Veikalas apie baltiškų vietovardžių slavinimą ir slaviškų lietuvinimą

”утка” = lit. ant-uka ”eine Schnepfe” Mielke I 6, añtukas ”saxicola oenanthe” Dusetos (dep. Vozgėliai), antukỹs ”t.c.” Veliuona⁵. Artikeln ”Die Metatonie im litauischen und lettischen”. K. Būga anger orden añtukas och iñtukas med suffixet -ukas och jämför på nytt med ordet añtis ”Ente”. I E. Frenkels etymologiska ordbok över litauiska finner vi i artikeln om ordet añtis ”Ente” orden antuka ”Schnepfe”, añtukas ”saxicola oenanthe, wheat ear, Weisskehlchen”, antikas (Dusetos), intukas (Tauragnai, Bez. Utena), antukýtis (Veliuona) ”Steinschmätzer, Steinschnäpper”⁶. Dessa jämförelser är svåra att tro på, eftersom kúltupys inte alls liknar en anka. K. Būga blev förmodligen en aning vilseledd av Chr. G. Mielkes och andra ordböcker, där betydelsen av ordet antuka anges som ”eine Schnepfe”, det vill säga morkulla. I den akademiska ”Lietuvių kalbos žodynas” har denna felaktighet redan rättats: ordet antuka hänvisas där till antukỹs, och det senare till antikas ”Oenanthe oenanthe”. Bildningen av de dialektala termerna antukas och intukas förklaras mer exakt så här: antė + -ukas och intė + -ukas. I ”Lietuvių kalbos žodynas” anges att orden antė och intė betyder ”agnbod”. Dessutom har ordet antė (liksom antìs) också betydelsen ”ugnsfarstu”. Sambandet mellan betydelserna ”förstuga, förhus” → ”agnbod” är mycket tydligt. Om man förbinder dessa ord med det höglanderska namnet på kúltupys kan det förklaras på ett mer övertygande sätt. K. Gaivenis EN BOK OM SLAVISERING AV BALTISKA ORTNAMN OCH LITAUERISERING AV SLAVISKA Jurgen Prinz, Die Slavisierung baltischer und Baltisierung slavischer Ortsnamen im Gebiet des ehemaligen Gouvernements Suvalki, Wiesbaden (förlaget Otto Harrassowitz), 1968, 320 s. med karta. Problemet med slavifieringen av baltiska ort- och personnamn har tagits upp i den lingvistiska litteraturen tidigare — bara under det senaste årtiondet har flera arbeten ägnade åt denna fråga publicerats¹. J. Prinz bok, som recenseras här, överträffar emellertid vida andra verk inom området i omfång. Boken består av en inledning, tio kapitel och slutsatser. I slutet av boken presenterar författaren ett sakregister. I inledningen riktar J. Prinz bland annat uppmärksamheten mot svårigheterna med att undersöka baltisk toponymi som förekommer i slaviska områden. Han ger exempel ur V. Toporovs och O. Trubačëvs bok ”Lingvistisk analys av hydronymerna i Övre Dneprområdet” (Moskva, 1962) och ur H. Schalls arbeten, vilka visar att en del av de baltiska toponymiska relikter som dessa författare har tolkat också kan ges en annan tolkning. I de allmänna anmärkningarna ger J. Prinz en kort redogörelse för den etniska sammansättningen i Suvalki-guvernementet i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och granskar kritiskt de använda 5 K. Būga, Rinktiniai raštai, II, V., 1959, p. 393. 6 E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg—Göttingen, 1955, tt., p. 11—12. 1 K. O. Falk, Studier över slaviseringen av litauiska ortnamn och personnamn, „Scando-Slavica“, IX (1963), p. 87—103; Om metoderna för slavisering av litauiska person- och ortnamn. Om uppkomsten och spridningen av namn på -ánce, „Språkliga Bidrag“, t. 4, Nr.19, Lund, 1964, p.1—16; J. Otrębski, Slaviseringen av litauiska vattennamn och ortnamn, „Z polskich studiów slawistycznych“, Seria 2, Językoznawstwo, Warszawa, 1963, p. 267—286. 194 toponymiska källor. Författaren säger att han i de fall där ortnamnsformerna skilde sig åt mellan olika källor återgav dem alla, medan han när de var identiska endast hänvisade till boken ”Lietuvos apgyventos vietos” (Kaunas, 1925 – härefter L. 23), utgiven i samband med 1923 års folkräkning. I kapitlet om översättningar (”Die Übersetzung”) riktar författaren uppmärksamheten mot det faktum att särdragen i samspelet mellan baltisk och slavisk toponymi kräver att man skiljer översättning (t.ex. lit. Raudondvaris – pol. Czerwony Dwór) från förklaring, semantisk tolkning, det vill säga i grund och botten från semantisk substitution (här avses fall där ortnamn med oklar semantik, på grund av sin yttre likhet med något appellativ i ett annat språk, ”ges mening” och får en tydlig semantik, t.ex. lit. Višakio Rūda – pol. Wysoka Ruda). Enligt J. Princ översätts oftare de ortnamn eller komponenter av dem vars ursprungliga betydelse är mer allmän och enkel. Exempelvis lit. Senieji Alk snėnai – pol. Ol kśniany Stare: endast begreppet senieji översätts, medan Alksnėnai bara anpassas till det polska språkets fonetiska system. Författaren framför en vid första anblicken ganska intressant tanke: adjektivformen beror på om det kvalificerande toponymet bildar ett polariserande par eller inte. Om det kvalificerande toponymet samtidigt är polariserande, ska adjektivet enligt honom ha bestämd form (i polskan står adjektivet efter substantivet), exempelvis: lit. Senieji Alk snėnai och Naujieji Alk snėnai pol. Ol kśniany Stare och Ol kśniany Nowe; om det kvalificerande toponymet inte bildar ett polariserande par ska adjektivet enligt honom ha obestämd form (i polskan står det före substantivet), exempelvis: lit. Naujas Kaimas pol. Nowa Wieś. Denna tanke förefaller dock tvivelaktig. Först bör det sägas att ortnamnet Naujas Kaimas också har den kända sidoformen Naujasis Kaimas. Dessutom finns det exempel på kvalificerande ortnamn som bildar polariserande par men har adjektiv i obestämd form, till exempel Naujas Strūnaitis ir Senas Strūnaitis (Švenčionys distrikt). Omvänt kan adjektivet i ett kvalificerande toponym som inte bildar ett polariserande par ha bestämd form, exempelvis Senoji upė (Alanta). Troligen beror adjektivformen mindre på huruvida toponymet bildar ett polariserande par och mer på hur utbredd användningen av bestämda adjektiv är i dialekten. I detta kapitel tar författaren upp många intressanta fall av översättning: endast epitetet översätts (Kirsna, Didžioji – Kirsna Wielka), hela ordet översätts (Pilkalnis – Lysa Góra, Alkšninė; författaren skriver felaktigt Alksnyne – Olszyna), och en diminutiv ändelse återges med ett ord som uttrycker diminutivitet (Likiškėliai – Likiški Male), med mera. Författaren konstaterar med rätta att en sådan översättning av ortnamnets ”betydelse” endast är möjlig under vissa förutsättningar för tvåspråkighet. I kapitlet om substitution (förklaring, tolkning, die Deutung) undersöker J. Princ ett annat fall av samspel mellan ortnamn, som till skillnad från det nyss diskuterade också är möjligt utan tvåspråkighet. Som redan nämnts ovan är det här inte ortnamnets ”innehåll”, ”betydelse” som ”översätts”, utan dess form, som fonetiskt är ganska likartad i båda språken. I det översättande språket får den föga förändrade formen emellertid ofta (med undantag framför allt för antroponymiska ortnamn) ett helt annat innehåll (utöver det ovan 13* 195 det nämnda exemplet Višakio Rūda – Wysoka Ruda, jämför också lit. Molinė: molis – pol. Malina: malina ’hallon’). Det är viktigt att ha i åtanke att det i detta fall inte heller kan vara tal om några fonetiska regelbundenheter, eftersom substitutionen lätt bryter mot dem. I detta kapitel behandlas: a) avledningar från kristna namn som liknar varandra på litauiska och polska (vitryska, ryska), t.ex. lit. Jokūboniai – pol. Jakubańce (jfr Jokūbas, pol. Jakub); b) avledningar från appellativer, t.ex. lit. Pūpa-sodis – pol. Popasodzie (jfr lit. pupà, pol. pop ’präst’); c) fall av formantsubstitution, t.ex. lit. Kudrėnai – pol. Kudrany m.fl. Särskilt utförligt och omfattande är avsnittet om avledningar från appellativer. Där uppmärksammade författaren många intressanta fall av substitution (t.ex. pol. góra – från lit. giria, pol. ostrów – från lit. aštrùs, pol. krasny – från lit. krósnis m.fl.). Det är endast klassificeringen av bynamnen Drapaliai och Trumpaliai (s. 60, 83) som väcker tvivel: trots vissa reservationer förs de till sammansättningar vars andra led enligt författaren kan knytas till det litauiska appellativet pàlios, som genom substitution i polskan blivit pole ’fält’. Bynamnet Drapaliai kommer från sjönamnet Drapãlis, som sannolikt är en avledning med suffixet -alis; jfr Tab-ãlis, sjö i Sij. Sannolikt har även Trumpaliai en liknande ordbildning (jfr även Trumpališkiai, by i Rokiškis kommun). I kapitlet ”Substantiviska led i sammansatta och flerordiga ortnamn” går J. Princas ingående igenom hur andra led i sammansatta ortnamn och andra ord i flerordiga ortnamn slaviseras. Författaren tar dessutom upp några fall av litauisering. Exempelvis menar författaren att flerordiga ortnamn med būdà som andra ord kan vara slaviska konstruktioner som litauiserats: pol. Dębowa Buda – lit. Ąžuolų Būda, pol. Czysta Buda – lit. Čystà Būdà, pol. Lipowa Buda – lit. Liepavā Būdà (s. 74) m.fl. Författaren grundar detta påstående på att flerordiga oikonymer uppges vara mycket sällsynta på litauiska, medan de är särskilt vanliga på polska och slaviska språk i allmänhet. Den senare tanken bör man i huvudsak instämma i, men ursprunget till hela ortnamnsmodellen med Būda kan också ifrågasättas. Exempelvis behöver det genitiviska ortnamnet Ąžuolų Būda inte vara slaviskt. Det har kanske behållit genitivformen därför att det första ordet ąžuolas är avlett, och längre avledda stammar är betydligt svårare att förena med andra ord på litauiska. (Jfr även Rugėnų Būda resp. Šaravų Būda, båda i Kėdainiai kommun.) Dessutom visar sådana bynamn som Mažoji Būda, Sen oji Būda, Naujoji Būda (jfr Čystà Būdà) också att en del flerordiga oikonymer med Būda kan ha bildats självständigt på litauisk mark, trots att själva appellativet būdà är ett slaviskt lånord. Till de sammansatta oikonymer vars andra led kommer från gãlas passar det inte att hänföra bynamnet Raugalai (s. 76), eftersom det inte är ett sammansatt utan ett personnamnsbaserat ortnamn, härlett från efternamnet Ráugalas (jfr även Ráuga, Ráugas, Ráugala), vilket i sin tur sannolikt kan knytas till appellativen ráugalas, ráugti m.fl. Ortnamnet Pirktavietė, Kepurienės (s. 91), som betraktas som ett undantag, är i själva verket inte ett sammansatt bynamn utan två olika namnvarianter, vars litauiska former är Kepurinė respektive Pirktãvietė. Det är förståeligt att de inte kunde bli ett enda sammansatt ortnamn. Otillförlitliga källor vilseledde författaren även beträffande ursprunget till ortnamnet Asiūklės Pamūrgiai, som skrivs på olika sätt (Pamurgiai, Asiūklės, Asiūklenskiai, pol. Pomorgi Osiukłańskie) (s. 91). Det första ordet i denna oikonm, Asiūklės, är det närliggande 196 genitivformen av ett annat bynamn, Asiūklė. Följaktligen är detta enligt ordbildningen ett enkelt ortnamn i genitiv, och det finns ingen grund för att tala om dess ursprungligen slaviska karaktär. J. Princas anser att den rekonstruerade polska eller ryska proformen *Макобское är den ursprungliga källan till bynamnet Makauskai (pol. Makowszczyzna). Denna rekonstruktion behövs dock inte här, eftersom bynamnet Makauskai härstammar från efternamnet Makauskas. I kapitlet ”Suffix” visas först hur litauiska oikonymer med suffix slaviseras. Författaren behandlar varje suffix separat och anger dess polska varianter. Bland annat ger författaren exempel på fall där ett litauiskt oikonm med diminutivsuffix motsvaras på polska av ett kvalificerande ortnamn vars första ord är adjektivet małe eller liknande; jfr lit. Likiškėliai – pol. Likiszki Małe (s. 105). Detta är mycket intressanta fall, men det är kanske inte alltid lämpligt att betrakta dem som diminutivöversättningar, särskilt när sammansatta former på litauiska också är belagda; jfr lit. Geistariūkai, polska Giejsztory Małe, E. Volter – Geištarai Mažai2. Saken är att författaren jämför belägg från olika epoker (nutida och från slutet av 1800-talet). Det är möjligt att diminutivitet inte uttrycks olika på litauiska och polska här, utan att de polska formerna i vissa fall vittnar om att en mellanliggande litauisk konstruktion kan ha förekommit (t.ex. * Mažieji Geistārai). Författaren skiljer tämligen väl mellan suffixavledningar och suffixlösa avledningar. Endast ett par inexaktheter har noterats: författaren betraktar ortnamnet Bedaliai som en avledning med suffixet -el- || -ėl-, fastän det sannolikt endast är pluralformen av appellativet bedalis (jfr dalia); ortnamnet Pūskepaliai, som författaren betraktar som en avledning med samma suffix, är personnamnsbaserat och härstammar från det sammansatta efternamnet Pūskepalis (jfr pūšė, kėpalas). I den andra delen av detta kapitel ger författaren en egen omvänd framställning av kapitlets första del och visar vilka litauiska suffix som motsvarar de slaviska. Den andra delen är visserligen inte en fullständig kopia av den första, eftersom vissa suffix som behandlades i den första delen saknas här, medan man får bekanta sig med avledningar som inte nämndes där. I kapitlet ”Prefix” går författaren igenom hur prefixförsedda namn på boplatser slaviseras (vanligen poloniseras). Kapitlet är ett av de kortaste, eftersom det finns relativt få prefix som används för att bilda oikonymer. I kapitlet ”Ändelser” visar J. Princas först ingående hur ändelserna -a, -ė, -ia, -is, -ys, -(i)us, -ai, -ės, -iai, -ys (plural), -(i)os i litauiska ortnamn slaviseras. Därefter går författaren igenom fall där slaviska ändelser litauiseras. Denna översikt kommer bland annat att behövas när regler för transkription av slaviska egennamn till litauiska utarbetas. Kapitlet om vokalism är särskilt omfattande och utförligt. Författaren visar först vilka slaviska vokaler, främst polska, som ersätter de litauiska. J. Princas försöker dessutom fastställa hur ofta dessa ersättningar förekommer, när det är möjligt och relevant. När autentiska former saknas ges också namnvarianter i kapitlet. Detta är i många fall nyttigt, men ibland gör författaren arbetet alltför omfattande på detta sätt, särskilt när han anger ”varianter” av litauiska former. Dessa ”varianter” är oftast uppenbara förvanskningar (vanligen hämtade från Volter) eller dialektformer. Exempelvis har de litauiska ”varianterna” med a eller o (s. 179–180), som motsvarar polskt o, i standardspråket antingen vokalen a eller o, men inte båda intill varandra: Amalviškiai, Mockabūdžiai, 2 Э. Вольтер, Списки населенных мест Сувалкской губернии, С. Петербург, 1901, p. 38 197 Mólinė, Põcvietis, Valiai, Mōgiškės, Noreikai, Panoreikupiai, Ropydai Santakà. Alla dessa ortnamn kommer från västaukštaitiska dialekter som bevarar vokalen o (både betonad och obetonad) oförändrad. ”Varianterna” Amoliškės, Mackobūdzis, Malinė osv. är bara förvanskningar och får därför inte jämställas med verkliga språkfakta. Författaren skiljer inte alltid strikt mellan dialektala former och företeelser i skriftspråket. Exempelvis sägs det, i samband med behandlingen av hur litauiskt a motsvaras i polska, att litauiskt a bland annat också kan motsvaras av polskt e: lit. Alksnekie­mis (ska vara Alksniakiemis) – pol. Elksnokiemie. Detta exempel säger dock ingenting här, eftersom a eller e i början av ordet i detta fall är en dialektal, inte en poloniserad, form. Två andra exempel (lit. Agliniškiai – pol. Agliniszki och lit. Eglinčiškė – pol. Eglincziški) har över huvud taget tagits med i onödan, eftersom vokalerna i ordens början är identiska i båda språken. Ibland betraktar författaren slaviserade former av ortnamn som dialektala. Exempelvis anges (s. 177) formerna (från Volterio) Obromžiliai, Olakniškiai, Oleknonys, Otesnykai som dialektala (med undantag för det inte helt klara fallet Oñčiškiai); de är endast slaviserade eller förvanskade litauiska ortnamn: Abromžiliai (?), Alėkniškiai, Aleknōnys, Atesninkai. Det förekommer fall där författaren härleder en regel från felaktiga eller oklara ortnamnsformer. Författaren hävdar exempelvis att lit. -el-, -er- i de slaviska språken kan motsvaras av -il-, -ir-, och anför följande exempel: lit. Aviernyčia, Daugerdiškių k., Pošervintis – slav. Авирница, Донгирдышки, Поширвинты. De nämnda litauiska ortnamnsformerna är emellertid antingen uppenbart förvanskade (Pošervintis – ska vara Paširvintis, jfr Širvintà) eller har förändrats oregelbundet, sannolikt under polskt inflytande (Aviernyčia – jfr Avìris). Det är endast bynamnet Daugerdiškiai som kan ge anledning till tvivel, eftersom det numera också uttalas med -er- i dialekten. Detta uttal är dock sannolikt sentida, eftersom ortnamnet otvivelaktigt är härlett från personnamnet Daugirdas (formen *Daugerdas är inte belagd vare sig i det levande språket eller i skriftliga källor). Att diftongen -ir- tidigare fanns i roten, och inte -er-, framgår dessutom av den polska formen av detta ortnamn, Dowgirdyszki (1881). Regeln att lit. -el-, -er- kan motsvaras av -il-, -ir- i de slaviska språken saknar alltså stöd och kan därför bara vilseleda läsarna. På liknande sätt har avsnittet om motsvarigheten lit. e – slav. i, y (s. 201) sannolikt kommit till. Alla de exempel författaren anför där lit. e motsvaras av i, y i de slaviska språken är tvivelaktiga. Exempelvis lit. Didvyžiai || Dedvyžiai (författaren anför endast den senare varianten) – pol. Dydwize, Volterios Дидвиже: här motsvarar de slaviska formerna det litauiska Didvyžiai, och visar inte att lit. e övergår till i, y i slaviska språk. Lit. Kreštėnai – pol. Krekszczany; Volteris återger den litauiska formen felaktigt som Krištėnai och följaktligen, som väntat, även den slaviska formen felaktigt som Крикштаны. Inte heller här föreligger alltså någon övergång från e till i, y. Volterios Neviedys, i ”Lietuvos apgyventų vietų” Niviedė – pol. Niewietka visar inte heller att lit. e kan övergå till i, y, eftersom formen Niviedė är felaktig (den ska vara Neviedė), medan nie- i början av det polska ordet (Niewietka) kan ha uppkommit genom påverkan från den polska negationen nie. Slutligen kan man, oberoende av hur polskt nie- har uppstått i stället för lit. ne-, ändå inte tala om en motsvarighet lit. e – pol. i, y. De övriga exemplen i detta underavsnitt kan förklaras på liknande sätt. Påståendet att lit. e kan övergå till i, y i slaviska språk saknar alltså grund. Det tycks ha uppkommit på grund av det otillförlitliga materialet. 198 Det finns många exempel på att genuina former inte skiljs från dialektala former eller förvanskningar i detta kapitel (och i nästa, ”Konsonantism”) (till exempel s. 186, underavsnitt c; s. 197, underavsnitt c; s. 201, underavsnitt c; s. 207, underavsnitt c; s. 215, underavsnitt c; s. 216, underavsnitt a; s. 244–247, underavsnitten 1.1.2–1.1.6; s. 250–251, underavsnitten 1.2.3–1.2.6; s. 256, underavsnitt 1.4.4 osv.). Detta minskar slutsatsernas precision och tillförlitlighet och gör att kapitlen om vokalism och konsonantism måste bedömas med stor försiktighet, rentav kritiskt. Författaren, som saknade tillförlitligt material, borde uppenbarligen ha gått till väga på ett annat sätt: först redovisa otvetydiga, rent lingvistiska motsvarigheter och förändringar som bestäms av språksystemen, och därefter behandla sporadiska och oregelbundna paralleller (uppenbarligen separat i varje enskilt fall). Nu när kapitlet om vokalism, som är särskilt ”känsligt” och kräver juvelerarprecision, innehåller en mängd oklara, tvivelaktiga eller till och med felaktiga former och otillförlitliga jämförelser, har hela kapitlets värde märkbart minskat. Trots de olämpliga inslagen går det ändå i stora drag att få en bild av motsvarigheterna mellan det litauiska och det slaviska vokalsystemet. I detta kapitel går författaren också igenom hur slaviska vokaler motsvaras i litauiskan. I kapitlet om konsonantism visar författaren först vilka konsonanter i de slaviska språken som ersätter de litauiska. I samband med behandlingen av hur litauiskt v motsvaras i polska invänder J. Princas med rätta mot J. Otrembskis tolkning av ortnamnen Valkininkai och Varėnà, enligt vilken de slaviska formerna Олькеники och Орани skulle ha uppkommit genom dekomposition (lit. Varėnoje→v-arėnoje→в Оранах). Därefter visar författaren hur slaviska konsonanter motsvaras i litauiskan. I det näst sista, tionde kapitlet behandlar författaren vissa allmänna frågor om ortnamnens ljudmässiga förändring och ljudmässiga ”anpassning” och uppmärksammar likheter och skillnader mellan vokal- och konsonantsystemen i baltiska (litauiska) och slaviska (polska) språk. Bokens sista kapitel består av slutsatser, där författaren bland annat preciserar och skärper definitionerna av de viktigaste begrepp som används i arbetet: överföring (Umsetzung), substitution, meningsgivning (Deutung), översättning (Übersetzung) med flera. Avslutningsvis tar J. Princas kort upp problemet med ortnamnets ”lingvistiska position”. Författarens tanke att ett ortnamns ursprungliga form (arketyp) kan anses vara funnen först när den framstår som motiverad fonetiskt, morfologiskt och semantiskt i det språksystem som rådde när ortnamnet bildades är intressant. Som framgår också av denna översikt är det recenserade verket således inte bara omfattande utan också intressant och värdefullt. Dess praktiska nytta består framför allt i att det kan ligga till grund för utarbetandet av regler för transkribering av polska-litauiska och litauiska-polska ortnamn och personnamn. Arbetet är i stort sett noggrant genomfört och metodiskt väl genomtänkt och systematiskt upplagt. Arbetets största brist är det material som författaren bygger på: det är inexakt. Redan de exempel som anförts ovan visar hur det otillförlitliga materialet vilseledde författaren. Arbetet innehåller mycket stora mängder felaktiga ortnamn – det finns ingen anledning eller mening med att räkna upp dem alla, eftersom detta inte så mycket är författarens fel som ett fel hos andra, som har spridit ortnamnsförteckningar fulla av misstag och förvanskningar. Man kan bara säga att om J. Princas hade haft korrekta former från skriftspråket och dia- 199 Om han hade nämnt ortnamnens former skulle hans arbete ha blivit betydligt mer kompakt och precist. Enskilda underavsnitt och avsnitt skulle naturligtvis ha fått en helt annan utformning. Bland andra mindre brister och felaktigheter kan man nämna tvivelaktiga etymologier som förekommer, särskilt i de fall då ett ortnamn med suffix härleds direkt från ett appellativ. Till exempel har ortnamnen pōpas, pātašas (< tys. Pottasch), randas (< pol. rząd ”myndighet, styrelse …”), šābalas, tāboras, važnyčia härletts från appellativ av slaviskt ursprung: Papiškės, Pāpiškiai (s. 55), Patašinė (J. Princas skriver felaktigt Patašynė), Patašiškės, Patašiškė (s. 55), Rāndiškė (s. 55), Sabaliskėnai, Sabališkės (s. 56), Tabarai, Tabarauskai (s. 56), Vazniškiai (Gudeliai; J. Princas skriver felaktigt – Važniškiai), Vazniškiai (Liudvinavas; s. 57) i själva verket bildats med suffixet -išk- från personnamnen Pāpas, Patašius, Rāndis, Sabalys, Tābaras, Tabarauskas, Vaznis, Vaznys, Vaznius. En annan sak är att en del av dessa personnamn kan vara av slaviskt ursprung. Bynamnet Demeniškiai (s. 44) bör inte härledas från ryskans Демьян eller pol. Dominik, utan från det litauiska sjönamnet Dėmenas. Ortnamnen Pakūonis (pol. Pokojnie) och Salāperaugis (pol. Salopirogi) är tydliga exempel på substitution (Deutung), men författaren nämner dem endast i avsnittet om slavifiering av ändelser. Det förekommer fall där en jämförelse av de litauiska och slaviska formerna av ett ortnamn ännu inte räcker för att avgöra vilken som är äldre. Författaren hävdar till exempel, när han talar om förändringar av suffix och ändelser, att de polska formerna av ortnamnen Alšėnai (s. 65, 126; Garliava), Barsūkai (s. 164; Liudvinavas), Bundōriai (s. 166; Alytus), nämligen Olszamy, Borsuki, Bondary, är äldre och att deras litauiska motsvarigheter är ombildningar från polskan. Ett sådant påstående kräver dock belägg, närmare bestämt ortnamnets historia. Ortnamnet Barsūkai kan ju till exempel ha uppstått senare än det appellativa ordet barsūkas kom in i litauiskan. Det kan alltså härstamma från det litauiska ordet (låneordet) barsūkas. I så fall är den polska ortnamnsändelsen -i bara en motsvarighet till den litauiska -ai, men inte tvärtom, som J. Princas hävdar. I slutet av boken har författaren lagt till en karta över det tidigare guvernementet Suwałki. Detta är ett mycket behövligt tillägg, men ortnamnen på kartan hade också kunnat anges i litauisk form, åtminstone namnen på de mest litauiska orterna. Det förekommer enstaka citeringsfel, till exempel: I L. 23, s. 1 står Likiškėlio, medan J. Princas anger Likiškėliai; Sabeliškeniai (den korrekta formen är Sabališkėnai) står i L. 23, s. 2, inte s. 1; Jokūboniai står i L. 23, s. 281, inte s. 218. A. Vanagas DEN NYA ”RYSSK-LITAUISKA ORDBOKEN” Rysk-litauisk ordbok. Sammanställd med hjälp av tryckt och handskrivet material insamlat av J. Baronas. Förberedd av V. Baronas och V. Galinis. A-I redigerat av prof. B. Larinas, K-H och T-Ž av J. Macaitis (ansvarig redaktör), O-C av K. Musteikis. ”Mintis”, Vilnius, 1967 (del I 569 s., del II 622 s.). Den välkände pedagogen och lexikografen J. Baronas (1873—1952) gav ut sin ”Rysk-litauiska ordbok” 1924. Den andra upplagan av hans ordbok, betydligt utökad och fö- 200