Сопоставление фонологических систем литовского и русского языков

КАЛБŲ KONTAKTAI LIETUVOS TSR LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXIII (1983) KAZIMERAS GARŠVA JÄMFÖRELSE AV DE LITAUISKA OCH RYSKA SPRÅKENS FONOLOGISKA SYSTEM I denna artikel behandlas de viktigaste särdragen i de litauiska och ryska språkens fonologiska system: fonem (vokaler och konsonanter), prosodiska företeelser (stavelsestruktur, betoning) samt vissa varianter av fonem och prosodem och deras distribution. Jämförande studier av litauiska och ryska behövs för att utarbeta ett optimalt system för undervisning i det andra språket (att tillägna sig uttalet visar sig vara särskilt svårt i både ryska och litauiska). Därför har författaren till denna artikel försökt identifiera även vissa typer av interferens i det andra språket. Eftersom många elever uttalar ljud utifrån den artikulatoriska basen i sin modersmålsdialekt (jfr Garšva K. K., 1982), redovisas här också vissa uppgifter om litauiska dialekter som ligger nära det ryska språkets fonetik. 1. Vokaler. I det litauiska standardspråket kan man urskilja 10 vokalfonem: /iː i uː u eː oː e eː aː a/. Litauiska vokaler med låg och hög tungställning förekommer i samma position både långa och korta. Vissa författare hänför kvantitetsdraget till den suprasegmentella nivån, eftersom hela morfem karakteriseras av långhet (eller korthet). I litauiska ord av främmande ursprung förekommer också det perifera fonemet < ə >. Det perifera ljudet /e/ (som skiljer sig från det korta /e/) uttalas vanligen endast i betonade stavelser (och inte i alla främmande ord) av ett fåtal litauer. De fem starka fonemen i ryska /u y e o a/ motsvaras således av långa och korta litauiska vokaler av fyra typer: /i u o a/ (se tabell 1). Den ryska ljuden /e/ liknar i viss mån den litauiska diftongen /ie/. De främre litauiska fonemen /eː eː e/ saknar motsvarigheter i ryska (därför har den slavisktspråkiga befolkningen en benägenhet att uttala dem som ”е, э). I litauiska kan långa och korta vokaler skilja åt olika ord, jfr: tūko ”lurar på” — tūko ”var duglig”, siūsti ”sända” — siūsti ”rasa”, šóko ”hoppade”, ”dansade” — šōko ”chock”, mės ”vi” — mès ”kastar”, kąsti ”bita” — kàsti ”gräva”. I det ryska språkets fonologiska system finns denna opposition inte, och därför har elever stora svårigheter med att uttala vokallängd i det andra språket. 159 Tabell 1. Jämförelse av litauiskans och ryskans vok fonem Öppningsgrad Tungposition Främre Bakre lit. rys. lit. rys. Hög / i· /, / i / / и / / u· /, / u / / у / Mellan / e· / / е / / o· /, / ᴐ / / о / Låg / e· /, / e / / a· /, / a / / а / Anmärkning. I tabell 1 och 2 betyder lit. — litauiska, rus. — ryska. Fonem anges inom snedstreck / /, medan perifera ljud (som förekommer i ord av främmande ursprung och i ljudhärmande ord) anges inom parentes < >. En punkt till höger (ovanför) betecknar längd hos litauiska vokaler. I det litauiska standardspråket är vokaler i öppna stavelser långa eller korta, medan man i ryskan inte kan uttala vare sig långa eller korta vokaler i betonad position — man måste artikulera en ungefär halvlång vokal. I betonade diftongiska stavelser i det litauiska standardspråket är endast [a], [e] halvlånga. I dialekterna i östra och mellersta Litauen förlängs även andra korta vokaler till halvlånga under betoning. Ryskans betonade vokaler sammanfaller inte med litauiskans betonade vokaler (inte ens de halvlånga), jfr: lìpa ”klättrar” — липа; lìs ”det kommer att regna”: lỹs ”kommer att klättra”, ”kommer att magra” — лис, šùka ”vrider” — сука, lìpa ”river, slår”: lìpa ”läpp” — лупа, šòka ”chock” (ack.): šóka ”hoppar, kastar sig, dansar” — шока, dár ”ännu” — дар. I betonade stavelser i ryskt tal uttalar litauerna ofta långa vokaler som skiljer sig från motsvarande ryska ljud i tre avseenden: 1) kvaliteten (korta vokaler liknar de ryska ljuden mer), 2) något större varaktighet (jfr: bára ”skäller ut” — báра, šąla ”blir söt” — sáла) och 3) förekomsten av stavelseaccent (priėgaidė)¹. Enligt våra observationer är stavelseaccenten i långa slutstavelser cirkumflex, jfr: xo/ц’ў/, бед/ў/ (som kasij ”katter”, bėdų ”olyckors”). Det anses att ryska vokaler, till skillnad från litauiska, kännetecknas av en ospänd, slapp artikulation, vilket leder till deras diftongoida karaktär, dvs. en ”glidning” från en högre till en lägre tungställning (Михальченко В. Ю., 1976, с. 132; Йовайшис В., 1979, с. 30)². I de inledande skedena av studiet 1 Se avsnitt 4 i denna artikel för en närmare behandling av stavelseaccenter. 2 С. С. Высотский ansåg att ”glidning” också kännetecknar vokaler med mellanhög tungställning i det litauiska standardspråket, men i motsatt riktning (så att orden tévas ”far”, pokylis ”fest, bal” skulle uttalas som tė'vas, po'kylis). 160 Det är svårt för litauer att uttala ljuden ы, э, е i ryska, eftersom de två första saknas i många dialekter och i det litauiska standardspråket, medan diftongen ie inte har någon kort motsvarighet. Vokalen ы uttalas ofta som i (inte ens minimala par som быть — буть, мыл — мил och liknande skiljs åt). I stället för э kan man höra det litauiska ё. I de östlitauiska (östaukštaitiska) dialekterna uttalas ε efter konsonanten l (i stället för е), men detta ljud har högre tungläge och en mer framskjuten artikulation. I den nordpanevėžysiska dialekten är den öppnaste av de tre möjliga varianterna av ljudet ε mest likt ryskt э (jfr sáulės (šáulės) ”solar”, ar'ke₁l's' (arklys) ”häst”, matė (matái) ”du ser”); det är varianten ε₂. I obetonade stavelser i den nämnda dialekten och i širvintadialekten förekommer ibland ett ljud som liknar ы, jfr leki.ms | lɨki.ms (lėkimas) ”flykt”. I ryska är ljudet э en variant av е och ljudet ы en variant av и. I obetonade stavelser i det litauiska standardspråket skiljer man mellan alla 10 vokalfonem. Av de fem starka vokalfonemen i ryska skiljer man i obetonad ställning endast mellan tre: |u|, |y| och |a|. I första förbetonade stavelsen och i absolut ordinitial ställning realiseras fonemet |a| som det svaga fonemet |a| (i två varianter: [л] efter hårda konsonanter, [иᵉ] efter mjuka). I andra och tredje förbetonade stavelsen samt i alla efterbetonade stavelser förekommer det svaga fonemet |a₁|, som efter hårda konsonanter realiseras som varianten [ъ] och efter mjuka som varianten [ь]. Fonemen |a|, |o|, |e| reduceras kraftigt i obetonad ställning och skiljer inte åt minimala par som лиса — леса, чистота — частота, посетить — посвятить och liknande (Плакунова Т., 1974, с. 7). I litauiskt standardspråk är orden lipimas ”klättring, fastklistring” — liepimas ”befallning” — lėpimas ”hängande” — lepimas substantiv av verbet ”skämma bort” och liknande är inte homonymer. Vokalismsystemets stabilitet medför således teoretiskt att vokalfonemen i litauiskt standardspråk är mer informativa än de ryska vokalerna (Михальченко В. Ю., 1976, с. 131). I vissa östlitauiska dialekter (panevėžyska, širvintiska och i södra anikščiaiområdet) neutraliseras längdkontrasten i obetonad ställning: endast korta vokaler förekommer. Dessutom reduceras obetonat ie i panevėžyska till ie/i; i större delen av utėnadialekten (talen i ”žalinininkai”) reduceras obetonat o till ett halvlångt a. Dessa dialekter talas av omkring en femtedel av alla som talar litauiska. Med dessa dialekter som underlag är det något lättare att lära sig uttala ryska vokaler i första förbetonade stavelsen. Det är svårare för litauer att uttala ryska vokaler i andra och tredje förbetonade stavelser och i efterbetonade stavelser, eftersom litauiska dialekter endast uppvisar en grad av reduktion. I litauisktalande personers ryska tal uttalas obetonat |e| ofta som litauiskt |e|. Detta beror också på modersmålets morfologiska analogier: de ryska prefixen без-, не-, пере- motsvaras av de litauiska bė-, nė-, pér-; vokalerna |e| (ryska och litauiska) förekommer i vissa morfem med liknande form 11. 949 161 i språken (jfr делегат — delegātas, везти — vėžti, нести — nèšti och så vidare); ändelsen för presens och imperativ -те motsvaras av -те. 2. Konsonanter. I modern litauiska kan man urskilja 37 konsonantfonem: /p, p’ b b’ t d k k’ g g’ s s’ z z’ š š’ ž ž’ c c’ č č’ l l’ r r’ m m’ n n’ v v’ j dz dz’ dž dž’/. Därtill finns i litauiskt standardspråk 8 perifera fonem (<t’ d’ ff’ ch ch’ h h’>), som används i ord av främmande ursprung och i vissa ljudhärmande ord (Girdenis A., 1981, p. 115—126, 141—142)³. Även i ryska finns 37 konsonantfonem: /п п’ б б’ т т’ д д’ к к’ г г’ с с’ з з’ ш ж ч ч’ ф ф’ х х’ л л’ р р’ м м’ н н’ в в’ j ш’ ж’/. Man kan räkna 29 konsonantfonem som i huvudsak liknar varandra i de båda språken /p p’ b b’ t d k k’ g g’ s s’ z z’ š š’ ž c c’ č l l’ r r’ m m’ n n’ v v’ j/. Det hävdas att artikulationen av främre konsonanter i litauiska och ryska kännetecknas av olika tungspetsläge eller tungspetsaktivitet (Вайтке́вичюте В., 1973, с. 31; Плакунова Т., 1978, с. 45—47), även om konsonanterna i de jämförda språken överlag skiljer sig betydligt mindre åt än vokalerna. Litauiska saknar långa konsonanter /ш’ ж’/ och fullvärdiga fonem /м’ д’ ф ф’ х х’/ som förekommer i ryska. Ryska saknar fonemen /š’ ž’ c’ č dz dz’ dž dž’/. Ryska konsonanter med dorsal artikulation motsvaras i litauiska av apikala konsonanter. Tabell 2. Jämförelse mellan konsonantfonemen i litauiska och ryska (med avseende på dragen hårdhet/mjukhet och tonlöshet/tonande) Språk | Egenskap | Fonem | Antal Lit. | Hårdhet | /p b t d k g s z š ž c č <f ch h> l r m n v dz dž/ | 19 (22) Rus. | | /п б т д к г с з ш ж ц щ ф х л р м н в/ | 18 Rus. | Mjukhet | /п’ б’ т’ д’ к’ г’ с’ з’ | ч’ ф’ х’ | л’ р’ м’ н’ в’ j ш’ ж’/ | 19 Lit. | | /p’ b’ <t’ d’> k’ g’ s’ z’ š’ ž’ c’ č’ <f’ ch’ h’> l’ r’ m’ n’ v’ j dz’ dž’/ | Lit. | Tonlöshet | /p p’ t <t’> k k’ s s’ š š’ c c’ č č’ <f f’ ch ch’>/ | 13 (18) Rus. | | /п п’ т т’ к к’ с с’ ш ц ч’ ф ф’ х х’ щ’/ | 16 Rus. | Tonande | /б б’ д д’ г г’ з з’ ж | ж’ | л л’ р р’ м м’ н н’ в в’/ | 21 Lit. | | /b b’ d <d’> g g’ z z’ ž ž’ | <h h’> | dz dz’ | l l’ r r’ m m’ n n’ v v’ j dž dž’/ | 24 (27) Det största antalet konsonantfonem i litauiska och ryska skiljs åt genom dragen hårdhet–mjukhet och tonlöshet–tonande (se tabell 2). I neutraliseringspositionen förekommer hårda och tonlösa konsonanter 8Hittills har man i litauiskt standardspråk vanligtvis urskilt 45 konsonantfonem (inklusive perifera konsonanter). 162 Därför kan de betraktas som oppositionens omarkerade medlemmar, medan mjuka och tonande konsonanter är markerade (jfr Girdenis A., 1981, p. 100—101). Fonemgrupper som är belägna antingen inom en och samma stavelse eller i två stavelser assimileras med avseende på mjukhet och tonande, jfr: s’ir-s’ ti / ”bli arg”, естес’-т’венный), varför dragen mjukhet och tonande i litauiskan (Girdenis A., 1981, p. 168—170), och delvis även i ryskan (Степанов Ю. С., 1975, с. 98—101), skulle kunna hänföras till den suprasegmentella nivån. I de språk som jämförs skiljer hårda och mjuka, tonlösa och tonande konsonanter mellan ord, jfr: gražùs ”vacker” — ackusativ plural gražiùs, tómnyj — tė́mnyj; pùti ”böja, piska” — bùti ”vara”, пал — бал. Jämfört med litterär litauiska är konsonanternas mjukhet mer självständig i ryskan: 1) där står hårda och mjuka konsonanter i opposition inte bara framför vokaler utan också i ordslut; 2) denna opposition förekommer inte bara framför bakre vokaler utan också framför den främre vokalen /и/; 3) konsonantgrupper i ryskan assimileras inte lika konsekvent med avseende på hårdhet–mjukhet. I litauiskan mjukas konsonantgrupper framför främre vokaler fullständigt (enligt denna regel uttalar många litauer även ryska konsonantkombinationer). I ryskan mjukas endast konsonanter som står omedelbart framför /е/, /и/. Enligt vissa forskare uppnås full mjukhet hos en konsonant som föregår en mjuk konsonant mer sällan; oftast förekommer ”halvmjukhet”, jfr: жён’щ’ина (Пирогова Н. К., 1970, с. 33). Om den andra konsonanten kan bli hård när ordet böjs eller förändras, är den assimilatoriska mjukningen av denna konsonant fakultativ: в бить’е и в бить’ё, eftersom formen битва finns (men с’в’ет osv.). Konsonanten н framför mjuka dentala konsonanter är oftast mjuk, medan р tvärtom är hård: бей’зин, Ин’дия, семан’тика, men парт’ия, бр’ен (lit. párt’ija, ór’d’inas). Mjukheten hos en konsonant efter л överförs inte till л: бъполн’ия, мълния. Således är kombinationer av inte bara hårda eller mjuka konsonanter utan också av hård och mjuk, eller mjuk och hård konsonant möjliga i ryskan (i det senare fallet, liksom i ordslut efter en mjuk konsonant, används mjukhetstecknet ь, jfr: культ’ура, брат’ь). I ryskan är de sibilanta konsonanterna /ж/, /ш/, /ч/ alltid hårda, medan /ч’/ och /ш’/ är mjuka. I litauiskan kan dessa konsonanter vara både hårda och mjuka. Litauer bildar ofta motsvarande hårda eller mjuka par även i ryskan. I ryskt uttal uttalas de mjuka /т’/, /д’/ med viss affrikation, vilket inte förekommer i litterär litauiska eller i många litauiska dialekter. Ett sådant uttal förekommer endast i dzūkiska (sydaukštaitiska och vilniusiska) dialekten, som gränsar till de belarusiska och polska språkområdena. Litauiska dzūker <t’>, <d’> uttalar dem som /c’/, /dz’/: cik (tik) ”bara”, dzieną (dieną) ”dag” (ackusativ). Отмечается, что в русском языке не только /т’/, /д’/ (ср. Йовайшас В., 1979, с. 30), но и все другие согласные (особенно губные и переднеязычные 11* 163 klusilerna / n’ б’ в’ / m.fl.) mjukas framför främre vokaler betydligt mer än motsvarande litauiska konsonanter (Михальченко В.Ю., 1976, с. 133; Плакунова Т., 1978, с. 47). Åtta par av tonlösa och tonande konsonantfonem (/ p – b, p’ – b’, t – d, k – g, k’ – g’, s – z, s’ – z’, š – ž /) finns både i litauiskan och i ryskan. Dessutom finns paren / š’ – ž’, c – dz, c’ – dz’, č – dž, č’ – dž’ / i litauiskan, och / m’ – d’, ш’ – ж’, ф – б, ф’ – б’ / i ryskan. I båda språken är konsonanterna / l l’ p p’ m m’ n n’ j / (i litauiskan även / v v’ dz dz’ dž dž’ /) enbart tonande, medan / ц ц’ х х’ / (i litauiskan även / c c’ č č’ /) är tonlösa. Ljuden [ff’] och [v v’] kan i litauiskan inte ens fonetiskt bilda par med avseende på tonlöshet–tonande: i slutet av en sluten litauisk stavelse (eller ett ord) förekommer inte f, ch, v. Alla konsonanter framför vokaler samt tonlösa konsonanter framför tonlösa och tonande framför tonande förblir oförändrade i båda språken. Parade tonlösa konsonanter blir tonande framför tonande, parade tonande konsonanter blir tonlösa framför tonlösa konsonanter och i ordslut, jfr: bëga ”springer” — 3:e person futurum bė[k]s, skazīt — ska[c]ka; kìrpti ”skära, klippa” — presens particip kìr[b]damas, pro-cīt — pro[ž’]ba; imperativ bėk, rasskā[c]. På samma sätt omfattar assimilatorisk avtoning eller toning även konsonanter vid gränsen mellan två ord. Bland de konsonanter som inte bildar par med avseende på tonlöshet–tonande kan i ryskan endast ч assimilera de föregående konsonanterna (с, з); i litauiskt tal övergår s framför š till š och z framför dž till ž: ”iš[ui’]č]erpatь ”uttömma”, vo[ui’]ik ”kusk”, anksti ”tidigt” — ank[š]čiau ”tidigare”, pavyzdys ”exempel” — genitiv plural pavy[ž]džių. I ryskt tal utelämnas vanligtvis den andra konsonanten i kombinationerna здн, стл, стн, ств, стск, jfr: праздник ”högtid”, марксистский ”marxistisk” osv. Sådana kombinationer förekommer inte i litauiskan. I kombinationerna жж och зж (сж), зш och сш uttalas den andra konsonanten lång: жжёт ”bränner”, и шапки ”ur mössan”. Sådana kombinationer finns inte heller i litauiskan. Av morfologiska skäl uppstår i litauiskan ouppfångbara kombinationer gk, dt, td, sš, šš, sž, žš, žž, šž, sz: i dem assimileras, liksom i de nämnda ryska kombinationerna, även den första konsonanten av den andra, men i traditionellt uttal utelämnas den utan att den andra konsonanten förlängs, jfr: užsienis (užsienis) ”utland”, pužalis (pužalis) ”halvrå” osv. Dubbla konsonanter används inte i litauiskan ens i lånord, jfr: okupacija ”ockupation”, milijonas ”miljon”, grammati-ka ”grammatik”, tona ”ton”, aparatas ”apparat”, Rusija ”Ryssland”. Därför uttalar litauer ofta en enda konsonant i motsvarande ryska ord. Såväl i ryskt som i litauiskt tal uttalas vanligtvis j i början av ord och efter vokaler framför ие, ie, jfr: (j)eštь, (j)ieškóti ”söka”, po(j)ėla, pa(j)-ieškóti ”söka upp”. I ryskan uttalas j även efter skiljetecknen ъ och ь: съел, воскресенье. 164 3. Kombinationer av vokaler och konsonanter. Stavelsen. Stavelserna i litauiska och ryska består av centrala element – vokaler – och perifera element – konsonanter. Stavelser delas in i öppna (som slutar på en vokal) och slutna (som slutar på en konsonant), betonade och obetonade. I det litauiska standardspråket kan såväl betonade som obetonade stavelser vara långa (bestå av långa vokaler eller diftonger) och korta (bestå av korta vokaler). I ryska finns det till och med fonetiskt bara en typ av stavelser: längre under betoning och korta (reducerade) i obetonad position. I obetonade ändelser är kombinationer av vokaler och sonanter också vanligare, dvs. ett slags diftonger. Med avseende på antalet stavelser kan litauiska och ryska ord delas in i enstaviga och flerstaviga. Tvåstaviga, trestaviga och enstaviga ord är vanligast. Oavledda ord är vanligen en-, två-, tre- eller fyrstaviga, medan avledda ord kan vara allt från två- till tio- eller elvastaviga: jfr de längsta orden са-мо-о-про-ки-ды-ва-ю-ща-я-ся, pe-be-sve-ti-mo-te-riau-da-vo-me ”vi hade inte längre motarbetat varandra”. I ryska bildas stavelser av en vokal eller av en vokal och en konsonant. I en litauisk stavelse förekommer dessutom kombinationer av två vokaler (till vilka även konsonanter kan fogas). De längsta stavelserna i litauiska och ryska består av en vokal och sex konsonanter, jfr: spriñks ”kommer att kvävas”, всплеск. I litauiska urskiljs tre typer av diftonger: ”sammanflytande” ie, uo, ”sammansatta” ai, au, ei, ui, eu, oi, ou (de tre sistnämnda förekommer endast i ord av främmande ursprung) och ”blandade” a, e, i, u+l, m, n, r: al, am, an, ar; el, em, en, er; il, im, in, ir; ul, um, un, ur. Alla dessa diftongkombinationer kan betraktas som tvåfonemiga, eftersom: 1) båda komponenterna kan ersättas av andra fonem (jfr: veistas ”utspädd” (i betydelsen ”sort, ras”) — vaistas ”medicin”, verštas ”som roteras”); 2) framför vokaler delas diftonger mellan två stavelser (gér-ti ”dricka” — 3:e person singularis presens gé-ria, gù-ti ”kränka, driva” — gù-ja); 3) sett till språkets struktur och accentuering likställs kombinationer av två vokaler med otvetydigt tvåfonemiga kombinationer av en vokal och en sonant. I ryska finns särskilda motsvarigheter till de litauiska diftongerna ай, ой, уй, ал, ам, ан, ар, ил, им, ин, ир, ул, ум, ун, ур, jfr: дай, стойте, дуй, спал, лампа, так, ударный, сильный, стоим, один, мир, стул, разум, скакун, Курск. I ryska förekommer ljudkombinationen [ей] (jfr воробей), som saknas i litauiska (där finns ei). Stavelserna i litauiska och ryska består av två grupper av konsonanter: en initial och en final, eller en explosiv och en implosiv. I de initiala och finala konsonantgrupperna i litauiska kan det finnas upp till tre konsonanter, medan det i ryska kan finnas upp till fyra. Finala konsonantkombinationer i litauiska kan i många fall betraktas som spegelbilder av initiala kombinationer. I de finala grupperna bevaras samma fonemrelationer, även om de förekommer i diametralt 165 motsatt ordning. Exempelvis, om den initiala gruppen innehåller kombinationen skl-, förekommer i final position kombinationen -lks: sklis-ti ”sprida sig” — vilks ”kommer att släpa” osv. (Girdenis A., 1981, p. 79—81). Till skillnad från litauiska förekommer många kombinationer i ryskans ordslut i samma ordningsföljd som i början, jfr: снег — песнь, Псков — Прокопск osv. (även om många initiala grupper inte är belagda i stavelseslut, och omvänt). Bland initiala konsonantkombinationer i det litauiska ordförrådet är pr-, sk-, tr-, gr-, pl-, kr-, kl-, st- de vanligaste (Strimaitienė M., 1981, p. 93). I konsonantkombinationer kan sonanterna / lmnɲv / endast stå omedelbart före vokaler. De övriga konsonanterna delas in i två underklasser: sådana som endast förekommer som första led i kombinationer (/ s š z ž /) och sådana som kan inta båda de nämnda positionerna (/ k p t g b d /). De längsta initiala kombinationerna i litauiska är alltid av typen str- (Girdenis A., 1981, p. 76—77). Även initiala ryska konsonantkombinationer kännetecknas av en bestämd ordningsföljd (Ломтев Т. П., 1972, с. 203—212). Klassificeringen av kombinationer av konsonantfonem i början av ord framför vokaler i litauiska och ryska kan schematiskt framställas på följande sätt: I ryska kan alla konsonanter som anges i schemat ingå i kombinationer (även om långt ifrån alla kan kombineras med varandra). Konsonanter som betecknas med latinska bokstäver och skiljs åt med en streckad linje bildar kombinationer i både litauiska och ryska; konsonanter som betecknas med ryska bokstäver förekommer endast i ryska kombinationer. Fonemet / в / i den fjärde kolumnen bildar två- och treledade kombinationer med vissa konsonanter i den tredje, andra och första kolumnen, jfr: все, втереть, влить; взбить, вклеить; встреча, взгляд osv. Konsonantkombinationer bildas aldrig i omvänd ordningsföljd, dvs. i riktningen från den första kolumnen till den fjärde. Denna ordningsföljd för konsonantkombinationer (föreslagen av A. Girdenis för litauiska) avspeglar enligt vår mening verkligheten tydligare. Än i dag beskrivs ryskans tre- och fyrledade kombinationer som kombinationer bestående av två eller tre tvåledade kombinationer. Den andra av dessa har en initial konsonant som är identisk med den första tvåledade kombinationens finala konsonant, och den tredje har en initial konsonant som är identisk med ko- 166 …ne i det andra klustret, t.ex.: st+mp'=cmp; фс+сх+хр=фсхр (всхр) (Ломтев Т. П., 1972, с. 212—221; Русская грамматика, 1980, с. 56, 65). Jämfört med litauiskan deltar dubbelt så många fonem i bildandet av konsonantkluster i ryskan. I den initiala konsonantgruppen i ett ryskt ord kan före vokalerna även / к м г д с ш ч х / förekomma (med de två sistnämnda bildas litauiska kluster över huvud taget inte); som andra led i kluster används / ч ч ф х / (som inte heller förekommer i litauiska kluster) och sonoranterna / л м н р /, vilka litauer använder endast omedelbart före vokaler. Till följd av en annan morfologisk struktur är även ett fjärde led i klustret möjligt i ryskan — konsonanten / в /). Därför förekommer i början av ord i ryskan omkring 100 tvåledade konsonantkluster, medan litauiskan har 39 (omkring 35 av dem finns också i ryskan). I båda språken finns begränsningar i konsonanternas kombinerbarhet vad gäller tonlöshet–tonande och hårdhet–mjukhet, liksom artikulationsställe. I mitten av ett ord mellan två vokaler (i intervokalisk position) är det enklaste en enfonemig konsonantsegment, som i litauiska och ryska bildar en stavelse tillsammans med den vokal som följer efter konsonanten: va-sa-ra ”sommar”, po-ho-ro-нато. I intervokala kluster med två eller fler konsonanter är det svårt att fastställa stavelsegränsen utifrån uttalet, och frågan avgörs i viss mån beroende på forskarens synsätt. I litauiska konsonantkluster skulle stavelsegränsen kunna dras där den största delen av det inre klustret börjar, vars struktur sammanfaller med motsvarande kluster i ordinitial ställning: gu-drūs ”klok”, alk-snis ”al”, čirk-šti ”kvittra” (Girdенis A., 1981, p. 84—87). Även beträffande stavelseindelningen i ryska finns flera olika ståndpunkter (Р. И. Аванесова, Л. В. Щербы, Л. В. Бондарко m.fl.). Enligt resultaten av Л. В. Бондаркоѕ artikulatorisk-akustiska undersökning delas varje ryskt yttrande upp i en kedja av öppna stavelser, oberoende av de kombinerade konsonanternas egenskaper och betoningens placering (jfr Русский язык, 1979, с. 312). 4. Prosodem. Förutom enheter på segmentnivå — fonem (vokaler och konsonanter) — finns i litauiska och ryska enheter på icke-segmentnivå — prosodem (betoning, intonation; endast litauiskan kännetecknas av stavelseaccenter). Prosodem sträcker sig över större enheter än fonem: stavelseaccenter kännetecknar morfemet, betoning ordet och intonation satsen. Med betoning avses att en stavelse framhävs i en ordkedja. Det bör noteras att litauiskans faktiska företeelser beaktas i otillräcklig utsträckning i ryskspråkiga forskares arbeten. Exempelvis hävdas det till och med i en lärobok i ryska för litauer (Лауринавичене М., Хмеляускене Г., 1978, с. 5, 19) att litauiskan har ”musikalisk” betoning och saknar reduktion av obetonade vokaler, trots att modern forskning visar att den litauiska beto- 167 рение считается динамическим (ср. Laigonaitė A., 1978, p. 6). Количественная и даже качественная редукция некоторых безударных гласных существует в восточнолитовских диалектах (Zinkevičius Z., 1978, p. 49—75); элементы редукции присущи и безударным долгим гласным современного литовского литературного языка (Урбелене Я., 1967, с. 16—17). Litauisk betoning kännetecknas av intensitet och varaktighet. Betoningen i modern ryska är kvantitativ-dynamisk: vokalen i den betonade stavelsen, till skillnad från obetonade vokaler, framhävs genom ett mer spänt uttal och större varaktighet och låter därför tydligare (Русская грамматика, 1980, с. 90). Betoningen i litauiska och ryska är rörlig (fri): den är inte knuten till någon bestämd stavelse i ordet eller till något bestämt morfem (betoningens placering bestäms dock av morfemets accentuella egenskaper och den accentueringsparadigm som kännetecknar det). Den rörliga ordaccenten har två huvudfunktioner — en kulminativ (kontrastiv) funktion i syntagmatiken och en distinktiv (identifierande) funktion i paradigmatiken: den anger antalet självständiga ord eller andra betydelsebärande enheter i ett yttrandeavsnitt och underlättar igenkänning eller åtskillnad mellan olika ord och former av samma ord som sammanfaller fonemiskt. Tabell 3. Accentuationsscheman i litauiska och ryska Nr | Antal stavelser | Accentuationsschema | Exempel: litauiska | ryska 1 | II | ´ ´ | kūria — kurià | стоит — сто́ит 2 | III | ´ ´ — | pārāšo — parāšo | до́роги — дороги́ 3 | „ | ´ — ´ | užrašai — užrašai | бе́регу — берегу́ 4 | „ | — ´ ´ | pašaukti — pašaukti | обма́ну — обману́ 5 | IV | ´ — — ´ | pastebima — pastebimà | 6 | „ | — ´ ´ — | garsiákalbis — garsiakalbis | 7 | „ | — ´ — ´ | suprantama — suprantamà | профессо́ра — профессора́ 8 | „ | — — ´ ´ | geraširdė — geraširdė | переме́ним — перемени́м 9 | V | — ´ — — ´ | nesuariama — nesuariamà | 10 | „ | — — ´ — ´ | nesuprantama — nesuprantamà | 11 | „ | — — — ´ ´ | nesubjektyviai — nesubjektyviai | нераздели́м — нераздели́м Anmärkning. Tecknet „´“ betecknar ordets betonade stavelse, och tecknet „—“ betecknar en obetonad stavelse. På grund av betoningens rörlighet kan kvasihomonymer stå i opposition till varandra genom olika accentuationsscheman (se tabell 3). Accentueringsschemana i litauiska och ryska sammanfaller inte helt. Dessutom förekommer färre accentueringsscheman i ryska. 168 I de jämförda språken förekommer en opposition beträffande betoningsposition i ord från två till sju stavelser: i två- och sjustaviga ord finns en enda opposition i fråga om betoningsposition, i tre-, fem- och sexstaviga ord finns tre, och i fyrastaviga ord fyra. Alla möjliga kombinationer av betonade och obetonade stavelser förekommer endast i två- och trestaviga ord. I ord med fem till sju stavelser, bildade med hjälp av obetonade suffix, kan de fyra sista stavelserna betonas, varigenom fyrastaviga ords betoningmönster delvis upprepas. Enstaviga prepositioner och konjunktioner i de jämförda språken fungerar som proklitikor, partiklar oftast som enklitikor: ir, tų — u, ty; kodėl gi — почему же. Till skillnad från ryskan kan enstaviga prepositioner och partikeln не i litauiskan inte dra till sig ett innehållsords betoning: по два — po du, не был — nebuvo. Ord med svag betoning förekommer uppenbarligen i talflödet inte bara i ryskan utan även i litauiskan: прое́хали м^ы^мо до́ма „pravažiavo prō namą“, éjo p(a)skui tėvą „шли за отцом“. I sammansatta ord i båda språken förekommer även bitryck, vid sidan av huvudbetoningen. I litauiskan kan det uppträda i ord med fyra och sju stavelser, i ryskan i ord med fem eller fler stavelser, jfr.: Grìškab^ūd^is, kėturiased^ė^šimt „сорок“, h^id^rom^eteorologija „гидрометеорология“; b^o^dоснабжение, самол^ё^тостроение. När det finns två betoningar står bitrycket i ryskan närmare ordets början, medan det i litauiskan kan ligga även i slutet av ordet på långa stavelser. Jämfört med litauiskan är ordklassernas accentuering betydligt mer varierad i ryskan. Exempelvis förekommer i paradigmen för substantiv i den ryska standardspråkliga varieteten 10 olika betoningmönster (paradigm), medan det i litauiskan huvudsakligen finns 4; i böjningen av primära verb förekommer 9 betoningmönster i ryskan, men endast 3 i litauiskan (Федянина Н. А., 1976, с. 30–34, 195–200; Laigonaitė A., 1978, p. 35–41, 71–75). Även etymologiskt gemensamma ord i litauiskan och ryskan skiljer sig åt i fråga om accentuering. Exempelvis har orden книга, берёза, болото i ryskan samma betoningmönster (fast betoning på stammen i alla former i deklinationsparadigmet); de litauiska motsvarigheterna har rörliga betoningmönster, och dessutom olika sådana: knygà — enligt det andra paradigmet, béržas — enligt det tredje, balà — enligt det fjärde. Därför är rysk accentologi ett mycket komplicerat och svårstuderat ämne för en litauer, och litauisk litterär accentologi än mer så för en ryss. I de jämförda språken sammanfaller endast ett betoningmönster helt (men det är det vanligaste i ryskan): fast betoning på stammen i alla nominalformer och på stammen i verbens presens- och preteritumformer (АА). I litauiskan motsvaras detta mönster av den första accentueringsparadigmen för substantiv och adjektiv samt den första verbgruppen. Exempelvis accentueras orden бу́ква и brólis „брат“, делать и augti „расти“ enligt detta mönster. Av de ryska betoningmönstren för substantiv och adjektiv är АВ (ord av typen город) närmast det fjärde accentueringsparadigmet i litauiskan (jfr. gárdas „загородка, стойло“): 169 endast betoningen i instrumentalis och lokativ singular skiljer sig (i ryskan ligger betoningen på stammen, i litauiskan på ändelsen). För verb i båda språken ligger det ryska mönstret АВ närmast (jfr. лечь) liksom den tredje accentueringsgruppen i litauiskan (jfr. virti „варить“; pluralformen i preteritum skiljer sig åt), samt mönstret СС (jfr. снимать) och den andra accentueringsgruppen (jfr. kirpti „резать“) — i de sistnämnda mönstren sammanfaller inte andra person singularis presens med maskulinum singularis preteritum. På litauiskans långa (och vanligen betonade) stavelser finns en opposition mellan två stavelseaccenter: akut (´) och cirkumflex (~), vilka inte är karakteristiska för ryskan. Med stavelseaccent avses ett sätt att uttala ett långt stavelsebildande ljud som bidrar till att särskilja ord. Beroende på det stavelsebildande ljudet finns i litauiskan tre fonetiska varianter av stavelseaccenter: 1) på långa vokaler och på de ”sammanflytande” diftongerna ie, uo; 2) på diftongerna ui och i, i+l, m, n, r och 3) på diftongerna ai, au, ei och a, e+l, m, n, r. Oppositionen mellan stavelseaccenterna skiljs tydligast åt (ungefär som betoningspositionen) i den tredje positionen, jfr.: d.í.sta „отстывает“ — aí.šta „светает“, mė.rkti „закрывать“ (глаза) — mẽr.kti „мочить“. Det som mest liknar akut i tredje positionen är rysk betoning på sekundära ”diftonger”. Enligt preliminära uppgifter uttalas den betonade litauiska vokalen /а/ i paren dár „ещё“ och dàr, ár.tija и армия, jämfört med samma ryska vokal, något längre, mindre spänd och mer främre, och intensiteten fördelar sig annorlunda inom stavelsen4. I litauiska och ryska satser skiljer man mellan tre grundintonationer: deklarativ, frågande och uppmanande; deras särskiljande drag är grundton, klangfärg, intensitet och ljudens varaktighet. Jämfört med betoning och stavelseaccenter är litauiska intonationer mindre utforskade. Det har noterats att deklarativ intonation ibland ersätts av en kvasifrågande intonation hos vissa individer (Плакунова Т., 1974, с. 11). Detta är inte normen i litauiskan och ryskan: en sådan ersättning betingas av sociala faktorer och situationen. Bland möjliga intonationsskillnader mellan de två språken kan nämnas att pauser i ryska satser görs något oftare än i litauiska satser. 5. Slutsats. En undersökning av litauiskans och ryskans fonologiska system gör det möjligt att jämföra samtliga fonem samt alfabeten i dessa språk (det senare är relevant i utbildningens allra första skede) (se tabell 4). I litauiskans standardspråk räknar man 54 ljud, medan motsvarande antal i ryskans standardspråk är 41 (om ljudkombinationer inte räknas med). Av litauiskans 40 ljud ([b b’ c c’ č č’ d<d’ f f’ h h’ ch ch’>g g’ k k’ l l’ m m’ n n’ p p’ r r’ s s’ š š’ t<t’>v v’ z z’ ž ž’]) liknar 34 ljud i ryskan [б б’ ц ч’ д д’ 4 Dessa egenskaper bör, liksom de finare skillnaderna mellan litauiska och ryska vokaler, konsonanter (särskilt palataliserade), betoningar och intonationer, prövas experimentellt. 170 Tabell 4. Jämförelse av litauiskans och ryskans fonologiska system och alfabet Litauiska Ryska Motsvarighet bokstav fonem fonem bokstav A a | a· | | a | | а | A a | A ą „ „ „ „ B b | b | | b’ | | б | | б’ | Б б | C c | c | | c’ | | ц | — Ц ц | Č č | č | | č’ | — | ч’ | Ч ч | D d | d | 〈d’〉 | д | | д’ | Д д | E e | e· | | e | (a’) 〈Я я〉 | Ę ę „ — „ „ Ė ė e· — (э) Э э | F f 〈f〉 〈f’〉 | ф | | ф’ | Ф ф + G g | g | | g’ | | г | | г’ | Г г + H h 〈h〉 〈h’〉 — — — — I i | i· | | i | | и | · И и | Į į „ — „ „ Y y „ — „ „ J j — | j’ | (й) Й й | K k | k | | k’ | | к | | к’ | К к + L l | l | | l’ | | л | | л’ | Л л + M m | m | | m’ | | м | | м’ | М м + N n | n | | n’ | | н | | н’ | Н н + O o | o· | 〈o〉 | о | О о | P p | p | | p’ | | п | | п’ | П п + R r | r | | r’ | | р | | р’ | Р р + S s | s | | s’ | | с | | с’ | С с + Š š | š | | š’ | | ш | Ш ш | T t | t | 〈t’〉 | т | | т’ | Т т | U u | u | — | y | У у | Ų ų | u· | „ „ | Ū ū „ „ „ | V v | v | | v’ | | в | | в’ | В в | Z z | z | | z’ | | з | | з’ | З з + Ž ž | ž | | ž’ | | ж | — Ж ж | CH ch 〈ch〉 〈ch’〉 | х | | х’ | Х х + Anmärkning. Tre slags motsvarigheter urskiljs: fullständig (+), partiell (|) och avsaknad av det aktuella fonemet (—). 171 x x’ ə ə’ k k’ l l’ m m’ n n’ p p’ c c’ u m m’ в в’ з з’ ж; de 11 vokalljuden i litauiskan / aː a eː e iː i oː o uː u / motsvaras fonetiskt endast delvis av 5 ljud i ryskan / a <э> u o y /. För de 28 litauiska fonemen / b b’ c c’ d g g’ k k’ l l’ m m’ n n’ p r r’ s s’ t v v’ z z’ ž / finns motsvarigheter i ryskan. För vokalfonemen / i u o a / är motsvarigheterna endast partiella (de skiljer sig något fonetiskt), medan fonemen / i eː u o c’ č š’ ž’ / saknar ekvivalenter. Vad gäller litauisk och rysk skrift sammanfaller, av det litauiska alfabetets 64 versaler och gemener, 3 med ryska bokstäver beträffande ljudmotsvarighet och handskriven form; 18 bokstäver i båda språken har samma form men betecknar olika ljud, osv. (se Vanagaitė I., 1978, s. 19—21). Исследование русской речи студентов показало (Меркене Н. А., 1981, с. 87—90), что 59% всех ошибок произношения составляет неверное произношение безударного / e /, примерно 57 — ошибки по глухости—звонкости согласных, 29 — ошибки по твердости—мягкости согласных, 20 — безударные / o / и 9% — произношение двойных согласных. В русской речи литовцев-школьников больше всего ошибок встречается в произношении безударных гласных и твердых—мягких согласных (Neseckienė I., 1980, с. 75). Большинство перечисленных ошибок возникает из-за несовпадения звуков литовского и русского языков и несовпадения в русском языке правописания с произношением. В связи с приближением произношения к письму на протяжении последних десятилетий оформилось новомосковское произношение. Наряду с нейтральным и разговорным стилями русского языка существует книжный (высокий) стиль, который характеризуется ослабленной редукцией безударных гласных и т. п. Särskilt svåra för talare är ord vars betydelse sammanfaller i litauiskan och ryskan, medan formen delvis skiljer sig åt. Det kan röra sig om internationella ord (literatūra — литература, autobusas — автобус, alfabetas — алфавит, himnas — гимн, technikumas — техникум), geografiska namn (Rumunija — Румыния, Austrija — Австрия, Arābija — Аравия, Bukareštas — Бухарест, Olandija — Голландия), litterära ord som har gemensamt ursprung eller är lånord (knyga, вин. п. knygą — книга, blynas — блин, bėda — беда) och dialektala barbarismer (bliūdas ”skål” — блюдо). I sådana ord uttalas vokalerna, konsonanterna och ordaccenten i det andra språket ofta på samma sätt som i modersmålet. I ortnamn anpassas inte bara ordaccenten och de motsvarande fonemernas kvalitet efter modersmålets mönster, utan också deras kvantitet, stavelseaccenter, mjukhet eller hårdhet osv., jfr: Panevėžys ”Панявежис”, Kaunas ”Каунас” (det skiljer sig från kaūnas ”kämpar”), Šir’vintos ”Ширвинтос”. Utifrån jämförelsen av litauiskans och ryskans fonologiska system kan man också göra några iakttagelser om transkription från litauiska till ryska. Vokalen / e / i litauiska egennamn återges fortfarande ofta som / e /, ie som ие, trots att det med fog krävs att de transkriberas med de ryska bokstäverna я, е (jfr Ul’njadis K., 1981, s. 28—32). 172 Den litauiska vokalen /e/ och diftongen ei i början av ord och efter vokaler skulle med fördel kunna transkriberas inte som э, эй, utan som э, ай (på samma sätt som efter konsonanter, eftersom fonemkvaliteten i det litauiska standardspråket inte beror på positionen). Vokalen /ė/ kan i alla positioner återges som ryska /е/ eller э: э liknar /ė/ mindre (även om den används i stället för /ė/ i östlitauiska dialekter), men då blandas litauiska /ė/ inte ihop med ie. Båda dessa ljud kan skilja mellan ord: kėlė ”lyfte” – kielė ”sädesärla” (jfr Garšva K., Trifonovas J., 1977, p. 30–31). Vid återgivning av de litauiska kombinationerna ja, ju används de ryska bokstäverna я, ю, därför borde kombinationen jo transkriberas med det befintliga ryska tecknet ё. T.ex., om Janina transkriberas Янина (inte Йанина), Juozas – Юозас (inte Йуозас), är det också lämpligt att skriva Jōnas, Nijolė som Ёнас, Ниёле́ (och inte Йонас, Нийоле)⁵. СПИСОК ЛИТЕРАТУРЫ Вайткавичюте В. Некоторые артикуляционные различия звуков литовского и русского языков. – Tarybinė mokykla, 1973, Nr. 3. Ванагайте Н. Формирование первоначальных навыков орфографии. – Русский язык в школе, 1978, № 5. Гаршва К. Развитие двуязычия в Литовской ССР. – Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai, A serija, 1982, t. 3. Йовайшас В. Об орфоэпическом минимуме для школ с литовским языком обучения. – В кн.: Вопросы обучения русскому языку в средней школе. Каунас, 1979. Лауринавичене М., Хмеляускене Г. Грамматика русского языка (IX–X кл.). – Каунас, 1981. Ломтев Т. П. Фонология современного русского языка. – М., 1972. Меркене Н. А. Проблема функционирования русского языка в сфере высшего образования (на материале Литовской ССР): Канд. дис. – М., 1981. Михальченко В. Ю. Типологические особенности литовского и русского языков. – В кн.: Развитие национально-русского двуязычия. М., 1976. Пирогова А. К. Русское литературное произношение. – М., 1970. Плакунова Т. Артикуляционная база русского языка (в сопоставлении с литовским). – В кн.: Kalbos garsai ir melodika. V., 1978. Плакунова Т. Некоторые черты русского произношения в г. Вильнюсе. – Mūsų kalba, 1974, Nr. 9. Русская грамматика. – М., 1980, т. 1. Русский язык: Энциклопедия. – М., 1979. Степанов Ю. С. О зависимости понятия фонемы от понятия слога при синхронном описании и исторической реконструкции. – ВЯ, 1975, № 5. Ульвидас К. Решение вопросов русско-литовской и литовско-русской транскрипции в Литовской ССР. – Русский язык в школе. 1981, № 2. Урбелене Я. Долгие гласные современного литовского литературного языка: Автореф. канд. дис. – Вильнюс, 1967. Федянина Н. А. Ударение в современном русском языке. – М., 1976. Garšva K., Trifonovas J. Lietuvių vietovardžių tarimo ypatybės Šiaulių raj. rusų senbuvių šnektoje. – Mūsų kalba, 1977, Nr. 6. 5 Автор выражает глубокую благодарность доц. А. Гирденису, доц. Т. Е. Плакуновой и проф. Ю. С. Степанову за критические замечания и ценные советы. 173 Girdenis A. Fonologija. – V., 1981. Laigonaitė A. Lietuvių kalbos akcentologija. – V., 1978. Nesekienė I. Apie lietuvių ir rusų kalbų fonetinių reiškinių gretinimą mokant tarimo. – Kn.: Mokymo ir auklėjimo klausimai. V., 1980. Strimaitienė M. Lietuvių ir anglų priebalsių junginiai rišliuos tekstuose ir žodyne. – Kalbotyra, 1981, t. 32 (1). Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos dialektologija. – V., 1978. K. GARŠVA LIETUVIŲ IR RUSŲ KALBŲ FONOLOGINIŲ SISTEMŲ GRETINIMAS Reziumė Šiame straipsnyje gretinami svarbesnieji lietuvių ir rusų literatūrinių kalbų fonologinių sistemų reiškiniai: fonemos (balsiai, priebalsiai), skiemenų struktūra, prozodemos (kirtis ir kt.). Pateikiamos ir kai kurios lietuvių kalbos tarmių ypatybės, artimesnės rusų kalbai. Dvidešimt aštuonioms lietuvių kalbos fonemoms (b b’ c č d d’ g g’ k k’ l l’ m m’ n n’ p p’ r r’ s s’ š t t’ v z z’ ž) rusų kalboje yra panašūs atitikmenys. Fonemų (i u a o ai) atitikmenys rusų kalboje fonetiškai skiriasi jau daugiau. Aštuonioms fonemoms (i’ e’ u’ o’ c’ č’ š’ ž’) rusų kalboje nėra ekvivalentų. Rusų kalbos žodžio pradžioje yra dvigubai daugiau priebalsių junginių, nes, juos sudarant, vartojama daugiau priebalsių ir jie gali eiti laisvesne tvarka. Iš 39 priebalsių junginių, galimų lietuvių kalbos žodžio pradžioje, 35 vartojami ir rusų kalboje. Dviskiemeniuose–septynskiemeniniuose lietuvių kalbos žodžiuose būna apie 12 kirčio schemų (kirčiuotų ir nekirčiuotų skiemenų kombinacijų), rusų kalboje – apie 8 (iš jų lietuvių kalboje yra 5). Palyginus su lietuvių kalbos kirčiuotėmis, rusų kalbos dalių schemų yra maždaug dvigubai daugiau. Abiejose kalbose yra tik viena bendra kirčiavimo schema: kai visose žodžio formose kirčiuojamas tas pats skiemuo. Lietuvių kalboje dar yra ir dviejų priegaidžių (akūto ir cirkumflekso) opozicija. K. GARŠVA COMPARISON OF THE PHONOLOGICAL SYSTEMS OF LITHUANIAN AND RUSSIAN Summary In this article the author compares more significant phenomena of the phonological systems of the Lithuanian and the Russian languages: phonemes (vocals, consonants), the structure of syllables, prosodemes (stress etc.). The article presents some features of Lithuanian dialects, which are closely related to the Russian language. There are similar equivalents in Russian for 28 Lithuanian phonemes: l b b’ c č d d’ g g’ k k’ l’ m m’ n n’ p p’ r r’ s s’ š t v z z’ ž. Equivalents of the phonemes i u a o ai in the Russian language phonetically are more different. For 8 Lithuanian phonemes [i’ e’ u’ o’ c’ č’ š’ ž’] there are no equivalents. At the beginning of the Russian word there are twice as many consonant clusters, because when composing them more consonants are employed, which may go in more free order. Of 39 consonant clusters, which are possible at the beginning of the Lithuanian word, 35 are used in Russian. As compared with Lithuanian stress paradigms, there are twice as many stress schemes of parts of speech in Russian. There is only one common stress scheme in both languages: when the same syllable in all forms of the word is stressed. Solely, in the Lithuanian language the opposition of two syllable accents (the acute and the circumflex) exists.