Балтийские и славянские названия овцы у барана

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXX (1993) PERIFERA LITAUISKA DIALEKTER 10. V. OTKUPŠČIKOV BALTISKA OCH SLAVISKA BENÄMNINGAR PÅ FÅR OCH BAGGE I arbeten som ägnas åt analysen av baltiskt och slaviskt ordförråd är tesen om en ensidig riktning för lån från slaviska till baltiska språk – med nästan fullständig avsaknad av motsatt riktning – fortfarande populär (A. Brückners–O. N. Trubačovs tes). Inom boskapsskötselns ordförråd har denna uppfattning bland annat kommit till uttryck i en nyligen försvarad doktorsavhandling (Procenko, 1985). Slaviska baltismer (ganska talrika i det av denna författare analyserade ordförrådet) förbigås antingen helt med tystnad eller markeras inte som baltismer. Exempelvis anges belarusisk dial. бонда (även ukrainsk dial. бонда ”ko”), vars baltiska ursprung övertygande har påvisats av A. P. Nepokupnyj och andra forskare (se Laučjutė, 1982, 9–10; där finns även hänvisningar till litteraturen), inte som baltism. Detsamma gäller belarusisk dial. марага ”ko”, маргель ”tjur” (jfr även marġis och polska motsvarigheter) – från lit. margà ”den brokiga”, márgis, margelìs ”tjur med brokig färg” m.fl. I polska dialekter ombildades lit. margójì ”brokig ko” med hjälp av det slaviska suffixet –к-: margoјka idem. Jfr žalojka — från lit. žalòji (karvė) ”brun ko”, balnojka från lit. balnóji ”(ko) med vit rygg”, žebrojka — från lit. žebrõji ”brokig ko”, szemojka — från lit. šémoji ”(ko) med askgrå färg”, jodis — från lit. júodis ”svartfärgad tjur” osv. (exemplen är hämtade ur J. Laučjutės nämnda ordbok). Jfr även lit. parščiukas ”kulting” – ett ord som lånats in i många dialekter av polska, belarusiska, ukrainska och ryska. Sådana fakta vittnar om ett komplicerat ömsesidigt inflytande mellan baltiska och slaviska språks ordförråd, inte om en ensidig riktning för lån. Lika tvivelaktig är B. N. Procenko långtgående slutsats om slavernas ”mer utvecklade fårskötselterminologi” jämfört med balternas (Procenko, 1985, 8). Slutsatsen bygger på tre förmodade ”intränganden” från slaviska språk i de baltiska: lit. ba/ogõnas, lett. avins, fornpreuss. camstian. Ingen har emellertid, tycks det, hittills ifrågasatt de två sistnämnda baltiska ordens inhemska karaktär¹. Dessutom är lit. ãvinas, lett. avins, fornpreuss. awins – den gemensamma baltiska benämningen på bagge – mycket tidigt 1 Se särskilt – (Fraenkel LEW, 28; Sabaliauskas, 1966, 16; Toporov, 1980, 197–200). 63 inlånat i finsk-ugriska språk: finska oinas m.fl. (Thomsen, 1890, 160; Kalima, 1936, 6–7). Som bekant är baltiska lån i finsk-ugriska språk äldre än germanska och mycket äldre än slaviska lån (Hakulinen, 1955, II, 39–49). Lit. āvinas är bildat enligt en produktiv baltisk ordbildningsmodell: lāpė ”räv” → lāpinas ”hanräv”, avė, avis ”får” → āvinas ”bagge”, būrė ”får” → būrinas ”bagge”, bašė ”får” → bašinas ”bagge” (och basinėlis ”lamm”); jfr även den generiska betydelsen: ratė (ratėlė) ”hona” → rātinas ”hane”². Till skillnad från det baltiska språkområdet är ordbildningsmodellen får → ovynь unik i slaviskan, och om man nu alls ska anta ett ”inträngande” här, vore det snarare i motsatt riktning³. Den snäva dialektformen vargōnas, som litauiska talare uppfattar som en barbarism, tillhör en sen period och säger inte mer om graden av utveckling hos den allmänslaviska terminologin än exempelvis den polska dialektformen baziu̇tka ”litet får” (från lit. baziūtė). Utöver de ovan behandlade benämningarna på får och bagge finns det i ryska och litauiska folkmål ett ganska stort antal lockrop för dessa djur. Lockropen är mycket ofta oupplösligt förbundna med dialektala benämningar på får, baggar eller lamm. Jfr lockropen баль–баль och бáлька ”får”, бур–бур eller бурь–бурь och бырка ”får” (Kursk-, Voronezjtrakten) eller ”lamm” (Brjansk-, Orjoltrakten), бяш–бяш eller бяша–бяша och бяша ”bagge” (Olonets-, Tulatrakten), бяшка ”bagge, får”, бяшутка ”får” (Pskovtrakten). Ungefär samma bild kan iakttas i litauiska dialekter. Av särskilt intresse är lockrop och benämningar på får och bagge som är gemensamma för litauiska och ryska folkmål. Så sammanfaller lit. bas’-bas’ och basià-basià med ryska dialektala lockrop på får: бась–бась (sibiriskt) och бас’а–бас’а (Tvertrakten). Den litauiska benämningen på får bašė kan uppenbarligen betraktas som tämligen gammal. Indirekt vittnar rysk dial. бáша ”får” om detta – en form som liksom lit. bašė går tillbaka på *basja. Jfr lit. sādse = ryska och bulgariska сýша ”torka; torrperiod”, lit. šešė = serbokroatiska šȇsa ”syster” m.fl. Till skillnad från ordet баша (och башка), som täcker en betydande del av de ryska folkmålen, är den andra benämningen på får – бася – begränsad till Novgorodområdet och norra Dvinaområdet och bör möjligen betraktas som en baltism. Ett fonetiskt närliggande lockrop på får – lit. bazė-bazė och bazį-bazį – kan endast återfinnas i ryska folkmål i Litauen (база–база och базь–базь). Benämningar på får som hör samman med detta lockrop är belagda endast i litauiskan: baziūtė ”litet får” (jfr det polska lånet: baziu̇tka), baziūkas, baziūlis ”lamm”. 2 Här och nedan återges det litauiska materialet enligt den akademiska ordboken över det litauiska språket (LKŽ), och det ryska dialektmaterialet enligt ordboken över ryska folkmål (СРНГ). 3 När man talar om den urindoeuropeiska gamla benämningen på får kan man inte undgå att påpeka att lit. avis har motsvarigheter i fornind. āviḥ, urgammalgrekiska ο(F)ις, lat. ovis, fornirländska oi, medan en form med enkel stam inte har bevarats i de slaviska språken (jfr fornkyrkoslav. ОВЬЦА, fornind. avikā, lit. avi̇̀kė, samt lit. avikėna = tjeck. ovčná ”fårkött”, men fornry. овьчина ”fårskinn”). 64 En annan stor grupp benämningar på får och bagge är knuten till lockropen barē-barē = burē-burē i litauiska och баря–баря = боря–боря i ryska folkmål. Rysk dial. баря ”bagge” (Arkhangelsktrakten) och lit. būrė ”får” (Kražiai), liksom avledningarna барька, баринка, борец, борька, бараш ”bagge” (även ett ord som används för att kalla på baggen), lit. bariukas = buriukas ”litet får”, burulis, būrinas ”bagge”, burikė ”litet får” m.fl. – alla dessa ord visar att benämningar på får, baggar och lamm som etymologiskt hänger samman med lockropen баря, боря (från *bъrъ), barē, burē är väl företrädda även i både ryskans och litauiskans dialektala ordförråd. Vissa av de ryska dialektala benämningarna på får och bagge, som hänger samman med lockropen баря och боря, kan inte övertygande förklaras på slavisk grund, eftersom motsvarande ordbildningsmodeller saknas. Även här kan material från litauiskan och dess dialekter komma till hjälp. Så kan rysk dial. борей ”bagge” (Novgorodtrakten) förklaras enligt modellen lit. -ė (femininum) → -ėjas (maskulinum), dvs. būrė ”får” → *burėjas (eller *burėjus) ”bagge” (= rysk борей). I modern litauiska bildar suffixet –ėј– talrika nomina agentis. Som P. Skardžius påpekar var detta emellertid inte suffixets ursprungliga betydelse.⁴ Att suffixet –ėј– haft en vidare betydelse vittnar bland annat den för sin ”konservatism” kända toponymiken: Dėglė – Dėglėjus namn på en skog (Vanagas, 1970, 111). Rysk dial. борша ”får” (Olonetstrakten) bildades liksom lit. boba ”gammal kvinna” → bõbšė, kumėlė ”sto” → kumelšė ”krake” (Skardžius, 1943, 316), jfr lit. burė ”får” → *buršė (= rysk борша). Som ett lån från lit. *buršė bör uppenbarligen rysk dial. бýрший ”får” (Novgorodtrakten, komi-permjakiska området) betraktas, jfr även бýрши ”lamm”. De ovan anförda exemplen gör det möjligt att föreslå en ny etymologi för det ryska ordet баран och dess slaviska motsvarigheter. De befintliga etymologierna för detta ord är svåra att bedöma som tillfredsställande. De bygger vanligtvis endast på ljudlikhet, är isolerade från andra dialektala benämningar på bagge och får och förklarar inte hur ordet faktiskt bildades. Det förmodade sambandet med ie. *bher- ”skära”, som liksom i fallet med ordet боров tillåter en ursprunglig betydelse ”kastrerad” (ЭСРЯ 1, 39), är en typisk ”rotavskärningsetymologi”. Hänvisningar till indoeuropeiska ord med liknande ljud och till ett alpint ursprung för ett ord som går tillbaka på interjektionen ber– för att kalla på djur i detta avlägsna område (se Vasmer, 1, 123) avvisades med rätta av O. N. Trubačov (ЭССЯ 1, 157). Än mindre sannolikt är antagandet om ett turkiskt lån (Trubačov, 1960, 74–76) eller turkisk förmedling vid lån från iranskan (ЭССЯ 1, 158). Förekomsten av ordet i tjeckiska, slovakiska och polska, samtidigt som det i praktiken helt saknas i de sydslaviska 4 ”Följaktligen kunde suffixet -ėjai från början inte ha använts särskilt för nomina agentis... det användes då utan tvivel friare och i vidare bemärkelse” (Skardžius, 1943, 84). 65 språken5 – ett alltför ovanligt spridningsområde för det förmodade turkiska lånet. De turkiska benämningarna på bagge som man här skulle kunna stödja sig på var i själva verket själva lånade från ryskan (Vasmer, 1, 124). V. V. Martynov, som i ordet баран ser ett ”italienskt inträngande”, hänvisar till lat. repo, repōnis ’stövel av råhud’ – ett etymologiskt dunkelt ord, helt isolerat i latinet. Antagandet att detta var en stövel av baggskinn (Martynov, 1978, 32–33) är fullständigt godtyckligt och saknar all argumentation. Jämförelsen är inte heller fonetiskt berättigad: р → b̄- (?), e → a (?). Låt oss emellertid vända oss till det baltoslaviska området. Gässens lockrop gágù–gáги (eller det ljudhärmande га–га) ger avledningen gágan ’gåskarl’ (Samarkandtrakten) – på samma sätt som lit. dial. gãgas ’gås’ → gagõnas (Skardžius, 1943, 274). På samma sätt ger lockropet бари–бари (eller бар–бар) avledningen баран. I litauiskan kunde – enligt samma modell – barė–barē (jfr būrē ’får’) ha gett *barõnas. Även om lit. barõnas ’bagge’ allmänt erkänns vara en slavism, passar ordet helt naturligt in i det litauiska ordförrådet. Den ordbildningsmodell enligt vilken avledningar på –опas bildas är tillförlitligt belagd i litauiskan – såväl i appellativt (dirvà → dirvõnas) som i onomastiskt (Dubrà → Dubrõnas) ordförråd (Skardžius, 1943, 273–274). Dialektformen бараш ”bagge” (Vjatkatrakten) hör till de ovan behandlade benämningarna på bagge med en interjektionell lockropsstam бар på samma sätt som formen крякáш ”kvackande anka” hör till крячка idem och till den ljudhärmande interjektionella stammen кряк-. Även här klargörs det långt ifrån uppenbara ordbildningssambandet på slavisk grund mellan formerna баран och бараш genom det arkaiska litauiska ordbildningsmönster som återspeglas i hydronymin: баран (*barõnas): бараш (*barõšius) = floden Ramõnas: sjön Ramõšius (Vanagas 1981, 272). Uppfattningen att ryskans баран är ett lån, som har framförts i litteraturen, framstår mot bakgrund av det ovan behandlade materialet som föga sannolik. Hänvisningen till skillnaderna i rotvokaliseringen bar–/bor–/ber– (Sadnik-Aitzetmüller, 1968, 4, 240) övertygar inte om det främmande ursprunget hos rysk. баран / боран / tjeck. beran ”bagge”. Alla tre vokaliseringstyperna återspeglas i ryska dialektformer бáрька ”litet får” / бóрька ”bagge” (jfr lit. burikė ”litet får”) / берѝка ”förfalskat merlushkaskinn på en vintermössa” ← *”får” (Vologdatrakten)⁶. Och i alla tre fallen är lockrop med samma vokalisering belagda: баря, барь (lit. barē, barì), боря (lit. burē) och берь ⁵ ”I sydslaviskan finns ordet inte” (Sadnik-Aitzetmüller, 1968, Lief. 4, 240). Serbokroatiska dialektbildningar av typen бáра, барúца, барањ, барáш, бáраш betecknar olika djur: get, får, svin med s v a r t – v i t färg (företrädesvis bock eller get). Etymologiskt förbinder L. Sadnik och R. Aitzetmüller (jfr cit. ovan) dessa ord övertygande med бараст ”svartvit (om färg)”. O. N. Trubačovs invändningar (ЭСЛЯ 1, 157) framstår inte som övertygande. ⁶ Semantiskt jfr rysk dial. бырка 1) ”får”, 2) ”vädursskinn”, 3) ”merlushkaskinn”, 4) ”mössa med uppslag av lammskinn” (СРНГ, s. v.). Jfr även fornind. meśā- ”bagge” och fornkyrkoslav. Мѣх. 66 (okänd). O. N. Trubačovs försök att förklara vokaliseringen i fornryska боранъ och tjeck. beran genom dissimilation (ЭССЯ 1, 137) kan på intet sätt betraktas som lyckat. För det första: om man tar det verkliga (och inte inbillade) turkiska lånet кабан, finns det av någon anledning inte belagt en enda form med en sådan dissimilation. För det andra fanns det varken hos lockropet барь eller hos ordet барька några förutsättningar för dissimilation. Samtidigt sammanfaller alla tre vokaliseringstyperna fullständigt hos lockropen och orden баран, боран, beran. Därför bör O. N. Trubačovs kategoriska slutsats: ”utan något som helst tvivel har ordet *baranъ lånats in i de slaviska språken” från turkiskan (ЭССЯ 1, 137–138) lika kategoriskt avvisas. Bland andra benämningar på får, med närliggande bildningar i litauiska och ryska dialekter, kan lit. kūsē ”får” (i barnspråk), kiša ”lockrop på får” och rysk. кычча ”får” (Vologda-, Arkhangelsktrakten), кытья idem (i samtal med barn – Kursk-, Tulatrakten), кить-кить ”lockrop på får” nämnas. Här skiljer sig de ryska och litauiska formerna endast genom mängden av vokalen u: *kutìa > lit. kūsē (med barnartikulation), *kūčia > кычча (liksom *svētja > свевча). Slutligen är den baltoslaviska isoglossen av särskilt intresse: lit. raganė, lett. ragana ”hornförsett får” (M.-E. III, 464) – serbokroat. rogònja ”bagge med långa horn” (se närmare Otkupščikov, 1977, 274–275). Eftersom denna isogloss går utanför de sena baltoslaviska gränskontakterna vittnar den om nära förbindelser mellan de två indoeuropeiska språkfamiljerna inom boskapsskötselns, särskilt fårskötselns, terminologi. I stort återspeglar de baltoslaviska relationerna inom det ordförråd som hör samman med benämningar på får och bagge olika kronologiska skikt: 1) lit. āvinas – fornry. овинъ, lit. vilna – rysk. вóлна har motsvarigheter i besläktade indoeuropeiska språk; 2) lit. ēras, lett. jērs – rysk. ярка, lit. raganė – serbokroat. rogònja utgör baltoslaviska bildningar; 3) de dialektala benämningar på får och bagge som behandlades i början av artikeln hänger uppenbarligen samman med senare baltoslaviska kontakter med begränsad geografisk utbredning. Bland den gemensamma dialektala vokabulären i ryska och litauiska är det ofta svårt att dra en tydlig gräns mellan ursprungligt besläktade ord och lån som tillkommit under nära etnisk-språklig kontakt. I vilket fall som helst har vi inga grunder att tala om ett ensidigt inflytande från slavisk fårskötselterminologi på den baltiska. Tvärtom. Den ordbildningsanalys av ryska, polska och litauiska dialektala benämningar och lockrop på får och bagge som här genomförts vittnar snarare om deras mer baltiska än slaviska karaktär (för att inte tala om direkta lån av typen lit. baziùtė → pol. baziútka ”litet får”). Vad gäller den äldre perioden talar förekomsten av de äldsta lånen från baltiska språk i finsk-ugriska språk (āvinаs, ēras, vilna m.fl.) övertygande för den självständiga karaktären hos den baltiska fårskötselterminologin, som bildades under en så avlägsen epok att det inte kunde vara tal om några slaviska ”intränganden”. 67 ЛИТЕРАТУРА Лаучюте Ю.А. Словарь балтизмов в славянских языках. Л., 1982. Мартынов В.В. Балто–славяно–итальянские изоглоссы. Лексическая синонимия. Минск, 1978. Откушчиков Ю.В. О происхождении лит., лтш. ragana ”ведьма” // ”Baltistica”, 1977. Т. 13(1). Проценко Б.Н. История названий животных в славянских языках. АКД. Минск, 1985. Топоров В.Н. Прусский язык. Словарь I–K. М., 1980. Трубачев О.Н. Происхождение названий домашних животных в славянских языках. М., 1960. Фасмер М. Этимологический словарь русского языка. М., 1964. Т. 1. Хакулинен Л. Развитие и структура финского языка. Лексикология и синтаксис. Ч. II. М., 1955. ЭСЯ — Этимологический словарь русского языка. М., 1963. Т. 1. Автор-составитель Н.М.Шанский. ЭССЯ — Этимологический словарь славянских языков. Под ред. О.Н.Трубачева. Вып. 1. М., 1974. Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg-Göttingen, 1955. Kalima J. Itämerensuomalaisten kielten baltilaiset lainasanat. Helsinki, 1936. M.-E. — Mühlenbach K.-Endzelin J. Lettisch-Deutsches Wörterbuch. Bd. 1. Riga, 1923. Sabaliauskas A. Lietuvių kalbos leksikos raida // ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, 1966. T. 8. Sadnik L. Aitzetmüller R. Vergleichendes Wörterbuch der slavischen Sprachen. Lief. 4. Wiesbaden, 1968. Skardžius P. Lietuvių kalbos žodžių daryba. V., 1943. Thomsen V. Berøringen mellem de finske og de baltiske (litauisk-lettiske) sprog. Kobenhavn, 1890. Vanagas A. Lietuvos TSR hidronimų daryba. V., 1970. Vanagas A. Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. V., 1981. BALTŲ IR SLAVŲ KALBŲ AVIES IR AVINO PAVADINIMAI Reziumė Straipsnyje apžvelgiami baltų ir slavų kalbų (tarmių) avies ir avino pavadinimai, analizuojama jų daryba iš šaukimo žodžių (pvz., liet. bas’-bas’, basia-baśia ir bašė’àvis’, rusų tarmių бась-бась, ба́ся’аvis’, liet. bazė-bazė, bazi- 68 bazi ir baziūtė "avis", baziukas, baziulis "ėriukas", Lietuvos rusų tarmių baza-bazą, bazь-bazь, lenkų baziutka "avytė"). Daroma išvada, kad su.avies ir avino pavadinimais susijusi baltų ir slavų kalbų leksika atspindi įvairius chronologinius sluoksnius: 1) liet. āvinas — sen. rus. овьнъ, liet. vilna — rus. волна turi atitikmenų giminingose indoeuropiečių kalbose; 2) liet. ėras, lat. jērs — rus. ярка, liet. raganė, lat. ragana "raguota avis" — serbų-kroatų rogońa rodo baltų ir slavų kalbų žodžių darybą; 3) įvairūs tarminiai pavadinimai sietini su vėlesnių laikų geografiškai ribotais baltų ir slavų kontaktais. Nėra pagrindo kalbėti (kaip daro kai kurie kalbininkai) apie vienpusę slavų kalbų avininkystės terminijos įtaką baltų kalboms. Priešingai, rusų, lenkų, lietuvių tarmių avies ir avino pavadinimų iš šaukimo žodžių daryba leidžia manyti, kad jie būdingesni baltų kalboms nei slavų. Seniausi finų kalbų baltizmai (āvinas, ėras, vilna ir kt.) rodo, kad baltai savo avininkystės terminiją turėjo jau tais laikais, kada slavų terminijos "prasisverbimo" dar negalėjo būti.