Dėl lietuviško „Marselietės“ pavadinimo

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXVII (1988) LIETUVIŲ KALBA IR BILINGVIZMAS DISKUSIJA. RECENZIJOS OM DEN LITAUISKA BENÄMNINGEN ”MARSELIETĖ” Natten mellan den 25 och 26 april 1792 skapade den unge artilleriofficeren i Strasbourgs garnison, Ružė de Lilis (Rouget de Lisle), som enligt A. de Liamartino (A. de Lamartine) älskade kampen som en soldat och revolutionen som en tänkare, ”Rhenarméns krigssång”, som börjar med orden ”Allons, enfants de la patrie…” Sången spreds snabbt, och det var framför allt frivilliga från Marseille som gjorde den berömd. Därför började den snart kallas ”Marseillaisernas hymn” (”l’Hymne des Marseillais”), eller helt enkelt ”Marselietė” (”La Marseillaise”). Det var under det senare namnet som den gick till historien. Snart utropades ”Marselietė” till republikens hymn, men under restaurationen och det andra kejsardömet var den förbjuden, tills den slutligen 1879 åter blev Frankrikes nationalsång, vilket den fortfarande är. Som en djupt patriotisk sång som väckte kämparnas mod och frihetslängtan spreds ”Marselietė” också utanför Frankrikes gränser. Revolutionära arbetarsånger skapades med dess musik och texter som förebild. En sådan sång, P. Lavrovs ”Arbetarnas marselietė”, som han hade skrivit, var från 1880-talet mycket omtyckt bland ryska arbetare och den revolutionära intelligentian. Sången översattes fritt till litauiska i början av detta århundrade av Juozas Baltrušaitis, som skrev under pseudonymen J. Mėmelė, och kallades än ”Arbetarnas sång” (Mėmelė, 1904, s. 12–14), än ”Arbetarnas marselietė” (Revoliucijos dainos, 1905, s. 7–8), än helt enkelt ”Marselietė” (Revoliucijos dainos, 1918, s. 5–6), än något annat. Första raden i J. Mėmelės översättning (eller kanske mer exakt, fria bearbetning) lyder: ”Vi avsäger oss den gamla världen”. På den tiden fanns det också fler revolutionära sånger som kallades marselietės – utöver den nämnda ”Arbetarnas marselietė” är även ”Kommunisternas marselietė”, ”Ungdomens marselietė”, ”Litauernas marselietė” med flera kända. I den revolutionära poesin blev alltså ordet marselietė ett appellativ. Det betecknar en hymn i den revolutionära kampen, en högtidlig revolutionär sång skapad med den franska ”Marselietė” som förebild. Intressant nog följer tre marselietės på varandra, direkt efter ”Internationalen”, i samlingen ”Revoliucijos dainos”, utgiven i London 1905 (?): en översättning av den franska ”Marselietė” och två översättningar/bearbetningar av P. Lavrovs ”Arbetarnas marselietė” – J. Baltrušaitis ”Arbetarnas Marselietė” (undertecknad med pseudonymen J. Mėmelė) samt V. Mickevičius-Kapsukas ”Litauernas Marselietė” (undertecknad med pseudonymen Revoliucionierius). Detta visar utan tvekan både sångernas betydelse och deras popularitet. I dagens litterära litauiska behandlas ordet marselietė vanligen som ett appellativ (Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, 1954, s. 444; Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, 1972, s. 385; Lietuvių kalbos žodynas, 1966, bd. 203 7, s. 877; Tarptautinių žodžių žodynas, 1951, s. 427; Tarptautinių žodžių žodynas, 1969, s. 480; Tarptautinių žodžių žodynas, 1985, s. 305; Lietuvių–prancūzų kalbų žodynas, 1962, s. 304; Prancūzų–lietuvių kalbų žodynas, 1957, s. 328; Prancūzų–lietuvių kalbų žodynas, 1976, s. 568; Lietuvių–rusų kalbų žodynas, 1971, s. 378; Rusų–lietuvių kalbų žodynas, 1967, bd. 1, s. 458; Rusų–lietuvių kalbų žodynas, 1983, bd. 2, s. 182; Anglų–lietuvių kalbų žodynas, 1978, s. 496; Vokiečių–lietuvių kalbų žodynas, 1972, s. 603; Italų–lietuvių kalbų žodynas, 1983, s. 417 och på andra håll). Med detta substantiv avses vanligen enbart den franska ”Marselietė” (så förklaras ordets betydelse i ”Dabartinės lietuvių kalbos žodyne”, ”Lietuvių kalbos žodyne” och efterkrigstidens ordböcker över internationella ord). Att emellertid betrakta marselietės enbart som ett appellativ och förklara dess betydelse på detta sätt är inte korrekt, även om detta görs också i vissa andra språk. När ordets betydelse förklaras som ”en fransk revolutionssång skapad 1792, som blev Frankrikes nationalsång” (Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, 1972, s. 385), avses namnet på den sång det är fråga om, numera Frankrikes nationalsång, vilket naturligtvis bör skrivas på samma sätt som alla andra verkstitlar – ”Marselietė”. Det är en annan sak när man avser bearbetningar av ”Marselietė”, då ordet marselietė som betecknar dem har betydelsen ”en revolutionär sång skapad med ’Marselietė’ som förebild”. I sådana fall skrivs ordet med rätta på samma sätt som alla andra appellativ – marselietė. För övrigt skildes två betydelser av marselietės åt i ”Tarptautinių žodžių žodynas”, utgiven för ett halvt sekel sedan (1936, s. 600): ”1. Den franska revolutionens hymn, skapad 1792 av Rouget de Lisle; numera Frankrikes nationalsång; 2. rysk och annan revolutionär sång som sjungs till melodin av en marselietė”. Det är bara i den ordboken som dessa två betydelser inte skiljs åt ortografiskt¹. I ”Mažojoje lietuviškojoje tarybinėje enciklopedijoje” (1968, bd. 2, s. 519) och ”Lietuviškojoje tarybinėje enciklopedijoje” (1981, bd. 7, s. 267) finns endast en artikel om egennamnet ”Marselietė”, men där nämns också P. Lavrovs bearbetning ”Arbetarnas marselietė” och dess översättning till litauiska. I denna och andra sammansatta titlar skrivs ordet marselietė som ett appellativ (med liten bokstav). Ordets appellativa betydelse ”revolutionär sång” lyfts också fram i ordböcker över vissa andra språk, till exempel i ”Trumpas etimologinis čekų kalbos žodynas” (Holub, Lyer, 1967, s. 304), och i uppslagsartikeln Марсельеза i den akademiska ordboken över modern litterär ryska urskiljs en överförd användning av ordet, då det syftar på en revolutionär sång i allmänhet (Словарь современного русского литературного языка. 1957, т. 6, с. 643). Härnäst är det angeläget att åtminstone kort blicka på historien om de litauiska motsvarigheterna till ”La Marseillaise”, undersöka hur titeln ”Marselietė” uppstod, vilken tradition den har och hur man bör bedöma de andra varianter av titeln som förekommer i enstaka källor. Detta är aktuellt också för dagens språkbruk, eftersom man än i dag ibland tvivlar på om det verkligen ska heta och skrivas ”Marselietė” respektive marselietė på litauiska. På franska skiljs La Marseillaise, ”den franska nationalsång som komponerades av Rouget de Lisle”, vanligen ut som en separat betydelse av ordet marseillais, -e (uttalas: 1 När betydelserna av ordet marselietė redovisas utförligt bör man naturligtvis inte heller glömma den betydelse som redan 1923 angavs jämte ”fransk revolutionssång från 1792”: ”kvinnlig invånare i Marseille” (Svetimų ir tarptautinių žodžių žodynėlis. 1923. s. 59). 204 marseje, marsejez), adjektivets och substantivets betydelse (Larousse de la langue française, p. 1114). Adjektivet marseillais, -e med suffixet -ais, -e är härlett från stadsnamnet Marseille (Marseille) och betyder ”från Marseille, med anknytning till Marseille”. På litauiska uttrycks detta med orden marseliškas, -a eller, i enlighet med nutida tendenser, snarare marselietiškas, -a, även om det finns en viss betydelseskillnad mellan dem. Med samma suffix bildas även personbeteckningar utifrån härkomst och bostadsort: marseillais m ”man från Marseille” och marseillaise f ”kvinna från Marseille”. Den exakta etymologiska betydelsen av La Marseillaise är ”sång från Marseille” (Holub, Lyer, 1967, p. 304) eller ”marseljäsernas sång”. De första översättarna av sången och dess efterbildningar till litauiska bildade titeln efter det franska substantiviska mönstret — ”Marselietė” (”Marseljäsen”), även om en adjektivisk titel som ”Marseliškoji” eller ”Marselietiškoji” också hade varit möjlig. I samlingen ”Revoliucijos dainos” (Revolutionens sånger), utgiven 1905 — kanske den första publiceringen av en översättning av den franska ”Marselietė”, eftersom den antas ha översatts 1905 (Kubilius, 1958, p. 210; se även: Lietuviškoji tarybinė enciklopedija, 1981, t. 7, p. 267) — skrevs titeln Marselietė (Revoliucijos dainos, 1905, p. 4). Det är möjligt att översättarna (och efterbildarna) också påverkades av det polska namnet på ”Marselietė”, ”Marsyljanka” (Encyklopedya powszechna, 1864, t. 18, p. 47) eller ”Marsyljanka” (Wielka ilustrowana encyklopedya powszechna, t. 10, p. 58)², bildat av det polska namnet på Marseille, Marsylia (enligt dagens stavning). Dessutom kan även analogin med den då populära revolutionära polska sången ”Warszawianka” (Wielka encyklopedia powszechna, 1969, t. 12, p. 127) ha påverkat valet³. Översättningen av den sistnämnda sången i den nämnda samlingen med revolutionära sånger står direkt efter marseljäsens sång och har titeln ”Varšuvietė” (”Kvinnan från Warszawa”; Revoliucijos dainos, 1905, p. 11; i häftet anges titeln i innehållsförteckningen som ”Varšavietė”). Att titlar bildade med suffixet -ietė var populära i den revolutionära litauiska poesin vid sekelskiftet framgår också av dikten ”Vilnietė” (”Kvinnan från Vilnius”), som J. Baltrušaitis inkluderade i samlingen [Mėmelė] från 1904 (Mėmelė, 1904, p. 5) och som börjar med orden ”Låt oss modigt lyfta upp vår ormbunke...” Det är för övrigt lätt att urskilja några motiv från ”Varšuvietė” i denna dikt — dess första ord är ”Låt oss modigt höja vår fana...” (Revoliucijos dainos, 1905, p. 11), på polska ”S’miało podnieśmy sztandar nasz w górę...” Något senare, i ordböcker över internationella ord som utkom på 1920-talet, varierade stavningen och till och med den litauiska anpassningen av ”Marselietė” något. I ”Svetimų ir tarptautiškų žodžių žodynėlis” (Ordbok över främmande och internationella ord), utgiven i Šiauliai 1923, står Marselijėtė; här beskrivs ordets betydelse för övrigt så här: ”en fransk revolutionär sång från 1792; en kvinnlig invånare i staden Marseille” (M. ir S., 1923, p. 59). Enligt dagens synsätt är denna stavning oförsvarlig — avledningsbasen heter ju Marselis på litauiska, så i om- 2 Dabar lenkų kalba rašoma „Marsyljanka“ (Wielka encyklopedia powszechna, 1966, t. 7, p. 74; Słownik wyrazów obcych, 1971, p. 456; Lenku — lietuvių kalbų žodynas, 1964, p. 212; Lenkų—lietuvių kalbų žodynas, 1979, p. 256). 3 För övrigt har även det polska namnet ”Warszawianka” uppstått under franskt inflytande. Förutom den revolutionära sång som skapades i slutet av 1800-talet finns nämligen en patriotisk polsk sång med samma namn, ett halvt sekel äldre, vars original skrevs på franska — ”La Varsovienne” (Wielka ilustrowana encyklopedia powszechna, t. 18, p. 47; Wielka encyklopedia powszechna, t. 12, p. 127). 205 vändningen före suffixet saknar helt grund. Året därpå utkom J. Norkaus ”Svetimų ir nesuprantamų žodžių žodynėlis” (Ordbok över främmande och obegripliga ord), där en helt annan litauiserad variant ges — Marsaljeza: ”en fransk republikansk revolutionär folksång, sammanställd av Rouget de Lisle den 25 april 1792, under den stora franska revolutionen. Numera Frankrikes nationalsång” (Norkus, 1924, p. 55). J. Norkaus stavning Marsaljez[a] ligger nära den benämning på ”Marselietė” som är bruklig i vissa andra språk, till exempel ryska Марсельеза (Словарь русского языка, 1986, т. 2, с. 230), belarusiska Марсельеза (Тлумачальны слоўнік беларускай мовы, 1979, т. 3, с. 112), tjeckiska Marseillaisa (uttalas: marsejeza; Чешско — русский словарь, 1973, т. 1, с. 374), bulgariska марсилеза, (Бернштейн, 1975, с. 309), det besläktade lettiska marseljeza (Bojāte, Subatnieks, 1964, p. 377; Balkevičius, Kabelka, 1977, p. 370; Latviešu literārās valodas vārdnīca, 1984, t. 5, p. 98) och till och med de avlägsna språken estniska ”Marseljees” (Lõugas, 1969, p. 171) och finska marseljeesi (Финско-русский словарь, 1975, с. 363). Att den litauiserade formen fick ändelsen -a beror uppenbarligen på de närmaste grannspråken, de slaviska, i första hand troligen ryskan, eftersom franska substantiv med suffixet -aise annars, när de lånats in i litauiskan, oftare tycks bli maskulina ord; jfr majonezas (från fr. mayonnaise f.), polonezas (fr. polonaise f). Visserligen återigen inte utan förmedling från närmare grannar. Men det är en annan sak. Varken ”Marsaljeza” eller några andra liknande varianter (mer korrekt hade kanske varit ”Marselježė” eller ”Marseježė”) fick spridning i litauiskan och kan i dag endast nämnas som historiska detaljer kring tidigare verkliga eller aldrig förverkligade, men möjliga litauiseringar av ordet. Än i dag används ibland ytterligare en, helt oväntad litauisering av ”Marselietė”. Det är ”Marseljetė” (Kubilius, 1958, p. 210; Lietuvių literatūros istorija, 1958, t. 2, p. 535) och marseljetė (Lietuvių kalbos tarties žodynas, 1985, p. 177). Man försöker införa denna variant i det litterära språkbruket (vilket dess förekomst i uttalsordboken visar), men den bör ändå förkastas. Varför kan man inte godta marseljetės? För det första därför att denna marseljetė är ett artificiellt ord, en påhittad form som inte motsvarar något brukat ord vare sig i källspråket (franskan) eller i de möjliga förmedlande språken (ryska, polska, tyska). Det diminutiva suffixet -etė (från franskans -ette), som till exempel finns i det från samma franska språk spridda ordet šansonetė ”liten sång”, passar inte alls för att ge ”Marselietė”, en lång och högtidlig sång och Frankrikes nationalsång, ett nytt namn. Dessutom: varför marseljetė och inte marseletė, om man nu försöker skapa ett så kallat internationellt namn på en annan nations hymn på litauiska? Det är helt klart att ordet marseljetė saknar grund i språkliga belägg från både främmande språk (så att det skulle kunna betraktas som ett lånord) och det egna språket (så att det skulle kunna betraktas som en etablerad avledning). Historien kan inte ändras. Den kan bara tolkas på olika sätt. Den berömda franska sången och nationalsången ”La Marseillaise” har trätt in i den revolutionära litauiska poesins historia, liksom i den litauiska språkets historia, under namnet ”Marselietė”. Samma ord användes, liksom hos grannfolken, också om revolutionära sånger som skapats eller omarbetats efter motiv från ”Marselietė” — ”Arbetarnas marseljäs”, ”Litauernas marseljäs” med flera. Här handlar det alltså uppenbart om etablerad användning och tradition. Namnet ”Marselietė” har använts under hela detta århundrade, uppenbarligen ända sedan de allra första översättningarna av den och dess efterbildningar till litauiska språ- 206 namnet. Detta namn återges i normativa förklarande ordböcker och översättningsordböcker samt används i encyklopedier och annan litteratur. Det finns för närvarande ingen starkare grund för att överge detta ord och införa andra varianter som någon har använt eller nyligen hittat på. Stasys Keinys LITERATŪRA Anglų–lietuvių kalbų žodynas / Sud. A. Laučka, B. Piesarskas, E. Stasiulevičiūtė. 2 leid. V., 1978. Balkevičius J., Kabelka J. Latvių–lietuvių kalbų žodynas. V., 1977. Bojatė A., Subatnieks V. Lietuvių-latviešu vārdnīca. Rīga, 1964. Dabartinės lietuvių kalbos žodynas / Ats. red. J. Kruopas. V., 1954. Dabartinės lietuvių kalbos žodynas / Ats. red. J. Kruopas. II papild. leid. V., 1972. Encyklopedja powszechna. Warszawa, 1864. T. 18. Holub J., Lyer S. Stručný etymologický slovník jazyka českého. Praha, 1967. Karsavina I., Kairiūkštytė E. Lietuvių–prancūzų kalbų žodynas. V., 1962. Kubilius V. Revoliucinė lietuvių poezija 1890–1907 metais // Literatūra ir kalba. V., 1958. T. 3. Larousse de la langue française / Lexis. Paris, [1979]. Latviešu literārās valodas vārdnīca. Rīgā, 1984. 5. sēj. Lenkų–lietuvių kalbų žodynas / Sud. V. Vaitkevičiūtė. V., 1964. Lietuviškoji tarybinė enciklopedija. V., 1981. T. 7. Lietuvių kalbos tarmių žodynas / Sud. V. Vitkauskas. V., 1985. Lietuvių kalbos žodynas / Ats. red. J. Kruopas. V., 1966. T. 7. Lietuvių literatūros istorija / Red. K. Korsakas. V., 1958. T. 2. Lyberis A. Lietuvių–rusų kalbų žodynas. V., 1971. Lõugas V. Leedu – eesti sõnaraamat. Tallinn, 1969. Mažoji lietuviškoji tarybinė enciklopedija. V., 1968. T. 2. Mémelė J. Pirmosios Gegužės balsai. Londonas [?], 1904. M. ir S. Svetimų ir tarptautinių žodžių žodynėlis. Šiauliai, 1923. Norkus J. Svetimų ir nesuprantamų žodžių žodynėlis. K., 1924. Petrauskas V. Italų – lietuvių kalbų žodynas. V., 1983. Prancūzų – lietuvių kalbų žodynas / Sud. E. Juškienė, M. Katalienė, K. Kaziūnienė, D. Šlapoberskis. V., 1957. Prancūzų–lietuvių kalbų žodynas / Sud. A. Juškienė, M. Katalienė, K. Kaziūnienė. V., 1976. Revoliucijos dainos. Londonas [?], 1905. Revoliucijos dainos. V., 1918. Rusų–lietuvių kalbų žodynas / Reng. V. Baronas, V. Galinis. V., 1967. T. 1. Rusų–lietuvių kalbų žodynas / Sud. Ch. Lemchenas. V., 1983. T. 2. Słownik wyrazów obcych PWN. – Warszawa, [1971]. Šlapoberskis D. Vokiečių–lietuvių kalbų žodynas. 2 leid. V., 1972. Tarptautinių žodžių žodynas / Ats. red. V. Kvietkauskas. V., 1985. Tarptautinių žodžių žodynas / Sud. K. Boruta, Pr. Čepėnas, A. Sirutytė-Čepėnienė. Red. J. Žiugžda. K., [1936]. Tarptautinių žodžių žodynas / Vert. O. Doveikienė, J. Kabelka, Ch. Lemchenas. V., 1969. Tarptautinių žodžių žodynas / Vert. O. Katinskaitė, Ch. Lemchenas, J. Talmantas. V., 1951. Vaitkevičiūtė V. Lenkų–lietuvių kalbų žodynas. V., 1979. Wielka encyklopedia powszechna. Warszawa, [1966]. T. 7; [1969]. T. 12. Wielka ilustrowana encyklopedja powszechna. Kraków. T. 10, 18. Бернштейн С. Б. Болгарско-русский словарь. М., 1975. Словарь русского языка / Под ред. А. П. Евгеньевой. 3-е изд., стереотип. М., 1986. Т. 2. 207 Словарь современного русского литературного языка. М.; Л., 1957. Т. 6 Тлумачальны слоўнік беларускай мовы. Мінск, 1979. Т. 3. Финско-русский словарь / Сост. Й. Вахрос, А. Щербаков. М., 1975. Чешско-русский словарь / Под ред. Л. В. Копецкого, Й. Филиповича, О. Лешки. М.; Прага, 1973. Т. 1. KIETOJO r TARIMAS VIETOJ MINKŠTOJO ŽEMAIČIŲ ŠNEKTOSE 1. Priebalsio r kietinimas prieš priešakinės eilės balsius yra kai kurių rytų ir pietų aukštaičių dėsninga fonetikos ypatybė. Ji išsamiai aprašyta Z. Zinkevičiaus (1966, p. 165—166, 519) bei Ž. Urbanavičiūtės (1970, p. 61—65; 1971, p. 55—69), žr. LKA II 87 žem. Žemaičių šnektose tam tikro kietojo ir minkštojo r varijavimo taip pat esama. Tai faktiškai visai kitokio tipo „kietinimas“ ar „minkštinimas“ negu aukštaičių tarmėje, nes žemaičių šnektas apima vadinamasis jotinis r minkštėjimas ir šitaip suminkštėjusių priebalsių keitimas kietaisiais. Šitoks žemaičių tarmės fonetinis reiškinys yra jau atkreipęs mūsų dialektologų dėmesį (Зинкявичюс, 1973, p. 93—97). Konkrečių faktų nemažai mini Z. Zinkevičius, stengdamasis nurodyti ir geografiją (Zinkevičius, 1968, p. 153—156). Panašiai apie tai rašo ir V. Grinaveckis, daugiau dėmesio skirdamas minkštojo r tarimui ir to dėsnio geografijai, pateikdamas daug faktų, kur matyti įvairios analogijos / drāuks — drāugas „draugas“, uždrāude — uždriaudė ir kt. / (Grinaveckis, 1973, p. 313—316), kartu pabrėždamas, kad tai kai kur „be abejo, yra naujas reiškinys“ (Grinaveckis, 1973, p. 316). Šiuo fonetikos dalyku dabar susidomėjo ir A. Girdenis, ypač atkreipęs dėmesį į dažną kietojo r tarimą šiaurės rytų žemaičių (dūnininkų varniškių) šnektose, kur „toks visiškai reguliarus [išretinta A. Girdenio] reiškinys gali būti tik fonetinės kilmės“ [išretinta A. Girdenio] (Girdenis, 1980, p. 34). Gaila, žinoma, kad šito reiškinio nesiekė išaiškinti „Lietuvių kalbos atlasas“, tokio klausimo nebuvo įtraukta į programą (atskiri žodžiai trobā, riogsōti gali išsamiai neparodyti to dėsnio veikimo geografijos). 2. Rašant „Šiaurės rytų dūnininkų šnektų žodyną“ (Vitkauskas, 1976) ir šiaip tyrinėjant pietų žemaičių tarmę, susikaupė iš tiesų gana daug pavyzdžių, kur kamieno *rįa, *rįau, *rįu, *rįū, *rįo garsų junginiai, skirtingai nuo bendrinės kalbos, aukštaičių ir netgi žemaičių šnektų, daugelyje tyrinėtų tarmių yra pasidarę ro, rau, ru, rū, ruo, o ne rio, riau, riu, riū, rio. Šiuo atveju norima panagrinėti, kaip daugelį tokių žodžių taria išsamiau tyrinėtų Kuršėnų (Šiaulių r.), Vidsodžio, Užvenčio (Kelmės r.), Pāvandenės, Viekšnių (Telšių r.) šnektų žemaičiai dūnininkai (varniškiai). Ten užfiksuota: braũ.nà Krš, Užv, Vds || brãũnà Pvn, Vkšn „briauna“, grã.u-t’į Krš || grã.ut’ę Pvn, Užv, Vds, Vkšn „griauti“, graus’t’ɪn’is Krš || graus’t’ɪ.n’is Pvn, Užv, Vds, Vkšn „griaustinis, perkūnija“, grúov’ims Krš || grúov’ems Užv, Vds || grúov’ę.ms Pvn, Vkšn „griovimas“, gruy’iesa Krš || groj’ėšā Pvn, Vkšn „griuvėsiai“, grūt’t’i Krš || grū’t’e Pvn, Užv, Vds, Vkšn „griūti“, gruv’in’let’į Krš || grov’ę-n’let’e Pvn, Užv, Vds, Vkšn „griuvinėti“, grúov’i:s Krš || grúov’ɪ:s Pvn „griovys“, karù’m’en’į Krš || karù’m’en’ę Pvn, Užv, Vds, Vkšn „kariuomenė“, senosios kartos 208