Нерегулярные явления в фонетике, акцентуации и грамматике белорусских говоров западной зоны

LIETUVIŲ AREALINĖS LINGVISTIKOS KLAUSIMAI LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA Э. И. ГРИНАВЕЦКЕНЕ, Ю. Ф. МАЦКЕВИЧ, Е. М. РОМАНОВИЧ, Е. И. ЧЕБЕРУК OREGELBUNDNA FÖRETEELSER I FONETIKEN, ACCENTUERINGEN OCH GRAMMATIKEN I VITRYSKA DIALEKTER I DEN VÄSTRA ZONEN Artikeln analyserar ett antal företeelser i vitryska folkmål som hör till oregelbundna bildningar inom fonetik, accentuering och grammatik. De flesta av dem är lokaliserade inom den västra zonen av det vitryska språkkontinuumet (Grodno, Minsk och Vitebsk oblast). I. Ljudmässiga dialektskillnader som inte hör till de vitryska dialekternas fonetiska system. a) Vitryska dialekter har genomgått en insnävning av den breda1 vokalen е och dess förändring till ett bakre vokalljud о(ё) under betoning framför en hård konsonant, t.ex.: бро́за ‘björk’, лён, лёд. I västvitryska dialekter har man emellertid i enskilda ordformer i den angivna positionen efter mjuka konsonanter noterat förekomster av а(<е), t.ex.: маладзúй (i stället för маладзёж) ‘ungdom’, капа́йка (i stället för капе́йка) ‘höstack’ (av hö), ужо́ цямне́я (i stället för цямне́е) ‘det mörknar’ (Volkovysk- och Sjtjutsjin-distrikten). Företeelsen är också känd i lånord, t.ex.: радла́ука (i stället för радле́йка) ‘spade’, цвяк (< tysk dial. zweck, jfr polska ćwiek) ‘spik’. Som bekant är förändringar i språksystemet i många fall ofta inte absoluta2, vilket leder till att regelbundenheten i vissa systemiska samband bryts. I det här fallet är förekomsten av vokalen а i en morfem under betoning framför en hård konsonant inget annat än en reliktföreteelse, som inte har gett vika för förändringen. Det rör sig sannolikt om en bevaring av vokalen е:s äldre kvalitet. En sådan förändring kan möjligen ha orsakats av att suffix med vokaliskt element а, я dominerar i substantiv- och verbbildningar i området, t.ex.: авяча мяса, курача пе́р’я3. Å andra sidan är uttalet а ur е i denna position också karakteristiskt för dialekterna i det närbelägna litauiska språket, t.ex.: g’āras (< gēras) ‘god’, v’āža (< vėža) ‘för det, -r’, ž’āmas (< žēmas) ‘låg’ (även låneformen c’v’ákas (< cvėkas) ‘spik’)4. Därför finns det viss grund för att även se detta som ett stödjande inflytande från de litauiska dialekternas fonetiska system. 1Jfr Narysy pa historyi belaruskai movy, Minsk, 1957 (härefter — Narysy), s. 63 (§ 48). 2Jfr samma verk, s. 54—55. 3Jfr Dyyalek talahichny atlas belaruskai movy, Minsk, 1963 (härefter — DABM), karta nr 185. 4Jfr Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1966 (härefter—LD), karta nr 12. 89 Vid sidan av detta är också fall med den slutna vokalen е, uttalad som den främre diftongen ie, väl belagda i denna position i området, till exempel: авёс ‘авё’, лед ‘лёд’, мед ‘мёд’, бе́рда ‘бе́рда’ (Voronovskij och Volkovysk rajoner). Slutet е har också noterats i verbformer i de undersökta dialekterna, till exempel: пек хлеб, напёк алапкай, стек лейню, завёс да фёрмы, прывёс пацуйбон, павёу каня, бок разбёг, памёр сын (Vilejka rajon)⁵. I detta fall kan е i rotmorfemet ha utjämnats under inflytande av infinitivformen, jfr пекцы: пек, завеці: завёс, павеці: павёу, памерці: памёр. Men förekomsten av е under betoning i enskilda ord är möjligen ett resultat av betoningens starkare inverkan. Som exemplen visar förlängdes den betonade vokalen е betydligt och blev samtidigt mer spänd och sluten. Detta fenomen är med all sannolikhet identiskt med ett motsvarande fenomen som noterats i vissa litauiska dialekter i det belarusiska gränsområdet, där i stället för det långa, slutna é i standardspråket (< från det öppna *ē), liksom i angränsande belarusiska dialekter, uttalas en oregelbunden diftong ie, till exempel: turėj ~ turėjo ‘hade (mask., fem., plur.)’, gulėj ~ gulėjo ‘låg (mask., fem., plur.)’⁶. I detta sammanhang är också förekomsten i de undersökta dialekterna av betonat o(ё) från ett slutet äldre ē⁷ intressant, till exempel: аслён ‘ослеп’, бясе́да ‘беседа’ (Novogrudok rajon), пабёг ‘побег’ у лес, ён палёс ‘полез’ на гару, ня улёс ‘улез’ у хлеб, слёс ‘слез’ снег (Voronovskij rajon). De noterade avvikelserna från regeln om övergången é till o (ё) har sannolikt orsakats av ljudets position. Framför allt kan växlingen mellan vokalerna е: о(ё) i verbformernas rotmorfem ha påverkat uttalet: нёс: нёсци, вёў: вёсци; е, som likställdes med о (ё), bör ha förkortats något och därigenom blivit öppnare och förändrats till den bakre vokalen о (ё). b) I enskilda ordformer har en ofullständig övergång а: о noterats, till exempel: трава: тро́вы (Vilejka rajon). Detta enstaka fall tillhör utkanten av utbredningsområdet för а>о framför у (av typen про́йда: праўда) i dialekter med icke-dissimilativt akanje⁸. Men i dialekten i byn Solonovo (Vilejka rajon), där ordformen тро́вы har noterats, uttalas праўда, дау, лаўка. Möjligen hör тро́вы till fenomenet labialisering och slutning av vokalen а framför ў, en förändring som redan har försvunnit i denna dialekt och endast bevarats i genitiv pluralisformen (тро́ў). Därefter skedde sannolikt en utjämning av vokalen i alla pluralformer (: тро́вы, тро́вам, тро́вах). Att denna rest av fenomenet bevarats understöds också av en positionsbetingad växling av typen сава́: со́бы i vokalism med akanje. Labialisering och slutning av diftongens första komponent ai förekommer också i hela Östlitauen. Detta är särskilt tydligt i dzukiska dialekter, ⁵ För fler exempel, se Хрэстаматыя па беларускай дыялекталогіі. Мінск, 1962, с. 7, 8, 9, 46, 47, 122, 131, 142 и др. ⁶ Jfr LKT, с. 388 и др., även Е. Й. Гринацевкене, Некоторые явления контактирования литовских и славянских говоров (на материале языковых контактов в юго-восточной Литве, — Балто-славянский сборник, Москва, 1972, с. 399 и сл. ⁷ Jfr Нарысы, с. 56. ⁸ Jfr ДАБМ, карта № 28. 90 t.ex.: šāšas || švāšas ’torr’, lāukas || lūkas ’fält’, radāũ || radžũ ’hittade’⁹. Detta fenomen har också noterats i isolerade litauiska dialekter på Vitryska SSR:s territorium, t.ex.: proūse ’tvätta’, gloūsc ’trycka mot bröstet’, krōjas ’blod’¹⁰. Av det sagda och av uppgifterna på den ovan nämnda karta nr 28 i DABM framgår att de berörda fenomenens utbredningsområden gränsar till varandra. Därför kan man anta att dessa drag i båda språken är gemensamma. в) Vid åtskillnaden mellan fonemen с och ш i enstaka ord inom den västra zonen av de vitryska dialekterna har en viss variation noterats. Oftast uppträder här oregelbundet konsonanten ш i stället för с, som är vanlig i de övriga dialekterna, t.ex.: шпіна ’rygg’ (Voronovskij distrikt), шкапе́ц ’eunuck’ (Postavskij distrikt), шаракано́йка ’tusenfoting’ (Braslavskij distrikt), шлоць (< слюта) ’slask’ (Novogrudskij distrikt). I lånord bevaras i dessa dialekter källspråkets uttal av de nämnda konsonanterna, t.ex.: паршу́к ’spädgris’, jfr lit. paršiūkas (ordet med detta uttal har ett sammanhängande utbredningsområde i de vitryska dialekterna¹¹); склю́т, склю́д ’täljyxa’, jfr шклю́д ’detsamma’ (Kalinkovitjskij distrikt), lit. skliūtas; пашку́ства, пашку́да ’äckel, vedervärdighet’ (Novogrudskij och Postavskij distrikt; orden har sannolikt förmedlats via litauiskan), jfr: паску́да (Rogatjovskij distrikt), lit. paškūstva ’detsamma’ < från pol. paskudstwo, paskuda. г) Här har också noterats ett för vitryska ovanligt fakultativt uttal av konsonanten к’ framför е, t.ex.: ке́йкацца vid sidan av det vanliga ко́шкаць, ко́шкацца ’gräva, gräva omkring’, наке́йзацца ’smutsa ned’, кляке́на vid sidan av кляко́ча ’klickar’ (Novogrudskij, Asjmjanskij och Ivjevskij distrikt), заке́лтаць, мі́лці jämte det mest utbredda закала́ціць ’späda ut med vatten, röra om’¹². Det är möjligt att de noterade fallen beror på den generella karaktären hos växlingen mellan hårda och mjuka konsonanter i böjningsparadigmen, men de kan också vara relikt- eller substratfenomen, jfr lit. kẽsinti ’gå långsamt’, kiaũzeris ’gapare’, klekēnti ’klicka’. д) I dessa dialekter uttalas х som к i vissa enskilda lexem, t.ex.: ка́та ’hus’, жані́к ’brudgum’, клеп ’bröd’, канюк ’stallknekt’. Detta drag omfattar vanligen ett stort ordförråd i de orter där befolkningen talar både vitryska och litauiska dialekter. Vi har noterat följande fall i Voronovskij distrikt (byn Starye Smilgini): чаро́мка ’hägg’, чка́я ’nyser’, казя́н ’husbonde’, жані́кі ’brudgummar’, чаты́ры па́ры сок ’fyra par plogbillar’, пры́ехаў да іх ’kom till dem’, не бачыла іх ’såg dem inte’ och många andra. I traditionella litauiska dialekter uttalas konsonanten ch som к, t.ex.: kòras (litterärt språk chòras) ’kör’, kaukòzas (< från kolchòzas) ’kolchos’, kòlera (litterärt språk chòlera) 9 Jfr LD, s. 92–94. 10 Jfr J. Senkus, Kai kurie Lazūnų tarmės ypatumai, ”Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai, A serija”, 1(1958), s. 185. 11 Jfr DABM, karta nr 292. 12 Se även A. U. Arašonkava, E. I. Hrynaveckene, I. P. Kavalčuk, Yu. F. Mackevič, Ya. M. Ramanovič, A. I. Čabjaruk, L. F. Šatalava, Да лексіка-семантычнай дыферэнцыяцыі ў беларускіх народных гаворках, ”Весці Акадэміі навук Беларускай ССР, № 1, 1971, Серыя грамадскіх навук”, s. 95–96. 91 ”kolera”, karāktorius (litterärt språk charākteris) ”karaktär”, kūdas (av chūdas) ”mager” och många andra.¹³ Förändringen från х till к är karakteristisk även för andra västbelarusiska dialekter¹⁴. Eftersom konsonanten ch är helt främmande för genuint litauiska ord och, som exemplen visar, endast förekommer i inlånade innovationer från standardspråket, kan man anta att de västra zonernas belarusiska dialekter har övertagit denna egenskap från språket hos sina västliga grannar. e) I samma dialekt (i dialekten i Staryja Smil’hiny) förekommer bortfall av initialt frikativt г (h), t.ex.: iltāi (< giltāi) ”lathund”, ōbly (< gōly), aryвь (< garyвь) ”brinner”, adūi (< gadūi) ”uppfostra”, alavéйка (< galavéйка) ”brand”, aryвца (< garyвца) ”övre rum”, арошаны (< garošany) ”ärt-”, умnisak (< gumnisak) ”logbyggnad”, алойка (< galойка) ”litet huvud”, уста́я (< густа́я) och många andra. Detta fenomen hör till språklig interferens under litauisk-belarusisk tvåspråkighet, eftersom initialt h i lånord alltid faller bort i traditionella litauiska dialekter, t.ex.: aktāras (litterärt språk hektāras) ”hektar”, ēriķas (litterärt språk Hēriķas) ”Henrik”, ērbac (litterärt språk herbas) ”vapen”, imnas (litterärt språk himnas) ”hymn”, jämför även arielkà (< belarusiska гарёлка) ”vodka”, arbatà (< polska herbata) ”te”, alasas (< polska hałas, belarusiska го́лас) ”buller”, ādelis (< tyska Handel) ”handel”15. I genuint litauiska ord saknas konsonanten h helt. II. Dialekterna i den västra zonen utmärker sig också genom sitt accentueringsmönster. Feminina substantiv med en icke-avledd stam på -а, vilka i standardspråket och i många belarusiska dialekter tillhör en accentparadigm med fast betoning på roten, bildar här en rörlig paradigm med ändelsebetoning i singular, t.ex.: liná, liné, liný, linói (med bibehållen rotbetoning i plural: linы, lináy, linám, linámi, на linax). Till denna accentueringstyp hör substantiven: муха, хмара́, груша́, буда́ och några andra. Här följer några exempel: буда́: у будзе́ саба́ка спіц; скуры́ зня́ў; муха́ кусучая; ве́лька груша́; на дне засталася гушча́ з груцы; скула́; скура́; пад ску́рой; хмара́ цёмная ідзе́ (Voronovskij-distriktet); (Sjtjutjinskij-distriktet); (Mostovskij-distriktet); (Ostrovetskij-distriktet); (Ivjevskij-distriktet); (Novogrudskij-distriktet). De substantiv som räknas upp här uppvisar dock inte någon enhetlighet i betoningens förflyttning: i vissa dialekter omfattar den rörliga accentparadigmen en stor grupp substantiv, i andra endast enskilda ord. Så till exempel är кура́ med ändelsebetoning belagt även i flera centrala distrikt (Tjervenskij, Rogatjovskij m.fl.). Även avledda substantiv med stam på -а ingår i gruppen med ändelsebetoning, t.ex.: сынава́ (Mostovskij-distriktet), свінца́га ”bly” (Novogrudskij-distriktet), рабіна́, каліна́, хваіна́ (Voronovskij-distriktet), даўніна́ ”forntid”, маліна́, кра́міна́ ”material i en fabriksprodukt” (Tjervenskij-distriktet), мякіна́, балаціна́. 13 Jfr. LD, s. 152; Lietuvių kalbos gramatika, I, Vilnius, 1965, s. 66. 14 Se E. J. Grinaveckene, I. P. Kovalchuk, Ju. F. Matskevich, E. M. Romanovich, Nordvästbelarusiska dialekter i den litauiska gränsbygden, — Baltisk-slavisk samlingsvolym (hädanefter — BSS), Moskva, 1972, s. 378. 15 Jfr. LD, s. 152—153. 92 (Sjtjutjinskij distrikt), альшына́ ’al’, маліна́ (Svislotjskij distrikt), даліна́, нізіна́ (Novogrudskij distrikt), ганіна́ ’hjord’, ганоля ’detsamma’ (i många orter, se isoglosskarta nr 1), сушня, даубня, жаўцюха ’gulsot’, смярдзюха ’stinksjuka’ (Ivjevskij distrikt) och många andra.16 Ett betydande antal av de anförda suffixbildningarna tillhör sing. tantum. Betoningen hos de ovan anförda orden liknar mycket betoningen i nominativ singularis hos en motsvarande grupp substantiv i grannspråket litauiska. I litauiskan har två- och flerstaviga substantiv av femininum med kort ändelse och en kort eller starkt betonad näst sista stavelse, liksom äldre oxytone ord, i nominativ singularis alltid betoning på ändelsen, till exempel: šakà ’gren’, rankà ’hand’, trobà ’stuga’, sveikatà ’hälsa’, pabaigà ’slut’. Regeln gäller även lånord: kvietkà ’blomma’, terbà ’säck’, skūrā ’skinn’, vyšnià ’körsbär’, kamarà ’skafferi’. Sannolikt är detta accentueringsdrag i de västbelarusiska dialekterna identiskt med motsvarande betoning i litauiskan. Företeelsen kan ha främjats av ord av litauiskt ursprung som används i de belarusiska dialekterna och vars ursprungliga accentueringsstruktur, i överensstämmelse med lånekällan, har övertagits och bevarats här, till exempel: naùdā ’nytta’, salā ’ö’, kūdra ’damm; ett bra skogsskifte’, mīlta ’mat av havremjöl’, dūlka ’damm’ och andra, jfr litauiska naudà, salà, kūdra, milta ’mat av surmjölk och bovetemjöl’, dùlkė. I vissa belarusiska lån från litauiskan har dock även accentueringsavvikelser från ursprungsformerna noterats, jfr litauiska bandà ’brödlimpa’ och belarusiska бо́нда ’detsamma’, litauiska kùlsė ’lår’ och belarusiska кулиша́ и кулúша ’detsamma’, litauiska maurai ’andmat’ och belarusiska маўра́ ’detsamma’ med mera. I de undersökta belarusiska dialekterna i den västra zonen utgör alltså substantiv med a-stam och ändelsebetoning i singularis en betydande grupp inom substantivens lexikala bestånd. Detta ger anledning att anta att distributionen av denna accentueringstyp utvecklades under inflytande av de många litauiska former som nämnts ovan, i samband med belarusisk-litauiska kontakter. Följden blev att a-stamstypen med ändelsebetoning utvidgades i gränsdialekterna, även om enskilda former kan uppvisa avvikelser. Man bör beakta att inflytandet kom både från enskilda lånade lexem och från hela den strukturella typen, som kan ha gett upphov till tendenser att flytta betoningen till ändelsen. III. Grammatiska skillnader som särskiljer den västra zonen av de belarusiska dialekterna från det övriga belarusiska dialektområdet. a) Substantivens lexikala bestånd med a-stam i dialekterna i den västra zonen har utökats genom att andra stammar ombildats, till exempel: мыша́ ’mus’, мышиё; гус я ’gås’, гусёю, гусёй17. Möjligen har här följande påverkat 16 Jfr även БСС, s. 379—380. 17 Jfr ДАБМ, karta nr 80—83; även Лінгвістычная геаграфія і групоўка беларускіх гаворак, Мінск, 1968, s. 139—140; Лінгвістычная геаграфія і групоўка беларускіх гаворак, Мінск, 1969, karta nr 56; Baltų kalbų veiksmažodžio tyrinėjimai, Vilnius, 1973, s. 247; även БСС, s. 379. 93 och det grammatiska systemet i de angränsande litauiska dialekterna, där substantiv i femininum som regel inte har ordformer med nolländelse. b) I det belarusiska litteraturspråket och i en stor del av dialekterna hör ordet стада ’hjord’ till neutrum. I de västliga dialekterna bildar det kasusformer enligt mönstret för substantiv med a-stam, t.ex.: стада, стады, стадзе, стаду, стадай(ю), у стадзе (se isoglosskarta nr 1). Även i detta fall beror genusförändringen sannolikt på ett stödjande inflytande från litauiskan, där den direkta motsvarigheten till det undersökta ordet är ett feminint substantiv, jfr bandā ’hjord’. Det bör framhållas att belarusiska lånord är belagda i äldre skriftliga källor på litauiska och i dess dialekter: stōdas, stodā ”hjord”18. Att döma av deras form kan man anta att de inte har något samband med genus hos ordet стада, som numera används i de belarusiska dialekterna i den västra zonen. I likhet med K. Būga hör de litauiska formerna stōdas, stodā till de äldre lånen, och de senares genus beror rent formellt på det fonetiska systemet i såväl litauiska som belarusiska vid den tiden (jfr lit. pōśmas < па́смо, bōgnas < ба́сно, reklā < pieklo, provà < право19). De belarusiska dialekternas fonetiska lagar har i detta fall inte alls påverkat förändringen av genus hos det dialektala стада, jfr belarusiska гора (neutrum) < горе, дзе́рава (neutrum), стада (femininum), дружыка (maskulinum) m.fl. Till följd av de nämnda processerna är den lexikala sammansättningen av substantiv med a-stam rikare i olika delar av de belarusiska dialekterna i den västra zonen, vilket i betydande grad beror på belarusisk-litauiska kontakter. c) I de belarusiska dialekterna finns egna, specifika uttrycksmedel för rumsliga, tidsliga och andra relationer. I litteraturspråket uttrycks dessa vanligen med prepositionsfraser i kombination med olika kasusformer. I dialekterna i den undersökta zonen förekommer däremot ofta konstruktioner utan preposition i denna funktion. I stället för den prepositionella konstruktionen med prepositionen у + ackusativ för att uttrycka tidsadverbial används i talspråket i de undersökta belarusiska dialekterna tidsinstrumentalis. När en momentan handling betecknas utgörs tidsinstrumentalis oftast av en adverbialiserad singularform av substantivets instrumentalis, t.ex.: ноча́й (литер. яз. у ноч) абіралі яблыкі (Voronovskij-distriktet); па́ўднём (литер. яз. у по́ўдні) пры́шла́; ён паро́й (литер. яз. у пару́) пры́шоў; якім вре́мям схо́дзім (Ivjevskij-distriktet); не адным вре́мям (литер. яз. не ў адзін час) прыду (Ošmjan-distriktet). När en upprepad handling betecknas används pluralformen av substantivets instrumentalis som tidsinstrumentalis, men formerna är inte adverbialiserade, t.ex.: недзе́лямі (литер. яз. у недзе́лі) былі кармашы; вечарамі будзем пісаць (Novogrudok-distriktet). 18 См. P. Skardžius, Die slavischen Lehnwörter im Altlitauischen, Kaunas, 1931, с. 207; картотека „Словаря литовского языка“, хранящаяся в рукописных фондах Института литовского языка и литературы АН Лит. ССР. 19 Ср. K. Būga, Rinktiniai raštai, III, Vilnius, 1961, с. 46. 94 Substantiv med en allmän tidsangivelse preciseras med bestämda ord. Mycket ofta används demonstrativa pronomen i denna funktion, mer sällan adjektiv, t.ex.: цяперашнім часам добра жыць; гэтым днямі былі даўшы; гэтым годам многа есьць яблык, гагад, грыбоў (Novogrudok-distriktet); гэтым часам не спіцца; Норыя прыйшла гэтай парой (Volkovysk-distriktet). Pluralformen av instrumentalis uttrycker också en lång tidsperiod under vilken olika förändringar äger rum, t.ex.: кругія куча камней гадамі расце (Vilejka-distriktet). Konstruktioner med tidsinstrumentalis förekommer i större eller mindre utsträckning i alla belarusiska dialekter, särskilt för att beteckna tillstånd som varar under en viss tidsperiod. Detta bestämmer deras grammatiska funktion — att uttrycka tidsadverbial, t.ex.: цяплом іду жыта жаць; марозам павешалі сушыць бялізну; такою сушаю жыта ня абыйдзеце; вайной пагарэлі (Novogrudok-distriktet); і дажджом есьць работа (Ščučin-distriktet); у нас святам ня робяць; нядзелькай паедзім с табой; яна яшчэ дзеўкай хварэла (Voronovskij-distriktet); днём вянуць кветы (Volkovysk-distriktet). Men när en momentan respektive upprepad handling betecknas är dessa konstruktioner som mest koncentrerat lokaliserade till den västra zonen. I litteraturspråket och i andra dialekter motsvaras de, som redan nämnts, av synonymiska prepositionsfraser. Dessa konstruktioner med tidsinstrumentalis är utbredda i de angränsande litauiska dialekterna och i det litauiska litteraturspråket, t.ex.: nakčią nūkrētė obuolius; kokiu laiku eisim; ne vienu laiku parėjom; sekmadieniais būdavo turgai; vakarais mezgū; dabartiniais laikais lengva gyventi; šiąs metais daug grybų; tuo laiku dar nemiegų m.fl. Därför kan man även i detta fall se ett stödjande inflytande från motsvarande konstruktioner i litauiskan. Vid sidan av detta används konstruktioner med platsinstrumentalis, redskapsinstrumentalis och även mängdinstrumentalis i stor utsträckning i de undersökta dialekterna, t.ex.: старанамі шоў дождж; вол баразной шоў (Ošmjan-distriktet); ён ляціць вуліцамі (Ivjevskij-distriktet); мылі лугам адзежду; ехалі машынай; канём паедзе (Voronovskij-distriktet); за Алачку годам старэй (Ščučin-distriktet). Dessa syntaktiska konstruktioner har också direkta motsvarigheter i litauiskan, t.ex.: šonais lijo; jautis vagą eina; jis laksto gatvėmis; širmu skalbė; mašina važivo; arkliu važiuos; už Ong metais vyresnis. I det belarusiska litteraturspråket och i andra dialekter är i stället synonymiska prepositionskonstruktioner utbredda i dessa fall, t.ex.: у баках шоў дождж; па баразне шоў вол; ён ляціць па вуліцы; мылі ў лузе; ехалі на машыне, на кані, за Алачку на год старэй och liknande. Därav slutsatsen: även i detta fall har litauiskan sannolikt utövat ett stödjande inflytande på de belarusiska dialekterna i den västra zonens semantiska system. d) I det undersökta området av belarusiska folkspråksdialekter har också vissa syntaktiska konstruktioner noterats som är mindre typiska för de slaviska språken, men som används flitigt i det angränsande litauiska språket och dess 95 dialekterna. Till de senare hör i första hand partitiv genitiv (genetivus partitivus) och målets genitiv, t.ex.: каля кустоў ламой ёсьць (Asjmians rajon), jfr lit. prie krūmų yra šakų; užėjo į gadaū ёсьць (Ivje rajon), jfr lit. jau įogų yra; пришоў ён раз каня (Ivje rajon), jfr lit. atejo jis kartą arklių; схажу я сала (Sjutsjin rajon), jfr lit. einù aš lašinių m.fl. I det belarusiska litteraturspråket och andra dialekter har sådana konstruktioner inte bevarats, t.ex.: каля кустоў ламы ёсьць; ужо ягад ёсьць; прыйшоў ён каб далі каня; схажу я па сала osv. Det undersökta materialet, som samlades in under dialektologiska expeditioner 1972—1975, kastar nytt ljus över problemet med att studera de baltisk-slaviska språkliga, etniska och historiska kontakterna och utvidgar deras omfattning avsevärt. Det ger också möjlighet att formulera en rad teoretiska problem kring belysningen av den språkliga situationen i det belarusisk-litauiska gränsområdet i dag. KARTA NR 1 Utbredningen av orden гайня (гангля) och стада (gen. стаду) i de belarusiska dialekterna i den västra zonen 1 — гайня (гангля), 2 — стада (gen. стаду)