M. Kondratiuk. „Nazwy miejscowe Południovo – wschodnej Białostocczyzny“

intakt, och bredvid u är det också vanligt i ortnamnsstammar efter m, v, j, k, s, p22. I ordslut efter labialer och velarer förekommer regelbundet ū (endast här förekommer även u: laiku III 37₁₈ ‘šie halten’). I alla övriga fall motsvaras ide. *ā i ordslut av reflexen o. Alltså måste även det primära stadiet för ide. *ā här ha varit *ā. *ā måste ha övergått i riktning mot o endast efter labialer, velarer och i ordslut (i ortnamn även efter j, v, k, s). I övriga fall förblev det intakt (br-ā-ti). Men denna förändring i de angivna fallen måste här återigen, som det verkar, ha skilt sig från den sydliga dialekten. I stället för baltiskt *ā förekommer här ū(u), vilket V. Mažiulis med rätta har påpekat23; det kunde inte ha uppstått direkt ur *ā genom ljudutveckling. Övergången från *ā till ū måste alltså i alla händelser ha passerat (och passerade) genom stadiet ō24. Det är just ord med denna reflex som visar detta stadium. ō måste emellertid här sannolikt ha förträngts kraftigare och blivit mer slutet. Därför kunde det ha närmat sig ū, övergått till det eller rentav helt blivit ū (t.ex. pōstam, -m-ī-ti, deiv-ū-tai III 115₁₄ ‘selig’, poglab-ū, laik-u). En liknande utveckling av obetonat baltiskt *ā har också ägt rum i delar av den litauiska Veliuona-dialekten och i närliggande områden25. De reflexer av ide. *ā som behandlats här i de fornpreussiska språkminnesmärkena gör det möjligt att dra följande slutsatser: 1. ide. *ā var troligen känt i alla baltiska språk och dialekter som ett brett, öppet *ā. 2. I den sydliga fornpreussiska dialekten, dvs. den dialekt som Elbingglossariet skrevs på, måste detta baltiska *ā (med reflexen a) ha blivit mer slutet, labialiserats och närmat sig o (oa), eller helt övergått till o. I den nordliga fornpreussiska dialekten – katekesdialekten – måste baltiskt *ā (med reflexen ā) ha blivit mer slutet och labialiserats endast efter labialer, velarer och i ordslut (i ortnamn även före v, j, k, s). I övriga fall förblev det intakt. Dess förändring måste här ha skilt sig något från den sydliga dialektens. Genom den starkare förträngningen måste det här ha blivit alltmer spänt och slutet och, efter övergången till ō, vars klangfärg måste ha legat närmare ū, eller rentav helt övergått till ū. Vågen av förträngning och labialisering av baltiskt *ā, som spred sig genom det historiska baltiska området från sydväst mot nordost, måste först ha nått det litauiska språkområdet och gett en stor del av dess dialekter reflexen ō, medan den i samogitiska omvandlade denna till uo (med undantag för Karklė-dialekten). Den måste ha nått de östaukštaitiska och östdzükiska dialekterna sist. Därför har ā här än i dag bevarats överallt på vissa håll, men endast delvis på andra. Vågen av förträngning och labialisering av baltiskt *ā nådde inte det lettiska språket (med undantag för latgaliska), och där förblev det oförändrat. 3. Reflexen o av ide. *ā i baltiska språk och dialekter är troligen sekundär. E. GRINAVECKIENĖ M. Kondratiuk, Nazwy miejscowe Południowo – wschodniej Białostocczyzny, Wrocław – Warszawa – Kraków – Gdańsk, 1974, 304 s. (med karta). I det polska folkrepublikens vetenskapsakademis seriepublikation „Monografie Slawistyczne”, nummer 29, har verket „Ortnamnen i den sydöstra delen av Białystokvojvodskapet” av dr Michal Kondratiuk, vetenskaplig medarbetare vid slavistiska institutet, publicerats; det är intressant för baltologer ur många synvinklar. 22 Se K. Būga, RR, III, s. 106. 23 Se V. Mažiulis, Baltų sant., s. 12. 24 Jfr. Z. Zinkevičius, BV, s. 12. 25 Plg. A. Salys, Kelios pastabos tarmių istorijai, APh IV, Kaunas, 1933, p. 28; Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1965, p. 68 ir žemėl. Nr. 32, 33. 213 Den sydöstra delen av Białystok vojvodskap är ett område där baltiska och slaviska språk tidigare haft intensiva kontakter. Med stöd av många forskares (K. Būga, J. Kaminski, G. Laumianskis, J. Otrębskis, V. Toporov, S. Zajončkovskis m.fl.) slutsatser finns det anledning att anta att hela eller nästan hela det område som M. Kondratiuk behandlar en gång var bebott av balter. Balterna kan visserligen ha bott i detta område vid olika tider och under olika lång tid. Men balternas närvaro på dessa platser är obestridlig. Här kan det vara lämpligt att påminna om att en av Bugs (som flyter längst i söder genom det aktuella området) vänstra bifloder har ett namn som anses vara baltiskt – Krzna < *Krьsna (jfr lit. Kirsna): pr. (jotv.) Kirsnan ”svart”. Det är därför inte förvånande att även M. Kondratiuk i sin monografi konstaterar kontakter mellan baltiska och slaviska språk, med stöd av ortnamn, närmare bestämt namn på bebodda platser, av vilka författaren räknar 1 585 i det undersökta området (antalet objekt är något mindre – 1 338). Det är intressant att antalet namn på bebodda platser har mer än fördubblats sedan andra hälften av 1500-talet – från 725 namn under andra hälften av 1500-talet till 1 585 i dag. Det recenserade arbetet har följande struktur: 1) inledning (här avgränsas undersökningsobjektet, historisk information om det undersökta området ges, källorna anges, kommentarer om undersökningsmetoden och annat lämnas); 2) ortnamnsordbok; 3) analys av ortnamnens betydelse och form (utifrån betydelsen urskiljer författaren besläktade, topografiska, possessiva, kulturella, patronymiska, etniska och andra ortnamn); 4) interlingvistiska relationer (polska–ryska och slaviska–baltiska); 5) slutsatser. Arbetets största och viktigaste kapitel är det andra (s. 19–233), där samtliga namn på bebodda platser (och ibland även andra platser) i den sydöstra delen av Białystok vojvodskap presenteras i alfabetisk ordning. Det är i själva verket en etymologisk ordbok över områdets oikonymer, eftersom även ursprunget till de upptagna ortnamnen anges. En obestridlig fördel med kapitlet är också att författaren anger oikonymers äldre former, belagda i historiska dokument. Historiska varianter av oikonymer är till stor hjälp när ursprunget till nutida ortnamn ska förklaras. För baltologer är den del av arbetet där relationerna mellan slaviska och baltiska språk analyseras sannolikt viktigast. Författaren påpekar att litauiska (baltiska) ortnamn under lång tid har slaviserats. Slaviseringsprocessen påverkade inte bara de litauiska ortnamnens fonetik, utan ganska ofta även deras morfologi. Exempel på fonetisk slavisering: Dojlidy – lit. Dailidės, Liuli – lit. Liūliai, Paceliszki – lit. *Poceliškės eller liknande. Det vanligaste sättet att slavifiera morfologiskt är att lägga ett slaviskt suffix till en litauisk stam (jfr Klewinowo – lit. klėvas, klevynas, klevinis). Författaren finner sammanlagt omkring 45 baltiska ortnamn, dvs. cirka 2,8% av alla oikonymer. Detta är ett tämligen stort baltiskt substratlager (om de förstås alla är genuina), särskilt med tanke på det redan nämnda faktum att det under andra hälften av 1500-talet fanns endast 725 oikonymer. Enligt författarens uppgifter finns endast 50 namn på bebodda platser belagda i dokument från första hälften av 1400-talet. Troligen har de flesta oikonymerna bildats under de senaste århundradena, dvs. redan under den historiska tid då det gamla, autochtona baltiska etniska inslaget i dessa trakter var obetydligt eller höll på att försvinna. Enligt författarens beräkningar finns de flesta baltismerna mellan floderna Narew och Supraśl. Många av dem är obestridliga. Ett exempel är namnet på en stadsdel i Białystok. 1 B. H. Toporov, Två anteckningar inom baltisk toponymik, – Rakstu krājums veltījums… Jānim Endzelīnam…, Riga, 1959, s. 256 ff. 214 Dojnowo, vars samband med lit. Dainavą (by i Šalčininkai och andra distrikt) är uppenbart. En annan del av Białystok heter Dojlidy. Detta ortnamn kan jämföras med lit. Dailidės (by i Šalčininkai och andra distrikt; lit. dailidė ’snickare’). Det råder inte heller någon tvekan om namnet på byn Dydulė i Białystok powiat, som 1577 nedtecknades som Dzi dziule. Det är motsvarigheten till det litauiska oikonymen Didžiuliai (by i Šalčininkai-distriktet). Tydliga baltismer är också Kiersnowo – en by i Białystok powiat (jfr lit. Kirkšnóvė, en å, Kirsna, en å: fornpreuss. kirsnan ’svart’), Kiewtaki – en by i Białystok powiat (jfr lit. Kiaulakiai, en by i Kelmė-distriktet; efternamnet Kiaulakỹs), Kituryki (1634 Kiethuriki) – en by i Białystok powiat (jfr lit. Ketūriai, en by i Šalčininkai-distriktet), Kojrany – en by i Białystok powiat (jfr lit. Kairėnai, en by i Vilnius-distriktet), Liuli – en åker och äng i byn Hermanuykos, i Białystok powiat (jfr lit. Liūlynas, en by nära Veisiejai, Liūlė, en gård i Kurkliai-området), Narejki – en by i Białystok powiat, Narojki – en by i Siemiatycze powiat, nära Drohiczyn (jfr lit. Noreikiai, en by i Panevėžys-distriktet med flera, samt efternamnen Noreika, Noreikis), Olmonty – en by i Białystok powiat (jfr det litauiska efternamnet Almantas), Szernie – en by i Białystok powiat (jfr lit. Šernai, en by i Vilnius-distriktet, och efternamnet Šernius), Žegunie – en by i Białystok powiat (jfr lit. Žegūniai, en by i Kupiškis-distriktet, och efternamnet Žegūnis) med flera. När det gäller ett eller annat ortnamn som författaren betraktar som baltiskt kan vissa oklarheter och tvivel uppstå. Så skulle namnet Opaka på en by i Hajnowka vojvodskap även kunna betraktas som icke-baltiskt, eftersom det sannolikt härleds från en fysiografisk term som är vanlig i de slaviska språken, däribland polska – jfr pol. opoka ’klippa, stenblock’, tjeck. opoka, opuka ’klippa’, slov. opóka ’skiffer’2, vitryska апока ’sten, klippa; kalksten’3 och så vidare. Men generellt sett kan författaren ganska väl skilja de baltiska ortnamnen från de slaviska, och därför kan man lita på hans slutsatser om kontakterna mellan de baltiska och slaviska språken i den sydöstra delen av Białystok vojvodskap. M. Kondratiuks monografi ”Ortnamnen i den sydöstra delen av Białystok vojvodskap” är således ett gediget verk med mångfacetterad betydelse. Det är viktigt att framhålla att arbetet kan användas och ligga till grund inte bara för lingvister utan också för historiker som undersöker problemen kring baltisk etnogenes och baltfolkens förflutna i allmänhet. A. VANAGAS F ö r k o r t n i n g a r Ad – Adutiškis, Švenčionys distrikt.1 Adm – Adomaičiai, Kelmė distrikt, Pakražantis område. Agu – Agurkiškė, Kapsukas distrikt, Kazlų Rūda område. ahd. – fornhögtyska (Althochdeutsch). air. – iriska. Akm – Akmenė. Akmn – Akmenė, Vilnius distrikt, Glitiškės område. Akns – Ak nystėlės, Utena distrikt, Leliūnai område. Aks – Alk as, Plungė distrikt, Bubėnai område. AkV – Akmuo, Varėna distrikt, Jakėnai område. Al – Alytus. Alj – Alėjai, Raseiniai distrikt. Alk – Alksnėnai, Vilkaviškis distrikt. 2 P. Nitsche, Geographische Terminologie des Polnischen, Köln, 1964, p. 48. 3 І. Я. Яшкин, Беларускія геаграфічныя назвы, Мінск, 1971, p. 13. 1 Området anges inte när dess namn sammanfaller med namnet på den ort som betecknas med en förkortning. 215