Nauja lietuvių kalbos gramatika

I grammatikens förord riktar man sig till läsaren med den litauiska skrifttraditionens pionjär M. Mažvydas anspråkslösa ord: ”mana darba usz gier prymkiet”. Det råder inget tvivel om att denna framstående norske baltologs önskan kommer att uppfyllas med råge. På varje sida i boken känner läsaren stor tacksamhet gentemot författaren och märker att ”Baltiska språkens jämförande grammatik” är ett betydande och grundläggande bidrag till dagens baltologi och indoeuropeistik. K. Morkūnas EN NY LITAUISK GRAMMATIK A. Senn, Handbuch der litauischen Sprache, Bd. I: Grammatik, Heidelberg, 1966. Under lång tid lärde sig hela generationer av utländska lingvister litauiska med hjälp av en lärobok sammanställd av A. Leskynas, bestående av en läsebok, en kort grammatik och en ordbok. Sedan den utkom (1919) har nästan femtio år gått. Under denna tid har inte bara litauisk stavning förändrats avsevärt, utan också bruket av vissa former; skönlitteraturen och den vetenskapliga litteraturen har vuxit ojämförligt mycket, och många frågor inom fonetik, morfologi och syntax har undersökts ingående. Det hade blivit nödvändigt att sammanställa en ny, utförlig lärobok i litauiska. Den schweiziskättade lingvisten A. Zenas (Senn) tog sig an uppgiften. År 1957 gav han ut del II av ”Lärobok i litauiska”, bestående av texter, utvalda ur verk av olika litauiska författare och försedda med accentmarkeringar, kommentarer och en litauisk-tysk-engelsk ordbok1. År 1966 utkom även den första och viktigaste delen av denna lärobok – en litauisk grammatik. Det är ett omfångsrikt verk på 495 sidor, där den moderna litauiskans fonetik och morfologi samt bruket av många grammatiska former beskrivs ingående. Grammatikens författare, A. Zenas, professor vid University of Pennsylvania, är väl känd bland litauiska lingvister genom sina arbeten. Han är en av sammanställarna av den femdelade ”Ordbok över det litauiska skriftspråket”2, som nyligen färdigställdes i Heidelberg, och den ende som har arbetat med ordboken ända sedan utgivningen inleddes. Han har länge intresserat sig för litauiska, har bott i Litauen och undervisat i fonetik och andra lingvistiska ämnen vid Kaunas universitet. År 1929 skrev han ”En kort lärobok i litauiska”3, avsedd för utlänningar som ville lära sig grunderna i litauiska. A. Zenas bröt inte heller senare sina förbindelser med litauisk filologi. Han har skrivit många artiklar och andra arbeten om litauisk filologi, baltologi och jämförande lingvistik i allmänhet, och på senare tid har han aktivt deltagit i arbetet med problemet kring de äldsta relationerna mellan baltiska, slaviska och germanska språk. Hans nya verk sammanfattar liksom resultaten av många års studier i litauisk filologi. Grammatiken består av tio delar. Redan den första, inledande delen är omfattande och innehållsrik: efter en kort översikt över det litauiska folkets historia behandlas det litauiska språkets ställning bland de baltiska språken och dess förbindelser med andra besläktade språk. Här redogör författaren kortfattat för sin uppfattning om de äldsta relationerna mellan baltiska, slaviska och germanska språk. Enligt honom uppstod, mot slutet av den indoeuropeiska gemenskapens tid, när de baltiska, slaviska och germanska språkens föregångare hade nära kontakter med varandra, 1 A. Senn, Handbuch der litauischen Sprache, II, Heidelberg, 1957. 2 M. Niedermann, A. Senn, F. Brender, A. Salys, Wörterbuch der litauischen Schriftsprache, Litauisch-Deutsch, I—V, Heidelberg, 1934—1967. 3 A. Senn, Kleine litauische Sprachlehre, Heidelberg, 1929. 194 gemensamma särdrag som är utmärkande endast för dessa dialekter (t.ex. räkneordet tūkstantis, rugio som benämning, dativformer i plural på -m m.m.). Författaren avvisar strängt och argumenterat den baltoslaviska urspråksgemenskap som vissa forskare antar och förklarar närheten mellan språken som en process av mycket långvariga, nära kontakter (symbios) som pågått sedan åtminstone 300-talet e.Kr. Därtill förenas de baltiska och slaviska språken av att de länge bevarade forntida indoeuropeiska drag, medan de germanska språken snabbt moderniserades, förändrades och avlägsnade sig från sitt ursprungliga tillstånd. De baltiska språken har förblivit särskilt arkaiska. Därefter behandlar inledningen kort de litauiska dialekterna och deras förhållande till standardspråket samt ger en översikt över de äldre litauiska språkminnesmärkena. I de sista kapitlen i den inledande delen beskrivs litauiskans ljud, deras stavning och utveckling samt deras förhållande till ljuden i andra indoeuropeiska språk. I grammatikens andra del behandlas böjningen av substantiv, pronomen, räkneord och particip; den tredje och fjärde delen behandlar bildningen och böjningen av verbformer, och den femte de oböjliga ordklasserna. I den sjätte delen redogörs kortfattat för de grundläggande principerna för ordbildning. De följande tre delarna ägnas åt formbruk: substantivens bruk beskrivs för sig, liksom kasusens betydelser och de icke-finita verbformernas funktioner. I den sista, tionde delen ges en kort översikt över vissa särdrag i litauisk meningsbyggnad. Bortsett från den inledande delen, som tar upp frågor inom baltisk jämförande lingvistik, bygger grammatiken huvudsakligen på modern litauiska. Författaren försöker inte visa de behandlade formernas förhistoria, jämför dem inte med former i andra språk och rekonstruerar inte äldre protoformer som saknar belägg i skriftliga källor. Där skiljer sig verket från J. Otrembskis grammatik, som ges ut i Polen och har en mer historisk inriktning. I gengäld belyses fakta om modern litauiska här mycket brett och ingående. I förordet nämns hela 74 författare, ur vilkas skrifter material från det moderna språket har hämtats. Dessutom har grammatiken använt många folkloristiska källor (bland dem har samlingar utgivna av Institutet för litauiskt språk och litteratur en framträdande plats), dialektbeskrivningar, alla tidigare grammatiker och en omfattande lingvistisk litteratur. Författaren är väl förtrogen med lingvistiska arbeten som publicerats i Litauen under sovjettiden, hänvisar på många ställen till dem och upptar dem i litteraturförteckningarna i slutet av varje kapitel. Särskilt omfattande användning har gjorts av litauiska ordböcker och publikationer i serien ”Litauiska språkvetenskapliga frågor” som utkommit under de senaste årtiondena. Grammatiken beskriver inte bara fakta från det moderna litauiska standardspråket; vid varje viktigare fråga försöker den också ge belägg från dialekter, äldre skrifter och språkminnesmärken från 1500- och 1600-talen. Med utgångspunkt i texterna som publicerats i del II av ”Lärobok i litauiska” behandlas ofta också någon egenhet i ordbildning, böjning eller bruk som kännetecknar en betydande författare (t.ex. M. Daukša och J. Bretkūnas, och bland senare författare M. Valančius, S. Daukantas, Krėvė, B. Sruoga m.fl.). Därmed återspeglas i grammatiken delvis också utvecklingen under den skriftliga traditionens period av former som används i dagens språk. Belägg från dialekter och äldre skrifter hålls åtskilda från fakta om det moderna standardspråket, återges vanligen med annan stil och rubbar inte verkets enhetlighet. Valet och uppläggningen av metoden för att presentera språkliga data har här till stor del bestämts av verkets syfte. Eftersom grammatiken framför allt är avsedd för icke-litauer som studerar litauiska och läser texter, presenteras materialet så att läsaren på ett och samma ställe kan hitta så mycket information som möjligt om varje ordklass eller grupp av former 13* 195 omfattande information. Därför behandlas tillsammans med enskilda böjnings- eller konjugationstyper även accentuering och till och med ordbildningsfrågor; man strävar efter att presentera så många böjningsparadigm som möjligt. På s. 140, där substantiv med r-stam behandlas, finner vi till exempel hela 6 böjningsparadigm för substantivet duktė enligt Daukšas postilla och fem litauiska grammatiker: F. Kuršaitis, K. Jaunius, J. Jablonskis från 1901 och 1925 samt J. Žiugžda från 1961. Här beskrivs också ordbildningsfrågor för substantiv med r-stam (de viktigaste suffixen), accentuering och formhistorik under den skriftliga traditionens period. Detta framställningssätt gör det lättare för läsaren att på ett och samma ställe finna alla uppgifter som behövs om en viss formgrupp, men på många håll går beskrivningens metodiska sammanhang och kompakthet förlorade. I allmänhet finner vi, metodiskt och teoretiskt sett, inte mycket nytt i detta verk jämfört med tidigare grammatiker. Den beskrivande grammatikens nya metoder tillämpas inte här; man har till och med avstått från en fonologisk tolkning av det litauiska ljudsystemet. Detta uppvägs av mängden och mångfalden av de språkfakta som presenteras. Utan att gå in på en mer ingående analys av detta omfattande och betydelsefulla verk ska vi nämna ett par inexaktheter eller diskuterbara påståenden som vi lade märke till när vi bläddrade i det. Till skillnad från tidigare grammatiker betraktar författaren illativ som ett kasus likvärdigt med de övriga (ein regelrechter Beugungsfall, s. 92) och tar med det i substantivens och adjektivens böjningsparadigm i standardspråket. Även om singularformer av illativ förekommer ganska ofta i dagens språk, tenderar de redan att bli adverbialiserade och är isolerade från de övriga kasusformerna, och deras användningsområde är begränsat till talspråket och skönlitteraturen. Pluralformer förekommer endast i särskilda, stilistiskt motiverade fall; detta medger också författaren själv på s. 437. Under sådana omständigheter är det svårt att motivera att illativ tas in i standardspråkets paradigm vid sidan av de övriga kasusformerna; dessutom ingår det inte i pronomenens och participens böjningsparadigm. En annan sak är de östlitauiska dialekterna, där illativ verkligen är en likvärdig medlem av kasussystemet. På s. 65 hävdar författaren med rätta att konsonanter i ordslut vanligen uttalas hårt, men betraktar prepositionerna, adverben och konjunktionerna dėl, kol, tol, som förkortats från längre former, som undantag där l i ordslut enligt honom uttalas mjukt. I själva verket kännetecknas även dessa ord i dagens standardspråk av ett hårt uttal av slutljudet l. Genitiv pluralformen žvėrių, som står först i böjningsparadigmet bredvid žvėrių (s. 129), är dialektal och används inte alls längre i standardspråket. Inte heller kan substantivet bendrybė, som på s. 121 anges bredvid vanliga avledningar med suffixet yba, betraktas som ett standardspråkligt belägg: kūryba, rašyba, sodyba och liknande. Författarens påstående att de preteritumformer av aktiva particip som återfinns i A. Schleichers krestomati, prigavuse och išgėruse, skulle vara nybildningar i stället för nominativ plural prigavę och išgėrę (s. 178), kan ifrågasättas. A. Bezzenberger påvisade redan sådana dualisnominativformer i B. Vilents skrifter, BGLS 161, till exempel: ateiusse VEE 202, jfr giwenuse, kalbejuse, atejuse KIC 404; vid sidan av dem användes i de östpreussiska litauiska dialekterna också motsvarande presensformer av aktiva particip, till exempel: negalincze Sch II 215, ne turincze Jrk 73, jfr också gerundiet ne rasdame BsMt II 198. J. Endzelīns har övertygande visat dessa formers ålderdomlighet, IF 33, 123—124; de kan jämföras med nominativ-ackusativ dualis av konsonantstammar, jfr. 4 Här används samma källförkortningar som i den stora litauiska ordboken. 196 žmūne DP 31310, 31416, šūne Mit II 40 (den förstnämnda av dessa former nämns också av författaren själv, I 139, II 171). På s. 295 kritiseras den akademiska ordboken ”Lietuvių kalbos žodynas” utan grund för att formen nuentiemus DP 592 av M. Daukša där klassificeras som particip; författaren anser att den är felaktigt skriven och delar upp den i ett gerundium och dativ av ett pronomen (nueinantį jemus). Här har vi sannolikt samma slags absolut användning av ett particip i dativ utan pronomen som i bekalbančėm DP 15912, regintiemus DP 22837, tarintiemus BB Apd 27, 13 och liknande; se LKK V 106–107. Till bokens förtjänster hör det omsorgsfulla urvalet av exempel och den utmärkta tekniska bearbetningen och redigeringen av hela texten, vilket gör det möjligt för läsaren att snabbt och lätt hitta de uppgifter som behövs. Avslutningsvis vill man önska att A. Zenas ”Lietuvių kalbos vadovas” öppnar portarna till det litauiska språket för så många som möjligt av dess vänner och forskare världen över. V. Ambrazas ETT VIKTIGT STEG INOM LETTISK DIALEKTOLOGI M. Rudzīte, Latviešu dialektoloģija, Rīgā, 1964, 432 p. De senaste åren har verkligen varit mycket fruktbara för baltisk dialektologi. Mot bakgrund av ett stort antal artiklar och monografier över enskilda dialekter har äntligen länge efterlängtade dialektologiska översiktsverk utkommit: litauisterna kan glädjas åt Z. Zinkevičius „Lietuvių kalbos dialektologija“ (Vilnius, 1966), och lettisterna åt M. Rudzītes „Latviešu dialektoloģija“. Dessa två böcker, som annars bygger på olika metoder och delvis har skrivits för olika ändamål, är som ett slags encyklopedi över baltisk dialektologi, utan vilken ingen forskare i dessa språk kan klara sig. Marta Rudzīte har varit framgångsrikt verksam inom lettisk dialektologi i ett drygt årtionde: 1958 publicerades hennes omfattande beskrivning av flera angränsande dialekter i norra Lettland1 (detta arbete hade redan 1954 försvarats som en kandidatuppsats2), och 1963 utkom hennes antologi med texter på lettiska dialekter, sammanställd för undervisningsändamål3. M. Rudzītes stora förtjänst för lettisk dialektologi är dessutom att hennes elever vid universitetet i Riga har utarbetat ett betydande antal goda beskrivningar av sina hemspråksdialekter, vilka i vetenskapligt värde inte står många publicerade lettiska dialektologiska undersökningar efter. M. Rudzītes största bidrag till lettisk språkvetenskap och baltistik i allmänhet är emellertid hennes bok „Latviešu dialektoloģija“. Redan verkets omfång – 432 sidor – visar tydligt att författaren verkligen har utfört ett mycket omfattande arbete. Enligt en ganska strikt plan beskriver hon de viktigaste lettiska dialekterna – mellandialekten (vidus dialekts, s. 59–146), den liviska dialekten (lībiskais dialekts, s. 147–255) och höglandsdialekten (augšzemnieku dialekts, s. 257–405). Strängt taget beskrivs endast dialekternas fonetik och morfologi mer ingående, medan syntaxfrågorna nästan inte alls berörs här (det är betecknande att denna ”brist” inte heller gick Z. Zinkevičius „Lietuvių dialektologija“ förbi – för syntaxen i de baltiska språken har tydligen fortfarande inga ljusare dagar grytt!). 1 M. Rudzīte, Ziemeļvidzemes izloksnes Braslavā, Vecatē, Baunos un Vilzēnos, „Valodas un literatūras institūta raksti“, VI, Rīgā, 1958, p. 101–256. 2 М. Рудзит, Говоры северной части Видземе (Браславский, Вецатский, Баунский, Вилзенский), Автореферат, Рига, 1954. 3 M. Rudzīte, Latviešu izloksņu teksti, Rīgā, 1963, 108 p. (išleista rotoprintu). 197