Aktualus tyrinėjimas

AKTUELL FORSKNING V. Schmidt, Die Streckformen des deutschen Verbums. Substantivisch-verbale Wortverbindungen in publizistischen Texten der Jahre 1948 bis 1967, Halle (Saale), 1968, 144 p. Den tyska språkforskaren Veronika Schmidts studie om verbförbindelser med verbalsubstantiv (till exempel Vortrag halten, Mitteilung machen, Entscheid(ung) treffen, på litauiska motsvarande ”hålla ett föredrag”, ”fatta ett beslut”) kan, med tanke på frågans problematiska karaktär, också väcka litauisternas intresse. Som bekant använde J. Jablonskis själv uttryck som duoti patarimą, gauti pakvietimą, neturėti pasitikėjimo (”ge ett råd”, ”få en inbjudan”, ”sakna förtroende”), men brukade ändå rätta liknande förbindelser¹. En del höll inte med om sådana rättelser och försvarade dessa förbindelser. På liknande sätt agerade även J. Palionis, redaktören för J. Jablonskis ”Rinktiniai raštai”². Men än i dag bedöms dessa former olika, och bruket varierar ännu mer. Därför vill vi, utan anspråk på en uttömmande recension, lyfta fram några teoretiska tankar i detta arbete som också kan vara aktuella för det litauiska språket. För sitt arbete samlade författaren in över åttatusen exempel ur tysk publicistik från en tjugoårsperiod (1948—1967). Denna innehållsrika bok består av en inledning, tre kapitel – grammatisk och syntaktisk analys, stilistisk analys och en sammanfattning av omfattande statistiska uppgifter – slutsatser samt bilagor i form av två register: över verbalsubstantiv och verb (med frekvensangivelser). Med förbindelser av verb och verbalsubstantiv³ avser V. Schmidt analytiska fraseologiska förbindelser, bildade av ett abstrakt substantiv och ett semantiskt förbleknat verb som fyller funktionen av strukturellt centrum, vilka existerar parallellt med syntetiska verbformer som är ungefärligen semantiskt ekvivalenta. Författaren förklarar deras uppkomst med verbets substantivering, som skulle upplösa satsen – innehållet försvinner. Då kommer ett annat verb till hjälp och blir en förbindelselänk. Man bör dock anta att substantiveringen sker utanför satsen, medan de substantiverade formerna, dessa verbtransformationer, används i satsen som redan färdiga. Som förbindelselänk används oftast polysema verb, eftersom deras betydelse förändras genom att konkreta betydelseelement försvagas och abstrakta förstärks (och därmed förstärks också det abstrak- 1 Žr. J. Jablonskis, Rinktiniai raštai, t. II, Vilnius, 1959, p. 515. 2 Se samma ställe, s. 532. 3 På tyska Streckformen, ordagrant ungefär utsträckta former. Man kan bara beundra hur praktisk denna anspråkslösa term är (liksom den analoga termen Streckverb) och beklaga att vi inte har någon lika kort. 223 ta betydelsen också i den grundläggande lexikala betydelsen). De är dessutom mycket valensrika, och därför finns det också många analytiska förbindelser. Dessa förbindelselänkar kallas oftast halvauxiliära verb4. I tyskan finns det ganska många sådana, liksom kategorin hjälpverb och modalverb är mer utvecklad där. Eftersom förbindelseverbets betydelse har blivit abstrakt och förbleknad är förbindelsens betydelse inte summan av komponenternas betydelser. Här kommer en viss idiomaticitet och isolering av betydelser till uttryck. Detta är en av orsakerna till att dessa analytiska former inte är helt ekvivalenta med de syntetiska i fråga om betydelse. Andra författare framför liknande uppfattningar. Den syntetiska formen är fast, och handlingen har en mer allmän och vidare betydelse. I den analytiska förbindelsen är handlingen däremot preciserad och konkretiserad, och semantiken är maximalt snäv5. Här har vi ett verkligt intressant fenomen: kombinationen av ett abstrakt och förbleknat verb med ett verbalt abstrakt ger en konkretare och snävare betydelse än den syntetiska formen. V. Ambrazas påpekar att en sådan förbindelse inte bara uttrycker en handling utan också dess objekt eller resultat6. Därefter visar författaren hur den analytiska förbindelsens betydelse modifieras i större eller mindre grad när aspekten ändras i förhållande till den syntetiska formen (ingressiv, durativ, egressiv, inchoativ, kontinuativ, resultativ, kausativ), liksom när andra grammatiska (aktiv, passiv, reflexiv) och syntaktiska kategorier (konstruktion med personlig eller opersonlig sats) förändras. Aspektförändringar i analytiska förbindelser ger faktiskt nya möjligheter till varianter. Detta framgår också av exempel från litauiskan, jfr.: kämpa och inleda en kamp, dra in i kampen – fortsätta kampen, föra kampen – avsluta kampen, avbryta kampen. V. Schmidt betraktar detta som det viktigaste grammatiska och syntaktiska motivet för valet av analytiska former. Substitution (ersättning) är inte möjlig i sådana fall. Mycket betydelsefull och aktuell är författarens iakttagelse av attributets roll, jfr. rapportera och hålla ett intressant föredrag, besluta och fatta ett viktigt beslut. Substitution är i dessa fall helt omöjlig. Författarens statistik visar att attribut (eller andra utbyggnader, t.ex. hålla ett föredrag om...) kan förekomma i omkring 70 procent av fallen. Inom stilistiken lyfter V. Schmidt, som betraktar analytiska och syntetiska former som fakultativa och ungefärligen ekvivalenta, fram följande motiv för bruket av verbförbindelser med verbalsubstantiv: att framställningen är officiell, högtidlig, offentlig, aktuell osv. Författaren konstaterar att man vid bedömningen av dessa former alltmer avstår från hänsynslöst och ytligt fördömande och ogrundade anklagelser. Den ökande användningen av dessa förbindelser sägs hänga samman med andra språktendenser – substantivering, nominalisering osv. Utvecklingen inom vetenskap, teknik, utbildning och kultur påverkar också tankeprocessen och därigenom språket. Tendenserna till vetenskaplighet, abstraktion och begreppsmässighet blir allt starkare. 4 Eftersom de ofta är fullständigt desemantiserade och närmast blir grammatikaliserade formanter, kallas de av vissa forskare för tomma verb (jfr M. A. Пеклер, Аналитизм и идиоматизм сочетаний с „пустыми“ глаголами, „Проблемы лексикологии и грамматики“, вып. II, Минск, 1967, p. 137. 5 Žr. В. И. Андрусенко, К вопросу о синоформии (о лингвостилистическом характере синонимических отношений между глаголом и глагольно-именным словосочетанием), Русский язык, его изучение в высшей и средней школе, Астрахань, 1970, p. 22. 6 Se V. Ambrazas, Dabartinės lietuvių kalbos sintaksės klausimai, „Lietuvių kalba tarybiniais metais“. Vilnius, 1967, s. 132. 224 Målet är att språkliga former ska vara stabila. Och just denna stabilitet säkerställs av förbindelser med en fast substantivisk kärna. Detta bekräftas inte bara av de moderna språken. H. Jakobi (H. Jacobi) hade redan 1903 lagt märke till ett liknande fenomen i sanskritens vetenskapliga stil, där det enligt H. Jakobi hade vuxit till en ovanlig, skulle man kunna säga, överdriven grad. Även i språket stärks den analytiska tendensen. Förbindelser av verb och verbalsubstantiv ger fler möjligheter att uttrycka nytt innehåll, eftersom sammansättningen av flera betydelseelement skapar fler varianter för vilka det saknas syntetiska motsvarigheter. Naturligtvis har denna process också en baksida. Författaren säger sig ha undvikit en kritisk ton. Hon påpekar dock ändå att det också finns bekymmer och faror. I takt med att dessa analytiska förbindelser blir fler stärks tendensen att kringgå verbets dominerande strukturella roll i satsen, och dess betydelseinnehåll bleknar alltmer. Det finns fall av omotiverad användning. Ibland är det svårt att säga om en förbindelse av verb och verbalsubstantiv har valts medvetet av stilistiska skäl eller används enbart analogiskt. Detta är enligt författaren en verklig fara för språket. Genom en växande abstraktion kan åskådlighet och tydlighet gå förlorade. Författaren anser dock att språkets utveckling kan påverkas, och desto effektivare ju mer bildat samhället är. Sådana tankar väcker inga tvivel. Även om den stilistiska användningen av dessa former alltjämt kommer att vara aktuell i litauiskan i praktiken, skulle en teoretisk undersökning av fenomenet också vara till stor nytta. V. Schmidts arbete skulle här vara ett viktigt stöd och en oumbärlig källa för mikrot typologiska jämförelser, ur vilka man kan dra viktiga slutsatser om språkens närhet och lexikala särart. Det finns till exempel närmare 300 halvauxiliära verb i tyskan. Men kanske bara några få av dem har litauiska motsvarigheter med jämförbar frekvens och kombinationsförmåga (geben — ge, machen — göra, haben — ha osv.). Andra har betydligt mindre eller rentav ingen kombinationsförmåga, t.ex.: Vorsitz führen — presidera, Untersuchung führen — förhöra (även om Kampf führen — kämpa /föra kamp/; Verzicht leisten — avstå; Sorge tragen — bekymra sig, Verantwortung tragen — svara för, vara ansvarig; Opfer bringen — offra sig, in Ordnung bringen — ställa i ordning, zu Ausdruck bringen — uttrycka osv.). Det finns färre sådana förbindelser i litauiskan eftersom språket överlag har färre abstrakta verb. Följaktligen är syntetiska former vanligare i litauiskan. Det är just det konkreta i litauiskans verbsemantik som stärker denna syntetism. I andra fall används visserligen analytiska förbindelser, men deras verbala komponenter är inadekvata, t.ex.: Beweis führen — framlägga bevis; Gefahr bringen — (fram)kalla fara, Hilfe bringen — (ge)bringa hjälp; Frage, Aufgabe stellen — ställa en fråga, en uppgift; Klage erheben — lämna in ett klagomål. Det är likadant i andra språk. Till exempel motsvaras ryska делать i analytiska förbindelser av tyska machen, tun, geben, ziehen, treiben, wirken, erteilen, bringen osv. — sammanlagt omkring 60 verb⁷. Ryska оказывать (влияние, любезность, помощь, предпочтение) motsvaras av ukrainska робити (вилив, ласки), подавати (допомогу), віддавати (перевагу)8. De verbala komponenternas inadekvata karaktär (liksom deras utbytbarhet, jfr t.ex. padaryti /atlikti tyrimus)) bekräftar tanken om deras 7 Se М. А. Пеклер, anf. arb., s. 138. 8 Se Д. Н. Шмелёв, Основные процессы в лексике современных восточнославянских языков, Славянское языкознание, Москва, 1966, s. 403. 225 tomhet, desemantisering, åtminstone partiell grammatikalisering. Tillsammans utgör detta viktiga faktorer för språkens särart. En annan sak är verbalsubstantiven. V. Ambrazas hävdar att deras användningsområde är betydligt snävare i litauiskan. Utan tvivel skulle vi också finna stora skillnader mellan abstrakta ord bildade med suffixet -imas å ena sidan och ord bildade med andra suffix, och i synnerhet med ändelser, å den andra. De senare har en konkretare betydelse. Men först när ett abstrakt substantiv har konkretiserats kan det bli föremål för en handling, vilket är en nödvändig förutsättning för en analytisk förbindelse. Eftersom avledningar med suffixet -imas, till exempel sėdėjimas, ėjimas, veikimas, šokimas, dauginimas, sudėjimas, brėžimas, är abstrakta och inte kan bli föremål för en handling, säger man till exempel inte vykdyti sėdėjimą; atlikti ėjimą, veikimą, šokimą, dauginimą, sudėjimą; daryti brėžimą. Däremot kan man mycket väl säga turėti posėdį; duoti eigą, atlikti veiksmą, šokį, daugybą, sudėtį; daryti brėžinį, eftersom verbalsubstantiven i dessa förbindelser har en konkretare betydelse. Detsamma kan sägas om förbindelserna atlikti kelionę, pareigas; vykdyti sėją; turėti kosulį, svajonę, rūpestį, nuostolį; daryti priekaištą, mankštą; sudaryti paliaubas, santuoką, sandėrį; duoti pastabą, pažadą; paduoti skundą; suteikti pagalbą; pasiekti pergalę osv. Om man däremot säger padaryti pranešimą, har den suffixbildade avledningen -imas pranešimas blivit så konkret att det, om man till exempel skulle tappa bort meddelandet, vore svårt att framställa det. Det råder inget tvivel om att detta värdefulla arbete av Veronika Schmidt i framtiden kommer att bli föremål för en mer ingående undersökning och bedömning, och att litauiskan kommer att få en omfattande undersökning av verb och verbala förbindelser. Behovet av en sådan undersökning är uppenbart. J. Klimavičius 9 Se V. Ambrazas, anf. arb., s. 137. 226