О латышской и литовской лингвистической терминологии (сходство и различия)

MOKSLO KALBOS KULTŪROS IR TERMINOLOGIJOS PROBLEMOS LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXIV(1985) LAIMUTE BALODE OM LETTISK OCH LITAUISK LINGVISTISK TERMINOLOGI (LIKHETER OCH SKILLNADER) I de första grammatikorna över lettiska och litauiska (1600–1700-talen) användes latinska lingvistiska termer. De första försöken att skapa termer på modersmålet dateras till början av 1800-talet. Flera lettiska lingvistiska termer har påträffats i K. Elferfelds bok «Līksmības grāmata» (1804), t.ex.: jumis ”diftong”, neskanis ”konsonant”, skandinieks ”vokal”, men dessa neologismer fick inget genomslag inom språkvetenskapen och användes inte av senare författare. Man bör också nämna A. Stenders bok «Vācu valodas un vārdu grāmata» (1820), där vi redan finner en så allmänt känd term som locīšana ”deklination, konjugation”. J. Neikens kan betraktas som grundaren av den lettiska morfologiska terminologin (Vācu valodas mācība priekš latviešiem, del 1 – 1850, del 2 – 1859); han myntade termer som celms ”stam”, īpašības vārds ”adjektiv”, līdzskanis ”konsonant”, patskanis ”vokal”, vienskaitlis ”singular” m.fl. Inom litauiskan daterar sig början på bildandet av en grammatisk terminologi också till första hälften av 1800-talet, om än något senare. K. Kasakauskas använder i sin litauiska grammatik (1832) sådana än i dag allmänt kända termer som aukštesnis laipsnis ”komparativ”, aukščiausias laipsnis ”superlativ”, balsis ”vokal”, doibalsis ”diftong” m.fl. Under 1850–1870-talen började det lettiska språkets terminologiska lexikon utvecklas förhållandevis snabbt. Under denna period publicerade ungletter och andra progressiva kulturpersonligheter många originaltexter och översatta artiklar och böcker. J. Alunāns, A. Kronvalds, K. Biezbardis, M. Kaudzīte och A. Sterste bör nämnas. A. Sterste skapade särskilt många lyckade termer (Latviešu valodas mācības sistemātisks kurss, del 1 – 1879, del 2 – 1880), t.ex.: tagadne ”presens”, pagātne ”preteritum”, nākotne ”futurum”, uzruna ”tilltal”, pakārtojums ”underordning” m.fl. A. Sterste var den förste som ägnade stor uppmärksamhet åt syntaktiska termer. I utvecklingen av den litauiska lingvistiska terminologin under andra hälften av 1800-talet spelade S. Daukantas vetenskapliga arbeten en viktig roll, 11 liksom arbetena av J. Juška, A. Baranauskas och K. Jaunius. S. Daukantas myntade exempelvis sådana lyckade termer som fortfarande används i dag: būdvardis ”adjektiv”, daiktavardis ”substantiv”, trumposios balsės ”korta vokaler” m.fl.; J. Juška skapade termer som galūnė ”ändelse”, šaknis ”rot”, skiemuo ”stavelse”, įvardis ”pronomen”, skaitvardis ”räkneord” m.fl.; A. Baranauskas skapade raidė ”bokstav”, rašyba ”rättstavning”, sakinys ”mening”, tarmė ”dialekt”, žodynas ”ordbok, lexikon”; K. Jaunius skapade kamienas ”stam”, priesdėlis ”prefix”, priesaga ”suffix”, šnekta ”tal”, patarmė ”underdialekt”, särskilt inom accentologin, t.ex.: kirtis ”betoning”, priegaidė ”ordaccent (stavelseaccent)” m.fl. Under denna period kännetecknas båda de jämförda systemen i lettiska och litauiska av att många olika benämningar för ett och samma begrepp samexisterar, t.ex. lett. patskanis, pašskanis, vienskanis, balsskanis, vokālis ”vokal”. Fram till början av 1900-talet utvecklades det lettiska språkets terminologi gradvis, medan denna process i litauiskan fördröjdes till följd av historiska omständigheter; i början av 1900-talet skedde inom språkvetenskaplig terminologi något av en explosion. I den fortsatta snabba utvecklingen av den lingvistiska vokabulären spelade I. Jablonskis och K. Būgas vetenskapliga arbeten en enorm roll. Särskilt bör I. Jablonskis grammatikor (1901, 1911, 1919 m.fl.) uppmärksammas. Nästan alla syntaktiska termer och skiljetecknens benämningar skapades av I. Jablonskis, t.ex.: papildinys ”objekt”, pažyminys ”attribut”, tarinys ”predikat”, veiksnys ”subjekt”; kablelis ”komma”, klaustukas ”frågetecken”, šauktukas ”utropstecken”. Grunden för terminologin inom lexikologi, etymologi, onomastik och toponomastik lades av K. Būga, t.ex.: skoliniai ”lånord”, svetimybės ”främmande ord”, asmenvardžiai ”personnamn”, vietovardžiai ”ortnamn”. På 1920-talet inrättades en terminologikommission i Lettland, som under flera år arbetade med att normera den lettiska vetenskapliga terminologin. Under kommissionens ledning utarbetades också listor över språkvetenskapliga termer. Eftersom kommissionen dock verkade under en förhållandevis kort tid, låg arbetet med att utveckla termer huvudsakligen på enskilda forskares ansvar. K. Mühlenbachs och J. Endzelīns vetenskapliga arbeten spelade en stor roll för enhetliggörandet och stabiliseringen av den lettiska lingvistiska terminologin. Systematiskt och fortlöpande arbete med språkvetenskaplig terminologi i lettiska och litauiska bedrivs under sovjettiden. Arbetet med systematisering och enhetliggörande leds av vetenskapsakademiernas terminologikommissioner i de båda republikerna. Särskilt bör diskussionen om lettisk grammatisk terminologi, som fördes 1951 i tidningen «Skolotāju avīze», nämnas. Många forskare, lärare och universitetslärare deltog i den. En av de ti- 12 Ett av inslagen i denna diskussion var försvaret av allmänt vedertagna internationella termer. År 1961 försvarades A. Balašaitis doktorsavhandling ”Den litauiska lingvistiska terminologins historia” i Litauen. En sådan studie saknas i hög grad inom lettisk språkvetenskap. År 1963 utkom en ordbok över lettiska lingvistiska termer (Valodniecības terminu vārdnīca; sammanställd av R. Grābis, Dz. Barbāre och A. Bergmane). En ordbok över litauiska lingvistiska termer väntar ännu på sin tur. Så ser i mycket allmänna drag de viktigaste milstolparna i den lingvistiska terminologins historia i lettiska och litauiska ut. De moderna metoderna för termbildning är desamma i såväl lettiska som litauiska, även om proportionerna i deras användning skiljer sig åt: 1. Internationella termer, t.ex.: lett., lit. gramatika, lett. fonētika — lit. fonetika, homonimi — homonimai. 2a. Neologismer bildade självständigt av språkets egna element genom affixbildning, sammansättning eller bildande av fraser, t.ex.: lett. piedēklis ’suffix’, divdabis ’particip’, vajadzības izteiksme ’debitiv’; lit. skyryba ’interpunktion’, veiksmažodis ’verb’, tiesioginė nuosaka ’indikativ’. Det är ofta mycket svårt att skilja neologismer som uppstått självständigt i det egna språket från kalkerade termer. 2b. Kalkerade neologismer: 2b1) från tyska, t.ex.: lett. lietvārds — Dingwort (i litauiska är kalkering från tyska betydligt ovanligare); 2b2) från ryska, t.ex.: lett. saskaņojums — kongruens, ciešamā kārta — passiv diates; lit. prokalbė — urspråk, kiekiniai — räkneord, lett. atgriezeniskie — lit. sangražiniai — reflexiva; 2b3) från latin, t.ex.: lit. laipsnis — gradus, dalyvis — participium, priegaidė — accentus. De flesta kalker kan, liksom lexikala internationalismer, betraktas som ett internationellt skikt i terminologin, eftersom samma ordbildningssemantiska mönster (oftast ursprungligen latinskt) återkommer i många språk. Vid en jämförelse av moderna lingvistiska termer i lettiska och litauiska 1 kan följande regelbundenheter urskiljas. 1 Den jämförande analysen bygger på material från följande ordböcker: Valodniecības terminu vārdnīca (Rīgā, 1963.—256 lpp.); Balkevičius J., Kabelka J. Latvių-lietuvių kalbų žodynas (V., 1977.—760 p.), samt från olika böcker och artiklar om språkvetenskap. 13 1. Som väntat har många termer i båda språken en internationell grund, t.ex.: lett. afrikata — lit. afrikata, lett. och lit. baltistika, leksika, lett. terminoloģija — lit. terminologija. Den överväldigande majoriteten av de internationella språkvetenskapliga termerna hör till allmän lingvistik och fonetik. Internationella termer i båda språken följer de allmänna fonetiska och morfologiska reglerna, t.ex.: lett. bilingvisms — lit. bilingvizmas, lett. indoeiropiestika — indoeuropeistika. Ofta har en term i båda språken samma internationella grund men olika suffix, t.ex.: modalitate — modalumas; diakritiskā zīme — diakritinis ženklas, matemātiskā lingvistika — matematinė lingvistika (hos adjektiv med internationell grund motsvaras det lettiska suffixet -isk- vanligen av det litauiska -in-). 2. En stor grupp internationalismer i lettiskan motsvaras i litauiskan av inhemska ord, t.ex.: lett. defise — lit. brūkšnelis, nomens — vardažodis, partikula — dalelytė, semikols — kabliataškis. Till denna grupp hör bland annat alla kasusbenämningar, t.ex.: lett. nominatīvs — lit. vardininkas, lett. genitīvs — kilmininkas. I litauiskan skapades kasusbenämningarna av J. Jablonskis. Även i lettiskan gjordes ett försök att skapa sådana benämningar (G. Tauriņš, K. Mühlenbach), t.ex.: vārdotājs, saķulis ”nominativ”, devējs ”dativ”, attiecūlis ”instrumentalis”, men dessa neologismer fick inte fäste i den språkvetenskapliga vokabulären. Det förekommer visserligen fall där ett inhemskt lettiskt ord används parallellt med en internationell term, t.ex.: lett. adjektīvs, īpašības vārds — lit. būdvardis; lett. labials, lūpu — lūpinis; lett. prefikss, priedēklis — priešdėlis, men det finns ändå betydligt fler internationella språkvetenskapliga termer i lettiskan än i litauiskan. 3. I litauiskan finns nästan inga sådana internationella lingvistiska termer som i lettiskan motsvaras av ett obelånat ord. Endast ett exempel kan anföras: lett. jauninājums — lit. inovacija, men på senare tid används även internationalismen inovācija allt oftare i lettiskan. 4. Många termer i lettiskan och litauiskan bygger på det egna språkets material. Det rör sig dels om ord som oförändrade övergått från det allmänna ordförrådet till terminologin, t.ex.: lett. galotne — lit. galūnė ”ändelse”, skaņa — garsas ”ljud”, dels om särskilda affixbildningar – prefixbildningar: lett. prevārds — lit. prielinksnis ”preposition”, suffixbildningar: lett. teikums — lit. sakinys ”mening”, lett. pakārtojums — lit. prijungimas ”underordning”. På grundval av det egna ordförrådet har även termer som sammansatta ord bildats: lett. divskanis — lit. dvibalsis ”diftong”, personvārds — asmenvardis ”antroponym”, liksom termer i form av ordkombinationer: lett. apgriezta vārdu kārta — atvirkštinė žodžių tvarka ”omvänd ordföljd”, lielais burts — didžioji raidė 14 ”stor bokstav” osv. Som exemplen visar finns det i lettiskan och litauiskan många identiska och delvis identiska språkvetenskapliga termer (dvs. termer som sammanfaller till sin inre och yttre form eller endast till sin inre form). Semantiskt identiska är t.ex.: lett. atvērta zilbe — lit. atviras skiemuo, ciets lidzskanis — kietasis priebal-sis, izsaukuma zīme — šauktukas, jautājuma zīme — klaustukas. Det finns en grupp termer som uttrycker samma begrepp men har bildats med olika semantiska enheter, t.ex.: lett. domuzīme (ordagrant på litauiska minties ženklas) — brūkšnys, lāpāmais vokālis (ordagrant på litauiska lopomasis balsis) — pridedamasis balsis. Några mer särpräglade fall av motsvarigheter mellan språkvetenskapliga termer, t.ex.: lett. sakne motsvaras av lit. šaknis (termer med semantiskt likartat ursprung), jfr lat. radix, ryska корень, ty. Wurzel, fr. racine, it. radice, eng. root, isl. rot m.fl., men lit. celms — lit. kamienas ”stam” (i dessa termer har namn på olika delar av ett träd lagts till grund: på lettiska en stubbe, på litauiska en trädstam). Lett. celms motsvaras t.ex. av pol. pień, och lit. kamienas av ty. Stamm, eng. stem. Den ryska termen основа kan jämföras med grek. thema ”grund”, fr. thème, it. tema. Ett annat exempel: lett. pēdinas och lit. kabutės ”citationstecken” har uppstått ur det egna språket, men det lettiska ordet bygger på substantivet pēda ”fot, fotblad”, medan den litauiska termen bygger på verbet kabėti ”hänga”. Ett anmärkningsvärt förhållande råder mellan termerna lett. kols — lit. dvitaškis ”kolon” och lett. divpunkte — lit. praleidimo ženklas ”utelämningstecken”. Till sin inre form är lit. dvitaškis och lett. divpunkte identiska, men de betecknar olika begrepp (även om termen divpunkte tidigare också användes i lettisk språkvetenskaplig terminologi i betydelsen ”kolon”). Varken litauiskan eller ryskan har ett sådant övergripande ord som den lettiska termen locīt (som omfattar lett. deklinēt — lit. linksniuoti, konjugēt — asmenuoti) ”böja och konjugera”. Det kan särskilt jämföras med lit. kaityti ”(för)ändra, böja”, även om denna term har en vidare betydelse. I litauiskan finns tre termer: dalyvis, pusdalyvis, padalyvis, som på lettiska motsvaras av lokāmais divdabis, daļēji lokāmais divdabis, nelokāmais divdabis ”particip, gerundium”, men litauiskan saknar en övergripande term motsvarande divdabis. Parallella termer (en internationell term och dess inhemska motsvarighet) används i båda språken, men betydligt oftare i lettiskan, t.ex.: lett. adverbs, apstākļa vārds — lit. prieveiksmis; lett. akc entēt, uzsvērt — lit. kirčiuoti; lett. saiklis, konjunkcija — lit. jungtukas. 15 I sådana fall, när det finns parallella termer, bildas avledda ord i regel från termen med internationell stam, t.ex.: lett. verbs, darbības vārds – lit. veiksmāzodis ”verb”, men lett. verbals – lit. veiksmāžodinis ”verbal”, lett. verbalizēties – lit. veiksmāžodėti. Som framgår finns det mycket gemensamt i den lettiska och litauiska lingvistiska vokabulären. Den huvudsakliga skillnaden är den större andelen internationalismer i lettiskan. Detta kan förklaras dels av de långvariga, etablerade traditionerna för att skapa nationell terminologi i båda språken. Dels var de framstående språkforskarnas (J. Jablonskis, K. Būga) bidrag till utvecklingen av den litauiska terminologin större. I J. Endzelīns intressesfär intog frågor om lingvistisk terminologi långt ifrån en central plats, och terminologiska förslag från vissa mindre auktoritativa språkforskare slog inte rot. Under det senaste decenniet har allt fler internationella lingvistiska termer dykt upp såväl i lettiskan som i litauiskan. Denna tendens är särskilt tydlig i terminologin för modern syntax (lit. agentas, beneficientas, abetantas) och fonetik (lit. intonologija, dispersija, apofonija), men många internationella termer dyker också upp inom andra områden av språkvetenskapen (lett. okazionālismi; lit. kontinuumas, sintopija, diatopija, prozodema). Nya termer bildade av element från det egna språket förekommer betydligt mer sällan (lit. dūrinys ”sammansatt ord”, gatvėvardis ”gatunamn”), och det verkar som om litauiska terminologer fortfarande är mer aktiva i detta avseende. СПИСОК ЛИТЕРАТУРЫ Balašaitis A. Lietuvių dialektologijos terminai.— Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A serija, 1959, t. 2, p. 205—222. Balašaitis A. Lietuvių kalbos akcentologijos terminai.— Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A serija, 1960, t. 1, p. 199—209. Balašaitis A. Lietuvių kalbos fonetikos terminai.— Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A serija, 1961, t. 1, p. 183—205. Debates per gramatisko terminoloģiju.— Skolotāju Avīze, 1951, 2. martā—25. maijā. Strautiņa V. Valodniecības terminoloģijas attīstība 19. gadsimta 50.—70. gados.— In: Latviešu valodas teorijas un prakses jautājumi. Rīga, 1967, 103.—107. lpp. Valodniecības terminu vārdnīca / Sast. R. Grabis, Dz. Barbare, A. Bergmane.— Rīga, 1963, 256 lpp. Балашайтис А. История литовской лингвистической терминологии: Автореф. дис.... канд. филол. наук.— Вильнюс, 1961. Грабис Р. О развитии и разработке латышской терминологии.— Тр. Ин-та яз. и лит-ры АН ЛатССР, 1953, т. 2, с. 171—186. Грабис Р. Разработка научной терминологии и составление терминологических словарей в Латвийской ССР.— В кн.: Вопросы разработки научно-технической терминологии. Рига, 1973, с. 5—22. Крупопас И., Гайвенис К. Терминологическая работа и подготовка терминологических словарей в Литовской ССР.— В кн.: Вопросы разработки научно-технической терминологии. Рига, 1973, с. 23—36. 16