Lietuvių kalbos pirminiai veiksmažodžiai tranzityvumo atžvilgiu (bendraties homoformos)

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVIII (1989) KALBŲ RYŠIAI IR SĄVEIKOS STASĖ KRINICKAITĖ LITAUISKA SPRÅKETS PRIMÄRA VERB MED AVSEENDE PÅ TRANSITIVITET (INFINITIVENS HOMOFORMER) Vid undersökningar av samspelet mellan många språk har man konstaterat att ett av dess karakteristiska drag är interferens i rektionen, särskilt prepositionsrektionen (Гавранек 1972, 103; Ыым 1982, 30—31; Михальченко 1984, 185; Кононенко 1985, 26; Пути повышения культуры русской речи на Украине, 1986, 105—120; Панькин 1987, 13; Исаченко-Лисовая 1987, 118). Här avses också de inte ovanliga variationerna i verbens rektion, som uppstår till följd av påverkan från andra språk när vissa rek­tionsmönster efterbildas eller när användningsfrekvensen för dem ökar. Rek­tionsvarianter kan uppenbarligen uppstå i språket också av sig själva, och det är svårt att skilja dem från företeelser med interferensursprung. Man antar till exempel att den sedan länge märkbara tyska tendensen att transitivisera intransitiva verb i Förbundsrepubliken Tyskland fick sin nuvarande tydliga form under påverkan av den amerikanska engelska språkvarianten (Бок, Гарниш, Лангнер, Штарке 1979, 277). För att kunna förutse åtminstone de flesta möjliga interferensfallen (alla är förmodligen omöjliga att förutse) bör man, som den nutida språkpraktiken visar, komma ihåg inte bara det litauiska verbets valens utan också särdragen hos dess morfologiska system och dess huvudsakliga produktiva grupper. I litauiskan, liksom i andra språk av syntetisk typ, måste man vid sidan av semantisk valens också tala om formell valens, som är en karakteristisk språkegenskap och som antingen sammanfaller med den semantiska valensen eller står i strid med den (Кацнельсон 1987, 21—22). Samspelet och motsättningarna mellan semantiska och formella drag är följder av olika faktorer i språkets historia och samtidigt början på ytterligare förändringar. Om man betraktar meningen – yttrandet som den grundläggande kommunikationsenheten, kan man, som den semiologiska grammatiken hävdar, se meningen endast som något semantiskt sammanhängande och enhetligt. Om denna semantiska enhet delas upp i delar, det vill säga i ord, bör man när man beskriver varje ord inte glömma att det återspeglar denna enhet. Med andra ord måste man i varje ord se det som semantiskt förbinder det med ett annat ord som ansluter sig till det, och som kallas semantisk samordning. (Степанов 1981, 250). Ur detta perspektiv finns det ingen på förhand given semantisk gemenskap mellan ord; semantisk gemenskap är i grunden något som endast kännetecknar yttrandet. Om man talar om ett ords benägenhet att förenas med vissa ord, är det endast därför att denna benägenhet abstraheras ur ordets användning i yttranden och generaliseras som ett slags egenskap hos ordet. 167 Semantisk samordning (semantisk förenlighet) kommer till uttryck i varje yttrande som består av mer än ett ord. Den samordnande innehållsdelen i yttrandet kallas en kontinuerlig semantisk komponent (длинный семантический компонент). Man kan säga antingen att denna kontinuerliga komponent består av ordens gemensamma semantiska drag (syntetiskt synsätt), eller att den abstraheras ur meningens enhet (analytiskt synsätt) (Ibid., 257–258). Den kontinuerliga semantiska komponenten sträcker sig genom hela yttrandet och kommer till uttryck på olika sätt i dess olika delar. I en riktning förstärks den – antingen från ett tidigare ord till ett senare eller från ett senare till ett tidigare, beroende på vilket av dem som dominerar i yttrandet. I den motsatta riktningen försvagas den däremot och upphör om den senare delen av yttrandet står i kontrast till den första (Ibid., 261). Verbet samordnas vanligtvis med nominalord som betecknar subjekt eller objekt. Denna samordning varierar mellan olika språk och tidsperioder. För den protobaltiska och protoslaviska epoken rekonstrueras två typer av syntagmer, eller enledade meningar, som illustrerar den tidigare semantiska samordningen mellan nominalord och verb. Den ena typen bestod av nominalord som betecknade levande varelser, i förening med verb i motsvarande ”levande” diates (genus). Dessa förbindelser hölls samman av den kontinuerliga semantiska komponenten ”livlighet” (”одушевленность”). Den andra typen av förbindelser bestod av nominalord som betecknade livlösa ting tillsammans med verb i motsvarande ”livlösa” diates. Den kontinuerliga semantiska komponenten i denna typ var ”livlöshet” (”неодушевленность”). Senare upplöstes denna samordning. I de slaviska språken koncentrerades den semantiska komponenten ”livlighet–livlöshet” till nominalorden och blev oviktig för verben. Därför kännetecknas de slaviska språken av en lexikal-semantisk indelning av substantiven i två grupper utifrån draget ”livlighet–livlöshet” (”одушевленные – неодушевленные”). Däremot skiljer man inte mellan motsvarande diateser hos verben. I de baltiska språken utvecklades allt annorlunda. Här var den semantiska komponenten ”livlighet–livlöshet” knuten till verbet, vilket ledde till en motsättning mellan verb i ”levande eller aktiva” diateser och verb i ”livlösa” diateser (jfr daūžti (om levande varelser) | dūžti (om livlösa ting), samt laužti | lūžti). Ur denna motsättning utvecklades så småningom verbens transitiva (kausativa, eller orsaks-) och intransitiva diateser. Substantiv som betecknar levande varelser respektive livlösa ting skiljer sig inte åt genom några formella drag i de baltiska språken. I de slaviska språken, när verb inte längre behövde uttrycka motsättningen mellan livlighet och livlöshet, specialiserades verbens andra preteritum med stamslut på -ā och -ē som markörer för verb som skiljs åt enligt aspektkategorin. Av denna anledning representerar de primära verbparen i de baltiska och slaviska språken samma handling ur olika perspektiv. I de baltiska språken visas handlingen med avseende på subjektet | objektet (transitivitet | intransitivitet), med en viss aspektbetydelse, exempelvis litauiska beriu žirnių | žirniai byra med en aspektuell, inkoativ nyans (jfr barstyti med en aspektuell nyans av pågående eller upprepad handling; även merkti, men mirkyti). I de slaviska språken representeras handlingen med avseende på om en handlingsgräns finns eller inte (avgränsad eller oavgränsad varaktighet), med en och samma transitiva eller intransitiva betydelse, till exempel fornkyrkoslaviska соуму сопе | -сыпати, -сыпна ”hälla, strö” (Ibid., 322–323). 168 Genom åtskillnaden mellan transitiva och intransitiva diateser förklaras också de semantiska och avledningsmässiga motsättningarna mellan primära1verb (Степанов 1975; Грамматика литовского языка 1985; Paulauskienė 1979; Криницкайте 1980). I J. Stepanovs sammanfattande klassificering urskiljs två huvudklasser av litauiska verb – intransitiva och transitiva. Dessa klasser skiljer sig från varandra genom fyra kännetecken. Den första klassen kännetecknas av: 1) rötter av typerna TAT-, TET-, TIT-, TIR- med korta vokaler (T betecknar en klusil, R en sonant och A, E, I vokaler av respektive typ); i presens får dessa rötter ett infix -n- eller formanten -st-, eller båda samtidigt; 2) presensändelsen -a; 3) preteritumändelsen -o; 4) effektiv intransitiv betydelse (verbet kan inte ha objekt), t.ex.: à˙nka, à˙ko, à˙kti; geñda, geñdo, geñsti. Den andra klassens karakteristiska drag är: 1) rötter av typen TER(T) med diftonger eller långa vokaler; 2) presensändelsen -ia; 3) preteritumändelsen -ė; 4) effektiv transitiv betydelse (verbet har vanligen ett objekt som betecknar det objekt som handlingen förändrar, t.ex. ”gräva jorden”): baigia, baigė, baigti; braukia, braukė, braukti. (Степанов 1975, 169). Dessa två verbklasser, som står i motsats till varandra i fråga om form och betydelse, är de talrikaste och visar den huvudsakliga utvecklingstendensen i det litauiska verbsystemet. Alla övriga verbgrupper som bildas kännetecknas av att de skiljer sig från huvudklasserna genom ett, två eller tre av de nämnda dragen. På så sätt delas alla litauiska verb sammanlagt in i 13 klasser. Till den första huvudklassen (I, 1) skulle enligt alla fyra kännetecknen även exempelvis höra bÿra, biro, birti; liñksta, liñko, liñkti m.fl. De flesta av dem hör samman med motsvarande verb i den andra huvudklassen, vilka kännetecknas av transitivitet, t.ex.: bÿra, biro, birti | bẽria, bẽrė, bẽrti; liñksta, liñko, liñkti | leñkia, leñkė, leñkti m.fl. Den andra klassen (I, 2) skiljer sig från den första genom ett kännetecken – verb i denna klass har en lång rotvokal i alla former, t.ex.: grįžta, grįžo, grįžti; nyksta, nyko, nykti. Det finns färre verb i denna klass som korrelerar med andra med avseende på transitivitet, och de kan vanligen endast förbindas med avledda verb, t.ex.: nyksta, nyko, nykti – naikina, naikino, naikinti; sprógsta, sprógo, sprógti – sprogdina, sprogdino, sprogdinti. Den tredje klassen (I, 3) består av endast två verb med en avvikande preteritumändelse – -ė i stället för -o: miršta, mirė, mirti; gimsta, gimė, gimti. Till den fjärde klassen (I, 4) räknas verb med infixet -n- i presensformerna. Dessutom har de oregelbunden semantik: de betecknar inte en övergång till ett tillstånd, utan rörelse eller handlingar riktade mot handlingens resultat, t.ex.: kañka, kãko, kãkti; rañda, rãdo, rãsti. En sådan grammatisk betydelse, där verbet betecknar en handling riktad mot handlingens resultat och inte mot ett verkligt objekt som förändras, kallas ineffektiv transitiv. Den femte klassen (I, 5) består av verb utan infixet -n-, men med samma ineffektiva transitiva semantik, t.ex.: brūka, brūko, brūkti; lipa, lipo, lipti. Den sjätte klassen (I, 6) skiljer sig från denna genom ett kännetecken – preteritumändelsen -ė – och från huvudklassen även genom ett annat, semantiskt kännetecken, t.ex.: dẽga, dẽgė, dẽgti; kẽpa, kẽpė, kẽpti. 1 Pirminiais, kaip ir „Lietuvių kalbos gramatikoje“ (V., 1971. T. 2.) vadinami tie veiksmažodžiai, kurie dabartinės kalbos požiūriu laikomi neišvestiniais, nes neturi priesagų nei priešdėlių, iš kurių visos trys pagrindinės formos yra dviskiemenės. 169 Med avseende på den andra huvudklassen urskiljs också sex klasser. Den första (II, 1) omfattar, utöver de redan nämnda, de flesta verb med effektiv transitivitet som förekommer vid sidan av intransitiva verb, t.ex.: keičia, keitė, keisti (jfr kinta, kito, kisti), merkią, merkė, merkti (jfr miršta, mirko, mirkti). Den andra klassen (II, 2) kännetecknas av ett enda särskiljande drag — i presensroten finns diftonger med vokaler av e-typ, medan preteritum har långa vokaler, t.ex.: bėria, bėrė, bėrti; karia, korė, karti. Den tredje klassen (II, 3) består av verb som också endast skiljer sig från huvudklassen genom rotens struktur. Förhållandet mellan presens-, preteritum- och infinitivroten är här detsamma som i den andra klassen, men den gemensamma rotformen är här TIR (inte TER), det vill säga med vokaler av i-typ. Exempel: giria, gyrė, girti; iria, yrė, irti; duria, dūrė, durti; kulia, kūlė, kult. Den fjärde klassen (II, 4) består av verb med två särskiljande drag: presensändelsen -a (inte -ia) och en annan rotstruktur. Infinitivrotens förhållande till preteritum- och presensrötterna är detsamma som i den tredje klassen, t.ex.: gina, gynė, ginti; mina, mynė, minti; pina, pynė, pinti. Den femte klassen (II, 5) kännetecknas av att den långa rotvokalen inte har generaliserats till hela paradigmet (som i huvudklassen), utan endast förekommer i preteritum- och infinitivrötterna. Exempel: drėbia, drėbė, drėbti; drėskia, drėškė, drėksti; gręžia, gręšė, gręžti. Den sjätte klassen (II, 6) består av två verbgrupper: a) sėja, sėjo, sėti; spėja, spėjo, spėti; joja, jojo, joti; b) bliauna, bliovė, bliūti; džiaunga, džiovė, džiūti; griauna, griovė, griūti. Bildningen av presens- och preteritumstammarna hos verben i dessa grupper varierar i dialekterna (bliauna < bliaują). Deras karakteristiska betydelse är ineffektiv transitivitet. Slutligen återstår en klass som endast kan urskiljas i förhållande till båda huvudklasserna (I, 7 — II, 7), eftersom presensroten har en historiskt sett starkgradig vokal, medan preteritumroten har en svaggradig vokal, t.ex.: kemša, kimšo, kimšti; kerpa, kirpo, kirpti; keršta, kirto, kirsti. Semantiskt är dessa verb inte heller enhetliga — några är effektivt transitiva, andra effektivt intransitiva (Samma ställe, s. 169—179). De regelbundenheter i verbens betydelse och form som återspeglas i denna klassificering visar att de två omtalade verbklasserna, med olika rotstruktur och olika ändelser och därmed också olikartad semantik, endast omfattar en del av verben (omkring 42 par). Endast en del intransitiva verb har transitiva motsvarigheter som överensstämmer med dem enligt alla fyra nämnda kännetecken. De övriga kan endast jämföras med avledda verb eller verb med en helt annan rot, det vill säga andra lexem. Den tidigare starka motsättningen mellan intransitivitet och transitivitet i de baltiska språken har försvagats, och i vissa lettiska dialekter kan den betraktas som helt upplöst (Kazlauskas 1968, 355). Med särskild hänsyn till den sistnämnda mellanliggande klassen av litauiska verb beskrivs transitiviteten hos litauiska verb i tre fall: 1) rotförhållandet TeRT — | TiRT kan förekomma inom samma verbs paradigm (som hos verben i den sistnämnda klassen), t.ex.: perka, pirko, pirkti; perša, piršo, piršti; 2) det är karakteristiskt för två separata korrelerande verb, t.ex.: sv(e)rti | svĭrti, ž(e)rti | žirti; 3) verben kan förbindas semantiskt, men de har inget formellt samband alls och är helt olika lexem. Det sista fallet illustreras i själva verket även av verb vars relation inte är regelbunden eller 170 former, eller med avseende på betydelse. Till exempel har både gėlti och gilti i dagens språk samma betydelse, ”att låta gadden tränga in, sticka”, fastän den regelmässigt borde vara karakteristisk endast för det första. Dessutom har det första även andra betydelser, till exempel ”att göra mycket ont”, ”att vara mycket kall”, vilka snarare skulle passa det andra, men inte alls är karakteristiska för det senare. Om man jämför de verb som regelmässigt står i relation till varandra vad gäller form, nėria, nėrė, nérti (ned i vattnet) och nyra (dyker), niro, nirti, kunde man vänta sig att det första skulle vara transitivt. Så är emellertid inte fallet. Det är ett verb med rörelsebetydelse, som inte kräver något objekt i ackusativ. Vissa av de verb som står i regelbunden relation till varandra förekommer endast i olika litauiska dialekter (det ena i en, det andra i en annan) eller också i olika baltiska språk, till exempel litauiska svilti och lettiska svel’u svelt (Степанов. Указ. соч. 180—183). Ytterligare en oregelbundenhet hos verben är att de, som framgår av klassificeringen, trots att de skiljer sig åt genom rotvokalerna och ändelserna i presens och preteritum, alla har samma infinitivändelse -ti. Infinitiverna hos vissa verb med likartad fonetisk struktur sammanfaller helt och blir homoformer, det vill säga former av helt olika ord med identisk fonetisk struktur (Jakaitienė 1980, 43), jfr lipti (limpa, lipo) (I, 4) || lipti (lipa, lipo (I, 5). För övrigt sammanfaller även preteritumformerna hos dessa verb, liksom hos några andra. Till en början kan det verka som om sådana sammanfallande former (jfr även futurumformerna virs (vėrda, virė) (I, 6) || virs | virsta, virto (I, 1)) inte skulle stämma överens med språkets ändamålsenliga karaktär. Ändå finns sådana former i språket, och man kan säga att sammanfallet vanligen inte ens märks. Detta förklaras antagligen delvis av att talarna, på semantisk grund, associerar alla former av varje ord med en enda separat helhet. Betydelserna, enligt V. Vinogradov, bildar i språket paradigmer (serier) som är förbundna genom inre samband och förenas av ett gemensamt element eller kännetecken; de står framför allt i relation till varandra inom dessa paradigmer. Dessa serier ingår i sin tur på samma grund i paradigmer av högre ordning, och så vidare. Paradigmerna står inte bara i relation till varandra, utan är också förbundna med varandra och beroende av varandra. Så kommer språkets systemkaraktär till uttryck. Därför är olika slags homonymi möjliga i detta system: två betydelser som tillhör olika, ibland mycket avlägsna paradigmer, uttrycks med former av samma gestalt (Виноградов 1975, 297—298). Detta kan också illustreras av de fyra par primärverb som återfinns i ”Dabartinės lietuvių kalbos žodyne” (V., 1972; hädanefter — DLKŽ) och har homofona preteritum- och infinitivformer: 1. Dūja, dūjo, dūiti (I, 1) 1. dra sig fram genom rök, dimma. 2. förlora fattningen, bli tokig. 2. Dūja, dūjo, dūiti (II, 6) springa fort, rusa: Dūiti namo. 1. Kērpa, kirpo, kirpti (I, 7—II, 7) 1. klippa med sax: Klippa hår, skägg, naglar. Fårsax. 2. klippa tyg med sax, förbereda för sömnad: Klippa skjortor. 3. bildligt: fräta, nypa, göra ont: Ölet fräter på tungan. Kylan biter i öronen. 4. vardagligt: gå raskt: Så raskt han går över fältet. 2. Kirpsta, kirpo, kirpti (I, 1) se gižti. Lipa, lipo, lipti (I, 5). 1. gå, ta sig uppåt eller nedåt; klättra: Klättra upp på berget. Klättra allt högre upp på berget. Klättra upp i ett träd. Stiga av tåget. Klättra ner från taket. Kliva över tröskeln, över staketet. Inte kunna stiga upp ur sängen (på grund av sjukdom). På en lutande vide klättrar alla getter (fik.). 2. bildligt: svälla upp och rinna över kanten: Degen jäser och svämmar över tråget. 2. Lim- 171 pa, lipo, lipti (I, 4) 1. fastna, klibba: Det där limmet fäster bra. Snön fastnar på fötterna. 2. vara attraktiv, väcka intresse: Pojkarna dras till henne. 3. vara smittsam: Smittsam sjukdom. Fläcktyfus smittar. 1. Žūva (žūsta), žuvo, žūti (I, 1) 1. gå under, dö: Han stupade vid fronten, i strid. Han dog för fiendens hand. 2. försvinna, gå förlorad: Alla dyrbarheter försvann. Var har du varit? Det sista hoppet gick förlorat. Ädla gärningar går inte under. 3. slita, plågas: Kvinnan sliter dagarna i ända med barnen. 2. Žūsta, žuvo, žūti (I, 4) öst. fiska: Vi fiskade i sjön med nät. Männen gav sig ut för att fiska. Som synes kan de två sista verben betraktas som nästan fullständiga homonymer, eftersom även deras presensformer skulle sammanfalla om varianterna inte skilde sig åt i frekvens. Man anser att språket undviker lexikala homonymer, det vill säga ord vars alla former sammanfaller (Степанов 1975, 27). Detta framgår också av de redan anförda exemplen: verb med sammanfallande former har olika lexikala betydelser och skiljer sig därför åt med åtminstone ett ljud eller åtminstone genom betoningstypen. I DLKŽ återfinns två presens- och infinitivformer med olika betoningstyp (homografer): 1. Bręsta, brendo, bręsti (I, 1) 1. bli färdig att användas; mogna (om frukter): Spannmålen, nötterna mognar. || bildligt: Planen mognar (blir tydlig); 2. utvecklas till mogen ålder, bli starkare: Han har vuxit, men inte mognat. || bildligt: Mognar intellektuellt. 2. Brėsta, brėto, brėsti (I, 1) ruttna, murkna: Timmerstockar murknar ute på fältet. Man kan naturligtvis tala om homonymi mellan verbformerna endast när det gäller läsning av texter utan markerad betoning. I dessa två verbs paradigmer finns, utöver skillnaden i betoningstyp, även olika ändelser i preteritumstammen (-d-, -t-). Tack vare båda dessa kännetecken skiljs verben åt som ord med olika lexikala betydelser. Som framgått grundas den grammatiska klassificeringen på de fyra tidigare nämnda, mer generella kännetecknen, vilka är knutna till grammatisk semantik som omfattar vissa grupper av lexikala betydelser. Därför hänförs bręsti och brėsti i denna klassificering till samma klass. För en betydande del av verben (23 par) sammanfaller endast infinitiverna. Bland dem finns, liksom i exemplen ovan, både verb som tillhör samma klass i klassificeringen och sådana som hänförs till olika klasser. Mest intressant är att majoriteten (18 par) utgörs av verb där det ena hör till den huvudsakliga transitiva klassen (med ändelserna -ia, -ė), medan det andra hör till den huvudsakliga intransitiva klassen (med ändelserna -a, -o). Bland de verb som tillhör samma klass (I, 1) och har ändelserna -a, -o har två par homofona infinitiver: 1. Genėda, gėdo, gėsti (I, 1) 1. bli olämplig, förlora sina goda egenskaper: Maskinen började gå sönder (krångla). Tänderna genėda (blir håliga). Osaltat kött genėda snabbt (ruttnar). 2. bildligt: bli uppsvälld, förfalla: En människa förfaller när hon inte gör någonting. 3. vara sjuk i rabies, bli rasande: Hunden är rabiessjuk. 2. Gęsta, gęso, gęsti (I, 1) 1. slockna (om eld eller ljus); falna: Elden, ljuset, glöden slocknar. Kvällsglöden falnar. 2. bildligt: försvagas, försvinna: Hälsan håller redan på att svikta. Smärta som inte avtar. Det sista hoppet slocknar. 1. Kinta, kito, kisti (I, 1) 1. förändras, skifta: I naturen förändras allt ständigt. Vädret förändras. Människors medvetande förändras. 2. Ki̇nda, ki̇do, ki̇sti börja bli slitet, förfalla, gå sönder: Skjortan ki̇nda. 172 Ytterligare två verbpar har homofona infinitivformer vid sidan av identiska ändelser i presens och preteritum, -ia, -ė. Exempel: Jaučia, jautė, jausti (II, 1) 1. erfara, känna inre upplevelser, känslor: Jausti malonumą, skausmą, simpatiją. || refl. Jaučiuosi pailsėjęs. 2. kunna erfara, känna yttre intryck: Jausti šaltį, kvapą, skonį. 3. ana, förmoda: Jausti pavojų. Jaučiu jį turint pinigų. || refl. Nesijaučiu kaltas. 2. Jaušia, jaušė, jaušti (II, 1) östlit. ställa till oreda, röra till, kasta omkring: Jausti spintas, skrynias. 1. Siaudžia, siaudė, siausti (II, 1) 1. täcka över eller avtäcka genom att svepa in: Siaudžia pečius skara. Siaudžia skarą ant pečių (nuo pečių). || refl.: Siaūškis kailinidis. 2. omringa: Kariuomenė priešą siaudžia. 3. kasta säd i vinden så att agnar eller sämre korn skiljs ut: Siausti rugius. Atnešk siaudžiamą geldą. 4. springa omkring, busa, stoja sig: Vaikai siaudžia. 5. rasa, härja: Siaudžia baisi audra. Siaudžia vėjas, pūga. 6. härska okontrollerat, bete sig godtyckligt, få övertaget: Plėšikai siaudžia. Ligos, epidemijos siaudžia. 7. kasta, slunga: Popierius siaudžia į krosnį. 8. bilda huvuden (om kål): Kopūstai pradėjo siausti. 9. bildl. göra något med fart (gå, slå, dricka): Siausk, vyru, namo! Kad siautė diržų (kirto)! Po truputį ir jis siaudžia (geria). 2. Siaudžia, siaudė, siausti (II, 1) 1. prassla, susa behagligt: Kur tik klausai, vis linksma: šlama, siaudžia, ūžia. Vėjelis pūtė, pušelės siaudė. 2. klinga (oftast behagligt): Ramiai siaudė žmonių giesmelės. Siaudžia trake bitinėlis (d.). Paukščiai karklyne siaudžia. Två verb har homografiska infinitivformer vid sidan av identiska ändelser (-a, -ė) och skiljer sig i synnerhet genom förhållandet mellan rotvokalerna i paradigmet; de hör till olika klasser, jfr 1. Mina, mynė, minti (II, 4) 1. trycka med fötterna, trampa: Minti pievą. Minti purvyną (klampoti). Vaikščioja kasdien mintais takais. Molį, durpes minti (minkyti). Vežimą, šiaudus stirtoje minti. || refl. Bulvės minasi po kojomis. 2. sätta ner foten, stiga, stödja sig på fötterna: Mink ant šio akmens. Minti į purvyną. 3. skilja fibrerna från skävorna: Linus minti || refl.: Ar gerai minasi linai? 4. bearbeta, mjuka upp: Kailius, odą minti. 5. trampa på en trampbräda: Minti ratelį (verpti). Minti dumples. Koja minima mašina. 6. gå, promenera: Jis tankiai mina. Mina vietoje. 2. Mėna, minė, mini (I, 7–II, 7) 1. ha i åtanke, inte glömma: Menu savo vaikystę. Nemenu, kada tai buvo. 2. återkalla i medvetandet, påminna: Vaikystė mėna kiekvieną kertę. 3. gissa: Mįslę minti. Menu, kad rytoj bus giedra. 4. ge (ett namn): Kas tau minė vardelį? I andra fall har verb med olika ändelser sammanfallande infinitivformer. I två sådana verbpar har det ena verbet ändelserna -a, -ė och det andra -da, -o. Exempel: 1. Rāka, rākė, rākti (I, 6) 1. sticka, pilla: Skylę rākti: Rākė, rākė ir prarākė skaudulį. 2. bildl. göra något klumpigt och tafatt, pilla: Pirštinė rākti. 3. östlit. gräva, rycka upp: Burokus rāk­ti. 4. bildl., vard. skada, lura; vinna alla pengar i kortspel: Žiūrėk, jis tave rāka. 2. Rāka, rāko, rākti (I, 1) (I, 1) hål bli större, skrynkla sig, bli blind: Ežeras baigia rāk­ti. 1. Sėka, sėkė, sėkti (I, 6) 1. gå, färdas efter: Prašom sekti paskui mane (man iš paskos). Sekti kieno pėdomis. Šuo seka žmogų. Paskui arklą sekti (arti). 2. följa ett rörligt föremål med blicken: Sėka akimis plaukiojančių žuvų šešėlius. Sekti lėktuvo skridimą. 3. övervaka (oftast i hemlighet) någons verksamhet för att avslöja den: Sekti prieš judėjimą. Sekti priešą agentą. Budrios akys jį seka. 4. sätta sig in i något, intressera sig för: Sekti paskutines mokslo naujienas. 5. hålla sig till (den rätta vägen): Geras arklys ir naktį kelią seka. 6. göra som någon annan, upprepa, likna: Jis 173 sėka savo mokytoju. Mergaitė senelės žodžius sėkė (kartojo). Sėk mano patarimu. 7. berätta: Pasaką sekti. 8. brås på: Sūnus tėvų sėkės. 2. Sėnka, sėko, sėkti (I, 1) 1. minska, sjunka (om vatten): Upė jau senka || bildl. Råvarutillgångarna senka kraftigt. 2. bildl. försvinna, avta: Sveikata senka. Infinitivformerna hos andra verb (15 par) sammanfaller i sådana fall där det ena verbet tillhör den primära transitiva klassen och har ändelserna -ia, -ė, medan det andra tillhör den intransitiva och har ändelserna -a, -o. Exempel (för korthetens skull anges infinitiven först i de följande exemplen, liksom i ordböckerna): 1. Barškšti, -škia, -škė (II, 1) 1. skramla: Lietus jau barškia. 2. färdas med skrammel: Plentu barškia vežimas. 2. Barškšti, -ta, barško (I, 1) östlit. Ärter skramlar redan. 1. Būbti, -ia, -ė (II, 1) 1. brumma, surra: Lėktuvas burbia. Ratelis verpian t burbia. 2. tala otydligt, mumla. 3. smutsa ner (om flugor): Musės langus burbia. 2. Būbti, -sta, -o (II, 1) östlit. svälla, bli uppsvälld: Votis burbsta. Nušalusi nosis burbsta. 1. Kaisti, -čia, -tė (II, 1) 1. sätta ett kärl på elden för att värma eller koka det som är i: Kaisti puodą, katilą, vandenį. Kaišk vak arienę. 2. vard. gå, åka, springa fort: Kad kaičia, tai kaičia vyras! 2. Kaisti, -sta, -to (I, 1) 1. bli varm, värmas upp (av eld, friktion): Krosnis jau kaista, tuoj bus karšta. 2. jäsa, ruttna: Kaista šienas, miltai, grūdai (drėgni). 3. svettas: Jis greit kaista. Arklys kaista. 4. rodna, brinna av skam eller annan upprördhet: Mėluojant ausys kaista. 1. Kaũšti, -ta, -o (I, 1) bli berusad av alkohol, bli omtöcknad: Įgėrusių galvos kaušo. 2. Kaũšti, -ia, -ė (II, 1) 1. dricka eller äta glupskt: Pieną kaušti. Vaikas košę kaušia. 2. dricka alkoholhaltiga drycker: Jie alų kaušia. 3. Kaũšti, -ia, -ė (I, 1) urholka, gräva: Akmenyje duobę kaušti. 1. Niũkti, -ia, -ė (II, 1) 1. stöna, mucka: Girdžiu, kad kažkas niūkia už durų. Nebylis tik niūkia ir daugiau nieko. Ligonis vos benū́kia. 2. dåna dovt, brusa: Niūkė rudens miškas. Niūkia vėjas. 3. dial. östlit. tala: Seniai visą vakarą niūkė. 4. vard. uppmana någon att göra något: Tingini vis reikia niūkti. 5. vard. skälla ut, bannas: Jis niūkia ir niūkia savo vaikus. 6. vard. bära tungt, släpa eller arbeta med något: Niūk ir niūk tą vandenį. 2. Niũkti, -sta, -o (I, 2) bli molntäckt, mulna: Dangus pradėjo niūkti. 1. Nók ti, -sta, -o (I, 1) 1. mogna: Uogos, vaisiai, javai noksta. Sūriai noksta. 2. försvagas, avta: Motina tebenoko ligos patale. 3. vissna: Noko rūta, noko mėta, noko lelijėlė (d.). 4. dial. hungra, svälta. 2. Nók ti, -ia, -ė (II, 1) dial. följa efter, jaga: Tu aną turi vis nokti. 1. Parp­ti -ia, -ė (II, 1) frambringa ett upprepat, ojämnt, monotont ljud; brumma, puttra: Motociklas parpia. Senis traukia iš parpiančios pypkės dūmus. Griežlė parpia. 2. fnysa, frusta: Arkliai parpia. Jis tik parpia pro nosį. 3. väsa, rossla: Gerklė parpia. Balsas parpia. 4. snarka, sova. 2. Parp­ti, -sta, -o (I, 1) vard. svälla upp: Ridikai pradėjo parpti. 1. Pėpti, -ia, -ė (II, 1) skrika tunt: Žąsiukai piepia. Ji tik piepia, o ne dainuoja. 2. Piẽpti, -sta, -o (I, 1) vard. minska, försvagas, bli eländig. Pūrpti, -ia, -ė (II, 1) 1. sova snarkande; snarka: Purpia kaip katinas. Ar nebus gana purpti, kelkis! 2. surra, surra: Mot oras, motociklas purpia. 3. spinna (om katt). 4. vard. sörpla högljutt: Gražiai valgyk sriubą, nepū́rpk. 5. flyga genom att slå med vingarna: Putpelės pū́pdam os pakilo iš po kojų. 2. Pūrpti, -sta, -o (I, 1) se pursti. 1. Raũsti, -ia, -ė (II, 1) gräva, böka, vända upp: Duobę, žemę rausti. Šernas pievą rausia. || refl. Vėžys rausiasi po dumblą. 2. Raũsti, -sta, -do (I, 1) 1. bli röd: Pomidorai jau rausta. Rytai rausta. 2. bli röd av köld, skam eller 174 rodna sig röd: Han rodnar och [gör] pölen röd. Kinderna rodnar. Han rodnade av skam. 1. Skaudžia, skaudė, skausti (II, 1) se skriausti: Alla gör mig illa. 2. Skausta, skaudo, skausti (I, 1) börja göra ont: Huvudet gör ont. Av öl gör huvudet ont (folkl.). 1. Skilti, skyla, -o (I, 1) 1. spricka: En torr vedklabb spricker lätt. Eken spricker inte. 2. bli narig, spricka: Läpparna spricker av vinden. 3. kläckas, komma ut ur ägget: Gässlingarna kläcks redan. 4. skiljas åt, splittras: Organisationen splittrades i grupper. 5. falla sönder i delar, sönderfalla: Atomerna i vissa ämnen sönderfaller spontant. 2. Skilti, skýla, skýlė (II, 3) 1. slå eld med eldstål: Man brukade slå eld med eldstål. 2. hugga, klyva: Slå till honom över örat. 3. vard. springa, rida eller fara snabbt: Där skenar haren över fältet. 1. Skuisti, -sta, -to (I, 1) dial. rasa, busa. 2. Skuisti, -čia, -tė (II, 1) dial. se kuisti 2. 1. Sūnkti, -ia, -ė (II, 1) sila vätska; pressa så att saften rinner ut: Potatisen är redan kokt, den måste silas. Sila honung, vax. 2. Sūnkti, -sta, -o (I, 1) bli tung: Huvudet börjar kännas tungt, jag vill sova. 1. Tinti, -a, týne (II, 4) 1. knacka en lie: Männen knackar liarna. 2. vard. slå, banka: Han började slå henne med en käpp över sidorna. Du ska få stryk. 2. Tinti, -sta, -o (I, 1) svälla onormalt, bli ödematös (om vävnader): Handen svullnar. Man svullnar av hunger. Av dessa exempel kan man dra slutsatsen att infinitivformer som sammanfaller hos transitiva och intransitiva verb av olika konjugationsklasser tolereras i språket. Detta beror uppenbarligen på att talarna uppfattar ett samband mellan paradigmformerna och att infinitiverna hänförs till olika paradigm. Därtill har presens- och preteritumformerna sedan länge betraktats som verbparadigmets grundformer inom språkvetenskapen, inte infinitiven; jfr de fyra paren: kaisti (kaǐčia, kaǐtė) || kaisti (kaista, kaito); kaušti (kaušia, kaušė) || kaušti (kaušta, kaušo); skaūsti (skaudžia, skaudė) || skaūsti (skaūsta, skaūdo); skilti (skilia, skylė) || skilti (skyla, skilo). När man ser att homofona former på detta sätt upprätthålls och paradigmen konsekvent hålls åtskilda, är det svårt att ens föreställa sig att de skulle kunna förändras på något sätt. Den redovisade klassificeringen av verben visade emellertid redan att de tidigare paradigmen har blivit avsevärt oregelbundna och sönderfallit. Visar inte dessa paradigm och deras inbördes förhållande en tendens att fortsätta förändras? En förutsättning för förändring är att paradigm i språket inte bara skiljs från varandra, utan också i viss mån kopplas samman och är beroende av varandra. De kopplas samman både genom formmässig och betydelsemässig likhet. Ordens ljudlikhet och fonetiska likhet påverkar också hur de uppfattas och inverkar på deras semantiska relationer (Виноградов 1976, 298). De här besläktade verb som har samma rot är mycket lika fonetiskt. När infinitiverna sammanfaller, sammanfaller också en stor del av de former som bildas från infinitiven – det förflutna iterativum och dess aktiva particip, futurum och dess båda slags particip, supinum samt konjunktiv, imperativ, gerundium, passivt particip i preteritum, nödvändighetsparticip och adverbial particip. Följaktligen är ett ganska stort antal av dessa verbformer neutrala med avseende på formell transitivitet. Infinitiver som sammanfaller kan i detta avseende betraktas som en källa till neutralisering av denna opposition. Här diskuteras inte att infinitiven påverkar utjämningen av denna opposition även genom att vokalerna i presensformernas rot kan utjämnas efter infinitiven (Zinkevičius 1981, 90). När man endast har infinitiver som skiljer sig mer från varandra i åtanke kan man redan förvänta sig större olikheter mellan deras paradigm, även om infinitiverna endast skiljer sig åt genom accent. I DLKŽ finner man 175 fem sådana verbpar (med ändelserna -ia, -ė och -a, -o), vars infinitivformer är homografa. Men om inget av dem kan man säga att de verb som ingår i paret skulle vara transitivitetsmässigt besläktade, det vill säga ha samma rot. Exempel: 1. Dulk­ti, -ia, -ė (II, 1) regna fint: Det regnar inte riktigt här, det bara duggar, och det är allt. 2. Dulk­ti, -sta, -o (I, 1) damma: Vägen, fjädrarna dammar. 1. Juosti, -ia, -ė (II, 1) 1. binda, omge med ett band, bälte o.d.: Bind midjan med ett bälte ‖ refl. Fadern tar på sig bältet (tar av sig eller knäpper på sig det). 2. bildl. slå, piska: Piska med en piska, ett bälte, en käpp. 2. Juõšti, -sta, -do (I, 1) bli svart: Händerna blir svarta. Tänderna blir svarta av rökning. 1. Kaŕšti, -ia, -ė (II, 1) 1. karda ull med särskilda redskap (före spinning): Karda ull. 2. dra med kardor över linfrökapslar: De håller redan på att karda linet färdigt. 3. vard. göra något häftigt (gå, åka, äta osv.): De rusar över fälten. De slukar kålen. Regnet öser ner. Ge (någon) stryk (piska, slå). 2. Káršti, -ta, -o (I, 1) 1. nå slutet av livet, åldras: Han blev gammal och dog hos sin son. 2. inte längre kunna göra någonting, vara svag och ha förlorat krafterna på grund av ålderdom. 1. Kliõkti, -ia -ė (II, 1) 1. regna kraftigt, ösa ner, strömma med ett brusande ljud: Regnet vräkte ner. Bäckarna forsar. 2. hälla kraftigt: Varför häller ni ut det där vattnet? 3. koka, sjuda. 4. skrika och gräla högljutt; sjunga illa. 2. Kliõkti, -sta, -o (I, 1) dial. krympa, sjunka ihop: Den tomma magen drar ihop sig. 1. Skóbti, -sta, -o (I, 1) jäsa illa: Ölet jäser illa. 2. Skóbti, -ia, -ė (II, 1) 1. tälja, urholka: Urholka ett tråg. Tälja skedar. 2. plocka, riva av, repa: Plocka äpplen. Om dessa och de tidigare nämnda verbparen, som har homonyma infinitiver men inte är besläktade med avseende på transitivitet, kan man säga att några av dem har uppkommit genom nybildade denominala avledningar, vars infinitivformer liknar redan existerande verb; jfr rausti (rausia, rausė) ‖ rausti (rausta, raudo). Dessa avledningars sekundära karaktär kan fortfarande anas även ur nutida språkbruk, eftersom substantiv och adjektiv också används vid sidan av dem, till exempel: dulk­ti (: dulkė), juosti (: juodas), niūkti (: niūkus), rausti (: rausvas), skausti (: skaudūs), sunk­ti (: sunkūs). Det rör sig således här om en viss återspegling av produktiviteten hos infixverb och sta-stammar. Å andra sidan kan vissa verb med ändelsen -ia också uppfattas som ljudhärmande avledningar; jfr barškėti (barškia, barškė), parpti (parpia, parpė), purpti (purpia, purpė), piepti (piepia, piepė), kliokti (kliokia, kliokė). Dessa verb återspeglar i sin tur bildningsförmågan hos ia-stammen, den mest produktiva stammen (Ibid., 89). Detta skulle också visa att transitiva och intransitiva verb som nyligen bildats av nominala ord har möjlighet att likna andra redan existerande verb genom infinitiven och motsvarande andra former, och kanske rentav hamna inom deras attraktionsfält. Transitiva och intransitiva verb med besläktade rötter har betydligt större faktiska möjligheter att likna varandra. Detta gäller framför allt eftersom, som DLKŽ visar, en del av dessa verb inte konsekvent ställs i betydelsemässig motsättning. I vissa avseenden har några av dem större betydelsemässig likhet än skillnader (Urbutis 1981, 60). Dessutom kan de flesta transitiva verb som tas upp i DLKŽ också användas intransitivt. Vid sidan av de transitiva betydelserna följer enligt semantikens lagar inte 176 Få av dem har även fått intransitiva betydelser. Av detta följer slutsatsen att vissa verb som används intransitivt kan övergå till att bli intransitiva (när deras transitiva betydelser blir impopulära eller inaktuella). Med intransitiva verb kan detta, tycks det, ske mer sällan, eftersom de är svårare att använda transitivt och mer sällan får transitiva betydelser. Jfr žerti, žerti som används på två sätt (Krosnį žerti. Žarijas žerti. Saulutė spindulius žeria och Kur taip sveikas žeri? (du går, du åker)) och žirti, som endast används intransitivt (Žiežirbos žyra į šalis. Akys žyra (glittrar, bländas). En semantisk skillnad i kongruensen med subjektet kvarstår dock mellan sådana verb — žerti används med substantiv som betecknar aktiva subjekt, medan žirti används med substantiv som betecknar livlösa ting, inaktiva subjekt. Vissa transitiva verb uppvisar dock större semantisk rörlighet och kan kombineras med samma subjekt som intransitiva verb. Jfr det tidigare nämnda trebetydiga nerti, vars två betydelser helt sammanfaller med de båda betydelser som nirti har: 1.1. sjunka, gå ned i vattnet: Nerk, kur giliau. Nėrė į gilumą; Jis niro gilyn. 3.2. gå, springa, smita snabbt: Vaikai nėrė pro duris. Lėktuvas neria į debesis; Vaikas niro iš akių. Jei matysi, kad blogai — nirk. Som synes används dessa båda verb helt likadant i meningar och kombineras semantiskt med samma slags substantiv. Avsaknaden av en tydlig semantisk motsättning går helt hand i hand med den ökade utbredningen av -ia-stammen. Därför finns det inget som hindrar till exempel en talare av en östaukštaitisk dialekt från att, när han eller hon tar över det litterära språkets ord skauda, omedvetet anpassa det till -ia-stammen och ombilda det till skaudžia, åtminstone tills han eller hon förstår det litterära språkets skaudžia. ([Läkaren] frågar: kur tau skaudžia?). I språkbruket blandas dulkia ir dulksta ibland ihop, särskilt när de används med subjekt vars grad av ”levande–livlöshet” eller ”aktivitet–inaktivitet” inte är tydlig (kelias, lietus). Utan kontext är det oklart enligt vilka paradigmer man ska böja barškšti I och barškšti II, om vi inte vet vad det kommer att handla om. Slutligen blir även barškia ir baršksta i språkundervisningen paronymer, vilka hör till de vanligaste fallen av interferens (Михальченко 1984, 181—188). Homoformer visar särskilt tydligt att man i ordböcker, för att de ska vara användbara i språkundervisning eller språkinlärning, behöver ange subjekt för varje verbbetydelse och naturligtvis även objekt i den mån det är möjligt. Psykologisk forskning har fastställt att igenkänningen av visuella stimuli börjar med deras mest allmänna karakteristik, som sedan efter hand kompletteras med allt fler urskönjbara detaljer (Гофман 1986, 25). Talaren, liksom lyssnaren, subjektiverar och fokuserar just den handlande (Engelkamp, Zimmer 1983). Ju aktivare subjektet är, desto större är sannolikheten för transitivitet (Hopper, Thompson 1982, 3). Ordböcker är naturligtvis inte bara nödvändiga för automatisk textanalys när det gäller homoformer eller homonymer med subjekt och objekt (Пиотровский 1987, 73). Den talandes och lingvistens uppmärksamhet på språket bör åtminstone ligga så nära varandra att varken semantiken eller formen glöms bort. LITERATŪRA Engelkamp J., Zimmer H. D. Dynamic Aspects of Language Processing: (Focus and Presup- position). B., etc.: Springer, 1983. 12. 678 177 Hopper P. J., Thompson S. A. (eds.) Studies in Transitivity (Syntax and Semantics 15). N. Y.: Academic Press, 1982. Jakaitienė E. Lietuvių kalbos leksikologija. V., 1980. Kazlauskas J. Lietuvių kalbos istorinė gramatika. V., 1968. Lietuvių kalbos gramatika / Vyr. red. K. Ulvydas. V., 1971. T. 2. Paulauskienė A. Gramatinės lietuvių kalbos veiksmažodžio kategorijos. V., 1979. Urbutis V. Baltų etimologijos etiudai. V., 1981. Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos istorinė gramatika. V., 1981. T. 2. Бок Р., Гарниш Г., Лангнер Г., Штарке Г. К вопросу о современном немецком языке в ГДР и ФРГ // Актуальные проблемы языкознания ГДР. М.: Прогресс, 1979. С. 267—281. Виноградов В. В. Избранные труды. Исследования по русской грамматике. М., 1976. Гофман И. Активная память. Экспериментальные исследования и теории человеческой памяти / Пер. с нем. М.: Прогресс, 1986. Грамматика литовского языка / Гл. ред. В. Амбразас. Вильнюс, 1985. Золотова Г. А. Коммуникативные аспекты русского синтаксиса. М., 1982. Золотова Г. А. Очерк функционального синтаксиса русского языка. М., 1973. Исаченко-Лисовая Т. А. Номоконан с толкованиями Вальсамона в переводе Евфимия Чудовского (конец 17 в.). Особенности языка и перевода // ВЯ. 1987. № 3. С. 111—121. Кацнельсон С. Д. К понятию типов валентности // ВЯ. 1987. № 3. С. 20—32. Кононенко В. И. Функционирование русского языка на Украине // ВЯ. 1985. № 5. С. 25—34. Красикова Т. И. Историческое развитие омонимии в английском языке. Владивосток, 1984. Криницкайте С. А. К общей теории глагольной переходности (на материале литовского языка): Автореф. дис.... канд. филол. наук. М., 1980. Михальченко В. Ю. Проблемы функционирования и взаимодействия литовского и русского языков. Вильнюс, 1984. Панькин В. М. Русский язык в межнациональном общении. Проблема интерференции // ВЯ. 1986. № 2. С. 7—15. Пиотровский Р. Г. Лингвистические автоматы и машинный фонд русского языка // ВЯ. 1987. № С. 69—73. Пути повышения культуры русской речи на Украине. Киев, 1986. Розенталь Д. Э. Управление в русском языке: Словарь-справочник. 2-е изд., доп. М.: Книга, 1986. Степанов Ю. С. Имена. Предикаты. Предложения. М., 1981. Степанов Ю. С. Методы и принципы современной лингвистики. М., 1975. Степанов Ю. С. Основы общего языкознания. М., 1975. Ыйм А. Отражение семантики слова в переводном словаре // Вопросы сопоставительного изучения лексики и грамматики (на материале эстонского и русского языков). Таллин, 1982. С. 24—41. ПЕРВИЧНЫЕ ГЛАГОЛЫ ЛИТОВСКОГО ЯЗЫКА С ТОЧКИ ЗРЕНИЯ ПЕРЕХОДНОСТИ (ОМОФОРМЫ ИНФИНИТИВА) Резюме В статье представлены все омоформы первичных глаголов литовского языка с точки зрения формальной и семантической переходности. Для предупреждения ошибок управления, характерных для взаимодействия языков, а также для автоматического анализа текстов рекомендуется в словарях указывать при глаголах употребительные субъекты и объекты. Обращается также внимание на возможные случаи смешения парадигм переходных и непереходных глаголов. Утверждается, что взгляды на язык говорящего и языковеда должны совпадать хотя бы в такой мере, чтобы одинаковое внимание уделялось как семантике, так и форме. 178