J. Balčikonio vertimų pragmatika ir stilistika

LIETUVIŲ KALBOS SANDAROS TYRINĖJIMAI LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVI (1987) RŪTA MARCINKEVIČIENĖ J. BALČIKONIS ÖVERSÄTTNINGARS PRAGMATIK OCH STILISTIK Översättningar kan undersökas ur olika aspekter: litterära, språkliga, psykologiska och sociala. Vilken aspekt en översättningskritiker väljer beror på vilka egenskaper hos översättningen som intresserar honom eller henne. Valet av aspekt för översättningsanalysen kan emellertid dikteras inte bara av kritikerns ambitioner, utan också av själva översättningen, av en eller flera av dess mer framträdande tendenser. J. Balčikonis översättningar skulle kunna undersökas med avseende på översättning och den litterära språkstandarden, adekvans, påverkan på läsaren och annat, men framför allt faller en egenskap hos hans översättningar i ögonen: pragmatiken, som också omfattar de ovan nämnda bedömningsaspekterna. I detta avseende är alla J. Balčikonis arbeten intressanta, men vi har begränsat oss till en av hans sista översättningar – J. Swifts ”Gullivers resor”. Boken valdes inte av en slump: den är mer adapterad än de andra översättningarna och har dessutom översatts av flera översättare och getts ut flera gånger. J. Swifts roman översattes till litauiska för första gången 1924 av en okänd översättare, som endast angav sina initialer – L. D.; 1936 översattes den av P. Mašiotas. Under sovjettiden översattes ”Gullivers resor” två gånger: 1947 av S. Tomonis och 1957 av J. Balčikonis. År 1975 utkom den andra upplagan av P. Mašiotas översättning. Vi analyserade J. Balčikonis översättning genom att jämföra den med verkets original och med S. Tomonis och P. Mašiotas översättningar. Ur pragmatisk synvinkel undersöks översättningen på tre sätt: man granskar om ordens pragmatiska betydelser återges (konnotativ, emotionell, social, stilistisk, expressiv, funktionell och annan information hos språkliga tecken, som forskare benämner den), om någon konkret pragmatisk uppgift löses korrekt och om översättningens anpassning är lämplig1. I det första fallet, när översättarens hela uppmärksamhet ägnas åt ordens pragmatiska betydelser, avlägsnar sig översättningen inte från originalet, eftersom dess mål är att så adekvat som möjligt återge betydelserna hos originalspråkets pragmatiska tecken. Varje översättning har emellertid en dubbel natur. Som resultat av två språks samverkan är den riktad mot originalet, men som ett självständigt verk på målspråket är den riktad mot en konkret mottagare2. Ofta framträder denna dubbelhet inte, eftersom den icke-lingvistiska, det vill säga kommunikationsprocessens, situationen inte strider mot den lingvistiska – återgivningen av pragmatiska betydelser. Med andra ord intresserar sig översättaren mer för verkets original än för läsaren. Men översättaren kan också ha andra mål, som inte är direkt förbundna med översättningens huvudsyfte – adekvans. Dessa ytterligare mål kan 1 Ambrasas-Sasnava K. Vertimo tyrinėjimai. – V., 1984, p. 75. 2 Комиссаров В. Н. Лингвистика перевода. – М., 1980, с. 109. 48 ... olika: propagandistiska, didaktiska, pedagogiska. Översättaren kan rikta verket till någon särskild läsargrupp, utvald efter sociala, yrkesmässiga eller åldersmässiga kriterier. Han kan också erbjuda läsaren en värdering av författarens tankar och de skildrade händelserna. Ofta försöker översättaren påverka inte bara publiken utan även själva översättningsspråket och styra det i önskad riktning. Ett sådant förhållningssätt till översättningen och de uppgifter översättaren ställer upp strider mot översättningens syfte. Översättningens pragmatik, förstådd som förverkligandet av ytterligare översättningsmål utan direkt anknytning till originalet till det verk som översätts, leder alltså till att översättningen fjärmar sig från originalet. I detta fall översätter översättaren inte, utan skapar på nytt och anpassar sig till nya omständigheter och specifika syften. Och syftet avgör som bekant verksamhetens resultat. Hur detta resultat – J. Balčikonis adaption av översättningen av ”Gullivers resor” – uppnåddes får vi veta genom att fördjupa oss i översättarens syften och undersöka medlen för att nå dem. Vi får veta vilka översättarens syften var genom hans urval av verk att översätta. Förutom J. Swift och J. Verne översatte J. Balčikonis nämligen framför allt sagor: arabiska sagor samt sagor av Hauff, Perrault, Andersen och bröderna Grimm. Han ville att barn och ungdomar skulle kunna läsa så många mästerverk ur världslitteraturen som möjligt på litauiska och lära sig ett korrekt och vackert litauiskt språk genom dessa böcker. När J. Balčikonis översatte sökte han därför ”... det mest litauiska, mest folkliga uttryckssättet. Ofta avvek översättningen kraftigt från originalet, eftersom Balčikonis inte översatte ord eller meningar utan själva tanken, och han ville återge den så att inte bara lärda människor utan också barn på landsbygden skulle förstå”3. Didaktiska, pedagogiska och folkbildande drivkrafter fick alltså Balčikonis att ägna sig åt översättning. Men de var inte de enda. Översättaren arbetade som mest intensivt när det litauiska litteraturspråket ännu inte hade stabiliserats, när dess normer varierade kraftigt och dåliga översättningar styrde språket i fel riktning. Sådana omständigheter krävde att översättaren också skulle vara språknormerare. Därför riktades vid översättningen ”... huvuduppmärksamheten inte så mycket mot att återge originalförfattarens individuella språk- och stilegenskaper som mot att det litauiska översättningsspråket skulle vara enkelt, tydligt, målande, folkligt och korrekt. Med dessa översättningar ville man framför allt utveckla och normera det litauiska litteraturspråket och höja språkkulturen”4. J. Balčikonis ville att översättningarna skulle bidra till att stabilisera normerna för skriftspråket och utveckla läsarnas känsla för ett levande och uttrycksfullt språk. Detta var översättarens andra syfte, som bestämde det främsta kännetecknet för språket i hans översättningar – folkligheten. Elever minns att Balčikonis enda kriterium för att bedöma översättningar var ”skulle folk säga så?”. Folkligt talspråk var för översättaren ett tillförlitligt mått på litteraturspråkets normer. Hans översatta sagor och annan läsning för ungdomar, skriver D. Urbas, stärkte just förbindelsen mellan bokspråket och människornas levande språk5. Att normera det litauiska språket och rikta boken till ungdomar var alltså de två främsta syftena som bestämde romanöversättningens karaktär. 3 Pupkis A., Mažiulis V. Juozas Balčikonis. — Kn.: J. Balčikonis. Rinktiniai raštai. V., 1978, t. 1, p. 13. 4 Kruopas J., Ulvydas K. Įžymus lietuvių kalbininkas akademikas J. Balčikonis. — Kalbos kultūra, 1965, sąs. 8, p. 4. 5 Urbas D. Apie J. Balčikonio vertimus. — Kalbotyra, 1966, t. 14, p. 41. 49 De tre tidigare nämnda litauiska versionerna av ”Gullivers resor” skiljer sig mycket åt. S. Tomonis översättning är detaljerad och så exakt i förhållande till originalet som modersmålets normer tillåter. Översättaren använde yttre adaptationsmedel – kommentarer – utan att ändra översättningstexten. Hans syfte var att göra den bildade läsaren bekant med Swifts politiska satir och att på ett adekvat sätt återge författarens genre och stil. Denna översättning skulle man, med vissa förbehåll, kunna kalla ordagrann, skriven på ett korrekt men alltför bokligt språk. P. Mašiotis översättning är helt annorlunda; den gavs ut på nytt med beteckningen ”För yngre skolåldern”. I den här översättningen återges bara romanens två första delar kortfattat, och sådant som är svårare att förstå har utelämnats. Därför vore det fel att kalla P. Mašiotis arbete en översättning. Det är endast en återberättelse av romanens handling för barn, utan anspråk på att representera originalet allsidigt. J. Balčikonis översättning av ”Gullivers resor” intar en mellanställning mellan dessa båda översättningar. Enligt presentationstexten är den avsedd för barn i mellan- och högstadieåldern. När vi fortsättningsvis diskuterar pragmatiken och stilistiken i romantexten i översättning jämför vi den med originalet och analyserar översättningens adaptationsmetoder på språkets olika nivåer. Vi utgår från S. Tomonis översättning som en ordagrann översättning. Översättning på fonemnivå illustreras bäst av hur engelska egennamn – person- och ortnamn – återges. Många av dem är påhittade av författaren och saknar därför en tradition för översättning till litauiska. Det gör det möjligt att friare välja översättningsmetoder. S. Tomonis translittererar till exempel och återger långa och komplicerade namn bokstav för bokstav på litauiska, ibland med tillagda ändelser. J. Balčikonis transkriberar egennamnen och ersätter svåruttalade ljudkombinationer med enklare. I den andra delen reser Gulliver till Brobdinag, inte Brobdingnag som i originalet och S. Tomonis översättning. Namnet på den fjärde delen skiljer sig särskilt mycket. J. Balčikonis nöjde sig, till skillnad från sin föregångare, varken med translittereringen av Houyhnhnm-folket eller med en transkription som inte skiljer sig mycket från detta oläsliga ord. Han använde en funktionell motsvarighet och gav landet, vars invånare är hästar, namnet Yagagų kraštas, en litauisk onomatopoetisk form. I Balčikonis översättning litauiseras alltså egennamnen. Språkets utveckling spelade en roll här. Under det årtionde som skilde översättningarna åt förändrades de litauiska språknormerna kraftigt. Men det var inte bara de nya kraven på översättningar som ledde till att egennamnen transkriberades. Även översättarens inställning till vilken läsare han översatte för hade stor betydelse. J. Balčikonis litauiserar inte bara egennamn utan också appellativ som betecknar mått- och rymdenheter samt föremål från vardagsliv och krigföring. I Swifts roman förekommer två slags realia: engelska och påhittade. J. Balčikonis skapar de engelska realierna på nytt, ersätter dem med litauiska motsvarigheter eller förklarar dem med beskrivningar. Därför ersätts ”yards and inches”, ”cables and leagues”, som transkriberas i S. Tomonis översättning, med ”sieksniai” och ”coliai”, ”pėdos” och ”mylios”. ”Pinta” ersätts, beroende på situationen (tyvärr inte alltid på samma sätt eller helt exakt), ibland med ”stiklas”, ibland med ”ketvirtis mūsų geriamo puodelio”. J. Balčikonis avstår från den protokollartade exakthet som kännetecknar J. Swift och återger detaljerade avsnitt som parodierar reseskildringar i sammanfattande form: t.ex.: ”... and about four yards from me, over against my right ear, I heard a knocking for above.” 50 an timme, liksom när människor arbetar…“6 — „…ungefär fyra yards bort, vid mitt högra öra, hörde jag i mer än en timme ett hamrande, som om människor hade arbetat med något…“7 — „Nära mitt öra hördes ett buller som liknade ljudet av arbetande snickare och pågick i nära en timme8. På så sätt undviks i J. Balčikonis översättning realia som läsaren inte förstår — ”yards”, men samtidigt går också glimtarna av J. Swifts satir — parodin på vetenskaplig stil — förlorade. En annan grupp realia är resultatet av författarens fantasi: exotismer som betecknar inslag i vardagsliv, kultur, religion och seder i de länder som Gulliver besökte. I romanens original markeras de med kursiv stil, och inom parentes ges en förklaring på engelska. Romanens översättare gör på liknande sätt. De ”översätter” inte realia, utan förklarar dem, eftersom dessa ord i såväl originalet som översättningen fyller en stilistisk, inte en nominativ, funktion — de skapar lokal prägel. J. Balčikonis undviker mycket välavvägt att använda internationella ord. I originalet står det ”civilized”, ”prognosis”, ”jargon”, ”exist”, ”patient”, men han översätter dem med ”upplyst”, ”gissa”, ”ett visst språk”, ”håller sig kvar”, ”sjukling”. S. Tomonis behöll de internationella orden. I engelskan har dessa ord redan assimilerats i det neutrala ordförrådet, medan de i litauiskan fortfarande har en boklig prägel. I översättningar avsedda för unga bör internationella ord undvikas också av en annan anledning — deras innebörd är inte alltid tydlig. När vi jämför originalet med översättningen upptäcker vi också fler lexikalisk-semantiska transformationer. På många ställen preciserar J. Balčikonis beskrivningen eller berättelsen genom att ersätta abstrakta engelska substantiv som ”cause”, ”food”, ”people” med kontextuella synonymer: ”ilska”, ”mat och dryck”, ”fiender”. På andra ställen gör han tvärtom och ersätter konkreta ord med abstrakta. Översättaren tycker särskilt mycket om det semantiskt breda ordet ”sak”, som används i stället för ”fråga”, ”produkt”, ”motiv”, ”orsak”, ”bild”. Även om de nämnda transformationerna — generalisering och konkretisering — är varandras motsatser, har de samma syfte: att göra texten begripligare och mer tillgänglig för läsaren. Översättaren valde vad som skulle ändras, var och hur, med en välbekant målgrupp för ögonen. En vanlig företeelse i J. Balčikonis översättningar är också stilistisk modifiering. Han ersätter ett neutralt ord i originalspråket med en mer uttrycksfull och målande litauisk motsvarighet. Detta gäller särskilt verb. I översättningen motsvaras originalets ”crowd”, ”fight”, ”imprizon”, ”obstinate”, ”steal off” av ”trängdes”, ”slogs”, ”kastade i fängelse”, ”grym”, ”gav sig av”, i stället för ”samlades”, ”kämpade”, ”fängslade”, ”envis”, ”sprang iväg”. J. Balčikonis tycker alltså om känslomässigt laddade synonymer. Många par av engelska och litauiska synonymer skiljer sig inte så mycket åt i fråga om expressivitet som genom att tillhöra olika funktionella stilar, det vill säga inte genom expressiv konnotation utan genom funktionell konnotation. Den stilistiska modifieringen går alltid i samma riktning: J. Balčikonis översätter neutrala engelska ord, eller ord som är mer typiska för skriftspråket, med litauiska talspråkliga ord. S. Tomonis översättning, som lutar mer åt bokligt språk, framhäver denna kontrast 6 Swift J. Gulliver’s Travels. — Moscow, 1973, p. 34. 7 Swift J. Guliverio kelionės / Vertė S. Tomonis. — K., 1947, p. 64. 8 Sviftas Dž. Guliverio kelionės / Vertė J. Balčikonis. — V., 1957, p. 16. 51 mellan originalet och J. Balčikonis översättning, till exempel: ”... we labour under two mighty evils: a violent faction at home, and the danger of an invasion of a most potent enemy from abroad“9 — ”...vi måste ta itu med två stora onda ting: kämpa mot starka fiender på hemmaplan och förbereda oss på att slå tillbaka en mäktig fiendes angrepp från utlandet”10 — ”...i själva verket äter två fruktansvärda sjukdomar upp oss: inifrån — ständiga partistrider, och utifrån — hotet från en stark fiende”11. J. Balčikonis översättning skulle kunna kallas en dubbel översättning: Gullivers resor har inte bara översatts från engelska till litauiska, utan också från skriftspråket till talspråket. Intrycket av ett målande och smidigt språk förstärks också av stilfigurer som används där man inte ens med lykta kan hitta dem på motsvarande ställe i originalet. I J. Balčikonis översättning kämpar Gulliver inte mot ”fienderna på Blefuscuön”, utan ”mot Blefuscuön”. Här har betydelsen överförts metonymiskt på grundval av rumsliga relationer: från människorna som bor på ön till själva ön. Det finns också andra exempel på metonymisk översättning, särskilt där kroppsdelar nämns i stället för städer och deras funktioner eller egenskaper: ”syn” ersätts med ”ögon”, ”mildhet” med ”ett gott hjärta”. I originalet uttrycks handlingen med ett enda ord, ”vada”, ”simma”, medan översättningen har ”vada och vada”, ”simma och simma”. Översättningen innehåller också många litoteser, perifraser av originalets målande ord och metaforer. Alla dessa stilfigurer gör språket målande och känsloladdat. Dessutom ”gör de det möjligt att låta bli att säga sådant i texten som ändå är klart, och komprimerar därför uttrycket”12. Jämförelserna, som J. Balčikonis anpassade mycket kraftigt, förtjänar att behandlas separat. Detta gäller särskilt sakliga jämförelser, där två företeelser direkt ställs mot varandra i fråga om kvalitet eller kvantitet. J. Balčikonis jämför rep som inte var tjockare ”än vanligt engelskt snöre” med ett rep, och ”limpor stora som gevärskulor” med sparvägg. En sådan anpassning i översättningen är nödvändig, för vad är en jämförelse värd när det som jämförelsen görs med (rema) är mindre bekant för läsaren än det som jämförs (tema). Stilistisk modifiering är alltså ett utmärkande drag i J. Balčikonis översättningar. Här kan man erinra sig översättaren D. Urbas åsikt om stilfigurernas plats i en översättning: ”... översättaren behöver inte pedantiskt insistera på att varje sådan stilistisk resurs som en idiom, ett skämt eller ett målande ord (...) ovillkorligen ska placeras på samma ställe som i originalet — det vore ett tecken på ordagrannhet och slaveri. Det viktiga är att de stilistiska resurserna som helhet motsvarar varandra och att deras inbördes dialektiska relationer bevaras”13. När vi jämför översättningar måste vi naturligtvis inte så mycket ta hänsyn till enskilda ord, meningar eller stycken som till sambandet mellan de båda texterna. Men även med en sådan bedömning av originalet och översättningarna överträffar J. Balčikonis litauiska översättning originalet i fråga om mängden stilistiska resurser. 9 Swift J. Min. veik., p. 56. 10 Swift J. Guliverio kelionės / Vertė S. Tomonis, p. 95. 11 Sviftas Dž. Guliverio kelionės / Vertė J. Balčikonis, p. 42. 12 Župerka K. Lietuvių kalbos stilistika. — V., 1983, p. 68. 13 Urbas D. Min. str., p. 43. 52 Syntaxen i den undersökta översättningen ligger också närmare talspråksstilen. J. Swifts meningar är långa och uppdelade i perioder med semikolon, medan J. Balčikonis meningar är kortare. Översättaren delar en mening i originalet i två, tre eller till och med fyra meningar och väljer fritt vilken information som ska stå kvar i den första och vilken som ska flyttas till de följande. J. Balčikonis delar inte bara upp meningarna, utan ersätter också engelska passivkonstruktioner med litauiska aktiva, nominalfraser med verbfraser och opersonliga meningar med personliga. De så översatta meningarna är lätta att läsa både tyst och högt, lätta att förstå, minnas och återberätta. De syntaktiska transformationerna gör J. Swifts objektiva, lugna berättelse levande och dynamisk. Detta intryck förstärks också av att översättaren valt första person i berättandet i stället för den tredje person som används i originalet. På så sätt skapar översättaren en illusion av verklighet, något som är så viktigt för den unga läsaren. J. Balčikonis utelämnar också många meningar helt. Utelämningar i översättningar är i regel ett förkastligt fenomen. De slukar mycket information och förvränger verkets idé. Vad har utelämnats i den översättning vi undersöker, och varför? J. Balčikonis förmedlar inte till läsaren de avsnitt i romanen som skildrar missförhållanden i det engelska livet: otrohet, prostitution och lögn. Han utelämnar också beskrivningar av behandlingsmetoder, Gullivers ”naturliga behov” och andra episoder där Swift inte följer anständighetens regler och där hans satir är naturalistiskt grov. När översättaren utelämnar det ena eller andra avsnittet ger han uttryck för sin inställning till det som skildras och uppträder som moralist. Översättningshistorien rymmer många liknande fall av omarbetning av verk. I vår tid är sådana ändringar tillåtna och nödvändiga endast när en bok avsedd för vuxna riktas om till unga läsare. Vid bedömningen av J. Balčikonis översättning av ”Gullivers resor” bör man inte utgå från originalets och översättningens ekvivalens, utan från översättningens pragmatiska värde som det främsta bedömningskriteriet. Man bör alltså undersöka vilka mål översättaren hade och hur väl han lyckades förverkliga dem. Balčikonis översättning har ett dubbelt pragmatiskt värde: det består dels i verkets anpassning och omriktning till unga läsare, dels i översättningsspråkets korrekthet, enkelhet och folkliga prägel. ÖVERSÄTTNINGAR AV J. BALČIKONIS: PRAGMATIK OCH STILISTIK Sammanfattning I föreliggande artikel behandlas principerna för översättningsanpassning med J. Swifts roman ”Gullivers resor” som material. Översättaren hade två mål: att göra romanen tillgänglig för tonåringar och att lära dem ett bildrikt, folkligt talspråk. Anpassningsmetoderna diskuteras utifrån språkets olika nivåer (fonetiska, lexikala och syntaktiska företeelser samt textegenskaper). Den stilistiska modifieringen analyseras som den främsta metoden i J. Balčikonis översättningspraktik. Artikelns författare drar slutsatsen att ”Gullivers resor” i Balčikonis översättning är pragmatiskt adekvat.