Socialinės ir pedagoginės‑psichologinės daugiakalbystės problemos

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVIII (1989) KALBŲ RYŠIAI IR SĄVEIKOS TVÅSPRÅKIGHET, SPRÅKENS SAMSPEL. LITAUISKA VYTAUTAS ŠERNAS SOCIALA OCH PEDAGOGISKT-PSYKOLOGISKA PROBLEM MED FLERSPRÅKIGHET I Sovjetunionen finns det 127 språk: 36 ibero-kaukasiska, 25 turkiska, 24 indoeuropeiska, 22 mongoliska, tungusiska och manchuriska samt 20 finsk-ugriska. Det finns många länder (Kanada, Schweiz, Indien, Belgien, Kina, Indonesien, Puerto Rico, Turkiet m.fl.) där olika folk talar sina egna språk (staterna är multinationella, men folken enspråkiga). Regional enspråkighet är också utmärkande för Sovjetlandet. Ryssarna utgör ungefär hälften av Sovjetlandets befolkning: 52,4%, det vill säga 137 397 000 av 262 085 000 (1979). Bland de tvåspråkiga är 3,6% ryssar (Вестник 1980, 41, 42). Det finns också flerspråkighet1, när flera av dess typer förekommer i en och samma republik, exempelvis i Sovjet-Litauen: litauisk–rysk, rysk–litauisk, litauisk–polsk, polsk–litauisk osv. För att undersöka samspelet mellan språken i en flerspråkig republik måste man ta hänsyn till deras sociala och pedagogisk-psykologiska2 fenomen, regelbundenheter och särdrag. Några sociala problem med flerspråkighet. De är lika gamla som mänskligheten själv. Under de senaste sjuttio åren har mycket redan uppnåtts här i Sovjetlandet: vid partikongress X, med V. Lenin närvarande, antogs ett program för folkbildning bland Rysslands folk, vilket skapade förutsättningar för de enskilda folkens och folkgruppernas kultur och språk att utvecklas och utvidgade användningsområdena för dessa språk; dokumentation på modersmålet fördes inom alla näringsgrenar och vid fabrikerna; det krävdes att personer som behärskade lokalbefolkningens språk väl och kände till dess psykologi och levnadssätt skulle utses till ansvariga poster. Skönlitteratur, populärvetenskaplig litteratur, journalistik och periodiska publikationer började ges ut på olika språk. Allt detta bidrog till att modersmålet blomstrade. Men i dag, innan lagen om litauiska som statsspråk antogs, hade läget blivit ett helt annat: modersmålets användningsområden hade krympt kraftigt, chefer kunde låta bli att lära sig det osv. ”Den praktiska tillämpningen av nationalitetsrelationerna har vår teoretiska tanke mycket att tacka. Det är ju ett faktum, kamrater, att vi i stället för att aktivt undersöka de verkliga företeelserna inom det nationa- 1 Med termen ”flerspråkighet” (ryska многоязычие, tyska Mehrsprachigkeit, engelska multilingualism, franska polyglossie) avser vi praktisk (inte teoretisk) användning av flera språk för olika ändamål (lyssnande, tal, skrivande, läsning, översättning eller alla former av språklig verksamhet sammantagna). Vid behov kan flerspråkighet delas in i trespråkighet, fyrspråkighet osv. När vi talar om inlärning av 3–4 språk i skolan använder vi också, i överförd bemärkelse, termen ”flerspråkighet” (skolmässig, inte sociologisk). Utomlands använder många författare termen ”tvåspråkighet” oavsett antalet språk. Begreppet tvåspråkighet är förmodligen mest användbart när man undersöker historiska, genetiska och strukturella relationer mellan endast två språk. 2 Även andra synsätt är möjliga: historiskt, geografiskt, sociologiskt, lingvistiskt, grafiskt (utifrån skriftsystemets uppkomst) osv. 135 … inom de nationella relationernas sfär […], skapade vissa specialister inom våra samhällsvetenskaper under lång tid traktater av ”hyllande” slag, vilka ibland mer påminde om upphöjda skåltal än om seriös vetenskaplig forskning. Man måste erkänna att de misstag som begås på området för nationella relationer och deras yttringar förblev i skymundan, eller att det inte var accepterat att tala om dem” (Gorbačiovas 1987 01 27). Bristerna inom samhällsvetenskaperna i studiet av nationella relationer är också utmärkande för sociolingvistiken och analysen av sociala problem kring flerspråkighet: 1. Nationella minoriteter i sovjetlandet, som utgör hälften (47,5%) av landets hela befolkning (uppgifter från folkräkningen 1979), måste kunna ryska utöver sitt modersmål, medan ryssar, polacker och andra minoriteter som bor i Litauen måste kunna det officiella språket litauiska väl. Folkbildningssystemet i TSRS har gjort att litauer lär sig ryska väl. Men i skolor i Litauen där undervisningen sker på andra språk än litauiska lär man sig fortfarande det officiella språket litauiska mycket dåligt. Men vilken typ av tvåspråkighet strävar vi efter: 1) ett adekvat parallellt bruk av två språk (A och B); 2) språklig assimilation, där språket A ger vika för språket B; 3) språklig sammanblandning, där språken A och B bildar ett nytt språksystem? Det finns ingen gemensam ståndpunkt i denna fråga i landet. Åren 1950—1965 bedrevs en kampanj — genom tidskriften ”Русский язык в национальной школе” och andra kanaler — för att uppnå språklig sammanblandning i den tvåspråkiges medvetande, men produktionen lider av sammanblandningen av språken A eller B, kommunikationen störs, liksom den operativa informationsöverföringen och framför allt själva språken. Även en annan riktning inom tvåspråkigheten hade uppmärksammats: språklig assimilation. Redan i början av 1960-talet behärskade 60—70% av de tillfrågade komierna, marierna, mordvinerna, udmurterna, osseterna, tjetjenerna, burjaterna, ingusjerna och kabardinerna obehindrat sitt modersmål och ryska (Дешериев 1973, 93). Uppgifterna från folkräkningarna 1959, 1970 och 1979 visar att allt färre personer bland vissa små folk anger språket hos den egna nationaliteten som modersmål; jämför (i ordning efter folkräkningsår): 54,9%—51,3%—43,1% av evenkerna; 93,9%—81,6%—78,3% av tjuktjerna; 81,4%—58%—46,4% av evenkerna; 86,3%—69,1%—55,8% av nanajerna; 76,3%—49,5%—30,6% av nivcherna. Men man tog sig samman, och 1980 antog TSKP:s CK och TSRS ministerråd resolutionen ”Om åtgärder för den fortsatta ekonomiska och sociala utvecklingen i de områden där Nordens folk bor”. Resolutionen talar också om behovet av olika åtgärder för att främja språken hos Nordens folk och för att studera deras skriftspråkssituation lingvistiskt och sociologiskt. Således förkastade den sovjetiska regeringen också assimilerande tvåspråkighet, eftersom ”nationella relationer i vårt land är en levande fråga i det verkliga livet. Vi måste vara ytterst uppmärksamma och taktfulla på alla områden som berör människors nationella intressen och nationella känslor” (Gorbačiovas 1987, 54). Č. Aitmatovs ord är värda att uppmärksamma: ”… vissa som alltid har bråttom säger att nationella språk är onödiga […], och uppmanar till en snabbare sammansmältning. Sådan nationell nihilism är, trots att den döljs bakom en imitation av internationalism, i själva verket ännu mer reaktionär än nationalismen själv […]. Världen är vacker därför att den är språkligt mångskiftande och har många ansikten. Naturen själv skapade den sådan” (Известия 1987 06 20). Varje folk vill leva och bevara sitt språk. Assimilationspolitik är utmärkande för den kapitalistiska världen, ”som liknar en kvarn” och mal sönder nationella skillnader (se Lenin 1959, 34). Den leninska språkpoliti 136 ken tar avstånd från assimilerande tvåspråkighet och assimilationspolitik. Och detta är en stor framgång för sovjetmakten och dess leninska språkpolitik, en kulturskatt och en källa till stolthet för landet. Redan V. Lenin påpekade att man vid behandlingen av språkpolitiska frågor inte får ställa det nationella mot det övergripande nationella, utan måste förena de båda (Leninas (M., 1982). T. 45. P. 240). Att odla kärlek till sitt folk och sitt språk är inte nationalism. Den tredje riktningen inom tvåspråkigheten är acceptabel: ett adekvat parallellt bruk av språken A och B, men vart och ett för sitt ändamål: låt säga litauiska som officiellt språk i republiken och ryska som kommunikationsspråk mellan TSRS:s folk. Sociologer, pedagoger och psykologer måste samordna sina insatser för att mer målmedvetet forma denna typ av tvåspråkighet bland republikens invånare. Utbildnings-, kultur- och produktionsinstitutioner samt företag och organisationer bör på alla sätt bidra till att förverkliga den forskarskapade idén; samtidigt måste man hindra att språken blandas i människors medvetande. 2. Tvåspråkighet kan vara ensidig (invånarna A är tvåspråkiga, medan invånarna B är enspråkiga) eller ömsesidig, då invånarna A och B båda är tvåspråkiga. Uppgifterna från folkräkningen 1979 visar att 48% av befolkningen på Litauens TSR:s territorium obehindrat behärskar ryska som andraspråk: bland dem 52,2% av litauerna, 61% av polackerna, 44,9% av belarusierna, 46,3% av ukrainarna, 29,8% av judarna, 34% av letterna, 49,7% av tatarerna, 35% av romerna och 65,4% av andra nationella minoriteter bosatta i republiken. 85% av befolkningen behärskar litauiska obehindrat, som modersmål eller andraspråk: 55,8% av letterna, 45,5% av romerna och 36% av ryssarna samt 32,5% av judarna kan språket väl. Sammantaget utgör tvåspråkiga invånare med annan nationalitet 28,1%. I vår republik är ensidig tvåspråkighet vanligare: hela 52,2% av litauerna behärskar ryska obehindrat, medan ryssar (36%), polacker (11,6%), belarusier (12,9%) och ukrainare (15,5%) behärskar lokalbefolkningens språk 1,5–3–4 gånger sämre. Litauen är uppenbarligen gästvänligt mot inflyttade, liksom mot deras kultur (Liekis 1987 12 12). V. Lenins ord är också värda att minnas: ”Eftersom rester av nationalism är en särskild form av försvar mot storrysk chauvinism, är en beslutsam kamp mot storrysk chauvinism det säkraste medlet för att övervinna nationalistiska rester” (Leninas 1978, 334—335). Som materialet från den unionskonferens ”Utvecklingen av nationella relationer under den mogna socialismens villkor”, som organiserades av TSKP:s CK, visar, måste man inte bara lära sig ryska väl som kommunikationsmedel mellan TSRS:s folk, utan också sträva efter att ”ryssar och företrädare för andra nationaliteter som avslutar sin skolgång i republiken ska kunna majoritetsfolkets språk väl (känna till och förstå dess psykologi, levnadssätt och kultur samt visa tolerans för dem. — V. Š.). Detta gör det möjligt att i högre grad ta dem i anspråk inom folkhushållet, partiapparaten, statsapparaten och kulturlivet” (Воспитывать … 1982, 52). Detta är också av stor betydelse för att förbättra republikens invånares internationalistiska och patriotiska fostran i en anda av ömsesidig respekt och tolerans. Även den resolution som LKP:s CK antog våren 1987, ”Om åtgärder för att förbättra de nationella relationerna i republiken och höja effektiviteten i den internationalistiska och patriotiska fostran”, uppmanar till att främja ömsesidig tvåspråkighet. Där sägs bland annat: ”Att på alla sätt hjälpa […] de invånare i republiken som ännu inte kan litauiska att lära sig språket” (Tiesa, 1987 04 02). Denna idé är också fastslagen i lagen om litauiska som officiellt språk. bos. En riktning mot ömsesidig tvåspråkighet, där de som kommer i kontakt med varandra behärskar varandras språk, är acceptabel. För att uppnå att invånare med annan nationalitet i republiken lär sig litauiska 137 nödvändigt: att forma ett system för behov av det litauiska språket; utarbeta och ge ut läroböcker i litauiska som främmande språk för självstudier och förse dem med en motsvarande fonokrestomati; ålägga förlagen att regelbundet förse republikens invånare med ordböcker och ordlistor (litauisk–rysk med flera); utöka undervisningstiden i litauiska i ryska och polska gymnasieskolor och jämställa den med antalet timmar som ägnas åt ryska i litauiska skolor; börja utbilda lärare i litauiska språket och litteraturen för ryska och polska skolor; låta endast litauiska språk- och litteraturspecialister undervisa i litauiska i de lägre årskurserna; verka för att personer med andra modersmål som gått ut republikens grundskolor ska kunna fortsätta studera huvudämnena på litauiska vid PTM, teknikum och högskolor; uppmuntra avhandlingar om metodik för undervisning i litauiska språket och litteraturen i ryska och polska skolor; öppna ryska och polska skolor med utökad undervisning i litauiska. Redaktionerna för ”Czerwony sztandar”, ”Tėvynės šviesa”, ”Komjaunimo tiesa”, ”Sovietskaja Litva”, ”Švyturys” med flera bör i större utsträckning främja studiet av litauiska bland republikens polacker och ryssar, hjälpa till att forma motivation och behov för att lära sig språket samt ge metodiska rekommendationer. 3. Enligt de uppgifter som K. Garšva och J. Trifonov samlade in 1985–1986 uppgav 78,2% av de 1075 tillfrågade att de ville lära sig tala, läsa och skriva på ryska, 6% – läsa och skriva, och 11,8% – endast göra sig förstådda muntligt. 73,2% av ryssarna uppgav ett behov av att lära sig tala, läsa och skriva på litauiska, 3,4% – endast läsa och skriva, 18,6% – endast göra sig förstådda muntligt, medan 4,6% inte svarade. De redovisade uppgifterna visar att det huvudsakliga målet med undervisningen i ryska i republikens gymnasieskolor för allmän och specialiserad utbildning bör vara allsidigt: att undervisa inte bara i talspråk, som rekommenderas i det nuvarande programmet för ryska i årskurserna V–IX vid skolor med litauiska som undervisningsspråk, utan också i läsning och skrivning. Samma mål bör också sättas upp i programmen för litauiska i skolor med ryska och polska som undervisningsspråk. 4. När den nationella skolan utformas måste forskningen om trespråkighet omedelbart utvidgas. Inte bara pedagoger utan även psykologer, fysiologer och sociologer bör involveras. Forskare i republiken, landet och världen tar nämligen bestämt avstånd från undervisning i ett andra eller tredje språk innan modersmålet har fått fäste i elevernas psyke, blivit ett kommunikationsmedel och innan undervisningen i det skrivna modersmålet har inletts (se Jacikevičius 1970, 27, 51, 80, 250, 255; Русский язык в национальной школе 1987, 21; Вайнрайх 1979, 129–131, 139–142; Balčikonis 1978, 106; Daukšytė 1980, 141; Laužikas, Ulvydas, Vabalas-Gudaitis, Komenskis, Sauvugeot med flera). Såvitt jag kunnat iaktta vid studier av undervisning i flera språk kan inlärning av tre språk i tidig barndom orsaka olika oönskade fysiologiska och psykiska företeelser, särskilt bland elever med svagare psyke och hälsa, långsammare tillväxt med mera: alfabeten blandas ihop vid skrivning, och begrepp och språksystem förväxlas i elevernas psyke. Denna spontana flerspråkighet försvårar inlärningen av ryska, modersmålet och andra språk. Samtidigt kan detta få eleverna att stamma och bromsa utvecklingen av barnens psyke och kognitiva förmågor, eftersom barnet måste ägna mycket kraft och tid åt att tillägna sig nytt, interfererande material. Och dessutom: hur stora ansträngningar kommer det inte att krävas av läraren och barnen för att bevara informationen från språklektionerna i minnet?! Och vilken praktisk betydelse får det för barnets personlighetsutveckling att det i de lägre årskurserna, låt oss säga, lär sig 200 ryska 138 eller andra ord? Den enda fördelen skulle kunna vara att ett korrekt uttal av främmande språk lärs in lättare. Skulle inte en intensivkurs i främmande språk, koncentrerad till årskurserna V–XII, ge större nytta?.. 5. Ibland lär man inte ut något språk ordentligt när man försöker lära ut flera: varken modersmålet eller ryska. Eleverna kan inte bara inte uttrycka sina tankar sammanhängande, utan förblir också svaga i skrift. Detta är särskilt typiskt för elever i sådana litauiska skolor där den ryska eller polska språkmiljön är stark. Till exempel skrev elever på första året vid en PTM i Vilnius en enkel litauisk diktamen för årskurs IX, som läraren bedömde så här: 22 ettor och 4 tvåor. Ingen fick en trea eller fyra. Uppenbarligen behöver elever i litauiska skolor med en rysk eller polsk språkmiljö få förstärkt undervisning i litauiska och möjlighet att delta i motsvarande frivilliga kurser i litauiska och så vidare. 6. År 1913 skrev V. Lenin i artikeln ”Kritiska anmärkningar i nationalitetsfrågan”: ”Att avskaffa allt feodalt förtryck, alla nationers förtryck och alla privilegier för en nation eller ett språk är proletariatets obestridliga plikt som demokratisk kraft” (Leninas 1983. T. 24. S. 128). När det gäller antalet utgivna böcker ligger vår republik långt under landets genomsnitt, RTFSR, Estland och andra republiker (jfr: 1985 gav TSRS ut 778 böcker per 100 invånare, RTFSR — 1206, Latvijas TSR — 664, Estijos TSR — 1131, medan Lietuvos TSR bara gav ut 612). Lietuvos TSR ligger också efter när det gäller utgivning av periodika, vetenskapliga böcker och broschyrer (se Liekis 1987 12 12). Dessutom är bokhandlarna i distrikten, till exempel i Alytus, Raseiniai med flera, och i vissa städer överfulla av böcker av litauiska författare på ryska, som få köper, medan man inte ens om man verkligen vill kan få tag på dessa författares verk på litauiska. Böcker ges ut och distribueras utan tillräcklig hänsyn till efterfrågan. Om RTFSR 1988 skulle ge ut läromedel i 16 främmande språk med en omfattning på 160 tryckark, skulle Lietuvos TSR bara ge ut en (vart 3—5 år), med en omfattning på 5 tryckark, och därtill som rotaprint. Dessa och liknande förhållanden skapar en viss dissonans, bryter mot V. Lenins uppmaning till proletariatet som demokratisk kraft att avskaffa ”privilegier för en nation eller ett språk” och inverkar negativt på utvecklingen av internationalistiska känslor. Vi får aldrig glömma ”att vi lever i en multinationell stat, där alla ekonomiska och sociala, kulturella och rättsliga beslut alltid direkt berör även nationalitetsfrågan. Låt oss handla leninistiskt: utveckla maximalt potentialen hos varje nation, hos varje folk i Sovjetunionen” (Gorbačiovas 1987, 54). Ett starkt folk — en stark stat! Några pedagogisk-psykologiska problem med flerspråkighet. Jag vill uppmärksamma de allra viktigaste frågorna i undervisningen i flera språk. 1. I polyglottens psyke bildar språkliga företeelser enligt L. Ščerba vissa associationssystem, som kan stå i olika slags förhållande till varandra: 1) de båda språken bildar två separata, autonoma associationssystem utan inbördes samband (autonoma tankeområden, ren tvåspråkighet); 2) ett enda gemensamt, odifferentierat, blandat associationssystem uppstår. I detta fall ”har varje språkelement […] sin direkta motsvarighet i det andra språket, och översättning innebär inga svårigheter för den talande […] 139 Det vore kanske felaktigt att säga att människorna vi talar om behärskar två språk: de behärskar bara ett, men detta språk har två uttrycksformer, och den ena används än den andra.” (Щерба 1958, 48). Denna form av flerspråkighet orsakar språkinterferens i individens psyke. Erfarenheten visar att spontan flerspråkighet vanligen är blandad. Den som har lärt sig ett språk under sådana förhållanden talar med ett språk fullt av främmande inslag i fråga om lexikon, syntax och uttal. L. Ščerba erkänner ett enda sätt att begränsa blandad flerspråkighet — ”medveten utgångspunkt i elevernas modersmål” (Щерба 1958, 57). Flerspråkighetens pedagogiska utformning är således nära förbunden med överföringen av ett språks inre regelbundenheter och regler (interferens och transposition) till ett annat språk inom uttal, lexikon, fraseologi, grammatik, stavning, grafik, interpunktion och stilistik (se Взаимодействие… 1971; Шярнас 1976, 150—189; Šernas 1979, 35—39 m.fl.). Språkundervisningen i republiken bör alltså bidra till att forma en medveten, koordinerad flerspråkighet och stänga vägen för spontan flerspråkighet i skolelevers och studenters psyke, men i praktiken sker detta för närvarande inte. Det blir tydligt när vi analyserar läroplaner och läroböcker i litauiska, ryska, främmande språk m.m. 2. Enligt 87 lärare i litauiska, ryska och främmande språk underlättas skolelevers och studenters snabba inlärning av andra språk av: förmågan att utnyttja den potentiella vokabulären, så att okända avledda ord förstås utifrån de grundläggande ord i språket som man har lärt sig (så anser 76% av de tillfrågade lärarna); internationell vokabulär (82,7%); effektiv användning av ordboken (74,8%); bildrikt språk och förmågan att utveckla det (50,8%); erfarenhet av satsanalys (74,8%); intolerans mot språkbrister (77,3%); utveckling av elevernas minne (89,3%); bedömningsförmåga (68%); förmåga att tänka logiskt (89,3%); färdigheter i att göra anteckningar (68%) och skriva recensioner (65,3%); lästeknik och läsförståelse (88%); färdigheter i högläsning med uttryck (78,7%); användning av korrigering och självkorrigering (77,3%); färdigheter i skrivteknik (90%); ortografisk uppmärksamhet (88%) m.m. Att motverka språkinterferens, vilket svaren från de ovan nämnda lärarna i litauiska, ryska och främmande språk visar, underlättas av praktiska jämförelser mellan språksystem och språkfenomen; översättningar från litauiska till andra språk eller från andra språk till litauiska; situationsbaserade övningar; övningar enbart på ett språk; användning av modellering; kontrastiva, fonetiska och stilistiska övningar; mångsidig textanalys. Teckningar hjälper till att övervinna interferens från den nya språkets interna systemfenomen (säg: žámok och zamók). 3. Hänsyn till följande lingvodidaktiska principer och regler, som är utmärkande för undervisning i modersmålet, ryska eller ett främmande språk (se närmare Шярнас 1976, 100—190): den funktionella heuristiska principen, som kräver att man: a) utformar ett undervisningssystem med funktionell grammatik och ett språkminimum som grund och i stor utsträckning tillämpar olika heuristiska undervisningsmetoder, algoritmer och scheman; b) förenar medveten och intuitiv språkinlärning genom att knyta den till det undermedvetna; c) ser till att de behandlade språkfenomenen återkommer i övningarna och att övningarna gradvis blir svårare; integrationsprincipen, som visar att språk måste undervisas på ett mångsidigt sätt utifrån konkreta mål, med fortlöpande hänsyn till sambanden och det ömsesidiga beroendet mellan olika former av språklig aktivitet och språknivåer, samt att elevernas olika kognitiva förmågor måste tas i bruk och utvecklas: tänkande, fantasi, känslor, vilja, uppmärksamhet och minne 140 (visuell, auditiv, motorisk; kortvarig och långvarig); att kontinuerligt kombinera deduktiv och induktiv introduktion av nytt språkligt material och dess systematisering samt utveckla språkfärdigheter; principen om att skapa en positiv inställning, som kräver att tre nivåer för att skapa och reglera inställningen upprättas: a) en kognitiv (kunskapsmässig) nivå, förbunden med internaliserade värdemål och elevens eller studentens meningsmässiga inställning, b) ett tillstånd av positiva känslor, affekt och dur (ständig positiv beredskap för aktivitet) och c) verksamhet (kreativ, språklig, intellektuell, inlärningsrelaterad osv.), där människan med glädje förverkligar sina mål och planer (se Šernas, Ramoškienė 1987, 168–177; Šernas 1987, 110–112); den situations- och temabaserade principen, som kräver att man säkerställer att undervisningssituationer och naturliga kommunikationssituationer skapas och utnyttjas samt att språket och personlighetens andliga värld berikas målmedvetet utifrån de fastställda temana; hänsyn till samspelet mellan språk och kulturer i undervisningen, grundad på relevanta teorier (Шярнас 1976, 150–188). En undersökning av de sociologiska problemen visar vad som behöver förbättras för att språkens funktion i republiken ska utvecklas vidare. Analysen av de pedagogiska och psykologiska problemen öppnar konkreta vägar för att forma en balanserad och koordinerad flerspråkighet i individens medvetande, i syfte att snabbare få bukt med den spontana, blandade flerspråkighet som är mycket utbredd i Litauen. LITERATŪRA Leninas V. Nacionalinės politikos ir proletarinio internacionalizmo klausimai. V., 1959. Leninas V. TSKP apie proletarinį internacionalizmą. V., 1978. M. Gorbačiovo kalba TSKP CK sausio plenume // Tiesa, 1987. Sausio 27. Gorbačiovas M. Spalis ir persitvarkymas: revoliucija tęsiasi. V.: Mintis, 1987. Balčikonis J. Rinktiniai raštai. V., 1978. T. 1. P. 106. Daukšytė J. Lietuvių ir rusų kalbų mokėjimo lygio, kaip ankstyvosios ir vėlyvosios dvikalbystės formavimosi rezultato, palyginimas // Mokymo ir auklėjimo klausimai. V., 1980. P. 77–78. Jacikevičius A. Daugiakalbystės psichologija. V.: Mintis, 1970. Liekis A. Spauda ir kultūra // Literatūra ir menas, 1987. Gruodžio 12. Šernas V. Brolybės ir draugystės kalba // Komunistas, 1983. Nr 10. P. 25–28. Šernas V. Kai kurie pedagoginiai ir sociologiniai kalbų mokymo aspektai daugiakalbystės sąlygomis // Socialinės lingvistikos problemos: Lietuvių kalbotyros klausimai, XIX. V.: Mokslas, 1979. P. 35–40. Šernas V. Teigiamos nuostatos sudarymo pedagoginiame procese principas // Harmoningai išsivysčiusios visuomeniškai aktyvios studento asmenybės ugdymas vykdant TSKP XXVII suvažiavimo nutarimus. V., 1987. P. 110–112. Ленин В. И. Полн. собр. соч. Т. 45. Вестник статистики. 1980. № 7. С. 41, 42. Взаимодействие языков в процессе обучения / Под ред. В. Шярнаса. Вильнюс, 1971. Воспитывать убежденных патриотов-интернационалистов. М., 1982. Дешериев Ю. Развитие национальных языков и языка межнационального общения // Коммунист. М., 1973. № 1. Русский язык в национальной школе (проблемы лингводидактики). / Под ред. Н. М. Шанского и М. З. Бакеевой. М.: Педагогика, 1977. 141 Шярнас В., Рамошкене А. Принцип создания педагогической установки как основа развития самостоятельной учебной деятельности // Науч. тр. вузов ЛитССР. Педагогика. Т. 22. 1987. С. 168–179. Шярнас В. Очерки по лингводидактике. Вильнюс: Мокслас, 1976. Щерба Л. В. Избранные работы по языкознанию и фонетике. Л., 1958. Т. 1. СОЦИАЛЬНЫЕ И ПЕДАГОГИКО-ПСИХОЛОГИЧЕСКИЕ ПРОБЛЕМЫ МНОГОЯЗЫЧИЯ Резюме На основе исследования, анализа социальных явлений в республике и стране делается несколько выводов, важных для дальнейшего функционирования дву- и многоязычия среди населения республики, корректировки создавшегося состояния (конкретные цели и задачи обучения русскому, литовскому как второму; необходимость исследования раннего массового трехъязычия; необходимость корректировки издательской работы, оказавшейся в Литве на более низком уровне, чем в других республиках, и др.). В статье выдвигаются и некоторые, наиболее важные, педагогико-психологические положения, имеющие большое теоретическое и практическое значение для согласованного, координированного изучения нескольких языков (учет принципов лингводидактики, использование филологического и культурного опыта обучаемых и др.).