J. Balčikonis – A. Mickevičiaus „Gražinos“ vertėjas

LIETUVIŲ KALBOS SANDAROS TYRINĖJIMAI LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVI (1987) VANDA BARANAUSKAITĖ J. Balčikonis – översättaren av A. Mickevičius ”Gražina” I 1974 års första nummer av ”Mūsų kalba” publicerade A. Žirgulys artikeln ”Till minne av J. Balčikonis”, där han berättar hur professor J. Balčikonis år 1966 hade velat ge ut sin översättning av A. Mickevičius ”Gražina”. Av blygsamhet hade professorn inte erkänt att han själv översatt ”Gražina”, utan berättat för A. Žirgulys, som då arbetade på ett förlag i Kaunas, historien om en småadelsman från Kėdainiai som hade bett professorn att rätta språket i en översättning. Tyvärr hade översättaren dött, så att ge ut denna översättning skulle innebära att uppfylla småadelsmannens önskan. Men denna översättning nådde aldrig offentligheten: två översättningar av ”Gražina” hade redan kommit ut (av V. Sirijos-Gira och Just. Marcinkevičius), och ”Vaga” ville inte ge ut en tredje. Förlagets medarbetare tyckte att översättningens språk var väl balčikoniskt, men trodde på professorns version och antog att Balčikonis hade förändrat språket på det sättet medan han förbättrade översättningen. Och om det inte hade varit för språkforskaren A. Lyberis, professorns släkting, som vittnade om att han hade sett manuskripten till ”Gražina”-översättningen, skulle vi fortfarande inte veta att professorn hade översatt ”Gražina”. Att professorn älskade poesi och kunde översätta den bekräftas också av följande: i sin ungdom skrev och översatte J. Balčikonis dikter. De trycktes i ”Viltis” och ”Lietuvos ūkininkas”. ”På den tiden var de ganska populära. Till exempel tonsatte Mikas Petrauskas Balčikonis dikt ”Vi dog och led också…”, ”Fången” blev mycket populär och blev en folkvisa, senare harmoniserad av J. Švedas; liksom folkdiktning nedtecknades dikterna ”Tider ska komma” och översättningen från den ryske poeten A. Pleščėjevs ”Lilla fågeln”. Professor B. Pranskus värderade Balčikonis revolutionära poesi högt – han ställde den jämsides med poeten Jovaras1. J. Balčikonis signerade sina dikter med en mängd olika pseudonymer: Trimittas, Sparnaitis, Bijūnėlis. Han översatte ”Gražina” under pseudonymen Silvestras Rimgaija.” Balčikonis som översättare behandlar många saker på sitt eget sätt. I inledningen till J. Balčikonis ”Samlade skrifter” står det att han publicerade en rad värdefulla arbeten om litauisk onomastik och skrev om litauisering av efternamn. Att professorn hade en egen ståndpunkt framgår också av hur han översätter namn i dikten. Han ändrar namnet på diktens huvudperson Gražina till Gražine, furstens Liutaura namn ändras till Liutvdru, ortnamnet Naugardukas blir Naugardu, statsnamnet Vokietija – Vokia, och možūrai kallas mazovais. 1 Pupkis A., Mažiulis V. Juozas Balčikonis. – Kn.: J. Balčikonis. Rinktiniai raštai. V., 1978, t. 1, p. 11. 38 När vi läser J. Balčikonis översättning av ”Gražina” lägger vi genast märke till det rika ordförrådet. I stället för vanliga ord, som bleknat genom frekvent och allmän användning, väljer språkforskaren mer levande synonymer. Språket i J. Balčikonis ”Gražina” är folkligt och levande. Översättaren drar sig inte för vardagliga ord. Han använder rikligt med dialektord och former, till exempel: ”om du noga följde den där berättelsen”, ”till slut bestämde han sig för att göra tvärtom”, ”och för att vända på det där ordet räckte det gott”, ”hon gör Liutvaras till sin furste”, ”vi får inte dröja här”, ”dags att återigen snabbt väcka maken”, ”de står sida vid sida och slår den gemensamma fienden”, ”vädret är dåligt, någon slags vind”, ”de jagade genast tillbaka de utmattade”, ”om inte någon envishet hade gripit honom”, ”det är inte vackert att gräla sinsemellan”, ”hennes ansikte hettar, hon är förskräckligt upprörd”, ”kom ihåg vad som befallts, gör er redo” och så vidare. ”Gražina” innehåller också en hel del arkaismer, som fyller en viktig funktion: de ger berättelsen en känsla av mystik och tycks föra läsaren tillbaka till forna tider, till exempel: ”hon beslutar sig för att gå till furstinnan vid dörren”; ordet för furstinna förekommer i M. Mažvydas skrifter och i K. Sirvydas ordbok. ”Det lyckades att köra bort korsfararnas sändebud” — ordet för korsfarare återfinns i A. och J. Juškas och S. Daukantas verk, medan ordet för sändebud förekommer i S. Slavočinskis psalmbok och K. Sirvydas ordbok. Även andra arkaismer som J. Balčikonis använder återfinns i äldre skrifter: ”vad hör jag, herre?”, ”det är fursten”, ”längre bort, någonstans i byarna, har han bosatt sig”, ”och falken är jägarens sanna ära”, ”det är en kvinna, fastän hon bär mannens vapen”. I översättningen dyker också ett och annat ovanligt ord upp — gardas, som användes av J. Basanavičius och V. Pietaris men aldrig slog igenom: ”åt några ger han en gardas (stad), åt andra ger han land”. Också språkforskarens eget ord arioti drar till sig uppmärksamhet; här används det i en ny betydelse: ”här drar vi fram för att arioti det polska landet” (ödelägga). Ord från olika lexikala grupper som används i översättningen har en potentiell estetisk laddning. I den kulturella traditionens mening är den arkaiska formen medėjas semantiskt inte detsamma som medžiotojas (jägare); kunigas kan inte ersättas med kunigaikštis (furste), och kiemas med kaimas (by). Dialektformerna och arkaismerna skapar historisk färg. Nästan alla dialektformer är uttrycksfulla vardagsspråkliga ord, men den poetiska omvandlingen av dem lyckas inte alltid: de passar inte den romantiska dikten och väcker andra associationer, till exempel: ”hon är förskräckligt upprörd” och ”men skillnaden mellan dina män är grundläggande”. Låt oss nu försöka gå igenom ett längre avsnitt av översättningen. Låt oss jämföra J. Balčikonis översättning med andra översättares arbeten. Vad utmärker J. Balčikonis översättning? Låt oss ta beskrivningen av den gryende morgonen som exempel: Natten har redan flytt, gryningen breder ut sitt rosiga hår över det östra molnet. I J. Balčikonis översättning återstår varken det glödande gryningshåret eller personifieringen; översättaren förmedlar tanken på ett enkelt folkligt språk, så som en människa på landsbygden skulle tala om den gryende morgonen: Fastän det ännu är natt, är redan ena sidan av himlen röd av gryningens speglingar… 39 Originalets innebörd återges, om än inte med samma bild och utan anspelningar på antik litteratur (för romantikerna var den antika litteraturen ett ideal). Även översättningens syntax har ändrats. Översättaren förlänger den första meningen med den andra meningens senare del; de upprepade ”redan” försvinner, men det skadar inte översättningens innebörd: meningen flyter väl, även om den saknar poetisk nerv. Just. Marcinkevičius delar upp originalets första mening i två och bevarar därmed originalspråkets dynamik och klang, men ändrar också den konstnärliga bilden: En hemsk natt har gått. Snart gryr det, i öster är himlen som gjuten i purpur. V. Sirijos-Giras översättning påminner om en folkvisa. I översättningen blir ”morgonstjärnan” och ”molnet” diminutiver, och den konstnärliga bilden bevaras inte. Även syntaxen har ändrats, men liksom i de tidigare översättningarna återges det betydelsemässiga innehållet. J. Žilius–Jonila översätter dessa rader ordagrant: Redan gryr dagen, redan breder morgonstjärnan ut sitt hår Med vitt ljus över himlen… Översättaren återger originalets konstnärliga bild exakt och bevarar personifieringen och anspelningarna på antik litteratur (låt oss minnas Homeros ”Odyssé”, där gryningen är rosafingrad), men översättningen klingar illa och liknar prosatext. J. Žilius-Jonila ändrar originalets syntax: originalets stycke med två meningar blir en enda mening, men betydelseinnehållet förändras inte; det upprepade ”redan” bevaras. Ännu ett exempel. I det skildras den mystiska bilden av Naugardukas slott om natten, och varje detalj beskrivs ingående: Över vallarna av torv och under den blå sanden kastar en väldig pelare en brun skugga, som faller i vallgraven, där vattnet flämtade bland eviga trängselrum, under grön mögelväxt. Originalets syntax bevaras inte i någon av översättningarna; ordföljden ändras och meningsfogningen motsvarar inte originalet. I J. Balčikonis översättning tillkommer information som inte finns i originalet (underförstådd information); vi känner bara på oss att den finns: Torn kastar sina långa skuggor långt bort. Runtom svartnar en djup vallgrav, Dess lugna yta är överdragen av dy, Men ingen objuden gäst ska korsa den. Översättningen är målande, innebörden återges, även om den konstnärliga bilden inte är helt exakt. Originalets färgintryck försvinner: ”blåaktig sand”, ”grön mögel”. Men ”dy” förmedlar i sig både färgintrycket och låter betydligt naturligare än ”grön mögel”. I översättningen används troperna synekdoken ”skuggor kastas av tornen” och antropomorfiseringen ”tornen kastar”. Dessa konstnärliga grepp livar upp översättningen. 40 V. Sirijos-Gira översatte dessa rader nästan ordagrant: Slottets skugga låg som en pelare På den blåaktiga sanden, vallen, ner i djupet Föll diket, där i den fuktiga skuggan Vattnet andades bland gröna mögelfläckar. Här bevaras, liksom i originalet, besjälningen ”vattnet andades” och färgintrycket, men översättningen låter livlös; meningen saknar liv och överskrider versradens gränser. P. Arminas-Trupinėlis översättning: På slottets gula sand och vallar Låg skuggorna som jättar, Som om en del av dem pressats ner i diket, Där gammalt vatten och mögel ruttnade. Vid sidan av originalets enda ”aktör” (vattnet) tillkommer i översättningen ytterligare en, skapad av ett rumsadverbial (möglet). Det är inte ”gammalt vatten” som skaver, utan versmåttet. Med tanke på att detta var den allra första översättningen av ”Gražina” kan vi inte vara alltför kritiska. Just. Marcinkevičius översättning är, trots att den är graciös och klangfull, en förvrängning av originalets innebörd: Upp längs gräsvallen högt de stigit, Över sanden glider skuggorna stora. Trötta faller de i diket, i det gamla, Där friskt vatten porlar bland gräsen. En helt ny konstnärlig bild skapas. Visserligen romantisk, vilket den också bör vara i en romantisk dikt, men diktens författare ville inte förmedla den ljusa stämningen av porlande vatten, utan visa nattens mystiska och skrämmande stillhet, som porlandet bara skulle störa. Dessutom kan vatten inte porla i diket som omger slottet, än mindre vara friskt. Om vi jämförde översättningarna med originalet och med varandra skulle vi hitta många intressanta saker, men det skulle kräva ett mer omfattande arbete. Det kan nämnas att det inte bara var Balčikonis som ändrade namnet Gražina. P. Arminas-Trupinėlis översatte Gražina som Den sköna. Jonila försökte göra dikten så litauisk som möjligt: Naugardukas blev Naujapile, Liutauras blev Liūtudaru. V. Sirijos-Gira översatte sändebuden med legater, J. Balčikonis med budbärare. För Balčikonis liknar korsfararorden en ”månghövdad orm”, för Gira en ”hydra”, för Marcinkevičius en ”drake”. Redan utifrån en kort jämförelse av översättningarna kan vi dra några slutsatser. I J. Žilius-Jonilas och P. Arminas-Trupinėlis översättningar strävar man efter största möjliga bildmässiga exakthet; ibland glömmer man att undersöka om översättningsspråket är smidigt och lättläst. V. Sirijos-Giras översättning är inte alltid konstnärligt exakt; på vissa ställen försöker man översätta ordagrant, men poetens talang bidrar mycket. För Just. Marcinkevičius är det viktigaste att bevara originalets färgton, stämning och klangens dynamik. J. Balčikonis ger medvetet översättningen en arkaiserande prägel och återger originalets bilder så som de skulle ligga nära en litauers 41 världsuppfattning. En tendens att göra språket mer folkligt kan märkas. Den elvastaviga silabiska versraden omvandlar han till en femfotad jamb, som är den närmaste ersättningen för den silabiska versformen. J. Balčikonis arbete är ett av de mest fulländade exemplen på filologisk översättning: nästan överallt följs en exakt översättningsmetod, förklaringar av idiomatiska uttryck används och meningarna flyter väl, även om de saknar poetisk hänförelse. Professorn reviderade översättningen av ”Gražina” många gånger och sökte efter ett mer målande och levande uttryckssätt. Han ersatte nominala konstruktioner med uttrycksmedel som är mer typiska för folkspråket och förbättrade rimmen. Han strävade efter att uttrycka sig så målande och konkret som möjligt, även om originalets poetik därigenom förändrades på vissa ställen. Här är några exempel: Han sover ej — de närmaste visste det, Men hovfolket och borgens vakt, De aktningsvärda männen i själva rådet, De vågade inte klappa härskaren på dörren. Så här reviderar han dessa rader: Han sover ej, de egna visste det, Även om ett så viktigt ärende uppstått, Som inte kan lösas utan ledaren, Men de vågade inte klappa på ledarens dörr. Ordet de egna är konkretare än ordet de närmaste, och bytet av härskare mot ledare visar hur viktig handlingen i dikten är, när alla väntade sig att Liutauras skulle vara inte bara härskare utan också stridsledare. Rad 2 och 3 har ändrats helt. De blir mer informativa, tankens förskjutning försvinner och språket blir livligare: en utvidgad huvudsats har ersatts med en mening med två nivåer av bisatser. När han översatte raderna I rådet är han den visaste av alla, På slagfältet den modigaste av alla, undvek översättaren förmodligen enformighet i språket och bytte därför ut de rimmade superlativadjektiven mot helt andra ord. I rådet fattar han alltid kloka beslut, På slagfältet får hans vapen övertaget. Dessutom är besjälningen ”vapnet får övertaget” mer målande och folklig. De ska säga att du ville plundra rikedomar, Och att du måste ha angripit främmande land. Så här reviderar han dessa rader: De ska säga att främmande rikedomar lockade honom, Att han girigt grep till vägen och gick till anfall. 42 Ändringen livas upp av det uttrycksfulla verbet längtade, av att andra person ersätts med tredje, eftersom man vill återge andras syn på härskaren och inte själv tala till honom. Den känslomässiga tonen skapas av benämningen på gestalten girigbuk. Ett fyndigare rim. Versrader Pråligt bygger korsriddarna här fästningar, Ser man dem, grips preussarna av fruktan. förbättras ytterligare två gånger: Korsriddarnas ståtliga fästningar byggs, Av dem lider preussarna mycket ont. ir Korsriddarnas ståtliga borgar på preussisk mark, Därifrån lurar de på att kuva vårt land. Detta görs sannolikt för rimmet. I den andra och tredje rättelsen går den personifiering som fanns i den första översättningen förlorad, men däremot undviks ”ståtligt byggande”. ”Ståtliga borgar” låter i den tredje översättningen mer övertygande än ”ståtliga fästningar”. Med A. Žirgulis ord: ”Detta är inte en yrkespoets arbete, utan en språkspecialists. Trots att han kände en dragning till poesin ägnade han hela sitt liv åt att mejsla fram och finslipa prosans språk, och kom endast då och då i kontakt med den poetiska språkets utveckling. Sådana kortvariga kontakter kunde inte skänka honom lika stora poetiska språkliga resurser som dem som står till buds för människor vars huvudsakliga yrke är poesins konst …”2 J. BALČIKONIS – ÖVERSÄTTARE AV A. MICKEVIČIUS „GRAŽINA“ Sammanfattning Artikeln presenterar J. Balčikonis som poetöversättare. Den behandlar J. Balčikonis översättning av A. Mickevičius dikt „Gražina“. I J. Balčikonis översättning behandlas många språkliga företeelser på ett eget sätt, och ord från olika lexikala skikt används. J. Balčikonis översättning jämförs med andra litauiska översättningar av „Gražina“ (av J. Žilius-Jonila, P. Arminas-Trutnigelis, V. Sirijos-Gira och Just. Marcinkevičius). Uppmärksamhet ägnas också åt de ändringar i översättningen som J. Balčikonis själv införde för att uppnå ett så folkligt språk som möjligt. 2 Žirgulys A. Literatūros keliuose. — V., 1976, p. 105.