzavinios förklaring. Dessutom använder författaren i några fall, när det är svårt att avgöra vilken av många förklaringar som bör ges företräde, ordet ”majoriteten” (”большинство”). Ordet (”majoriteten”) fungerar ibland som ett slags argument, trots att det stora antalet anhängare av en åsikt ännu inte innebär att själva åsikten därför är den mest tillförlitliga. När man till exempel talar om ursprunget till namnet på den europeiska floden Dunojaus sägs det att ”majoriteten av forskarna stöder ett keltiskt” Dunojaus ursprung. Trots denna ”majoritet” är V. Georgijevs hypotes för närvarande den mest godtagbara; enligt den är Dunojus (nedre loppet och en del av mellersta loppet) ett dakisk-mysiskt namn, eftersom den på ett lyckat sätt förklarar både själva namnets ursprung och förhållandet mellan *Dānavi(s) och rumänska Dunăre samt slaviska Dunaj och Dunav17. Nedan vill vi rikta uppmärksamheten mot konkreta felaktigheter som förekommer i förklaringarna av baltiska ortnamn (i ordboken finns sammanlagt omkring 45 från Litauen, Lettland och tidigare baltiska områden). Cna (Цна). Med nummer åtta markeras Cna och lokaliseras så här: Ušos högra biflod i Litauen. Men varken Uša eller Cna flyter genom Litauen. Detta är ett tydligt lokaliseringsmisstag. Kuršių marios. I ordboken skrivs detta ortnamn Курский залив, och varianten Куршский залив anges bredvid. Ortnamnet härleds från etnonymen кур. Formen Курский залив, som på senare tid har använts ganska ofta i ryska skrifter, är felaktig. Själva lagunens namn har etnonymiskt ursprung — från namnet på den baltiska stammen kuršiai (lett. kursi18). Därför kan den ryska benämningen på Kuršių marios endast vara Куршский залив. Det är också fel att på ryska kalla kuršiai för кур. Denna form är uppenbarligen hämtad från gamla tyska eller latinska dokument, där kuršiai kallas Cori, Curones, Kuren, Curi och så vidare. Dokumentens skrivningar utan konsonanten š (eller s) efter r är dock sekundära och hämtade från den liviska benämningen på kuršiai, *kora(s) arba *kura(s)19. Den liviska benämningen härstammar i sin tur från en äldre form, *kurha < *kurša(s)20. Dessutom är det olämpligt att säga att Kuršių marios fram till 1946 endast kallades ”Куршш-гаф (нем.)”, eftersom det litauiska namnet Kuršių marios användes allmänt även före 1946. Kurzemė. Härleds från etnonymen купел. Som redan nämnts ovan är etnonymen inte курпы utan курши (lit. kuršiai, lett. kursi). Latvija. Det sägs endast att etnonymens ursprung är oklart. I ordboken finns emellertid många ortnamn som är ännu mindre tydliga än Latvija, och hypoteser om deras ursprung framförs (till exempel Maskva, Nemunas, Volga med flera). Därför borde man i detta fall nödvändigtvis ha nämnt K. Būgas tämligen tillförlitliga uppfattning om etnonymen Latvijas hydronymiska ursprung21. 16 K. Kuzavinio namn har återgivits mycket förvanskat: K. Kuravinij. 17 Вл. Георгиев, Дунай, Дунав, Dunăre, „Studia linguistica in honorem Thaddaei Lehr-Splawiński“, Warszawa, 1963, p. 87 tt. 18 K. Būga, op. cit., III, p. 246. 19 K. Būga, op. cit., III, p. 249. 20 Dessa former förklaras närmare av K. Būga — op. cit., III, p. 249 tt. 21 K. Būga, op. cit., III, p. 530, 629. 201 Lydà. Ortsnamnet anses ha uppkommit ur ett appellativ som betydde ”röjning, avverkning”²². I själva verket härstammar stadens namn från ånamnet Lydà23. Nėmunas. Det har redan nämnts att endast en av K. Būgas två etymologier anges när namnets ursprung förklaras, nämligen den första, som K. Būga själv tog avstånd från²⁴. Detta bör särskilt framhållas, eftersom även några andra forskare glömmer bort K. Būgas andra uppfattning²⁵, enligt vilken Nėmunas bör analyseras som roten nem- (jfr nėm-uogė, nem-ūnė, lat. nemus ”glänta, helig lund, liten skog”, gr. νέμος ”betesmark, liten skog” osv.²⁶) och suffixet -unas (jfr vissa samogitiernas Nėmanas). Ryga. Stadens namn bör härledas inte direkt från ett appellativ (lit. ringė), utan från ånamnet *Riga (< *Ringā); jfr dokument från 1297 och 1304, där det står: Riga flumen27. Šiauliai. V. Nikonovas upprepar R. Šmit­leins helt obestyrkta hypotes om att stadsnamnet Šiauliai skulle härstamma från det germanska personnamnet Saul eller Savilis. R. Šmit­leins uppfattnings felaktighet hade redan påpekats i tryck²⁸. Šiauliai är ett ortnamn med jämförelsevis klart ursprung: det har bildats av pluralformen av personnamnet Šiaulys (eller appellativet šiaulys). K. Būga har vid flera tillfällen utförligt förklarat detta ortnamns baltiska ursprung²⁹, men varken R. Šmit­leinas eller V. Nikonovas stöder sig på dessa förklaringar. Ventà. Författaren framför flera förklaringar till namnets ursprung, men nämner knappast den viktigaste — K. Būgas senare förklaring. K. Būga, som till en början förband detta ånamn med sl. vęto- ”stor”³⁰, tog senare avstånd från den uppfattningen och härledde Ventà från den baltiska roten vent- ”böja: kröka sig”, jfr vénteris31. Vilnius. Det betraktas med rätta som ett ortnamn av hydronymiskt ursprung, men det härstammar sannolikt inte från ånamnet Vilija (Neris), som ordboken hävdar, utan från Vilnia (Neris vänstra biflod). Stadens namn Vilnius hade uppenbarligen tidigare (eller parallellt) feminin form: Vilnia. Så kallar fortfarande invånare i trakten kring Panevėžys, Šeduva, Ukmergė, Gervėčiai³² och Zietela³³ Vilnius. 22 Kanske avses lit. lydimas ”en röjd plats i skogen, röjning, avverkning; åkermark på en plats där skog röjts”. 23 K. Būga, op. cit., III, p. 492, 787. 24 K. Būga, op. cit., III, p. 875. 25 Pavyzdžiui, M. Vasmer, Russisches etymologisches Wörterbuch, II, Heidelberg, 1955, p. 211. 26 K. Būga, op. cit., II, p. 280–284; III, p. 534, 875. 27 Se A. Bielenstein, Die Grenzen des lettischen Volksstammes und der lettischen Sprache in der Gegenwart und im 13. Jahrhundert. St. Petersburg, 1892, p. 37, 38. Förutom A. Bylenšteinas ansåg även K. Būga att stadsnamnet Ryga härstammade från ett ånamn (se K. Būga, op. cit., III, p. 515). 28 Se A. Vanagas. Om etymologierna för namnen på några litauiska städer, ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, VI, Vilnius, 1963, p. 333. 29 K. Būga, op. cit., II, p. 98, 349, 588. 30 K. Būga, op. cit., I, p. 490, 519 ff.; III, p. 546. 31 K. Būga, op. cit., III, p. 243, 244. 32 Se И. Бальчиконис, Названия литовских населённых пунктов, образованные от названий рек и озер, ”Lingua Posnaniensis”, VII, p. 241. 33 A. Vidugiris, Zietelos lietuvių tarmė (filol. m. kand. disertacija, mašinraštis), Vilnius, 1961, s. 469, 471. 202 Bland övriga småsaker kan man också nämna den inexakta formen bangus (s. 67), som anges i stället för litauiska baugùs. Författaren till ”Kort toponymordbok” hade lätt kunnat undvika nästan alla de brister och inexaktheter som nämnts här, särskilt dem som rör tolkningen av baltiska toponymer, om han, såsom vi har sett, hade utnyttjat K. Būgas arbeten mer. A. Vanagas