Daugiskaitiniai asmenvardiniai oikonimai ir jų reikšmė linksniavimo bei kirčiavimo sistemų rekonstrukcijai

LIETUVIŲ ONOMASTIKOS TYRINĖJIMAI LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXI (1981) BONIFACAS STUNDŽIA PLURALISKA PERSONNAMNSBASERADE ORTnamn OCH DERAS BETYDELSE FÖR REKONSTRUKTIONEN AV DEKLINATIONS- OCH ACCENTSYSTEM 0. En betydande grupp av litauiska toponymer utgörs av ortnamn med personnamnsursprung. Här undersöks oikonymer bildade av pluralformer av personnamn med ā- och ē-stam. 0.1. Oikonymerna har samlats in från ”Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinynas” (V., 1976, d. 2), personnamnen1 från LTSR MA:s kartotek över efternamn vid Institutet för litauiska språket och litteraturen samt från den under utarbetande varande ordboken över litauiska efternamn2. Vid analysen av det insamlade materialet stöter man på flera svårigheter: 1) efternamn som finns i kartoteket har ofta skrivits ned av icke-specialister och innehåller fel; ibland saknar de till och med accentmarkering, för att inte tala om fastställandet av accentmönstret; 2) vid sidan av efternamn med ā-stam förekommer ofta även efternamn med o-stam (Survilà: Survilas), varför det var nödvändigt att fastställa båda varianternas geografiska utbredning mer noggrant; 3) vi har ingen etymologisk ordbok över litauiska efternamn (den håller ännu bara på att utarbetas). Därför kunde vissa oikonymer inte användas: a) sådana där det inte gick att fastställa stammen hos det grundläggande personnamnet, t.ex.: Ašmonai: Ašmona(s), Buzai: Buzà || Būzas, Jovaišai: Jóva iša(s); Meškėliai: Meškėlė || Meškėlis (sammanlagt omkring 20 okn); b) sådana där etymologin för det grundläggande avd är osäker eller oklar (en del av dem är uppenbarligen inte autentiskt återgivna): Čiulada, Dubravà (jfr lit. dubravà, -āvas LKŽ II 78, pol. Dubrawa, vitry. Дубрава etc.), Kiena, Medekšà (jfr vitry. Мадэкша, pol. Medeksza)3, Pažerà [: žėrėti (?)], Šilva [< Šiluvà (?), jfr šilmà < šilumà resp. šilimà], Tūita, Valečkà ← Valentinas (?); Vinča ← Vinca(s)? etc. (sammanlagt omkring 25 okn)4. 0.2. Totalt påträffades 226 sådana pluraliska oikonymer; 183 behandlas här (något fler används i den geografiska analysen, se not 4). De flesta utvalda oikonymerna (156 av 183) är bildade av personnamn med ā-stam (27 okn av ē-stammar). 1 Personnamnen (avd) har identifierats med utgångspunkt i dagens efternamn. Termen personnamn (antroponym) används här eftersom de flesta oikonymerna är gamla och uppkom långt innan dagens efternamn hade tagit form. 2 Jag vill ta tillfället i akt att tacka chefen för sektionen för nutida litauiskt litteraturspråk vid LKLI, filol. kand. A. Vanagas, för hans hjälp och råd samt för tillståndet att använda det nämnda kartoteket och maskinskriften till den första delen av efternamnsordboken. 3 Nei M. Biryla (Бирула М. В., 1969, 265), nei J. Bystronis (Bystroń J., 1936, 281) šio avd kilmės nepaaiškina. 4 Oikonymer som bildats av några av de sistnämnda personnamnen har tagits med i utbredningsschemat (se not 11). 185 1.1. Vid undersökningen av de pluraliska oikonymer som intresserar oss är det lämpligt att skilja mellan två modeller (utifrån förhållandet till grundpersonnamnets singularstam respektive paradigm): 1) (i)o-stammiga oikonymer, dvs. en modell med växling (neutralisering) mellan stammar respektive paradigm; 2) ā- respektive ē-stammiga oikonymer (den enkla modellen). 1.1.1. Modellen med (i)o-stam är betydligt mer produktiv och omfattar 118 oikonymer (dvs. ≈ 64% av alla okn)5: Barzdai: Barzdā, Bulkai: Bùlka, Juškai: Jùška, Linkai: Linka, Noreikai: Norēikà, Blõžiai: Blõžė, Dirsiai: Dirsė etc. Av de 104 grundpersonnamnen i denna modell är 104 ā-stammiga, medan 14 har ē-stam. 1.1.2. 65 oikonymer har ett paradigm utan stambyte6 (16 av dem har också en parallell modell med stambyte, se not 5), t.ex.: Alseikos: Alsēika, Andreikos: Andreikà, Dindos: Dindà, Karéivos: Karēiva; Dailidės: Dailidė, Lāpės: Lāpė. 1.2. Pluraliska oikonymer enligt den första modellen [((i)o-stam)] uppvisar inte bara en växling i deklinationen utan också en viss växling mellan accentparadigm. Mer än två tredjedelar (39 av 55) av sådana oikonymer har ändelsebetoning (accentklass 4), jämfört med grundpersonnamnets baritoniska (respektive suffixbetonade) singularaccentuering (accentklass 1 eller 2): Dìlbai (4): Dìlba (1), Guobai (4): Gúoba (1), Kirkai (4): Kìrka (1), Minelgai (4): Minélga (1), Paurai (4): Páura (1), Šarkai (4): Šárka (1), Varžai (4): Várža (1); Blõžiai (4): Blõžė (2), Dirsiai (4): Dirsė (1), Lapiai (4): Lāpė (2) etc. De flesta personnamn med ā- och ē-stam av detta slag härstammar från appellativ (33 av 39). Man bör alltså anta att de regelbundenheter som kan urskiljas inom onomastiken i detta fall kan bidra till lösningen av problem inom historisk morfologi och accentologi.7 En motsvarande fördelning av accentparadigm förekommer i vissa dialekter även hos andra pluraliska oikonymer med (i)o-stam (utan stambyte). I ”Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinyne” (V., 1976) påträffades över 200 flerstaviga pluraliska oikonymer av personnamnsursprung, vilka har accentklass 4 jämfört med grundpersonnamnens baritoniska respektive suffixbetonade singularaccentuering. Sådana oikonymer är koncentrerade till det västra höglandets kaunasiska område (≈ 44%) och den norra och västra delen av Samogitien (≈ 27%). Färre finns även på andra håll, inklusive i periferidialekterna, t.ex.: Banaičiai (4) Šk*: Banáitis; Grigaliūnai (4) Kps, Prn: Grigaliūnas, jfr Grigaliūnai (1) Šr, Švnč; Tūmeliai (4) Šlu: Tūmėlis; Perkūnai (4) Klp: Perkūnas; Jurgeliai (4) Brž: Jurgėlis; Petreliai (4) Viln: Pet- rėlis; Šeštokai (4) Lzd: Šeštõkas etc. 1.3. Grundpersonnamnen till oikonymerna i båda modellerna har olika ursprung8. Av 183 personnamn kan 105 (≈ 57%) knytas till litauiska appellativ, t.ex.: Bilda: bilda (:bildėti), Bùrba: 5 Sexton sådana oikonymer har också parallella former med ā-stam (13 okn) respektive ē-stam (3 okn): Bimbai || Bimbos, Linkai || Linkos, Petrõškai || Petrõškos etc.; Lapiaí || Lāpės, Laumiai || Laũmės, Pėmpiai || Pėmpės. Dessa parallellformers geografiska utbredning skiljer sig åt. 6 Av dessa är 52 oikonymer ā-stammiga, medan 13 har ē-stam. 7 Singularformen därför att personnamnens plural, som vi ska se senare, kan ha antingen rot- respektive suffixbetoning eller ändelsebetoning. * Förkortningarna för ortnamn används på samma sätt som i LKŽ. 8 Grundpersonnamnen till enskilda oikonymmodeller uppvisar ingen nämnvärd kvantitativ skillnad med avseende på ursprung. De etymologiserade personnamnen bygger på följande verk: Lietuvių pavardžių žodynas, 186 bùrba (:burbėti), Linka (:liñkti), Kimšà (:kimšti), Rimšà (:rimti); Bimba: bimba, Diršė: diršė, Pėmpė: pėmpė, Vaštakà: vaštaka ‘en sådan fågel = sothöna’. Bland de övriga utmärker sig 10 tvåstammiga antroponymer (nästan alla gamla): Dalgėda, Gerdvilà, Norėikà, Nórgėla, Sangáila, Survilà⁹ etc. De återstående 78 personnamnen är antingen bildade av lånade appellativ eller helt enkelt lånade, vanligen från slavisk namnskatt (38): Bùlka (jfr pol. Bulka, vitryska Булка), Dùdà (jfr pol. Duda, vitryska Дуда: pol. duda, vitryska dūda > lit. dūdà), Kìrka: kirka (sl.)¹⁰, Šaškà: šaškà (sl.) ‘ett slags svärd’; de övriga är bildade av dopnamn (40). Grundorden till de flesta dopnamnsbaserade personnamnen uppstod inte på litauisk språklig grund. Det rör sig oftast om folkliga östslaviska former av dopnamn, t.ex.: vitryska Іваука ← Іван, pol. Iwaszko ← Iwan: dpv. Ivoškà; vitryska Юхно ← Евфимий: dpv. Juknà; vitryska Сау́ка ← Савва, pol. Sawka ← Sawa: dpv. Sáukà etc. Endast ett fåtal dopnamn kan också ha bildats i litauiskan: Dòmas ← Dominykas: dpv. Domėikà, Razmà ← Erázmas: dpv. Razmà, Valentà ← Valentinas: dpv. Valentà. I allmänhet har mer än två tredjedelar (123) av personnamnen med ā- och ē-stam, som de plurala oikonymerna bildats av, anknytning till appellativ. De flesta sådana antroponymer (85%) är bildade av litauiska respektive baltiska appellativ, de övriga av lånade appellativ (vanligen slaviska). 1.4. Efter att ha presenterat undersökningsmaterialets kortfattade kvantitativa, accentologiska och etymologiska karakteristik bör även dess geografi behandlas. Låt oss beteckna modellerna för de här undersökta oikonymerna på följande sätt: 1. a) Burbai: Bùrba; b) L apiai: Làpė. 2. a) Bùrbos: Bùrba; b) Làpės: Làpė¹¹. 1.4.1. Av schemat framgår att oikonymer av den första modellen (med stambyte) är koncentrerade till det västra aukštaitiska kauniškiai-området¹² (38 oikonymer) samt till samogitien (31 oikonymer). (i)o-stams oikonymer förekommer också på andra håll, t.ex. 13 oikonymer vardera inom områdena för västra aukštaitiska šiauliškiai och östra aukštaitiska panevėžiškiai, 20 i andra östra aukštaitiska dialekter och 5 oikonymer i det västra hörnet av södra aukštaitiska. Således skiljer sig västra aukštaitiska och samogitien från övriga (inte t. 1. A—K (manuskript); Zinkevičius Z. Lietuvių antroponimika. — V., 1977; Vanagas A. Mūsų pavardės. I. — I: Žodžiai ir žmonės. V., 1974, s. 87—152; Vanagas A. Mūsų pavardės. II. — I: Žmonės ir kalba. V., 1977, s. 49—92; Kuzavinis K., Savukynas B. Lietuvių vardų etimologinis žodynas. — I: Vardai ir žodžiai. V., 1971, s. 43—157; Бірыла М. В. Беларускія антрапонімы. — Мінск, 1966, т. 2, 1969; Bystroń J. St. Nazwiska polskie. Lwów, 1936; Słownik staropolskich nazw osobowych. — Wrocław—Warszawa—Kraków, 1965—1979, t. 1—5; Gottschald M. Deutsche Namenkunde. — Berlin, 1954. 9 De flesta oikonymer som bildats av dessa personnamn har o-stam (8): Gerdvilai, Noreikai, Survilai etc. 10 Personnamnet Kirka kan också knytas till pol. Kirka och vitryska Kipko. 11 Vid fastställandet av oikonymernas utbredning såg man till att personnamnet hörde hemma på samma eller en mycket närbelägen ort som den oikonym som bildats av det. Därför har en del oikonymer (främst med o-stam) inte tagits med i schemat. Följande antal oikonymer av respektive modell har använts: 1) Burbai — 113 oikonymer, Lapiai — 7 oikonymer; 2) Bùrbos — 76 oikonymer, Làpės — 15 oikonymer. Anmärkning. Här har även geografiska varianter av samma oikonym räknats med; exempelvis är minst fem byar kända med namnet Dailidės. I övrigt finns det jämförelsevis få identiska oikonymer. 12 I denna artikel följs den klassificering av de litauiska dialekterna som föreslagits av A. Girdenis och Z. Zinkevičius (se Kalbotyra, t. 14, s. 139—147). 187 alla, se schemat), nordliga panevėžiškiai och andra. På dessa platser (särskilt i kauniškiai-området) är oikonimer med o-stam ganska vanliga; oikonimer med ā-stam är här sällsynta (se 1.4.2), med undantag för Samogitien, där de lokalt förekommer tätare (till exempel i Kelmė-distriktet). 1.4.2. Oikonimer av den andra modellen är koncentrerade till den östra aukštaitiska vilniškiai-dialekten (34 oikonimer). På andra håll förekommer färre sådana oikonimer: de finns spridda i mindre grupper över ungefär hela Litauen, t.ex. 12 oikonimer i det södra aukštaitiska området, 21 i Samogitien (varav 8 i Kelmė-distriktet), 4 i söder bland de västra aukštaitiska kauniškiai (Prienai-distriktet), och 16 oikonimer är utspridda över den östra aukštaitiska regionen (vilniškiai undantagna). 1.4.3. Sammanfattningsvis kan det konstateras, utifrån uppgifterna om oikonimernas utbredning, att den geografiska distributionen för båda modellerna är ganska tydligt avgränsad: oikonimer av den första modellen (Burbai, Lapiai) är koncentrerade till de västra aukštaiternas (särskilt kauniškiai) område, större delen av Samogitien och vissa delar av östra Aukštaitija (norra panevėžiškiai, širvintiškiai); oikonimer av den andra modellen (Būrbos, Lāpės) är koncentrerade till den östra aukštaitiska vilniškiai-regionen (se schemat). 2.1. De undersökta oikonimmodellerna är utan tvekan förbundna med pluralformerna av personnamn med ā- och ē-stam, vilka också har två varianter i dialekterna: Burbai, Lapiai respektive Būrbos, Lāpės¹³. Dessa varianters geografiska utbredning sammanfaller i huvudsak med utbredningen för de oikonimmodeller som diskuterats. 2.1.1. Former med växling mellan stammar respektive ändelser [(i)o-stam] används av de flesta västra aukštaiter samt av det västra hörnet av södra Aukštaitija (Lzd, Vs, Kpč, Lp), t.ex.: Kabelkai: Kabelka, Kalėdai: Kalėda, Švitrai: Švitra, Gerviai: Gėrvė¹⁴. Sådan användning är också typisk för många samogitier (Mžk, Trk, Tl, Slnt, Krtn, Skdv, Šauk, Krš, Varn, Rs), och för vissa östra aukštaiter: södra panevėžiškiai, širvintiškiai samt delar av uteniškiai och anykštėnai. I nästan alla litauiska dialekter är modellen med (i)o-stam också typisk för pluralformerna av personnamn med (i)u-stam, t.ex.: Butkai: Būt­kus (jfr oikonimen Butkai Kš, Klp, Tl, Trg), Kubiliai: Kubilius (jfr oikonimen Kubiliai Kš respektive Kubiliai Brž, Klm, Šk, Ut). Det finns dialekter där pluralformerna av personnamn med ā- och ē-stam och stamböjning inte är typiska för hela paradigmet. I trakten kring Tverečius (den östra aukštaitiska vilniškiai-dialekten) används (eller användes åtminstone): Garlai, Garlų, Garlāms, Garlāis, men Gārlas: Gārlą (Otrębski J., 1934, 209 ff.). Alltså är det endast pluralens ackusativ som bevarar personnamnets singularstam och accentuering. 2.1.2. Nästan alla (södra aukštaiter (med undantag för det västra hörnet) och större delen av de östra aukštaitiska vilniškiai, kupiškėnai och uteniškiai (Rk, Km, Žb, Ob, Ds, Zr, Krns, Ktk), nordliga panevėžiškiai (Lnkv, Ps, Jnšk, Pš) använder pluralformer av personnamn med ā- respektive ē-stam utan stamböjning, t.ex.: Būrbos, Stričkos, Dailīdės. Så här gör man oftast 13 Burbai, Lapiai respektive Būrbos, Lāpės ”Burbas eller Lapės familj (många familjer); människor med dessa efternamn” → ”platsen där dessa familjer respektive människor bor”. Detta är ett vanligt sätt att bilda namn: en egenskap hos något föremål, en aktör etc. överförs till en plats som är förknippad med detta föremål etc. 14 Nästan samma slags stamböjning beskrevs troligen först av J. Otrembskis i Tverečiusdialekten (1934, 209 ff.). E. Grinaveckienė uppmärksammade denna typ av språkbruk i dialekten vid Mituva-floden (kring Jurbarkas) (1959, 179; 1960, 161). A. Girdenis skrev utförligare om detta (1962, 4 ff.). 188 Fig. 7. Utbredningsschema för oikonymer i plural bildade av personnamn med ą- och ė-stammar 189 likaså de litauiska dialekterna längs gränsen till Lettland (uppenbarligen på grund av påverkan från lettiskan, som tycks ha endast sådana pluralformer av de nämnda antroponymerna). 2.2. Personnamnens plural med växling mellan stammar respektive paradigmer [liksom de behandlade oikonymerna med (i)o-stam, se 1.2] kännetecknas av slutbetoning (accentparadigm 4), jämfört med den i övrigt baritona respektive initialbetonade singularparadigmen, t.ex.: Baužai (4): Bauža (1), Mažeikiai (4): Mažeikė (1,2); Gerviai (4): Gervė (1), Kateliai (4): Katėlė (2). Där sådana ā- respektive ē-stammiga personnamnsformer i plural används, tenderar även plural av personnamn med andra stammar att betonas på ändelsen (accentparadigm 4,3): Gailiai (4): Gailius, Sprindžiai (4,3): Sprindis, Kazlauskiai (4,3): Kazlãuskis, Šimkūnai (4,3): Šimkūnas etc. (Den tredje accentparadigmen är mer typisk för samogiter och östra högaiter; den fjärde accentparadigmen representeras bäst av västra högaiter av kaunastyp15). Tydligen följer alla litauiska dialekter med plural av ā- respektive ē-stammiga personnamn/oikonymer på -(i)ai16 det nämnda betoningsmönstret. 2.2.1. Om plural av personnamn med ā- respektive ē-stam bildas utifrån singularstammen (Dūrbos, Lāpės), har pluralparadigmet för andra stammar i regel rot- respektive initialbetoning (accentparadigm 1, 2): Sprindžiai, Kazlauskiai etc. Tydligen är det bara vissa samogiter som följer denna regel mer regelbundet. Högaiter (inklusive perifera dialekter utanför Litauens gränser) med en pluralvariant av personnamn med ā- respektive ē-stam utan stambyte kännetecknas av slutbetoning (accentparadigm 3, 4; paradigm 3 är vanligare): Trinkūnai, Mackoniai, Ūdrai: Ūdras, Bulbieniai (4) Str (jfr bulbieniai (2) ’potatisblast’) etc. Med tanke på sambandet mellan plural av personnamn med ā- respektive ē-stam med stambyte och slutbetoning (se 2.2), kan man anta att även dessa högaiter tidigare haft en pluralvariant av personnamn med ā- respektive ē-stam på -(i)ai (nominativ). 2.2.2. Eftersom pluralformer av personnamn med (i)o- och (i)u-stam (vanligen med fler än två stavelser) har två slutbetonade varianter — den fjärde och den tredje accentparadigmen — uppstår frågan vilken av dem som är ursprunglig och äldre. Man kan försiktigtvis anta att den fjärde accentueringen i detta fall är äldre, eftersom: 1) endast denna uppvisas av pluralformer av personnamn med ā- respektive ē-stam och stambyte (se 2.2); 2) bland samogiterna, som har rörlig betoning i plural av (i)o- respektive (i)u-stammiga antroponymer (accentparadigm 3), förekommer ganska ofta flerstaviga oikonymer i plural av personnamnsursprung med accentuering enligt den fjärde accentparadigmen (särskilt i de västra och norra delarna), t.ex.: Skurvydai (4) Als: personnamn i plural Skūr vydas, Pakauskiai (4) Tl: personnamn i plural Pakāuskis (se vidare 1.2); 3) i de östra högaitiska dialekterna (till exempel hos vissa dialekttalare från Utena och Vilnius) har personnamn med (i)o- respektive (i)u-stam och accentparadigm 1 och 2, liksom motsvarande oikonymer, en mycket tydlig sekundär betoning på pluralens ackusativändelse (Šim'kū,nius, Tu'mė,nus, Ru'giė,nius), vilket sannolikt förutsätter en ursprunglig slutbetoning här, som också uppvisas på vissa håll (jfr Bulbienius, Šimkūnius etc.)17. 2.3.1. Man antar att plural av personnamn med (i)ā- respektive ē-stam på -(i)ai (Dūdai, Gauliai: Gául ia, Lapiai) har uppkommit genom analogi med de mer produktiva (i)o- 15I kaunastypens område är även oximetoniska substantivvarianter koncentrerade; se Petraitienė Z. Tvåstaviga substantivs betoningsvarianter i litauiskan. Examensarbete. — VVU, 1981. 16Detta gäller naturligtvis efter att följderna av den betoningsretraktion som är typisk för vissa dialekter har eliminerats. 17Artikelns omfång medger inte en mer ingående analys av detta intressanta problem. 190 kamienių avd daugiskaitą (Grinaveckienė E., 1960, 161). Kitokių nuomonių, rodos, nėra. Om man resonerar på detta sätt är det framför allt svårt att förklara varför ā- och ē-stammiga personnamn, som annars har rot- respektive suffixbetoning, i plural med stamväxling tenderar att övergå till ändelsebetoning, som inte är mer produktiv än baritonisk respektive suffixbetoning. 2.3.2. Det verkar mest rationellt att anta att de två behandlade pluralvarianterna av personnamn har haft olika betydelser18. Dessa variant‑ers distribution i dialekterna kan fortfarande iakttas (enligt tillgängliga uppgifter på vissa platser kring Jurbarkas och längs utkanten av västliga höglandsmål av kaunasiskt slag, här och där i södra panevėžiškiai-dialekten samt i det sydvästra hörnet av västliga höglandsmål)19. En pluralform av personnamn med stam- och/eller accentparadigmsväxling20 betecknar i så fall familjens eller släktens namn, bildat av ett personnamn — alltså har den kollektiv betydelse, vilket bland annat beläggs av bruket: västliga höglandsmål av kaunasiskt slag och vissa dialekter av östliga höglandsmål av vilniškiai-typ (de senare endast fakultativt) använder pluralformer av personnamn på -(i)ai tillsammans med pluralia tantum-räkneord21, till exempel: dvėji, treji … Dūdai, Gudeliai ’familjerna Dūdė och Gudėlio, två, tre …’. Den andra pluralvarianten, bildad efter singularstammen och singularens accentuering, används för att beteckna enskilda medlemmar av en familj respektive släkt, till exempel bröder, kusiner … Dūda, Dirsė. Den första pluralformen, som har en särskild oxytont form med (i)ai och neutraliserar oppositionen mellan stammar, genus och accentparadigm, samt har en särskild semantik (den betecknar en odelbar helhet), bör kallas kollektiv plural; den andra — vanlig plural. Personnamn med olika stammar kunde uppvisa två pluralvarianter exempelvis på följande sätt: 1) en modell där oppositionen mellan stammar, genus och accentparadigm neutraliseras i kollektiv plural: 18 Tokia prielaida atitinka J. Šmidto (1889) išplėtotą tezę apie dvi ide. daugiskaitos funkcijas; be to, žr. Kuryłowicz J., 1964, 204. 19 För personlig information tackar artikelförfattaren filologie kandidaterna J. Paulauskas, A. Vidugiris, doc. A. Piročkinas, B. Savukynas och andra. 20 Stamväxling förutsätter då också växling mellan accentparadigm, om personnamnet har baritonisk respektive suffixbetoning (se 1.2, 2.2). En modell med pluralformer som endast skiljer sig åt genom accentparadigmsoppositionen (Šimkūnai: Šimkūnai) är känd på vissa platser kring Jurbarkas, men inte överallt. E. Grinaveckienė (1960, 162) antar endast att en sådan modell kan ha förekommit. 21 I detta fall skiljer sig pluraliska och kollektiva räkneord endast så till vida att den kollektiva formen är oppositionens starka (markerade) led och vanligen har betecknat ett ungefärligt antal (tre år: en treårsperiod). Doc. V. Labutis uppmärksammade författaren på detta faktum. 22 Sådana former av personnamn med (i)u-stam används inte ens där plural av personnamnet bildas efter singularstammen och -betoningen. Burbai Lapiai Barkai Bùrba Lãpė Barkus Bùrbos Lãpės *Bárkūs 191 2) en modell med neutralisering av motsättningen mellan accentueringsparadigmen i kollektiv plural: 2.3.3. I praktiskt taget alla litauiska dialekter har fördelningen mellan de två pluralvarianterna av personnamn generaliserats till förmån för den ena respektive den andra²³. Den dominerande pluralvarianten är den där motsättningen mellan stam- och accentueringsparadigmen neutraliseras, dvs. med -(i)ai24. Även ortnamn i plural bildade enligt denna modell är dominerande när de härleds från personnamn med ā- och ē-stam (se 1.1.1 och schemat). Sådana ortnamn förekommer även där (längs gränsen mot Lettland, i de nordliga panevėžiškiai- och kupiškėnai-dialekterna, här och var också på andra platser i de östra höglandsdialekterna, däribland vilniškiai-dialekterna), där man enligt tillgängliga uppgifter inte känner till någon plural av personnamn med (i)ā-, ē-stam med -(i)ai (se schemat). Eftersom antroponymiska ortnamn i plural kännetecknas av kollektiv semantik (se not 13), härleds de från personnamnens kollektiva plural, vars former i de ovan nämnda dialekterna trängdes undan av den vanliga pluralparadigmen²⁵. 2.4. Man kan lägga fram hypotesen att motsättningen mellan vanlig och kollektiv plural, som kan beläggas i ortnamn, också var karakteristisk för appellativ. Hypotesen får visst stöd av att de flesta personnamnen (≈ ⅔) som pluraliska ortnamn har bildats av är av appellativiskt ursprung (se motsvarande avsnitt i denna artikel). Viktigast är dock att relikter av motsättningen mellan två pluralformer ännu kan påträffas i själva appellativen. Dessa relikter är, liksom i toponymien, av två slag: 1. Vanlig plural står i kontrast till kollektiv plural genom neutralisering av motsättningen mellan böjnings- och accentueringsparadigmen²⁶, t.ex.: liepos, sg. liepa: liepai (4) ’lindskog’ Št (enligt uppgift från V. Mažiulis), jfr även liepūkai ’lindblommor’ Dkš; pėdos, sg. pėda ’nedre delen av benet, tass; avtryck av en fot, en grop’ Lp, Dp 178: pėdai (3) ’märken efter någons fötter, fotspår’ Lp, Dp 183, 192, 210 (LKŽ IX 736); plaušos ’strimmor, fibrer av något slags fiber’ S. Dauk: plaušai ’det nedre fiberlagret i lindens bast’ S. Dauk²⁷. 2. Kollektiv plural uttrycks genom neutralisering av motsättningen mellan accentueringsparadigmen, dvs. genom ändelsebetoning, i kontrast till vanlig plural (resp. 23 De blandade pluralparadigmen för personnamn i vissa dialekter (se 2.1.1) bör betraktas som en följd av att den nämnda fördelningen håller på att försvinna (kontamination mellan två paradigm). 24 Endast varianten med kollektiv plural generaliserades, förefaller det, i nästan alla litauiska dialekter för personnamn med (i)u-stam (se 2.1.1). 25 Varför modellen med vanlig plural trängdes undan på vissa håll och modellen med kollektiv plural på andra berodde på olika orsaker, vilka det inte finns utrymme att diskutera här. 26 Antalet exempel (illustrationer) här och i det följande är ganska begränsat. 27Jfr följande meningar av S. Daukantas (LKŽ X 109): [žemaičiai] iš maukny palagus, punes <…> dirbo, apynių virkštėmis ir plaušomis bei vytimis siūlojo ir raišiojo || Plaušai [båda förekomsterna kursiverade av mig. — B. S.] svepte in hela trädet med det övre lagret av näver. Anm. Betydelsen av ordet plaušos, som förekommer i den första meningen, beskrivs inte helt exakt i LKŽ X 109. Här avses inte lindens fiberhaltiga bastlager, utan de enskilda fibrerna i detta lager, ”trådar”. 192 (singular) den baritoniska eller prefixbetonade paradigmen, t.ex.: úošviai (1), sg. úoš-vis: uošviai (4) ’svärfar och svärmor; deras hem = uošvija’; dial. tėvai (1), sg. tėvas (den baritoniska paradigmen visas av lett. tēvs): tėvai (4) ’far och mor, föräldrar’; váistai (1), sg. váistas ’vanligen någon medicinalväxt’: váistai (4) ’medicin’ Dkš (V. Labučio inf.); šimtai (2), šímtas (anger ett exakt antal): šimtai (4) – anger ett ungefärligt antal, ’många’ Glv, Nm; úoksai (1), sg. úoksas: okn Uoksāi (4); vartai (2): okn Vartāi (4)²⁸; vókyčiai (1), sg. vóky tis: vokyčiai (3ª) ’det tyska folket etc.’ Trk (A. Girdenio inf.); lietùviai (2), sg. lietùvis: lietuviai (4) ’det litauiska folket etc.’ Grv; siuvėjai (1), sg. siuvėjas: siuvėjai (4) ’skräddarfamiljen’ Ldvn, Jrb (J. Kabelkos inf.; Grinaveckienė E., 1960, 162 ff.)²⁹. 2.4.1. För att den här postulerade tesen ska bli tydligare kan vi jämföra följande meningar: Šitos žolės geri vaistai och Tėvui davė porciją vaistų Dkš; Du šimtai (rublių) och Šimtai jų tenai skraido Glv (Morkūnas K., LKK XI 127); Par kiemą ėjo trys vókyčiai och Par karą tie vokyčiai prid irbo daug žebyčių Trk; Užupėj gudės až lietùvių ištekėjė och Keturioliktais metais <…> grūmėsi lenkai, lietuviai Grv (Kardelytė J., 1975, 101, 131); Fabrike dirba siuvėjai, kirpėjai … och Čia gyvena mūsų kaimo siuvėjai… ’skräddarfamiljen’ Ldvn. 2.4.2. Till den diskuterade fördelningen av substantivens accentparadigmer hör sannolikt också den likartade accentfördelningen hos passivparticip i vissa samogitiska dialekter, jfr pristatýta, ištaisýta [pristatìˑtą, ištaisìˑtą] – femininum singularis med prefixbetoning: pristatytà, ištaisytà [pristatìˑtą, ištaisìˑtą] – den så kallade neutrumformen med ändelsebetoning Lc, Lž, Ktk, Akm, Mžk, Vkš, Kal, Pln. Jfr följande meningar: Ta meisa būs kožną rytą pristatyta och Viskas rytą būs pristatyta; Tau ta krāmė tuojau būs ištaisýta och Man rodos, ka[d] jau v[ra] ištaisyta, pléntas ēita Pln³⁰. 2.5.1. Tanken att det i litauiskan (och åtminstone i östbaltiska språk) har funnits en kollektiv plural på -(i)ãi är inte helt ny. En liknande hypotes, om än mycket fragmentariskt, framfördes redan av J. Otrebmskis när han förklarade orsakerna till att o/a-stammiga substantiv uppvisar parallellformer. Han hävdade att när östbaltiska kollektiva substantiv [nomina collectiva med *-(i)ã] pluraliserades uppstod en ny (sekundär) pluralform med -(i)ãĩ [≤ *-(i)ã], som under en viss tid behöll kollektiv betydelse (Otrebski J., 1956, 3, 28). 28 Variation i accentparadigmerna har uppmärksammats sedan länge, t.ex.: kálnai (1): kalnai (3), krántai (2): krantai (4) etc. (Grinaveckienė E., 1960, 162; Ильич—Свитыч В. М., 1963, 22 ff.; Kazlauskas J., 1968, 48; Kardelytė J., 1975, 46). Såvitt jag vet har ingen konstaterat att betydelsen hos dessa parallellformer kan skilja sig åt. 29 Att avledningar med samma suffix ofta i enskilda dialekter har både prefix- respektive rotbetoning och ändelsebetoning (rörlig betoning) (šáutuvai), har A. Girdenis behandlat utförligare (1972, 68 ff.). Han menar att ”många av de nämnda exemplen på ’rot-’ eller ’ändelsebetoning’ är relikter, som lösgjorts från andra avledningar inte bara till sin form (betoning), utan också till sitt innehåll” [detta ord är kursiverat av mig. – B. S.], se Girdenis A., 1972, 69. I samtal med A. Girdenis utkristalliserades också den tes som framförs här: ändelsebetonade varianter av substantiv som annars är baritoniska (jfr vókiečiai: vokiečiai) kan vara relikter av en tidigare kollektiv plural. 30 Detta accentförhållande observerades och rapporterades av docent A. Girdenis. 13. 91 193 2.5.2. Även J. Otrembskis hypotes är inte helt originell. Den bygger på J. Schmidts uppfattning att baltiska språk hade ett kollektiv (= neutrum pl.)31 med ändelsen -ai (< *-āi), vilka efter att substantivens maskulina och neutrala genus sammanfallit (blivit identiska) generaliserades till nominativ plural av maskulina o-stamsubstantiv. Således skulle enligt J. Schmidt den vanliga jämförelsen mellan lit. vilkai och sl. vьlci, gr. λύκοι etc. vara omöjlig32 (Schmidt J., 1889, 231). Ändelsen (formanten) lit. -ai (ežer-ai, ger-ai, t-ai) härledde J. Schmidt från *-āi (dvs. *-ā + i), som han betraktade som indoeuropeisk till ursprunget och som en av varianterna av nominativ plural (= kollektiv) i neutrum (vid sidan av *-ā)33 (Schmidt J., 1889, 227–233). Även accentueringen användes av J. Schmidt som argument för att -ai härrör från *ā + i34. Han observerade att singularformen av många litauiska o-stamsubstantiv har baritonisk betoning, medan pluralformen betonas på ändelsen, t.ex.: namas (jfr s. ind. dámas, gr. δόμος): namai, jfr ry. дома́ (Schmidt J., 1889, 41). Som bekant är en sådan fördelning av accentparadigmer typisk för neutrum i singular och plural (= kollektiv). 2.5.3. Vissa lingvister instämde i J. Schmidts uppfattning om ursprunget till lit. -ai, andra gjorde det inte35. Den nämnda hypotesen kritiserades i en särskild studie av E. Nieminen (1922). På senare tid har, såvitt jag vet, ingen trott att de baltiska språken kunde ha haft ett kollektiv (egentligen – en kollektiv plural, dvs. ett pluraliserat kollektiv) med -(i)ai (Stundžia B., 1978, 113, fotnot 8). 2.5.4. För att klargöra sambandet mellan J. Schmidts, J. Otrembskis och den här framförda uppfattningen krävs åtminstone en kort diskussion av substantivens kollektiva plural i relation till kollektivet och av terminologin. Det råder inget tvivel om att den kollektiva pluralens relation till singularen (respektive den vanliga pluralen) är flexiv, inte derivationell. Detta framgår av pluralens särskilda (neutraliserande) form [med -(i)ai] och semantik (den betecknar en grupp, dvs. en odelbar helhet). Följaktligen bör den kollektiva pluralen, med tanke på den fortsatta rekonstruktionen, härledas ur den derivationella kategorin kollektiv (collectivum, *ā/a-collectivum) och betraktas som ett pluraliserat kollektiv, dvs. som ett övergångsstadium i kollektivets grammatikalisering (collectivum > pluralis)36. Den relativa kronologin 31 J. Schmidt – upphovsmannen till teorin om att indoeuropeiskt neutrum pl. är ett gammalt kollektiv (*ā-collectivum), som han betraktade som en derivationell kategori av femininum singularis (Schmidt J., 1889, 6 et passim). A. Meillet behandlade kollektivet som en neutrumform (Meje A., 1938, 30, 330 ff.). Chr. S. Stang (1970, 16 ff.) lade fram en intressant hypotes och gav *ā-kollektivet status som nominalklasskategori. Om användningen av termen kollektiv, se Valeckienė A., 1978. 32 Redan före J. Schmidt hade en annan upphovsman till den indoeuropeiska kollektivteorin, G. H. Mahlow, en liknande uppfattning (Mahlow G. H., 1879, 81). 33 Beträffande J. Schmidts hypotes kan vi tills vidare konstatera att författaren till denna artikel har en något annorlunda uppfattning om lit. -ai:s ursprung, ålder och samband med neutrum. 34 Detta var ett av de viktigare argumenten för hypotesen, som J. Schmidts anhängare A. Meillet använde och som kritikerna ägnade stort utrymme åt, däribland J. Endzelīns (Endzelīns J., 1974, 291 ff., 591 ff.). 35 Plačiau ir bibliografiją žr. A. Valeckienės straipsnyje (1978, 69, 2 išnaša). Dėl liet. -ai kilmės žr. Mažiulis V., 1970, 170 t. t. 36 Kollektivets (den derivationella kategorins) grammatikalisering, dvs. övergången till plural (en böjningskategori), är en diakron universal (Kurylowicz J., 1964, 5 et passim). Se samma ställe, s. 35–37, för en utförligare diskussion av böjnings- och derivationskategorierna och deras inbördes samband. 194 Frågor som rör kollektivets grammatikalisering och uppkomsten av den kollektiva pluraländelsen (formanten) -(i)ai ligger utanför denna artikels syfte (se dessutom not 33). 2.6. I stället för slutsatser. Analysen av personnamnsbaserade pluraliska oikonymer, personnamnens pluralformer och vissa relikter i appellativsystemet visar att litauiskan (och åtminstone de östbaltiska språken) hade två kontrasterande pluralformer av substantivet (sannolikt också av hela nominalböjningen): vanlig plural och kollektiv plural. Den kollektiva pluralens särdrag kan rekonstrueras på följande sätt: 1. En specifik form med ordaccent på ändelsen och -(i)ai (nominativ) samt en specifik semantik (betecknar en odelbar helhet), t.ex.: liepai ’lindskog’: liepa, Burbai ’familjen Burbos’: Būrba; uošviai ’svärfar och svärmor; deras hem = och släkt’: úošvis, lietuviai ’det litauiska folket etc.’: lietùvis, lietùviai (betecknar en räkningsbar grupp människor). 2. Neutralisering av motsättningar mellan stammar, genus och accentparadigm (i paradigmet med i)o-stam. Därför bör detta pluralparadigm, i opposition till andra pluralparadigm, betraktas som den svaga (omarkerade) medlemmen. 3. Förhållandet till singular (resp. vanlig plural) är derivationellt, inte böjningsmässigt. Den kollektiva pluralen bör således betraktas som ett mellanliggande steg i grammatikaliseringen av den derivationella kollektivkategorin (*āla-collectivum). 2.6.1. Sammanfattningsvis kan följande modeller för oppositionen mellan de två pluralformerna rekonstrueras: 1) en modell där oppositionerna mellan deklinations- och accentparadigm samt genus neutraliseras i kollektiv plural, t.ex.: 2) en modell där oppositionen mellan accentparadigm neutraliseras i kollektiv plural, t.ex.: 2.6.2. Redan dessa modeller, som här presenteras för tydlighetens skull, visar att konceptet med två pluralformer har stor förklaringskraft. Om man antar en deklinationsmodell där oppositionerna mellan stammar, genus och accentparadigm neutraliseras i kollektiv plural [(stam med i)o], blir inte bara blandningen av substantivens pluralparadigm utan även singularparadigmens blandning mer begriplig; spridningen av ändelsebetoning och förändringarna i accentparadigmen i allmänhet blir tydligare (särskilt i de fall då baltisk ändelsebetoning står i motsats till forngrekisk och indisk rotbetoning), eller omvänt, jfr vilkai: gr. λύκοι, sg. λύκος; s. ind. vṛ́kas, sg. vṛ́kas eller dūmai, lat. dūmi: gr. θυμός, s. ind. dhūmās (för fler exempel, se Иллич—Свитич В. М., 1963, 13* 195 s. 85). Den nämnda deklinationsmodellen gör det möjligt att betrakta former som šūnai, žvėriai, tai etc. på ett nytt sätt; den gör det möjligt att förklara en del av växlingarna mellan substantiv med o/ā- och io/ē-stam. Den främsta orsaken till att de uppstod torde ha varit neutraliseringen av oppositionen mellan stammar och genus i systemet med kollektiv plural, vilket måste ha främjat att o- respektive io-stammen inte sällan infördes även i singularis — särskilt i ord vars kollektiva användning dominerade. Denna ”invasion” av o- respektive io-stammen har inte påverkat samma ord överallt och har förlöpt på olika sätt; därför uppstod i enskilda dialekter parallella singularformer med o/ā- respektive io/ē-stam. Sådana former (ord) kan förekomma även i samma dialekt, men de har vanligtvis olika betydelse, eller så används den ena enbart i fraseologismer och annars stelnade uttryck, till exempel: liepa: liepas Trk [denna form (detta ord) används endast i jämförelser, till exempel aukštas kaip liepas]. De nämnda varianterna måste särskilt ha blivit vanligare när pluralen med neutralisering av stam- och genusoppositionen för kollektiv betydelse försvann37. När denna betydelse ”glömdes bort” blev oppositionen mellan de två pluralformerna överflödig och den ena eller andra formen trängde undan den andra (oppositionen bestod längst i perifera och relativt specialiserade mikrosystem, till exempel släktnamn bildade av avd, släktskapsbeteckningar etc.). De ord med ā- respektive ē-stam vilkas plural hade generaliserat varianten med stamneutralisering övergick i singularis till o- respektive io-stam, till exempel plaušai: plauša → plaušas. Ord med ā- respektive ē-stam bevarades när den vanliga pluralvarianten hade generaliserats för dem. Som vi ser förklaras på detta sätt inte alla, utan endast de växlingar mellan substantiv med o/ā- och io/ē-stam där formen med ā- respektive ē-stam är äldre. En del av de nämnda växlingarna kan alltså ha uppkommit även av andra orsaker (se Stundžia B., 1978, 112 ff., 118)*. YTTERLIGARE FÖRKORTNINGAR a.p. — accentparadigm avd — personnamn (antroponym) dpv. — nuvarande (litauiskt) efternamn inf. — information okn — oikonim (ortnamn för en bebyggelse) p. — söder r. — öster š. — norr v. — väster 37 På liknande sätt förklarade även J. Otrembskis växlingar mellan substantivstammar på o/ā. Han hävdade att eftersom ändelserna i sekundära pluralparadigm på ”-ai” (se 2.5.1) under en viss tid fogades inte bara till substantiv med o-stam utan också till substantiv med ā-stam, kunde växlingar som laža: dgs. lažai ha förekommit. ”Där den kollektiva betydelsen hos formerna på -ai föll i glömska och formerna blev enbart pluralformer av substantiv med o-stam, bildades motsvarande singularformer efter dessa, nämligen med -as (nominativ). Sålunda uppstod vid sidan av femininformerna (vyža, laža, spūrga) maskulina former — vyžas, lažas, spūrga[s]” (Otręb ski J., 1956, 28). Av detta skulle slutsatsen följa att former med ā-stam är äldre än former med o-stam. Men så kan det inte vara i alla fall (se Stundžia B., 1978, 118). *Författaren står i tacksamhetsskuld till doc. V. Čekman, doc. A. Girdenis, prof. V. Mažiulis och filol. kand. A. Vanagas, som läste manuskriptet till denna artikel och förbättrade det med värdefulla synpunkter. 196 LITERATŪRA Bystron J. Nazwiska polskie. – Lwów–Warszawa, 1936. Endzelīns J. Darbu izlase. – Rīga, 1974, t. 2. Girdenis A. Tirkšių tarmės morfologija. – V., 1962 (rankraštis). Girdenis A. Lietuvių kalbos vardažodžio priesagų kirčio susiformavimas. – Kn.: Baltistica. V. 1972, 1 priedas. Grinaveckienė E. Būdingesnieji giminės, skaičiaus ir linksnio vartojimo atvejai Mituvos upyno tarmėje. – Kn.: Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1959, t. 2. Grinaveckienė E. Mituvos upyno tarmės daiktavardis. – Kn.: Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1960, t. 3. Kardelytė J. Gervėčių tarmė. – V., 1975. Kazlauskas J. Lietuvių kalbos istorinė gramatika. – V., 1968. Kuryłowicz J. The Inflectional Categories of Indo-European. – Heidelberg, 1964. Mahlow G. H. Die langen Vocale AEO in den europäischen Sprachen. – Berlin, 1879. Mažiulis V. Baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų santykiai. Deklinacija. – V., 1970. Nieminen E. Der urindogermanische Ausgang -āi des Nominativ-Akkusativ Pluralis des Neutrums im Baltischen. – Helsinki, 1922. Otrębski J. Wschodniolitewskie narzecze twereckie. – Kraków, 1934. Cz. 1. Gramatyka. Otrębski J. Gramatyka języka litewskiego. – Warszawa, 1956, t. 3. Schmidt J. Die Pluralbildungen der indogermanischen Neutra. – Weimar, 1889. Stang Chr. S. Zum indoeuropäischen Kollektivum. – In: Stang Chr. S. Opuscula linguistica. Oslo, Bergen, Tromsö, 1970. Stundžia B. Dėl baltų ó-/ā-kamienių daiktavardžių gretybių. – Baltistica. V., 1978, t. 14(2). Valeckienė A. Lietuvių kalbos bevardės giminės įvardžių kilmė. – Kn.: Gramatinės kategorijos ir jų raida (Lietuvių kalbotyros klausimai, t. 18). V., 1978. Бырыла М. В. Беларуская антрапонімія. – Мінск, 1966, т. 1; 1969, т. 2. Ильич-Свитыч В. М. Именная акцентуация в балтийском и славянском. – М., 1963. Мейе А. Введение в сравнительное изучение индоевропейских языков. – М.–Л., 1938. ПЛЮРАЛЬНЫЕ АНТРОПОЙКОНИМЫ И ИХ ЗНАЧЕНИЕ ДЛЯ РЕКОНСТРУКЦИИ СИСТЕМЫ СКЛОНЕНИЯ И АКЦЕНТУАЦИИ Резюме На основании анализа плюральных антропойконимов и некоторых реликтовых апеллятивных форм делается попытка обосновать возможность существования в восточнобалтийских языках противопоставления двух вариантов множественного числа: простого и собирательного. Реконструируются следующие особенности собирательного множественного числа: 1. Специфическая окситонная (4 а. п.) форма на -(i)ai в им. п. и специфическая семантика (значение неразложимого целого), напр.: liepai ‘липняк’: liepa ‘липа’, Burbai ‘семья Бурбы’: Burba ‘Бурба (антропоним); tėvai ‘родители’: tėvas, tėvai ‘отцы’. 2. Нейтрализация в парадигме (i)o-основы: а) оппозиции основ, рода и акцентуационных парадигм, напр.: liepai: liepa, мн. ч. liepos; sūnai ‘сыновья’: sūnūs, мн. ч. sūnūs ‘сыны’; б) оппозиции акцентуационных парадигм: tėvai (4): tėvas (1), lietuviai (4): lietuvis (2) и т. д. 3. Не флективное, а деривационное отношение к единственному (resp. простому множественному) числу; при этом собирательное множественное число относится к типу плюрализованного коллектива, т. е. представляет собой промежуточный этап грамматикализации деривационной категории коллектива (*āja-collectivum). 197 Существование модели деклинации с нейтрализацией оппозиций основ, рода и акцентуационных парадигм в системе собирательного множественного числа делает более понятным процесс смешения парадигм существительного не только во множественном, но и в единственном числе; проясняется также распространение окситонной акцентуации и вообще изменения в акцентуационных парадигмах (особенно в тех случаях, когда „конечное“ ударение балтийских языков противоречит „корневому“ ударению древнегреческого и индийского языков или наоборот, ср. vilkai: др.-гр. lýkoi, др.-инд. vṛkás или dā́tai, латыш. dāti: др.-гр. ὀψός, др.-инд. dhūmās). Эта модель позволяет заново взглянуть на такие формы как debesiai ‘облака’, žvėriai ‘звери’, tai ‘это’ и подобные, и дает ключ к объяснению части дублетных форм (слов) с о/ā- и i̯o/e̯-основами, напр.: plaušas || plaušà, dalgis || dalgė.