D. Poškos žodyno genezė ir likimas

LIETUVIŲ LEKSIKOS IR TERMINOLOGIJOS PROBLEMOS LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI. XXIX (1991) KAZIMIERAS PAKALKA D. POŠKAS ORDBOKS TILLKOMST OCH ÖDE Dionizas Poška (omkring 1757–1830) var inte bara en framstående poet utan också en skicklig lexikograf och etnograf. Han insåg behovet av en ny litauisk ordbok och skrev om detta vid flera tillfällen. År 1821 uppmanade han Vilnius universitet att ta sig an skrivandet av Litauens historia samt en ordbok och grammatik över det litauiska språket (Poška, 1959, 271). Poška ansåg att det var omöjligt att skriva en god grammatik innan man hade en exakt ordbok. Ordboken var, menade han, språkets fundament (Poška, 1959, 489). Poška sökte efter någon som kunde skriva en sådan ordbok. När han inte fann någon författare tog han själv på ålderdomen itu med lexikografiskt arbete. Andra litteratörer från Samogitien stödde hans lexikografiska verksamhet. Enligt titelbladet började han skriva sin polsk–latin–litauiska ordbok den 8 mars 1825. Författaren själv kallade ordboken ”Słownik języka Litewskiego, Polskiego i Łacinskiego”. I själva verket är ordboken polsk–litauisk–latinsk. M. Brensztejn (1874–1938) betraktar 1825 som året då Poška började skriva in ordboken i en ”ren handskrift” (Brensztejn, 1934, 20–21). Brensztejn kom förmodligen fram till denna slutsats med stöd av ett uttalande av L. Jucewicz (1813–1846), som kände D. Poška väl: ”Och alla sina arbetande livets stunder ägnade han åt att skriva en ordbok över det litauiska språket” (Jucewicz, 1837, 23). Jucewiczs uppgift bekräftades också av Poška själv i ”Ordboksmaterialet” (Notose). Han skrev: ”Även med den där ordboken hade jag mycket arbete – jag skrev och renskrev med egen hand” (Poška, 1959, 199). V. Maciūnas anser att Poška utförde det förberedande arbetet med ordboken redan före 1825. ”[1825] började han förmodligen bara skriva om det ordboksmaterial som han hade samlat in tidigare, eftersom det är svårt att tro att en gammal man skulle ha förmått skriva en så omfattande ordbok (mer än 2 000 sidor manuskript) under de fem åren fram till sin död” (Maciūnas, 1981, 31). Poška hade som mål att ta med så många ord som möjligt i den ordbok han höll på att sammanställa. Han jämförde ordboken med en skog: liksom man i en stor skog ska kunna hitta alla slags träd, ska man i ordboken kunna hitta varje ord man söker. På titelbladets baksida skrev han följande egenkomponerade fyrrading: Denna skog bär med rätta namnet god skog, där man hittar varje träd man behöver och söker: Så vill jag att vår ordbok också ska vara, så att man hittar varje ord som någon söker (Poška, 1959, 87). 8. Lietuvių kalbotyros klausimai 29 t. 113 För sin ordboks polska ordregister hämtade han material ur S. B. Lindes verk i sex band, ”Słownik języka polskiego” (1807—1814). Efter att ha bekantat sig med Lindes ordbok insåg Poška att han inte skulle kunna mäta sig med Linde. Därför skrev han på titelbladet ett slags blygsam ursäkt: Linde skrev för polackerna en utmärkt ordbok, värd en hedervärd och god skribents namn, men om den som nu skrivs säger var och en: ”Ack, varken si eller så har den gamle samogitiern klottrat” (Poška, 1959, 85). Nyheten om Poškas ordbok under arbete spreds snart bland hans vänner, påpekar Brensztejn: poeten S. Valiūnas (1789—1831) skrev ett litterärt brev (Valiūnas, 1957, 293—294). I brevet stödde Valiūnas entusiastiskt Poškas idé om ordboken och gav den som skrev ordboken värdefulla råd. Ryktet om Poškas ordbok spreds vid Vilnius universitet. J. Loboika (1786—1861), professor vid detta universitet, informerade N. Rumjantsev om Poška och hans ordbok. Loboika hade nämligen år 1825 rest till Samogitien för att se Poškas ordbok (Maciūnas, 1981, 32). Poška blev inte färdig med ordboken. På fem år skrev han mer än hälften, fram till det polska ordet ”sianie”. Innan han var färdig med ordboken tänkte Poška på att trycka den. Det framgår av en anmärkning i ordboken till tryckeriet (”Przestroga dla drukarni”), där Poška rekommenderar att man vid tryckningen använder sådana typografiska tecken att läsaren kan se skillnaderna mellan olika ordklasser (Słownik..., I t., 163, 671). Poška, som var svårt sjuk, bekymrade sig om sina handskrifters och ordbokens öde. I sitt testamente överlämnade han alla sina litauiska handskrifter till Kajetonas Nezabitauskis (1800—1876). I den sista punkten i testamentet, som var skrivet på polska, skrev han: ”Jag önskar att mina litauiska handskrifter, vilka de än må vara som återfinns, överlämnas till herr Kajetonas Nezabitauskis, bosatt i Warszawa i Kungariket Polen och verksam till den litauiska språkets gagn” (Poška, 1959, 672—677). Han uppdrog åt sin avlidna hustru Uršulės bror Vincentas Sosnovskis, överstelöjtnant i den ryska armén, att verkställa testamentet (Brenštejn, 1934, 17). Som vi ska se av ordbokens fortsatta historia infriade han inte Poškas testamente. En lycklig slump gjorde att Poškas ordbokshandskrift, som flera gånger förklarats försvunnen, efter många kringelikrokar nådde fram till vår tid. Ordbokshandskriften passerade genom många människors händer. Det saknas förstås uppgifter för att exakt kunna följa dess färd. Om Poškas ordbok över det litauiska språket skrev Jucevičius för första gången i den lilla bok som utkom 1837, ”Utdrag ur de nyare polska poeterna och några ord om det litauiska språket och litteraturen” (Jucewicz, 1857, 23). Detta faktum upprepas också i recensionen, skriven av en okänd författare, av denna bok — ”Ett nytt verk” (Magazyn Powszechny”, 1837, 229). Redaktionen för tidskriften ”Magazyn Powszechny” lade till följande anmärkning om Poškas ordbokshandskrift: ”Av tillförlitliga källor har vi fått veta att denna handskrift, som testamenterats till Kajet. Nezabitauskis, skulle ha skickats till honom redan år 1830, men oförutsedda omständigheter höll kvar handskriften i Kaunas, hos advokaten [Jurgevičius] 114 i händerna. Det vore önskvärt att manuskriptet nådde sin destination, eftersom det då skulle uppfylla den avlidne författarens sista vilja, och den litauisk-samogitiska litteraturen skulle utan tvivel bara ha nytta av det” (Jucevičius, 1959, 667). Författaren till en handskriven litauisk grammatik, Juozas Čiulda (1796–1861), bidrog med några uppgifter till den fortsatta historien om Poškas ordbok. I sina ”Korta utkast till reglerna för den samogitiska grammatikens regler” skrev han om ödet för Poškas ordboksmanuskript. ”Vissa vill betrakta den här nämnda ordboken som en ren inbillning, men det är fel. Jag vet inte hur själva ordboksautografen hamnade i Kaunas, hos någon som inte alls kunde samogitiska. Jag hade själv lånat den av honom i ett par veckor. Ordboken bestod av två stora band in 4° minori, från bokstaven A till och med P, på tre språk: litauiska, polska och latin. Jag ville köpa den, men priset, 18 rubel i silver, var då för högt för mig. Efter Jurgevičius olyckliga död, som inträffade i ensamhet och, uppriktigt sagt, i största fattigdom, försvann både alla hans ägodelar och detta manuskript, ingen vet vart. Och det verkar ha gått förlorat för alltid” (Jurgutis, 1960, 25). Čiulda försökte bedöma Poškas ordbok: ”Trots att ordboken omfattade två band, täckte den enligt min mening kanske bara hälften av de ord som börjar på dessa bokstäver. Det är ett arbete för mer än en person och som kräver lång tid” (Jurgutis, 1960, 25). Čiulda kände Poškas ordbok bättre än andra. I det sjätte kapitlet av sin grammatik, ”Korta utkast…”, med titeln ”Om att skriva samogitiska verser”, stödde han sig på de versifierade exemplen i Poškas ordbok (Čiulda, 70–72). Čiuldas påstående att Poškas ordbok bestod av två band väckte inga tvivel. Två band av ordboken har också bevarats till vår tid. Första bandet omfattade: A — Oziębło (1116 s.), andra bandet: Oziębłość — Sianie (969 s.). Hela manuskriptet omfattar 2040 sidor. Det är oklart varför Čiulda inte nämner delen R — Sianie av Poškas ordbok. Kanske misstog sig Čiulda när han angav ordbokens omfattning efter bokstäver, eller kanske lånade Jurgevičius inte ut hela ordboksmanuskriptet till Čiulda. Poška själv delade inte in ordboken i band och sidor eller blad, utan i arkusze. Hela manuskriptet omfattar 255 arkusze. Ett arkusz består av 4 blad. Den polske språkforskaren J. Karlovičius (1836–1903) intresserade sig för Poškas ordbok, liksom för litauistik i allmänhet. I studien ”Om det litauiska språket”, i kapitlet ”Drag ur den litauiska bibliografin”, lämnade han uppgifter om Poškas ordbok. Karlovičius hade inte sett manuskriptet. Han nöjde sig med att upprepa Jucevičius och Čiuldas uppgifter om Poškas ordbok. Karlovičius uppgav själv att bokhandlaren J. Zavadskis i Vilnius hade lämnat honom de manuskript av Čiuldas grammatik ”Korta utkast…” som förberetts för tryckning, så att han kunde ta del av dem (Karlovicz, 1875, 226–227). När Karlovičius återgav Čiuldas information i sin helhet utelämnade han uppgiften att Čiulda själv ville köpa Poškas ordbok av Jurgevičius. Som Čiulda själv skrev kom han och Jurgevičius inte överens om priset på ordboken. Enligt Karlovičius var det den anonyme recensenten av Jucevičius häfte ”Utdrag ur de nya polska poeterna…” som lämnade uppgifterna om Poškas ordboks resa till Kaunas. I själva verket var det inte recensenten utan redaktionen för ”Magazyn Powszechny” som meddelade att Poškas manuskript hade hamnat i Kaunas. Tolesnį Poškos žodyno likimą, nenurodydamas šaltinių, atskleidė K. Jokantas (1880–1945), rašęs slapyvardžiu A. Miškonis (Miškonis, 1905). 9. 115 Poškos žodyno rankraštį, Jokanto liudijimu, rado A. Juška (1819–1880) kažin kokiame dvare Žemaitijoje užmestą su visokiu šlamštu ant užlų. Matyt, Poškos žodynas paskui ir buvo pas A. Jušką. Mirus A. Juškai, Poškos žodynas su visais kitais Juškos rankraščiais likęs jo broliui Jonui (1815–1886). Mirus J. Juškai, Poškos žodynas atiteko jo žmonai Felicijai Juškienei, gyvenančiai Dorpate. Enligt Poškas biograf Brenszteins uppgifter skänkte hans hustru efter Juškas död år 1908 Poškas ordbok, tillsammans med makens manuskript, till Litauens vetenskapliga sällskap i Vilnius (Brensztejn, 1934, 27). Tilläggen till bokstäverna A–P i Poškas ordbok, ”Notas”, överlämnades enligt Brenszteins vittnesmål år 1912 till samma sällskap av Jablonskis (1860–1930) (Brensztejn, 1934, 28). Litauens vetenskapsakademis institut för litauiska språket och litteraturen ärvde biblioteket tillhörande Litauiska vetenskapliga sällskapet, tillsammans med Poškas ordboksmanuskript. Nu förvaras Poškas ordboksmanuskript och fotokopior i manuskriptsamlingen på biblioteket vid Institutet för litauiska språket och litteraturen. LITERATŪRA Brensztejn M. Dionizy Paszkiewicz, pisarz polsko-litewski na Żmudzi w pierwszej połowie XIX wieku. Wilno, 1934. Čiulda J. Krótkie pomysły o prawidłach gramatycznych języka Żmudzkiego (rankraštis). Jucewicz L. Wyjątki z nowoczesnych poetów polskich tłumaczone na język litewski z przydaniem kilku słów o języku i literaturze litewskiej. Wilno, 1837. Jucevičius L. A. Raštai. V., 1959. Jurgutis V. Rasta Juozo Čiuldos 1854 metų gramatika // Bibliotekų darbas. 1960. Nr. 1. Karłowicz J. O języku litewskim // Rozprawa, 1875 (išspausdinta atskiru atspaudu). Mačiūnas V. Vilniaus universitetas ir lietuviškasis XIX a. pr. sąjūdis // Lituanistikos instituto 1979 m. suvažiavimo darbai. Chicago Illinois, 1981. Miškonis A. [K. Jokantas]. Dionizas Poška // Vilniaus žinios. 1905. Nr. 18. Nowe Dzieło //Magazyn Powszechny, dziennik użytecznych wiadomości. Rok czwarty w Warszawie 1837. Poška D. Raštai. V., 1959. Słownik języka Litewskiego, Polskiego i Łacińskiego przez Dionizego Paszkiewicza Żmuydzina (rankraštis). Valiūnas S. Kaszanten lietuwiszka żodini // Lietuvių literatūros istorijos chrestomatija / Feodalizmo epocha / Sudarė K. Korsakas, J. Lebedys. V., 1957. P. 293—295. К. ПАКАЛКА ГЕНЕЗИС И СУДЬБА СЛОВАРЯ Д. ПОШКИ Резюме Д. Пошка (ок. 1757—1830) был не только поэтом, но и лексикографом. Он хорошо осознал нужду в новом литовском словаре. Чтобы заполнить этот пробел, в 1825 г. он начал составлять трехъязычный литовско-польско-латинский словарь „Słownik języka litewskiego polskiego i łacinskiego“. Но по существу словарь является польско-латинско-литовским. Реестром польских слов послужил известный словарь С. Б. Линде „Słownik języka polskiego“ (1807—1814). Пошка ставил перед собою цель подготовить полный словарь. Но этой цели не достиг. Рукопись словаря обрывается на слове „Sianie“. Составил два тома: I A — Ozjębło, II Ozjębłość — Sianie. Всего в словаре 2040 с. 116 По завещанию Пошки рукопись словаря перешла к литератору Каетонасу Незабитайскису, который жил в Варшаве. Однако непредвиденные обстоятельства помешали передать рукопись по назначению. Она досталась адвокату Юргявичюсу в Каунасе. Адвокат собирался словарь продать. После смерти Юргявичюса рукопись исчезла. По сведениям К. Йокантаса, рукопись словаря А. Юшка обнаружил в одном имении в Жемайтии. После смерти Юшки рукопись попала в руки его брата Йонаса. В 1908 г. вдова Й. Юшки подарила словарь Пошки Литовскому научному обществу в Вильнюсе. Библиотека общества была передана Институту литовского языка и литературы Академии наук Литвы. В рукописном отделении упомянутого института словарь хранится и поныне.