Tarmiškos tautosakos transkribavimo principai

LIETUVIŲ KALBOS SANDAROS TYRINĖJIMAI LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVI (1987) KAZIMERAS GARŠVA PRINCIPER FÖR TRANSKRIBERING AV DIALEKTAL FOLKLORE J. Balčikonis utförde ett omfattande arbete genom att från 1907 dialektalt nedteckna folkloristiskt material, översätta det från andra språk till litauiska och publicera det. Hans anvisning är fortfarande aktuell: ”Insamling av folklore […] kräver stor hängivenhet och skicklighet. Om någon har samlat in material, men nedtecknat det dåligt eller inte ordnat det, är dess värde ringa”1. När O. Bluzmienės (som härstammade från byn Talačkoniai i Pašvalys distrikt) folkloriesamling, nedtecknad på den nordliga panevėžiškių-dialekten, redigerades, blev det tydligt att det inte finns några allmänt vedertagna principer för transkribering av litauisk folklore på dialekt, och att de principer som finns kan förbättras. Folkloristiskt material samlas in av människor med olika utbildning och läggning, och ibland kan det vara svårt även för en språkvetare att välja den bästa metoden för nedteckning. Redan 1969 skrev K. Aleksynas, språkredaktör för folklorepublikationer, att ”många problem uppstår när folkloretexter publiceras för allmänheten. […] Behovet av att diskutera dessa frågor mer ingående och på allvar blir allt tydligare”2. Vid nedteckning och tryckning av folklore uppstår tre fonetiska problem: 1) hur verket ska nedtecknas — dialektalt eller på standardspråk, 2) hur många av dialektens särdrag som ska återges — alla eller bara några, och 3) vilka tecken som ska användas för att beteckna dialektens ljud. Påståendet i instruktionen ”Anvisningar för folkloreinsamlare” att ”ingenting i folkloristiskt material får ändras eller rättas godtyckligt”3 motsades något av ett annat, försiktigt formulerat påstående i samma publikation: ”om man behärskar den lokala dialekten väl är det önskvärt att nedteckna folkloretexter dialektalt”4. Därav skulle man kunna dra slutsatsen att den som inte behärskar den dialekt som besökts (och det gäller de flesta insamlare) och inte vill besvära sig med specialtecken kan översätta allt till standardspråk efter eget gottfinnande. På grund av ett korrekturfel slank ett liknande formulerat påstående till och med in i den officiella instruktionen5, trots att det är väl känt att en förändring av dialekten ofta förstör till och med en sångs naturliga klang6. Att skriva till exempel vištos i stället för vištos ”vištõs” är detsamma som att skriva pamiródyk — man paródyk. Den första förvrängningen hör endast till fonologins nivå, medan den andra hör till morfologin. I en senare 1 Balčikonis J. Rinktiniai raštai. — V., 1978, t. 1, p. 83. 2 Aleksynas K. Vienu kitu liaudies pasakų tekstologijos klausimu. — Kn.: Liaudies kūryba. V., 1969, p. 250. 3 Nurodymai tautosakos rinkėjams. — V., 1958, p. 6. 4 Ten pat, p. 11. 5 Aleksynas K. Tautosakos kūrinių užrašymas. — Kn.: Kaip rinkti liaudies kalbos duomenis (Metodiniai patarimai). V., 1973, p. 10. 6 Lietuvių liaudies dainynas. Vaikų dainos. — V., 1980, t. 1, p. 7. 108 I instruktionerna för insamling av folklore formulerades de språkliga kraven mer exakt, men även där var de inte tillräckligt stränga, eftersom man anpassade sig till oerfarna insamlare (”Textens värde blir större om den skrivs ned så att åtminstone de dialektdrag bevaras som kan återges med den allmänna skriftspråkets bokstäver”⁷). Det är lämpligt att trycka litteratur för barn på standardspråket. Enligt vår mening bör man i andra populära publikationer åtminstone återge sångerna på dialekt (när dialekten skiljer sig kraftigt från standardspråket kan berättande och ibland även kortare folklore också ges ut på standardspråket, med endast regelbundna ljudförändringar återställda). Vetenskapliga publikationer bör ges ut på dialekt. Att dialektens fonetik är ett av de viktigaste kännetecknen på folklorens särart och inte gör verket särskilt svårt att förstå, framgår av våra etnografiska ensembler. Folklore som har skrivits ned exakt är en värdefull källa även för språkvetare. Man avviker från folklorens autentiska ljudform på två sätt: jämfört med standardspråket genom att inte markera ett tilläggstecken och, betydligt oftare, genom att använda samma tecken på ett annat sätt. Båda typerna av avvikelser uppstår både medvetet och omedvetet. Folklorister utelämnar till exempel vokalförlängning av enkelhetsskäl, men den kan utan svårighet härledas. Författare som utelämnar vissa fonetiska särdrag (till exempel ett inskjutet j) förklarar att dessa är oväsentliga och att detta är standardspråkets norm. Men det är inte en text på standardspråket som läses, utan en text på någon dialekt; dessutom förekommer konsonanten j inte i alla lokala dialekter. Det är svårt att avgöra vilka dialektdrag som är väsentliga och vilka som är oväsentliga; därför markeras samma inskjutna j i vissa böcker (utgivna samma år)⁸, men inte i andra⁹. I traditionella litauiska sånger läggs j nämligen ofta inte bara till före främre vokaler, utan skjuts också in mellan två främre eller bakre vokaler, till exempel pajauga ’växte upp’. För dem som vill lära sig sjunga sången exakt eller undersöka rester av jotering är detta fenomen viktigt. Ur fonetisk synvinkel är det mindre allvarligt att inte markera konsonanters tonande eller tonlösa uttal, inte heller deras bortfall i konsonantkluster, eller att vokalen e blir öppnare framför en hård konsonant. Ljudens egenskaper i dessa positioner går oftast att härleda. Tonlösa konsonanter (i prefixet iš- och så vidare) förblir mycket sällan tonlösa framför tonande konsonanter. Något mer överdrivet (utan tillräckliga undersökningar) är påståendet att endast en av två likadana eller assimilerade konsonanter uttalas vid gränsen mellan leden i ett prefix eller en sammansättning, liksom när en proklitikon eller enklitikon möter ett självständigt ord. När 36 studenter på femte året i litauiska tillfrågades 1985, uppgav endast 17 (47%) att de uttalade isigando, usnigo på detta sätt. Sådant uttal är vanligare bland äldre människor, vars tal i mindre grad har påverkats av skriftspråket, men knappast någonsin förekom det hos 100%. A. Salys har redan skrivit att likartade konsonanter intill varandra kan bevaras; det nämns också i den akademiska ”Litauiska grammatiken”¹⁰. I dialekter som helt förkortar prefixet i- och inte har infört prefixet ant- i dess ställe (till exempel i panevė- 7 Patarimai tautosakos rinkėjams (Metodiniai nurodymai). — V., 1974, p. 5; 1940 m. J. Balio išleistame „Tautosakos rinkėjo vadove“ (K., p. 61—76) plačiai aptarta paprastoji ir net mokslinė fonetinė rašyba. 8 Daukantas S. Žemaičių tautosaka. — V., 1983, p. 9. 9 Lietuvių liaudies dainynas. Vestuvinės dainos. — V., 1983, t. 2, p. 9; Čiulba ulba sakalas. — V., 1983, p. 8. 10 Lietuvių kalbos gramatika. — V., 1965, t. 1, p. 116. 109 žiškių) skiljer man mellan paren išoka ’hoppade ut’ — iš.oka ’hoppade ut’ (konsonanten š är något längre i det andra ordet) och i synnerhet mellan išiak ’gå ut’ — iššiak ’gå ut’. I det senare fallet (när konsonanter av olika kvalitet står intill varandra) kan även en del av de östra höglandslitauerna (širvintiškiai) och de södra dzukerna¹¹ bevara konsonanten š helt (eller genom att assimilera den till s), när de uttalar tydligt och vill skilja betydelserna åt. Om man överallt markerar bara två eller en konsonant jämnas de faktiska förhållandena ut, och språkvetenskapen går miste om nödvändiga data. Dessutom brukar folklorister markera bortfall av konsonanter vid gränsen mellan två ord (jfr an tėvelio dvaro och så vidare)¹², men markerar inte samma sak konsekvent inne i ord. Det vore bra att också markera att vokalen e blir öppnare framför hårda konsonanter. Annars måste läsaren, för att återställa det autentiska uttalet, fundera över vilken dialekt ordet tillhör och i vilken position vokalen e står. Dessutom kan denna vokal ibland förbli oförändrad i obetonade stavelser. I den nordliga panevėžiškiai-dialekten blir även vokalen i öppnare till o i samma betonade position (framför en hård konsonant; jfr lėp’ ’du biter’ — l’ôp ’jag biter’); om man alltså markerar att vokalen i blir öppnare, bör man konsekvent markera även att e blir öppnare. Folklore från den nordliga panevėžiškiai-dialekten som är språkligt fulländat redigerad har ännu inte getts ut i stor upplaga, vare sig på standardspråket eller på dialekt (detsamma gäller sannolikt även andra mer komplicerade dialekter). Tryckt: ”O ni hundar, hundar, varför åt ni upp alla bullar!?” (på dialekt O jūs šun’s šun’s, kam suėdėt vioss bundials, men inte allt har återställts till standardspråket); vår väntade i salen (= i salarna), en sådan dag (= en sådan dag), hos mig (= mig), hon (= han), genom (= över) och så vidare¹³ Att en mer autentisk och fullständigare variant av folklore också kan spelas in på magnetband och transkriberas framgår av en jämförelse mellan två varianter av en sång av O. Bluzmienė¹⁴. 1 En gammal man Išgarglinas gav sig av, dödade en liten sparv och gjorde sig av med den. Han slet loss små fjädrar i två små tunnor och saltade in lite kött i två små såll. En godsägare kom till gården för att driva bort honom och ville sluka hela sparven. 2 Den gamle gav sig av’, Ižgarglina, slog ihjäl en sparv, } 2 gjorde sig av med den. Slet loss små fjädrar i två små tunnor, saltade in kött } 2 i två små såll. En godsägare kom till gården för att driva bort honom, ville sluka sparven } 2 hel. ¹¹ K. Morkūno, J. Karaciejaus informacija. ¹² Lietuvių liaudies dainynas, t. 2, p. 74, 170, 174, 198—202 ir t.t.; Čiulba ulba sakalas, p. 173, 180, 194, 205 ir t.t. ¹³ Bluzmienė O. Apie turgus ir žmones. — Kn.: Liaudies kūryba, t. 1, p. 201—203. ¹⁴ Den första upptecknades 1965 (Lietuvių liaudies dainynas, t. 1, s. 270—271), den andra 1984 (K. Kalibato) och 1985 (K. Garšvos). 110 Han stekte ett lår, stekte det frasigt, slukade det och sprängde hovmännen. Han stekte ett lår, stekte det frasigt, slukade hovmännen, sprängde dem. } 2 En del kvalificerade folklorister anser kanske att det räcker att bevara ett eller annat dialektalt uttalat ord i en text för att visa dialektens särdrag. Språkligt sett är en sådan text något mer användbar än en som återgetts på standardspråk, men den vilseleder när det gäller dialekten15. När folklorister ursäktar fel i uppteckning och tryckning av dialektal folklore överdriver de ofta standardspråkets påverkan på dialekterna. I själva verket har standardspråket inte haft någon större inverkan på talet hos många äldre människor. Men när upptecknaren finner standardspråkets uttal lättare att förstå och mer praktiskt börjar inte få uppgiftslämnare, så att säga, anpassa sig något efter den ”lärde” upptecknaren. Det borde vara tvärtom. Man bör genast uppmana personen att tala som han brukar och inte försköna något. Men när standardspråksformer blandas in naturligt i sånger och ibland också i berättelser, bör de inte ändras, som folkloristerna framhåller (J. Balčikonis brukade göra sångtexter mer dzūkiska16). Värst är det när ljud från andra dialekter medvetet skrivs in i dialekten. I ”Lietuvių liaudies dainynas” återges slutvokalen e hos panevėžiškiai, som utvecklats ur ė, med ia, trots att dialekten därmed förvanskas (i obetonad slutstavelse är vokalen e alltid sluten) och två bokstäver skrivs i stället för den enda som behövs. Om man inte vill skriva den dialektala ändelsen -e vore det något bättre att skriva standardspråkets ändelse -o — då skulle inga obefintliga former skapas och läsaren inte vilseledas. Vid redigeringen av språkbruket i publikationen generaliserades ändelsen hos många östaukštaiter (širvintiškiai, anykštėnai, uteniškiai, vilniškiai). Men i panevėžiškiai-meningarna Oi tu moteriške, Ar nematei kiškio?, Dave šūria17 sammanfaller slutvokalerna e helt, men skrivs olika (e och ia). Förkortade obetonade vokaler bör inte heller återges med nasalerade bokstäver eller långa vokaler. Ibland skrivs dessutom vokalen o som u, e som i, ū och så vidare, till exempel: botagų, kuokų, tų liepeli18, linbi (= liõne) och så vidare. I panevėžiškiai-dialektens slutstavelse kan orden vaike ”barn” och vaikė ”åt barnet” inte återges likadant (med vokalen ė). Det går inte att klara sig med tecknet ɫ, eftersom den vokalen också förekommer efter andra konsonanter. Det vore bättre att beteckna ljudet e med det vanliga och begripliga e i stället för tecknet ė. Folklorister skulle kunna använda en förenklad version av lingvisternas transkription, där de enda nya bokstäverna skulle vara ė och ʋ, samt tecken för längd (t.ex. ã, ã.) och palatalisering (ʹ). Tydligast blir det när texten utan undantag skrivs så som den hörs — så som man talar i tydlig stil (utan att utelämna identiska konsonanter i intilliggande ord, 15 Redan 1976 föreslog vi i ”Literatūra ir menas” att folklore från norra Litauen inte skulle upptecknas på ett halvt dzūkiskt sätt, men uppmaningen fick inget större gehör. När folkloristiska böcker ges ut inbjuds lingvister att konsultera, men alla deras synpunkter beaktas inte. 16 Ambrasas-Sasnava K. Paminklas Druskininkams ir profesoriui. — Kalbos kultūra, 1985, sąs. 48, p. 64. 17 Lietuvių liaudies dainynas, t. 1, s. 251, 508 osv. 18 A.a., s. 109, 234, 235, 607. 111 t.ex., barnet sade). I vetenskapliga publikationer, åtminstone sådana med även en språkvetenskaplig profil, är det lämpligt att inte återställa utelämnade konsonanter eller konsonanter som blivit tonande eller tonlösa. Denna stavning har redan använts vid publicering av folklore i A. Baranauskas (1922), ”Tautos ir žodis” (1923, 1924), ”Lietuvių kalbos tarmių (chrestomatija)” (1970) och ”Joniškėlio apylinkių šnektos tekstuose” (1982). I ”Druskininkų dainose” (1972) övergav J. Balčikonis senare förmodligen i onödan också den ljudnära stavningsprincipen på många ställen. Korta ändelser ersattes inte med nasala vokaler, och ett slutet e med ett öppet ia, i S. Daukantas (1846), i publikationer av utländska forskare som A. Schleicher (1857), A. Leskynas och K. Brugman (1882), A. Becenberger (1882), A. Niemi och A. Sabaliauskas (1912), liksom i andra folklorepublikationer19. I den här artikeln har den slutliga formen av tryckta folkdikter behandlats, utan att undersöka hur mycket den påverkats av upptecknaren, förlaget och andra komplicerade omständigheter kring textberedningen. Dåligt och endast handskrivet upptecknade texter går naturligtvis oftast inte att redigera ordentligt, men bandinspelningar borde granskas noggrannare. Liksom ingen kan ersätta folkloristen när folkdikter klassificeras och kompetenta kommentarer utarbetas, eller musikforskaren när en sångmelodi transkriberas, så kan och bör dialektologen ha sista ordet om textens språk20. PRINCIPER FÖR TRANSKRIBERING AV DIALEKTAL FOLKLORE Sammanfattning J. Balčikonis upptecknade folklore på olika dialekter från 1907, översatte den från andra språk till litauiska och publicerade den (”Druskininkų dainos” utgavs 1972). Vid uppteckning och förberedelse för tryck av folkdiktning uppstår tre slags fonetiska problem: 1) hur verket ska upptecknas – på den återgivna dialekten eller på litteraturspråket, 2) hur dialektens särdrag ska återges – fullständigt eller delvis, och 3) vilka tecken som ska användas för dialektljuden. I publikationer med vetenskaplig inriktning är det lämpligt att återge dialektens alla grundläggande särdrag: att inte återställa konsonanter som inte uttalas eller som blivit tonande eller tonlösa, att beteckna de öppna vokalerna i, u, e, (= ö, o, ä) osv. Inkonsekvent återgivning och förvrängning av fonetiska särdrag är inte tillåten: att skriva ia i stället för e osv. Endast sådana inslag från andra dialekter och litteraturspråket är motiverade som informanten själv uttalar av vissa skäl; förkortade obetonade vokaler bör inte betecknas med nasala bokstäver eller långa vokaler, inte heller bör u skrivas i stället för o, i i stället för e, eller ы, ё osv. 19 Citerat efter: Alek synas K. Lietuvių liaudies dainų kalbinės stilistinės ypatybės. – I: Literatura ir kalba. V., 1971, t. 11, s. 32–281. 20 Jag är K. Aleksynas och B. Stundžienė tacksam för värdefulla kommentarer. 112