Šis tas iš lietuviškos liaudinės specialiosios leksikos

LIETUVIŲ KALBOS SPECIALIOJI LEKSIKA LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXII (1983) K. GAIVENIS NÅGOT UR LITAUISK FOLKLIG SPECIALORDSKATT 1. Inledande anmärkningar 1.1. Den moderna definitionen av terminologi (den centrala och mest informativa delen av vetenskapsspråkets ordförråd1) står i viss mån i strid med begreppet ”folkliga termer”. Som folkliga termer skulle man möjligen kunna kalla endast en del av de så kallade vetenskapliga termerna – ord ur folkmålet som har terminologiserats. I vissa böcker² kallas emellertid även sådana ord ur folkmålet termer, som aldrig har terminologiserats eller använts i vetenskapsspråket. Benämningen folklig terminologi, trots att den redan har använts i läroböcker vid litauiska högskolor, kan alltså väcka vissa betänkligheter. Begreppen ”specialordförråd”, ”terminologi”, ”professionalismer” och ”nomenklatur” ligger nära varandra, men har olika omfattning och är hierarkiskt ordnade på olika sätt. I det mest omfattande begreppet ”specialordförråd” ingår begreppet ”terminologi”, men begreppen ”nomenklatur” och ”professionalismer”, även om de ingår i begreppet ”specialordförråd”, är inte underordnade begreppet ”terminologi” utan överlappar endast med det. Den del av folkmålets ordförråd som vi ibland numera kallar folklig terminologi och dialektal terminologi ingår således i begreppet ”specialordförråd”, överlappar med begreppet ”professionalismer”, men har ingen anknytning till begreppet ”terminologi”. Av alla dessa skäl använder vi i denna artikel benämningen folkligt specialordförråd, och inte folklig terminologi. 1.2. Litauiskt folkligt specialordförråd har samlats in systematiskt i flera decennier. De viktigaste samlingarna är den akademiska ”Litauiska språkets ordbok” och dess sedelkartotek samt ”Litauiska språkets atlas” och dess sedelkartotek. Viktiga källor till detta ordförråd är också dialektordböcker³. Materialet till denna artikel har huvudsakligen hämtats ur de tryckta banden av den akademiska ”Litauiska språkets ordbok”, med vissa kompletteringar från dess sedelkartotek. Artikeln behandlar de viktigare tematiska grupperna inom det folkliga specialordförrådet som inte nämndes i ”Litauiska språkets atlas”. Syftet med artikeln är således tvåfaldigt: 1) att behandla de viktigare tematiska grupperna inom litauiskt folkligt specialordförråd och några av dess särdrag, och 2) att beskriva kännetecknen för terminologiseringen av denna typ av ordförråd. 1 Даниленко В. П. Русская терминология. – М., 1977, с. 201. 2Nevskaja L. G. Baltisk geografisk terminologi. – M., 1977; Trubatjov O. N. Hantverksterminologi i de slaviska språken. – M., 1966; Tolstoj N. I. Slavisk geografisk terminologi. – M., 1969; Schütz J. Die geographische Terminologie des Serbokroatischen. – Berlin, 1957 m.fl. 3 Vitkauskas V. Šiaurės rytų dünininkų šnektų žodynas. – V., 1976 ir kt. 4 2. Kännetecken för den litauiska folkliga specialvokabulären 2.1. Sedan urminnes tider har våra förfäder livnärt sig på jordbruk och boskapsskötsel. Därför har vi också många och varierande folkliga specialbenämningar inom dessa områden. Vår folkliga hantverksvokabulär är något mindre rik. Ordförrådet som avspeglar sociala relationer är också relativt begränsat. Ord i den folkliga specialvokabulären är huvudsakligen benämningar på konkreta föremål; abstrakta begrepp är jämförelsevis få. I ”Lietuvių kalbos atlase” återges främst benämningar på byggnader och deras delar, hushållsföremål och arbetsredskap samt deras detaljer; jämförelsevis få benämningar på fåglar, växter och djur tas med. Där finner vi också några fler folkliga ord för släktskaps- och sociala relationer, matbenämningar och enstaka benämningar inom människans eller djurens anatomi. Denna vokabulär har omsorgsfullt kartlagts vetenskapligt och är tillgänglig för varje forskare. Folkliga motsvarigheter inom specialvokabulären skiljer sig från termer genom sin stilistiska uttrycksfullhet och mångtydighet. Sammansatta benämningar finner man här nästan inte alls. Däremot är enordiga artbenämningar mycket utbredda och varierande. 2.2. Den folkliga människans liv var alltid nära förbundet med arbete – grunden för samhällets existens och framåtskridande. Arbetet var för henne inte bara en källa till försörjning, utan skänkte också glädje och fostrade samtidigt människan själv. Arbetsprocessen återspeglas mindre i den litauiska folkliga specialvokabulären än olika arbetsredskap, hjälpmedel och arbetsföremål. Arbetet gick inte alltid bra för människan. I vår folkliga vokabulär finns just därför ett stort antal artbenämningar på misstag, fadäser och brister i olika arbeten, till exempel: klapatė (Srv⁴, Pg, Krkln) | klebātė (Užp, Lel) | klabātė (Sv, Ds, Srv) | klebiūtas (Ktk) || klám(pa) (Šlv) || klūmbė (Lnkv, Grž, Jnšk, Rm, Ps) || plámpa (Jnk, VL, Žg, Lk) || kumulū̄s (Kps) ”en ojämnhet som uppstår när man slår säden med slaga”, kópėčios (Kps) || šárka (Skdv, Klvr) ”fel, ojämnhet i väven”, kumėlė (Slm, Trgn, Ds, PnmP, Al) ”ett misstag som görs när man väver på vävstolen eller lägger upp trådar”, atómauka (Ig, Ds) || príelaipa (Škn, Plt, Grg) | príelipas (Bt, Jnšk, Prng) ”en förtjockning på tråden vid spinning som glider av under vävningen”, kumeliūkas (Lkm) || ažūkartas (Kp, Ds) ”en böjning i fåran som uppstår när råg skärs med skära”, blyžė (Lš, Mrc, Mrk) ”en längsgående öppning i tyget som uppstår när en eller flera varptrådar utelämnas”, brúokšmis (Kl) || zrėkas (Lz) ”en fåra som uppstår vid harvning”, próreta (Pc, J) ”en glesare rand längs tyget, som uppstår när en tråd utelämnas i vävskeden”, blaką (Prk, Up, Yl, Už, Plt, Trg, Plm, Nmš) | blákė (Ds, Skrd, Brž, Kps, Slm, Kb, Nč, Vl) || péršova (Ps, Rm) ”ett störd vävmönster när en eller två trådar brister” och så vidare. Det bör nog betraktas som ett särdrag som är särskilt för vårt språk att arbetsmissar benämns med överförda djur- och fågelnamn, till exempel: kumeliūkas (Lkm) ”en böjning i fåran som uppstår när råg skärs med skära”, šárka (Skdv, Klvr) ”fel, ojämnhet i väven” och så vidare. När människor arbetade använde de de enklaste redskapen och hjälpmedlen. De flesta av dem används inte längre och har blivit etnografismer. Vi har många och varierande folkliga benämningar på dem, till exempel: badiklė (Dbč) ”ett redskap för att lägga halmtak”, leistuvė (Trgn) ”en anordning bestående av två rörligt sammanfogade brädor för att pressa honung ur vaxkakor”, mįklės 4 Alla förkortningar är desamma som i ”Lietuvių kalbos žodyne”. 5 (Dgls) ”ett redskap för att pressa ost”, nytyklė (Trgn, Užp) ”ett redskap för att knyta nät”, raškės (Dgls) ”ett redskap för att plocka äpplen”, knūžas (Ob) || brunklys (Sr) || brūzdulkis (Pkn, Jnšk) || bruzgotas (Ut, Trgn) | bruzgūlis (Čk, Šmk, Lks, J) | bruzguolys (Š, Sv, Jž) || niūgis (Gršl) || žniūgas ”ett redskap för att snöra ihop trynet på en gris som ska slaktas”, kalakšna (Trgn) ”ett redskap för att dra fälgar över ekrar”, dreškys (Sdk) ”ett redskap för att märka ut fogarna mellan stockar”, brusčius (Br) ”ett verktyg för att krossa jordklumpar”, klekėtas (Lš, Pbr) ”ett hjälpmedel för jaktens drevkarlar”, austinėliai (Šts) ”ett redskap för att väva sjalar”, klebetas (Vvr, Pln, Plt, Tl, Žr, Klp, Lkv, Vvr, Tv, Kv) | klibėtas (Krtm) || kobinys (Škn, Rd, Krp, Šts) || veiverýs ”ett redskap för att tvinna rep”, atašagė (Rtn, Lš, Lp) | atašagtis (Lz, Kp) || ašprastis (J, Pin) ”ett redskap för att sträcka ut tyget under vävningen”, krūnas (Žd, Yl, Skd) ”ett redskap för att lyfta mönster”, laūkštis (Erž, Vrn, Rtn, Kb, Asv, Vlk, Klš, Dkš) || krijėlis (Vb, Rm, Pn, Pmp, Sv, Lš, Plv, Stk, Srk, Al, Trgn, Vrn, Kt) ”ett redskap för att linda trådar”, kabūklas (J) || krōgis (Klp, Dr) || žeginis || žegėklis ”en anordning som sätts på grisens hals så att den inte tar sig igenom stängslet”, kaliklis (Smž) || kropas (Šts, J) || pāvaras (Šts) || vilktuvas ”ett redskap för att dra åt en tunnring på en tunna”, kalė (Grk) | kalaitė (Jnš) ”ett redskap för att mäta avståndet mellan takläkten”, koplė (Kp) ”ett redskap för att ta ut honung från botten av ett ihåligt träd”, kumelys (Dl, Ldk, Mšk, Rd, Er) ”ett redskap för att fästa brädor vid takläkt”, pimpalas (Kl, End) ”ett redskap för att ange det vertikala snittet vid mönstrets ände”, briokštas (Dov, Jnšk, Klov, Škn) ”ett verktyg för att rita upp stockfogarna” och så vidare. Det som kännetecknar den litauiska specialvokabulären för arbetsredskap är att många artbenämningar i den betecknar en liten käpp eller ett snöre. I vissa fall är de självständiga arbetsredskap som tillverkats särskilt för ändamålet (med en viss tjocklek och längd), medan det i andra fall endast är deras funktion som är särskild. Till exempel: Liten käpp: ailis (Kin, Prk) || degėte (Ds) || nuta (Prk) ”för att fästa nätet eller fiskeredskapet”, dūpinas (Vžns) ”för att skrämma bort fisk”, pérvaras (Ml, Rgv, Grž, Pg) ”träs genom handtagen på en brudkista”, pašmaikštė (Vkš) ”för att röra om i elden och glöden”, krabākštas (J) || krākė (Šv, Slnt, Plt) ”att stödja sig på när man går”, kratiklis (Srj, Al, Vl, Ds, Kps) ”för att skaka bort agnar eller skräp från blånor eller ull”, pinas (Švn, Kt, Jz, Rdm, Lp) ”en käpp i vävskedens ram”, krekvėlė (Vlk) || matarėlis (Krok) ”för att trycka fast halmen när man lägger tak”, graiklis (Grv) ”för att gräva upp potatis som bakats i glöden”, ylis (Nm) ”med en spik i änden, för att skjuta ifrån med vid skridskoåkning på is”, klostis (Ms) ”för att hålla nere blötlagd lin”, laīstas (Sg) ”läggs mellan brädor som torkas”, pākilas (Krt) ”för att lyfta tunga föremål”, nytai (Krk) ”sidans tvärslåar i vadstället”, kedėklis (Nt) ”för att karda ull”, keinis (Jnš, Pšš, Kdn, Pp, Srv, Akm) | geinys (Šd, Sml) || ritmuša (Kv) || kilnikas (Rm, Krkn) ”för att slå rippor”, kliūkė (Ad, Tvr, Švnč) ”för att röra om i kissel och soppa” och så vidare. Snöre: aptvara (K) || pavara ”för att vända nätet”, pastojikė ”med vilken ett nät som kastats i vattnet fästs vid stranden”, pināklis ”ett snöre för att snöra ihop bastskon”, lykis (Prk, Kin) ”med vilken kanterna på fiskebåtarnas segel fållas”, mešvirvė (Slv) ”med vilken kött binds upp (i skorstenen)”, atšanklės ”med vilka nätet dras ihop till små säckar”, atōšiūlis (Vrn, Dbč) ”hampasnöre för att laga näverskor”, apvārka (Rm, Nj) || rauklė (Pš, Ps, Všk, Stč, Jnš) || āpraukas (Tl) ”ett snöre för att snöra ihop näverskor”, apiv aras (Šd, SIm, Rm, Grž, Srd) ”för att linda benlindor runt fötterna”, istrakas (Al) || instrakūolis (Kps) || pērpinas (Vdk) || srūstis ”för att trä in väfttrådarna”, āpvaras (Prk) ”för segel till masten 6 att knyta“, plokė (Nč) ”hampasnöre”, paida (Skdy) ”för att förstärka sulan på en bast- eller näversko”, kinklė (Užv) ”med vilken man binder ihop hästens fram- och bakben korsvis”, pakaušis | pakaušokas (Krkl, Žr, Pln, Krtn, Šd) ”för att binda ihop betslet upptill”, pakópasaitis (Grdž) ”med vilken tömmarna binds fast vid benen”, priel(a)ikas ”med vilken såaren binder fast såkorgen”, panarà | pànaras (Klm, Rs, Žg, Šn, Kl, Krs, Šlv) || panerėklas (Jž, Ob, Sb, On, Dbk) || narstis (Ut) || pasija (Krok) | pasina (Vlk, Lš, Lp, Al, Ūd, Žin) || pãkaras (Pbs) ”för att binda piskan vid piskhandtaget”, jáugtas (Sl) || pasinỹs (Rud) ”ett fastbundet snöre för att bära en kruka eller gryta”, pasturlýné (Pgg) ”för att surra ihop hö eller halm vid transport” och så vidare. Begreppet ”tid” i folkspråket är förbundet mindre med astronomisk tid och årstidernas växlingar än med tiden för olika arbeten, till exempel: artoja (Ml, Ck) || artuvės (Trgn) ”plöjningstid”, mėžė (Ig, Vrn) ”tid för gödsling av åkrarna”, apyvartos (Ds, Sdk) ”månadsskifte”, šãktarpis || apýlaužis (Užp) ”tiden då det börjar frysa, men marken ännu inte bär när man färdas till fots eller med fordon”, žlėja (Lnkv, Šl) ”tiden då det börjar dagas”, beduonė (Gs, Brt, Rod, Arm, Ad, Krv, Ml) ”tiden då det råder brist på bröd”, bradienà (Ps, Jnšk, Grž) ”tiden då vägarna inte längre är framkomliga”, dykumà (Antz) ”tiden mellan månadsskiftena”, malžtis (NdŽ) ”mjölkningstid”, kėlinys (Všk) ”ett tidsintervall på en halv dag”, tarpijos ”månfasen mellan den gamla och den nya månen”, mynė (Šv, Bt) ”tid för bråkning av lin”, linãrautis (Srv, Ps) || linãrovis | linãrovys (Vl, Kt, Lel, Skdt) || linarūtė (Šd, Sml, Ds) ”tid för linryckning”, pãdaužos (Mrc, Kb, Lš, Vdk) || pãraiz os (Ms, Slnt Als, Brs) ”tiden mellan fullmåne och månens avtagande”, ãtryškis (Grg) ”tiden då en ko som har kalvat ger mycket mjölk”, budrā (Užv) ”midnatt”, dėčia (Jž, Ut) ”äggläggningstid”, póstovis (Plt, Brs, Žd, Grsl, Krt, Trk) ”tiden från det att kon sinar till dess att den kalvar”, kėlena (Sml, Šd, Sln, Lnkv, Jnš, Pšl, Pbr, J) ”en tredjedel av arbetsdagen”, išgryčiai (Dg, Nč, Vrn) ”tiden då boskapen på sommaren drivs ut på morgonen och förs hem igen vid middagstid”, laidymai (Grv) ”vårens betestid för arbetsoxar”, laidiņys || palaidiņys || pólaidis (Šr, Prng, Vj, Rk, Slm, Srv, Trgn, Ds) ”tiden på våren då snön smälter och tjälen går ur marken”, lãpskleidis (Klvrž) ”tiden då löven spricker ut”, laukarỹs (Pns, J) ”plöjningstid”, laukãvokis (Šv) ”tiden då åkrarna röjs”, apiaušrė | apiaušris (Slv, Stč) ”tiden före gryningen då människor på vintern, efter att ha ätit frukost, går och lägger sig för att vila”, apýdienis (Dglš, Dkš, Tvr, Gs) ”tiden före gryningen eller vid skymningen”, pajamà (Pd) ”tiden då månen går från tilltagande till full”, iṅgrybis (Dglš) ”svamptid” och så vidare. 2.3. Våra förfäder har sedan urminnes tider levt i ett område vars relief formats av glaciärer och deras vatten. Den kuperade terrängen har gett upphov till relativt varierande jordmåner. Dessutom löper ett av Europas sjörikaste stråk genom Litauen. Innan den stora efterkrigstida torrläggningen inleddes fanns det i vårt land relativt många (cirka 0,4 km per 1 km²) bäckar, kärr, källsprång och andra små naturliga vattensamlingar. Litauens klimat är också omväxlande, en övergång från Västeuropas maritima klimat till Östeuropas kontinentala klimat. Allt detta (den geografiska miljön och klimatet) har också format ett relativt rikt och varierat delsystem av specialordförråd. I vårt folkliga ordförråd finner vi fler benämningar på platser som naturligt skiljer sig från omgivningen på något sätt (a) än på platser som är förknippade med mänskligt arbete i den odlade miljön (b), till exempel: 7 (a) keĩnavė (Ul) ”en sumpig plats på en äng”, kinis (An) ”en upphöjd plats i ett kärr”, atlãida (Grg, Rt, End, Sln) ”en högre belägen plats på en äng”, perša (Dov) ”en källrik plats i ett kärr”, atãvėja (Kp) || atgaiša (Jb) | atgaišis (J, Pln, Brs) || atgaira (Kv, Als, Sr, Vkš) || pagairė (Alk, Lnkv, Ps, Krč, Grž, Rs, Ob, Up, Kp) | pagaira (Jn, Sr, Ds, Nm, Trg, Vdžg) ”en plats som vinden ligger på”, klãima (Žd, Skn, Krp) | klãjima (Vkš) || prógymė (Rt, Kv) | próguma (Tv, Tt, Jrb, Rm, Up, Kv) || laukėsmė (Als) | laukymė (Skd, Grg, Sr, Yl, Plt, Rt) ”en glänta eller öppen plats i skogen”, ingi-nyš (Dglš) || igerklis (Trgn, Sv) || išsiauris (Vdš, Dglš) || sąvara || pavernė (Vlk) ”en trång plats mellan två sjöar, kullar eller skogar”, atãbradas (Kkl, Rš, Ds, Plv, Trgn, Dkšt, Rk) ”en grund plats vid kanten av en sjö eller flod”, išbrada (Ds) ”ett vadställe med fast botten i en flod”, atšoda (Plng, Slnt, J) || vãdaksnis || įtvinolis (Vks, Trk) || atšiauta (Mžk, Šts) || atšėda (Šts) | atšėdis (Ggr, Šts) || liuognas (Trk) ”en plats som översvämmas av högvatten”, šėklius (Trgn) || paplieka (Zp, Skr) ”en grund plats i en sjö”, atvãjus (Al, Vlk, Zp) || atvanga ”en lugn plats i en flod där strömmen har gröpt ur”, dumbrà (Kl) || sietuva ”en djup plats i en flod”, pliesmuõ (Ds) ”en ofrusen plats i en sjö”, pãlios (Krsn, Dkš, Smn, Krok, Brb) ”en plats i en uttorkad sjö”, lašmuõ (Klt, Lkm, Ign) ”en plats i en sjö där en bäck rinner in eller ut”, apsiakis (Šauk, Dr) ”en plats i en flodböj”, paščiurys (Ds) ”en plats där floden når fram till skogen”; (b) nuoskinà (Mlt, Lkm, Kt, Ktk) ”en plats där ungskog har huggits ned”, prakõpnė (Drsk, Kp, Lkm, Antš) || prapleikė (Vdš, Dglš, Lkm) ”en kal fläck i sädesfältet”, apsòstas (Pnd) ”platsen för en tidigare gård”, karykla (Všn, Slk, Trgn) ”plats där fiskarnas nät torkas”, laidaras | laidoris (Mžk, Žgč, Krž, Up) ”inhägnad plats på betet dit djuren drivs samman”, kovė (N, LsB) || išvara (Vl, Slv, Ldk, Žž, Pg, J) ”plats dit hela byns boskap brukade drivas innan den släpptes ut på bete”, karklotis (Ggr) ”plats där videbuskar har huggits ned” och så vidare. Begreppen ”jordmån”, ”äng”, ”åker” och liknande, som är nära förknippade med jordbruk, har haft många underordnade benämningar. Till exempel: Jordmån: pimpėlė (Šts) ”ofruktbar”, pėpis (Brs, Yl, Šts, Skd) ”det översta torvlagret”, kraùlis (Dov, Klp) || degýnai (Dr) ”rödaktig jord som hårdnat av järnföreningar”, akýžemis (Kp) || dujà (Nmn, Rdm, Dbč, Nč) || dūplė (Vlk) ”mycket lätt jord med svartjord”, kraukšlas (Lk, Varn) ”tung lerjord”, dūbai (Pc) ”lös, brun jord”, rūdė ”mager jord med torvinblandning”, caplys (Trgn, Skd) ”hård lera blandad med svartjord”, smėltė || pasmėlta (Sv) ”jord intill sand”, giáurė (Jn) ”mager, kall jord”, glėinė (Lš) ”blöt lera”, juodžvizdris (Brž) ”svartjord med grus”, balčiùgė (Jz, Rmš, Pun) ”vitjord, vit jord”, apýnašos (Dglš) ”jord som avlagrats på en äng under en översvämning”, murainė (Pgg) | mūras (Vl) || pažliõgis (J) ”blöt, genomdränkt jord” m.fl. Äng: lėknas (Jnš, Brž, Ps, Žg) || lãikšės (Ndž, Kos) || lankėšnas (Ggr) || lėnkė (Vn, Juk) || linguõklė (Ps) || liekmės (Gud) ”blöta, sumpiga ängar”, grinė (Prng, Grdm) | gruinė (Ilg, Skrd, Plv, Grš) | grynáila (Trgn) ”äng där det inte växer gräs”, baltiena (Lš) ”äng där strävande, grovt gräs växer”, bimbarýnė (Šts) | bimbrýnė (Rs) ”mager äng”, paliejai (Trš, Trk) ”översvämningsängar”, galijos (Lž) ”avlägsna ängar”, ilgosios (Slm) ”långsträckta ängar”, kerpūžynė (Trg) ”äng bevuxen med lavar och buskar”, draustinė (Ss) ”äng som herdarna förbjudits att” 8 äng (som betas endast under pingsten)“, kauzynė (Šv) | kauzaryne (Vvr, J) | kauzariją (Šts) | kauzuryne (Krkl) | kauzūrynas (Krkl, Ggr) || bridegaurynė (Šv, Varn, J) || kirbija (Ggr) ”dålig, tuvig äng“, paraiša (Gig, Ms) ”äng där fastbundna djur betar“ med flera. Jord: laigmėnė (Arm) || atšėlė (Pln) ”där samma gröda sås det andra året“, atlaišai (Šts) ”jord som inte såtts på två år“, atkilà (Up) ”klövervall som brukas det andra året“, atšaliai (Pln, Plng) ”obrukat område med stenig eller våt mark, vanligen använt som betesmark“, baubarōnas (Ds) ”torr, kal träda“, liepalotė (Mrc) ”liten odlad jordbit i skogen“, pakrionė (Rz) ”jord som sluttar ner mot en bäck“, palėnkė (Grš) ”våt jord, nästan alltid översvämmad“, dogmė (Paž, J) ”jord av god kvalitet“, paperšnys (Dsm) ”våt, ofruktbar jord“, apmatà (Krp, Lž) | atmatà (Krp) || bãdlaukis (Mžk) ”övergiven, obrukad jord“, akėja (Dglš, Lel) ”harvad jord“, arienà (Jñš, Žrm) ”plöjd jord“ med flera. Växlande väder och människans arbetens beroende av klimatet bidrog till att många specifika benämningar inom detta område uppstod. Exempelvis: Moln: gurūš (Lz) ”stort svart moln“, kraiklis (Jž) ”fjädermoln“, duburys (Ds) || galvotinis (Vvr) ”cumulusmoln“, pamėnas (Ant) ”rött moln på natthimlen“, galvōžis (Grz) | galvōkas (Kp, Slm, Tr) || pėrdebesis (Mlt, Užp, Sdk, Ktk) || kōšis (Prk) || drūblė (Prng, Ut, Lkm) || gurōnas (Trgn) ”litet, snabbt drivande regnmoln“, murmūtis (Grg) || dangulýs (Rod, Vrn) ”litet cumulusmoln“, plieka (Rt) ”litet tunt moln“, pakarai-lis (Užp, Sdk, Km) ”lätt moln utan regn“ med flera. Is: išbruka (Krž) || kriogžlė (Ds, Užp, J) || paplãiša (Ggr) || kraukšlė (Vlk) || čėrškenos (Č) || saūsledis ”tunn, spröd, torrfrusen is“, añtburba (Vvr) | ámburgos (Slnt, Pln, Vvr) || atlaijūs (Ūd, Onš) || užpalas ”vatten som runnit upp på isen och frusit till ett tjockt lager“, keŕnys (Svn) ”is på frusna fönster“, iliai (Gmž, Lkm) ”iskristaller“, blerbalas (J) || gargolis (Kvr) || lekėtas (Rt, Als, Vvr, Grg) || cap-lys (Rmš) | cãpas (Bgs) || lašledis (J) || pãlašas (Šts) ”istapp från taket“ med flera. Regn: karšatis (Bst) | karšiava (Brt) || bãngas (Stk, Vs, Lp) || pilagà (Sn) ”kraftigt regn“, šãršas ”smalt regnstråk“, dujà (Klv, J, Krš, Mžk, Šts) || dūlkšmas (Slnt, J, Plt, Užv, Užk, Šts) || dulkýs (Brš) || duoklýs (Gdl, Dkš) || dūliava (Slnt) || drūkena (Brt) || purkšnà (Rs, Gs, Kbr) | purkšlys (Dkš, Pc, Smn, Mrs, Krn) | purkšlė (Slk, Trgn) | purškūtė (Gs) ”duggregn“, drebà (Skr) || dreblýs (Kp, Svn) | drėblius (Šmn, PnmP) || drėbnà (Lp) || droblas (Ppl) | drōblius (Šš, Tvr, Brž, Ds, Slk) ”regn blandat med snö, snöblandat regn“, pãliejus (Lk) || pliaugė (Žg) || rigà (Gs, Ilg) ”långvarigt regn“ med flera. Vind: statinis || priešvėjis (Blv, Grž, J) ”motvind, vind som blåser framifrån“, plend-rà (PrL) ”svag vind“, rugis (N, K, LsB) ”kväll“, pietvīs (Als) ”sydlig vind“, pilvinis (Vlks, K) ”sydvästlig vind“, áudenis || auštrinis (Klp, Plng, Kin) ”nordostlig vind“, aušlaukas (Nd) ”vind som för med sig sydvästregn“, marinis (PrL) ”västlig vind“, ožinis (Rsn, Krg, Plng, Klp, Prk, Kin, PrL, Sg) ”sydostlig vind“, laūnagis (Plng) ”sydlig vind“ med flera. 2.4. Den litauiska folkliga specialleksikan kännetecknas av konkretion. I den finner man endast enstaka benämningar på abstrakta begrepp, exempelvis: čiūžmà (Ss, Alk) ”må- 9 ”mängd, myckenhet”, makena (Dglš) ”liten mängd”, paità (Sn) ”nyck” etc. Till dem hör också namn på vissa mytologiska väsen, t.ex.: alkis (Grg) ”påhittat odjur som drar människor ner i vattnet”, gābras (suv.) ”ond ande som rasar under snöstormar”, gavėnas (An, Vad, Kp, Slm) ”sagoväsen som lever i en ria (vanligen under fastan)”, nakviša (Brs, Akm, J, Kv, Yl, Grg) ”mytologiskt väsen som orsakar sömnlöshet”, pūščius (Sln) ”väsen som blåser ut tröskad säd”, rodžiai (Trgn) ”pengar eller herrgårdar som visar sig och ber om att bli befriade från förtrollningen” och dylikt. Följande begrepp har också haft särskilda benämningar för olika typer: Höna: apuokas (Rdm) ”med övervuxna kinder”, ražokė (Ggr) ”som fällt fjädrarna”, čem-pė (Švn) ”med övervuxna ben”, znāčkinė (Rtn) ”som lägger små ägg”, kārka (Prk, Trgn) ”som kraxar”, cakōlinė (Grv) ”som leder runt kycklingarna”, lėjikė (Rod) | lėjūkė (Pls) ”som lägger mjuka ägg”, lutikė (Šv) ”med korta ben”, čičerikas (Grš) || pėcelis (Vn) ”tupp av en dvärghönsras”, puliātė (Drsk) ”ung höna”, čiurulėlė (Lk) ”höna av en dvärgras” etc. Ägg: klāpčius (Trgn) || klekatūnas (Grv) || kliūškis (Mžk, Jrb, Trg, Gd, Klp, J) || pāperas (Šl, Jnšk, Vad, Kvr, Vj, Slm, Dglš, Srv, Sdk, Vžns, Dkk) ”ett kluckande (obefruktat) ägg”, kirkūtis (Pnd) ”en ung hönas första ägg”, išdada (Pln) | išedis (Pln, Už) | išdėlis (H, Žmt, Kt, Šl, Svn, Šmn, Dgl, Slm, Er, Srv) ”det sista ägget som lagts under säsongen”, ristūkas (Skr) ”ägg som rullas (i en lek)”, žnačkỹs (Sn) | žnačkas (Mrc, Krok, Lp, Mrk, Vlk) ”mycket litet ägg”, išgintinis (Užp) ”ägg som ges när hönsen drivs ut”, pikperis (Grk, J, Nmk) | piktperis (Rt, Lky, Up, Kltn) ”ruvat ägg” etc. Leksak: čičiŕšnė (Slk) || zirbė (Slk) ”snurra att åka på isen med”, žimbė (Ds, Ant) || zirbė (Slk) || bīrbilas (Čk, Vv) || užūklis (Krs) || zvirbālka (Gdr) | zvirbiukas (Šr) ”pinne eller knapp med ett genomträtt snöre (surrar när den snurras)”, zimbžylė (Dgl) || laidynė (Kv, Als, Krok, Erž, Stk, Vkš, Jz, Kps) || svilksnė ”snöre eller upprest käpp för att kasta stenar med”, zirbė (Ds) || zirbėlė (Mlt) || birklė (Grv) ”väderkvarn”, kojōkai (Klov, Rd, Ar, Žvr, Lnkv, Er, Šmk, J) || kābolys (Ktk) || keinis | keinjys (Tt, Ll) || kėkšis (Ob, Jž, PnmR, Kp) || kylėkai (Ps) || kojūnės (An) || kujōkai (Vrb, Nm, Šln, Skr, Šmk, Žg, Kt, Sv, Erž, Vkš, Šlv) || kūja (Kp, Trgn, Ds) || kūikis (Vkš) || kirkālis (Ut, Jž, Vžns, Sv, Ds) || kėblė (Pln) | kėbliai (Užv) | keblys (Plk, J) || pėdės (Vikj) || stypynės ”käppar som barn går på genom att ställa sig på dem”, kėmsas (OG) ”rund isbit att åka nerför en backe på” etc. Bänk: kōjinis (Prk) | kōjainis (Prk, Klp) || keržlys (Pl) ”att ställa en degbalja eller tunna på”, židelis (Kin) ”med ryggstöd”, krasia (Pnd, Brž, Pl, Slm, J) ”av trä, soffliknande”, kumėlė (Rdš) ”för att piska och tortera brottslingar”, plautas (RtŽ, Krtn, Skd, Als, Žr, Žg, Brž, Dbk, Pn, Šd, Kp, Sv, Nmč) ”bastu-”, laktà (Krkl) || maigūnas (J. Jabl.) ”sängplats i ett gammaldags hus”, galvōnas (Šmn) || šūlas ”på vilken hjul tillverkas”, pakōpnė (Stk, Azm, Jz) ”träbänk på ugnen”, prikūltas (Brs, Sd, Skd, Krp, Yl, Ub, Žr) | priskūltas (Mžk, Brs, Plt, Žd, Žr, Tl) | priskūltas (Žd, Lkž, Vkš, Štk, Brs, Žlb) ”att tvätta kläder”. Träd: kemerōnas (Lkm, Sld) | kemerzōnas (Švnč, Dglš) || kebėžis (Jž, Pnm) || kėžas (J) | kerókšlis | kerókšnis | keróklis | kerónas (Grž, Šts, Slk, Vj, Ktk, Trgn) || abalėškas (Ob) ”bränd”, ābaras (Alk, VšR) ”rik på kåda”, kérplėša (K, KzZ, 10 J) || išvarta (Skr, Up, Rs, Dkš, Rmš, Šmk, Žvr, Kl) || griaumedis (J) || vėtralauža / vėjalauža ”träd som vält med alla rötter”, gūlas (Vlk, Dsm) ”träd som ligger i vattnet”, kampa (Prk) ”träd som ruttnat efter att ha legat länge i vatten”, lampėkas (Dbč) ”fuktigt, murket träd”, kemzras (Plk) ”ruttet trä att röka bin med” etc. Bark: ąpžaldas (Ml) ”trädets andra barklager”, drožlė (Užp) ”bark som tjära bränns ur”, kėrpė (KzR) || ketai (Skdv) ”tjock, sprucken björkbark”, karnà (Ad, Krtn, On, Vs, Vžns, Brsl, Vdžg, Mlt, Gs, Ob, Trgn) ”det inre barklagret på lind, pil eller vide”, atlupà (Brt) ”bark som lossnat från trädet”, mauknà (PnmR, Krkl, Sr, Žd, Kvt, KlvrŽ, Ss, Šts) || lūpsnė (Žv) ”tjock bark på ett träd (vanligen gran)” etc. För människan i gångna århundraden hade den vilda floran och faunan större direkt betydelse än i dag. Folkmedicinen byggde på medicinalväxter, och jakt och fiske var några av de viktigaste födokällorna. Människan i folkmun kände till fler växter och djur och hade särskilda ord för att benämna dem. Det är nu svårt att identifiera folkliga benämningar på smådjur och växter exakt (särskilt sådana som bara nedtecknats ungefärligt). Därför återges många av dem i ”Lietuvių kalbos žodynas” med ofullständiga definitioner. Exempel: Växt: aňgažolė (Lp) | aňgiažolė (Kt) ”en sorts skogsgräs”, avilikė (Grdm) ”en sorts ängsgräs”, bakščiūkas (Vlk) ”en sorts växt med små taggar”, briklėštis (Alk) ”en sorts gräs”, dyguolis (Rtn, Mre) ”en sorts taggig kärrväxt”, garšklas (Jrb) ”en sorts gräs, växer särskilt i sluttningar, bladen liknar lönnens, svin tycker om det”, geltonižis (Dj) ”en sorts gräs, jedrūnėlis”, gelžinžolė (Ggr) ”en sorts gräs”, gerkliažolė (Drsk) ”en sorts medicinalväxt”, gervakaklė (Vv) ”en sorts skogsört som blommar blått”, giedrutis (Bd) ”en sorts trädgårdsblomma som blommar gult”, gijūtis (Ml) ”gräs som används för att stoppa blod”, girgėlė (Lp) ”en sorts trädgårdsblomma”, girgžduolė (Zr) ”en sorts rödblommande gräs”, gōtas (Šl) ”en sorts gräs”, ledinė (Šts) ”en sorts gräs”, lėgis (Vl) ”en sorts gräs”, lingė (Vl) ”en sorts växt”, mainytžiedė (Dr) ”en sorts blomma”, naginė (Grd) ”en sorts gräs”, pamarñakis (Kp) ”en sorts gräs som växer vid våtängar”, patrūkelės (Ml) ”en sorts gräs som liknar dill”, pelkiai (Krk) ”sorters kärrväxter”, piškūtis (J) ”en sorts växt”, piūklštė (Lp) ”en sorts gräs som växer vid vatten”, ragūžė (Kp) ”en sorts blomma”, rasūkė (Alk) ”en sorts blomma”, riėstinės (Brs) ”sorters små gräs som blommar gult”, rūgštė (Alk) ”en sorts markväxt med en gulaktig, avlång blomma” etc. Fågel: arškėtėlis (Antš) ”en sorts skogsfågel”, blindėlė (Trgn) ”liten brunaktig fågel”, čakštinas (PnmR) ”en sorts brungrå fågel”, čėčėkas (Grv, Plš) ”en sorts fågel”, čikirllis (Vrn) ”spräcklig fågel vid vattensamlingar”, čirškėlė (Ds) ”en sorts fågel”, piemenaitė (Pls) ”en sorts vild fågel som oftast följer efter boskap”, pitkė (nlt?) (Vlk) ”en sorts liten fågel”, rūgiasėjis (Nč, Grv) ”en sorts fågel” etc. Fisk: badžiūlė (Grv) ”en sorts fisk”, gaidrė (Lp) ”en sorts flodfisk”, glėzus (Plng) ”en sorts liten fisk”, grąnždingas (Grg) ”en sorts fisk; en svart smörbult”, lakūnas (Plng) ”en sorts fisk”, maliáuka (Grv, Dkšt) ”en sorts fisk”, pesia (Ds) ”en sorts liten fisk”, planklašis (Trk) ”en sorts fisk”, plygė (Sn, Kč, Rod) ”en sorts bred, liten fisk”, plūškė (Vkš, Trš) ”en liten fisk som liknar en mört”, rūilis (nlt?) (Šts) ”en sorts insjöfisk”, apėnis (Grv) ”en sorts fisk” etc. 11 Svamp: nonys (Sdk, Ds) ”ätlig svamp som växer på fuktiga platser, med rödaktig ovansida och gul undersida”, pakašė (Vkš) ”sådan svamp”, pazdriegždė (Grv) ”sådan svamp”, pilkė (Vl, Skr, Erž) ”sådan svamp”, putōnas (Grv) ”sådan svamp”, raistėkas (Dbč, Lz) ”sådan myrsvamp”, raudōnpienė (Šts) ”svamp som växer bland hasselbuskar”, raukšlis (Vlž) ”sådan svamp”, rūdė (Smal) ”sådan svamp” osv. Om dessa benämningar bör några kommentarer göras: 1) vissa av dem kan identifieras mer exakt, t.ex.: a) rūgiasėjis (Nč, Grv) ”en sådan fågel” – ljungpipare (Pluvialis apricaria L.); b) gramzdinas (Grg) ”en sådan fisk; smörbult” – gružlys (Gobius fluviatilis L.), eftersom LKŽ: grundalas = guirė, gramzda, gružas (Gobio fluviatilis); guirė = gružas, gramzda, gužlys, stekė (Gobio fluviatilis); gružas 3. zool. se gružė 1; gružė = Gobio fluviatilis; gružlis, gružlys = gružė 1; gramzdas se gramzdė; gramzdė = gružlys, gružas (Gobio fluviatilis); c) geltoni žis (Dj) ”sådant gräs, jedrūnėlis” – smörblomma (Ranunculus), eftersom LKŽ: jedrūnėlis = geltoni- žis, jfr jedrynėlis, och jedrynėlis = smörblomma (Ranunculus); 2) illustrationerna av de namn på djur och växter som vi räknat upp, och några andra, visar ibland i LKŽ att: a) identifieringen är inexakt; b) att det förekommer utelämnade artnamn inom området, t.ex.: a) čekutis (RŽ, RŠ, Ds, Švnč) ”enkelbeckasin (Scolopax gallinago): Oi tu čekut, čekutėli, ko tu lendi krūsnin”, jfr čėčekas (Grv, Plš) ”sådan fågel: Krūsn yse čėčekai perisi”. Illustrationen visar att čekutis och čėčekas är stenskvätta (Oenanthe oenanthe L.); akmenė (Pn) ”fågel i familjen trastfåglar, stenskvätta (Oenanthe oenanthe): Om akmenė sjunger ’lyk, lyk’ kommer det snart regn”. I dagens litauiska ornitologiska terminologi betecknar akmenė inte stenskvättan (Oenanthe oenanthe L., ryska обыкновенная каменка, tyska Steinschmätzer, lettiska akmeņcakstīte), utan Arenaria interpres L. (ryska камнешарка, tyska Steinwälzer, lettiska akmeņtārtiņš); b) pesia (Ds) ”en sådan liten fisk: Pauparai gaudos kartu su pesiom”, raukšlis (Vlž) ”sådan svamp: Raukšlis, eller brekiukė”. Benämningarna pauparas och brekiukė finns inte i LKŽ; 3) vissa växtnamn sammanfaller med litauiska efternamn, t.ex.: leleiva (Trgn) ”krollilja (Lilium martagon)”: Leleiva; meirūnas (Vž, JV) ”läke- och kryddväxt som odlas i trädgårdar (Majorana hortensis)” och (Trgn) ”kryddört, mejram (Satureja hortensis)”: Meirūnas osv., men det är knappast troligt att de kan betraktas som dessa efternamns direkta ursprung. 3. Terminologisering av litauisk folklig specialordförråd 3.1. Ett av de viktigare sätten att skapa termer är att låna färdiga termer. Man kan låna inte bara från andra språk utan också från dialekter och från folkspråket i allmänhet. I litauiska termordböcker finns många terminologiserade ord ur folkspråket, t.ex. i V. Gudelis ”Geologijos ir fizinės geografijos terminų žodyne” (1956): балка – raguva (geomorf.), бар – 1. seklus (geomorf.), белая смена (грозового облака) – vainys (meteop.), буруны – guožos (=gožos, dvs. brytande vågor) (fys. geogr.), ванна – lobas ”en liten, långsträckt fördjupning med branta sidor” (geomorf.), ваклюза – verdenė (hydrogeol.), стоячие волны – seklos, stående vågor (fys. geogr.), дресва – žabaras ”kantigt grus” (geol.), зыбь – šarsas ”dyning när vinden har mojnat” (fys. geogr.); M. Mi- 12 kalajūno „Rusų–lietuvių kalbų meteorologijos terminų žodyne“ (1975): копка – plutelė, (sniego) čerkšna, налень – apdraba „sniego apnašas“, барашки – 2. lūžtys „lūžtančių bangų viršūnės“, гололёд – lijundra, зарница – amalas „tolimo žaibo atšvaitas“, капель – palašas „atodrėkio lašėjimas“; V. Anskaičio ir M. Kilo „Rusų–lietuvių kalbų žemės ūkio terminų žodyne“ (1971): антракноз – (fit.) дегуляй; кошница – doklas, krežis „pintinė pašarui nešioti“; лодышка – (anat.) kulkšnis, gurnelis; медяная роса – lipčius; подошва башмака – šliužė (dalgio) ir kt. I ”Dabartinės lietuvių kalbos žodyne” (1972) ges många specialord ur folkspråket som ligger nära terminologin, med motsvarande dialektmarkeringar, t.ex.: brižės (zem.) ”fjäderharv”, balýmas (öst.) ”fjolårsgräs som inte slagits”, eška (zem.) ”matlust, aptit”, gramatnas (zem.) ”jordklump, block”, paniauga (öst.) ”1. skons välvning i sulan”, plėikė (öst.) ”bar plats, fläck” osv. Även om de flesta realia som nämns här ännu saknar lämpliga litauiska termer i det vetenskapliga språket, lyckas man ändå inte terminologisera de omtalade orden. Specialister tenderar att i deras ställe använda antingen ordkombinationer – flerdelade sammansatta termer – eller nybildningar med tydlig ordbildningsmotivation, t.ex.: борона пружинная – fjäderharv (ŽŪŽ), плешина – kalfläck, bar plats (ŽŪŽ), промежуточная часть ботинка – sulans midja osv. Varför? Det finns flera orsaker. De viktigaste är sannolikt följande: 1) en stor del av det litauiska specialordförrådet består av ord med begränsad användning (dialektismer eller tillfälliga ord i talspråket); 2) många lexem av detta slag har oklar motivation och är associativa ord; 3) en del lånade begrepp som behöver benämnas har i andra språk antingen motsvarigheter med en annan motivation eller betecknas med internationella ord med etymologiskt eller ordbildningsmässigt tydlig motivation osv. Därutöver måste man beakta att ord ur folkspråkets specialordförråd möter inte bara extralingvistiska utan också lingvistiska hinder för terminologisering (se närmare 3.2). Å andra sidan saknar specialister inom olika vetenskapsområden, som arbetar med att ordna terminologin inom sina fält, mer exakt information om områdenas litauiska folkliga specialordförråd, eftersom vi bara har en alfabetisk ordbok över litauiska och saknar en ideografisk litauisk ordbok. Specialister inser i regel ändå att ett litauiskt ord bör föredras framför ett lånord eller en nybildning (särskilt en kalk) när den litauiska folkliga motsvarigheten är semantiskt och morfologiskt lämplig för att benämna begreppet. I terminologisk normeringspraxis är sådana fall dock relativt ovanliga. Oftare måste folkspråksordet ändå ändras (semantiskt eller morfologiskt) när det terminologiseras. I sådana fall uppstår oenighet i terminologikommissionerna, och den folkliga specialmotsvarigheten förlorar ofta. 3.2. Den franske lingvisten A. Darmsteter (A. Darmesteter), som V. Pizani⁵ hänvisar till, har urskilt två fall av polysemi: irradiativ polysemi (när ett ord får en ny betydelse som varje gång uppstår ur den ursprungliga betydelsen) och kedjepolysemi (varje ny betydelse ger upphov till en annan betydelse). Båda dessa fall av polysemi kan också iakttas i det litauiska folkliga ⁵ Пизани В. Этимология. – М., 1956, с. 149. 13 i det specialiserade ordförrådet, även om det här förekommer inte bara blandade fall (en betydelse är radiell, medan de andra är kedjeformade osv.), utan också vissa andra särdrag, t.ex.: avižė: 1) (Pg) ”höstanemon (Phlox paniculata)”; 2) (Dkš, LBŽ) ”giftigt engelskt rajgräs (Lolium temulentum)”; 3) (LBŽ) ”sandrör (Ammophila)”; 4) (Pl, Krč, Všk) ”en svamp som växer när havre sås”; 5) (Kp, Nm, Skd) ”en fyrvingad insekt; trollslända, slända (Libella)”; 6) (Vžns) ”en sådan fågel, gulsparv (Emberiza citrinella)”. Det är uppenbart att namnet på gulsparven avižė och namnet på trollsländan avižė varken härstammar från ordets växtbetydelser eller tvärtom. Å andra sidan finns det inte heller något etymologiskt samband mellan ordets zoologiska betydelser: gulsparven kallas avižė eftersom den är en övervintrande liten fågel som förr livnärde sig på havre om vintern (på marknader och i småstäder vid hästarnas foder eller i byar vid lador och halmstackar), medan namnet på trollsländan avižė troligen uppkom genom en likhet med ett prasslande ljud (”Avižės flyger prasslande”. J). Här har vi alltså inte semantisk divergens, utan brukshomonymi. När nya termer för olika vetenskapsområden skapas och folkliga beteckningar används måste man ta hänsyn till brukshomonymi, eftersom vilseledande semantiska associationer försvårar för nybildningar att slå rot och etablera sig i vetenskapsspråket. Mångtydiga folkliga beteckningar anger ofta besläktade begrepp och kan vara en viktig källa till kunskap om deras utveckling, t.ex. gurgždis: 1) (P, K, Mt) ”en växt i flockblommiga familjen (Chaerophyllum)”; 2) (P, Ak, K. Būg, C, R) ”skogskvanne (Angelica silvestris)”; 3) (Kv, Vdk, Slnt, J) ”äkta kvanne (Archangelica officinalis)”; 4) (J) ”libbsticka (Levisticum officinale)”; 5) (MŽ, Ls, Mit) ”kirskål (Aegopodium podagraria)”; 6) (TM) ”sprängört (Cicuta virosa)”; 7) (Užv) ”odört (Conium maculatum)”; ābrė: 1) (Krp, Žg, Jnš) ”ett stort tråg för att knåda bröd”; 2) (Ut, Sk) ”ett djupt tråg för att förvara mäsk”; 3) (Škn) ”ett tråg för att salta kött”; 4) (Jnš, Žg) ”en låda av brädor för att hacka rödbetor” osv. Mångtydigheten hos folkliga specialbeteckningar är i allmänhet inget stort hinder för deras terminologisering, eftersom de flesta ord av detta slag trots allt är entydiga eller har få betydelser. Betydligt större hinder är att orden är okända i standardspråket, att deras bruksmotivation är oklar osv. Det som kännetecknar det litauiska folkliga specialordförrådet är att de flesta ord däri (även tydliga avledningar) är jämförelsevis korta. Detta motsvarar väl terminernas krav. Å andra sidan är fonomorfologisk variation mycket typisk för litauiska ord av detta slag, och den bör betraktas som ett visst hinder för terminologisering, t.ex.: linārautis (Srv, Ps) || linārovis | linarovys (Vl, Kt, Lel, Skdt) | linarūtė (Šd, Sml, Ds) ”tid för linryckning”, klapātė (Srv, Pg, Krkn) | klebātė (Užp, Lel) | klabātė (Sv, Ds, Grv) | klebūtas (Ktk) ”en ojämnhet som uppstått när en lie hamrats”, kaužynė (Šv) || kauzarynė (Vvr, J) | kauzarija (Šts) | kauzurynė (Krkl) | kauzurynas (Krkl, Ggr) ”en dålig, tuvig äng” osv. 3.3. Hittills har det gått bäst att terminologisera folkliga växt- och djurnamn. Deras rika synonymik kan lätt användas för att beteckna överordnade begrepp- 14 goms gentims bei rūšims. Pavyzdžiui, Zoologijos terminų komisijos posėdžiuose (1980.I.15 ir 1980.II.6) svarstant lietuviškus drugių pavadinimus, nutarta žodžio drugys sinonimus peteliškė ir plaštakė panaudoti kai kurioms gentims bei rūšims pavadinti. Peteliškėmis nutarta vadinti didžiuosius naktinius drugius: Mormonia sponsa – ąžuolinė peteliškė, Catocala fraxini – mėlynsparnė peteliškė, C. nupta – paprastoji peteliškė, C. pacta – mažoji peteliškė, C. electa – pietinė peteliškė ir t.t. Plaštakėmis vadinama kita dieninių drugių gentis: Nymphalis xanthomeles L. – raudonjuostė plaštakė, N. polychloros L. – daugiaspalvė plaštakė ir kt. Inom botanik, medicin, veterinärmedicin och andra vetenskapsgrenar har folkliga beteckningar också länge framgångsrikt terminologiserats. Exempelvis betecknar ordet gelta i folkspråket varje sjuklig gulfärgning. Inom växtpatologisk och medicinsk terminologi har termen däremot mycket preciserade betydelser och många specifika benämningar, t.ex.: Beta virus 46 (Longisporus chenopodii) – betgulsot, Pisum virus 8 (Viciavirus chlorogenus) – ärtgulsot; Fragaria virus 1 (Plakidas) – jordgubbarnas bladkantgulsot; Hepatitis infectiosa – infektiös gulsot, Hepatitis salvarsanica – toxisk gulsot, Anaemia haemolytica – hemolytisk gulsot osv. Det är något svårare att använda folkliga beteckningar i modern polyteknisk terminologi, men vardagsspråkets ord lämpar sig även här i flera fall väl för att beteckna relativt specialiserade tekniska begrepp, t.ex.: мотовило – lenktuvai (på skördetröska) ŽŪŽ, стулка переднего колеса (велосипеда) – priekinė stebulė KŽ, наливная труба (автомобиля) – (automobilio) benzino bako kaklelis KŽ, tekinimo staklių arkliuko iltis LTE (arkliukas str.), боров – ulė, gulstinis dūmtraukis PolŽ osv. Det finns fortfarande många oanvända ord i folkspråkets ordförråd. De kan användas i olika terminologisystem för att beteckna specifika begrepp. Vid behov kan deras betydelse omformas något, den morfologiska formen ändras osv. Vi nämner några tiotal sådana folkliga ord (särskilt dialektala) som lämpar sig för terminologisering: asnis ”de längre håren på ett pälsdjur”, dagšlas ”slagg, fläck”, dykra ”ödemark, kal yta”, dognis || kopnia ”fläck, avvikande område inom en yta”, erčia ”tomrum”, ėška ”aptit”, gramantas ”klump”, gunklas ”förtjockning på en tråd eller ett rep”, perglyta ”uttunning på en tråd eller ett rep”, kėmuras ”knippe”, kėstes ”två hopfogade störar för att bära hö eller halm”, kukis ”1. en krok för att vända gödsel och lass; 2. ett verktyg för att tvinna fotbojor och rep”, naiva ”långvarig sjukdom”, minda ”torvmassa”, magnas || plova ”sumpig plats”, pėdžia ”1. stolpe som bär upp taket på en lada eller ett magasin; 2. stolpe till en brunnshävstång; 3. påle eller annat slags stöd”, peikšmas ”avdelning; mellanrum”, leliuškė ”mjukt kålhuvud”, taniai ”var”, saistas ”ett tänkbart ord”, riesmė ”en ugnsladdning”, sinkliai ”smått halmspill”, sintis ”andnöd, astma”, spirklas ”stöd, sträva”, speltė ”öppning ovanför ugnen”, sprunklis ”pinne för att spänna fast något”, šultis ”stapel”, šiošė ”skal”, šandrai ”avlagringar”, tumoras ”tumör”, stapas ”tvärgående bjälke”, kotmuo ”den tjocka änden av en kärve” osv. 6 Det latinska namnet anger i detta fall sjukdomsorsaken – ett virus. 15 4. Slutsatser 4.1. Litauisk folklig specialvokabulär är ett omfattande och tematiskt varierat lexikalt delsystem. Särskilt typiska för den är benämningar på växter och djur, geografisk miljö och naturfenomen, arbetsredskap, processer och arbetsmoment, hushållsföremål, maträtter, mått och mängder, släktskapsförhållanden m.m. Den folkliga specialvokabulären bör inte likställas med terminologi och benämnas folklig terminologi. 4.2. Den största delen av orden av denna typ är avledningar. Det finns mycket få sammansatta ord, och betydelseöverföring används nästan inte alls som ett sätt att skapa nybildningar. Tendensen till expressivitet är tydligare än tendensen till regelbundenhet i detta lexikala delsystem. Inga särskilda nomineringssätt har kunnat iakttas som typiska för enskilda områden eller tematiska grupper. Ett särdrag i skapandet av denna vokabulär, jämfört med andra språk, är användningen av benämningar på tamdjur och vilda djur för vissa abstrakta begrepp (t.ex. fel i arbetsutförandet). 4.3. Litauisk folklig specialvokabulär tillhör den passiva vokabulären. Den kännetecknas särskilt av fonomorfologisk variation och synonymi. Benämningar av denna typ uppvisar också semantisk divergens och ordbildningsmässig homonymi. Den semantiska motivationen bakom en del av orden av denna typ är redan svår att spåra, eftersom de är isolerade ord utan besläktade motsvarigheter i vårt språk. 4.4. Folklig specialvokabulär betraktas som den främsta källan till terminologi, även om dess betydelse för bildandet av termer inom olika vetenskapsområden fortlöpande minskar. Benämningar på växter och djur samt naturfenomen har lättast kunnat terminologiseras och har hittills terminologiserats i störst utsträckning. Terminologiseringen av ord av denna typ hindras inte bara av extralingvistiska utan även av vissa lingvistiska faktorer. UR LITAUISK FOLKLIG SPECIALVOKABULÄR Sammanfattning Folklig specialvokabulär får inte likställas med terminologisk vokabulär och benämnas folklig terminologi, eftersom största delen av denna vokabulär inte bara saknar terminologisk status utan inte heller används i det allmänna skriftspråket. Litauisk folklig specialvokabulär är ett omfattande och tematiskt varierat lexikalt delsystem. Särskilt typiska för den är benämningar på djur och växter, lokala geografiska och meteorologiska företeelser, arbetsprocesser, arbetsredskap, folkliga maträtter och kärl samt släktskapsbenämningar m.m. Största delen av sådana benämningar är avledda ord; det finns mycket få sammansatta ord bland dem. Ett utmärkande drag hos denna vokabulär är att benämningar på husdjur i folkligt språkbruk används för att beteckna vissa abstrakta arbetsbegrepp osv. Folklig specialvokabulär betraktas som den främsta källan till litauisk terminologisk vokabulär, men dess betydelse för vetenskapsspråket minskar gradvis. Hinder för terminologiseringen av denna vokabulär är bland annat dess fonomorfologiska variation, polysemi och associativitet. 16