Fatinės kalbos funkcijos formos, semantika ir vaidmuo komunikacijos procese

SOCIALINĖS LINGVISTIKOS PROBLEMOS LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XIX (1979) Liudvika DRAZDAUSKIENĖ FATISKA SPRÅKFUNKTIONERS FORMER, SEMANTIK OCH ROLL I KOMMUNIKATIONSPROCESSEN Språkfunktioner är det allmänna begrepp inom lingvistisk kommunikation som kan och har varit ett självständigt föremål för beskrivning [Laguna G. A., 1927, Mounin G., 1967 och andra]. I beskrivande arbeten införs språkfunktioner dock oftast för att ge en mer ingående bild av språkanvändningen [Sapir E., 1969, Bühler K., 1934, Gardiner A. H., 1951, Henle P., 1958, Pollock Th. C., 1955, Hayakawa S. I.,1964, Herzler J. O., 1965, Boulton M., 1968, och andra] eller för att underbygga teorin inom andra vetenskaper, exempelvis stilistiken [Jakobson R., 1966, Виноградов В. В., 1963, 130—132, Ахманова О. С. и др., 1966, 161—183, Akhmanova O., 1970, 28—34; 1972, 78—85, delvis Halliday M. A. K., 1973, 7—8, 103—104, Turner G. W., 1973, 203—226 och andra]. Begreppet språkfunktion är en av de viktigaste kategorierna inom sociolingvistisk forskning. Med andra ord visar sig språkfunktionen i sig endast i sociolingvistisk undersökning, inte i teorin om abstrakt språkbeskrivning. Inom engelsk sociolingvistik [Firth J.R., 1957, Quirk R., 1968, Halliday M. A. K., 1973] förstås språkfunktion som ett mål som uppnås genom språket. I M. Hallidays sammanfattande schema över social språkanvändning (tabell 1) är språkfunktionerna införlivade på den mellersta nivån för faktasammanfattning. Table 1 From Halliday M.A.K. EXPLORATIONS IN THE FUNCTIONS OF LANGUAGE. London, 1973, p. 101. 75 I arbeten av författare som utgår från deskriptiv lingvistiks teser om dikotomin mellan språk och tal införs ytterligare kategorier [Ахманова Г. И., Гюббенет И. В. и др., 1971], och även om begreppet språkfunktion preciseras särskilt [Ахманова О. С. и др., 1966], kan man inte avvara det. De förstnämnda använder endast en term, det vill säga språkfunktion (a function of language), medan man inom sociolingvistiken, när man skiljer mellan begreppen språk och tal (language and speech), måste tala om talets och inte språkets funktioner (функции речи, а не языка). Inom engelsk sociolingvistik är utgångspunkten inte F. de Saussures dikotomi mellan språk och tal, utan begreppet om språkets flernivåmässiga naturliga funktion. I M. Hallidays formulering delas språket exempelvis inte upp i abstrakt och aktivt. Språket är en möjlighet att välja ur en potential av betydelser, begränsad av kulturellt-lingvistiskt uttryck. Detta val beskrivs också som förhållandet mellan ”Vad kan jag mena” (What I can mean) och ”Vad kan jag säga” (What I can say). Om detta postulat accepteras försvinner terminologiska oklarheter, och de sociolingvistiska kategorierna behöver inga ytterligare förklaringar. I olika författares arbeten förstås begreppet språkfunktion på olika sätt. Även antalet funktioner varierar. E. Sapir och B. Strang förstår exempelvis språkfunktionen som ett kommunikationsmotiv och urskiljer tre funktioner (communication f., thought sustaining f., socializing f.). M. Boulton (1968) och J. F. Volvorka [J. F. Wallwork, 1969] förstår språkfunktionen som kontextuellt riktad språklig verksamhet, men M. Boulton urskiljer fem funktioner (emotive f., ceremonial f., magic f., ritual f., religious f.), medan J. F. Volvorka urskiljer åtta (language used for phatic communication, ceremonial purposes, language as an instrument of action, language used to keep the records, to convey ideas and information, to influence people, to enable self-improvement, to embody and enable thought). Table 2 En undersökning av en enskild språkfunktion, med utgångspunkt i M. Hallidays sammanhängande schema eller sociologernas isolerade system, kan förefalla något konstlad och mekanisk, men den är möjlig. R. Jakobsons system för språkfunktioner lämpar sig väl som grund för undersökningen av en funktion, eftersom språkfunktionen där innebär att olika aspekter av talakten förverkligas med skilda lingvistiska medel, samtidigt som alla funktionerna uppfattas i nära samspel och en av dem dominerar i en viss situation (tabell 2). En undersökning av den fatialiska funktionen i största möjliga isolering är möjlig eftersom denna funktion har en mycket väl avgränsad plats i kommunikationsprocessen: den fatialiska funktionen dominerar i början och slutet av talakten. 76 I den fatialiska funktionen är språket ett socialt, en rapport-språk, då man talar enbart för att inte vara tyst. (På senare tid tycks termen slutgiltigt ha etablerats — en kalkering fatisk funktion, ”фатическая функция”, som härrör från B. Malinowskis föreslagna term ”phatic” [Malinowski B., 1936]. Termen контактоустанавливающая функция [Ахманова О. С., 1966] är inte helt precis, eftersom den fatialiska funktionen inte enbart innebär att kontakt etableras med samtalspartnern. I vidaste bemärkelse kommer den fatialiska funktionen till uttryck när lingvistisk-social kontakt etableras, upprätthålls och avslutas under en muntlig eller skriftlig språkakt.) Den fatialiska funktionen har mycket varierande former, från rena till helt integrerade. Dess mest elementära uttryck är hälsningsfraser, avskedsfraser och andra artighetsformler, medan dess mest raffinerade form är salongskonversation, eller småprat (K. Stoškaus term, 1969), allmänt känt under den engelska beteckningen ”small talk”. Om formerna för den fatialiska funktionen grupperas hierarkiskt kan flera uttryckssätt urskiljas: 1) oartikulerade ljud och ord som fyller pauser, oljud; 2) hälsningsfraser, avskedsfraser och andra artighetsformler; 3) småprat (small talk); 4) inledningar, introduktioner, erkännanden och tack (acknowledgements), innehållsförteckningar, avslutningar; 5) sammanfattande fraser i löpande, sammanhängande text; 6) titlar, rubriker, avsnitt; 7) teknisk styckeindelning i löpande text etc. 1) Av oartikulerade ljud som fyller pauser (er, uhm, ahm, umps; ė-ė, hm osv.) är endast ett, khm/h-khm, lämpligt för att etablera kontakt; det är effektivt, begripligt och oberoende av kultur, språk och plats. Detta ljud framkallar en så känslig reaktion, särskilt hos servicepersonal, att till och med en omedveten, naturlig harkling väcker uppmärksamhet, som om den vore ett tecken på otålighet. Alla andra oartikulerade ljud som fyller pauser fungerar i praktiken inte självständigt för att etablera kontakt. De förekommer i stor mängd i bredare fatiska språksammanhang och är effektivare för att upprätthålla kontakt: 1) Um, you will remember, we’re going to take — er — a new bit today; 2) Now, the meaning, I think, is — er — on the whole clear; 3) Nå, undrar om det blir vår? — Hm, det kan man inte veta. Det mest karakteristiska ljudet som fyller pauser i engelskan är er, i litauiskan — hm-m, ibland — ė-ė. Bland ord som upprätthåller kontakt och fyller pauser är det engelska well välkänt; som R. Jakobson visar med en text av D. Parker kan det uttrycka hela situationens oordning och spänning. Ett okvalificerat bruk av well kan vara ett kännetecken för en regional språkvariant. Vissa amerikanska lingvister hävdar till exempel att den engelska som används i Sovjetunionen, vilken i allmänhet håller mycket hög nivå, utmärks av ett överdrivet frekvent bruk av well och just. I litauiskan finns det inget liknande, lika utbrett ord som fyller pauser. Andra ord av detta slag (you know, you see, I suppose, I believe, I think, I mean; sakau, vadinasi, žinai, matyt, (aš) manau osv.) är effektiva och används inte bara för att etablera och upprätthålla kontakt, utan också som tecken på en vänlig ton och förtrolighet. För att upprätthålla kontakt och fylla pauser skjuts interjektionerna oh, ah och konjunktionerna and, but osv. mycket ofta in, särskilt i engelskan. Det har observerats att engelsktalande har en ganska omfattande arsenal av konventionella ljud och ord som fyller pauser, medan det finns betydligt färre sådana i litauiskan, om man bortser från individuella uttryck. I allmänhet beror frekvensen av ljud och ord som fyller pauser på individuell och nationell karaktär. 2. Hälsningar, avsked och andra artighetsfraser, såsom: Hello! Hi! Hej! Hej! Good morning. God morgon. Good afternoon. God dag. Good evening. God kväll. 77 Good night. God natt. How do you do. Mycket trevligt. Hej! Excuse me. Ursäkta. I am (so, very) sorry. Förlåt mig, ursäkta. Thank you. Tack. Jag tackar. Thanks a lot etc. Tack så mycket osv., fungerar i språket inte enligt sin nominella betydelse, utan som ett medel för att etablera kontakt och uttrycka mänsklig värme. I själva verket uppfattas ingen av dessa fraser som ett budskap om en god dag eller en persons fysiska tillstånd. De visar att talaren känner personen, är vänligt inställd och tillhör samma gemenskap. Ett exempel på hur hälsningars och avskeds semantik och funktionella betydelse har utjämnats är ”God morgon”, som broderas på handdukar, och Have a good day, i USA, där det på vissa ställen sitter uppsatt på väggen vid utgången. Det är intressant att urbaniseringen har jämnat ut betydelsen av artighetsfraser, och att hälsa på gatan enbart för att uttrycka sin vänlighet mot främlingar är onormalt och i praktiken omöjligt. Avsked är däremot ett av de bästa korta uttrycken för kontakt och är mycket formella under den snabba urbaniseringens villkor. I USA uttalas artighetsfraser till exempel energiskt, kortfattat och med ytlig intonation (t.ex. Excuse me) och förkortas till och med nonchalant, beroende på situationen (t.ex. [kkju] i stället för Thank you). Bland landsbygdsbefolkningen är hälsningar och avsked mycket mer meningsfulla och vanligare. Än i dag känner sig en litauisk lantbo ibland mycket ovänlig om han inte hälsar på en förbipasserande. Ett sådant uttryck för mänsklig kontakt är också karakteristiskt för exempelvis slutna institutioner i USA:s storstäder. I engelskan är hälsningarna, med undantag för de familjära och universella Hello! och Hi!, liksom i litauiskan — ”Labas” — tydligt knutna till olika tider på dygnet. Endast i engelskan har det bevarats en intressant sed att ta farväl med en hälsningsfras genom att ändra intonationen. Till exempel betyder Good morning!, sagt med fallande ton, ”God morgon”, medan det med stigande ton betyder ”Adjö”. I både engelska och litauiska är hälsnings- och avskedsfraserna tydligt fördelade efter situationernas formalitetsgrad. I familjära vardagssituationer är Hello! (motsvarat av litauiskans ”Labas”) maximalt frekvent, oberoende av de talandes ålder. I mer formella situationer, när det finns skillnader i ålder eller ställning, är Good morning! (”Labas rytas!”), Good evening! (”Labas vakaras!”) och så vidare vanligast. Det litauiska ”Laba diena” är relativt neutralt; det saknar den fasta konnotation av formalitet som kännetecknar det engelska Good afternoon!, som används endast i formella situationer med personer i hög ställning (ambassadörer, officerare, chefer, äldre professorer osv.). Jämfört med engelskan saknar litauiskan ytterligare en mycket formell hälsningsfras, som numera används endast när man träffas för första gången: How do you do!. Den motsvarar ungefär ett litauiskt ”Labai malonu” med mycket formell intonation, en fras som används betydligt bredare på litauiska och uttrycker olika betydelsenyans­er. De konventionella avskedsfraserna är analoga i båda språken, neutrala eller familjära: Good bye! och ”Viso gero!”; Bye, See you! och ”Iki pasimatymo”; Bye, bye!, Cheerio! och ”Viso!”, ”Su!”, samt de specifikt familjära Tatty bye!, Toodle-oo! och deras litauiska motsvarigheter ”Atia!” och ”Bai!”. Det mest formella avskedet på engelska är en hälsningsfras (till exempel Good morning!) uttalad med stigande tonfall; en möjlig litauisk motsvarighet är ”Likite sveiki!”. Formler för ursäkt och beklagande är betydligt mer emfatiska på engelska än på litauiska. Jämför: Sorry!, I’m so sorry! I’m so very sorry indeed!, I do apologize! Forgive me! och ”Atsiprašau!”, ”Labai atsiprašau!”, ”Atleiskite!”, ”Dovanokite”. 78 Det är intressant att engelskan saknar en motsvarighet till det litauiska ”Prašom”, som sägs när man räcker någon något, medan svaren på tack är mycket varierade och ganska chevalereska på engelska. Exempelvis: Not at all, It was nothing, Forget it, You're welcome, Glad to help, My pleasure, It was no trouble (No trouble), I'm only too glad to help, Think nothing of it, That's (It's) all right och det amerikanska That's O. K., jämfört med de litauiska ”Prašom” och ”Nėr(a) už ką”. Redan en översikt över artighetsfraser på engelska och litauiska visar att engelsktalande uppenbart inte snålar med språkliga uttryck för att uttrycka eller väcka positiva känslor. 3. Småprat (small talk), som i vardagssituationer yttrar sig genom åtminstone en fråga How are you? (vanliga varianter är How's life?, How was it? – det vanligaste svaret är Fine! And you?), vilken på engelska till och med kan ersätta en hälsning, jämfört med litauiskans ”Kaip gyveni?” (vanliga varianter är ”Kaip laikaisi?”, ”Kaip sekasi?”, det samogitiska ”Kaip yr?” – de vanligaste svaren ”Gerai”, ”Nieko!” (”Gerai yr”) är helt analoga i båda språken, liksom korta samtal om vädret, hälsan, bekanta och liknande, innan man går över till ett mer sakligt samtal eller när man råkar träffas. Exempelvis: ”Good evening, Mrs Halifax“. “Evening, Bert. It’s very cold out“. “It’s very cold in“. „Labas!“ „Sveikas!“ „Tai oras… Nei žiema, nei vasara“. „Ir sninga, ir lyja. Iš vasaros irgi nieko negali tikėtis, kai žiema tokia“. ”Hej! Hur är det nu för tiden? Jag har inte sett dig på evigheter!” ”Jag mår väl bra, antar jag.” ”Hej, Ingrid! Mår du bättre?” ”Ja, tack. Jag går tillbaka till arbetet på måndag.” ”Det tog sin lilla tid, eller hur?” ”Det uppstod komplikationer …” ”Uselt väder. Fuktigt.” ”Man kan inte låta bli att bli sjuk i sådant väder. Om det bara vore kallt, sådär fem grader, skulle det vara en helt annan sak.” ”God kväll. Ni är väl Danguolė, om ni fortfarande minns mig.” ”Å, god kväll. Jo då, självklart minns jag. Nå, vad har ni att berätta för mig?” Hur mår ni?” ”Tack, bra.” ”Ni har inga hälsoproblem? Hur är det med ert lilla barn?” ”Tack, bra.” ”Mår han bra?” ”Han mår bra.” ”Och hur var Martin?” ”Jättebra. Han är en trevlig karl, eller hur? Han tog mig till ett och annat trevligt ställe. Han hälsar så mycket.” ”Funderar han inte på att komma tillbaka?” ”Det betvivlar jag.” ”Han var snäll mot mig, Martin”. ”Hej!” ”Hej! Hur mår du?” ”Bra. Eh – det är en väldigt bra bok du gav mig”. ”Jag är glad att du tycker om den”. ”Mycket bra, verkligen”. ”Hej, mormor”. ”Hej, hej”. 79 ”Vi har träffats …” ”Men vi har ju setts.” ”Ja, just det, ni träffades på vårt bröllop.” ”Våren är snart här …” ”Jo, det är knappt någon snö kvar …” ”Det har ju inte varit någon heller. I år fick barnen inte ens åka en tur med kälken …” Mycket formella och raffinerade fall av småprat är mindre vanliga i litauiskan, eftersom situationerna där de förekommer är mer sällsynta och uppfostrings- och kulturhistorien skiljer sig från den i det engelska samhället. Det intressanta är bara att småpratet bland bildade engelsmän och litauer är mycket schablonartat på båda språken. Bland mindre välutbildade människor, särskilt bland litauer, är småpratet mer uppriktigt och originellt. Ett sällsynt men mycket tydligt exempel är ”Ännu ett bortglömt litet ord” i stället för det vanliga ”P. S.” i ett litauiskt brev. 4. De rena formerna av fatisk kommunikation är särskilt typiska för talspråket, medan de integrerade och vissa rena formerna är typiska för skriftspråket. I skriftspråket är den fatiska funktionen mindre koncentrerad än i talspråket, och formellt kan alla inledningar, introduktioner, avslutningar och särskilt erkännanden och tack (acknowledgements) betraktas som uttrycksformer för den fatiska funktionen. Typiska exempel är brevets början och slut. Till exempel: 1) Thank you so much for your last letter... I wish you all the very best, in everything. Yours, Ila. 2) Dear Ellyn, it was so nice of you to remember me. It took me months to respond to your last letter... With best wishes to you and yours. Love, Lorian. 3) Dear Louise, first of all, please accept my apologies for not responding sooner to the lovely letter and thoughtful gifts you sent at Christmas... A very happy New Year to you! Love, Ellyn Waldman. 4) Rūta, jag skyndar mig att skriva till dig så att pappa kan skicka brevet redan i dag... Kyssar, mamma. 5) Kära barn, tack för brevet som vi fick. Inget nytt hos oss... Vi väntar på att du ska komma på besök. Hör av dig. Vi kysser er alla fyra. Föräldrarna. Materialet om den fatiska funktionen i breven bekräftar att det känslomässiga uttrycket är något mindre framträdande i litauiskan, en brist som vi också har lagt märke till i artighetsformlerna (s. 78). En hälsningsfras utan ”Dear” förekommer i praktiken inte på engelska, medan smeknamn och ömma tilltalsord i litauiska brev är typiska endast i familjära brev och brev till nära och kära. Den grafiska traditionen har lett till att ”jag” (I) skrivs med stor begynnelsebokstav på engelska, medan ”ni” (you) skrivs med liten. Detta står dock i märklig kontrast till den litauiska kulturtraditionen, där ”jag” skrivs med liten och ”Ni” med stor begynnelsebokstav. I det engelska samhället är uttrycken för den fatiska funktionen i brev så standardiserade att många handböcker i brevskrivning (till exempel Alexander L. G., 1975; Gordon Humphreys, 1955 med flera) tillhandahåller färdiga listor med hälsningsfraser till chefer vid olika institutioner och på olika nivåer, inlednings- och avslutningsfraser för brev vid olika tillfällen, fullständiga brevmallar och andra detaljer. Uttryck för den fatiska funktionen har traditionellt fått fäste till och med i böcker som ges ut i länder med engelsk kultur. I engelskspråkiga publikationer trycks alltid erkännanden och tack efter titelsidan; de hör till de mest standardiserade varianterna av konventionellt småprat. Till exempel: Jag vill uttrycka min tacksamhet till författarna till de artiklar som ingår i denna volym. Jag vill särskilt tacka Anthony Cohen och Sieb Nootebom, som uppmuntrade mig att redigera denna samling. Jag vill också framföra mitt tack till de förlag som beviljade mig tillstånd att återtrycka artiklarna, däribland New American Library, Yale Scientific Magazine, British Journal of Disorders of Communication,... samt Mouton and Co. Även om jag själv uppmärksammade de flesta av felen i inledningen och bilagan är jag tacksam mot Peter Ladefoged och Ilsa Lehiste, som spetsade sina lingvistiska|fonetiska öron för att hjälpa mig att upptäcka många fel. 80 Dessutom vill jag uttrycka min djupaste uppskattning för Peter Ladefoged, som fortsätter att vara min lärare och en inspirationskälla i allt mitt arbete. Jag står naturligtvis i tacksamhetsskuld till alla dem som omedvetet bidrog med material till denna bok. Bland dem finns många av studenterna och lärarna vid UCLA:s lingvistiska institution samt andra personliga vänner. De kommer utan tvekan att känna igen sina särskilda bidrag. Förutom att de utgjort en källa till material har deras många användbara kommentarer, förslag och kritiska synpunkter hjälpt mig att klargöra mitt eget tänkande. Att de inte springer sin väg när de ser mig komma med min ”lilla svarta bok” vittnar om deras tålamod och intellektuella hederlighet. Ett särskilt omnämnande förtjänar den tid och möda som Donald MacKay vid UCLA:s psykologiska institution bidrog med genom sina många diskussioner med mig om detta ämne. Jag vill också rikta ett varmt tack till Renee Wellin för maskinskrivningen av manuskriptet. Det arbete som redovisas här finansierades dels med interna forskningsmedel från UCLA, dels med anslag från National Science Foundation, National Institutes of Health och Office of Naval Research. Slutligen vill jag tacka min man, Jack, för hans uppmuntran och förmåga att bortse från eller ursäkta mina ständiga ”fel” (V. Fromkin. Speech Errors as Linguistic Evidence). Detta exempel är inte det mest typiska fallet av tack i böcker, eftersom det innehåller originella humoristiskt-emotionella utvikningar. Språket är dock mycket schablonartat. Sådana och liknande tack upprepas från bok till bok och bekräftar ingenting annat än möjligen en social konvention och en konvention för upphovsrätt. I vare sig litauiska eller ryska publikationer förekommer några motsvarande tack och erkännanden. Efter tack- och erkännandetexten och ett kort förord följer i engelskspråkiga utgåvor bokens innehållsförteckning, den mest koncentrerade informationsdelen i boken, som också integrerar den fatiska funktionen, eftersom innehållsförteckningen är en presentationsrekommendation som ligger till grund för bokval i bokhandlar och ofta även på bibliotek. Innehållsförteckningens placering i början av boken är alltså funktionellt motiverad. En märklig, funktionellt omotiverad tradition är att trycka innehållsförteckningen i slutet av boken. En uteslutande kommunikativ funktion i böcker har sak- och namnregistren, som trycks i slutet av böckerna. Registrens kommunikativa roll är så viktig att det är mycket svårt, i praktiken rentav omöjligt, att läsa vetenskaplig litteratur utan dem. Den fatiska funktionen är också integrerad i skönlitterära verk, men i detta fall är fatiskt språk en maximal självständig framställningsform, och förordens (ibland efterordens) text koncentrerar många bilder och ofta också författarens genomarbetade idé för hela verket. Så integreras exempelvis den fatiska funktionen i det inledande stycket till Antanas Biliūnas novell ”Tėviškė”: Om någon frågade mig var i världen solen lyser som muntrast för människan, där blommorna blommar vackrast, fåglarna sjunger, träden susar och vinden tjuter, skulle jag svara: I hemlandet. Om någon frågade mig i vilket hörn av hela jorden människan har den vackraste våren, den lugnaste sommaren, den mest färgrika hösten och den vitaste och fluffigaste vintersnön, skulle jag också svara: I hemlandet. Om någon frågade mig vilken plats som förknippas med människans vackraste och bästa minnen, skulle jag åter svara: Hemlandet, de platser där vi föddes och växte upp, där vår livsväg började. Och var människan än befinner sig, var hon än bor eller reser, hinner den snabbvingade fågeln av hemlängtan alltid ikapp henne; med barndomens rop genomborrar den hennes hjärta och för henne åtminstone i tanken tillbaka till den lilla jordfläck vars stoft människor med de hårdaste hjärtan, efter långa irrfärder, böjer sig för att vidröra med spruckna läppar som om det vore den största helgedom. Novellens återstående text är bara ett av många vackert skildrade uttryck för kärleken till hembygden. Novellens idé finns i den lyriska inledningen, genom vilken författaren subtilt knyter an till den känslige läsaren. För den läsare som söker ytliga intryck är en sådan kontakt alltför mödosam att etablera. 6. Užs. Nr. 1554 81 Alla författare som tyckte om invecklade inledningar (sådana är inte typiska för den moderna litteraturen) med beskrivningar av arkitektur (V. Hugo), natur (Th. Hardy, O. Wilde, V. Krėvė, A. Vienuolis och andra), tidsperioder (Č. Dikensas) eller miljöer förenade på ett harmoniskt sätt den fatiska funktionen med den estetiska och meddelade dessutom läsaren, innan de började utveckla intrigen eller berättelsen, i vilka komplicerade förvecklingar i livet och känslorna de skulle visa sitt skönhetsideal. 5. Den fatiska funktionen (att upprätthålla kontakten) i en sammanhängande, fortlöpande text fylls av sammanfattande fraser, som är korta och oftast bara sammanfattar den information som har presenterats fram till dess. Till exempel: Sammanfattningsvis bör vi vara försiktiga med formler. Men vi bör också fortsätta att undersöka alla aspekter av läsbarhet, i syfte att lära oss något om den, inte att ta fram en användbar formel (J. Dawkins. Syntax and Readability. Newark, 1975, 44). Korta sammanfattande fraser hjälper i hög grad till att upprätthålla kontakten under föreläsningar och i teknisk litteratur. När informationsmängden nämligen ökar utan avbrott uppstår ett fysiskt behov av en paus som medel för att upprätthålla kontakten och fortsätta den mentala aktiviteten. Korta sammanfattande fraser hjälper till att förnya uppmärksamheten och stärker kontakten. 6. Bortsett från schablonartade inlednings- och avslutningsfraser är det intressant att se hur titlar, rubriker och kapitelindelningar blir uttryck för den fatiska funktionen. Att rubriker och titlar genom sitt innehåll och sin typografiska utformning ska locka läsaren framgår av handböcker i praktisk stilistik. Det visar sig att kapitelindelning och avbrott i texten också integrerar den fatiska funktionen. Här är till exempel en av den moderna engelska författaren M. Drabbles senaste romaner, ”The Realms of Gold”, inte indelad i kapitel, men författaren avbryter då och då den fängslande berättelsen med anmärkningar som saknar samband med den skönlitterära kontexten och som liksom delar upp den i kapitel, eftersom verklighetens relevans bryter det känslomässiga intryckets flöde. Till exempel: Janet Bird née Ollerenshaw gick med sin barnvagn längs Tockley High Street. Att hon gjorde detta, liksom för ungefär 23 sidor sedan, betyder inte att ingen tid har gått sedan det senaste korta mötet. Det betyder inte heller att berättaren vill påtvinga händelserna en godtycklig betydelseordning. Det är helt enkelt ett faktum att Janet Bird ägnade mycket tid åt att skjuta barnvagnen fram och tillbaka längs Tockley High Street. Hon hade inte mycket att välja på. Hon hade inte så mycket annat att göra. Man skulle förvisso kunna ha plockat upp henne vid någon av de olika monotona och upprepade sysslor som fyllde hennes dag, men hon kunde lika gärna få lite motion. För hon får inte mycket (M. Drabble. The Realms of Gold. N. Y., 1976, p. 121—122). David Ollerenshaw kastade sin cigarettfimp i kratern. Vulkanen tog emot den och pustade stilla ur sina förkolnade lungor, likt en trött gammal profet. Föreställ er honom, David Ollerenshaw, stå där, den ende geologen i branschen utan skägg, ljushårig, långhalsad, närsynt, obestämbart engelsk, obestämbart egendomlig, med den egendomlighet som kännetecknar någon som tillbringar mycket tid ensam och tänker på omänskliga ting. Se på honom när han börjar snubbla nedför högarna av pyroklastiskt grus, en liten gestalt mot en liten vulkan, på väg tillbaka till sin nya bil. I morgon ger han sig av till Afrika. Och vi kan lämna honom där, på avresans förmiddag, och återvända hem till Frances Wingate; hon är en mer bekant gestalt, en mer lätthanterlig gestalt, på alla sätt (p. 180—181). Av denna romanstext att döma är en visuell-grafisk eller lingvistisk uppdelning av den fortlöpande berättelsen nödvändig för att det rent fysiskt ska vara möjligt att kommunicera med författaren. 7. Ett fall av uttryck för den fatiska funktionen som är analogt med de två föregående (sammanfattande fraser, titlar och kapitelindelningar) är också uppdelningen av texten i stycken. Även om handböcker i kreativt skrivande hävdar att ett stycke markerar ett steg i utvecklingen av en tanke eller ett ämne, integrerar den typografiska uppdelningen i stycken också den fatiska funktionen. Den första meningen i stycken är vanligen kort. Den första meningens korthet och 82 Textens grafiska uppbrytning väcker uppmärksamhet och stärker kontakten med texten. Till exempel: Detta är alltså stil. Såsom den tekniskt kommer till uttryck i litteraturen är den inte förmågan att med lätthet, elegans och precision beröra vilken ton som helst i den mänskliga tankens eller känslans register. Men i grunden liknar den gott uppförande. Den växer fram ur strävan att förstå andra, att tänka för deras skull snarare än för sin egen — det vill säga att tänka med hjärtat lika väl som med huvudet. Den ger snarare än tar emot; den är ädelt obekymrad om tack eller bifall, eftersom den inte får sin näring av sådant utan snarare upprätthålls och ständigt förnyas av en inre trohet mot det bästa (Sir Arthur Quiller-Couch. On the Art of Writing. Cambridge, 1938, 14). Även om den fatiska funktionen i klassiska definitioner vanligen beskrivs som språklig verksamhet där man talar enbart för att umgås, inte för att förmedla information, är det i själva verket mycket svårt att fastställa informationsinnehållet även i de mest fatiska yttrandena. Till och med komplimanger eller svar om vädret och hälsan har ju, om än liten, informationsrelevans. Det vore riktigare att hävda att språket i den fatiska funktionen saknar praktisk målinriktning och därför inte får något informationsvärde. Man kan dock inte heller förneka att semantiken i språkets fatiska funktion är maximalt utjämnad, eftersom även små försök att säga något originellt eller meningsfullt som svar på en schablonmässig fråga ofta gör samtalspartnern (särskilt en engelsman) förvirrad och rådvill. Den tematiska mångfalden i språkets fatiska funktion stämmer inte riktigt överens med detta påstående. När man upprätthåller kontakten kan man tala om vädret, hälsan, bekanta, omgivningen, resor, kläder, böcker, teaterföreställningar och så vidare. Nya studier har visat att samtal om hälsa är något populärare, eller åtminstone lika populära som samtal om vädret, vilka länge har kallats typiska engelska småprat. Den fatiska funktionens naturliga roll i kommunikationsprocessen är obestridlig. Funktionen har bestått även i samhällen där den inte medvetet uppmuntrats. Man kan endast tala om att förbättra den språkliga kontakten i kommunikationsprocessen och om den fatiska funktionen som uttrycksform för samhällets och individens kultur. B. Malinowski skrev nämligen om urbefolkningen på öarna i Stilla havet att de genom att nynna och mumla tillsammans kring lägerelden visar att de hör till gemenskapen och vill känna samhörighet. I det moderna samhället har den språkliga uttrycksformen för mänsklig samvaro däremot i många fall ersatts av en fysisk. Ofta fångar man omgivningens uppmärksamhet inte med ord utan med en rörelse. Malinowski hävdade skämtsamt att en person som tiger i ett sällskap får andra att tro att han håller en sten i handen. Kan man alltså utan förlust ersätta språklig verksamhet med fysisk aktivitet eller tystnad, och vad skulle det innebära? En fulländad behärskning av den språkliga tekniken för att inleda och upprätthålla kontakt, som uttryck för den fatiska funktionen, ökar språkets övertygelsekraft och talarens framgång, och vittnar om mänsklighet och förmåga att umgås; människan har en naturlig benägenhet att umgås. En medveten utveckling av den fatiska funktionens uttryck kan alltså bara höja både individens och samhällets kultur. Den fatiska funktionen, som lingvistisk kategori, har mycket tydliga kännetecken. Språket i den fatiska funktionen är maximalt schabloniserat. Det kännetecknas av fria ordkombinationer med subjektiv värdering och av en enkel, enbart linjär syntax (det finns inga komplexa bisatser som uttrycker förklarande orsakssamband), många inskjutna ord som avsevärt minskar kategoriskheten och ökar förtroligheten, gott om pausfyllande ljud och en överdrivet emfatiskt betonad intonation. Studiet av den fatiska funktionen ger underlag för teoretiska generaliseringar. Språket i den fatiska funktionen vittnar om mekanisering i språkprocessen och gör det möjligt att formulera en intressant hypotes om den roll som ackumulering av lingvistisk erfarenhet och dess mekaniska reproduktion, snarare än fortlöpande generering, spelar i språket. 6* 83 Literatūra Alexander L. G. Essay and Letter Writing. London, 1975. Akhmanova O. S. The Principles and Methods of Linguostylistics. M., 1970. Akhmanova O. S. Linguostylistics: Theory and Method. M., 1972. Boulton M. The Anatomy of Language. London, 1968. Bühler K. Sprachtheorie. Jena, 1934. Firth J. R. Papers in Linguistics (1934—1951). London, 1957. Gardiner A. H. The Theory of Speech and Language. Oxford, 1951. Halliday M. A. K. Explorations in the Functions of Language. London, 1973. Hayakawa S. I. Language in Thought and Action. New York, 1964. Henle P. Language, Thought and Culture. Ann Arbor, 1958. Herzler J. O. A. Sociology of Language. New York, 1965. Humphreys G. The Teach Yourself Letter Writing. London, 1955. Jakobson R. Linguistics and Poetics. – In: Style in Language. Massachusetts, 1966. Languna G. A. Speech, Its Function and Development. New Haven, 1927. Malinowski B. The Problem of Meaning in Primitive Languages. — In: The Meaning of Meaning by C. K. Ogden and I. A. Richards. London, 1936. Mounin G. Les fonctions du langage. — Word, 1967, vol. 23, No. 1—3. Pollock Th. C. a. o. Language Arts and Skills. New York, 1955. Quirk R. Essays on the English Language Medieval and Modern. London, 1968. Sapir E. Language. — In: The English Language by W. F. Bolton and D. Crystal. Cambridge (Massachusetts), 1969, vol. 2. Stoškus K. Kaip suprasti kitą? — Problemos. 1969, t. 1 (3). Turner G. W. Stylistics. Harmondsworth, 1973. Wallwork J. F. Language and Linguistics. London, 1969. Ахманова Г. И., Гюббенет И. В. и др. Принципы и методы лексикологии как социолингвистической дисциплины. — М., 1971. Ахманова О. С. Словарь лингвистических терминов. — М., 1966. Ахманова О. С. и др. О принципах и методах лингвистического исследования. — М., 1966. Виноградов В. В. Стилистика. Теория поэтической речи. Поэтика. — М., 1963. Vilniaus valstybinio universiteto Anglų filologijos katedra ФОРМЫ, СЕМАНТИКА И РОЛЬ ФАТИЧЕСКОЙ ФУНКЦИИ РЕЧИ В ПРОЦЕССЕ КОММУНИКАЦИИ Резюме На основе предпосылок современной социолингвистики в статье приводится обзор фатической функции речи как одной из главных категорий этого направления в лингвистике. Анализируется обширный материал английского и литовского языков, иллюстрирующий формы проявления фатической функции в процессе коммуникации. Описываются разнообразные чистые и интегрированные формы фатической функции и объясняется их роль в коммуникации. Дается оценка фатической функции как способа выражения индивидуальной и общественной культуры. Кратко характеризуется семантика речи в фатической функции, определяются ее лингвистические особенности и ценность языкового материала, представляемого этой функцией в теоретических обобщениях.