Svarbus latvių dialektologijos žingsnis

žmūne DP 313₁₀, 314₁₆, šūne Mit II 40 (den första av dessa former nämns också av författaren själv I 139, II 171). Utan grund kritiseras på s. 295 den akademiska ”Litauiska språkets ordbok” för att formen nuentė́mus DP 592 efter M. Daukša där betraktas som particip; författaren anser att den är felaktigt skriven och delar upp den i ett gerundium och en dativform av ett pronomen (nu-ėnt jemus). Här har vi sannolikt samma slags absolut dativparticip utan pronomen, som bekalbanczėm DP 159₁₂, regintiemus DP 228₃₇, tarintiemus BB Apd 27, 13 och så vidare; se LKK V 106—107. Till bokens förtjänster hör det omsorgsfulla urvalet av exempel, den utmärkta tekniska utformningen och redigeringen av hela texten, vilket gör det möjligt för läsaren att snabbt och enkelt hitta de uppgifter som behövs. Avslutningsvis vill man önska att A. Zenos ”Handbok i litauiska” öppnar portarna till det litauiska språket för så många av dess vänner och forskare som möjligt världen över. V. Ambrazas ETT VIKTIGT STEG INOM LETTISK DIALEKTOLOGI M. Rudzīte, Latviešu dialektoloģija, Rīgā, 1964, 432 p. De senaste åren har varit verkligt fruktbara för de baltiska språkens dialektologi. Mot bakgrund av en mängd artiklar och monografier över enskilda dialekter har de länge efterlängtade dialektologiska översiktsverken äntligen sett dagens ljus: litauisterna kan glädjas åt Z. Zinkevičius ”Litauiska språkets dialektologi” (Vilnius, 1966), och lettisterna åt M. Rudzītes ”Latviešu dialektoloģija”. Dessa två böcker, som i övrigt är skrivna med olika metoder och delvis för olika syften, är liksom ett slags encyklopedi över de baltiska språkens dialektologi, utan vilken många forskare i dessa språk inte kommer att kunna vara. Marta Rudzīte har varit framgångsrikt verksam inom lettisk dialektologi i ett och ett halvt decennium: 1958 publicerades hennes omfattande beskrivning av flera närliggande dialekter i norra Lettland¹ (arbetet hade redan 1954 försvarats som kandidatavhandling²), och 1963 utkom hennes antologi med dialekttexter på lettiska, avsedd för undervisningsändamål³. M. Rudzītes stora förtjänst för den lettiska dialektologin är dessutom att elever vid Rigas universitet, under hennes handledning, utarbetade ett ansenligt antal goda beskrivningar av sina modersmålsdialekter, vilka i vetenskapligt värde inte står tillbaka för många publicerade lettiska dialektologiska undersökningar. M. Rudzītes största bidrag till lettisk språkvetenskap och baltistiken i stort är emellertid hennes bok ”Latviešu dialektoloģija”. Redan verkets omfång — 432 sidor — visar tillräckligt tydligt att författaren har utfört ett verkligt omfattande arbete. Enligt en tämligen strikt plan beskriver hon de viktigaste lettiska dialekterna — den mellersta (vidus dialekts, s. 59—146), den liviska (lībiskais dialekts, s. 147—255) och höglandsdialekten (augšzemnieku dialekts, s. 257—405). Strängt taget beskrivs endast dialekternas fonetik och morfologi mer ingående, medan frågor om syntax nästan inte berörs (det är talande att denna ”brist” inte heller gick Z. Zinkevičius ”Litauiska dialektologi” förbi — för de baltiska språkens syntax har tydligen ännu inte ljusare dagar randats!). 1 M. Rudzīte, Ziemeļvidzemes izloksnes Braslavā, Vecatē, Baunās un Vilzēnos, „Valodas un literatūras institūta raksti“, VI, Rīgā, 1958, p. 101—256. 2 М. Рудзит, Говоры северной части Видземе (Браславский, Вецатский, Баунский, Вилзенский), Автореферат, Рига, 1954. 3 M. Rudzīte, Latviešu izloksņu teksti, Rīgā, 1963, 108 p. (išleista rotoprintu). 197 För baltister är det kanske lite synd att M. Rudzytė skrev en lärobok i dialektologi för studenter i stället för en studie i lettisk dialektologi. De didaktiska målen tvingade henne att redogöra för vissa grundläggande ämnen inom dialektologin; dessutom tycks lärobokens inriktning ha fjättrat författarens tankar och begränsat hennes självständighet. Hon undvek, förefaller det, medvetet mer komplicerade frågor i dialektologins historia och nöjde sig oftast med hänvisningar till arbeten av sin store lärare, akademikern J. Endzelīns. På så vis kom författaren, som inte ville göra sina studenter orätt, ibland att i någon mån ”göra” baltiska språkforskare orätt. Men var och en förstår nog att det är oerhört svårt att tillfredsställa båda grupperna i en och samma bok. Hur det än må vara, är M. Rudzytės arbete, tack vare sitt rika och mycket systematiskt framlagda material (här går det verkligen långt utöver lärobokens gränser), ett betydande steg för lettisk dialektologi, och dess författare förtjänar alla baltisters uppriktiga tack. Jag skulle också vilja fästa uppmärksamheten på ett par småsaker som föll mig i ögonen när jag bläddrade igenom arbetets sidor. För varje behandlad fråga redovisar författaren den relevanta litteraturen ganska utförligt, men när hon tar upp kurernas problem (jfr s. 32, 64) hänvisar hon av någon anledning inte till det mest omfattande arbetet om frågan — V. Kiparskis ”Kurenfrage” (Helsinki, 1939). Kanske placerar hon också utan anledning kurerna i samma kategori som preussarna (jfr s. 20), och tycks därigenom skilja dem från sådana baltiska stammar som selonerna och semigallerna. Termen krustoties i den betydelse som M. Rudzytė använder den (jfr s. 34) är inte helt lämplig, eftersom den på senare tid har använts i språkvetenskapen i en något annan betydelse4. A. Sabaliauskas EN NY ORTBOK B. A. Никонов, Краткий топонимический словарь, Москва, 1966, 510 р. Det har getts ut ett stort antal ortnamnsordböcker i vårt land. Även sådana har publicerats som till sin inriktning kan betraktas som föregångare till det arbete som recenseras här1. De flesta uppfyllde dock uppenbart inte längre kraven inom vår inhemska och den internationella toponomastiken, trots att några utkommit relativt nyligen. Därför var det mycket angeläget att utarbeta en ny ordbok på grundval av dagens toponomastiska forskning. V. Nikonovs nyligen utkomna ”Kort ortnamnsordbok” omfattar omkring fyra tusen namn på bebodda platser, floder, sjöar, hav och oceaner, länder, folk och annat från hela jordklotet. Det är lätt att föreställa sig vilket omfattande arbete författaren har utfört genom att välja ut och ibland också förklara ortnamn från tiotals språk i världen. Litteraturen om toponomastik är mycket omfattande, men dess kvalitet är ojämn. Dessutom varierar toponomastikens nivå kraftigt mellan olika länder. Därför är svårigheterna med att ”sålla” och bedöma litteraturen i praktiken inte lätta att övervinna. De nämnda omständigheterna har utan tvivel medfört att inte heller allt i V. Nikonovs ordbok är perfekt, inte hel- 4 Plg. О. С. Ахманова, Словарь лингвистических терминов, Москва, 1966, р. 417. 1 M. N. Melchejev, Geografiska namn. En toponymisk ordbok, Moskva, 1961; M. S. Bodnarskij, Ordbok över geografiska namn, 2:a uppl., Moskva, 1958; A. A. Ivanovskij, Geografiska namn, Moskva, 1914 m.fl. Jfr också J. Haliczer, Geografisk ordbok. De geografiska namnens ursprung och betydelse, Tarnopol, 1935. 198