Seniausi lietuvių kalbiniai kontaktai su slavais

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVIII (1989) KALBŲ RYŠIAI IR SĄVEIKOS KONTAKTER MELLAN PERIFERA DIALEKTER OCH NÄRLIGGANDE SPRÅK ZIGMAS ZINKEVIČIUS DE ÄLDSTA LITAUISKA SPRÅKKONTAKTERNA MED SLAVERNA Detta är ett ganska komplicerat ämne. Det är inte lätt att fastställa när litauernas kontakter med slaverna började eller att diskutera deras förlopp och karaktär. Mycket måste beskrivas ungefärligt och vissa antaganden göras. Först bör den dåtida situationen behandlas, så långt detta är möjligt utifrån lingvistiska, arkeologiska och historiska uppgifter. Under slavernas intensiva expansion (omkring 700-talet), när slaverna nådde Pskov–Novgorodområdet, måste den språkliga differentieringen bland de östliga balterna ännu ha varit relativt obetydlig. Språkligt sett skilde sig litauerna då ännu föga från de baltiska stammar som bodde längre österut. Gränsen mellan baltiska och slaviska språk måste ha gått någonstans i närheten av Minsk, Polotsk och Pskov. Slaverna hade under denna epok ännu inte nått det område som litauerna bebodde under historisk tid. Därför är det knappast troligt att det förekom direkta kontakter mellan slaviska stammar och förfäderna till dagens litauer. Sådana kontakter måste ha ägt rum endast mellan våra släktförvanter som bodde längre österut och östslaverna. Ekon av dessa kontakter kan ha uteblivit hos våra förfäder; åtminstone finner vi inga spår av dem i dagens litauiska. Hydronymiforskare och arkeologer konstaterar att den västra delen av Dneprbäckenet, särskilt området mellan Pripet och Nemunas övre lopp, låg vid sidan av den tidiga slaviska expansionen. Vid litauernas territorium kom den slaviska vågen senare, dateras till 700- och 800-talen, och var inte lika omfattande. Troligen rörde det sig här inte bara verkliga slaver, utan också grupper av baltisk härkomst som hade assimilerats av dem. Den annorlunda slaviseringen av de baltiska hydronymerna och de arkeologiska fynden visar att det här på många håll ännu ända fram till 1100- och 1200-talen fanns öar av baltiska språk. Dessa baltiska språk måste då redan ha skilt sig något från språket hos litauernas förfäder, som bodde längre västerut. Men var gränsen mellan de båda grupperna gick och hur tydlig den var kan vi i dag bara spekulera om. Strax innan de kom i direkt kontakt med litauernas förfäder – vilket knappast kan ha skett före början av 800-talet – genomgick de östslaviska stammarna betydande förändringar, vilka fick avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen av dem själva, deras språk och deras förhållande till de baltiska språken. Under vikingatiden (ungefär från 700-talet) löpte den berömda vattenvägen för varjagerna (vikingarna) från Östersjön till Svarta havet längs floder och sjöar genom de områden som beboddes av östslaverna. Den knöt de östslaviska stammarna till både de skandinaviska länderna och Bysans och dess centrum Konstantinopel, och livade upp handelsförbindelserna och andra kontakter avsevärt. Under denna epok ökade antalet ord i de slaviska språken som återspeglade olika nyheter och hade lånats från Västeuropa via germanerna. Deras främsta källa var oftast latin. Särskilt betydelsefull var grundandet på 800-talet av den östslaviska staten Kievrus. Denna stat förenade de slaviska stammarna, konsoliderade dem, bidrog till att utjämna dialektala särdrag och stärkte i allmänhet den språkliga integrationen bland östslaverna. 4 År 988 kom kristendomen från de bysantinska grekerna till Kievrus. De första biskopsstiften inrättades närmare Litauen – i Polotsk, Novgorod, Turov och Vladimir. Orienteringen mot den höga bysantinska kulturen påverkade slavernas levnadssätt i grunden. Framför allt fick de skriften med kristendomen. Från slutet av 900-talet började även missionsmålen – försöken att kristna de baltiska stammarna – främja slavernas utbredning i de baltiska områdena. Kristendomen påskyndade i hög grad de baltiska enklavernas slavisering i öster och var, får man anta, den viktigaste faktorn bakom den. Litauerna måste tidigast ha kommit i kontakt med de östslaviska krivitjernas och dregovitjernas stammar. Den förstnämnda var bosatt längs nästan hela den östra kanten av de litauiska områdena. Från 900-talet dominerade det av krivitjerna grundade furstendömet Polotsk i denna region. Det tvingade grannarna, latgallerna i furstendömena Jersika och Koknese, att betala tribut. Det försökte också utvidga sitt inflytande till de litauiska områdena. Sydost om litauerna, i Nemunas övre avrinningsområde, hade våra släktingar, jatvingerna, sedan gammalt bott. Den östslaviska stammen dregovitjerna kom i kontakt med dem ganska tidigt, kanske redan på 700-talet. Detta antagande stöds bland annat av den slavisering som flodnamnet Merkys genomgått: Мереч. Namnet måste ha uppstått före pleofonin (fullvokalismen, på ryska полногласие) och förändringen av k palataliserat till en affrikata i östslaviskan. På jatvingernas område grundade dregovitjerna under 900- och 1000-talen de viktiga städerna Volkovysk, Grodno, Slonim, Novogrudok med flera. Då måste de ha kommit i direkt kontakt med de litauer som bodde alldeles intill. Alla dessa tidiga kontakter mellan litauer och östslaver måste ha påverkat språkets utveckling. Det som intresserar oss mest här är hur de återspeglas i vårt språk, särskilt de litauiska innovationer från denna tid som bredde ut sig över den östra delen av språkområdet och är gemensamma med de slaviska språken, det vill säga sådana som kan kopplas till motsvarande företeelser i östslaviskan. Inom vokalismen kan en sådan innovation anses vara övergången ą, an, am till ų, un, um i östra Litauen, till exempel žūsis ’gås’, runka ’hand’, sūmtis ’skopa’. Jfr slaviska ręka > ryska рука ’hand’. I de västbaltiska språken och i den västra delen av det litauiska språkområdet förekommer inte en sådan förändring, eftersom man där inte hade kontakt med östslaverna; här förekom kontakt (preussare, jatvinger, preussiska litauer) endast med västslaver, som bevarade det nasala ę intakt eller i vissa fall hade ę i stället för ę, jfr polska ręka ’hand’. Naturligtvis fanns den fonetiska förutsättningen för förträngningen av ą, an, am – den assimilerande påverkan från ett nasalt ljud – redan i själva litauiskan (liksom i slaviskan), men det faktum att förändringen realiserades intill östslaverna, där processen ägde rum tidigare, får oss att koppla den aktuella förändringen av ą, an, am till en motsvarande företeelse inom östslavisk fonetik. Av de östliga formerna av de litauiska furstarnas namn Dausprango, Višimanto ir Kentenio i Rus’ (den så kallade Hypatioskrönikan), jfr Довъсн-рунко, Вишимун(н)тъ, Ки(н)теній, framgår att övergången från an, am till un, um (liksom från en, em > till in, im) redan var ett faktum i östra Litauen i början av 1200-talet. De östaukštaitiska formerna av dopnamnen Antānas ir Āndrius, Untānas ir Ūndrius, visar att denna förändring måste ha börjat efter 988, då östslaverna kristnades. Därför övergick an, am (och en, em) sannolikt till un, um (resp. in, im) under 1000- och 1100-talen, medan den nasala vokalen ą (resp. ę) ändrades till ų (i) ännu tidigare, kanske redan omkring 800- och 900-talen. Jfr den tidiga förändringen av an, en i lettiskan (omkring 1200 hade man redan uo, ie), sannolikt ärvd från Jersikafurstendömets tid, då latgallerna hade mycket nära kontakter med östslaverna, till och med styrdes av dem och betalade tribut till Polotsk. 5 Av de konsonantismfenomen som kan knytas till östslaverna bör först nämnas konsonantjotering och palatalisering, vilka slaverna redan hade tidigare. I de baltiska språken uppträdde dessa fenomen senare och påverkade främst språket hos de stammar som låg närmare slaverna. Jfr *ši > š i lettiska och fornpreussiska. I litauiskan utgörs den tydligaste parallellen till slaverna i fråga om jotering av *ti, *di-ljudens övergång till affrikator, vilket sannolikt ägde rum under 1200–1300-talen och var intensivare i områdets östra del, medan det i väster skedde något senare och var mindre intensivt (jfr den samogitiska affrikatlagen). Konsonantpalatalisering framför främre vokaler är också mest typisk för dialekterna i östra Litauen och avtar gradvis från öster mot väster. Bland de lettiska dialekterna mjukas konsonanterna också tydligast upp i det tidigare Latgale, där kontakten med slaverna är äldst och intensivast. Velarisering av hårt l är ett fenomen som är typiskt för många slaviska språk. I litauiskan är den intensivast i öster, där den även påverkade positionen framför e-liknande vokaler (jfr tãdas ‘is’, lėkti ‘flyga’); på andra håll är l velariserat endast framför a och bakre vokaler (diftonger). Av de morfologiska fenomenen bör nämnas den suppletiva pronominala paradigmen i tredje person, typisk för östra Litauen (ãnas ‘han’, men jõ, jãm, jį …), likadan som i de slaviska språken. Den förekom också i de preussisk-litauiska dialekterna (belagd exempelvis i J. Bretkūnas skrifter), som hade utsatts för betydande västslaviskt (polskt) inflytande. Sannolikt kan också litauisk konjunktiv med formanten -bi- knytas till en motsvarande slavisk bildning med бы (båda har sitt ursprung i former av verbet būti ‘vara’). De tidiga kontakterna mellan litauer och östslaver återspeglas naturligtvis tydligast i ordförrådet. Östslaverna var i forntiden de viktigaste förmedlarna, genom vilka olika nyheter och de därtill hörande orden började nå våra förfäder (och andra östbaltiska folk, liksom de baltiska finnarna). Det äldsta lagret av slaviska lånord i litauiskan består huvudsakligen av benämningar på olika föremål som då var nya i Litauen, särskilt handelsvaror, samt kristendomens termer. Många av dessa ord hade slaverna själva fått från sina germanska grannar (som i sin tur oftast hade fått dem från latinet), och en del från bysantinska greker. Det bör framhållas att till skillnad från baltismer och litauismer i slaviska språk, vilka nästan alla består av ord av baltiskt ursprung, är den största delen av gamla slaviska lånord i litauiskan, liksom i andra baltiska språk, ord som inte är slaviska utan har sitt ursprung i andra språk och endast nått oss via slaverna. Det är svårt att fastställa när de tidiga lånorden som kom via östslaverna¹ började uppträda i litauiskan. De kan knappast ha kommit in tidigare än i början av 800-talet. Tidpunkten för lånandet bedömer vi framför allt utifrån lånordens fonetik. Som de äldsta, inlånade redan före 900-talet, bör man betrakta de östslaviska lånord som saknar spår av pleofoni. Några helt säkra exempel av detta slag har vi dock inte. De mest tillförlitliga är följande: čerpė ‘ett sådant lerkärl, dess skärva; en lerplatta för taktäckning eller ugnsbyggnad’ härleds vanligen från slaviska *čerьpъ ‘skärva’ (därav ryska череп ‘skalle’, черепок ‘skärva’ m.m.), med ändelsen -ė i stället för det väntade -as på grund av den litauiska synonymen šukė. På motsvarande sätt härleds fornskriftsspråkets čerpyčia ‘tegel’ från slaviska *čerьpica. Men 1 I den lingvistiska litteraturen, särskilt i etymologiska ordböcker, kallas de ofta lån från vitryska, men detta är inexakt, eftersom det östslaviska språket (som återspeglas i det så kallade fornryska, dvs. Rus’ språk) ännu inte hade splittrats i ryska, vitryska och ukrainska vid den tid då lånen gjordes. 6 det senare är sannolikt en förkortning av čerepyčia (P. Skardžius TŽ VII 54, 55). I så fall kan även čerpe vara en form i stället för det äldre *čerėpė från slaviska = sl. čerепъ; karbas, karbija ‘en sådan korg, flätad korg’ kan komma från slaviska *korbъ, *korbja (därav ryska короб, коробка; polska krobia; slaverna fick det tydligen från germanerna, och dessa från latinet, jfr corbis ‘korg, flätad korg’), om det inte är ett senare lån från polska korb eller en förkortning av det senöstslaviska karabas, karabija (< коробъ, коробья); skavardą ‘stekpanna’ kan komma från slaviska *skovoroda (därav ryska сковорода), om det inte är en senare förkortning av *skavaraďa, liksom varianterna skaradà, skauradà m.fl. (jfr polska skowroda). Andra lånord som påstås sakna spår av pleofoni (t.ex. karvãjus ‘en sådan bröllopstårta för brudens mor’) är ännu mindre tillförlitliga. Det finns några ord i litauiskan som kan betraktas som lån från tiden då östslaviskan ännu hade nasala vokaler, vilka denazaliserades redan på 900-talet; dessa ord bör alltså ha kommit in i litauiskan före 900-talet. Det gäller — lėnkas (etnonym) — härleds vanligen från *łęchъ (> fornryska ляхъ ‘polack’). Att anta att ordet kom från västslaverna (V. Kiparskis RES XXIV 24, 39) försvåras av att tydligare spår av det saknas där; pùndas, dial. pundñs ‘ett viktmått på omkring 40 skålpund, pud; bunt’ härleds ofta från slaviska *pudъ < pędъ, vilket i sin tur lånats från fornnordiska punda (detta från latin pondus ‘vikt, tyngd’). Ordet kan dock ha kommit in i litauiskan utan slavisk förmedling, antingen från fornnordiska eller (senare) från östpreussisk tyska (pund); unguras ‘ungrare’ (i M. Daukšas skrifter) härleds från slaviska *ęgъrъ (< *ęgъrъ (> fornryska угринъ). V. Kiparskis RES XXIV 37 menar att det kan vara ett senare lån från latin Ungurus, Ungarus, men detta är tvivelaktigt. Orden kruopos och kuodėlis har diftongen uo i stället för slaviskans u (jfr ryska крупа, кудель). Troligen är de gamla lån från östslaviskan, som kom in före 900-talet, och inte ord av gemensamt ursprung (även den uppfattningen förekommer). Även det samogitiska puõkas bör betraktas som ett gammalt slaviskt lån (jfr ryska пух), jfr det senare höglettiska pūkas. Fler äldre lånord med uo finns i lettiskan, t.ex. duõma ‘tanke’ (ryska дума), kàpuõsts ‘kål’ (капуста), muõcît ‘plåga’ (мучить), rùobežà ‘mur, gräns’ (рубеж) m.fl. Alla dessa ord visar att slaverna vid tiden för lånandet ännu uttalade ō i stället för u, varifrån den litauisk-lettiska uo senare utvecklades. Det finns knappast några övertygande lånord med ie i stället för i (jfr lettiska krievi² ‘ryssar’ från крив-ичи). Ordet pielà ‘såg’ kan också vara ett baltiskt arvord och inte ett lån (= peilis), som fått betydelsen ‘såg’ under slaviskt (jfr ryska пила) eller germanskt inflytande (medellågtyska vile). M. Mažvydas mieras ‘fred’ är sannolikt ett gammalt arvord med -r-suffix, vid sidan av ordet med -l-suffix mielas; jfr slaviska mirъ ‘fred’ vid sidan av milъ ‘kär’. Det finns ytterligare några tidiga lånord i litauiskan med diftongen ui i stället för slaviskans ъi, vilket förutsätter att ъi uttalades diftongiskt i östslaviska västliga dialekter vid tiden för lånandet: kūila ’bråck, ruptur’, kuilỹs ’stråke’ från <*kyla (ryska кула), *kolb – är ord av slaviskt ursprung, besläktade med litauiska kūla ’bråck’; 2Ordet krievai ’ryssar; belarusier’, som förekommer i litauiska texter, är sannolikt ett lån från lettiskan. 7 muilas < мыло (från *mьldlo: ryska мыть); mutas < мыто – slaverna fick ordet från germanerna (fornhögtyska müta), och dessa sannolikt från latinet; smuikas < *sъmbko (ryska смычок) – ett gammalt ord av slaviskt ursprung (: ryska смыкать ’dra’); tūnas ’påle, stör’ < тынъ (fornry. тынь) – ett gammalt slaviskt lån från germanskan, jfr fornisländska tún ’inhägnad, gårdsplan, boplats’. Vi har fler ord som lånades in medan östslaverna ännu uttalade de reducerade ljuden ъ, ь (jer), och som alltså kom in i litauiskan före 1100-talet (då ъ, ь försvann), till exempel: asilas < осьлъ (ryska осёл) – slaverna fick ordet från goterna (asilus), och dessa från latinet (asinus); birkavas ‘svorio matas 10 pūdų’ < *bъrkоvъ (skz. пѳдъ) ‘Birkos (pūdas)’ (iš čia rus. берковец). Birkos miestas, sen. šved. Bierkö anuomet buvo svarbus prekybos centras Švedijoje; bulvōnas ’idol; fågelskrämma; dumbom’ från болванъ. Jfr balvōnas från en (senare?) variant av болванъ. Slaverna fick sannolikt ordet från de turkiska språken; cirkva ’ortodoxt tempel, kyrka’ < църквы, gen. sg. църкве (ryska церковь) – slaverna fick ordet från germanerna (jfr fornhögtyska chirihha), och dessa från grekiskan (κυρικόν). Jfr det senare lånordet cerkvė, som fick större spridning; katilas < комьлъ (ryska котёл) – slaverna fick ordet från germanerna (gotiska katilus, katils), och dessa från latinet (catinus); krikštas ’dopritual; kors’, krikštyti, krikščionis med inskotet -k- från крьсть ’kors’, крьстуму, крьстьян(ин)ъ. Dessa ord fick östslaverna från kyrkslaviskan (jfr ryska крест, крестить, крестьянин utan ё), dit de hade kommit via germansk förmedling från latinet (Christus ’Kristus’), och till latinet från grekiskan (χριστός); kūbilas < къбьлъ (ryska кобел) – slaverna fick ordet från germanerna (jfr fornhögtyska kübel), och dessa från medeltidslatinska cupellum; kūmetis < къметь (ryska кметь) ’krigare; bonde’ – slaverna fick ordet genom förmedling, sannolikt från latinets comes, gen. sg. comitis ’följeslagare, vän’ (den specifika betydelsen ’gårdsbonde, jordlottsinnehavare’ uppstod alltså först i litauiskan); kūrtas ’mycket snabb jakthund’ < хортъ (ryska хорт) – ordets ursprung i de slaviska språken är oklart; peppar < пъпъръ (ryska перец) – slaverna fick det sannolikt från latinet via germanerna (piper), vilka i sin tur fick det från östliga områden via grekerna (πέπερι); jfr sanskrit pippali; Pōvilas < Павьлъ (ryska Павел), ett personnamn som slaverna fick via de bysantinska grekerna (Παῦλος) från latinet (Paulus); trupp <пълкъ (ryska полк) från germanska *fulkaz; jfr fornhögtyska folk, fornengelska folc ’här, avdelning’; rädisa < *rъdъkъ (ryska редька) – slaverna fick ordet från latinet (rādicem) via germanerna; jfr fornövertyska redik; glas < стькло (ryska стекло) – slaverna fick det från germanskan (gotiska stikls ’bägare’); silke < шьлъкъ (ryska шёлк) – slaverna fick det från latinet (sēricus ’silkes-’, från Sēres < gr. Σῆρες ’Kina’) via germanerna (forn skandinaviska silki); 8 tùlkas ’översättare’ < тълкъ (ryska толк) — ett ord av slaviskt ursprung; jfr ryska толковать. Alla ord som behandlas här måste ha kommit in i litauiskan före 1100-talet. Till det äldre låneordslagret bör också räknas de ord med anknytning till kristendomen som kom in i litauiskan från östslaviskan (inte från polskan!) före Litauens officiella dop (1387), till exempel: ängel < ангелъ — slaverna fick ordet från grekiskan (ἄγγελος); kyrka < божница ’hednisk helgedom’ (slaviska богъ ’gud’ kan vara en iranism) — detta ord kan ha lånats medan slaverna fortfarande var hedningar; fastan ’fastan före påsk’ < говение (ett ord av slaviskt ursprung). Litauiskt ė i stället för ie beror på suffixet -ėti; jfr dėdės < дѣдъ, gavėti ’fasta under fastan’ < говѣти; kalėda ’tribut som gavs åt kyrkans tjänare när de gjorde sina besök kring jul’; jfr Kalėdos ’högtiden för Kristi födelse’ < коляда — slaverna fick ordet från latinet (calendae) via mellanled; nedėlia ’söndag’ < недѣля (litauiskt ė i stället för ie beror sannolikt på påverkan från dėti) — ett semantiskt lån i slaviskan från latinets dies feriata (betydelsen ’vecka’ tillkom senare på grund av den grekiska σάββατα:s dubbla betydelse). Från östslaviskan kom också andra veckodagsnamn in i litauiskan, bevarade i äldre skrifter och dialekter: paldienykas, padielnykas ’måndag’, från *панедѣльникъ <понедѣльникъ, utàrnykas ’tisdag’ <уморникъ <*въторникъ (jfr ryska вторник), seredà ’onsdag’ <середа (en kalkering av fornhögtyska mittawēcha eller latinets media hebdomas), čètvergas ’torsdag’ <четвергъ pėtnyčia ’fredag’ <пятница, subata ’lördag’ <субота (från grekiska σαββατα > dial. *σαμβατα, från arameiska šabatā eller hebreiska šabbāt); påsk <великъ (день) — ett semantiskt lån i slaviskan från grekiska μεγάλη ἡμέρα ’den stora dagen’. Till dessa ord ansluter sig också några andra äldre lånord, som främst betecknar då nya företeelser, handelsvaror och annat. Exempel på sådana är: trumma < бубенъ (med bn > gn som i det inhemska ordet dūgnas < * dūbnas: dūbti), jfr varianten būbnas (också ett lånord); gadynė från gadyna (i äldre skrifter) <година — ett ord av slaviskt ursprung (: rus. год); gròmata < грамота — slaverna fick ordet från grekiskan (γράμματα); kapà ‘60 enheter’ <копа — ett ord av slaviskt ursprung (av samma rot som lit. kāpas, kõpos etc.); karalius <король — slaverna fick ordet från germanerna, jfr fht. Karal, Karl — Karl den stores (742—814 e.Kr.) namn; knygà <книга — slaverna fick troligen ordet från öster (Kina eller Mesopotamien?) via de turkiska språken; liūtas <лютъ (звѣрь). I de slaviska språken betydde det ursprungligen ‘vild, ond (best)’. Ursprunget är oklart; mėsà <мясо. Troligen ombildades det ursprungliga egna ordet *mensā > męsa (= samogitiskans mėsà > meisà) till mėsà under inflytande av slaviskans мясо; meškà <меи(ь)ка ‘liten björn’ (i de slaviska språken kan en sådan benämning på björnen ha uppstått på grund av tabu); 9 mynta < мята — slaverna fick ordet från latinet (mentha), dit det hade kommit från grekiskan (μίνθη); stad < мѣсто — ett ord av slaviskt ursprung, som fick betydelsen ‘город’ från västslaviskan, där denna uppstod genom germanskt inflytande; jfr fht. stat ‘plats’ och ‘stad’; ugn < печь — ett ord av slaviskt ursprung (jfr ryska печь, litauiska kẽpti); lova < сулить (ett ord av slaviskt ursprung); hjälm < sl. *šolm — slaverna fick ordet från germanerna (*helmaz; jfr got. hilms, fht. hēlm); tyst < тихъ — ett ord av slaviskt ursprung; lånordets höga ålder framgår av det dzukiska cykùs; vin < вино — slaverna fick ordet sannolikt via germanerna (got. wein, fht. wīn) från latinet (vinum). Senare, när den litauiska staten hade bildats och det slaviska språket började användas i dess kanslier, ökade antalet slaviska lånord i litauiskan betydligt, ungefär från 1300-talet. Man bör anta att kanslispråket påverkade språket inte bara direkt, utan också genom det östslaviska talspråket vid den tiden. Exempel på resultat av detta inflytande är orden bajõras < бояръ (ursprunget är inte helt klart; slaverna kan ha fått ordet från turkfolken), blõgas < благъ (ett fornkyrkoslaviskt ord; på östslaviska skulle det ha varit *бологъ), donis ‘tribut’ < дань, pėčėtis ‘sigill’ < печать, rėdyti(s) ‘styra, ordna, klä sig’ < прядать(ся), retėžius ‘kedja, bojor’ < ретязь (slaverna fick ordet från germanerna), tijūnas ‘uppsyningsman, en sådan ämbetsman’ < тиунъ (en germansk lånform i slaviskan) med flera. Ord från polskan började spridas i vårt språk först från 1400-talet. Äldre polonismer har inte kunnat beläggas. Från och med då inleddes tätare kontakter med polackerna. De äldsta polonismerna hör samman med kristen terminologi. Det är intressant att polackerna själva hade fått de flesta av dessa termer från tjeckerna i samband med sitt dop. Till tjeckiskan hade de i regel kommit från latin och grekiska via tyskan. Det rör sig om orden apãštalas, birmavóti, vỹskupas (býskupas), grabnyčios (gramnyčios) ‘en sådan kyrklig högtid den 2 februari’, koplyčia, minỹkas ‘munk’, mišià, nẽšparai (mišpãrai), pópiežius, traičė ‘treenighet’, žegnotis med flera. Till de tidiga polonismerna kan man också räkna ett och annat ord med annan betydelse, till exempel garstyčia, lelija (slaverna fick orden från Främre Orienten via förmedlare), pópierius (via förmedlare från grek. πάπυρος), rýžiai (kom ända från Indien), rõtùšė (polackerna fick ordet från tyskan), salotà (via förmedlare från latinet; jfr salāre ‘salta’), šeimas, vaivadà med flera. Vi har fler sådana ord som kan ha lånats antingen från polskan eller från östslaviskan — ursprunget är svårt att fastställa. Det är orden aliẽjus (utgångspunkten var latinets oleum), dvãras, kmýnas (kom via grekiska och germanska språk från semitiska språk), pãšininkas (slaverna fick ordet från germanerna), rõjus (kom långväga ifrån; jfr sanskrit rāy ‘rikedom’) och så vidare. Men behandlingen av sådana och liknande ord, som lånats in tidigast på 1400-talet, ligger utanför ämnet för vår framställning. Här har huvudintresset varit att diskutera endast spåren i litauiskan av de allra tidigaste kontakterna med slaverna — fram till 1400-talet. FÖRKORTNINGAR eng. — engelska språket, på engelska ry. — ryska dial. — dialektal (inte standardspråklig) form forn. — forn-, t.ex. fornry. — fornryska 10 got. – gotiska ind. – indiska, fornind. – fornspråklig indiska isl. – isländska lett. – lettiska pol. – polska lit. – litauiska lat. – latin RES – Revue des études slaves. Paris 1921 ff. skr. – sanskrit slav. – slaviska fornhögty. – fornhögtyska sv. – svenska TŽ – Tauta ir žodis. K., 1923 ff. medelhögty. – medelhögtyska medellågty. – medellågtyska DE ÄLDSTA SPRÅKLIGA KONTAKTERNA MELLAN LITAUER OCH SLAVER Резюме I artikeln analyseras hur litauiskan återspeglar litauernas tidiga kontakter med östslaverna (från 600-talet e.Kr.). Fonologiska, morfologiska och lexikala innovationer från denna period i litauiskan lyfts fram, särskilt i dialekterna i östra Litauen. De tidigaste slavismerna, som trängde in i litauiskan före X–XII århundradena, anses vara de där fullvokaliska kombinationer ersatts av icke-fullvokaliska av typen tort, t.ex. čérpė < slav. *čerъ > ryska череп; ord där uttalet av nasala vokaler har bevarats, t.ex.: lénkas (etnonym) < *lęchъ > fornryska ляхъ. Славизмами, а не генетически родственными словами считаются слова, в которых сохранилось древнее произношение: uo на месте слав. и: krū́pos (рус. крупа); ie на месте слав. i: литп. krievi (из крив-ичи); ui на месте слав. ы: smūikas < *smykъ, а также слова, в которых сохранилось произношение славянских еров: ásilas < осьль, bulvónas < бълвань и др. К пласту древних заимствований относится и христианская терминология, перенятая литовским языком из восточнославянских языков (не из польского) до крещения Литвы (1387 г.): ángelas < ангелъ, bažnyčia < боженица и др., а также слова, обозначающие новые реалии того времени: būgnas < бубень. Avslutningsvis ges en kort översikt över västslaviska lån som huvudsakligen trängde in i litauiskan från 1400-talet.