J. Jablonskio kalbos kultūros teorija

LIETUVIŲ KALBOS SANDAROS TYRINĖJIMAI LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVI (1987) ALDONAS PUPKIS J. JABLONSKIS TEORI OM SPRÅKVÅRD Den mest framstående personligheten i det litauiska språkets språkvård och standardspråkets historia, liksom inom hela den litauiska språkvetenskapen, är Jonas Jablonskis (1860—1930). ”I den litterära språkets hela utvecklingshistoria har det inte funnits någon språkvetare som varit Jablonskis jämlike”¹. Historiens omständigheter gjorde att han blev den främste och mest framstående skaparen och normeraren av det moderna standardspråket, kodifieraren och väktaren av dess system samt en främjare av dess bruk. Jablonskis förstod utmärkt standardspråkets väsen, syfte och särdrag i dess utformning. I förordet till sitt epokgörande verk — ”Lietuviškos kalbos gramatika” från 1901 — skrev han: ”Det skrivna språkets normer formas alltid av någon enda dialekt; andra dialekter tillför den bara sina bästa småsaker, de små korn som av någon anledning har försvunnit eller upphört att användas i den skrivna dialekten. Om det skrivna språket saknar något ord som bara är känt från andra dialekter, måste författaren använda det ordet oavsett var han finner det. (…) Därför kommer språket i denna grammatik att vara ’den vanliga suvalkiska dialekten’, men den ska, där det behövs, också stärkas och kompletteras med andra dialekter”². Förutom folkets levande talspråk var Jablonskis ytterligare källor till standardspråket folklore, verk av framstående litauiska författare, språkvetenskapliga arbeten och ordböcker. Men i alla dessa källor såg den store språkvetaren också sådant som i princip var oacceptabelt, sådant som byggde ”på främmande språk” och ”grundligt förorenar vårt folks språk”³. Med språkvetarna i ”Gimtoji kalba”s ord är standardspråkets källa, allmänt sett, litauiskt språkbruk grundat ”på språkets lagar hos folket”. Jablonskis kopierade dock inte detta litauiska språkbruk eklektiskt, utan urval eller strängare principer. Kanske är den största förtjänsten i hela Jablonskis normeringsarbete att han skickligt förenade den östpreussiska varianten av standardspråket med den västaukštaitiska kaunasiska dialekten, det vill säga godkände det litauiska standardspråkets system och kodifierade det i sin grammatik från 1901. I sina arbeten tycks Jablonskis ingenstans ha använt termen system. Men han kände detta system mycket väl och förstod det på ett sätt som liknar dagens språkvetenskap⁴, — 1 Vosylýtė B. Jablonskio vaidmuo lietuvių literatūrinės kalbos istorijoje. – Kn.: Literatūra ir kalba, 1956, t. 1, p. 63. 2 Jablonskis J. Rinktiniai raštai (toliau RR)/Sud. J. Palionis. – V., 1957, t. 1, p. 60. 3 Jablonskis J. RR, t. 1, p. 60. 4 Galima sutikti su A. Piročkinu (Prie bendrinės kalbos ištakų. – V., 1977, p. 100), teigiančiu, kad Jablonskis kalbos sistemą įvardijo terminu „kalbos dvasia“. 128 Detta skulle kunna illustreras med många exempel. Inom fonetiken förstod han till exempel mycket modernt språk­elementens särskiljande funktion. När det västerländska fonetiska systemet hade antagits var det nödvändigt att bevara kvaliteten hos de långa vokalerna ū, y, o, ė, uo, ie oberoende av position. Efter att ha påpekat att östlänningar odėlė och uodelis, vietelė och vėtyklė i början av ordet ”mycket ofta hör likadana ljud”, skriver Jablonskis vidare: ”För att anpassa sig till skriftspråkets lagar skulle de behöva veta hur den skrivna stavelsen då uttalas, när ordets betoning faller på den”⁵. Av den anledningen krävde han att långa och korta vokaler skulle markeras olika i stavningen, att de västerländska lagarna för konsonantkombinationer skulle följas osv. Det bör tilläggas att han också klart insåg den särskiljande funktionen hos skriftspråkets betoning och tonaccent⁶. Känslan för systemet är särskilt stark i resonemang och korrigeringar som gäller betoning samt bildandet av ord och deras former. Jablonskis, som inte ville rekommendera att det allmänna språket betonar pagunda², skrev: ”Bland västaukštaiter sägs det här pagūnda, -dos. Om M. Daukša verkligen betonade detta p r e f i x a l a ord så här[…], måste han ha blivit en smula yr i huvudet: jämför pagálba, -bos, -ba, pagúoda, -dos, pakar̃pà, -põs, pašal̃pà, -põs, pašálpà, Palangà, -gõs, Pãlangą…”⁷ (kursivering J. J.). Eller när han kritiserar formen lietuvys som förekommer här och där i skrifter, tar han analogin: lietuvīs – lietuviškas, liežūvis – liežūviškas och vyturýs – vytūriškas, gyvulýs – gyvuliškas. ”Vid sidan av det maskulina ’lietuvỹs’ borde adjektivet i språket bildas som ’lietuviškas’”⁸. När språkvetaren inte rekommenderar adverbet balsiai i det allmänna språket resonerar han: ”Vad lär författaren egentligen läsaren med denna markering av tre orters omnejd [Kėdainiai, Surviliškis, Krekenava — A. P.]? Det är ju knappast från dessa orter vi främst hämtar språkexempel för skriftspråkets behov (ordförråd, regler). […] Eftersom jag i mitt språk inte har adjektivet b ū d v a r d i s ’balsus, -si’, kan jag inte heller använda adverbet p r i e v e i k s m i o balsiai”⁹ (kurs. J. J.). Det finns mycket många liknande exempel i Jablonskis skrifter (se särskilt hans arbete från 1928, ”Vår språkordlistas frågor”). Kravet på att följa konsekvensprincipen¹⁰, det ständiga bruket av analogier mellan språkfakta, det vill säga en systematisk syn på det allmänna språkets företeelser, framträder i alla Jablonskis resonemang och präglar alla hans rekommendationer. Eftersom Jablonskis förstod att det allmänna språkets system är en levande och självständig företeelse, som alltmer fjärmar sig från sin dialektala grund, uttalade han redan 1914, när det nuvarande litauiska standardspråket ännu befann sig i sin barndom och dess normer var mycket instabila, splittrade och heterogena, profetiska ord om dess utveckling och framtid: ”skriftspråket är en produkt av själva nationen och de författare som behärskar dess språk, inte av språkvetarna”¹¹ och: ”Skriftspråket bör medan det växer utvecklas av sig självt”¹² (kurs. A. P.). Fjorton år senare, 1928, upprepade han samma sak: ”låt det växa på sitt eget sätt, enligt folkets egna regler, utan att tvinga på det något…” 5 Jablonskis J. RR, t. 1, p. 66. 6 Ten pat, p. 190. 7 Jablonskio raštai/Sud. J. Balčikonis. — K., 1936, t. 5, p. 174. 8 Ten pat, p. 172. 9 Ten pat, p. 181. 10 Ten pat, t. 3, 1935, p. 17; t. 4, 1935, p. 276, 278 ir kt.; plg.: Piročkinas A. Jablonskis — bendrinės kalbos kūrėjas. — V., 1978, p. 201. 11 Jablonskio raštai, t. 4, p. 189. 12 Ten pat, p. 188. 5. 1835 129 … införa allehanda nybildningar i den utan någon anledning13 (ret. J. J.). Lingvisternas uppgift var alltså att fastställa och kodifiera standardspråkets system, medan standardspråket i övrigt är hela nationens, dess mest avancerade människors, skapande produkt. Lingvisternas uppgift är att se till att det antagna systemet följs: ”I takt med att skriftspråket utvecklas består lingvisternas arbete i att lyfta fram språkets lagar och se till att våra författare, särskilt journalister […] inte själva ibland börjar rasera dessa språklagar”14. Med material från folkspråket, folkdiktningen, skrifterna och språkvetenskapen såg Jablonskis variationen i det litauiska språkbruket och de många dubletterna inom såväl ordförråd och ordbildning som grammatik. Man kan säga att Jablonskis väl insåg problemet med språkfenomenens variantförekomst och förstod gränserna för denna variation i standardspråket. ”Man måste alltid nämna att även andra folks grammatikor, trots att deras ortografi är mycket mer utarbetad, innehåller ganska många olika vacklande former”, skrev han i förordet till grammatiken från 1901. – Så ”vad kan man då begära av vår grammatik?”15 Därför uppstår frågan vilka principer Jablonskis följde när han valde ut normer för standardspråket ur olika källor. För det första var, som vi har sett, språkfenomenets systematik avgörande. Allt som inte stämde överens med standardspråkets system eller stred mot systemets möjligheter avvisades utan kompromisser och rekommenderades inte för standardspråket. Därför avstod man från många dialektala fonetiska och accentueringsmässiga varianter, vissa typer av ordbildning och dubletter av en del morfologiska former. Men även fenomen som ryms inom systemet kan ibland variera – hur handlade Jablonskis då, vilka principer följde han när han rekommenderade vissa språkfenomen för standardspråket men avvisade andra? Samma fråga uppstår när man undersöker Jablonskis syn på främmande ord. Jablonskis var en stor förnyare av det litauiska språket, och kriteriet om språklig renhet var mycket viktigt för honom. ”I själva verket har denna princip alltid kommit till uttryck när man försökt normera språket medvetet”16. Jablonskis skilde sig emellertid från alla tidigare språkförnyare framför allt genom att han krävde renhet inte bara i ordförrådet utan också i syntaxen17. Å andra sidan är hans verksamhet särskild genom att han inte bara tog hänsyn till det kritiserade främmande ordet, utan också till dess ersättningar. Han var särskilt uppmärksam på dessa ersättningar och ansåg att ett lånord passade bättre i standardspråket än en misslyckad nybildning som inte rymdes inom språkets system: ”om vi inte har ett eget ord vore det mycket bättre att säga, liksom andra folk, redaktuoti, redaktorius än att utan orsak och utan någon grund införa olämpliga neologismer i språket”18. Men även i de fall då det tycktes finnas riktigt bra egna litauiska ord som kunde ersätta ett främmande ord lät Jablonskis det ibland vara. Om polonismen boti skrev han till exempel: ”Där det behövs kommer jag själv att använda det ordet (boti) som jag alltid har gjort; om jag finner det i någon annans text rättar jag det, tycks det, inte till orden žiūrėti, paisyti”19. 13 Där, bd 5, s. 216. 14 Där, bd 4, s. 188—189. 15 Jablonskis J. RR, bd 1, s. 61. 16 Piročkinas A. Vid standardspråkets ursprung, s. 101. 17 Jablonskis skrifter, bd 4, s. 101. 18 Där, s. 15. 19 Där, bd 5, s. 182. 130 Den princip som Jablonskis vägleddes av när han eftersträvade ett gemensamt språkbruk var målet med språkanvändningen och den ändamålsenlighet i användningen av enskilda språkfenomen som följer av detta. Även om termen ändamålsenlighet, såvitt man kan se, inte förekommer någonstans i hans skrifter, kan denna princip urskiljas i många av hans resonemang om konkreta språkfrågor. Jablonskis förstod språket inte bara som ett fysiologiskt och psykologiskt fenomen, utan också som en samhällelig produkt. Som samhällsfenomen kännetecknar språket det samhälle som talar det självt (”I språket ger nationen uttryck åt vem den är och vad den är värd”20). Att behärska eller inte behärska det visar graden av en människas nationella medvetenhet (”att hamra in ord i onödan och inte kunna använda dem för att ’hamra in’ något visar att många av våra författare, på ett eller annat sätt, ändå har förlorat sin nationella identitet”21; utan att ”kunna språket kan vi inte heller vara verkligt nyttiga för vårt eget folk”22). Det gemensamma språket är avsett för hela nationen och är en enande, gemensam faktor. Att skriva på det gemensamma språket är att skriva för hela folket, att skriva klart och begripligt för dem. Därför undviker man snäva dialektala former i det gemensamma språket (formerna kalbė, žiūrė, turė ”är inte något vanligt språkbruk, de är inte begripliga för andra”23) och ovanliga nybildningar – de skulle bara försvåra språkinlärningen: ”Vi, åtminstone de flesta av våra intellektuella, kan inte och har för närvarande inte tid att ens lära oss vår egen språkhandbok ordentligt; hur skulle vi då kunna lära oss ’moksnis’ vid sidan av ’etiudas’ och ’tara, tyra, tyravimas, mata’..., vid sidan av ’teorija, tardymas, tyrimas (tardymas), matavimas’”24. Jablonskis riktade skarp kritik mot A. Vireliūnos nybildningar25 och P. Vaičiūnas förvrängda former av reflexiva verb26. Enligt honom försvåras språkförståelsen också av ”märkliga tecken på språklig förfining eller lärdom”27. Jablonskis strävade hela sitt liv efter enhetlighet och stabilitet i det gemensamma språkets normer. Han bekymrades av ”den ovanliga mångfalden i författarnas språk i andra litteraturer: de enklaste tankarna uttrycks på ett sätt av vissa författare och på ett annat av andra i samma anteckningsbok; den språkliga enhetlighet hos författarna som de enklaste lagarna för varje skriftspråk kräver […] syns inte alls”28. Allt detta skadar skolans arbete och ger till sist inte ”någon verklig lättnad i undervisningen av ett samhällsämne på detta språk”29. För denna enhetlighet kämpade han inte bara genom sitt språkvårdande arbete, utan också genom att kodifiera normerna: han tog särskild hänsyn till systemet och konsekvensen i ordbildningen och beaktade om de föreslagna normerna skulle vara begripliga för hela samhället. Man kan inte annat än instämma i A. Piročkins uppfattning att Jablonskis vägleddes av ändamålsenlighetsprincipen både när han fördömde främmande ord och när han godkände dem. ”Ord av icke-litauiskt ursprung som är kända av alla och används allmänt— 20 Där, bd 4, s. 191. 21 Där, s. 41; se även s. 57. 22 Där, s. 191. 23 Där, s. 232. 24 Där, s. 308. 25 Där, bd 5, s. 212 ff. 26 Där, s. 121 ff. 27 Där, s. 75. 28 Där, bd 4, s. 50–51; jfr även s. 133, 197, bd 5, s. 121. 29 Där, bd 5, s. 214. 5° 131 ”ord som det oftast inte fanns några motsvarigheter till i folkmålet eller där det var svårt att bilda en god nybildning, jagade Jablonskis inte bort från det litterära språket”30. Ändamålsenligheten hos språkfakta kräver en mycket god känsla för samhällets språkliga behov. Jablonskis har vid mer än ett tillfälle uttryckt sina tankar om dessa behov. När han till exempel inte instämde i V. Kamantauskos uppfattning att avstå från avledningar med suffixet -uotė (i själva verket är endast ett enda ord, važiuotė31, känt från folkmålet), föreslog han att det skulle kombineras med andra närbesläktade suffix (-otė, -aulė) och såg här inget som stred mot folkets språkregler. ”Om något suffix nu undviks, är det enligt författarnas uppfattning onödigt eller inte längre nödvändigt i språket”32 (anm. A. P.). Men tyskarna skiljer mellan orden das Deklinieren och die Deklination; Kamantauskas tycks här föreslå att man nöjer sig med endast ett ord, linksniavimas. ”Skulle författaren verkligen vilja att eleverna, genom att undvika suffixet -uotė, också verkligen började undvika alla de ord de använder (i läroböcker) med suffixet -uotė (asmenuotė, linksniuote, vaizduotė, važiuotė...)?”33 Jfr också: ”Och suffixet -ūnas behöver vi naturligtvis alltid använda där det verkligen behövs i människors språk”34 (anm. A. P.). ”Žemaitija” är en nybildning i skriftspråket. Det ordet och ”kalvis” lever fortfarande. Om det ordet behövdes av författarna, skulle det naturligtvis också kunna leva kvar i skriftspråket”35 (anm. A. P.). ”Främmande ord som människor inte förstår bör vi använda i skrift endast där vi inte kan klara oss utan dem”36 (anm. A. P.). Det finns fler sådana påståenden av Jablonskis i hans skrifter; när vi läser noggrant kan vi se att denna princip tillämpas på mer än en rättelse. De gemensamma språkbehoven beaktas också när andra ord som V. Kamantauskas rättar försvaras. Jablonskis godtog inte att enskilda ord och deras betydelser jämnades ut, utan förespråkade att man skulle skilja mellan dáilę och dailę, turėti och turėti, jaunatvę, jaunybę och jaunystę, patarėjas och tarėjas37 med flera, även om några av dessa inte skulle ha motsvarat kraven på språklig renhet eller ens systematik. Han förstod mycket väl att språkbrukarnas behov är det högsta kriteriet, som alla andra måste underordnas, även om de härrör från den bästa teorin eller de mest uppriktiga kodifieringsförsöken att ”förbättra” det gemensamma språket: ”Om vårt språk skulle vara sådant som vi själva önskade [dvs. teoretiskt. — A. P.] att det skulle vara, och om dess ord alla vore sådana som ’språkets utvecklare’ ger det, skulle det språk vi talar i dag för länge sedan ha upphört att ha värde, eller åtminstone ett visst värde, för en kultiverad människa”38 (anm. J. J.). Jablonskis måste ha haft en god förståelse för språkets stilistiska mångsidighet. Han skrev att en dramahjälte eller en novellfilosof inte kan tala samma språk som en väktare eller en vanlig arbetare39. För människor med mindre utbildning skriver man enklare, för mer- 30 Piročkinas A. Jablonskio kalbos norminimo pagrindai ir principai. — Kalbos kultūros teorija ir praktika/Lietuvių kalbos sekcijos sąsiuvinis, 1970, Nr. 5(18), p. 9. 31 Lietuvių kalbos gramatika. — V., 1965, t. 1, p. 298. 32 Jablonskio raštai, t. 5, p. 206. 33 Ibid. 34 Ibid., p. 207. 35 Ibid., vol. 4, p. 122. 36 Ibid., p. 144. 37 Ibid., vol. 5, pp. 170, 178, 185, 193. 38 Ibid., p. 216. 39 Ibid., p. 62. 132 … – det är möjligt att ”operera med invecklade, mer raffinerade uttryck”40. Även om språkforskaren vid flera tillfällen har betonat att han ogärna vill lägga sig i stilfrågor (”jag är benägen att överlåta stilfrågan åt författarna själva”41), har han ändå uttalat flera intressanta tankar om konkreta stilfrågor. För det första passade det inte Jablonskis att blanda element från olika dialekter i samma text: ”i ord- och namnformerna och, allmänt talat, i grammatiken bör olika dialekter av vårt språk inte blandas”42. Han kritiserade inkonsekvent användning av genitiv och prepositionsfrasen į, sammanblandning av singular och plural med mera. Han motsatte sig också ett konstlat upphöjande av dialektdrag, särskilt i skrifter avsedda för mindre utbildade läsare: ”jag råder översättare (och språkkorrekturläsare) att fortsätta anstränga sig för att inte skriva för skolan på dialekt – att inte lyfta fram sådana drag hos dialekterna som är ovanliga i skriftspråket. Dialektdragen kommer ändå fram i skrifterna, utan att lyftas fram, bara vi lär oss att använda dem för vårt eget språk och skriftspråket”43. Jablonskis bekymrade sig också om andra stilistiska särdrag i skriftspråket. Han höjde sin röst mot skriftspråkets tillkrånglade och skenbart lärda stil44, meningarnas konstlade karaktär och tankarnas dunkelhet och otydlighet45. ”När vi skriver något måste vi först och främst uttrycka vår tanke klart och begripligt”46 (kurs. A. P.). Tanken måste uttryckas inte bara klart och begripligt, utan också flytande och lätt47. Att detta inte var en tom fras och allmänna, ospecifika krav på ett gott språk, utan en exakt uppfattning om skriftspråkets stilistiska särdrag, framgår av att Jablonskis tydligt skilde mellan språk- och stilfrågor (”Författarna måste själva börja se till att vårt skriftspråk är a) lätt, vackert, klart, allmänt begripligt och b) korrekt (det måste följa folkets, läsarnas språkregler)”48; slutligen Jablonskis påstående: ”meningarna, tagna var för sig, tycks vara korrekta, men denna meningarnas korrekthet har, tycks det mig, i viss mån försämrat språkets flyt och lätthet”49. Korrektheten försämrade flytet och lättheten!.. Är inte detta det mest subtila exemplet på språkets funktionalitet och samhälleliga ändamålsenlighet?! * * * Översikten över Jablonskis uppfattningar bör inte ge intrycket att de var oföränderliga och stelnade och därmed i slutänden, med tanke på hans långa 40-åriga verksamhet inom språkvården, i viss mening dogmatiska. I själva verket höll Jablonskis under hela sitt liv strikt fast endast vid de grundläggande kraven för att skapa och utveckla ett standardspråk. Framför allt tillämpade han konsekvent principerna om språkets systematik och funktionella ändamålsenlighet. Under hela sitt liv strävade Jablonskis också efter språklig renhet, även om renhetskriteriet var underordnat ändamålsenligheten; därför avvek han inte ett enda steg från en nykter bedömning av främmande inslag. Hela tiden var han en förespråkare för språkets systematik – 40 Där, s. 37. 41 Där, s. 72. 42 Där, bd 4, s. 49. 43 Där, s. 243. 44 Där, bd 5, s. 75. 45 Där, s. 134. 46 Där, bd 4, s. 133, 143. 47 Där, s. 262, bd 5, s. 92. 48 Där, bd 4, s. 144. 49 Där, s. 262. 133 Som språkvårdare började han under den senare hälften av sin verksamhet alltmer ta hänsyn till funktionell ändamålsenlighet, tills han slutligen år 1921 hävdade att korrekthet (dvs. att följa systemet) inte är allt – det räcker inte längre för standardspråket. Övertygad om att man från början av 1920-talet redan kunde tala om ett etablerat, faktiskt existerande standardspråk med ett fast kodifierat system50 ägnade Jablonskis sig främst åt att värna detta språks normer och försvara deras stabilitet, även om kodifieringsfrågor fortsatte att vara oerhört viktiga för honom (jfr hans recension från 1928 av V. Kamantauskas ordlista, ”Frågor om vår ordlista”). Han krävde kompromisslöst att författare och översättare skulle följa grammatiken, motsatte sig bestämt inflödet av onödiga nybildningar, godtog inte den princip för fonetisk och morfologisk förlitauisering av internationella ord som Būga stödde och försvarade användningen av de former av dessa ord som hade vunnit hävd. Jablonskis uppfattningar förändrades mer när det gällde konkreta språknormer, och det är helt förståeligt. I sin arbetspraktik tog han till sig allt som den dåtida språkvetenskapen hade upptäckt (jfr hans öppna erkännande av att ha misstagit sig när han rättade avledningar med suffixet -imas51), liksom det han själv lärde sig av tjänstefolk (i detta avseende gav redigeringen av Juškas ordbok 1897–1906 Jablonskis mycket), och han tog hänsyn till vad språkbruket hade benägenhet för eller hade förkastat. Av alla dessa skäl övergav Jablonskis senare en del av sina rättelser, men i nästan varje artikel fanns också nya frågor som dittills inte hade behandlats52, och därför bedömdes också vissa språknormer något annorlunda i hans grammatiker53. Detta inverkade dock inte det minsta vare sig på den stabilitet hos språknormerna som Jablonskis krävde eller på de allmänna principerna för hela arbetet med språkvård. Överlag kan Jablonskis insatser för det litauiska standardspråket och dess kultur inte mätas med några mått, och knappast heller bedömas rättvist i något översiktsarbete eller någon artikel. Hans verk väntar på nya undersökningar, eftersom generation efter generation kommer att hämta andlig näring ur dem, och varje generation kommer där att finna ovärderliga värden för sig själv, utan vilka inga framsteg är möjliga för livet, kulturen eller själva standardspråket. J. Jablonskis teori om språkvård Sammanfattning Det moderna litauiska litteraturspråkets grundare, Jonas Jablonskis, efterlämnade inga särskilda teoretiska arbeten om vården av det litauiska språket. Hans många uttalanden i praktiska frågor om det litauiska språkets normering gör det emellertid möjligt att hävda att han i sitt arbete vägleddes av en genomtänkt teori, vars grund utgörs av följande postulat. Ursprunget till det litauiska litteraturspråkets normer är folkspråket och folklorens språk, skönlitteratur av författare som hade god kännedom om folkspråket samt lingvistiska arbeten (grammatikor och ordböcker). När J. Jablonskis valde normer tog han framför allt hänsyn till språkliga företeelsers systematik och ändamålsenlighet. I början av sitt arbete satte han systematiken främst, men senare tog han allt större hänsyn till ändamålsenligheten. 50 Piročkinas A. Jablonskis – bendrinės kalbos kūrėjas, p. 191. 51 Jablonskio raštai, t. 4, p. 271–272. 52 Tai parodyta A. Piročkino darbuose (ypač kn.: Jono Jablonskio leksiniai taisymai. – K., 1970; Jono Jablonskio gramatiniai taisymai. – K., 1976). 53 Piročkinas A. Jablonskis – bendrinės kalbos kūrėjas, p. 219–221. 134