„[P] + [s] + V + s“ tipo sangrąžiniai veiksmažodžiai rytinėse žemaičių šnektose

GRAMATINĖS KATEGORIJOS IR JŲ RAIDA LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XVIII (1978) V. VITKAUSKAS RECIPROKA VERB AV TYPEN ”[P] + [s] + V + s” I ÖSTRA SAMOGITISKA DIALEKTER Inom språkvetenskapen är det sedan länge känt att placeringen av den reflexiva partikeln i reflexiva verb i litauiska (och lettiska) varierar kraftigt och att ett ord ibland till och med har flera reflexiva partiklar. Efter att sådana reflexiva verb i samogitiska dialekter samlats in under flera år har många nya fakta framkommit. Här försöker man klassificera dem efter betydelse och fastställa fall där flera partiklar förekommer eller där en partikel flyttas från ordets mitt till slutet. Avsikten är att visa variationerna, brukets nyanser och att vissa former håller på att försvinna eller används oftare. I. I de östra samogitiska dialekterna har en typ av reflexiva verb utvecklats som är utmärkande just för dem och som vanligtvis uttrycker en generaliserad handling (Якучене 1968: 10). I de nordliga samogitiska (donininkai-)dialekterna kring Papilė, Akmenė, Vegerius, Klikoliai, Tryškiai, Eigirdžiai, Raudėnai, Kaunatava, Ubiškė, Viešvėnai, Janapolė m.fl. och i de sydliga samogitiska (dūnininkai-)dialekterna kring Kuršėnai, Šaukėnai, Užventis, Vidsodis, Varpėtenai, Vaiguva, Pavendenė, Varnius, Karklėnai m.fl. använder man, när man vill beskriva något eftertryckligt eller generaliserat, verb av typen ”[P]+V+s”. (1) a tā·p | a tā·p mirė·s | kuo čė kįntietį nerū·kuos (Krš, Rūdėnų k.); (2) kā·p važiuojė·s | pri.mietuos tuo šeina (Rdn); (3) kad á.udā·s lė.nc | tuo.ke·t.taisa nerei.k (Užv, Šunikių k.); (4) kū·n žeñuos | žėnuos | pasā·kuos (Pvn, Šlapgirės k.); (5) jaunė·sne bovuos | ženuojios (Viekšniai, Žaduvenų k.); (6) dabā· bapėges | veškō·n galė·s ženuotė (Žn); (7) kuōdiel tā·p siedās be dā·rba | uo darbū· gal·bes (Krš); (8) kī·k nutėi.sė·s | tī·k gā·usė·s (Krš); (9) užiedās kuo į rā·ugiejė·s (Krš); (10) kuol priprasė·s pri nau.je kā·tila ”till den nya husmoderns mat” | tri·sė·s (Krš); (11) tōrė·s dabā·r pī·na (Pvn); (12) dė.rbūos dė.rbūos par vė·sa omžė·lė e prisidė·rbūos (Varn); (13) rāstu·s kuoks pamā·uoms nūmūks | pirkṭu·s (Krš); (14) ka torietomė·s | šlūgtomė·s laukūo tiuoķei šlamā· (Rdn, Girininkų k.); (15) negėrbū·s darbā· tā·p lė·ngvė· | nemamī·k (Trš); (16) je torie·s | dōusė·s (Pp) osv. Det stora antalet sådana exempel som hörs i de östra samogitiska dialekterna, och att de nyligen uppmärksammats inom språkvetenskapen (Якучене 1968: 10; LKT 95, 97 m.fl.), gör det angeläget att närmare undersöka bruket, bildningen och betydelsen hos sådana reflexiva verb. Dessa reflexiva verbs opersonliga bruk är tämligen tydligt (jfr LKG II 211–212). Opersonligt används endast tredje person (i alla tempus och modus). Dessutom har dessa verb generaliserande betydelse. Exempelvis uttrycker tredje person singular av verbet i den första meningen, mirė·s, här att tanken är oundviklig och motsvarar bäst andra person-formen i högaitiskt uttryck (ar taip, ar taip) mirsi. Här anar man liksom en generaliserad aktör, t.ex. (2) važiuojė·s… — pri.mietuos || važiuoji… — primėtai, (3) á.udā·s lė.nc || ūdi liną; (4) žeñuos… — pasā· 1 Apie sangražinių veiksmažodžių galūnes šiose šnektose žr. Z. Zinkevičius 1966: 335–344, 361–362; apie tariamosios nuosakos 3 asm. žr. Vitkauskas 1976a: 6; apie nukeltinio kirčio atsiradimą sangražinių veiksmažodžių galūnėse žr. V. Vitkauskas 1960: 67–68; V. Grinaveckis 1972: 69, 72–73. 171 kūos || žiną... — pasakai; (5) bovuos — žėniõjos || buvai — žinõjai; (6) galė’s || gali; (14) toriẽtomė’s — šlūotome’s || turėtumei — šlūotumei osv. Aukaitiska dialekttalare lägger, när de vill visa en handling som lösgjorts från aktören, ibland till ett tilltal (retoriskt), vanligen ordet žmogus: Vargsti vargsti žmogus, ir galo nėr (LKG III 743 — Ds); dierbi dierbi žmõ’gus ir nieko neusidierbi (Jd, Mišiūnų k.), jfr den samogitiska ”motsvarigheten” dė.rba’s dė.rba’s ir oṣedė.rba’s šė.šes lė.ntas (Trš). Betydelsemässigt har sådana reflexiva verb vissa beröringspunkter med motsvarande sammansatta former av passivum (jfr áudõ’s lėnc — áudžiamas linas ’lin som vävs’). De samogitiska formerna kännetecknas dock mer av generalisering, ett fast konstaterande och en viss distans till aktören. Att denna betydelsenyans inte förståtts har ibland fått forskare (även författaren till denna artikel) att anta att det rör sig om passiv (P. Jonikas 1939: 66; LKT 1970: 95), liknande ryskans passiv, som uttrycks med reflexiva verbformer. Ryska reflexiva verb ligger betydelsemässigt närmare litauiskans reflexiva verb med intransitiv betydelse, vilka sannolikt används i hela det litauiska språkområdet; jfr följande meningar från dessa dialekter: dvìli.n.kes ”sängklädda” suñ.ke’ plá.nas (Krš), skėñ.s ōugas sō žėvė (Rdn), i. tūn pli.ta gė.rā pėilis galō.ndā’s (Kaunatava) osv. Vanligen är det avsaknaden av generaliserad handling som skiljer dem från de tidigare behandlade formerna. Man kan bara anta att reflexiva verb med intransitiv betydelse rentav kan ha utgjort grunden för att reflexiva verb med generaliserande betydelse började användas och bildas. Eftersom dessa dialekter i princip använder reflexiva verb av den för standardspråket karakteristiska bildningstypen ”P + + s + V”², måste partikeln -s i reflexiva former med generaliserande betydelse stå i slutet av ordet. a) Icke-reflexiva verb som används i generaliserande betydelse får en reflexiv partikel i slutet (mönstret P + V + s) (1) paiėse’s | pasidėse’s ir nuvai.se’s (Krš); (2) pasieda’s į prė’n tas dūšuli’s (Varn); (3) išėi.se’s par lėtū, suslāpė.se’s (Krš); (4) še’nc dā.kc ”en gammal gubbe” | jōu pavā.rkstā’s (Ub); (5) pavā.rkstā’s er acesiedā’s (Pp); (6) pėlė.ngvā rā.kta pasōkė.niejė’s | pasōkė.niejė’s er adā.rōs (Trš); (7) vai.stu parvėžies | pageriejus (Krš); (8) prisiesė’s pū.pu | ėšvė.rsė’s kūošes (Kaunatava); (9) ė pā.tis pavā.gles | ė rublieli pā.jiemes (Eig); (10) jaunì.stuo prisūn.tā’s | tuo pruōta niẽr (Krš); (11) jū.ka prī-kretā’s puo švėta (Pvn); (12) rė’nkō.ni ta sōjiedā’s kūoke ūuga | ta sōjiedā’s (Rdn); (13) pė.rā ė.lga čiesa (Pp); (14) nėšėt lėižu.vis | ė paklā.ušas nereikė.nt (Rdn); (15) kā.(p) pasė.nctā’s | nebė.tmenā’s (Vidsodis); (16) par tēik lā.ika pa-mė.ršōs (Žr); (17) suvi.nuosė’s | uždėse’s un viršaus džiėkis ir užrišes (Krš); (18) kā.p užmin.gā’s į perkūnėjes nejūn.tā’s (Krš, Dirvonenai); (19) ka padarītōmė’s tā.p | bū.to dėdė.lė gerā (Všv); (20) jė.žlī.nuotī’s | vėsė šuoktū.ės džauksma (Vieks-naliai, Žaduvenų k.) osv. Enstaka former av detta slag har också noterats längre västerut från detta område, och de är till och med kända från äldre skrifter. Exempel: daugiesu daug kęn ir nudirbus (M. Valanč ŽW 103); uo dėivė keik tūn mē.tu pā.rle.dūos (Jdr); pavā.rkstā’s še’nc grė.tā (Jdr); muša vios kūoki pā.ukšti | t’k tuos [medžiojimo] gerūoves bō.va (Šv); par tris vā.karus e pa-dė.rpses Ms; je dėdėlė nuories | atė.šes Ms; padā.rous kā.p | ė negerā Vvr; jfr även en mening som M. Untulis nedtecknade i Šatės år 1943: Mūsa darbā kojoms nuspardomi, nepavargstas; dessutom finns i LKŽ IV 158 en annan mening från Šačiai-dialekten: Išginus bandą iš visos (= visą dieną), praalkstas. Sådana reflexiva verb, som nämnts i de västliga samogitiska dialekterna och smådialekterna, är mycket sällsynta; jfr de tidigare nämnda få exemplen från Pagramantis-dialekten och ett uttryck som hördes 1965 nära Girdžiskė (Šilalė distrikt): pasė.nstas | kas iš tuo škrā.bala biė (Póžerės k.). Att företeelsen förekommer i begränsad omfattning utan någon isogloss kan kanske också tyda på att dess utbredningsområde tidigare var större, men av olika skäl har bruket av sådana reflexiva verb klingat av i de västliga dialekterna i södra och norra Samogitien. 2 Med undantag för avledningar med partiklarna te-, be-, ne-, där partikeln s(i) vanligtvis uttalas i slutet; se Z. Zinkevičius 1966: 334. 172 b) Verbet får två partiklar (modellen ”P+s+V+s”) när en generaliserande betydelse tilldelas det ursprungliga reflexiva verbet. Exempel: (1) su-siverš [spragalgėlei] nebi-pakulsė's (Krš); (2) prasistūmsė's ži:ma šė:p tā:p su_tum pāletūku (Krš); (3) ri:meti kad acėkela:s | tā:p viešė | gražė | tā:p kvėp (Eig); (4) pašė.dedā's kā:rtā's er osemė-rštā's (Trš); (5) šo žmuoni:ms pašėsnekėtę sosėti:n-kā's (Kaunatavā); (6) kuokė čė sveikata | pasival.kubė's nuo trioba | į gerā (Krš; LKŽ III 67); (7) vaivori:nūsi nu gai.lu apsigerā's (Krš); (8) vi.ns kita pasilākukā's į nesusipi:kstā's (Šauk); (9) bātu didelė gerā | ka susima:l.tus (Krš) osv. I dessa exempel märks tydligt en generalisering, ett avståndstagande från handlingen och en överensstämmelse mellan formerna och den högaittiska konstruktionen med verb i andra person singular. Jfr: (1) susi-veršės... — nebi-pakūlsė's || susiverš — nebepakūlsi; (2) prasistūmsė's || prasistūmsi [žmogus]; (3) ri:meti acėkela:s || rytmetį atsikeli osv., osv. Utsagorna har här en tydligt opersonlig betydelse. Sådana användningsfall förekommer också väster om de undersökta dialekterna. Exempel: kā:rc pašėšlūrnejęs | kā:p kā:lna nāgė:l (Šv); sosė.sokas er esenėšuojes (Jdr) osv. Ibland hör man dem också i närliggande västaukštaitiska dialekter³: tām kārtui prasistūmes | ir gerā (Sk); us pinigus tai nusiperkas (Žg). II. De östra samogitiska dialekterna använder dock många reflexiva verb av bildningstypen ”P+s+V+s” som saknar generaliserande betydelse. a) En stor grupp reflexiva verb har två reflexiva partiklar när man särskilt vill betona en utförd handling, exempelvis: išsijemė ons ton plū:nēksna | žūr.t | žūr (Varn); šeimė:t ons sošėmėties dė.rptė (Pp); nu:sėvėdies į sklė:pā.blu pė:rktė (Vidsodis); pasėriemēs on ro:nkę u nasosėdžėties (Pvn); nu brūolu acėskī-ries ir išsistāties (Vārputėnai); kas sāva išižadā's | tas ne žmuogus (Krš) osv. I dessa fall har de reflexiva formerna inte längre någon opersonlig betydelse. Därför kan två reflexiva partiklar också förekomma med andra personformer och infinitiver, exempelvis: vākara's susimėsmuos pušīnėti | paju:kūti | negė:rsma lū:b (Šauk); pu:n.čekums vīlnu prasivėrpu's | nuo tā:p kita nieka (Krš); ar fiėse pac eševe:rd's | a valgė:kliuo mi:nti (Rdn); nuoru ūgu prasivīrti's (Krš); a velniu nuori | ka usikabinėji:s visa lai.kā (Krš). Jfr också en mening från de västliga samogitiska dialekterna: sosemālsi's | esevė.rsī's (Vn) osv. Detta fenomen är ännu vanligare i språket hos yngre dialekttalare (35–50 år) än hos äldre eller äldsta talare. Här är två typiska samtal: a) a tas būva vielė:k užvil.kis (75-årig kvinna) || jė:m ir užvilkā's | nuo tā:p ānuo „berno“ neniōru (25-årig flicka) (Vārputėnai); b) šnekīniejėmuos | ka dau:k su mā:šinums užimās (70-årig kvinna) || užimūšā's dau:g | nuo ar bėje | lėk su vieje's (35-årig kvinna, dotter) (Krš). Den vanligare användningen i dag kan kanske tyda på att fenomenet sprider sig. Hur det än är, förstärker och betonar den reflexiva partikeln här handlingen endast något. b) Reflexiva verb med spontan betydelse har ganska ofta två reflexiva partiklar. Exempel: esetārā's kas | nuors pašėsk (Rdn); tīrpi tā:rukus | prisirū: kies truobā (Dirvōnėnai); šeimė:t tā:p gė:rs pašā:rs sošėvėžės (Vgr); on dojė:nes vē:rd | ne pū:c ese pāišuos | ne pāc nu:sepāišuos (Pvn); gālo apruodi.tė | kas pase dā:ries (Vidsodis); pšė.nėšies juomārks ”alla jomarkininkai blev mycket arga” | vėšė pašō.ta dōutė (Ub); pšė.plakies žē:me | blūoks li:tōs (Vidsodis) osv. I detta fall märks inte ens någon särskild betoning. Den reflexiva partikeln läggs här sannolikt till rent formellt enligt modellen ”P+s+V+s”, som hade en motiverad betydelse hos de verb med generaliserande betydelse som beskrivits ovan, medan det här är svårt att urskilja någon särskiljande funktion. Yngre dialekttalare använder också här två reflexiva partiklar oftare än äldre talare. Detta kan tyda på att fenomenet spridits senare eller till och med uppkommit efter ett visst mönster. I allmänhet försöker ett språkligt fenomen eller till och med en språklig enhet som är i rörelse ibland tränga in i andra eller liknande språkliga företeelser. När de östra samogitiska dialekterna försvagas, närmar sig de västaukštaitiska dialekterna och förlorar några av sina särdrag, utvidgar de ibland ett av sina fenomen även utan motiverad betydelse och ger därmed på sätt och vis ny kraft åt sin livskraft. Jfr ett analogt fall med det utdöende to- 3 A. Jonait y tės uppgifter. 173 samma dialekter, substantivens övergång från i-stam till e-stam (Vitkauskas 1976 b: 80–2)⁴, och det nyare, utbredda bruket av suffixet -ikė för att bilda flicknamn⁵. Sannolikt har alla våra nutida dialekter sådana fenomen; att undersöka dem är mycket viktigt. Därför har det framväxande och till synes omotiverade eller svagt motiverade uppkomsten av två reflexiva partiklar hos reflexiva verb med spontan betydelse behandlats något mer ingående här. Det fenomen som beskrivs här hänger samman med variationen i den reflexiva partikelns placering i de baltiska språken⁶. När vissa baltiska dialekter började bilda reflexiva verb med prefix enligt modellen ”P + V + s” (de mellersta lettiska dialekterna och det moderna standardspråket, tidigare de mellersta litauiska dialekterna, vilket M. Daukšas skrifter visar, och kanske även samogitiska dialekter), skapades förutsättningar för att dialekterna skulle tolka den befintliga (eller förvärvade) böjningstendensen på olika sätt och använda den på nya sätt. Därför kom de reflexiva verbens struktur att variera, och förutsättningar skapades för att differentiera betydelser⁷. De västliga samogitiska dialekterna bildade här transitiva verb (jfr skillnaden mellan pasemė•stė ”försvinna, gå förlorad” och pamėštėis [pim.ngus] (Krt), pasėnė•rte i• vọ.ṇḍeni och panė•rtėis vã•ka i• ọ.pe (Krt) osv.). I östra Samogitien anpassades modellen ”P+V+s” för reflexiva verb (liksom den utan prefix ”V+s”) spontant särskilt för verb med generaliserande betydelse, även om det också här ibland förekommer former enligt modellen ”P+V+s” som saknar den generaliserande betydelse som är typisk för de västliga dialekterna: pamė•skis vã•ka on ė•žės ė prū•ni•k (Pvn), tēvi ešmėšės ež dė•rba oš ti.ngiejema (Všv), och särskilt den mycket vanliga formen pasū•skis (Pvn, Varn, Všv, Lk, Ub, Kaunatava), pasūškis (Krš), som används för att uttrycka en slutsats eller skapa en förbindelse: pasū•skis | tiek ōudega ōžvė•rtes (Janāpolė – Viržuvėnai), pasūškės | ri•škė•s | tava valė (Krš) osv. De nämnda modellerna ”P+V+s” och ”P+s+V+s” kom också att användas för att betona en utförd handling och, tydligen senare, för att bilda verb som betecknar spontan handling. De baltiska dialekternas tendens att ha en och samma modell för reflexiva verb med och utan prefix (Й. Казлаускас 1966: 145) används, som fakta här visar, i dialekterna för att skilja mellan ords betydelser. I dag sprids den dialektala modellen för reflexiva verb med prefix, under påverkan av olika analogier eller till och med sociala faktorer, även utan någon tydligare motivering. LITERATŪRA Aleksandravičius J. Kretingos tarmės veiksmažodis. – „Vilniaus valstybinio pedagoginio instituto Mokslo darbai“, 1959, t. VIII. Endzelīns J. Latviešu valodas gramatika. Rīga, 1951. Grinaveckis V. Žemaičių tarmių istorija. V., 1972. Jonikas P. Pagramančio tarmė. K., 1939. Kardelytė J. Gervėčių tarmė. V., 1975. Rudzīte M. Latviešu dialektoloģija. Rīga, 1964. Vitkauskas V. Kuršėnų tarmės kirtis ir priegaidė. – „Lietuvių kalbotyros klausimai“, 1960, t. III. Vitkauskas V. Šiaurės rytų dunininkų šnektų žodynas. V., 1976 a. Vitkauskas V. Į kamieno veržimasis į e kamieną. – „Kalbotyra“, 1976 b, t. XXVII(1). Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija. V., 1966. Казлаускас И. О месте возвратной морфемы и ее ударения в литовском языке. – „Baltistica“, 1966, t. I. Якулене А. История возвратных глаголов в литовском и других балтийских языках (автореферат канд. диссертации). В., 1968. 4 Apie latvių šnektų analogišką reiškinį žr. M. Rudzīte 1964: 337–9. 5 Bemaž iki 1940 metų šios priesagos dariniai turėjo niekinamąją reikšmę, o dabar to nebesuvokiama. 6 Apie sangrąžinių veiksmažodžių darybos istoriją žr. J. Endzelīns 1951: 908–16; Казлаускас И. 1966: 143–9. 7 Apie sangrąžinių veiksmažodžių darybą tarmėse išsamiau žr. Z. Zinkevičius 1966: 333–4; plg. dar J. Kardelytė 1975: 78–80. Vakarų žemaičių sangrąžiniai veiksmažodžiai nagrinėjami J. Aleksandravičiaus (J. Aleksandravičius 1959: 108–118). 174 В. ВИТКАУСКАС ВОЗВРАТНЫЕ ГЛАГОЛЫ ТИПА „[P]+[s]+V+s“ В ВОСТОЧНО-ЖЕМАЙТСКИХ ГОВОРАХ Резюме В диалектах балтийских языков у возвратной частицы нет постоянного места. В восточно-жемайтских говорах имеются модели возвратных глаголов „V+s“ для выражения обобщенного, несколько отдаленного от субъекта действия: kuòdiél tã:p siedá:s be dárba (Куршенай) „почему так хочется сидеть без работы“; tòre:s dàbàr pi'na (Павандене) „имеется теперь молоко“. В этом случае возвратная частица приставочных глаголов не переносится в середину (модель „P+V+s“): jauni'stuo prišùn.tá:s | tuõ pruõta niër (Куршенай) „в молодости перебесится, ума-то нет“; prisiesé:s pù.pu | éšvė.rsé:s küõses (Каунава, Тяльшяйский р-он) „бывало, насеешь бобов, наваришь каши“. Могут быть и две возвратные частицы (модель „P+s+V+s“), напр.: pasè.dedá:s kãr-tã:s er òžmė'rštá:s (Тришкяй) „положит(ся) иногда и забывается“: vi'nc kìta pasilá'uká:s ìr nesù-sìpi'kstá:s (Шаукенай) „один другого дождутся и не ссорятся“. Безличное значение этих оборотов не вызывает сомнения. Иногда две возвратные частицы употребляются и для других целей: а) для подчеркивания и более яркого выражения совершенного действия: pasèriemés on rò'nku er nasosėdaužės (Павандене) „на руки уперся и не ударился“; в) для выражения произвольного действия: šėimė't tã'p gė'rs pašà'rs sošėvėžies (Вягяряй) „в этом году такие хорошие корма были свезены“. В этих случаях количество образований с двумя возвратными частицами возрастает в речи младших представителей говора — это явление даже расширяется. Его истоки следует искать в склонности балтийских диалектов обобщить употребление частицы -si возвратных глаголов в конце слова, т.е. создать один словообразовательный тип для всех возвратных глаголов. В восточно-жемайтских говорах эта тенденция используется для различения значений. V. VITKAUSKAS REFLEXIVE VERBS OF THE “[P]+[s]+V+s“ TYPE IN EASTERN DIALECTS OF ŽEMAČIAI Summary In the dialects of Baltic languages the place of the reflexive particle often varies. Eastern dialects of Žemaičiai have formed the ”V+s“ model to express the action which is generalized and slightly abstract: kuòdiél tã:p siedá:s be dárba (Kuršėnai) (why does one feel like sitting), tòre:s dàbà'r pi'na (Pãvandėnė) (there is much milk now). In that case the reflexive particle of verbs with a prefix is not drawn into the middle of the word (the ”P+V+s“ model): jauni'stuo prišùn.tá:s | tuõ pruõta niër (Kuršėnai) (one sows one’s wild oats when young, no common sense at all), prisiesé's pù.pu | éšvė.rsé's küõses (Kaunatava) (he who sows beans cooks porridge), etc. Here there can be two reflexive particles (the ”P+s+V+s“ model), e.g.: pasè.dedá:s kãr-tã:s er ošemė'rštá:s (Tryškiai) (one puts something somewhere and forgets), vi'nc kìta pasilá'uká:s ìr nesù-sìpi'kstá's (Šaukėnai) (one waits for the other and doesn’t get angry). Here the usage is definitely impersonal. Sometimes two reflexive particles are used for other purposes: a) to emphasize an accomplished action: pasèriemés on rò'nku er nasošėdaužės (Pãvandėnė) (one leans upon one’s hand and doesn’t hurt oneself), kas sàva išžádė's | tas ne žmùogus (Kuršėnai) (he who renounces ones own blood is not a man); b) to express a spontaneous action which goes on by itself: šėimė't tã'p gė'rs pašà'rs sošėvėžies (Vegėriai) (this year such a good forage was brought together). In these cases the number of combinations with two reflexive particles increases in the speech of representatives of the younger generation — the fact tends to spread. The roots of this phenomenon lie in the tendency of Baltic dialects to generalize the reflexive particle -si in the end, to form one type of building for all reflexive verbs. Eastern dialects of Žemaičiai have used this tendency for specific ends — to distinguish the meanings of words.