Latvijos lietuvių tarmių sintaksės ypatybės ir tekstai

LIETUVIŲ KALBOS SINTAKSĖS TYRINĖJIMAI LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXV (1986) KAZIMIERAS GARŠVA SÄRDRAG I SYNTAXEN OCH TEXTER FRÅN DE LITAUISKA DIALEKTERNA I LETTLAND* 1. INLEDNING I Lettiska SSR finns minst sex äldre litauiska dialekter: vilniusdialekter (Ciskodas, Indrica, Uodegėnai m.fl.), utenadialekter (Subačius, Gāršvinė, Aknysta), kupiškėnaidialekter (Nēretos), panevėžiškiai-dialekter (Skyronys), šiauliai-dialekter (Ūkrai) och telšiai-dialekter (Vadakstis) (jfr Garšva 1985). Med undantag för Indrica, dit litauer flyttade 1893–1903 från trakten kring Ignalina–Rimšė, och möjligen Ciskodas, kan alla de övriga dialekterna betraktas som en nordlig fortsättning av det litauiska språkområdet. Mellan Ciskodas och Nēretos kallar sig den äldre befolkningen oftast lietuvininkai. Alla dessa dialekter tillhandahåller omfattande material för studier av jämförande dialektologi och baltiska språkkontakter. Texter på de litauiska dialekterna i Lettland kompletterar också våra kunskaper om dialekternas syntax. Av de litauiska randdialekterna hade hittills endast texter på litauiska från Lettland inte publicerats; de saknas också i de mest fullständiga samlingarna (Lietuvių kalbos tarmės 1970; Zinkevičius 1978). De texter som presenteras här är inte bara de första, utan från många orter också de sista (i samband med byggandet av Daugpilis vattenkraftverk kommer Indrica, Augustiniškiai och Misiūnai att evakueras helt och läggas under vatten). 1977–1983 spelade författaren in 30 magnetofonband i Lettland (inspelningarnas längd = 25 timmar). Författaren transkriberade många av texterna; några transkriberades (för att uppnå större noggrannhet) av universitetslärare A. Girdenis (nr 28), O. Kosienė (nr 8, 22, 23) och B. Stundžia (nr 7, 24). I transkriptionen använder vi en vedertagen och samtidigt så enkel notation som möjligt. Eftersom litauiskans tonaccenter endast förekommer i långa stavelser visar tecknet för fallande eller stigande tonaccent i sig att vokalen som utgör den betonade stavelsens kärna är lång och att diftongens första eller andra komponent är halvlång. Långa vokaler markeras särskilt endast i de betonade stavelser som uttalas med en medial (*) tonaccent och i alla obetonade stavelser. I en diftong markerar både akut- och cirkumflextecknet (ái) en medial tonaccent som sträcker sig över båda komponenterna, medan gravis (ie, ai osv.) betecknar ett särskilt kort uttal av ett ljud eller en komponent, som påminner om den så kallade avhuggna tonaccenten. Gravis och en punkt under (i.) markerar betonade halvlånga vokaler utan tonaccent1. När ett ord har två eller fler betoningar är huvudbetoningen oftare- *Till minne av textinformanten Genovefa Misiūnienė (1891.X.25–1984.V.7), och av många andra litauiska invånare i Lettland. 1 Enligt traditionen är det också ologiskt att markera betonade vokalers halvlängd med tecknet för medial tonaccent (jfr Garšva 1977, 77–78; J. Kazlauskas och A. Girdenis hade redan tidigare kommit fram till en liknande uppfattning). 218 Den sista accenten är huvudbetoning (jfr gaidžis osv.); sekundär betoning i posttoniska ljudsekvenser ie, uo (särskilt i förlängda och sjungande uttal) markeras med en punkt ovanför. När vokalen e före hårda konsonanter och vokalen a efter mjuka konsonanter sammanfaller fonetiskt och fonologiskt, återges den på samma sätt — med tecknet a (æ='a), vilket anger att den föregående konsonanten är mjuk. Mindre betydelsefulla, ofta också självklara fonetiska egenskaper specificeras inte (de kommer att behandlas i en följande artikel). Texternas fonetiska egenskaper har inte enhetliggjorts. Pauser mellan meningar markeras med ett snedstreck (/), medan pauser mellan fraser markeras med komma, kolon eller liknande. Ur det tillgängliga materialet har utdrag med större språkvetenskaplig betydelse och intressantare innehåll valts ut. Flest (omkring en tredjedel) av bandinspelningarna kommer från Uodegėnai. Föräldrarnas språk i Čiskodė ”citeras” endast i ganska osammanhängande texter, och Uodegėnai är därför nu den mest avlägsna enklaven av äldre litauer i Lettland, vars mycket särpräglade dialekt ända fram till nu har använts som kommunikationsmedel (främst mellan G. Misiūnienė och hennes dotter Elena; även den senares brev till författaren, skrivna på dialekt, har använts; de är obetonade). Av de omkring 40 kvarvarande Uodegėnai-borna (omkring år 1900 fanns det 47 familjer, fler än 200 personer) kan 10 ännu tala litauiska? Omkring 1935 fick invånarna i Uodegėnai litauiska tidningar och böcker, och man gjorde till och med upp en lista över dem som ville gå i en litauisk skola. Utifrån Uodegėnai-dialekten kan man dra slutsatser om hur man talade i omkring 10 andra byar i Krāslavaområdet (jfr Garšva 1984, 88)3, eftersom de ord som G. Misiūnaitė, den sista invånaren i byn Misiūnai (7 km åt sydväst), som blivit belarusiserad, mindes4 liknar Uodegėnai-dialekten. Språket skilde sig troligen inte mycket heller i hela det förlitauiskade området mellan Uodegėnai och Skrudėlynė5, som avgränsas av floden Daugava: i Naujinis (20 km österut), Jāunbornė (Neiborno, 8 km åt sydväst) och andra trakter6. Det finns ett obestridligt samband mellan litauerna på Daugavas högra och vänstra strand. Från Jāunbornė ligger de litauiska byarna på flodens högra strand insprängda bland belarusiska, lettgalliska och gammaltroende ryska byar. Kontakterna med Daugavas vänstra strand framgår av de ganska många lånorden från belarusiskan, vilka saknas i den lokala lettgalliska dialekten. Uodegėnais gamla gravar låg inte heller i Borovkoje, utan närmare Daugava och det belarusiserade området — i Užinkalne (även kallat Stygėvičiai, bortom Dzer gališkiai). Invånarna i Misiūnai och Augustiniškiai brukade gå till kyrkan i Jāunbornė; G. Misiūnienės mormors morBičiul’1, född omkring 1820 och litauisktalande, gifte sig också in i Uodegėnai 2 Av dem bor 4 på andra orter. 3 J. Endzelīnas (1981, 279) yra nurodęs, kad, be Uodegėnų, lietuviai gyvenę ir Mulkiuose. Vietinių žmonių atminimu, ten daugiau kalbėta latgališkai. 4 Ārklis, člertas, kājas, kaliādas ”jul”, mergėita osv. 5 Skrudėlynė ligger 20 km åt sydväst. Där uttalades den betonade vokalen o också fortfarande som a (Grinaveckienė 1980, 223, not 2). 6 ”Även i Ellernojė (mitt emot Naujinis — K. G.) bodde förr här och där litauer. […] Därutöver fanns det fler omkring Neibori. Medelålders människor säger att de när de växte upp inte hörde dessa människor tala annat än litauiska. Som ett minnesmärke har några litauer blivit kvar ända till denna dag. Varifrån de kom vet ingen, inte ens de äldsta minns det. […] År 1864 […] blev de utarmade människorna rädda när de hörde att de skulle behöva betala några tiotal [för att lösa in jorden]; de lämnade sina platser i träldom och begav sig iväg dit ödet förde dem.” — Žvalgas. Isz Žemgalos.—Tėvynės sargas, 1898, Nr. 7, p. 17. 219 från den andra sidan av Daugava (i Jāunborne bodde litauerna Bičiuliai fram till 1920; där fanns efternamnen Krauklis, Mikītis, Tārvida osv.). Ännu tidigare kan litauerna i trakten kring Krāslava ha haft förbindelser med litauerna i trakten kring Breslauja. Att döma av efternamnen Grodź, Kārdel’, Luksza, Pitkun, Ragiel’, Szākel’, Szemel’ i den närmaste byn Pliūšai (Pliustai; 7 km norr om Augustiniškiai) och andra uppgifter (åtta äldre invånare i Pliūšai intervjuades 1984; ingen av dem mindes att litauiska någonsin hade talats där) kan den byn i huvudsak ha vitryssifierats redan i mitten av 1800-talet. A. Vidugiris (Гаучас, Видугирис 1983, 48) anser att invånarna ännu i slutet av 1800-talet var tvåspråkiga eller blandade, medan B. Makauskas (Makowski 1983, 236), med stöd av folkräkningarna 1919 och 1921 samt valen 1939, uppger att det ännu då fanns upp till 10% ”litauer” ända 80 km sydost om Pliūšai (i kommunerna Perebrōdai, Miōrai och Nikolājevo – vid den tiden skulle detta ha varit de östligast belägna litauiska enklaverna). I trakten kring Krāslava kan de bofasta litauerna, liksom på många andra platser i Lettland, ha bosatt sig under 1200–1600-talen. Enligt uppgifter från utgrävningar som utfördes 1982–1984 av arkeologer från Lettiska SSR:s historiska institut bodde människor i Misiūnai redan på 900-talet och nära Augustiniškiai (3 km österut) på 1200-talet. Att litauer bodde på dessa platser åtminstone på 1200-talet kan också antydas av det uodegėniska lånordet kiāmulas ’skal’ (om det inte är en hyperkorrektion; på 1200-talet bör latgalerna ha börjat uttala ordet čaumala, jfr Būga 1961, 97–98, 275–276, 572). Även ordet šykstas ’spånt’ kan ha lånats före 1519–1753 (Būga 1961, 570–574) < šiksts > seiksts. K. Būga (1961, 99–100, 266) ansåg att litauer måste ha bott i Īžvalte, som ligger 5 km norr om Uodegėnai, ännu när latgalerna själva fortfarande uttalade *Užvalda i stället för Īzvalda (många ortnamn i trakten visar att litauer bodde där ännu relativt nyligen). Själva namnet Uodegėnai, liksom bynamnen Augustiniškiai och Misiūnai, är litauiskt och härlett från ordet (v)uodegà (latgalerna kallar den (st)aste, medan de lokala invånarna inte känner till vedegōs). Många andra ortnamn i byn är också litauiska: Lūkštupelis, ängen Lūkštai (på lettiska Līču pļavas) osv. (se text nr 11). Nedan används följande förkortningar: Akn – Aknystà (officiellt Aknīste, Jēkabpils distrikt), Cs – Ciskodas (Tiskādi, Rēzekne distrikt, Sākstagals socken), Dgp – de södra förorterna till Daugavpils (Gryvā, Kalkuonē, Mēdinas, Grendzā), Eg – Eglāite (Eglaine, Daugavpils distrikt), Gršv – Gārsvine (Gārsene, Jēkabpils distrikt), In – Indrica (Krāslava distrikt, Kalnieši socken), Nr – Nēretos (Nereta, Stučka distrikt), Sbč – Subāčius (Subate, Daugavpils distrikt), Skrn – Skyrōnys (Šķirāni, Bauska distrikt, Brūnava socken), Uk – Ūkrai (Ukri,杜bēles distrikt), Vdks – Vadakstis (Vadakste, Saldus distrikt). Flest exempel har noterats i Uodegėnai (Vodiģēni, Odigjāni, Krāslava distrikt, Borovka socken); ingen förkortning används för dem. Orternas lokalisering behandlas mer ingående i en tidigare artikel (Garšva 1985). 2. SYNTAXENS SÄRDRAG J. Endzelyns påstående (1979 510, 515) är välkänt: lettisk syntax påminner mer om Västeuropa (tyska), medan litauisk syntax påminner mer om Östeuropa (slaviska språk). De flesta syntaktiska skillnader mellan litauiskan i Lettland och andra litauiska dialekter är inte arkaismer, utan har uppstått under lettiskt inflytande. Ändå finns det ingen större klyfta mellan litauiskan i de båda republikerna. Liksom i de angränsande östaukštaitiska dialekterna används i området mellan Ciskodas och Skyrōnys konstruktioner inte bara med lokativ (jfr gyviana mīsu baznīcā Cs), utan också med illativ: aik tvārtan Cs, Aknistōn aštuōni kilometrai Sbč, pēreiti Lātvijan Gršv, dēdi pēčun Akn, vēže Suvainiskin Nr, vāra vidōn Skrn. Singular illativ används också i panevėžiškiai-dialekten, men slutkonsonanten n har numera oftast fallit bort, jfr: 220 aik lauka | laukàn, šal’n ’bort’, li.pk žemė | žemèn osv. Mellan Uodegėnai och Eglaine (de vilniškiai och närliggande uteniškiai, möjligen med undantag endast för Ciskodas och Indrica) blandas lokativ och illativ, dvs. i stället för lokativ används mycket ofta (särskilt i Uodegėnai) illativ, medan lokativ ibland används i stället för illativ, t.ex.: a) bū.va’ trìs tvartėliai: vienan kárvyje, kitàn arklỳs, trečian àvižas; mum gi čemadànas mesàs bū.va’ ažūpkalin; vakaràn, rytàn, unksci giēda; pùpas daržàn pjāvie; tvàrtan nieka nièr, dykas; b) kaimýnbus indìrė akýtie; ateina bažnýčiai Dgp; mūja karčiamòj mūna vyras Eg. Dessa former används tillfälligtvis också där de är idiomatiskt korrekta: linus mina rijàj; impuolau tan upālin; šaublė lāidzes debesin. På liknande sätt uttrycks båda lokalkasus med samma former i den sydaukštaitiska dialekten (Zinkevičius 1978, 46, 54), medan användningen av lokativ i stället för illativ i den östlettiska aukštaitiska dialekten har förklarats med sannolikt lettiskt inflytande (Grinaveckienė 1983, 113—114). I vissa yttranden i Uodegėnai används illativ också i stället för ackusativ och instrumentalis, jfr: rūdenin bū.va’ daug mūsiu’; mūna mergà pylė kartàn su manim. Det är oklart om formen ànas darbànù ’arbete’ kan betraktas som en illativvariant; den har noterats endast en gång. Norr om linjen Raguva—Ukmergė—Molėtai—Salakas används förkortade former av plural illativ, fonetiskt sammanfallande med lokativ (Zinkevičius 1978, 54): kuniguos nàja Cs, išvažàva kapuòs Laukesòs Dgp, žagenys sudìeja Eg, važiuosiu svečiùos par juos Sbč, dėda medi.nuos sūduos Grsv, atsigaibàinam Naratōs Nr, sū.riš kūlias Skrn. Endast kolonisterna i Indrica skiljer sig från den bofasta litauiska befolkningen i Lettland genom att de ofta bevarar den fullständiga pluralformen av illativ: dali.na chutariuosna; dūrysna pasprabūja. Men i Uodegėnai används också plural illativ (jfr apynius sù.dedu vidùn tamuos buràkuos, latg. t.bmùs burakùs) ibland i lokativ betydelse (niažbnai, kas tamuos namuos gyviàna). Singular lokativ används ibland i stället för ackusativ, prepositionen per med ackusativ, och i plural i stället för instrumentalis (särskilt med räkneord) osv.: àtnesà švÿntiej (”på söndagen”) piena; pinkiazdìašbm kapaìku dienài (”per dag”) ràikia makiēt Cs; dvidèšim devintuos [mìàtuos] sudàlbė šbtu šalu; kiaturiàzdesimtùos miàtuos išàla Dgp; trijųs, kiaturiùos (”tre man, fyra man”) kūla; mùša trijųs Akn; àteina pùsbelj pirmàsias adynas; kasdiena:s ašaroju, kad nier mamyties. Efter latgalernas uttryck gāja gamurs säger man i Uodegėnai också raikia ait ganùos, ganýt; trys diena:s namuos, a ketvirtà ganùos. I de östra dialekterna används, tycks det, också tre typer av superlativformer av adjektiv, bildade av pronomenet pats, pati och former av positiv eller komparativ av pronominella adjektiv, eller genitiv plural av positiv och dess superlativform (jfr Grinaveckienė 1983, 115; den sistnämnda formen har inte antecknats av författaren): va.ve.rūšis ’sånglärka’ pāts pirmasei skrīnda Dgp; pāts šiānasaī aš In; pāts seniešnise im pėnšiz’s. I Uodegėnai används instrumentalis i stället för de vanliga formerna av pronomenens aš, tų och savęs genitiv och (mer sällan) dativ och ackusativ i singular: tavim tėvas su màmu peni, vaikai manim nepeniės; anà, gi žēli.ja, tavim gerè; dabar anys manim 221 pãmitie ”lämnade”; nùvidie mig också hemma; à.nys över mig på sommaren brukar vara; ni viéna niẽra över sig själv. Adjektivens neutrum, opersonliga verb och participens plural nominativ (den sistnämnda egenskapen är noterad också i Subačius) ersätts av adjektivens eller participens maskulina singular nominativ, eller av adverb: man sùltas kãjam; tau báisas, ka ãšai tavì nesumãstūm; nigùras bù.va parietkas pa Mikalòju, sunkẽi bù.va; nekadù ne pamisìtas, kad reiks skirties šiemiet nuo meiluosies mamūtės; bùtu paldìdavi ir vis pabaigtas buvìs; mažà palì.kis takių žmã.nių, kas kalbāt pa lietù.viškei; pàrdaviem kadù nupjàvis; varpai yr zvànjis Sbc. I Uodegėnai uttalas ibland fortfarande också adjektiv i neutrum (Juzupėliui bù.va sunkù), vilket innebär att ersättningen av dem är ny och har uppkommit under inflytande från lettiskan (jfr bùva t ùmsas, lett. t ùmss). I Daugpilsnejden uttrycks femininum med maskulina former endast av personer som i högre grad har glömt sin dialekt (jfr Grinaveckienė 1983, 112). Efter rörelseverb använder vissa östlitauer inte bara illativ utan också finalis: eĩsu nãma gù.ltu (1. d.) Cs; nèja pù.pu pjãutu; brãlis nùvažava padabàtu; neidàva nė vakariùotu Nr. Finalisens funktioner är desamma som infinitivens; båda formerna kan användas för samma ändamål även efter infinitiv: kas tau nàr aĩt darýtu | raĩkia aĩt slùžbìt. I Uodegėnai används vid sidan av den reflexiva finalisändelsen -ūs även uos: aĩs mazgãtūs | mazgãtuos, važbniètuos (infinitiven har ändelsen -ties, adjektiv - ūs | uos, jfr nier kū bijãties; bãltūs | bãltuos). Vid sidan av finalis kan en genitiv av ett substantiv förekomma. I litauiskan har kupiškėnai, anykštėnai och en mycket liten del av de angränsande uteniškiai (kring Vyžuonos, Alanta, Utena) och panevėžiškiai (kring Vabalninkas) finalis (jfr Zinkevičius 1966, 390; 1978, 70, 72). I de övriga dialekterna har finalis försvunnit. I vilniusdialekten används finalis endast på de litauiska öarna i Latgale – i Ciskodas (sällan, belagd i en folkvisa) och i Uodegėnai. Det är snarare en arkaism än ett lån, även om latgalerna också har finalis (jfr es išù ãstu ”jag går för att äta”, aizbrauce laulòtùs ”(de) for iväg för att gifta sig”, Скринда 1908, 48; Endzelīns 1982, 587). Den reflexiva formens ändelse -uos sammanfaller inte med latgalernas -ūs; i stället använder latgalerna i Krāslavaområdet ändelsen -ys. Finalis används fortfarande levande av de återstående nordliga kupiškėnai kring Nėretas och Sūseja. Kaip ir kitose rytų aukštaičių vietose, apie Kalkuonę (Grinaveckienė 1983, 119), Ciskodą su veiksmažodžiu reikia ir bendratimi eina vardininkas, plg.: raĩkia dárbas darýt, nier kam kalbiàt Cs. Uodegėnuose gal dėl slavų k. įtakos pasitaikė vienaskaitos vardininkas ir po veiksmažodžio rãsti: kad galè.tumet rast žmògus (bet negal rasti žmogaus, rasti gerus žmò.nius). Dar plg. nãmie niẽr kas pàlie k Uk. Matyt, dėl slavų kalbų įtakos vardininkas kartais pradėtas vartoti ir vietoj papildinio galininko, kreipinio šauksmininko: ẽš tau dùosu pirãgelis Cs; nà tau kãulinis, duok man’ gialužbì.ni; kiškìalis niàbagiàlis, alk miežãliu pjãutu (1. d.). I alla gränstrakter har dativ med verbet turėti blivit utbredd i stället för en nominativkonstruktion, under inflytande från lettiskan; verbet būti kan också utelämnas: brãliam žmãna lietùvia bù.va Cs; man trīs brãlei bù.va; jam bù.va bralis žàntas; par mum bù.va viėnui brãliui trīs sūnai; visìem pa viėnai paduskytei yr atsisiėstu; vaikialbėnu kiek man daugìli; mùm ta.kiū krùmu nìdbu.va. Akn; Naratõs jam bù.va centras Nr 222 och så vidare. Som synes placeras verbet būti ofta sist i satsen (jfr de vitryska tãta naš litò.vec bul i Krāslavaområdet). Ordföljden kastas om för att betona något ord, jfr: a kų anys man padarỹs šiànai; ánas padùoda tièvui àdatu turìet; jaù man senẽi reikẽi numìrt. Från Aknysta har uttrycket až do. ár tiakaũ jòjì.s noterats, ”jag fick också rida då”. Kasuskonstruktioner ersätts ofta av prepositionskonstruktioner i dialekterna (jfr: ànas dãlbe àvižas diel’ arklìų ”för hästarna”, àppili su káršu ùndiniu), även om motsatsen också förekommer (tam kù.migu vi.su žẽmi atõjome Nr). En del fullständigare prepositioner har bevarats (nuõg, tẽrpu), men många betydelser (ant, nuõ osv.) och till och med själva prepositionerna (až, da, piẽ starp) har lånats in. Prepositionerna styr singular genitiv (dèl, na, nuo), dativ (da, prie), ackusativ (ant, par), genitiv och ackusativ (ažù), dativ och instrumentalis (lig), plural genitiv (dėl, nuo), ackusativ (ažù), instrumentalis (da), ackusativ och instrumentalis (par) osv. Nedan följer exempel på belagda prepositionskonstruktioner. De är mycket ojämnt utbredda. aĩž, jfr lett. aiz ”bakom”: daržìne bu.va aĩž kẽlia-; ištraukìe manìm aĩž pašmakrià- I Uodegėnai och Ciskodas används aĩž (aiz) både som preposition och som prefix. ańt ”till, hos”: ãina un Eglãiti, Ìukštu Sbč; unt malūno nuvežė Skrn; vẽde un sãva seserìm. Med betydelsen hos prepositionen į är ant mest utbredd mellan Subãčius och Skyrõniai; jfr också dess fonetiska variant na, som används i Uodegėnai och Ciskodas. aplìnk ”omkring”: miãtu aplìnk šãšiazdašimt adgãl Dgp. ažù (až) ”bakom, instrumentalis” osv.: uz ažeriòka, ažu Skirščìnia. Dgp (jfr också užu Skardùpja. Akn; här kan det första u ha anpassats till standardspråket); išėjau až vỹra Eg; ažu Subãčiaus Letuvà Sbč; jam reikia vaikščiot ažu vĩlku Sbč; tas dẽdia. pà.jemia. ji ažu sūnu Akn; baigia ištautėt, palìeka ažù latvius Akn; išmõkia až(ù) mùrnika Nr. da ”till, ända till, hos, intill”: a) brãlis vienas nãja da tartãkui, da Rỹgai; nesidabãja da tièvui su mãmu; nãina da pìrtei, da namais; b) nitãli da Įžvaltui nuo Vùodigienù; kìatūri kilometrài da bažnỹčiai; c) pàjimie jū da savìm, do sūnui, duktìe ãteina da manìm; aik da vaikais; d) ãteina da lungẽliui. Denna preposition (och motsvarande prefix) är mycket utbredd i Uodegėnai-dialekten. Den har lånats från de slaviska språken via den lokala latgaliska dialekten, jfr: kačia, navar da gõldam ”katten, inte tillåtet vid bordet”, da mežam ”in i skogen” osv. (jfr också Endzelīns 1982, 602—603). dėl: ànas dãlbe àvižas diel’ arklìų | àtdviem kàrvei; àtvidie viãrtini barãnku diel’ kùčias; dèl siẽkla.s, siẽklai Eg; kù.lis dèl dũnkčių dìngima Akn; pusìktàrs dèl kàrvės Uk. På samma orter används, för att uttrycka ändamål, vid sidan av konstruktionen dėl + genitiv även dativ (+ infinitiv). iñ ”till, hos, lokativ”: neatãja in dárba; atãik in mùm | mùms Cs; in tã šniūra septynỹl kazìãnai; im pẽnsijas. Prepositionen har belagts i Uodegėnai och Ciskodas som ersättning för ant (ànt och ẽ blandas ofta ihop av östlitauer på många håll, jfr Zinkevičius 1978, 55). Konstruktionen in mùms (i stället för in mùm) är sannolikt senare och har uppkommit genom påverkan från lettiskan. 223 lig: lig Daũgavai bū.va Lietuvà Dgp; lik Nėretai Akn.; lig kàr ”karų“ Skrn. I Skyróny, liksom i panevėžiškarnas område i Litauen, lig används inte tillsammans med singularens dativ, utan med instrumentalis (och genitiv). nė ”på, till, genom (förbi), dativ, lokativ”, se ant, in: a) atsisėdīs nu kiálma; aš kaip sėdėjau na tą zla·stana; būpt nu žàmies; sėdėit nu lùnga; b) tu válgyk, nesidabák nu manų, kad aš láju; dabàr nu (im.) pėnsijas nèja; žūriu nu bliùda; c) a kiek gi nu diena·s reiks makiėt? Cs; d) diediena sàka· nu manų; e) galėjau iškiàpt visadù nu vieta·s; kai mu sala·s givènam; tu nu laũka· niagùlasi; vynu no vaĩnų nùmusie.Fonetiskt kan na (nu) sammanfalla med prepositionen nuo. Semantiskt är na i Uodegėnai och Ciskode ant och in den huvudsakliga varianten, som såvitt man vet inte har upptecknats någon annanstans. Troligen har denna preposition lånats in fonetiskt från slaviskans na, och har inte uppstått genom att ljuden un (t) (u och n) bytt plats. Ett sådant lån är inte utbrett i lettgaliska, jfr.: pùlbes nu aruoda· nispràksta – pele uz aruoda nespràkst. nuõ ”från, ur”: a) ānas na· izdaũguvas bū.va·; rùnkəs sopa nu dárba Cs; atvażāva atsipūst na dárba; skirties no ma·mutė·s (= su mamute); b) niuo Lietuvàs bū.va atvażāvis Cs; žmānu atvāvede nu Lietuvàs Cs; na medzia· sutaisytas; dunkščýs bū.va na šaudų; na tās mamās atėmie.Betydelsen ”ur” har lånats från lettiskan; den förekommer också vid Litauens gräns (Endzelins 1982, 604—606). Till denna betydelse (lettgalerna uttalar nu) anknyter också sådana konstruktioner i Uodegėnai: linùs iškùlsta nu spalìu ”ur lin skaftar man agnar”; šaũdus išblāgża nuo tų varpýtiu ”ur halmen slår man ut de där axen” (i dialekten byter genitiven plats med ackusativen och nuo ”ur” placeras framför genitiven). nuõg: atsitraũki nug manų (l. d.) Cs. I äldre människors språk förekommer nuõg fortfarande också i en annan östlitauisk utkant — till exempel omkring Linkuva. par ”genom, hos, vid, ur, bakom, instrumentalis, lokativ”: a) par mūsų laũku gialu-žinkelis ėja Eg; aš jai su pliòtku par riėtais; b) yr šakė par mùni Cs; auga par manim; kų aš dirbau par tiėvu, par matti, tų aš ažmiršau Cs; bū.va dvi šàsaris par jaunèsniji brāli In; aš tinai kálau par juos In (ir Gršv); par jům niaštrỳna dèlgies?; takiū balių par mùm nèr (a) Sbč (ir Cs, Dgp); jau Litvà par mùm isibeiks; par ”från” Šy deri niatòli Eg; c) sùklumpam par stãlu, par durim, par pušýtiem; par kapaìs šaũkias Altkirka; d) par vidu saũšus; e) anà gi jamiėšnie par manim; dekavājam par klapataìs; kalbam pãterus par tais bernia·keliais; f) ānas būva par kàtu, par dōktoru; par liùno šaũke Skrn; par kaimynam šaũkia Cs; g) āi, visakā bū.va· par gyvì; par viduri lyknie; āina alnis pirmdsei, mažasei par vi.duri Akn (par vidurį ”i mitten” sägs också omkring Žeimelis, jfr. Šlavas 1972, 430). Bet betydelsen ”hos” har upptecknats inte bara för par, utan även för pas hos samma uppgiftslämnare i trakten kring Daugavpils (Gryva, Kal(k)uonė, Medinė, Grendza, Subačius, Aknyšta (och trakten kring Daugėliškis)). Ett sådant bruk kan snarare vara genuint än hämtat från det standardspråk som upptecknaren använde. Betydelsen ”hos” hos ”par” kan förekomma ända fram till Neretai. Efter prepositionen par (pas) kan pronomen ha en annan kasusform än andra substantiv. I singular förekommer efter par i Uodegėnai inte ackusativ (som hos alla andra), utan instrumentalis (som i lettiskan, jfr. Kabelka 1975, 136, 208): par kùom kàltava·s, par tùom pinigai; par jùom pameta manim ”hos honom lämnar hon mig”; par kuorùom 224 atras.I plural används efter par (pas) oftast instrumentalis (Čiskodas, Uodegėnai, Gryva, Subačius, Aknyšta; Skyrónys, Ūkrai), men på isolerade orter (Indričá, Grendžà, Garšvinė) förekommer även ackusativ. Konstruktioner av typen kas par (per) + nominativ (ackusativ) (jfr. a kas čia par arkliūku Dgp, pažurbėt, kas par märkyam) har lånats in i litauiska och lettiska, uppenbarligen från polskan (jfr. co za) eller tyskan (jfr. was für, Endzelīns 1982, 610). I Uodegėnai betyder uttrycket par kū (i Kal̇kuonė — ažu kū) ”varför”: par kū tiek mažà valgė?; ažu kū niàsuka? Uodegėnų par tū (i Čiskode — par tuo) betyder ”därför”: mòn to mažà reikie ait ganuos, par tū ka aš mažà buvai. paskui ”efter”: a tėvas nežinau kiek miatu gyviana paskui mamàs. pō: vadžija pa didzidiju keliu ”på den stora vägen”. I Uodegėnai och Čiskodas säger man också pa på lettiskt vis (-u) och liknande. priē ”vid, omkring, hos”: a) āugau prie tėvų; prie pačiai Èglainiai gyviana Eg; krì.ta žemė prie bālai Sbč; nelāide pìrkt žemės prie rubežiu Akn; prie kìalmais āuga Dgp; b) apsivälga šilta miėsà prie rùdiniai ”det blir varmt väder omkring hösten, på hösten”; prie vakarui ”omkring kvällen, på kvällen” kiekies temperatura; c) prie mum(s) jau buva˙ daug kartu lietus.Mellan Indriča och Aknyšta används efter prepositionen prie singularens dativ, i Vadakstis (i det samogitiska området) — genitiv (prie Žagarės), åtminstone omkring Grenžda och Subačius pluralens instrumentalis, i Vadakstis — genitiv (prie pōnu). I Uodegėnai och särskilt omkring Čiskodas används också det lettiska pie i stället för prie: prō: piērmalā pra girnām ”gimonis”; pria. skūrstini išskranda ōran. tērpū: terpu mum kalbėt, sūnus labai augštai savim niàša.Används mellan Čiskodas och Subačius med singularens genitiv (i Uodegėnai även med dativ); terpà savẏ Cs (Būga 1911), tià.rpu sà.vi Dgp är kanske genitiv med bortfallet s (jfr. sà.vis — Uodegėnai, sāvis — Medinas). I enlighet med lettiskan säger man i Skẏrónys sāva starp’, i Subačius — stōrpa. I Čiskodas och Uodegėnai sammanfaller jämförelseadverbet kaip fonetiskt med kai: āina (būsi) kai pardūota Cs; àki·s kai guzikai; kai su bìazdalu smirdieja; tāks kai vilkas bū.va tas šuvd; vàlgi·k smėl.nai, kai namuos; jfr. också aš dirbau kai (= sl. kak) virtuvies mergička Vdks.Ibland uttalas kai som ka˙ (jfr. lett. kā ”hur”): tākie ka˙ šarmù.kžnė lāpai.Konjunktionen kōlaik används: šāk šāk jāuna mērge, kālaik vāiniukuota Cs; i da grāba darbīsime, kālaik numirsīme; jfr. också kōlai (= kōlei) triōbas sukēlam Gršv. Liksom i lettiskan används den underordnande konjunktionen kàs också i betydelsen ”som” (ibland fyller kur⟧ samma funktion); nier takių žmānių, kas pa lietuviškai pakalbėtu; padeda ma·mytei, kas sirgsta; sūnus, kas padeda lietuviam, kas išaugam su namini kalbu; tas vilkas, kas e·riukūs pjāuna; tie kidturi būva takie, kas (kur) kalbiā·ja. pa lietu.višku Cs (ir plg. kur žālbi pjāuna, tas pjautbvas; stalāi bū.va, kur āude).I samma Uodegėnai är även konjunktionen ”vilken, vilket” känd: kurā·s supvivielb [būl'ba·s], aran. I texterna finns samordnade satser med korrelativa konjunktioner, men fler underordnade satser av detta slag, jfr.: a) kāks gi tu žmā·gūs, kāks gi tu gi·vinta.jis?; kas āina da bažnyčiai, kas namuos palīnka; man jau tēip i tēip gerēi; b) kad velīka.s pasisupsi, ti žodai niakūys Dgp; vaikai kadū nepenie·s, kų 225 aš tadù darýsu; kadu jum bus gerei, tadu atvažiuosit; aš kai jaunà buvaũ, tai stiprà buvaũ Dgp; kai sù.veria nýtys, tai diãda skėtan; kaip pradeda taip tekėt [pienas], tai kri.žiškai pamėlži Akn; kaip ýr, taip ir gyvìana.m (... giaŕai); kũ tu padarýsi, kaip ýr, taip ýr; kũ tu ti suprãsi, kas ýr, tũ i vàlgai; kũ pavàlgiau, tas giaŕai; kiek galėjau, tiek pririnkau; kiek rōzu apsv.veda, tiek isì.skira Gršv; kur mūsų nėra, ti gerai; a kurą sėklai, tũ sėklai. Konjunktionerna kãd… tai, kadà… tadà, kaĩ… tai, kaĩp… tai, kaĩp… taĩp, kàs… tã, ką… tas, kiẽk… tiek, kuŕ… teň, kuriã… tã osv. används. En möjlig ersättning för konjunktionsparet kaĩ… taĩ är kaĩ… taigi (taigi avgränsar satsen, förstärker och betonar den): kaĩ jaunì būva.m, taigi kaimýndai suveidava. Akn. I satser av olika slag kan förstärkande och korrelativa ord som nei, tai, ten, tiek m.fl. oftare än i standardspråket (jfr. Lietuvių kalbos gramatika 1976, 842) utelämnas utan att satsens betydelse påverkas: pridėt ni atimt nianó-riu Dgp; jau siánas, kam gi tu giúras; viẽkas gyvint, ne maĩšas siūt Sbc; jau senóu gývie, niadiok diẽve bū.va.; kur aũga apiniaĩ, atãžilas eina Dgp; grėbia su abiẽm rùnka.m, kiẽk pasigrėps. 3. TEXTER Cìskodas 1. Min mamma talade inte litauiska / överhuvudtaget talade hon inte / far, och fars far talade litauiska / alla herrgårdsarbetare talade förr litauiska / men de människor som inte kunde det kunde inte tala litauiska, de talade lettiska / jag minns väl, min fars bror, Jurgis, han kunde litauiska / min far var tretton år yngre än honom / de gamla människorna har dött, det finns ingen kvar att tala med / när jag dör kommer du inte att höra ett enda ord, ingenting talas / den som kan det talar bra, men den som inte kan det, vad ska han tala / jag lärde mig tala litauiska på nẽdel’, när det bara fanns lettiska / femtiosju år, när jag var i armén, sex år och två månader / med en guldtand kunde jag tala, men med en guld… inte ett ord / min far och även min farfar bad redan på lettiska / två litauiska präster fanns hos oss, Tumasùnas och Ur’belis / den ene kom tillbaka vid femton års ålder, den andre vid sjutton / professorn från Vilnius [P. Būtėnas] hade kommit till prästen Ur’belis. / nå, han har dokument där det står så och så / här hade det funnits ett gods, det hade skrivits om det förr, att nio herrgårdsarbetare hade förts dit / herren var vitryss, men hans hustru var litauiska. / nå, hon förde dit nio herrgårdsarbetare / nå, de kom dit, ja, du vet, och de talade så, att det var tvåhundrafemtio år sedan, när de / och nå, den som kunde tala litauiska förstod / nå, han reste omkring med prästen / prästen hade häst förspänd, och så reste de omkring / åh ja / nå, vem kan tala litauiska? och han förmanade dem, att barnen skulle gifta sig med litauer / ta litauiska män, gifta sig med litauiska kvinnor, och inte med lettiska / då skulle alla litauer försvinna / år 1926 hade han kommit / han var också hos mig / * I stället för den förväntade akutaccenten markeras cirkumflex när vokalen uttalas svagt och dras ut kraftigt. Detta fenomen, liksom neoakut vid indragen accent (här inte åtskild från neocirkumflex), behöver fortfarande undersökas. 226 prästen vet vem som kan tala litauiska / han var överallt, i Sloboda, Kolna Sloboda, Lėjas Slobada fanns det, där / och i Kukuc’uos fanns det, överallt / överallt, där vet han vem som kan tala litauiska / i Buòdž’uos och Kúr’tin’uos talade man inte / och inte heller i Pìl’vel’as / de talade inte heller då / det var redan femtio år sedan som ingen talade litauiska / i Girnakali, Kėjdà.nè, Lėjas Slobada, Kolna Sloboda, Slobada / just de där talade / i Kukuc’uos talade fortfarande tre personer / Bazulis, Treč’ukas och Čèpulis / i Girnakali fanns åtta herrgårdsarbetare, alla talade litauiska / alla åtta / i Slobada fanns sex, fyra talade / och i Kolna Sloboda fanns trettio familjeöverhuvuden, bara åtta talade, åtta: Zvidrin’s, Bongari.s’ Augusts, Bongaris’ Antùonas talade, där är redan tre, Treč’ukas talade, Čèpulis’, Bi.kšta talade / i Pìl’vel’uos talade Škìrmantes Ignas och Škìrmantas Jàzupas / åh, Maràzas Jànis talade / och i Kúr’ti talade tre Čèpul’ai, Roč’ka, Àugustāns / Àugustāns talade bra, åh, han kunde litauiska / Práñcis Jù.z’a, Áugusts, de var två bröder, talade bra / Unšk’áu Šòuk’as Jaskūnai, och nu Kukù.či / när Girnakali försvann, försvann också Jaskūnai, sedan tjugo år / Švied’ėli — numera Zvidrini / förr kallades det Viẽngali, nu Grù.zdeli, där är ryssarna / Nòvikas Jazùpas (Nòviks Jāzeps), född 1896 i Girnakalių (34b)k. (nuvarande Dzērkali). Noviko och Kovalevskis farfars och morfars efternamn var Bérkus (-as). Alla informanter från trakten kring Ciškodas lägger till lettiska ord när de får ont om litauiska. 2. Gå snabbare, så att inte kon blir skrämd, den springer någonstans / man måste ta sig därifrån / och hur mycket måste man betala per dag? Man måste betala femtio kopek om dagen / och vad har du ovanpå? En kjol, och flätor, och en huvudduk / och vad jag gjorde för dem, för mamma, det har jag redan glömt / och jag vet inte vad jag gjorde där, så där / man gör det som behövs / vi gör det som mamma säger / mamma undervisade, så gör vi också, och vi kommer till graven, tills vi dör / och ingenting behövs. / Mannen är skicklig på att tala. Han kunde säga det / mannen förstod, men kunde inte tala / därför att man inte kan höra här / ingen talar / mamma talade likadant / hon hörde inte ett enda ord / men min bror kunde göra sig förstådd / du, din litauiska, prata inte strunt / huvudet värker / händerna värker av arbetet / vi går och tröskar / med de här händerna tröskar vi / vi går och dansar polka / flicka, hur är det med dig? Sked? Bòndarė Leukàdija, Jānio (1889 – 1981). 3. tì.li zi.li búmbu, par galì.ni lúngu / lúngas atsìdàra·, búmba pasìkóra· (gåta) kinkau šỹ.vu. béaru árkli, rìta vàkaràli /* jòjau jòjau par šỹla.li, pa žal’ù lunk’àli / susit’àkau pànit’àlu, dì.deli pul’k’àli / vi.sas jáunas, vi.sas gràžas, vi.sas vàin’ukùotas / mana miéla pànit’à.la, viéna kai parduòta / tù.ra sun’àli in runk’àli, kai rutù. kvietk’àli / šàrkiena vàrniéna, doùk tàva vẽlku? / du numi.ra, dù. prigi.ma, du kuni.guos nàja / pìnki tv’òru tv’àra, šàši klùonu kùla / * Varje rad i dessa sånger upprepades två gånger. 227 Jag blev yr, jag föll omkull, jag for över två åkrar / jag for över två åkrar, låste två lås / i går kväll var jag inte rädd / jag gick vilse vid midnatt, redan hade flickan gått förbi busken / du vackra unga kvinna, dra dig undan från mig. / varför slår du mig med en sådan käpp, gråt inte över mig. / Vilūma-Riks Regina, född 1903 i Žemoji Slabada. 4. jag drack, drack, drack mig full, går hem och lägger mig, en ung hustru, små barn, så att ingen annan kan lägga sig / haren springer över tröskeln, han slår på trumman, gå ut, flickor, och titta, haren släpper sina ungar / börja, börja, unga flicka, att sjunga en sång, jag tar ifrån dig din krans, du blir som bortgift / jag går, jag går till Litauen, jag säljer inte en ko för ett pris, i Litauen är det svart bröd, och de gav mycket skinka / Kovalēvskis Jazūpas (1903–1983), gyv. Girnakaliuose. Indriča 5. själv är jag född / jag har nittio höstar / i Baltgūdžiai föddes jag intill / en herrgård fanns. Indriča / herrgården fanns här. / i rader gav de ut. / vi var de första litauerna som dök upp i Indriča / när den köptes, i Indriča var det nio och i Bindar’uos tolv, tjugoen hushållare fanns. / det fanns mycket mark här, i Bindar’uos ett stort, långt hus, där kunde tre familjer bo / och sedan byggde var och en sitt eget / hur många hushållare, var och en / delade upp gårdarna och trädgårdarna, i Razārdē, sedan byggde var och en sitt eget / bakom Krāslava, kanske du vet, va? där bodde ännu en litauer, mina släktingar bodde / nu finns de. De kom hit / det fanns litauer här. / det fanns omkring tre gårdar här. / Nōvikai, Ūd’ag’āni / hur det var med dem vet jag inte, men de flyttade från Litauen, sedan tog de emot dem / den här Indriča, de bodde här. / alla blev förlettade. lettiska, latgaliska / Bal’uli.s var organist. i kyrkorna, krāslauka.i / min mor, de som dog. / ungefär min mors äldre, de två / bussen går till Daugavpils / man måste åka den här vägen / Krāslava är kanske tolv kilometer / och där är det kanske åtta / inte så långt / Valinskas Liūdas (1887–1981), g. Magūnų k. (3 km į š. nuo Rimšės) ir 1889 m. tėvų atsivežtas į Indričą. Uodegėnai 6. här har det vuxit upp många, när litauerna kom hit. / de gamla, de gamla, den kära gamla / både mamma, farmödrar och farfäder — alla här var litauer / hur Gud lät mig leva så länge / jag har redan fått proteser i båda tänderna, den ena tog jag ut, den andra ska jag snart också ta ut / så här mycket har jag samlat och tjänat / där bor vi nu på kullen, där det fanns en gård / när man går till slutet av gatan, går man lite uppför kullen, där är vår lilla gravplats och vårt lilla hus står där / när jag var ung fanns det ingenting! 228 Jag brukade sjunga i Krasīve / men nu kan jag inte längre sjunga / när vi gick hemifrån för att åka till kyrkan, bad min gamla mor att jag skulle sjunga / hur många vi är här, kanske femtio stycken, och vi sjunger / min mor brukade säga: ”Se här, min röst låter så här, som din, om du sjunger dag och natt” / när jag var ung visste jag ingenting / hon sade: ”Kom, låt oss sjunga” / bakom ån finns en sådan liten skog / hon bad mig sjunga när vi kom fram till stigen / och där är skogen, och det är hennes svar / så kommer vi fram till den lilla ån och sjunger / när vi gick ut vid ån kom både gamla kvinnor och barn, som redan inte längre gick till kyrkan / de satte sig vid tröskeln och lyssnade när vi sjöng / och en var sådan, hon kunde inte ens gå till gudstjänsten / så hon brukade gå dit på söndagarna / vad hon hade gjort med benen, eftersom hon hade sådana ben som en trasa. / sedan tog hon farväl. / hon gick med käppar så där / hon satt vid kullen och grät / vi sjöng folksånger, sjöng en hyllning till saltet / när vi sjöng satt hon och grät / hon sade: ”Åh, så vackert ni sjunger! När jag lyssnade grät jag, varför är jag så värdelös? / En ung människa, så värdelös har jag blivit / varför måste man gå till gudstjänsten, det blev så värdelöst” / Jag hade tre bröder, jag var den fjärde, en flicka / när jag gifte mig blev det bättre / det fanns barn, jag hade fullt upp: jag tvättade kläderna, strök dem / vår familj var mycket stor: tre egna barn, och deras mamma, och hennes två mostrar — vi var så många / jag bar dem och tvättade dem / och det fanns tolv hektar jord / och med skära måste man skära råg / nu går man inte med lie, med maskin, men då med den lilla skäran, du vet, den var böjd / vi skar korn, vi skar vete, blandat med havre, då var det lättare att skära med lie / det blev bröd, gräset åt upp allt, vi fick inget till frukost / vi tog och slog allt som fanns, en åt ena, en åt den andra, den tredje åt alla, de åt sig mätta, lade sig / sedan lade vi fortfarande grönt gräs / band ihop sädeskärvar, lade ut dem, lade en i mitten så att de inte skulle spridas, de blev mindre / och vad fick du av de ihopbundna kärvarna? / ingenting fick du ihop / det fanns knappt något bröd förr i tiden / barnen, man tyckte synd om dem och gav dem bröd / fadern gav bröd och gav en bit av brödet, så att de inte skulle bli hungriga / fadern kom hem på eftermiddagen: ”Vem har tagit brödet?” Barnen ville inte äta, och de hade inte skurit brödet / då kom hon och ropade: ”Vem har tagit brödet?” Mitt hjärta skulle inte stå ut om jag inte gav barnen bröd / Juozapėlis gick till skolan; vi bakade limpor, skar av en bit med två fingrar / ”Mamma, ge honom inte så mycket bröd, han delar ut det till barnen” / popparna satt i trädgården / det var vår, jag hämtade vallmofrön från kammaren i förrgår / hon samlade, samlade och somnade till sist / därefter kom de här tanterna, de talade till henne och frågade henne / de talade och talade, men hon svarade ingenting / det var allt / då tog de henne, lade henne ner; i tre dagar skrek hon, åt ingenting och drack ingenting / till sist vaknade hon efter elva månader / man måste mata henne med sked / 7. det vore bättre om hon dog, om en ung sådan var där, så skulle det vara, när hon skulle dö, lägga sig, somna och allt skulle bli bra för henne / men hon måste ligga, måste vakna, hon kan inte resa sig längre / tidningarna kommer till oss där, de växer i trädgården, det finns många av dem. / jag plockar, tvättar dem (och), hackar dem, skär dem med en sådan liten kniv och kokar sedan ihop dem, sedan häller jag socker i grytan, för vintern räcker det. / jag tröskar potatisen och sår sedan på åkerrenen. / ja, hönsen som finns där, de är inte bra, de springer där och ställer till det / men när det inte finns höns, växer sådana fina, jag drar upp dem, drar upp dem, hänger upp dem, låter dem torka, sedan tröskar jag, siktar, häller i, sedan silar jag / så ser det ut när jag krossar dem i kvarnen, häller krossningen från kvarnstenen, […] 229 Jag lägger i b’l’ūden, tillsammans med varmt vatten, de där rädisorna; potatisen skär jag i tärningar, häller på / så står den där, sådär i grytan. Jag skär i, och rör om / potatisen kokar färdig redan, jag lägger i potatisen, tre potatisar, och då den där. Jag häller på grädden / det blir gott med gräddfil, när jag bleker den, och när köttet kokar där / då lägger jag i potatis och gräddfil, det blir mycket gott, godare för mig än kålen / 8. Vad blommar där? Där gör det inte det. Bären / där är blomman på bären / och de här är vita / de där andra, där är de liksom blåaktiga / och blåklockor, blåklockor, nu blommar de / de där blåa / inte några vita / och där är de vita, ja det finns / inga blå, bara vita / och de där gula, de gula växer / på ängen, smörblommor, och i buskarna finns det mycket gult, som de / jag var i buskarna för länge sedan, jag har glömt / och där finns ju g’àgielies och de där / och vad är det där för fågel? / och någon med en gul näbb / och en svans, aj aj aj / och den där igelkotten / den brukade komma till oss i trädgården / den nöp till, den där, i nosen, man hittar den inte / o.i vassa nålar / och den där köttbiten äter igelkotten / och hur många sådana finns det inte, den är god, säger hon / 9. Skata, kråka, hur många barn har du? Två dog, två föddes, den femte gick till ladan / kattungen, stackaren, gå och så frön i kornet / och inte den lilla, inte den lilla / kattungen, stackaren, gå och drick lite öl / inte, jag kan inte, inte, jag kan inte, inte, inte, inte / haren springer över åkern, tuppen slår på trumman, hönan blåser i pipan, den mäter upp säden / En liten gubbe skalar en ask / skalar, skalar den där asken, han skalar ännu på andra sidan, då springer en liten askmus ut / springer ut, springer iväg någonstans in i ett hål / en liten bi, en fluga / flyger in i hålet och sitter där / halvt avskalad, halvt oskalad / en liten bi flyger in, trupp trupp trupp trupp, vem är det i mitt hål? Då säger den lilla asken: Min lilla ask, stackars lilla, halvt skalad, halvt oskalad / mina ögon är som glas, mina horn är som nålar, när jag rusar till, sticker jag dig / De små bina blev rädda och sprang därifrån / biet går, går, går och möter en varg, jag vet inte var de möttes […] vargen sade till biet, och haren går, går, de tre / går, trupp trupp trupp trupp, vem är i bihålet? Då svarar hon igen: jag är den lilla asken, stackars liten, halvt skalad, halvt oskalad, när jag rusar till sticker jag dig / de blev rädda, när den rusade fram och stack / igen går de längs vägen / går, går, var möts de / den kommer fram, och det blir inget av det / då var den lilla asken halvt skalad, halvt oskalad, och levde där i hålet / som förr, jag kunde allt från början till slut / vi var små barn, vad vi hittade på, vad vi hörde, vad vi inte hörde / 230 Genovėfa Mišiūnienė-Ungurytė (1891–1984), analfabet, kunde litauiska, lettgalliska och ryska. 10. Jag var ung [åh, vilken man], jag var tolv år. / Hur det var då! När man fyller tjugofem år, då är man riktigt vuxen / vid tolv års ålder – vinden blåser genom huvudet / dörren är öppen och det blåser överallt / du vet ännu inte hur man arbetar / förr måste man valla boskapen vid gårdarna, men nu har jag gått ut skolan, alla arbeten / och då måste man sitta hemma, man måste arbeta / förr i tiden, må Gud förlåta, var livet inte sådant / när man slog med slagan, händerna blev sönderslagna / fingrarna klämdes, skars av / när man skulle slå rågen, fingrarna blev så / det fanns inte en enda handske som var hel, alla var sönderslagna / och vad ska jag säga dig nu / nu lever man ju gott / om de unga ändå kunde få det så / de vet ingenting om arbete / de lever gott / när vi kom till det här huset, fanns det två hästar i stallet, tre får / vi kom inte hit till det här huset från någon annanstans / jag tyckte om att odla vete / när jag var ung hade jag hela trädgården full av vete, det fanns ingenstans att gå / gammalt, men jag odlar det ändå / jag har redan planterat det med stora blad / när jag dör kommer allt att vissna / du tycker inte om att prata med mig / du är ung, jag är redan gammal / om du hade en sådan ung samtalspartner, skulle du verkligen berätta / vårt tal är strävt, inte så mjukt som litauiska / litauerna talar litauiska / snart kommer litauiskan att försvinna hos oss / åh, det vore intressant om man kunde tala litauiska / man förstår alla språk, hör hur de talar! det vore en glädje / om jag vore ung skulle jag åka med dig på vagn / jag skulle resa överallt / Regina Savickienė-Baliulytė (1889–1978). 11. I den där sjön finns det fiskar överallt / där borta ligger staden vid det röjda området / år 1928 [artonhundraåttio] byggde man hus här, ända fram till nu / vilken äng, vilka buskar, vad som helst, allt hade sina egna namn / åh, vi bor här, här är tiggarnas berg / och där borta, där vid mis’ūnas, fanns sådana gravar / när man hittar något, den som har hunnit dit, vad det nu är, som man brukar säga, tiggare går omkring / när jag gick i vall, fanns där både ben och skallar, eftersom vi flyttade från berget och släppte ner dem / de som hittas vid vägen, döda; det har funnits sådana länge / åh, så / här är Mis’ūnas spinneri / där bor en lång ål, där ligger en liten brant kulle som kallas šāukies / svampberget / sådana namn fanns / där borta mot šāukie, floden rinner, sådana ängar / det finns många sådana platser / mis’ūna-ängen, och där längre bort inte mis’ūna – alar / ragiėjai, den går rakt fram där och man hittar den snabbare / allt hade sitt eget namn / Ksaveras Ungurys (1905–1984). 12. Där vi bor i skogen finns en plan äng / längre bort där finns en äng på berget, lūkštu-pelis, bindrābija, pav’ārpsnis, u.bagl·nie, prūdas, plāuktas / vid floden fanns en liten gård, vi kallade den så / när jag växte upp hos min far talade man litauiska / min bror kunde språket i Salaspils / min mormor kunde inte litauiska, vi lärde barnen lettiska / hon förstod bättre än jag litauiska / så dog de äldre, och de unga klarar det inte / de kunde tala litauiska i Balūl’ā / Ksaveras kunde tala, vi träffas och pratar / fru Mišiūnienė skulle inte ha talat om det inte vore för svårigheterna / det finns fortfarande lite folk som talar litauiska / språket är blandat / hon är nitton år, jag är tretton / Ksaveras bor vid floden, när han går till barōukai är det mycket svårt / Vladislovas Ungurys, f. 1913. 231 Gryvà 13. mɔ́ć’a var brådmogen, och din farbror från Gryvà / var din bror i Gryvà. / Jag var så dålig på ryska att jag varje dag måste tala / lettiska, när jag kom hit, mycket sällan / redan fyrtio år. / skogen ropar apšrūtai / förr, när jag var åtta år, ropade de, och nu ropar de fortfarande apšrūtai / jag arbetade som brigadledare / jag tyckte om att arbeta, att sköta allt / jag hade allt gott / och varifrån kom så mycket spannmål till Lettland? Jag såg efter hur mycket som skulle sås och hur mycket korn som skulle sås / och sådana saker / somliga sår med en rönnkäpp, andra sår med två käppar / med två går det fortare, man kan ta ett bredare plogblad / på våren hjälpte jag till med tröskningen och sådde korn / jag tröskade korn hemma / grodde kornet, torkade det, malde / hällde på hett vatten, lät det stå i fem timmar, och sedan måste det silas / och så öl / ett kar, en tunna / tillsätt jäst / till en hink blir det tjugo gram / och socker / om ölet ska bli öl behövs inget socker / men om det blir braga, då blir det braga / och i en balja med socker, hundra gram humle / jag hade mycket humle här / när man gräver upp en damm, gräver man upp den, och nu finns det inte / där humlen växer kommer rotskott / man gräver upp rotskotten, tar bort dem och planterar / då sätter man upp störar, så växer de / ja, det blir gott, det får inte vara blött / man kan ha säckar / man kan ha dem var man vill / en skata tittar, nyss flög den förbi / den flög in och satte sig på en bjälke / på lettiska: sparv, kråka, ko, gök, ko, höna, tupp, and, gås, gris, hare, får, ko, kalv, tjur, och på ryska också Jadževičius Jonas, född 1899 i Niderkūnai. Fadern från Gryvò, modern från trakten kring Kal̇kuonė. Kal̇kuonė 14. När det blir tillfälle att prata, när jag förstår, varför skulle jag då inte tala? Jag är litauer, och min far var litauer, och morfar också / jag minns honom, och nu är han död. Han var här / här bodde han. / han hade varken mark eller något annat / han gick omkring med två hästar och plöjde åkrarna / min far bodde i en sådan där liten koja vid vägen. / ungefär fyra kilometer, där borta bakom Maskalūnas, där bodde han. / var min morfar föddes vet jag inte, jag har inte frågat far / jag kan inte säga det, vill inte ljuga. / det verkar så för mig: ingen av dem kom hit, ingen skickade dem, ingenting. / det här är redan för länge sedan, för hundratals år sedan, låt oss säga att de bodde här. / i Daugavpils finns det litauer / ibland när man går ut ur kyrkan står kvinnor och pratar / de talar lettiska / med honung, gurkor, eller hur, där också / här hos släktingarna förr var det vanligt / förr pratade man [på landet] litauiska, lettiska, polska / men nu sjunger de bara på polska / Gryva: den ena efter den andra dog, det finns ingen att begrava — på polska och lettiska / jag var litauer, jag är litauer och kommer att dö som litauer / jag skäms inte över att jag förstår litauiska / Kergalvys (> Kergels) Petras (1898—1982), bosatt i Papušinė. 15. varför skulle de då komma hit? den lilla skogen försvann på så kort tid? här var en tredjedel av en annan sort, annars var det litauer / nu är alla vitryssar, alla har dött, de som var litauer är döda. / alla for till kyrkogårdarna där ute, om tre år finns här varken ryssar, polacker eller litauer — bara de här vitryssarna blir kvar / hur kan en litauer finnas här? en granne dog, en annan, en tredje litauer dog, en fjärde dog / vilka, alla vitryssar sätter sig här i kyrkan / hur kan han komma någon annanstans ifrån? ja, nu finns ingenting / bara de talar ännu… 232 …nu / de talar verkligen bara litauiska med varandra* / ni går till Janėnas / ni ropar till oss att tungan blivit bruten / din farbror var mycket svag / sjuk / vi blev alla kvar precis som vi föddes / jag gick för att arbeta för en bit bröd, till skolans plats / jag vallade boskap / än hos farbror, än hos din far, din bror / de lät mig inte gå i skolan / eftersom det inte fanns något att äta / min egen lilla jordlott låg här, omkring trettio hektar / och på den här jorden föddes jag / och mina föräldrar föddes här / en liten bit längre bort, där Janėnas bor / men här köpte man hela den här jorden / den bredde ut sig längre bort, som man säger, Pasolok / den här platsen var gammal, den fanns redan vid Nikolaj / skogen var stor, men nu har de åter övertagit den / och de ropar apšrūtai, så som jag minns Janėnas Jūzė, född 1907 i Papušinė. Mėdinas 16. Tja, här ute i vår by, Gryva, Svėntas, Grendža talar man litauiska, sedan på tjugotalet började man flytta till Lettland / härifrån flyttar man nu till Lettland / Smilene församling förblir litauisk, men den här sidan av församlingen blir lettisk / inte långt borta, på Smilene finns en sådan sjö, det fanns en pelare, Kaunas guvernement, och här låg Kurland / i Kaunas guvernement fanns det ett län, och sedan började man jämna ut det / då fanns det en kyrka, en kyrkogård / hos oss fanns ett bibliotek i Medumi, i Grendža, i Kalnišķi, i Daugavpils / de unga förstod inte andra språk / när hon sade: gå till grannen och be om en såll, ett såll — såll / hon talade så — glömde / där bodde en litauisk kvinna från Ryssland som hade gått ut för att gifta sig / hon hade inga [barn], så att säga, hemma / de frågar henne: vart tog du vägen / jag har glömt vad hon heter / då säger hon: visa vad du behöver / hon visar hur man siktar / det fanns en sådan gårdfarihandlare, så han skrev upp det. Gaudže, liksom på lettiska / för mig bara på Sulija, om man vill skriva upp det också på ett annat folks språk / nej, säger jag, det behövs inte / de ville skriva upp mig som elksnis / gå ni, dårar, jag vill inte / jag är liskdir / länge gick jag till lutheranernas kyrka, Ulmanis byggde om den / hos oss finns sex lettiska [byar], där lutheranerna läser / i våra byar bor latgaler / Medumi, Grendža, Svėntas, Laukesa, nästan alla är litauer / nu har de blandats samman, det är mycket svårt att förstå / man kommer till våra grannar, de är latgaler / de skulle säga att det inte finns några litauer här / det finns många letter också nu, många i trakten / grannen kom på sommaren, de gamla var två, nu har de dött, dottern gifte sig och flyttade, bor i Daugavpils, är utspridda / föräldrarna dog, [de] tog, sålde, där köpte en lett, en ryss, en vitryss eller någon annan / och min son bor i Daugavpils, den andre i Riga / dottern har gift sig med en man från Elektrėnai / i år dog Bindaris, de nygifta vid Ažerokas, vid Skiršcina / människorna förändras mycket, som vatten / här omkring oss kommer det mycket folk från olika håll / tillsammans talar nästan alla ryska / en är lett, den andre från Vitryssland, en vitryss, den tredje någon annan / han säger: jag kan inte lettiska, den där kan inte lettiska / i allmänhet är det nödvändigaste att var och en kan tre språk / Liskinys Augūstas, f. 1911, 6 km nordväst om Mėdinas (vid sjön Ilgis), tidigare Smiltynės församling. * Korrekt. * Med cirkumflex och tecknet för halvlång vokal (i., ũ.) markeras ibland en förlängd vokal i en öppen stavelse, mellan halvlång och lång. 233 Grendžà 17. Alla här är av samma slag, från trakten / mamma bodde tidigare vid potatislanden / här växte mamma upp i Grendža församling / när mamma föddes var det redan hundra / åttiofem som kallade mamma ”mamma” / den gamla [bodde] vid skogen, där borta (föddes) / den gulaktiga kärret, mycket vatten, skog runtom / jag flyttade till Lettland och glömde tala / där fanns fyra bröder, alla litauer / de talade mycket vackert litauiska, de var från Litauen / en litauisk gård vid skolan, men våra fem kilometer, vägen till Stelmužė går där / två bönder bodde där / där gick jag också i skolan / skolan byggdes av en bonde, medan de byggde här / vi lärde oss bara tala lettiska, det fanns en litauisk lärarinna / det fanns många [barn] på vår tid, Prakėlia, Čiblė, Janėnai / nu har alla blivit gamla / och ingenstans [senare] lät far mig gå, de där gamla människorna / valla korna, gå ut på åkern / tre kor och en gris, allt, får / hur mycket jag än ville studera, lät han mig inte / han lärde mig att sy, det var allt / far var skräddare / vi hade inte egen mark tidigare, vi bodde på arrende / sedan köpte vi skog, buskar, Herregud / innan vi röjde bort det, innan vi byggde huset och blev gamla / huset blev kvar, nu bor ingen där / så där är din egen mark / i Medumi bor systerns son / allehanda djur, lodjur kommer / som rådjur, med ben som kor / här finns inga rådjur / i fjol slaktade fyra vargar fyra får i Svėntmuiža / de gick iväg med gevär / då sprang varghonan bort, men vargen blev kvar / Zàkiene-Jėraite Zofija, f. 1912 Eglàitė 18. Jag talade lettiska, litauiska och polska, på alla möjliga sätt också ryska / vi växte alla upp tillsammans, på herrgården Šideres / mamma och pappa talade lettiska tills barnen blev små / man tröskade med slaga / pappa stammade, så att (1850 m.) människor red till begravningen, så att de inte skulle gå till fots / de red till begravningen / människor begravdes i samma grop / i den första begravdes de från den nedre änden, kistorna längst ner / Vincelis vet / vi brukade baka pajer till helgonfesten / nå, hur mycket du lagade, så mycket fick du / all sorts mat till festen, och siden, vi kokade vete / det fanns bara kött i korven, och blodkorv av blod, med gryn / det fanns inga köttkvarnar till korvarna / och det brukade finnas surkål / betor odlades inte, de hade försvunnit / man brukade laga skor av bast, till fältet, men där borta var det inte / tio eller tolv kilometer till Lūkšta / gick man till fots eller åkte med häst och plog / rågen hade skurits, kärvarna hade rests, då gick vi hem / vi samlade ihop stackarna, lade dem fint, sedan tröskade vi / med störar, sedan plöjde vi, harvade, sådde korn / man fyller såmaskinen och sår / och nu planterar man potatis / och det fanns skägglav och bären var röda, skarpa / vi gick till mossen för att plocka tranbär / där växte svamp med maskar / järnvägen gick längs kanten av vårt fält, den fanns redan på min tid / Šeškienė, g. 1883 m. 1,5 km į r. nuo Eglàitės. I den här och möjligen även den längre bort boende informantens (nr 19) tal märks en något större påverkan från de slaviska språken. 234 Subāčius 19. Det bodde en gammal gumma, en liten kvinna / hon hade nio söner och en dotter, den tionde / sedan hade hon nio hästar och ett sto / dottern växte upp och sade till sin mor: jag var ensam, jag har ingen annan, ingen bror, inget? sade hon, barn, du har nio bröder, de lever för nio mäns skull / jag reser, sade hon, för att besöka er / vad ska hon ta med till dem, vilka gåvor? Hon stickade sjalar, strumpor / hon gav alla bröderna var sin häst, var sitt föl / dottern reste till bröderna / hon spände det där fölet / hon for över havet till männen, klädde sig fint, gjorde sig i ordning, tog gåvorna / hon reste och reste, tittade, kom fram till vatten, där det inte fanns någon bro, hon måste ta sig över vattnet / hon stod där / hon tittade, en häxa kom åkande, hon låg utsträckt / flickan gjorde sig redo, hon måste klä av sig, hon måste bada i det där vattnet / hon måste doppa sig / men gökungen: ko-ko, ko-ko / nio bröder, bada inte i det där vattnet / det där vattnet är en blodflod, ett annat vatten är en mjölkflod / häxan sprang fram och ryckte gökungen, slet av ett ben / bröt av ett och kastade bort det / vad ska den stackaren göra nu, hon måste bada / hon klev av vagnen, tog av sig sina kläder / häxan tog hennes kläder och klädde på henne små kläder, tog hennes häst / satte sig i vagnen och for / jag talar inte så, man måste tala ordentligt / min svärdotter talar ordentligt, som i böckerna / den stackars lilla …, började gråta, hon måste ta på sig häxans lilla päls / Zablockienė V., f. 1903, talade polska i barndomen. 20. Min far var från hela trakten kring Bāltmuiže / mormor på mors sida kan ha varit från Ōnuškis, mormor kom därifrån / jag har inte hört av mina egna gamla, att det här skulle ha funnits stora gravar, mossar, och att gamla hästar var vita längs den där mossen, och då började man ropa: vita, vita, och Bāltmuiže / vår mormor brukade också berätta att när fransmännen kom hit genom landet, brukade de gömma sig i de här kärren, i de där kärren / fransmännen red med hästar genom kärren och ropade: kom hem, vi far redan, de red härifrån / de ropade namn: Kātre, Māre / där Subāčius-kyrkan ligger, kanske säger man där att Grapienė ibland brukade fara förbi / och då, från kullen, som vi säger, hade hon kört med en dråška, Grapienė med ännu fler hästar / och då brukade de låta kusken köra nerför sluttningen, och hon själv satt där, han lät henne inte köra ner i ån / hon sjönk där med alla hästarna / klockorna ringde i tolv dagar för kyrkan / hon var katolik, den kyrkan är nu luthersk / om Gāršvini har man också sagt att en gammal kvinna grävde där, hon var en gårdsfru och körde hit, hon kan ha börjat, vad är det du gräver här, hon kan ha börjat gräva / ja, så Gāršvini / förr brukade folk i Gāršvini berätta där, de talar lettiska i kyrkan, håller gudstjänst, på lettiska / de går ut, talar lettiska: när det regnar, så regnar det, regnet i dag — ”det regnade mycket, kraftigt” / Jurkėnienė O., f. 1897 i Bāltmuižė (3 km nordost om Subāčius). Fadern var från trakten, modern från Ōnuškis. 235 Gāršvinė 21. Jag var tjugoett år gammal när jag kom hit / jag började ju leva här / den gamla dog / min bror fanns, han slog sig ihop med någon / jag blev ensam kvar / jag måste söka efter en husbonde / alla byggnader rasade samman, förföll, fåglarna byggde bo i fönstren, inuti / det fanns ingenting / medan vi reste byggnaderna, hjälpte vi till av hela vår förmåga / kriget bröt ut, och jag fick inte ens leva / nu kan jag inte klaga, nu har jag fått allt / jag arbetade hela tiden, och dottern arbetar / jag har en ko, och det finns mjölk, och allt / och för mig, som man säger, finns det ingen anledning att gråta över bagateller / jag förstår inte många ord grammatiskt som jag inte lärde mig hemma, så är det / för det fanns inga skolor där / jag gick tre klasser, jag klarade alla tre klasserna / en sådan skola fanns på krigstiden / lärarinnan kallade fram en pojke och visade den här, hur redan hans tänder, där kolet blåser i smedjan / han säger det inte på lettiska, utan säger på litauiska: duntuvė / men på lettiska betyder det ju plēšes / då började alla skratta, och lärarinnorna skrattade / han kan litauiska, men kan inte lettiska, alla talar litauiska hemma / de är letter, lutheraner, de vet inte alls hur man säger det på lettiska / Ramoniėnė, f. 1905 i byn Brūnkenai (4 km söder om Gāršvinė). Aknystà 22. Vi skrattade också / vi brukade säga: vi föddes och växte upp i Lettland, vi kunde lätt glömma vårt modersmål / jag hade två bröder / vid en viss ålder levde vi i en annan värld under kriget / då återvände vi från Ryssland / bröderna levde några år och for till Kaunas / de började arbeta och studera på egen hand / den äldste var pilot / Jonas Mikėnas / han undervisar nu i keramik, professor, föreläser / åldersskillnaden mellan oss är tio år / när han började gå till min skola, så kom han då på besök och ritade här, och gjorde ett och annat / han kom ut, hjälpte till med allt som fanns hemma, med allt som behövde göras / men han arbetade mest med sina egna sysslor / han låg överallt, även här, ibland på vinden om sommaren / och han ritade på alla möjliga ställen, gick också ut på fälten hit och dit / han gick och plockade svamp, jag vet, han plockade åt mig, vi gick och plockade / vi gick för att leta efter svamp / här fanns det mer skog / sedan delades de åt de nybyggda gårdarna, och det blev glesare / han tyckte mycket om att fiska / far hade också nät, allt möjligt / och far levde då fortfarande, medan han var här / men sedan for han till Paris för att studera, och när han återvände från Paris började arbetet igen / han kom då och då, men inte så ofta längre / förut tillbringade han hela sommaren hemma / han kunde inte komma från Paris, pappa dog, och då kunde han inte komma / var skulle en student få så mycket pengar, det var ändå stipendium / ja, det var bra att den där brodern var pilot och hjälpte till / men vi hade inte det hemma / de allra första åren gick jag i skola i Aknysta, jag vet inte, ett par år eller hur många / sedan gick jag i skola i Jēkabpils, och därefter i Ryssland, lärde mig spela fiol, och sedan i Odessa / i Odessa var det också femton barn av samma nationalitet, och där levde vi i ett fattighus / men hemma fanns det alla möjliga brister, jorden var dålig / pappa brukade säga: jag kommer tillbaka med en säck potatis / så vi tröskade hemma och hade alla möjliga bekymmer / 236 ... när han kom tillbaka, det var på våren, sade han: Vi ska steka gröna potatisar med skalet på / de har ingenting att äta, sade han / en gång bad han mamma om ett arbete, mamma, ge mig ett arbete / mamma gav honom en lie, den man slår buskar med, och allt växte upp igen / sedan skrattade den kvinnan och sade: Vi hugger inte av några grenar / du kan väl tänka dig, sade hon, att du ligger där och slår skogen med en lie / Mūrelienė-Mikėnaitė Liudvika, f. 1913 i Skardupys (5 km nordväst om Aknystà; systerns minnen om konstnärerna Jonas och Juozas Mikėnas). I text 22 och 23 betecknar ē = ę, och = ǫ. 23. Om en människa var så svag av naturen, så föll hon också ihop / de skrev inte längre, där, Mikėnas, han skrev Mīkėnas / han skrev inte taup’rs, utan rāups / de gamla som blev kvar här, ser du, de fortsätter också med sitt eget / jag har läst lite historia och gått en smula i skolan, så jag kan försvara mig / lettisk historia är mycket kort och torftig / när vi arbetade, när vi hade startat en förening, kom många letter / ja, färre litauer / jag brukade säga till dem: säg det så här till mig / ja, om ni är riktiga letter, räkna upp månaderna på lettiska / men vi har våra egna ord, vårt språk är rikare och fullödigare / så jag brukade alltid sätta dem på plats, med några få ord satte vi punkt för saken / under Ulmanis hade vi vår egen förening här i Aknysta, ungdomsverksamheten hade kommit i gång / vi ordnade lettiska kvällar, vår kör bestod av litauer / den där Raupjū-fadern var mycket energisk, den enda lärarinnan var Paulaņita / hon kom till Kaunas, som i den senaste tiden, och undervisade / vi var här, min bror, min syster, kusinerna från Mūrale, från Skardupys, alla / Šviesa och Rūta, det fanns två föreningar i Aknysta / det fanns en kör, vi spelade teater, for till roliga fester, till en sammankomst / det var bara själva kretsen / så for vi till varandra / om oss säger man: de for till Garšvinė, där talar man på ett annat sätt; de for till Baltmuižiškė, där talar man också på ett annat sätt / lilla bror från Garšvinė, du ska inte åka, du följer inte med oss / så avbröt man på det viset; vår dialekt är kortare / där borta talar de baltmuižiškai genom näsan / jag levde någonstans fyra eller fem kilometer från själva vägen, ensam / 24. Man tröskar aldrig i en tresidig eller femsidig lada / två räcker inte till för att tröska; på åtta sidor slår en person, men det finns ingen som slår ut säden, ingen som slår den med slaga / om man tröskar med tröskverk / måste man veta hur man slår ut den och när man ska slå ut den / här svämmar vattnet över / jag tror det var år 1938 som det blev så mycket / från Aknysta började de bygga en bro, så de körde den nästan ända hit / ja, man sade att det var vid Bauska eller någonstans vid gränsen / här fanns en så smal å, med mycket branta sluttningar / men nu har de rätat ut den och breddat den / nu är den ganska bred, åtta meter / som man brukade säga: åtminstone tre personer drunknade i den ån, i de där gölarna / ser du, om man faller i den där strömvirveln kan man inte komma upp / virvlarna är djupa nu / och vattnet virvlar hela tiden där / det går runt så där, på något vis virvlar det omkring / synd att det är kallt väder; man kunde gå, visa sig, bada och sedan komma upp ur ån igen / Urbanāvičius Kazys, f. 1903 i byn Riūkai. 237 Nãretos 25. Nu minns jag inte längre när gränserna drogs här. / Mamma och farmor sade att de gick i den där kyrkan, då var de ännu litauer, men sedan blev alla försvenskade. / De där gråhåriga blev kvar, och ytterligare kanske tre eller fyra hus blev kvar sedan gammalt som litauer. / Vi, vad kan vi göra, vi föds, vi lever och vi dör här. / Vi går ingenstans nu. / Nu, efter det här kriget, vem vet vart man tar vägen. / En och annan dog, en annan flyttade bort. / Nu har många gett sig av till städerna, flyttat därifrån. / Alla trakter här är fulla av litauer. / De tjänade hos var och en, hos värdinnan. / Nästan alla litauer var brokiga, kringvandrande. / Och på den här sidan började pojkarna fara för att ta tjänst. Jag satte mig på en liten sten och suckade tungt. / Min far var gammal, min lillebror liten, och jag var ung, mager och sjuklig. / Jag har, jag har tre systrar, som gröna små runda rötter i trädgården. / En syster sadlade hästen, den andra spände bältet. / Och den tredje, den allra minsta, öppnade porten och följde mig ut. / Våra bröder, våra unga män, när kommer ni tillbaka från Warszawa? / Så kommer jag tillbaka från Warszawa nästa år, på den här dagen. / Våra bröder, våra unga män, vad ska ni ta med er från Warszawa? / Till den ena systern en krans av ruta, till den andra en sidensjal. / Och till den tredje, den allra minsta, en guldring för hela livet. / Kullarna stod över kullarna, de små buskarna blommade överallt. / Vi hann inte vänta på vår lillebror när han återvände från Warszawa. / Hästen kommer springande, frustar, dess sida blänker som en blank sabel. / Våra bröder, våra unga män, var har ni gjort av vår lillebror? / Er lillebror ligger bakom Warszawa i blod och smuts. * Sångerskans misstag; raderna 6, 8 och 20 upprepas en andra gång. 238 Solen gick upp, broder, och lade sig; lilla solen sänkte sig, som den gjorde vid begravningen. / Där huvudet föll, blommade rosor; där blodet stänkte, skimrade pärlor. Giniōčia Elzbieta, f. 1907 i Buivydosė (3 km norr om Suvainiškis), bosatt i Tupinai. Skyrónys 26. Nu blötläggs kornet, till sådden. / Det får ligga i blöt i två dagar; sedan tar man upp det och lägger det på en varm plats på golvet. / När det börjar gro, då gror det. / Sedan drar man ut det med händerna, så att det inte gror för mycket, och torkar det. / Antingen i ugnen eller var man nu torkar det. / Och torkar det så att det blir alldeles torrt. / Sedan tar man bort agnarna. / Då mal man det. / Men man måste mala försiktigt. / Inte mala till mjöl, utan mala till gryn. / Och då gör man öl. / Men humle behövs. / Det finns enbärsris att brygga med, andra sorter går inte. / Man behöver tre slags enbärsris. / Ett slag är sådant som man lägger åt sidan. / Man gör så här: längst ner i den där behållaren borrar man ett hål, och i behållaren lägger man en sådan liten träbit, en liten, tvärs över en kvist, tvärs över alltsammans, lägger den. / Och ovanpå den kvisten lägger man halm. / På halmen lägger man humlen, med all den där vörten ovanpå. / Sedan lägger man kornet, när det börjar koka, då kokar det ganska fort; man häller vatten över och rör om. / Nå, och det jäser i ett par timmar, och sedan silas det genom det där. / Därefter häller man upp vattnet igen. / Det som rinner ner i kärlet. / Och man tillsätter jäst till vörten, och rågmalt. / Man tappar upp i tunnor och stänger dem ordentligt, så att de håller tätt. / Jag är ett litet barn. / Sedan, med huvudet först, och till slut rör man om; blötlägg de där torra grejerna i en grop med vatten. / Lägg ut halm i ett varv, ett lager av tröskad spannmål. / Tröskningsredskapet är en lång käpp, en slaga som är fäst vid ett rep. Fãtaras (Pàtars) J., f. 1908. Ukriai 27. en syster hade bott i Auce, tills hon gifte sig i Lielauce / de kom på kvällen till Lettland / likaså stod stugan mittemellan / du ska bara inte gå genom de där buskarna, barn / gå och lägg dig, jag är inte rädd för någonting / sådana spöken, de har gömt pengar / i en kista, hur många fyra har vi / och varför har vi bilar, och sedan springer man iväg på morgonen / det går inte att gå här, det finns ingenstans att gå / så har vi också hemma / katoliker, litauerna är i minoritet och är få / länge sedan dog de där gamla människorna / faderns far är lett / ovanför var han från ukrainarna / Sudna är utfattig, utblottad, det fanns ingenting / halvtorsk för kalven / men går du hem nu? allt är brunt hos oss / i morgon vet man inte om det blir / havre med bär till gröten / Paulina Nõrbutienė, född 1912 i Snikerių gård, gift till byn Bileikiai (Auce socken, 4 km norr om Akmenė). Vadakstis 28. vi var tre familjer, litauer / barn, lettiska / och pučĩnskas / det fanns inte fler / här, jag vet inte / de ville också flytta gränsen, och då hade de redan dragit den lettiska gränsen hit, men här blev skedarna kvar i Lettland / där inte långt borta ligger även den gränsen, 239 och två kilometer till / henne / där i Auce, fullt av auc(e), litauer också, och latgalier / min mamma lärde mina barn, alla litauiska visor / min dotter var så liten, då sa hon: sjung, säg, som hon sa, lärde / sjunger om rävar, sjunger om kaninen / ø.i vad fanns här, många litauiska arbetare, hos just våra litauer / de säger, och när de sitter tillsammans om vintrarna, hos vännerna, säger de att de vill mycket gärna få sjunga på litauiska / när vi sedan gick och går till Auce / då gick vi över gränsen, från Bileikiai, Auce församling / Žagarė, jag brukade valla gäss / mamma kom hem från flykten, när hon hade lagat mat / mormor säger / vart ska era barn gå, och ni i Lettland / ska leva som litauer / * Emilija Sabulienė, född 1907 i Priedulės socken, Sakų gård (6 km öster om Vadakstis). Bodde i Žagarė, gift till Šaukšteliai (Ukrų socken). LITERATŪRA Būga K. Ciskodo parapijos lietuvių šnekta. 1911, rankraštis (VVU MB). Būga K. Rinktiniai raštai. — V., 1961, t. 3. Endzelīns J. Darbu izlase. — Rīga, 1979, t. 3, d. 1; 1981, t. 4, d. 1; 1982, t. 4, d. 2. Garšva K. Akcentuacijos ir vokalizmo sąryšis šiaurės vakarų panevėžiškių tarmėje. — Kn.: Lietuvių kalbotyros klausimai, 1977, t. 17, p. 76—88. Garšva K. Lietuvių kalbos tarmės ir jų kontaktai Latvijoje (1. Lietuvių kalbos tarmių Latvijoje istorija). — Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A serija, 1984, t. 2(87), p. 83—91. Garšva K. Lietuvių kalbos tarmės ir jų kontaktai Latvijoje (2. Lietuvių gyvenamosios vietos ir kalbų funkcionavimas). — Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A serija, 1985, t. 1(90), p. 118—126. Grinaveckienė E. Daugpilio apylinkių lietuvių šnektos fonetika. — Kn.: Lietuvių kalbotyros klausimai, 1980, t. 20, p. 223—239. Grinaveckienė E. Kai kurios Daugpilio lietuvių šnektos gramatikos ypatybės. — Kn.: Lietuvių kalbotyros klausimai, 1983, t. 23, p. 107—123. Kabelka J. Latvių kalba. — V., 1975. Lietuvių kalbos gramatika. — V., 1976, t. 3. Lietuvių kalbos tarmės (Chrestomatija). — V., 1970. Makowski B. Szkolnictwo litewskie w Polsce w latach 1920—1939. — Acta baltico-slavica, 1983, t. 15, s. 175—241. Šliavas J. Žeimelis. — 1972, mašinraštis (VVU MB). Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija. — V., 1966. Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos dialektologija. — V., 1978. Гаучас П., Видугирис А. Этнолингвистическая ситуация литовско-белорусского пограничья с конца XVIII по начало XX в. — Науч. тр. вузов ЛитССР. География. Вильнюс, 1983, т. 19, с. 26—73. Скринда А. Д. Латышская грамматика летгальского нарѣчія. — СПб., 1908. * Pakeltas (e)=(ę). 240 К. ГАРШВА СИНТАКСИЧЕСКИЕ ОСОБЕННОСТИ И ТЕКСТЫ ЛИТОВСКИХ ДИАЛЕКТОВ ЛАТВИИ Резюме В статье впервые обсуждаются синтаксические особенности 14 литовских диалектов, существующих в Латвии, и прилагаются 28 текстов. Описываются локатив, иллятив, супин, конструкции с предлогами aĩt, ažù, dã, dẽl, į̃, lĩg, nã, nuõ, paŕ, priẽ и т.п., а также другие грамматические явления. Установлено, что на местные литовские диалекты большое влияние оказывает латышский язык, а в восточных районах — и славянские языки. В указанных пунктах Латвии (за исключением Индрицы и, может быть, Цискоды) коренные литовцы проживают с XIII - XV вв. Фонетическая транскрипция в статье несколько упрощена. Кроме автора статьи, некоторые тексты расшифровывали преподаватели Вильнюсского государственного университета А. Гирдянис (№ 28), О. Косене (№ 8, 22, 23), Б. Стунджа (№ 7, 24). Наибольшее внимание уделяется диалекту Уодягёнай (Краславский р-н). Так как в Цискоде литовский язык в качестве средства общения почти не применяется, в настоящее время Уодягёнай является живым островком литовских старожилов, наиболее отдаленным (на 60 км) от основного ареала распространения литовского языка. K. GARŠVA SYNTACTICAL FEATURES OF LITHUANIAN DIALECTS IN LATVIA AND TEXTS Summary For the first time syntactical features of 14 Lithuanian dialects in Latvia are being discussed with addition of 28 texts. In the paper locative, illative, supine, constructions with prefixes aĩt, ažù, dã, dẽl, į̃, lĩg, nã, nuõ, paŕ, priẽ, etc., the contacts of the Lithuanian language with the Lettish and Slavonic languages are described. In 14 localities of Latvia (excepting Indrica and perhaps Ciskodas, Lettish Tiskādi) Lithuanian people lived from the 13th–15th cc. Great attention is paid to the dialect of Uodegēnai (Lettish Vodīgēni, Odigēni, Krāslava District, 60 kilometres away from the main territory of the Lithuanian language). Other dialects described exist in localities, which in Lettish are called Akniste, Gārsene, Grīva, Grendze, Kalkūne, Medumi, Nereta, Subate, Šķirāni, Vadakste.