Uodegėnų šnektos fonetika, morfologija ir leksika dvikalbystės sąlygomis

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXVII (1988) LIETUVIŲ KALBA IR BILINGVIZMAS KAZIMIERAS GARŠVA, RITA JACKUTĖ, EUGENIJA VENSKAUSKAITĖ UODEGĖNAI-DIALEKTENS FONETIK, MORFOLOGI OCH LEKSIK UNDER TVÅSPRÅKIGHETSFÖRHÅLLANDEN Uodegėnai (officiellt Viuodigėni) är en by i Lettiska SSR, Krāslavas distrikt, Ūdrių kommun, 60 km nordost om Litauiska SSR:s gräns och 40 km från Daugavpils, 7 km norr om Daugava. Dialekten finns ännu inte med på de viktigaste dialektkartorna och beskrivs här för första gången. År 1877 fanns det 23 gårdar i Uodegėnai, 1900 – 43, 1925 – 33 och 1986 – 20 (40 invånare). I dessa trakter har man talat litauiska (på den vilniusiska dialekten) sedan 1100–1700-talet. Fram till mitten av 1800-talet hade Uodegėnai förbindelse med det huvudsakliga litauiska språkområdet. År 1925 kunde 300 personer i trakten tala litauiska, 1986 – 5 (ytterligare 4 bodde på annan ort). Man upphörde gradvis att tala litauiska omkring 1929–1935, när byn splittrades i ensamma gårdar. Numera talas litauiska sällan sinsemellan. Under 1900-talets första hälft vitryssifierades de litauiska byarna söder om Krāslava (Augustiniškiai, Misiūnai m.fl.), medan de nordliga (Uodegėnai m.fl.) i stort sett fullbordade sin lettifiering. År 1984 dog den sista familjen i Uodegėnai som talade litauiska hemma ut. Samma person använder två, ibland även tre språk: förutom den lokala latgaliska dialekten även emellanåt lettiska och ryska standardspråket (som främst lärts in i skolan); en del av de äldre invånarna kan också litauiska, vitryska och polska. Artikelns syfte är att beskriva den traditionella litauiska dialekten i en miljö präglad av aktiv två- och flerspråkighet och att försöka skilja ut viktigare element från lettiska och vitryska. Uodegėnai har den mest intressanta litauiska dialekten i Lettland och är den sista vilniusiska byn i Latgale. Dialekten har undersökts sedan 1977 med stöd av 2 200 meter långa bandinspelningar. De viktigaste informanterna för dialekten är Genovefa Misiūnienė (1891–1984), hennes dotter Helena (Gelia) Misiūnaitė (född 1922) och Regina Savickienė (1889–1978). Ord från Uodegėnai som har antecknats för ”Litauiska språkets ordbok” markeras med förkortningen Kr (Krāslavas närmaste omgivning). Krāslava ligger 10 km öster om Uodegėnai, och termen ”litauerna i Krāslavas omgivningar” använder vi numera i historisk bemärkelse, så att den utöver Uodegėnai även omfattar andra försvunna litauiska byar i trakten. I den vetenskapliga litteraturen omnämns litauerna i Krāslavas omgivningar (sju större litauisktalande byar) troligen för första gången år 1883 (Manteuffel, 1883, p. 619). År 1892 återgav A. Bylensztein samma uppgifter i förkortad form (Bielenstein, 1892, p. 13), och 1924 gjorde K. Būga detsamma (Būga, 1961, p. 570). Att man talade litauiska i Mulkiai och Uodegėnai år 1925 (te dzivo leisi) uppgav J. Endzelīns (Endzelīns, 1981, p. 279–280). År 1925 fanns det litauisktalande i 12 orter i trakten, men litauerna utgjorde majoriteten endast i Uodegėnai, Misiūnai och Navikai (jfr Garšva, 1984 a, p. 88). 73 Ett av de mest gåtfulla problemen kring litauerna i Kraslavaområdet är när litauerna bosatte sig där. Det kan ha skett så tidigt som på 1100–1400-talen; i så fall skulle dessa invånare vara samtida med litauerna i många nordliga och sydvästliga delar av Litauen och inta en mycket viktig plats inom vår språkvetenskap och historia (jfr Garšva, 1984 a, s. 85–90). Kol kas seniausioje rašto žinutėje (Manteuffel, 1883, p. 619) nurodyta, kad XIX a. pradžioje minėti kaimai šnekėjo lietuviškai, įmaišydami latviškų ir baltarusiškų žodžių. Šie lietuviški kaimai ir jų kalbos skoliniai staigiai susiformuoti negalėjo. Nėra nė mažiausios abejonės, jog Kraslavos apylinkėje lietuviai gyvena bent nuo XVIII a. Pirmajame smulkesniame Latgalos žemių apraše (Brėžgo, 1943, p. 105, 108, 109 ir t. t.; dar plg. Zeps, 1984, p. 27, 323, 560 ir t. t.) 1784 m. minimi Augustišniai, Misiūnai, Uodegėnai ir kiti (Аузецманишки, Мисани, Аудегани), kuriems vardus galėjo duoti tik lietuviai. 1731 m. užrašytos Uodegėnų pievos Lūkštai (Lukszty), Andzuliški. Det kan också ha funnits litauer i Uodegėnai under hela 1600-talet. I Įžvaltas bodde man åtminstone i början av 1600-talet (då byggdes en kyrka), och dess äldre namn Užvalda, som förekommer i källorna från 1643, 1649 och 1690 (Zeps, 1984, s. 430), ”kan endast vara litauiskt, dvs. Užvalda” (Būga, 1961, s. 99–100). Ännu 1906 fanns det i detta härad 18 ortnamn av litauiskt ursprung; efternamnet Šveizda har bevarats ända till i dag, osv. Latvismerna i Uodegėnai, gyvė ”liv” och šūkstas ”tålig”, kan ha lånats före 1478–1519, eftersom ljudet i· senare utvecklades till ei (jfr lånordet veiskupas < vyskupas). Litauiska egennamn förekommer långt utanför det litauiska språkets gränser. Under de senaste två århundradena fanns det enligt J. Endzelyns förteckningar över bosättningar (1981, s. 277, 279–280) minst sju sådana ortnamn vardera enbart i häradena Įžvaltas (Žmuidzinis osv.) och Kraslava (Gintauti, Žuri, Misiūniškė vid Mulkių). På kyrkogårdarna i Kraslava har efternamnen Girdo, Гражуль, Ilgins, Lawžel, Pietkun, Surwilo, Szakels, Шакаль och Truśelis antecknats. Litauerna i Kraslavaområdet, liksom i trakten kring Ciskodas, bidrar mest till att klarlägga den etniska tillkomsten hos litauerna i Latgale och deras dialekt. Det finns ingen dialekt som helt sammanfaller med Uodegėnųs språk. I allmänhet ligger Uodegėnųs fonetik närmast Ciskodas och den nordliga Adūtiškis-dialekten, där žadininkavimas förekommer och där varje vokal e delvis kan motsvaras av ie¹; med avseende på dzūkavimas utgör Uodegėnų-dialekten ett mellanting mellan dem. Genom förhårdningen av konsonanterna š, ž, d, t, m osv., liksom genom ordändelserna (bagā·tu's osv.), lexikonet osv., ligger dialekten något närmare Ciskodas dialekt, medan övergången av obetonat e till a skiljer den från nästan alla närliggande litauiska dialekter. Dialektens syntax och några av dess andra särdrag har redan beskrivits kortfattat (Garšva, 1986, s. 219–231). Nu försöker vi behandla de viktigaste och för litauister mest intressanta dragen i fonetik, morfologi och lexikon hos denna dialekt, som håller på att dö ut. En betydande del av dem finns kvar i manuskript (Jackutė, 1985; Venskauskaitė, 1986; Tamulytaitė, 1987). I texten återges endast sådana exempel på standardspråket som annars skulle kunna ge upphov till missförstånd. ¹ Prof. Z. Zinkevičius (1978, p. 77) teigia, kad Adūtiškio miestelio apylinkėse po visų priebalsių e atitinka ie, bet senasis a verčiamas uo. Pagal „Lietuvių kalbos atlasą“ (1982, žemėl. 27, dar plg. žemėl. 35, 80, 87) ir „Lietuvių kalbos tarmes“ (1970, p. 351—352) čia šiuos garsus atitinka e· ir ā·. 74 I. FONETIK 1. Vokaler Dialektens vokalsystem kan återges på följande sätt (fonemen markeras med fet stil): Om kvantitet betraktas som ett differentierande drag på segmentnivå kan man urskilja tre par av långa och korta fonem: iː: i (jfr lĩs: lis), uː: u (pũs: pùs) och aː: a (lá·bas ”lóbas”: lábas ”làbas”). De låga vokalerna aː, a skiljer sig från de höga vokalerna iː, i, uː, u genom att de förstnämnda endast förekommer i ett enda par och bara i rötterna till olika ord. Ljudet ie är av ett annat slag; liksom uo är vi i allmänhet benägna att betrakta det som en kombination av två vokaler. Ljudets långa och korta varianter (niẽka ”niẽko”, baltèsnie ”baltèsnė”, dziedas, isvies ”išvies”, pierauga ”pėraugo”, senieĩ ”seniai”, vierk'a ”verkia”) bildar inga minimala ordpar. Vokalen e återges oftare som ie i slutna stavelser: seniesnis ”senesnis”, seniesni, mažesnis, men också ã·bieles ”obelýs”, rūkštielis ”rūkštelės”. Diftongerna ie, som uppstått ur ie, e, e, skiljer sig inte från varandra. Ljuden bɪ, bɪ, bɪe, e är varianter av iː, i, ie, a(e) efter hårda konsonanter, jfr: ž'ìd'a ”žydi”, šù·tus ”šitas”, ž'ì·edas ”žiedas”, kalb'ėsi ”kalbėti”, nivėrksiu ”neverksiu” (och viergdama ”verkdama”), Gėl'a ”Gelià < Helena”, Juzėpka, Šaveras, Tėkl'a osv. Ljudet e har en särställning i dialektens fonetiska system: det motsvarar inte ett, utan två självständiga ljud (a och ae), och till och med fyra varianter av dessa (a, e, ɪe, ie), till exempel: nigãl'u/nigẽl'u ”negaliu”, šakà/šakė ”šaka”, reikie/reikė ~ reikė ”reikėjo” (här kan a och e också uttalas samtidigt), pẽnsija ”pensija”, šìetu ”sėtų” — sės, sės”, apẽdie ”apėdė” — apės ”apės”. I verbens futurums ändelsebetonade stavelse uttalas efter hårda konsonanter och vokaler ett betonat kort e: galės ”galėsi”, galės ”galės”, kalbės ”kalbės”, milės ”mylės”, narės ”norės”, sės ”sės”, suės ”suės”; efter främre vokaler och mjuka konsonanter förekommer till och med ett kort ė, jfr atvės ”atvės”, pridės ”pradės”. Detta korta ljud är viktigt för den prosodiska tolkningen av vokalerna: just ett sådant ljud saknas för att förklara vilka korta ljud litauiskans långa ė består av: ė (som inte finns i dialekten, vilket gör den nämnda tolkningen mindre lämplig). Om man utgår från den neutrala positionen — ordets absoluta början — och ljudkvaliteten efter vokaler (jfr: (su) bėda ”suėda”, (su)ės ”suės” — måste ɪe, e betraktas som grundläggande segment, medan ie, e endast skulle vara de förstas positionsvarianter. Dialektens ljudsystem är komplext och särpräglat. Om diftongerna ie, ɪe, uo, de långa vokalerna och deras varianter inte räknas med, finns det fyra långa vokaler (iː, bɪ, uː, aː), medan de korta vokalerna är hela åtta (i, bɪ, u, e, ɛ, ɔ, e, a), och alla är fördelade ganska asymmetriskt. Långa vokaler med medelhög höjning ė saknas, liksom vokalen e med låg höjning, vilken ”överförs” till ie/ie och kort a. Kort e vidgas ofta (men inte alltid) till a (æ) inte bara före hårda utan även före mjuka konsonanter; därför skulle det teoretiskt kunna betraktas som en variant av a, jfr: n'ã·ša ”neša”, lung'ãlis ”langelis”, trupin'ãlei ”trupinėliai”, žman'ãl'us ”žmonelės”. Kort ɔ förekommer bara i ett fåtal lånord: stògas ”kupeta”, Ivanòvas osv. Till skillnad från ie, som motsvarar standardspråkets ie, ė och e, motsvarar diftongen uo huvudsakligen standardspråkets uo. I ett uttal som är främmande för dialekten kan det nya uo framkallas av lat- 75 galių-dialekter (Kruõslauka = Krìēslauka, stùostijg = stá·stija ”berättade” eller litauiska standardspråket (muoki·túojis ”lärare”, žmùona = bà·ba ”hustru”, jämför också brùolanas ”brorson”, pámotė ”styvmor”). Alla vokalerna a, e i Uodegėnai-dialekten, där standardspråket har a·, a, e·, e, är alltid korta, både betonade och obetonade, till exempel: ădatu ”nål”, ăki·s ”ögon”, ătăina ”kommer”, ăvinas, ăvi·s, gàlas, kàtinas, pàdivie, pràšam, ràgis, sàka, išàjis, nìdarbis, nìgali, nuvarìe, pavàsaris, d’iàšaras ”korvar”, k’âli, k’âpiem, kėvel’iem, mè-dzis, augana ”växer”, gi·v’ana osv. Som framgår förekommer de betonade korta vokalerna a, e oftast i ordets första och andra stavelse. I ordets tredje stavelse förekommer dessa vokaler oftare i suffixet -elis, -ė (vokalen e är där alltid kort), jämför: lapelėi ”små blad”, sùrnel’a, debesėlei ”små moln”, garbinel’la, kaumeràlis osv. Korta eller halvlånga vokaler a, e utgör den första komponenten i akutbetonade diftongoider, till exempel: dàrbas, kàrvie, gàlvas, kàlnas, vàlgie, k’âlmas, kà.rštas, šà.ltas, g’â.rt. Det långa a· uttalas i stället för standardspråkets vokal o·: g’âltã·nas ”gul”, nibi-já·k ”var inte rädd” osv. Obetonat e ersätts ofta av i, till exempel: dàugi ”många”, iškėpie ”bakade”, nùdigie ”brände”, nùvidie, pardàvie ~ pàrdeve ”sålde”, sin’âu ”tidigare”, smagi-nai ”hjärna”, ùndin’a ”vatten”, (v)uodiga ”svans”, (V)uodigienai ”Uodegėnai”, su biti·ti ”med det lilla biet”. Troligen på grund av slaviska språks påverkan uttalades det obetonade prefixet ne- ofta nie- hos äldre talare, och ni- hos yngre: niedùok / nidùok ”ge inte”, niemàkam / nimàkam ”vi kan inte”, niesupruntu / nisùpruntu ”jag förstår inte”, niežinau / nižinau ”jag vet inte”. Obetonat e kan också bevaras, men detta sker något oftare framför bakre vokaler (g’âltanas ”gul”, išv’âlėji ”rensade”, nigerai ”inte bra”, nùperka, m’argèitie ”flicka”, su-melùoti, s’ùst’albėjami ”pratar för lite”) och mer sällan framför främre eller palataliserade vokaler: di.d’alis ”stor”, nùp’arki, sù.dedi, visel’iuot ”fira bröllop”. I stället för standardspråkets vokaler i·, i förekommer y·, y i dialekten efter hårda konsonanter: r’b·lta ”morgon”, skrìbsu ”jag skulle flyga”. Det öppna slut-e och alla förekomster av ę uttalas på liknande sätt: p’âlb ”mus” (men p’âlas ”möss”), di.d’albi ”stor”, puolb’s ”fallit”. I de nämnda positionerna måste e och ę först ha övergått till i (i·), och senare, när l hårdnade, till y (y·). Däremot förträngdes den första komponenten i diftongen en först efter att l hade hårdnat i öppna stavelser, jämför: lintà ”bräda”, men g’alužbinis ”av järn”. Före konsonanternas hårdnande var det förmodligen redan ie i stället för ė; därför övergick ie (< ie, ė) till b·e: šbėnu ”hö”, l bėkie ”sprang”, sàulb ”sol” (i verbens korta slutstavelse uttalas också e i stället för ė, jämför prisėsk ”sätt dig”). Till skillnad från i öppet slutläge och i diftongen en motsvaras e på andra ställen av a (ei > ai): là-das, láides ”sjunker”, varblai, racei ”sällan”, kràivas, sànes ”gammal”, maišàlis ”liten påse”, šaimìna ”familj”, žàmie ”jord”. Bakre vokaler u·, u, a·, a blir inte längre främre efter hårdnade konsonanter, jämför: žu·riet ”titta”, bùsu ”jag ska vara”, gra·v’ùs ”diken”, àpara ”plöjer”. Den korta vokalen a bevaras i substantivens singularis nominativändelse (piẽva, baltàja ~ baltoja ”den vita”, à.na ”hon, den där”, vienà ”en”, visà ”hela”, pinktà ”femte”), och i verbändelser (kalbà ”talar”, miegàuna ”sover”). Vokalen a reduceras mer eller mindre i dialekten. Betonat a kan uttalas med ett stort inslag av ljudet e 76 (išartė ”plöjd”, mamė ”mamma”, salė ”ö, holme”), medan obetonat a får ett inslag av ljudet bļ: báltbis ”vit”, bùl'bùs ~ bùlbas ”potatis”, ā.nas ~ ānas ”han”, groũžmas, jáunas ”ung”, maišiùkan, pil̃nas ”full”, išáuga ”växer upp”, pavérda ”kokar”. I vissa former motsvaras det korta ordslutande a av u (både betonat och obetonat): singularis instrumentalis su rùŋku ”med handen”, dienu ”med dagen”, sálu ”med ön”, adverbiellt tadù ”då”, kadù ”när”, niekadù ”aldrig” osv. Efter mjuka konsonanter kan a ersättas av i (och į, i̇): kāji ”benet”, kėli ”lyfter”, kùči ”julafton”, su dùkteri ~ dùkteria ”med dottern”, juókis ”skrattar”, kraũčis, riẽčis, svẽčis, viẽjis (men v’ark’a osv.). De olika motsvarigheterna för samma ljud visar på flera skikt i dialektens utveckling. Standardspråkets a i stammen och ändelsen motsvaras regelbundet av u’, medan ė–i’ (b’) motsvaras av: nù-šù-la ”jag fryser” (men nušà.l b’is ”frusen”), raskù’st ”bita av, knapra”, trù-ša’s ”gödsel, dynga”, ù-žuolas ”ek”, bù-bu ”hustrun”, tvàrtu ”ladugården”, ùntru ”andra”, kì-sk ”bit”, švì’st ”fira”, atãjì’s ”kommen”, izdž’ù-vi’s ”uttorkad”, ma-ni’s ”mig”, savi’s ”sig”, gerẽsni ”bättre”, piòbl’s ”fallen”, did’al b’i ”stor”. De betonade och obetonade, akut- och cirkumflexbetonade blandade diftongoiderna am, an, em, en återges i dialekten vanligen som um, un, im, in, till exempel: tùŋkas ”tät”, sutrùmdie ”trampade”, tùmsas ”mörk”, ùntru ”andra”, duŋks’ù’ ”lock”, kum-pañ ”i hörnet”, pri.prunta ”vänjer sig”, u(n) naktìes ”på natten”, gi-vinkit ”lev”, tìñ ”där” (och tì, ti), iŋstìmpta’s ~ įtemptos ”spända”, sù.tìmsta ”mörknar” osv. Sekundärt bildade diftongoider am, an bevaras: 1) betonade och obetonade — a) i dativ singular av substantiv och pronomen, dativ plural av substantiv (i femininum även instrumentalis): gerám, jám, mám, tám, visám|vi.sui, platìeja’m ~ platìejams ”de breda”, rù-ka·m ”händerna, med händerna”, stalám ”borden”; b) i maskulinum singular instrumentalis: kumpañ ”i hörnet”, peil’an ”med kniven”, ri-tañ, tvàrtan 2) obetonade — i första person plural presens: kalbam, šù-lam ”vi fryser”, v’ā’p’am ”vi vädrar”, mè.tam ”vi kastar”, mi-l’am ”vi älskar” (dvs. i den sekundärt bildade diftongoiden am). Den första komponenten i cirkumflexbetonade diftonger ai, ei och särskilt au kan förträngas: maiša ”påsen”, kapū’stai ”kål”, beikt ~ beígti ”sluta”, mažòu ”mindre”, susirgòu ”jag blev sjuk” osv. Liksom i Ciskode ersätts diftongen ai ofta av -ei i absolut ordslut. Detta sker i maskulinum singular nominativ av pronominala adjektiv (med formanten -asai ”-en”), i sättsadverb och på andra ställen, jämför: mà.žasei ”den lille”, nàujasei ”den nye”, lietu.viškei ”på litauiska”, blagei ”dåligt”. Denna egenskap hör till morfologin. Segmentet -ájau(i), -ajàu i flerstaviga ord dras efter en mjuk konsonant samman till -áu(i), -aũ. Exempelvis kan ändelsen i första och andra person singular av verb i preteritum kortas med en stavelse (jämför nunè-š’á:jau|nunèš’á.žu ”jag bar iväg”, nunèš’á:jai|nunèš’á.i ”du bar iväg”), varvid endast den sista vokalen blir kvar — den viktigaste markören för denna person, som skiljer den från andra person 77 (jfr även tredje person singularis i Apso dáu ”gav”, atvaĩž’au ”kom fram”). Liksom i hela det närliggande östra höglandet uttalas ordet nežãugi som n’ãugi. När betoningen dras tillbaka kan de korta vokalerna i, u i verb i presens falla bort, jfr: nigal’ u|nigál’u|nigál’ ”jag kan inte”, niegál’ ”han/hon kan inte”. Infinitiv samt presens och preteritum (enkel form) uttalas också utan ändelse, t.ex.: giedãt ”att sjunga”, giedam ”vi sjunger”, giedai ”ni sjunger”, giedãjam ”vi sjöng”, giedãjat ”ni sjöng” osv. I konsonantgrupper med två konsonanter före en sonant inskjuts vokalerna a, i i vissa dialektord: d’asara ”korv”, žagurė ”plog”, šapãnas ”dröm”, divi·lika ”tolv”, driginė ”drignė”. 2. Konsonanter De mest karakteristiska dragen i Uodegėnų-dialektens konsonantism är džūkavimas och konsonanthårdning. I vissa positioner uppträder båda dessa drag oregelbundet. I dialekten omvandlas inte bara ljuden č, dž till c, dz framför vokaler av i-typ, utan i stället för č, dž förekommer också c, dz. Detta senare drag skiljer dialekten från Ciskodas samt Rimšė-, Dūkštas-, Palūšė-, Ignalina- och andra dialekter (jfr Zinkevičius, 1978, s. 76). Uodegėnai är den nordligaste bevarade dialekten i den östra delen av vilniškiai-området. Där omvandlas konsonanterna t’, d’ före i, ie, ė till č, dz’ betydligt oftare än i de södra omgivningarna kring Daugavpils. Konsonanterna t’, d’ har övergått till affrikatorna c’, dz’ i följande positioner: a) före kort i, jfr: m’ãdzis|m’ãdis ”träd”, žãdzis ”ord”, dzidzieji ”de stora”, men gardi, insiedinau ”jag planterade in”; šalcis ”kyla”, paci|pati, aviecines ”hallon-”, žmagučis ”liten människa”, bãlcinkas ”helt vit”, men tik, kãrtis, apatn’u, valgí·t osv.; b) före långt (eller förkortat) i· (= y, į): gaidzi·s ”tupp”, dzi·vas ”gudomlig”, ci·kas ”tyst”, gáusci·t ”att samla ihop”, men aižmigdi·c, nimati·k; žãdzi· ”ord” (ack.), púnci· ”tand” (ack.), dúnci· ”tand” (ack.), men širdi· ”hjärta” (ack.), pírti· ”bastu” (ack.). Före diftongen ie bevaras konsonanterna t, d oftast: dievas, dienà, diedienė, didiesnie, tiesã·ja ”den raka”, tieji, naktiẽs, men dzidzieji ”de stora”, ciẽs’aja ”den raka”. Konsonantgrupperna tv, dv övergår inte till cv, dzv: dvi·likie ”tolv”, k’atvirtas ”fjärde”. Före vokalen i förändras 78% av konsonanterna t’ och 56% av d’, före ė· – 75% av t’ och 43% av d’, före ie – 14 respektive 29%. Jämfört med d’ förändras alltså t’ 1,4 respektive 1,7 gånger oftare i de två första positionerna (före i och ė·), och endast före ie – hälften så ofta. I alla tre nämnda positionerna omvandlas 67% av t’ och 50% av d’. I betonade stavelser blir konsonanterna t’, d’ till c’, dz’ mer sällan (i 51% av orden: 63% med t’ och 68% med d’) än i obetonade stavelser (i 72% av orden: 75% med t’ och 68% med d’). Džūkavimas förekommer inte alltid systematiskt ens i samma talares språk. Före ã, ũ förekommer också ibland c, dz i stället för c, dz (främst genom analogi med grundorden, i lånord osv.): pri.dz’ada ”börjar”, dun·c’alėi ”små tänder”, dz’ãdz’a ”farbror”, c’urmãj ~ tiurmoi ”i fängelset”. Före främre vokalerna ã, ũ förekommer c’, dz’ i stället för affrikatorna č’, dz’, t.ex.: pla·cei ”brett”, gardzei ”smakligt”, gardzeũ ”smakligare”, graic’oũ ”snabbare”, svie- 78 dz’a ”kastar”, vadž’āja ~ vadžiojo ”skjutsade”, sveč’a ”gästens”, karč’as ”bittra”, pač’as ”själva”, gardž’as ”goda”, šmac’ūkiais ~ šmočiukais, gaidž’ūkas ”tupp”, dunc’ū ”tänder”, sveč’ū ”gäster”. I stället för č, dž uttalas oftast de mjuka t’, d’ i följande fall: 1) i genitiv plural av stammar på ē, ia, i, t.ex.: bit’ų ”bin”, karvīt’ų ”kvigor”, paukšt’ų ”fåglar”, nakt’ų ”nätter”, šird’ų ”hjärtan”; 2) i dativ singular av i-stammar, t.ex.: naktei ”åt natten”, pirtei ”åt bastun”, širdei ”åt hjärtat”; 3) i nominativ plural av (i)ia-stammar, jfr briedėi ”hjortar” osv.; 4) i tredje person och första person singular av verb i presens, t.ex.: pur’ù ~ pučiu ”andas”, gird’ù ”hör”, išlaid’ù ”släpper ut”, uod’a ”luktar”, žyd’da ~ žydžia ”blommar”; 5) i ändelsen av första person singular i preteritum, t.ex.: aud’au ”vävde”, maud’aus ”badade”, ved’au ”ledde”, skait’āu ”läste”, mat’ōu ”såg”. I dialekten kan nästan alla konsonanter hårdna, utom j, som saknar en hård motsvarighet. Utifrån hur ofta och i vilka positioner de hårdnar urskiljs tre konsonantgrupper: 1) r, s, š, ž hårdnar ofta framför alla främre vokaler (i, į, ie, e) eller vokaler som har blivit främre (ū, u, ą, a), jfr: darb’əsi ”du ska göra”, k’atūrų ”fyra”, šėlenas ”hö”, ragėja ”såg”, k’atūrų ”fyras”, nig’arsu ”jag ska inte dricka”, gražas ”vackra”, šaša.s ”sex”, sasariēs ~ seserės ”systrars”, mažau ”mindre” osv. (det finns flest exempel där r, š, ž hårdnar framför i, e, ū osv.); 2) l är alltid hårt framför e, ē i gamla dialektord: laidz’a ”tillåter”, galbēja ”kunde”, p’albė ”mus” osv., men kaliedas ”jul” (genom analogi med pripi·lai ”du hällde på” osv. säger man också pripi·lau ”jag hällde på”, prisikėlau ”jag steg upp”); 3) c, č, d, dž, p, t, v, z samt b, g, k, m, n hårdnar ibland framför i, e, ė, ibland även ū, jfr: Vincantas, kurčā ”döv” (men c’ā ”här”, Kōsc’a, ū’lic’as), čiūscin̄kas, pečūn, ačū ”tack”, pečūkas, grīncāi ~ gričioj ”i stugan”, piētnīča ”fredag”, dūslis ”kraftig”, sā·dzās ”byar”, apbēdie ”åt upp”, apēs ”åt upp”, pēnsija.s, stūklai, stūprā ”stark”, daiktālis, tāšla·s ”deg”, Tēkl’a, nivērksu ”jag kommer inte att gråta” (men viergdama), Savėras ”Ksaveras”, Juzēpka ”Juzepa”, kalbēt ”tala”, Gėl’a ”Gelia < Helena”, kėlau ”jag lyfte”, vīkūs ”vikar”, mīsliju, mīnēsis ”månad”. Ibland är konsonanterna hårda medan vokalerna ännu inte har förändrats lika märkbart, jfr: pasižina, ragiejau. Ofta bevaras också mjuka konsonanter som c’, č’, r’, s’ m.fl., jfr: g’erei, traci, pāc’ūs ”själva”, dunc’ūs ~ dančius ”tänder”, minkščinkas, čiēsu, tūočės, bažnī’č’ādji, trīs dūkter’i·s, durīm, pridieja ”började”, ritūni ”cykel”, griebēt ”gripa”, nūmirie, riēķie|rēķie ”skrek”, susimaiša, pākasie, s’āsās d’āsbm ”sextio”, siediekit ”sitt”, s’and, sen’ōu ”förr”, s’ābi ”sex” osv. (s hårdnar oftast bara framför ū). De nämnda dragen visar att hårdnandet av konsonanter (utom l) är ett relativt nytt fenomen som fortfarande uppträder sporadiskt till följd av påverkan från andra språk. Konsonanterna r, s, š, z, ž m.fl. kan också vara hårda i konsonantkluster framför en mjuk konsonant, jfr: miščiē, marškin’ālei ”skjortor”, geriesn’ū, pjāustie, šn’ūrai, trī·zd’āsbm ”trettio”, bažnī·č’as osv. Liksom i andra högaitiska dialekter 79 I sådana fall kan det med konsonanten l också vara tvärtom, jfr: nenupūl'tu, pakėl'k, pil'k (före ett bortfall av i). I en del ord ändras konsonanten s till š: (a)elkšnis ”alksnis”, meš ”mes”, mišl's ”misle”, mušmirie ”musmirė”, pakriešlis ”pakrėslis”, paškui|paskui, pūšdien'u ”pusdieniu”, pūšl's ”puslė”, pūšnakt'u|pušnakt'u ”pusnakčiu”, pūšnie ”pusnis”, (su)škald'i ”(su)skaldyti”, (su)škelt ”suskelt”, suškinda ”suskendo”, ”paskendo”, skied'inas ”skiedrynas”, skietas ”skietas”, skint ”skinti”, škist ”skęsti”, škest'i ”skysti”, ski'stumas ”skystumas”, šlinkst'i's ”slenkstis”, tū kštantis ”tūkstantis” m.fl. Det kan också vara tvärtom, dvs. i stället för konsonanten š står konsonanten s (som i samma ord konsekvent bevaras och inte förväxlas med š): eistaūzie ”ištaise”, krūša ”krūša”, lakštinguolbė, numirsta ”numiršta”, šarmukšnis ”šermukšnis”, šaukštas ”šaukštas”, šeškas ”šeškas”, šešbi, šeša's ”šeši, šešios”, šviesou ”šviesiau”, šviešus ”šviesus”, pasišvietie ”pasišvietė”, šviežas, -a ”šviežus, -i”, vešt ”vežti”. I en del ord sammanfaller konsonanterna š och s med motsvarande konsonanter i den lokala latgalliska dialekten (mušmirie, pūšl's, škietas; lakštinguolbė, numirsta, šeškas, vešt osv.), medan de i andra ord inte sammanfaller: meš, pūšnaktis, škist, šlinkst'i's; šviesou, šarmukšnis osv. Konsonantväxlingen i de sistnämnda orden (latgallerna har här den motsatta konsonanten — s, š eller en annan rot) kan ha påverkats av seloniskt substrat eller indirekt också av den latgalliska dialekten. Konsonanterna ž och z förväxlas betydligt mer sällan, jfr: mėkšt ~megžti ”megzti”, žū-sis ”žąsis”. I dialekten uttalas ibland dubbla konsonanter: imneša, pànna's, àppili ”apipili”, issieja ”išseja”, issukei ”išsukai”, rassviedi ”išsviedi”, iššukuot. Ett par verb bevarar infinitivförbindelsen -gž- i alla former: blåkšt ~blogžti ”blokšti” — blågža ~ blogžia ”bloškia” osv., mėkšt ~megžti ”meksti” — mėgža ”mezga”, megžau ”mezgiau” osv. (men mezgluoja). 3. Ordets accentplacering Accentueringen av merparten av dialektens ord överensstämmer med standardspråket. Skillnader i accentplacering uppstår oftast därför att accenten i dialekten kan dras tillbaka eller flyttas. Accenten dras tillbaka från ändelsen i vissa morfem i nominalparadigmet, så att accentplaceringen jämnas ut och regeln om den näst sista stavelsen räknat från ordslutet inte följs: detta förekommer oftast i pluralens ackusativ (abrùsus, kaˈpùstus, kaˈritus, lit-rus, mˈātus, paklatùvis ”paklotuvės”, paˈšus, pūˈpas, šakùtes, žādzˈus, apatiˈn'us, kraujines), singularens instrumentalis (su gàlyvu ”galva”, svaˈgūnu, mašīnu ”mašina”, peilˈūku, šaukštelˈu); jfr också ausis ”ausis”, smagéi ”smagiai”, liˈp'ai ”lipiai” osv. Ett övergångsstadium i accentens tillbakadragande är en sekundär accent före huvudaccenten (gàrdį, gīˈv'ana, miẽsˈtie, piˈrštalei, viẽrgdama, pàstavi) eller på den plats där huvudaccenten redan stod, jfr: Àmut'ėlis (ett bäcknamn), ūodigà ”uodega”. Ett specifikt kännetecken för dialekten är att accenten dras tillbaka till prefixen i vissa avledningar (främst verb), jfr: àteina ”ateina”, àtriekia, àtrunda, išèina, ištrìpsta, nègird'u ”negirdžiu”, nègird'a ”negirdi”, n'àtinka, sàtinku, sùklumpàm, pàkurcis (men einù, gird'ù osv.). Till följd av accentens tillbakadragande kan även vokalen i ha fallit bort. 80 i prefix, api-, ati- och liknande: àppili, àtdìvie. När det finns flera sådana morfem i början av ett ord (en reflexiv partikel si- kan också vara ett sådant), flyttas betoningen, till skillnad från i den lokala latgaliska dialekten (jfr. nàpateik ”inte behaga”), inte till den första utan till den andra stavelsen, det vill säga den stannar i morfemet närmare roten, jfr.: pàtinka ”behaga” — nipàtinka, išeina — neišeina, sùpruntù — nisùpruntù, men sùtinku — susìtinku, sùtinka — susìtinka. Som framgår flyttas ordaccenten oftare från rotens akutbetonade diftonger till prefixen àt-, iš-, nè-, sù- (undantag är nupìrka och liknande), liksom från det korta e: nùdigie ”brände”, nùvidie ”förde bort”. Accent flyttas vanligen inte från rotens akutbetonade diftonger eller de korta vokalerna a, i: išàuga, nidùoda, nigirdieta, nubìega, nukàša ”silar”, nupjàvus, pakàrie, pakietès ”blir hårdare” (undantag är pàtievìs ”styvfar”, pàsta-rùs ”tjockare”), pal.kà, niežbùna. En ansenlig del av substantiven i andra och tredje accentklassen har i dialekten betoning enligt den fjärde accentklassen: lapai, lapàs, medž’ų, spal’ų; darbùs, jaunùs, katinùs, lakatùs, marškìn’ùs, p’alanùs. Även vissa substantiv och verb i första accentklassen betonas på ändelsen, jfr.: rykštès, numirai ”du dog”. Både accentförskjutningen och accentens tillbakaflyttning kan vara relativt nya, eftersom vissa ord betonas på olika sätt: singular nominativ vištà och vìšta, plural ackusativ kàlnin’ùs ”pälsar” och kalnin’ùs. Till skillnad från många andra östlitauiska dialekter har suffixet -àitė i ordet mergàitė i Uodegėnai cirkumflex accent (mergaitie). Imperativ av verb kan ha betoningen på ändelsen, jfr. patraukit ”dra åt er”. 4. Metodik för undersökning av kvantitet och accentkonturer a. Undersökningens syfte. Hittills har litauiska perifera dialekter (med undantag för Lill-Litauen) undersökts genom hörselintryck, oftast genom jämförelser med standardspråket, och det har saknats mer objektiva data. Sådana data saknas framför allt för språkfenomen som är svåra eller omöjliga att fastställa enbart genom hörselintryck. K. Būga skrev till exempel redan 1924 om de långa vokalerna i Ciskodas dialekt, vilka liknar dem i Uodegėnais dialekt: ”… de långa vokalerna tycks, när de är obetonade, ha blivit halvlånga. Men mitt öra har inte alltid och överallt uppfattat vokalernas halvlängd” (Būga, 1961, s. 571). I Uodegėnais dialekt hörs också tre fakultativa varianter i stället för obetonade långa vokaler (långa, halvlånga och korta), till exempel bù.va / bù.va / bù.va ”var”. Långa vokaler kan dras ut särskilt mycket (sjungas ut), i synnerhet de som har sekundär accent (en gammal tillbakadragen accent). I nordöstra litauiska dialekter (ungefär mellan Strūnaitis, Ciskodas och Uodegėnai) förekommer en sådan accent i näst sista stavelsen, som består av vilken lång vokal eller diftong som helst. Den betonade slutstavelsen i sådana ord är kort (Grinaveckienė, 1960, s. 175–176), och åtminstone i singular ackusativ flyttas accenten tillbaka till stammen, till exempel: sùnùs (jfr. sùnų), pùnìs (Cs) osv. I Uodegėnai skulle förekomsten av sekundär accent också kunna förklara den ofta särskilt utdragna posttoniska diftongen ie. Till exempel transkriberar vi ordet ”bìtýtė” som bitì·tie (det skulle också kunna skrivas bitì·tie). Det var oklart hur mycket de betonade korta vokalerna förlängs i dialekten (och i den vilniska dialekten i allmänhet), hur stor skillnaden är mellan långa och korta vokaler och så vidare. 6. 1880 81 Det mest komplicerade draget i de nordliga vilniusdialekterna är accentueringen. I Uodegėnai och Ciskodas dras betonade circumflexa vokaler (särskilt a) ofta ut kraftigt på grund av påverkan från lettiskan (jfr káaáájas ”ben”), både i stammen och i suffixen, och de uttalas ofta med stigande intonation. I fonetisk transkription markeras sådana ljud med circumflex, till exempel: brãlis ”bror”, geltãnas ”gul”, žinãja ”visste” osv. (jfr Garšva, 1986, s. 221—231). Informanterna uppgav att de inte heller skiljer mellan minimiparet rū́gsta—rū́ksta; i circumflexa diftonger framhävs den första komponenten mer. Syftet med undersökningen är att noggrant fastställa skillnaderna i duration mellan långa och korta samt akuta och cirkumflexa vokaler och diftonger i Uodegėnai-dialekten. Enligt vår uppfattning räckte det för detta ändamål att mäta endast en del av ljuden med olika kvalitet. Det var inte nödvändigt att statistiskt bearbeta uppgifterna (genom att beräkna standardavvikelse, variationskoefficient, konfidensintervall och Student’s t-test) i vår kortfattade undersökning, eftersom resultatens innebörd för det mesta ändå är tydlig. Undersökningen kan ändå inte ge ett slutgiltigt svar om accentoppositionens styrka och betydelse i dialekten: så länge det inte finns något helt tillförlitligt svar på frågan om det huvudsakliga distinktiva kännetecknet för accenterna i östaukštaitiska och i litauiska i allmänhet är det oklart vilket fonetiskt drag som måste mätas. b. Material, uppläsare, undersökningsmetod. Par av liknande ord valdes ut, vilka huvudsakligen skilde sig åt genom den egenskap som undersöktes. För att klargöra ordens betydelse (accenttecken utelämnades) formulerades korta meningar med orden (2—3 ord), med samma rytm. De undersökta orden stod sist i meningen och var betonade. För att få mer objektiva data sammanställdes tre meningslistor. I lista I (19 undersökta ord) och lista II (21 undersökta ord) stod meningarna med båda orden i det undersökta paret aldrig bredvid varandra och skulle läsas med samma (uppräknande) intonation. I lista III stod 18 undersökta ord bredvid varandra och lästes inte i kolumn, utan radvis (ett efter ett). I lista III var det möjligt att jämföra och till och med medvetet framhäva de undersökta egenskaperna. Här behölls endast de viktigaste undersökningsorden: 4 ordpar (8 ord) som skilde sig åt i vokallängd och 5 ordpar med olika accenter. I tidigare experiment hade man lagt märke till att det andra ordet i ett par ofta uttalas längre före en paus. Därför placerades, bland ord som skilde sig åt i ljudlängd, ordet med det längre ljudet sist, och bland orden med olika accenter placerades circumflex två gånger och akut tre gånger sist. Följaktligen kunde skillnaden mellan akuta och cirkumflexa ljud vara mindre, men i gengäld objektiv. Ordlistan lästes av två uppläsare: Gelia (Helena) Misiūnaitė, född 1922 (hädanefter G.) och Jūzupas Misiūnas, född 1924 (J.) (syster och bror, representanter för den mest litauisktalande familjen i byn Uodegėnai). Först lästes alla ord i meningarna, senare (för experimentet) endast de understrukna, med hela meningskontexten i åtanke. Den första uppläsaren läste lista I sammanlagt 8 gånger (de 3 sista uppläsningarna valdes ut för oscillografisk undersökning), lista II 5 gånger och lista III 9 gånger (i båda fallen valdes de 2 första uppläsningarna ut). Den andra uppläsaren fick läsa endast lista III. Data för experimentet spelades in den 17—18 juli 1985 med en ”Romantik — 304”-bandspelare (bandhastighet — 9,53 cm/s) med hjälp av en riktmikrofon. Vid VVU:s laboratorium för experimentell fonetik framställdes 177 oscillogram med en oscillograf av typ C-33 (bandhastighet — 107 mm/s, tidmarkeringar — 0,01 s.). För att få större precision mättes ljudens duration genom att räkna tidmarkörens toppar. Vid jämförelse av ordlängden hos de båda uppläsarna framgår det att uppläsare G:s ord är längre (uppenbarligen på grund av något långsammare taltempo). Av hennes 13 ord har hela 12 ett längre aritmetiskt medelvärde för durationen än uppläsare J:s ord. Av de 32 vokaler som mättes hos samma uppläsare är också 24 längre (tre fjärdedelar). Av de 5 ordparen att döma är skillnaden mellan orden större hos uppläsare J. (sådana par är 3; längre konsonanter), medan skillnaden mellan vokalerna är större hos uppläsare G. (även här är det 3 par). Vokalskillnaderna framträder tydligast i uppläsare G:s tredje läsning. Därför redovisas uppgifterna från denna läsning separat i tabellerna (dessutom kan de jämföras med uppgifterna för uppläsare J., som erhölls vid läsning av samma ordlista). 82 5. Vokallängd (oscillogramdata) Oscillogrammen visar att de obetonade långa vokalerna i dialekten, jämfört med de betonade, förkortas 1,60–1,27 gånger. Vokaler med hög vokalhöjd förkortas mest (särskilt i·), medan vokaler med låg vokalhöjd förkortas mindre. Till exempel är den obetonade vokalen i· i ordet bit·i· ”lilla biet” hela 108 ms eller 1,60 gånger kortare än den betonade: den betonade i· varar 289 ms, den efterbetonade 181 ms. I orden sú·nu· och su·nùs är den obetonade vokalen 95 ms kortare än den betonade i den första stavelsen, det vill säga 1,56 gånger (264 ms respektive 169 ms), och i den andra stavelsen 62 ms kortare, eller 1,19 gånger. I ordet vagã·ja ”stal” är den 71 ms kortare, eller 1,27 gånger (337 ms respektive 226 ms, se tabell 1). Ju längre en stavelse står från ordets början, desto längre är vokalen i den. Jämfört med ordets första stavelse är vokalen u· i den andra stavelsen 1,19 gånger längre (su·nùs — sú·nu·), medan vokalen a i den tredje stavelsen är 1,80 gånger längre (vagã·ja ”stjäl”). Troligen på grund av denna tendens är den betonade långa vokalen a i ordets första stavelse 291 ms lång (ná·sis), 310 ms (kã·šle), medan den i den andra stavelsen är 331 ms (vagã·ja) och så vidare. Den obetonade korta a i en motsvarande öppen stavelse är 143 ms lång i den andra stavelsen (rù·ksta), och 182 ms i den tredje (vagã·ja). Undantag var det långa a· i orden sù·da (343 ms) och vagã·ja (266 ms) — på grund av det långsammare taltempot bör vokaler i tvåstaviga ord också vara något längre än i flerstaviga ord. I ordets första stavelse reduceras vokaler med låg vokalhöjd kvantitativt mer än vokaler med hög vokalhöjd, det vill säga ju större vokalens absoluta varaktighet är (t.ex. á·=334 ms, i·=247 ms), desto mer kan den också reduceras. Den korta a i den första stavelsen är 3,37–3,28 gånger kortare än den betonade långa vokalen i den andra stavelsen och 2,66 gånger kortare än den efterbetonade a i den tredje stavelsen (vagã·ja), medan vokalen i endast är 2,95 respektive 1,85 gånger kortare. Oppositionerna mellan de 28 ljuden i de grundläggande paren visar att 20 ljud (72%) är längre före ett längre ljud. Bland dem finns nio vokaloppositioner (undantag är 3 av dessa, eller 25%) och 11 konsonantoppositioner (undantag är 5, eller 31%). Orsaken till detta mönster kan förstås ännu mer exakt om vi jämför den betonade vokalens och hela ordets varaktighet. Av 8 par är 6 ord längre (su·nùs, bit·i·, ná·si·s, rù·ksta, kã·šle, diévas); undantagen är 2 ord (lãukas, och delvis även vagã·ja). Vokaler och konsonanter är alltså oftast längre före ett längre ljud, eller mer exakt — före och efter vokalen i det längre betonade ordet. Denna fonetiska lag tycks vara karakteristisk för många högjatvingiska dialekter. De långa vokalerna med hög vokalhöjd i·, u i Uodegėnų-dialekten skulle fonetiskt kunna betraktas som långa, medan vokalen med låg vokalhöjd a· skulle betraktas som halvlång. I minimalparet ná·si·s — ná·sis är den långa vokalen i (182 ms) totalt 2,09 gånger längre än den korta i (87 ms). Vokalen i är 1,99 gånger längre i diktator J:s tal och 2,19 gånger längre (räknat intill varandra — till och med 3,27 gånger) i diktator G:s tal. När diktatorerna läste ordet ná·si·s efter ordet ná·sis (så var fallet 5 av 10 gånger) betonade de ofta skillnaden hos den långa vokalen. Men det råder inget tvivel om att vokalens varaktighet i åtminstone den efterbetonade stavelsen i· varierar från en kort vokal till mer än 6° 83 Tabell 1. Ljudens varaktighet i ord, Poros Nr. | Žodis | Diktorius | n | C | V 1 | suˈnùs | G. | 2 | — | 245 1 | suˈnùs | „ | 7 | — | 189 1 | suˈnùs | J. | 3 | — | 123 1 | suˈnùs | G., J. | 10 | — | 169 1 | sūˈnùˈ | G. | 2 | — | 275 1 | sūˈnùˈ | J. | 3 | — | 257 1 | sūˈnùˈ | G., J. | 5 | — | 264 2 | bitiˈtiˈ | G. | 2 | 85 | 105 2 | bitiˈtiˈ | „ | 7 | 108 | 103 2 | bitiˈtiˈ | J. | 3 | 130 | 87 2 | bitiˈtiˈ | G., J. | 10 | 116 | 98 2 | bitiˈtie | G. | 2 | 80 | 80 2 | bitiˈtie | J. | 3 | 90 | 70 2 | bitiˈtie | G., J. | 5 | 86 | 74 3 | náˈsis | G. | 2 | 115 | 280 3 | náˈsis | „ | 6 | 95 | 277 3 | náˈsis | J. | 3 | 100 | 320 3 | náˈsis | G., J. | 9 | 96 | 291 3 | náˈsiˈs | G. | 2 | 95 | 280 3 | náˈsiˈs | „ | 7 | 122 | 301 3 | náˈsiˈs | J. | 3 | 75 | 257 3 | náˈsiˈs | G., J. | 10 | 110 | 288 4 | vagáˈja | G. | 6 | 65 | 104 4 | vagáˈja | J. | 2 | 65 | 95 4 | vagáˈja | G., J. | 8 | 65 | 101 4 | vagáˈjaˈ | G. | (2) | 75 | 125 4 | vagáˈjaˈ | J. | 2 | 85 | 75 4 | vagáˈjaˈ | G., J. | 4 | 80 | 100 I tabell 1 och 2 betecknar n antalet upprepningar av samma ord, C en konsonant, V en vokal eller diftong; vokalernas ord (eller delars) och slutvokalernas (tabell 1) eller betonade vokalernas och diftongernas (tabell 2) varaktighet anges som tredubbelt så lång som den. För det första kan man inte framhäva något som är omöjligt i dialekten. För det andra var den långa vokalens varaktighet, även när orden inte lästes intill varandra, 90, 80, 100, 100 och 320 ms (medelvärde — 132 ms), medan den korta vokalens varaktighet var 70, 80, 90, 70 ms (medelvärde — 78 ms, dvs. 1,77 gånger kortare). I paret vagáˈja – vagáˈja överstiger varaktigheten hos den långa efterbetonade vokalen den korta vokalens varaktighet med endast 1,46 gånger (1,50 gånger i talarens G:s tal och 1,44 gånger i talarens J:s tal). Liksom vokalen i varierar varaktigheten hos det långa aˈ mycket och är ibland till och med kortare än motsvarande korta vokal. Men att det långa aˈ oftast är något längre 84 som skiljer sig åt i vokallängd (ms) C V C V L Skirtumas: Žodžių | galo V 240 170 215 — 870 255 206 219 — — 614 180 253 — — 556 16 60 198 229 — — 596 26 27 125 215 — — 615 45 90 193 — — 540 104 202 — — 570 240 350 200 210 1190 195 201 301 211 189 1107 197 206 155 177 1006 43 200 289 199 181 1083 107 160 195 180 300 995 90 170 213 157 263 963 86 166 206 166 278 876 97 170 75 220 — 640 171 77 — — 620 140 107 — — 667 160 87 — — 634 175 245 230 — 1025 85 170 173 169 — — 765 45 92 160 213 — — 705 38 106 169 182 — — 749 115 95 112 326 123 183 910 100 345 110 180 895 109 331 120 182 908 110 365 190 275 1140 230 95 95 310 180 260 1005 110 80 103 337 185 266 1071 163 84 diftong (ordet anger dess kvalitet), L – den sammanlagda varaktigheten hos de uppmätta ljuden (CVCVCV). Skillnaden mellan två varaktigheter anges vid det ord eller ljud i paret som är längre. att den är längre än den korta, visar också förhållandet mellan de efterbetonade vokalerna i de tidigare nämnda orden och de betonade. Skillnaden är 1,43 gånger. Det långa efterbetonade i:et sammanfaller i två- och trestaviga ord: i ordet ná-sis är i 182 ms, bitì-ti — 181 ms. Vokalen a i tvåstaviga ord överstiger det korta a med minst två och en halv gång: om varaktigheten för a i en sluten ändelse (-as) varierar från 93 till 159 ms, och i en öppen ändelse (-a) från 143 till 165 ms (rù-ksta — rù-ksta), motsvarar det långa a i den öppna ändelsen 343—426 ms (sù-da — sù-da). Denna egenskap visar tydligt att fonologiskt inte bara högre utan även lägre vokalhöjd i obetonade 85 Tabell 2. Ljudens varaktighet i ord som bildar en opposition Par nr. Ord Talare n C 1 sū'da G. 8 — J. 3 — G., J. 11 — sū'da G. 11 — J. 3 — G., J. 14 — 2 rūksta G. 2 95 ” 4 93 J. 3 100 G., J. 7 95 rūksta G. 3 93 J. 3 77 G., J. 6 85 3 káːšie G. 5 — J. 3 — G., J. 8 — káːšie G. 6 J. 3 — G., J. 9 — 4 styvfar G. 2 — ” 7 — J. 3 — G., J. 10 — gud G. 2 180 ” 7 — J. 3 — G., J. 10 — 5 hår G. 2 95 ” 4 115 J. 3 95 G., J. 7 108 åker G. 2 130 G. 4 113 J. 3 65 G., J. 7 97 86 enligt akut och cirkumflex accent (ms) V C (cc) V L Skillnader i ordaccent V 300 95 345 740 267 90 337 694 291 94 343 728 330 99 389 818 78 30 273 87 340 700 6 6 318 98 380 796 68 27 320 435 180 1030 419 80 290 145 167 695 207 185 110 602 38 254 402 143 894 306 24 240 125 153 611 220 90 177 564 13 230 108 165 588 334 186 228 748 270 187 240 697 310 186 233 729 341 217 261 819 71 280 180 260 720 23 7 321 204 261 786 57 11 160 120 190 470 10 40 229 110 173 512 130 95 110 335 199 106 155 460 140 120 225 665 263 125 170 558 46 34 140 150 120 410 75 10 226 131 159 516 56 27 340 150 95 680 35 317 157 90 679 69 20 280 115 113 603 91 40 301 143 100 652 29 28 305 155 100 690 10 297 103 97 610 240 120 87 512 273 160 93 623 87 Dessa vokaler i alla positioner är det ändamålsenligt att betrakta som långa och korta. Obetonade halvlånga eller korta vokaler kan vara varianter av långa vokaler. Betonade korta vokaler kan i dialekten förlängas kraftigt och till och med överträffa obetonade långa vokaler. I ordet padarà (n=5) är det betonade a (218 ms) tre gånger längre än det föraccentuerade a (70 ms) och nästan lika långt som det postaccentuerade a′ (228 ms), som bara är 1,04 gånger längre. Det betonade korta ù (sūnùs–sū′nù) var 1,13 gånger längre än det postaccentuerade långa u′ och till och med 1,35 gånger längre än det föraccentuerade. Båda uppläsarna förkortade det postaccentuerade a′ ganska lite. Uppläsaren J. Balsis utmärkte sig genom att förlänga det betonade korta ù och genom kvantitativ reduktion av obetonade u′ — i denna uppläsares tal var ù bara 1,02 gånger kortare än det betonade långa ù′ (för uppläsaren G. — 1,26 gånger); u var 1,32 gånger (för uppläsaren G. — 1,08 gånger) längre än det postaccentuerade ”långa” u′ (193 ms) och till och med 2,06 gånger (G. — 1,16 gånger) längre än det föraccentuerade u′. Dynamisk betoning kunde ha framträtt tydligare i uppläsaren J:s tal eftersom J. talar litauiska mer sällan än G. och därför har glömt dialekten mer och kanske i högre grad påverkats av andra språk. Tecken på bibetoning är otydliga. I paret sūnùs–sū′nù är den längsta föraccentuerade vokalen (280 ms) lika lång som den längsta postaccentuerade vokalen. Dessa drag framträdde tydligare i uppläsaren G:s tredje läsning, där det föraccentuerade u′ hade en duration på 245 ms, det postaccentuerade 215 ms, det betonade korta 170 ms och det långa 275 ms. Av de sju gånger som uppläsaren G. uttalade ordet sūnùs var den långa vokalen fyra gånger åtminstone något längre än den korta. Vid jämförelse av orden bitì·tie, bitì·ti och vagá·ja var det postaccentuerade ie 97 ms (1,54 gånger) längre än i· och 12 ms (1,05 gånger) längre än a·. I orden nùr′ašu–nun′aššu var det dubbla šš (350 ms) 1,25 gånger längre än š (280 ms). För örat uppfattas det tydligt som dubbelt, men i verkligheten är det kortare än en halvlång konsonant. 6. Accenttoner Skillnaderna i längd hos betonade vokaler och hela ord (utan konsonanterna s, k, p, t) i ordpar som skiljer sig åt genom accenttonerna var följande: 1) sú·da–sū·da 37 ms respektive 68 ms, 2) rù·ksta–rū·ksta 24 respektive 306 ms, 3) kà·šǔe–kā·šǔe 11 respektive 57 ms, 4) tiè·vas–diè·vas 27 respektive 56 ms, 5) pláukas–laūkas 28 respektive 29 ms. Skillnaden i ordens längd var större än skillnaden i de betonade vokalernas längd med respektive 1,84, 12,75, 5,18, 2,07 och 1,03 gånger. Detta visar övertygande att det särskiljande kännetecknet vid distinktion mellan accenttoner kan vara hela ordets längd snarare än vokallängden (den största skillnaden är 37 ms, vilket knappast kan uppfattas auditivt). Den påverkas av längden hos betonade vokaler med olika accenttoner. Ett prosodiskt kännetecken kan just omfatta en ljudsträcka som är längre än ett fonem. Liksom i många högaukštaitiska dialekter är vokaler och ord med fallande accentton något längre än de med stigande accentton. Ett undantag från denna regel var paret rù·ksta–rū·ksta. Dessa skillnader mellan orden framhävdes omvänt av talaren G., som ibland försökte ”läsa” och uttalade konsonanten g i stället för k; därför blev ordet med g längre. Det är känt att den första komponenten i akutiska diftonger — en betonad vokal med låg höjd — kan förlängas mest (jfr Garšva, 1984 b, s. 75—77). Därför var de akutiska diftongerna i paret pláu-kas–laūkas längre än de cirkumflexa. 88 Skillnaderna mellan accenttonerna är inte stora och konstanta ens inom ordet; därför är det begripligt att dialektens accenttoner bara urskiljs svagt genom hörsel och introspektion. Liksom alla andra kvantitativa skillnader var skillnaderna i accenttonernas varaktighet tydligare i talaren G:s tal (med undantag för längden hos den betonade vokalen i paret káːšbɛ—kàːšbɛ och ordlängden i paret tiėvas—diėvas). Om man utgår från varaktigheten hos den cirkumflexa vokalen ãː i ordet káːšbɛ (321 ms), översteg varaktigheten hos den akuta áː i fyra ord varaktigheten hos ãː (láːjam, vagáːja, kãːjam, vagãːja) med 360, 338, 333 respektive 331 ms, medan den i fyra ord (geltãːnas, nãːsis, nãːsis, káːšbɛ) inte var längre (260, 288, 291, 310 ms). Därför är det begripligt varför akuta áː ofta transkriberas som cirkumflexa. Paren súːda—sùːda och sùːdai—sūːdai ”kärl” skildes åt ganska väl: ūː hade en total varaktighet på 289 ms, ǖ 312 ms (n=14 respektive 17). I ordet daugiau ”mer” var den slutliga diftongen (360 ms) hela 60 ms kortare än samma ljud i ordet daužãũ ”jag hamrar” (420 ms). Mätningarna av ordet tìevas ”far” visar att det diftongiserade ē inte skiljer sig från det genuina ie. I en del ord mättes avståndet från början av det betonade ljudet till intensitetstoppen. Av fem par var det endast orden súːda och tìevas som var ”mer stigande” än de cirkumflexa. Även detta kännetecken skulle alltså knappast vara ett tydligare särskiljande drag hos accenttonerna. Mätningarna av delkomponenterna i vissa obetonade diftonger tyder på att dessa ljud, liksom i många litauiska dialekter, har fallande accentton: komponenternas varaktighet i den slutliga diftongen i ordet láːjam är 70 och 190 ms, i vagáːjam 143 och 170 ms (undantaget är kãːjam, 177 och 87 ms), i káːšbɛ 85 och 135 ms, och i kàːšbɛ 90 och 175 ms. II. MORFOLOGI Uodegėnų-dialekten kännetecknas av singulara illativformer av nominala ord, vilka används inte bara för att uttrycka riktning utan också plats. Illativens och lokativens betydelser har alltså sammanblandats, jfr: aik grįnčaj į grįnčan osv. I paradigmen för feminina nominala ord är singulara lokativformer något vanligare. Illativ används mycket ofta i stället för lokativ: pàcis pìrmasei àina riːtañ da Krieslaukai; ragėjau sapanañ tìevuː; par dùkterį daržàlin miegàuna; kitu miškàn prirbùša par pùːšį; gulbėjaː žàmien, kai kurʼanou pʼàčūkuː; čikoluː ”håret” išmazgàːjaː pìrtin. Ibland används illativ i stället för ackusativ: duntʼàlin skàudzʼa. Lokativ används också i stället för illativ eller prepositionsfraser, t.ex.: indietas tamàːj skrìbnʼaːj; na būrnʼas burnàj kalbuː pierdavie; ašai alìːvuos tamuõs ir nenlìstumai ”jag skulle inte vila”. Inte bara substantiv, utan även andra maskulina nominala ord (adjektiv, räkneord, pronomen osv.) har substantivändelsen -ui i singularens dativ, t.ex.: gilui ”djup”, gìliam”, žàlʼui ”grön”, gerìesnʼui ”bättre”, gʼaràjui ”den bästa”, jàunajui ”den unge”, àːnui ”den där”, kìtui ”den andre”, šìtui ”den här”, vìsui ”hela” osv. Undantag är pronomina jám, tám, mán, táu, sáu. Denna särprägel hos Uodegėnų-dialekten kan inte ha uppkommit genom påverkan från den lokala latgalska dialekten, eftersom latvierna här genomgående har ändelsen -am, jfr: vienui lúngui ”åt ett fönster” — ltg. vìːnam lùːgam, pačʼui ”åt sig själv” — pòšam osv. 89 Ändelsen -im i singularis ackusativ av personliga och possessiva pronomen (manim ”mig”, tavim ”dig”, savim ”sig”) sammanfaller med singularis instrumentaländelse. Denna egenskap kan inte heller ha påverkats av den latgalliska dialekten (jfr manim ”mig” — ltg. mani). Ändelserna -ui, -im i de nämnda formerna uppstod sannolikt genom analogi och ganska tidigt (före dem kanske ändelserna -am, -e inte ens fanns). Ordningstalen från ”elfte” till ”nittonde” används i dialekten med suffixet -likis, -likie: vienuolikis, vienuolikie,..., devi'n'a'likis, devi'n'a'likie. De pronominala formerna av adjektiv och ordningstal är vanliga, t.ex.: kālnas, kur didž'a's'a's pūš's; ek tū, māžasei, aik gryničan; pirmasei mi.rie vi-riesniesei brā-lis osv. Ackusativ och instrumental singularis av maskulina och feminina pronominala adjektivformer sammanfaller med feminin dativ och har ändelsen -(i)ajei: g'ārajei ma'mūti ”den goda lilla mamman”, pirmajei vaiku ”det första barnet”, su g'ārajei brā-li ”med den gode brodern”, su g'ārajei sāsari ”med den goda systern”. Maskulina pronominala adjektivformer i plural dativ har ändelsen -(ie)jam, -(ie)jiem: didiejam ~ didiejams ”de stora”, platiejam ~ platie-jams ”de breda”, jauniejim ~ jauniejems ”de unga”. Formen bildas genom att singular dativändelse -am, -iem fogas till stammen i nominativ plural av detta genus (didie-ji, platie-ji, jaunie-je). Liksom i de närliggande nordöstra dialekterna (kring Dau gpilis, Indrica) saknar Uodegėnai adjektivens vanliga superlativform. I stället används analytiska former, bildade av pronomenen pāts, pati och adjektiv i positiv eller komparativ (oftast pronominala), t.ex.: pācis mažasei, pats geriesni-sei, pats seniesmsei, paci didz'ā'ja. Även synonymiska konstruktioner förekommer: balties-nie par visām, viel mažūsenis, viel pati baltā'ja. Maskulinum singularis nominativ av adjektiv, liksom particip i preteritum, används ofta i stället för adjektivens neutrumform: Pli'tā kur'inas, šūltas, a vakarān — šāltā/šāltas. Bū.va 'svar'us gryniči, iššļūotas. Māžas bū.va duonas. Žma'n'ū pilnas. C'a sunk'ūs gi'vin't, tūmsas. Kiek cā strāka ragie-tas, ak, dievulis. Adjektiv med u-stam har i nominativ singularis ändelserna -as, -a (āštras, āštrā, gi.las, -a, riebas, stingras, sunkas, tūmsas osv.) och böjs i singularis enligt a-stammens paradigm. I neutrum har de gamla betonade ändelserna bevarats, jfr: lingvū ”lätt”, giļu, tumšu. Maskulina adjektiv med a-, ia- (ibland även ija-) stam i nominativ plural, liksom passiva particip av preteritum, har vanligtvis u-stammens ändelse i stället för ändelsen -i, t.ex.: g'āru's ”goda”, mū.štu's ”slagna”, s'ānu's ”gamla”, svēti-mu's ”främmande”, nujāiktu's ”omkullvälta”. Ändelsen -ūs i dessa former har sannolikt utvecklats ur den fullständigare ändelsen -uos, medan verbens (se nedan) ändelse -is kommer från den fullständigare formen -ies. Den oförkortade ändelsen -uos (och till viss del även -ies) användes fortfarande ganska ofta av de äldsta dialekttalarna (men redan mer sällan än de förkortade ändelserna -us, -is), jfr: gi'vuos ”levande”, jānuos, smūlkuos, supjāusti'tuos ”skära i bitar”, na'rb ietuos ”man skulle vilja”, ais mazgātuos, važbimietuos osv. Den lokala latgalliska dialekten har -i i stället för den litauiska ändelsen -ūs/-uos: ilg'ūs ”långa” — ltg. gāri, sū.ktu's — sālikti osv. 90 I stället för ändelserna -i hos pronominella adjektiv, adverb och verb (särskilt reflexiva verb) kan den fullständigare ändelsen -ie ha bevarats, jfr.: senieje ”de gamla”, jauniejiems ”åt de unga”, artie ”nära” (men ta|li), unkscie, klausi'ties osv. Ackusativformen i plural av personliga pronomen är — mum̃, jum̃. Detsamma gäller instrumentaländelsen i plural (mum̃, jum̃). Sålunda är pluraländelserna i dativ, ackusativ och instrumentalis av pronomenen aš, tu desamma som i andra östlitauiska dialekter. Fonetiskt sammanfaller ändelserna i singular ackusativ och instrumentalis för alla substantiv (i ackusativ kan de dock vara längre), t.ex.: sg. ack.: stālų, vėjį, dienų, ma'mūtį, p'ą.lų, žmā'gu, āki, ūndinį, šāsarį, gī.lų, žāli, gerēsnį, plāt ajei, manīm; sg. instr.: stālų, vėjį, dienų, ma'mūtį, p'ą.lų, žmā'gu, āki, ūndinį, šāsari, gīlu, žāli, gerēsnį, plāt ajei, manīm. Även ändelserna i dativ och instrumentalis plural av femininumsubstantiv med stammarna ā, iā, ē sammanfaller, t.ex.: pl. dat.: ruñka'm, marc'ā'm, bitī'tiem, naḱtīm; pl. instr.: ruñka'm, marc'ā'm, bitī'tiem, naḱtīm. I dialekten förekommer rester av atematisk böjning av verb, t.ex.: aci (pri-, sū-) gulsta, dör, pakl'ušta, pūšta, sā psta, skaišta, (ap)siešta osv. Böjningen ser ut så här: (eš) gāustau ”jag fångar”, s ḅirkštu ”jag är sjuk”, (tū) gāustai ”du fångar”, s ḅirkšti ”du är sjuk”, (ānas, āni's) gāusta ”han/hon fångar”, s ḅirksta ”han/hon är sjuk”, (mēs) gāustam ”vi fångar”, s ḅirkstam ”vi är sjuka”, (jūs) gāustat ”ni fångar”, s ḅirkstat ”ni är sjuka”. I dialekten är partikeln ”tegu” inte känd. Optativ bildas med lei|lai (jfr lettiska) och tredje person singular i presens eller futurum: lei gāusta, lei pājima, lai pāšbils. I dialekten lever fortfarande en syftesform (den kan också ersätta infinitiven), jfr.: Raik'a nait padabā:tu'. Brā'lis ais mazgā:tu's | mazgā:tuos. Aik da miškui ūogu·r bùnktu. Aik s ietu·|siet mā'rkvu. Aisu siedintu·|siedint būlvu. Den lokala lettgalliska dialekten har i detta fall endast infinitiv, jfr.: aja duōna's prašī:tu' — gūoja māizeites prāseit. Tvåstaviga verb vars infinitiver slutar på konsonantförbindelsen -sti, -šti (mėsti, dūsti, nešti osv.) har i futurum ett dubbelt formant -ss-, -šš-: m'ā.ssu, v'ā.ssu, ā.ussu, n'ā.ššu, m'ā.ssi osv. På så sätt bevarar Uodegėnai-dialekten åtminstone formellt den äldre verbbildningen av futurum: infinitivstammen och suffixet -s-: mes-ti + si-u → nessiu, neš-ti + si-u → neššiu osv. Konjunktivens första person singularis har ändelsen -um och den andra -im: jag svieštum, siedintum, māudi·tmuos du svieštim, siedintim, māudi·timies. 91 Dessa ändelser har uppenbarligen uppkommit genom analogi med den lettgalliska dialekten, t.ex.: es satum, tu sietim. I konjunktivens första person plural används nordöstlettiskans formant – (m)ėme, i andra person – (m)ėte, t.ex.: nisuvālgitumiem, sviestumiem, k’āltumiet. Ändelsen kan också vara reflexiv: māudi·tumimies, māudi·-tumities. Denna formant bevaras också i ändelserna för första och andra person plural av reflexiva verb: -simies / -siamies, -sit ies / -siaties, t.ex.: māudi·simies imāudi·s’amies. Verb i futurum och konjunktiv kan ha den postpositionella ändelsen -ai: indiesimadi ”vi ska sätta in”, miegāusimati ”vi ska sova”, ma’kietim/makietimai ”jag skulle lära”, (lettg. muñocietim), nemīrrumati ”jag skulle inte dö”, nenli’stumati ”jag skulle inte skälla”, pakalbietimai ”du skulle prata”, siedietumdi ”jag skulle sitta”. Dialekten har inte något känt preteritum frekventativum för verb – inga sådana exempel har påträffats, och informanten H. Misiūnaitė kan inte heller förklara betydelsen av suffixet -dav-. Preteritum frekventativum motsvaras av synonymiska former: ”brukade gå” – kasdien vaikščioja, ”brukade gråta” – daūk viērkie och så vidare. De flesta skillnader i verbbildningen i dialekten återfinns vid bildandet av mer komplexa former, sammansatta tempus. När ett prefix fogas till reflexiva verb står den förkortade reflexivpartikeln s (< si) kvar i slutet av ordet, medan den andra, oförkortade reflexivpartikeln kan både läggas till (som i den lettgalliska dialekten) och utelämnas, jfr.: nāras ~ noris ”man känner för” – nisinārās ~ nesinoris ”man känner inte för”, rāgis ~ rēgis ”man retar sig” – nisiragis ~ nesiregis ”man retar sig inte”, bijāja’s ”var rädd” – pabijāja’s ~ pabijos ”blev rädd”. I stället för ”det hade inte varit” säger man ”hade inte varit” (bū’t nibū.vis). Den första komponenten i sammansatta perfektformer av verbet (former av būti) är neutraliserad i indikativens presens och skiljer sig inte mellan personerna: man säger till exempel inte bara han yra kasęs, utan också jag yra ”har” grävt osv. (jfr. jag māžas būdamas ir kasis tu kālnu ir atrādis pinigū“, kažin kāks tu ir ”har”). I preteritum böjs verbet būti i dessa former, men femininum singularis har ändelsen -ia, t.ex.: jag buvau nupirkusi ”hade köpt”, du buvai nupirkusia osv. I konjunktiv används i stället för den väntade första komponenten jag bū’tum ”skulle vara”, tu būtum ”du skulle vara”, anas bū’tu osv. finns endast en form bū’t ”vara”: bū’t nipataisīs ”skulle inte ha lagat”, bū’t išvirus ”skulle ha kokat”, bū’t pašildīs ”skulle ha värmt”, bū’t apsprāgē ~ būti apsprōgē ”skulle ha sprängts”. Verbens infinitiver är oftast förkortade och slutar med formanten -t (miegāut ”sova”, pū·st), men ibland uttalas också den fullständiga ändelsen -tie: mir’tie, vālgī-tie. Reflexiva verbens infinitiver slutar regelbundet med formanten -ties: bāvi-ties ~ bovytis ”leka”, grī-šties ”vända sig om, vända sig”, kū-sties. Till skillnad från formanten -tuos (jfr. mazgātuos) förekommer formanten -ties (jfr. mazgāties) oftare; annars skulle den sammanfalla med den lettgalliska dialekten, jfr.: kēlties – celti·s, klausī·ties – klāuseiti·s, vanāties – piērtī·s. Ibland har även imperativens andra person singularis formanten -kies, jfr. klausī·kies ”lyssna”. 92 I tredje person singularis i presens används oftare första konjugationens ändelse -(i)a i stället för andra konjugationens ändelse -i hos verb, jfr: gùl’a|gùli, mì’l’a|mìli, nãra|nãr’a|nãri, ràg’a|ràgi, sied’a|siedi, ti’l’a|tì’li, tūra|tūri, žūd’a|žūdi, nãras|nãr’us osv. I första och andra person pluralis i samma tempus används nya ändelser: mì’l’am, ràg’am, mì’l’at, ràg’at. Konsonanten före ändelsen kan palataliseras: skaũzd’a ”gör ont”, pìl’a (jfr också šakn’ù, žùv’ù). I preteritums enkeltempus kan verb i första konjugationen ha ändelser från tredje konjugationen, jfr: dirbie ~ dirbė ”arbetade”, rìnkie ~ rinkė ”samlade”. Presensparticip förekommer endast enstaka: gùl’uncìs ~ gūliantìs ”liggande”, miegaununcìs ~ miegaunantìs ”sovande”, drà.buncìs ~ drebančìs ”darrande”, snaũduncìs ~ snaũdančìs ”slumrande” (person), žì’duncì ~ žydančià ”blommande” (lind); gyvenimas nãmas, à.rama’s’as žãmies, vãlgi’masėi, vãlgi’mã’ja ”ätbar” (dessa exempel lämnades av berättaren när denne ombads att översätta motsvarande particip från lettiska eller ryska). Av exemplen framgår en särpräglad bildning av aktiva presensparticip med suffixet -ančis, -ančia (> unčis, -unčia). Suffixet -ančis kan ha börjat användas i stället för -intis genom analogi med andra stammar (jfr dirb-antis), t.ex.: žì’d’a+antis — žì’d(i)antis > žì’duncìs. Eftersom konsonanten č förekom i 8 kasus (av 12), infördes den även i de återstående 4 kasus. Particip i aktiv och passiv form av preteritum är vanliga. Med undantag för enstaka fall följer deras bildning samma mönster som bildningen av preteritumparticip i standardspråket (endast den östlitauiska ändelsen -asei och regelbundna fonetiska förändringar förekommer), t.ex.: pavãlgi’s ”som har ätit”, sušìlbUs ”som har blivit varm”, prìjUnkus ”som har vant sig”, suãgi’ ”som har vuxit upp”, pakarìn-tas ”upphängd”, atjUnktasei ”avvand”, nipradieta ”inte påbörjad”, mùštur’s ”att slå”, palãid’a’ti ”att begrava”, insiedìntas ”planterade”. Futurisparticip (såsom standardspråkets ”galėsiąs”, ”būsimas”) har inte påträffats i dialekten. III. LEKSIK 1. Beskrivning av dialektens lexikon a. Ordbildning I lexikavsnittet presenteras ett urval av mer intressanta ord i Uodegėnų-dialekten, huvudsakligen av litauiskt ursprung, som skiljer sig från standardspråket (bk). Transkriptionen är här något förenklad. Efter mönster av ”Lietuvių kalbos žodynas” förs ord med prefix i dialektens differentialordbok samman med ord utan prefix. I dialekten ersätter prefixet po- oftare än i standardspråket adjektivens och adverbens suffix -okas, -a, som inte är särskilt känt: pakietùs ”lite hårdare, ganska hårda”, pàsta’rūs ”lite tjockare, ganska tjocka”, pàšunkìs ”ganska tunga, ganska tunga”, pàkurcìs ”lite döv, ganska döv”, pàgìlei ”ganska djupt, ganska djupt”, pàšenei ”ganska länge sedan, ganska länge sedan”. I stället för prefixet- 93 et į- finns överallt dess äldre östliga motsvarighet in- (använd mellan Ciskodas och Āpse): įmėti, indėsi, indūoda, inkūrsu, insiedenā ~ išėdenā ”jag tog ut”, insipils. Konsonanten n i prefix och prepositioner (proklitikon) blir oftast m före p: impil ”häll i”, impil’k ”häll i!”, im pensija’s ~ ant pensijos ”pensionär”, men inplyša, inpūola. Prepositionen į förekommer inte i dialekten: i stället används prepositionen da med dativ, illativ och andra synonymiska former. Det sällsynta prefixet už- (až-): užkūrsu ”jag ska tända”, aždarytūs ”stänga”. Det motsvarar oftast prefixet už-. I andra ordklasser används prefixet ažu-: ažūpkaliniu ”bakre”, ažūdaras ”sluten, inhägnad”, ažūperniai ”förrförra året”. Bland de östaukštaitiska dialekterna är den perifera Uodegėnų-dialekten ett undantag, där konsonanten n bevaras även i suffixet -ininkas, -ė, jfr lietū.vninkie (i Ciskodas heter det lietuv-nykas). Suffixet -inis förekommer i adjektiv även där det helt saknas i andra dialekter eller där genitiv av substantiv används oftare: vilnānin is ”ullig”, dienāvidi-his (viejis) ”middagstid”. I stället för verbsuffixet -inti används suffixet -ėnti (-ėna, -ėno); i stället för de litauiska suffixen -uoti, -ūtis, -ė används de slaviska -ūiti, -inkas, -a: arpūit, pakaštūik, mažinka. I dialekten används följande mer särpräglade suffix: 1) substantiv: -sm-: graūšmas/graūžmas, juōksmas; -utys: bubucyš ~ bututys ”skalbagge”; rupucyš ~ ruputyš ”padda”; -šana (lettiskt suffix i stället för standardspråkets suffix -imas): inkūršana ”tändning”, išviršana ”kokning”, miršana ”döende”, atvāšana ”hämtning”; -elis, -ytė, -ukas (diminutiva suffix är mycket vanliga i dialekten: namūlei, kaū-lālis, pagālā.lis, duktytė, bitūtė, ugnūtė, kambariūkas. 2) adjektiv: -n-: šlāpnis ”våt”, šliūdnas ”hal”; -ink-: smal, vitaktig, ung, liten; -ing-: bailingūs ”rädd”, juoksmingas, šbardingas ”arg”; -uot-: solig, lerig, regnig, stjärnklar. 3) verb: -auti: miegāut (miegāūnu, miegā.va), pamazgāut, mezglāut | mezglūot ”virka med virknål”; -eluoti: kūndzeluot ”bita”, liūndzeluot ”smyga”; -uluoti: varguliūot ”slita”. Verb kan bildas med följande prefix: aiž-: aižlaidie ”släppte in”, aiškukā.va ”gökade”, aišspirt ”stänga, låsa”, aisina-ries ”kommer att längta”, eižvarkie ”började gråta”; in-(i-): inkūnda ”bet”, indiet ”lägga in”, inplyša ”sprack” (den äldre formen in- av prefixet į- bevaras systematiskt); nu-: (används även i standardspråket, men i dialekten får verb med detta prefix en särpräglad, specifik betydelse): nupjūvien ”vi slaktade”, njūaukie ”ställde till oreda, rev sönder”; 94 ras- (prefix av slaviskt ursprung, vanligt i dialekten): rassv(a)idyti ~ ”dela ut”, raskándu ”bita igenom”, razimudau ~ rassimudau ”vaknade”; pri-: pridiet ”börja” (även om dialekten har prefixet pra-, används verbet pri-diet i betydelsen ”börja”); pritėks används i betydelsen ”det räcker”. b. Klassificering av dialektismer I dialekten finns det många betydelsedialektismer (semantiska dialektismer): duonkepe ”brödkista”, lóva ”lungor”, latãkas ”istapp”, eliūotas ”randig”, pamãgyti ”hukande”, taikà ”lugn”, miltúotas ”mjölig”, tiesióji (hand) ”höger”, dulkiúotas ”grumlig”, patrinti ”smörja på”, pažándė ”haka”. Uttrycksdialektismer kan delas in i flera grupper: 1) Till lexikala dialektismer hör ord som saknas i standardspråket: lób as ”håla, dal”, driginė ”regnbåge”, grýžė ”rapphöna”, kánduolas ”nötkärna”, tūlė ”hornlös ko”, karpinýkas ”spindel”, gývė ”liv”, alsinėti ”springa”, pakentúolis ”nykterist”, mindiklinė ”halmkorg”. 2) Morfologiska dialektismer skiljer sig från standardspråket i stam, affix, genus och liknande: ilginis ”längsgående”, ariaminis ”plöjbar”, paklotūvė ”lakan”, inkstys ”njure”, ašarauti ”gråta”, kalbingas ”talspra”, virtas ”kokt”, kąsnys ”bett”, lašūoti ”dugga”, pirītė ”bastu”, pavardýš ”efternamn”. 3) Fonetiska dialektismer skiljer sig från standardspråket genom sina ljud: ankstýmas ”tidig”, ėžgýs ”igelkott”, šapanas ”dröm”, paskutinis ”sista”, žulvitis ”ärt”, mėgžti ”sticka”, dėsara ”korv”, skieda ”flisa”, morkva ”morot”, keirióji (hand) ”vänster”, skregždė ”svala”, pabeigà ”slut”, žagarė ”plog”, pinegas ”peng”, kalniniai ”päls”, skruidelė ”myra”. 4) Accentueringsdialektismer: piliakalnis, brólėnas, pintinė, rytinis, paukštis, brauktuvė, vėdinti. c. Lånordens klassificering Dialektens geografiska omgivning och nära kontakter med slaviska språk och lettiska innebär att en betydande del av ordförrådet består av lånord och hybrider. En jämförelse mellan äldre lettismer och slav ismer som ingår i dialektens grundläggande ordförråd skulle visa att dialekten på Daugavas högra sida har funnits länge och haft tätare kontakter med latgalerna: det finns färre slav ismer (dessutom är ungefär hälften av dem också kända i andra litauiska dialekter, jfr. adynà ”en timme”, čėsas ”tid” osv.) och de flesta betecknar föremål och har kommit in tillsammans med övertagna företeelser (en del kom också via lettiskan); i den litauiska dialekten förekommer även sådana lån från belarusiska (t.ex. ridlià ”spade”) som saknas i den lokala latgaliska dialekten. Bland äldre lettismer finns däremot många adjektiv, verb och adverb, och substantiven betecknar även kroppsdelar (mūgara ”rygg”, žándas ”haka”), släktskapsbegrepp (znītas ”svärson”) osv. 95 Latvizmai Substantiv: ábadas ”slakt”, àngabalas ”omgivning, trakt”, arėjis ”plöjare”, àlkuozės ”hemkomstfest”, àtreitmis ”änkling”, àugumas ”längd”, béržlapis ”karljohan”, bizė ”hårfläta”, breinumas ”underverk”, čyba ”toffel”, ganėlis ”liten herde”, geltónumas ”äggula”, gielýs ”halsbränna”, gỹvė ”liv”, grumbà ”rynka”, kójgalis ”fotända”, kiáurumas ”hål”, lýtuonis ”drake”, magūona ”vallmo”, pàžagas ”ugnssop”, pėrekėlis ”krage”, pùtekis ”damm”, rùputis ”padda”, sciūras ”hörn”, sténdėras ”dörrkarm”, skiedýnas ”vedgård”, škėrbà ”hål”, veiskupas ”biskop”, žmùtas ”svärson”, žibainė ”blixt”, žùltis ”galla”. Adjektiv: ìlg anas ”avlång”, mìtras ”fuktig”, plàskangas ”platt”, stràutinis ”käll-”, širdingas ”arg”, širmas ”gråhårig”, šlàpnis ”våt”, varingas ”känslig”, vėnglas ”lätt”, žìlas ”blå”, žalgamas ”grönaktig”, žėlingas ”barmhärtig”. Pronomen: šitamas ”den här”. Verb: aizsmàkti ”bli hes”, breinyti ”förundras”, brùkti ”ruttna”, čiauks-ténti ”prassla”, glóboti ”värna om”, krùksti ”grymta”, miglóti ”dugga”, nurapìti ”förgifta sig”, nušáukti ”kalla”, stóstyti ”berätta”, škėlti ”klyva”, šliaukýti ”ränna omkring”, tráukstyti ”dra”, vèsti ”köra”, žìrgi ”slita”, žmàugti ”strypa”. Adverb: àtseviškai ”separat”. Slav ismer Substantiv: adynà ”timme”, akvatà ”jakt”, arielkà ”vodka”, aučinkas ”fårskinnspäls”, bačiònas ”stork”, bajorkà ”brudtärna”, bóika ”smörkärna”, burìa ”snöstorm”, čėglas ”tegelsten”, čádas ”sot”, čėsas ”tid”, dienýkas ”inhägnad för boskap vid ladugården”, garmuškà ”lådor för kor”, kàčeras ”anka”, lučìnas ”kyrka”, mėhlyčia ”kvarn”, pakarànos ”begravning”, peklà ”helvete”, plytà ”spis”, primòkas ”svärson”, radmià ”släkt”, rázumas ”förstånd”, ridlìa ”spade”, sìenikas ”halmmadrass”, slepọkas ”häst”, smetònas ”gräddfil”, strelčis ”trollslända”, talierkà ”tallrik”, tarantàsas ”en sådan vagn”, ùlyčia ”gata, väg genom byn”, vàlas ”våg”, vìekas ”ålder”. Adjektiv: čýstas ”ren, äkta”, dūfnasis ”ful”, glūpas ”dum”, pieskinis ”sandig”, ščýras ”äkta”, vìorkas ”vig”. Verb: bàlavoti ”bus a sig”, bróšnyti ”tappa”, dabóti ”titta”, dū-móti ”tänka”, liūlyti ”somna”, pàuzti ”krypa”, rūgóti ”skälla”, škūrėnti ”röra”, žėnytis ”gifta sig”, žartúiti ”leka”. Adverb: slabadniai ”friare”, vesiólnei ”glatt”. 2. Dialektens differentiella ordförråd A flämta, -ar, -ade: Hunden flämtar, det är varmt. tidighet, -ig tidig: Potatisen blommar tidigt på morgonen. växa för mycket, -er, -te ”växa upp, växa till sig”: Här har många vuxit upp, när det redan flyter litauer här. 96 inhägnad (1) fålla: Vi lade in köttet i den där inhägnaden. Därför gör jag en inhägnad. fastlagsfirande (1) fastlag: Nå, vid fastlagen, vännen, måste man äta två gånger om dagen. bakdel (1) bak: Vi hade ju resväskorna på bakdelen. B blākutė (1) vägglus: Blākuties kröp längs springorna. beigti, -ia, -ė avsluta, ta slut: Kon sprang iväg och föll. pa-beigti, -ia, -ė: Man måste avsluta rensningen av ogräset. blōkžti, blōkžia, blōkžė stöta undan: En bär, medan de två andra stöter undan. De stöter bort från de där axen. brauktavýtė (1) skrapa: Man skrapar linet med en brauktavýtė; det finns inga agnar. bruklinōjai lingonstjälkar: Lingonriset och hallonriset var friska. bubūtis (2) skalbagge: Små skalbaggar kröp omkring i höet. Č čėmurėlis (2) klase, liten blomklase: Det växer nötter i blomklasarna. Blomkål med sådana små blomklasar; varken blad eller något annat. čiželytė (1) talgoxe: När det är kallt samlar talgoxarna frön vid bodarna. D ne-si-dabōti, -oja, -ojo att inte bry sig om: Ät du, bry dig inte om mig, för jag skäller. dangstys (4) tak: Förr var taken av halm. De bodde under ett tak i taget. dantys (4) tand: Jag har inte längre några undertänder. Gudrybės dantėliai visdomständer: Vid ungefär tjugoett års ålder växer visdomständerna. delgė (2) lie: Vi slog tuvor med liar. dešara (1) korv: Vi gjorde köttkorvar, lade i vitlök, och de blev goda. Sedan lade de i korvar. dediūkas (2) farfar: Farfar kom till Uodigienu från Šasariai. Farfäderna tycker om bröd. dejįnga (1) flitig: Hon är flitig, lägger ägg varje dag. dienėliai (2) tinningar: Han gnuggar tinningarna med sprit. dienytė gryning: Det gryr redan, det ljusnar redan. dienōvidienis (1) (vind) sydlig: Genom det här fönstret lyser middagssolen. dienōvidžiai (1) söder: Vinden vänder mot söder. dieverýs (3) makens bror: Ögonen växer på makens bröder. drebāntis, -ānasi, -ā att skaka: Hela ön var upphöjd, alla skakar. driginė (1) regnbåge: Det finns en regnbåge, säger man, det blir regn nästa dag. drūti (4) gravid: Kvinnan har redan blivit gravid. dulkiūotas, -a grumlig: Grumligt vatten; skölj det med jord. dvainėliai (2) tvillingar: Tvillingarna föddes, en flicka och en pojke. Hos dem föddes barnen som tvillingar. 7. 1880 97 E eiliúotas, -a (1) randig: Han hade på sig randiga kläder. Ė iš-ėjęs gift, gift sig: Den här sonen har inte gift sig, är ogift. ėsti, äter, åt ap-ėsti, äter upp, åt upp, äta upp: Arbetet äter upp människan. 2. slakta: På en enda natt slaktade de alla hönsen. G gaidžiukas (2) ”kantarell” (svamp): Gaidžiukai är inte maskätna, judarna tycker om dem. gaústytì, gáusto, gaústė fånga: Katten fångar möss så skickligt. gavėnis fastan: När fastan kommer blir dagarna längre. gegùžė (2) gök: Göken är en dålig fågel. su-si-gírsti, -sta, -do höras: Det hörs: den där bilen kör ännu längre bort. höra, -s, -de: När jag vaknar vid sjutiden på morgonen hör jag (klockan), men på natten hör jag inte. gyvė (1) liv: Förr i tiden fanns det inget liv, det var bara gud. at-si-gyvénti, -ėna, -ėno återhämta sig: Den har redan blivit snabb, springer och återhämtar sig (katten). gorùža brödskorpa: Jag skar bort brödskorporna, gubbarna tuggar. grėblis (1) vindräfsa: Vindräfsan är varken det ena eller det andra. pa-si-grėžti, -grėžiasi, -grėžeisi svänga: Man måste se åt vilket håll den svänger. grėbinis (1) 1. Kam: Ge mig kammen, jag måste kamma håret. 2. kam: Med kammen, när den inte syns, slår han till med huvudet. griaužmas (4) åskväder: Åskvädret slog ner i huset och sparkade omkull det. När det åskar springer jag ingenstans, utan sitter med vatten. grýžė (2) kornknarr: På åkrarna, när det är bra sått, ropar kornknarren: ”slå, slå”. grinčia (4) stuga: Min stuga var full av blommor. grinčinis, -ė: Den gamla kvinnan bor redan i stugan. grinčýtė (1) liten stuga: När man har två barn behöver man en liten stuga. grindà (4) viršùtinė grindà tak: De lade brädor på takbjälkarna. grýžnė gråbo: Gråbo är, när den blir mogen, hårdare och gulare. Tre gråbo växer längst ut vid kålrötterna. grùšlys (3) maträtt av potatis, ärter och olja: När man har ätit grùšlys, ser man hur länge man lever. gùdas (2) sällsynt. Må åskan slå ned i gùdas, som hunden i den röda. gulkšnėlis klunk: Drick i små klunkar, så att du inte bränner dig. at-si-gulti, -gulsta, -gulė: Den gamle kommer och lägger sig i solskenet. gúogis (1) öst. objuden bröllopsgäst: Bröllopsgästerna kommer objudna, sjunger sånger och får godis (nj). gùžas (4) boll: En igelkott, när den får syn på en människa, rullar ihop sig till en boll. 98 I längsgående, - längsgående: Ilginies eilia's går över tröjan. ta bort, -tar, -tog dra undan: Ska du ta bort den här mikrofonen från mig? njurar (4) (plural nominativ inkšcei): Kája's būva sutini na inksčių. utspilld, - (3ª) lik: Var lika utspilld som far, samla ihop alla smulor. avtagande måne: Iždilas mėniasīs, kai dilsta. J vänja sig vid, -vänjer sig, -vande sig: Vänj dig vid mig. Vi vänjer oss – och det är bra. bälte (1) (inte av läder): Patī lāibinka i mylia juōstas. K pratsam, -sam pratsam: Mamma brukade vara pratsam. pälsrockar (3ª) pälsrockar: Vi tar på oss pälsrockarna. Ta på dig pälsrocken, så går vi. stam (4) stam: Sådant träd, sådan stam. hacka (4) hacka: Med hackan hackade vi i jorden. spindelnät (2) spindelnät: På hösten flyger spindelnäten omkring. hänga upp, hänger, hängde upp: Jag tog ut skjortorna för att hänga upp dem och låta dem torka. Jag ska hänga upp svärfars byxor. bovete-, - (1): De köper bovetekött och mjöl. som som: Som de grävde, så har de samlat ihop det. skrapa av skrapa, rengöra: Man måste skrapa av kniven (det fastnade brödet). bit tugga: Hon tuggar stora tuggor. vänster (hand): Kazimieras levde med vänster hand. boskap (1) boskap: De bar hit boskapens mjölk. komma på besök, -te, -t komma och hälsa på. De kom för att vila efter arbetet, men vi hälsade på hos vår syster. kottekärna (3ª) kotte: Far samlade tallkottar. mjöldryga (2) mjöldryga: Mjöldrygorna gnager och kokar som mjöl. su-kirsti, -kerta, -kīrto bygga: Barnen bygger stora hus och säljer dem. pēr-kirtenti, -ena, -eno klyva itu: Hon klyver den på tre delar åt kvāšilenų. klikutys (3ᵇ) hicka: Hickan upphörde. klukštēnti, -ēna, -ēno kackla: Klukštelē vaktar kycklingarna i kacklar? klukštelė (1) halsbränna: När man har ätit sig mätt får man halsbränna. su-kočēti, -ēja, -ėjo: Abrūšai glasade, med kattungen slickade de rent. kosuolys (3°) hosta: Vattnet rinner till för att lindra den där hostan. kráukštis, kráukškiasi, -ēsi knastra: Blänket knastrar när det fryser. kraušliai uppstickande trädrötter: Fiskarna bor under rötterna. kreñklis (2) en sådan buske: Kreñklia bär blir blå när de mognar. 7° 99 kryžėliai (2) redskap för att kärna smör: Räck mig redskapet och kryžalius, smöret måste kärnas. krūkelis (2) krok, liten krok: Krūkeli måste hakas fast. kūčia (4) kūčios: Atvida viartini barānkų till kūčias. kurkštėti, kūrksčia, -ėjo kväka: Grodan kurkštia, det blir regn. kašnys tugga: Kūnda i stora tuggor. Du kan svälja med stora tuggor. L láipėti, -ėja, -ėjo klättra: Vad klättrar du på? en tallskog (1) ett stort blad: Bladen är stora på tallskogen. lašóti, -uoja, -āvo droppa: Det droppar en droppe i taget. latākas (2) istapp: Där, från takfoten rinner latākai ner. ne-laukėti, -ėja, -ėjo inte vänta: Vänta inte, jag åker snart till dig. laukīnis (2) laukīnis (arbete på åkern): Åkerarbete är att så, skörda och plöja. lietūvnykas, -ė (1) litauer, litauiska: Nå, Indricas hustru hade tagits till en lietūvnykie. lentā lat (katt): Åh, du latmask, du borde gå och fånga möss. pa-likti, linka, liko lämna kvar: När man malde med maskinen rann det ut fint, och på vägen blev det bruna kvar. lipiai tvådelade: Kanske blir det varmt om du lindar en halsduk runt halsen. klistra, -ēna, -ēno klistra fast: Prie sienai prilipēna tū pápieri. fjäril (2) fjäril: Lipetiškies prīsika glindu, a tadū raikia rinkt kir-melas. stege (1) stege: Ātnišie lipynės. få plats, leñda, liñdo rymmas: Tamañ sūdan liñda pinki litrai. smyga omkring, -ėja, -ėjo stryka omkring: Kātinas visur liūndzalbēja. dalgång (1) ravin, dal: Lāban šilceu, vieja niēr. Pjāuna lāban šīenu. tvättbänk (1) tvättbänk: Pirtīn medinēs lāva's, kur vanāties su šluōtu beržini. M rycka på axlarna, -o, -ė rycka på axlarna: Kų nibēis pasakytu, pamāiga su peciais. ostpress (1) träredskap för att pressa ost: Īndida māiglies i pabāista' su drūšku. ved (1) ved: Karštā mālka beržinie. Surūkis na' mālka's. Mālka dasi-beiks, grōužmas grāudžia. mårört (1) en sådan ört (lett. māura zuola): Māurines arbatā pilvui gerēi. sticka, mēžga, mēgžė sticka: Bāba'm punčākas miegžau. Nūmiegžau pinkiālika pāru punčāku. spindel (2) spindel: Melāgis mēgža. köttig, -ė (2): Supjāusu šma'tēliuos miesini dėšaru. skräp (3) skräp: Sušluot raika tūos mēsłus. mezglūoti, mezgluoja, mezglāvo virka med virknål: Mēgža – på latgaliska ōda, mezgluoja — tāmborēi. iš-migžintas, -a urbenad: När benet är urbenat blir det gott med fettspad. 100 miltūotas, -a (1) mjölig: Miltūotas potatisar är godare. Vår familj tyckte om mjölig potatis. mindiklinė (2) stor korg att bära halm i: Mindiklinė är mycket hög, flätad av tunna vidjor. ap-mìrti, -miršta, -mirė dö: När de här gamla har dött finns det ingen kvar som kan utföra arbetet. ap-mýžti, myža, -o: Usch, han har kissat överallt i hörnen, gå fortare hem. morkvā (3) dial.: Mārkva·s är små och söta, mycket goda att äta. Man måste titta efter vad det är för mārkva·m (vilka slags morötter). N nōtrē nässla (lett. nātre): Nässelte är bra att tvätta håret med. O ožkytė (1) ett redskap av trä för att linda garn på: Aškýtie, kur mātku nūlinkia. P pādas ett stampat lergolv för tröskning: Suklāja rugiūs nu pāda i išmuša. pādekļis det första ägget som lämnas kvar för att hönan ska fortsätta värpa, ett kläckägg: Neišimk visų kiaušinių, palik pādeckli. en tålig person (2): Den där nigerble, tåliga personen blir. paklotūvē (2) duk: Abrūsus āudiem stikluotus, pakla·tūvis nu stāla. papėčis ett vedträ: Papėčis, kur mālkas dzjavāna. paskuitinis, -ė (1) sista: Jau paskuitini metai gyvint (liko). pašalnyte (1) ett litet skjul: Māłku sukrāvie pašalintyjei. pautienė omelett: Talierkýtiej indiesi pautēnies, bùlbu. pažandė (3ᵇ) hakspets: Kātinas mylia, ka kāsa pažūndi. perkščėti, perkščia, -ėjo svida: Rūnku pridėja· perkščėt. Ākys pērkšča. pērniait i fjol: Aš linūs niseniai siedianāu, pērniait ir ažupērniait. piktas bitter: Piktas agurkās, kārtas. liten flicka (2): Först går pojkarna till flickorna, sedan – till kvinnorna. pieninė (2) maskrosblomma: Pienini ištrauksta, blarĝa žalẏē, prisiperēna. Iškapliūit raikia dažu, pienini žalẏ ištrāukt. nu-pjāuti, pjāuna, pjōvē skära av: Aš vāzavāi da Rýgai āvinu nupjāvus. priplūopoti, -oja, -ojo fylla på: Juōksis, sakys priplūopa·ja·. nu-plāukti, -ia, -ė tvätta, skölja (lett. nūskoluot, nūmožguot): Raikia vūogas nuplāukt. prāstas, -a (4) enkel: Prāstas žmogus ānas, nisiduoda (nesinėša). i-pūlti, -pūola, -pūolė ”falla i”: Bulbiāble inpūolies. Siūlai išpūolė ”föll ner”. en sorts lönn (1) lönn: Bladen på lönnen är inte ordnade i tre. pupurēlis (2) liten knopp: Šitie pupurāliai moš līekarstvas. purpūliai snor: Purpūliai tēka na· nāsies. 101 R rėmuolėlis (2) liten kamomill: Kai pilvas kietas, suvi̇lt rėmuolalius i gìart. su-si-rėpinėti, -ėja, -ėjo kröka ihop sig: Ai gūlia kaip susirėpinėjis katinialis. ridlia (2) sl. spade: Paimk ridlį, pakasinės daržūku. Su ridliam suāja sėdint miška. riestūvis (2) vals: Riestūvis sūrieta giji apmėstu. rūgštėlis (2) ängssyra: Kaip pa lietuviškei šaukia rūgštėlis? S ö (4) by, jfr. ltg. sòla: V(ų)odigienu salà var litauer. sāpanas (4): Vad har Šapanan för fickor? sapanūotis, -ūojasi, -āvosi: Sapanūojas sāpanas, och som det visar sig, så är det. sėdenti, -ena, -eno: Den där lilla pojkens bror har suttit i trettiofem år. siūstelėti, -ėja, -ėjo sy ihop: Siūstialbėja'm kaunierali. skambenti, -ėna, -ėno ringa: Mössen ringer med nycklarna. nu-si-skėsti, -skėsta, -skėdo bita sig: Na'rieja· bit sig. nu-skrabstyti, -o, -ė skrapa bort: Med en träkniv skrapar jag bort all smuts. skregždė (4): På vår äng fanns det svalor, barnen jagar bort dem. skrūdelė myra: Ta med myrorna med hela myrstacken, röka ut dem och hälla vatten på benen. smalekėlis (2) sticka: Små stickor samlas av kådig ved, då tar den sig bättre. sniegė snöflinga: Så stora snöflingor, som löv. sōdžia (2) by: Våra byar har åtta eller nio flickor. sopuolys (3ᵃ) böld: Bölderna var variga. En böld dök upp längs vägen. spėkingas (1) stark: Åh, han var så stark. sprakstėti, sprākstia, -ėjo: De sprakade, svinfett. stimbinas stam: Bar som en stubbe. in-streigti, -ia, -ė sticka in: Jag sticker in smågrenar i skåran. sūpeklės (1) gunga: En gunga är gjord av björkved. at-si-sveikėti, -ėja, -ėjo: Sedan tar hon farväl. Š šliūsti, šliūsta, šliūdo glida: När man glider på snön strör man sand. šniokti, -ia, -ė snarka, snarka: När en person ligger och sover, ligger en annan och snarkar. šventė söndag: På söndag kväll behövde jag gå på en fest. T tambalūoti, -ūoja, -āvo: Kājytie tambalūoja, trūnie su māsti. tėkti, tenka, tēko ”komma fram, hamna”: Här finns redan mycket av världens överflöd, när litauerna väl kom hit. 102 tiesióji (handen) högra: Man måste gå på höger sida. tolýmas, -a (1) avlägsen, -et: Titta, ögonen är långt borta. Äpplena är långt borta. traṁdyti, tramdo, tramdė skrämma bort: Jag tänker skrämma bort den lilla fågeln. (ne-)pa-tráukti, -ia, -ė vrida ihop (tarmarna): Ät ni, så får ni inte ont i magen. tribukėlis (2) ett djurs mage: Stoppa köttet i magen, ät, så mår du bra. trūpaknas, -a (3) smulig: Brödet är smuligt när det inte är ordentligt knådat. pri-tulti, -tulzta, -tulzo svälla upp: Ansiktet sväller upp av sår. turėti, turia, -ėjo hålla: Höns hålls på gårdsplanen. tūlė (1), tūla (3) en hornlös ko: Vi har inga hornlösa kor. V leda omkring, -ioja, -iojo föra omkring: Vadžiaja pa džidžiji keli. krok (2): Nu vagėlia· prie durim pakarintas abrūšelis. gå omkring, -ėja, -ėjo promenera: Kólai vaikščiesu, gal' pamiegaut. bli-sjuk, -oja, -ojo insjukna: Kai su gripu suvaivājau, kãja's palika· nespiekinga·s. ansikte (3) kind: Pažiūru, nasytie šaltà, vienas veidas šaltas. hårtöva (1): Vėrpelės susivelia, nigal' iššukuot. fläta (1): Reikia supint svagūnai in vėrtini. käpp (2): Ma·ma vis su viezdėliu vaikščieja. benknöl (2): Grįbelýs viežali šiumušie. mitten, -ė mellan: Vidutinis irgi drūtas, i untras – drūtas. mitten (2): Na· vidūcia· paimk a·buoliukų. vädra ut, -a, -o vädra ut: Kai nigal' atadaryt (langų), nipravedinsi. gästa, -iauja, -iavo tillbringa kvällen som gäst: Da kaimýmui viešniauti nūja·. plats (2) säng: Aik vietai miegaut. ullig, -ė av ull: Gijas vilnāninis bū.va. Abrūsus audien stikluotus i skaràš vilnānines. vingiryškčiai (2): På ängen, vid ån, blommar vingiryškčiai. kokt (3) kokad: I Valga fick någon i sig lite kokt mjölk. vira, -r, -de linda: Man måste linda garn och linda in huvudet i en sjal. Jag lindade in det med ullgarn. gömma sig, -gömmer, -gömde gömma sig: När de gömmer sig går de för att plocka lingon. smita iväg, -smiter, -smet gå iväg i smyg: Bakom buskarna smög han, smög han och så smet han iväg. Z plog harv: Potatisen skördades med plogen. blåsippa (1) blåsippa: Blåsipporna blommar blått. fackla (1) sticka: Med facklorna lyste vi upp mörkret. gnägga, -gnäggar, -gnäggade gnissla: Det tycker jag inte om, när våra gnisslar. 103 Slutsatser 1. Uodėgenai är den sista byn i Kraslavas omnejd och i Latgale överlag där man talade litauiska längst; den grundades ungefär på 1100–1700-talen. År 1925 talade omkring 300 personer litauiska på 12 orter i området, medan det 1986 endast fanns 5 äldre invånare kvar. 2. Dialekten har 6 vokalfonem: i˙, i, u˙, u, a˙, a. Standardspråkets ė motsvaras i dialekten av ie, och o av a˙; de långa e˙, a˙ motsvaras av de korta e, a (vokalen e kan betraktas som en variant av a efter en palatal konsonant). Betonade e, a är alltid korta: v˙ada ”leder”, ž˙amie ”jord”. 3. Det finns 4 långa vokaler och varianter av dem (i˙, y˙, u˙, a˙), medan det finns hela 8 korta vokaler: i, y, u, e, ę, ǝ, e, a. Ljuden y˙, y, yę, ę är varianter av i˙, i, ie, a (e) efter hårda konsonanter. 4. Oscillogrammen visar att vokalerna i˙, u˙ med fonetiskt hög artikulation kan betraktas som långa, medan vokalen a˙ med låg artikulation är halvlång. Betonade korta vokaler kan förlängas kraftigt och till och med bli längre än obetonade långa vokaler. 5. I dialekten förekommer dzukisering – framför vokalismen av i-typ ersätts č˙, dž˙ oftast av c˙, dz˙, och mer än hälften (57%) av konsonanterna d˙ och i synnerhet t˙ motsvaras av dz˙, c˙. 6. I dialekten kan nästan alla konsonanter, utom j, hårdgöras. Det finns tre konsonantgrupper utifrån hur ofta och i vilka positioner de hårdgörs: a) r, s, š, ž hårdgörs ofta framför alla främre vokaler eller vokaler som blivit främre; b) l är hårt i gamla ord framför e, ę; c) b, c, č, d, dž, g, k, m, n, p, t, v hårdgörs ibland framför i, e, a˙, u˙. 7. Regeln om betoning på den näst sista stavelsen följs inte alltid; betoningen flyttas ofta från rotens cirkumflexa diftonger (och e) till prefixen àt-, iš-, nè-, sù-. 8. Skillnaderna mellan de två tonaccenterna är inte stora eller konstanta vad gäller kvantitet. De framträder tydligare över hela ordets längd, där skillnaderna är 1,03–12,75 gånger större än skillnaderna i de betonade vokalernas varaktighet. Vokaler och konsonanter är oftast längre intill längre betonade vokaler i ordet. 9. I dialekten används substantivens singularis illativ (inte bara för att uttrycka riktning utan också plats), verbens supinum; dessutom finns rester av atematisk böjning. 10. Maskulina adjektiv, räkneord och pronomen har i singularis dativ den substantiviska ändelsen -ui (gilui ”djup” och så vidare). Personliga och possessiva pronomen har i singularis ackusativ ändelsen -im: tavim ”dig” och så vidare. Maskulina adjektiv och passiva particip i preteritum perfekt, med stammarna a, ia, i˙a, har i pluralis nominativ ändelsen från u-stammen i stället för -i, jfr: gi˙vuos/gi˙vus ”levande”, supjausti˙tuos/supjausti˙turs ”skurna” och så vidare. 11. Tvåstaviga verb med konsonantförbindelsen -sti, -šti har i futurum ett dubbelt formant -ss-, -šš-: m˙aššu ”jag ska kasta”, n˙aššu ”jag ska bära” och liknande. Singularändelserna i konditionalis (första person -um, andra person -im) har övertagits från den lokala latgaliska dialekten. 12. Prefixet po- ersätter i dialekten suffixet -ōkas, -a, jfr pāsunkurs ”ganska tung, tämligen tung”, pāgil˙ai ”ganska djupt, tämligen djupt”. De östlitauiska suffixen -ėlis, -ė ”-liten”, -ėnti ”-ifiera”, -uiti ”-era” och så vidare är utbredda. 13. Det finns fler lettismer än slaviskismer; lettismerna omfattar inte bara substantiv (bland dem släktskapsbeteckningar) utan även adjektiv, verb och så vidare. Detta 104 visar att den största delen av kontakterna ägde rum med den lokala latgaliska dialekten. Orden gyvė ”liv”, kiaūmalas ”skal”, šykštas ”tapper” osv. är sannolikt lånord, som latgalarna redan hade konsonanterna dz, č, s. 14. Intressanta dialektismer i dialekten är ankstymas ”tidig”, kosuolys ”hosta”, lipynės ”stege”, maiglis ”redskap för att pressa ost”, mindiklinė ”flätad korg för att bära halm”, plaukti ”tvätta”, plautas ”sluttande”, riestūvis ”spole”, pri-tulžti ”svälla upp”, vėžėlis ”ben som sticker ut från fotleden” osv. En del av dem (t.ex. kėltava ”nötkreatur”, traša ”gödsel”) är också kända i de närliggande dialekterna Ciskodo och Apso. К. ГАРШВА, Р. ЯЦКУТЕ, Э. ВЯНСКАУСКАЙТЕ FONETIK, MORFOLOGI OCH LEKSIK I UODJAGĖNAI-DIALEKTEN UNDER TVÅSPRÅKIGHETSFÖRHÅLLANDEN Sammanfattning I den litauiska perifera dialekten i byn Uodjagėnai (Kraslavas distrikt i Lettiska SSR) finns 6 vokalfonem: iː, i, uː, u, aː, a; 4 av deras varianter är långa (ī, ū, ū, ā) — korta är: i, ы, u, ẹ, e, э, e, a. Framför vokaler av typen i övergår konsonanterna c′, dz′ i dialekten till c′, dz′, medan mer än hälften av ljuden d′ och särskilt t′ övergår till dz′, c′. Utifrån frekvens och positioner för depalatalisering urskiljs tre grupper av konsonanter: a) r, s, ś, ž, š, ž, b) l och c) b, c, ć, d, dz, g, k, m, n, p, t, v. Betoningen flyttas ofta från en cirkumflex rot till suffixen āt-, iš-, nē-, sū-. Oscillografisk talanalys visar att de kvantitativa skillnaderna mellan stavelsernas accenter i stor utsträckning framträder i ordets segment jämfört med betonade vokaler. I dialekten används illativ, supinum, vissa former av atematisk böjning, verbformanterna -ss-, -šš- (futurum), suffixen -ėlis, -ė „ėlis, -ė“, -énti „inti“, -ūiti „yti“ och många dialektord. Till skillnad från slaviska lånord omfattar lån från det lokala latgaliska talspråket inte bara substantiv utan även adjektiv, verb osv. K. GARŠVA, R. JACKUTĖ, E. VENSKAUSKAITĖ FONETIK, MORFOLOGI OCH ORDFÖRRÅD I DEN LITAUISKA DIALEKTEN I UODEGĖNAI I EN TVÅSPRÅKIG MILJÖ Sammanfattning Dialekten i Uodegėnai (lettiska Vodigēni) talas i Krāslava-distriktet i Lettiska SSR, 60 kilometer från det litauiska språkets huvudsakliga utbredningsområde. Dialekten har 6 vokalfonem (iː, i, uː, u, aː, a). Tre grupper av konsonanter, nämligen (a) r, s, ś, ž, (b) l och (c) b, c, ć, d, dz, g, k, m, n, p, t, v, kan bli hårda. Jämfört med betonade vokaler är de kvantitativa skillnaderna mellan minimala par med akut och cirkumflex stavelseaccent mer märkbara i ett ord. I artikeln beskrivs illativ, supinum, former av atematisk böjning, futurumformanterna -ss-, -šš- hos verbet, suffixen -ėlis, -ė „ėlis, -ė“, -énti „inti“, -ūiti „yti“ samt många dialektord. 105 LITERATŪRA Brězgo B. Latgolas inventari un generalmēreišonas zem’u aproksti 1695.—1784. Daugavpils, 1943. Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1961. T. 3. Edzelins J. Darbų izlase. Rīga, 1981. T. 4. D. 1. Garšva K. Lietuvių kalbos tarmės ir jų kontaktai Latvijoje (1. Lietuvių kalbos tarmių Latvijoje istorija) // Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A. serija. 1984 a. T. 2(87). P. 83—91. Garšva K. Šiaurės vakarų panevėžiškių akutinių ir cirkumfleksinių garsų trukmė ir intensyvumo viršūnė // Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A serija. 1984 b. T. 2 (87). P. 74—82. Garšva K. Latvijos lietuvių tarmių sintaksės ypatybės ir tekstai // Lietuvių kalbotyros klausimai (Lietuvių kalbos sintaksės tyrinėjimai). 1986. T. 25. P. 218—241. Grinaveckienė E. Kai kurios Apso tarmės būdingesnės ypatybės // Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A serija. 1960. T. 2(9). P. 173—191. Jackutė R. Uodegėnų šnektos leksika: VU dipl. darb. V., 1985. Lietuvių kalbos atlasas. Fonetika. V., 1982. T. 2. Lietuvių kalbos tarmės. Chrestomatija. V., 1970. Manteuffel G. Krasław // Słownik geograficzny Królestwa Polskiego i innych krajów słowiańskich. Warszawa, 1983. T. 4. S. 619. Tamulytė I. Uodegėnų šnekta ir jos kontaktai: VU dipl. darb. // K., 1987. Venskauskaitė E. Uodegėnų šnektos fonetika ir morfologija: VU dipl. darb. // V., 1986. Zeps V. J. The Placenames of Latgola (Wisconsin Baltic Studies, 1). Madison; Wisconsin, 1984. Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos dialektologija. V., 1978.