Liet. „salà“, la. „sala“ „kaimas“

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXI (1994) Frågor om språknormering GRAŽINA SMALINSKIENĖ LIT. SALÀ, LETT. SALA ”by” Dialektorden lit. salà, lett. sala ”by” bildar homonympar med den gemensamma östbaltiska geografiska termen lit. salà, lett. sala ”ö”. Vissa etymologer jämför lit. salà, lett. sala ”by” med slav. *selo ”fält, jord”, fornhögtyska sal ”bostad; sal” (Būga I 333; Trautmann 248; Pokorny 898). Alla dessa ord förbinds med den indoeuropeiska roten *sel- ”boplats” (Pokorny 898). I den norske baltisten och slavisten Chr. Stangs monografi ”Lexikalische Sonderübereinstimmungen zwischen dem Slawischen, Baltischen und Germanischen” angeslås motsvarigheten slav. *selo, fornhögtyska sal, lit. salà, lett. sala inte utan förbehåll, särskilt på grund av parallellen mellan de baltiska och germanska lexemen (Stang 46–7). Denna isogloss kan inte anses helt tillförlitlig förrän en verklig etymologi för slav. *selo har fastställts. Även de baltiska ordens ursprung är omtvistat. Vi ska försöka analysera detta problem närmare. De aktuella baltiska språkens lexem bör undersökas oskiljaktigt från de homonyma orden lit. salà, lett. sala ”ett landområde omgivet av vatten på alla sidor”. Det är inte omöjligt att dessa ord och lit. salà, lett. sala ”by” är etymologiskt besläktade. Ursprunget till lit. salà, lett. sala ”ett landområde omgivet av vatten på alla sidor” är klart. Dessa ord och lit. àtsala ”en flod som skär in i stranden” förbinds med lit. šálti ”flyta”, selėti ”smyga, smyga sig fram”, preuss. salus ”bäck (från regn)” (Būga II 305). De sistnämnda orden härstammar från den indoeuropeiska roten *sel- ”hoppa; spricka”, jfr gr. ἅλλομαι ”jag hoppar, spricker” (*seli̯ō), lat. saliō, -īre, -uī (-iī), -tum ”hoppa; spricka” (Pokorny 899). I dialekterna är också andra betydelser av dessa homonyma ord kända: lit. salà ”en något upphöjd, torr jordfläck i en mosse eller ett kärr; en åkerlott; en liten fläck åkerjord, jord mellan ängar; en glänta i skogen; en liten äng mitt i en sommar- eller rågåker; en fläck med en viss sorts gräs eller andra växter, en tuva” (östaukštaitiska dialekter kring Utena och Vilnius samt sydaukštaitiska dialekter — LKŽ XII 59); lett. sala ”en något upphöjd, torr jordfläck i en mosse; skogsmark, skogsbryn, en åkerlott långt från hemmet, en avlägsen åkerkant; en liten gran- eller tallskog, en grupp träd av olika slag i skogen; jord, åkerlott” (aukštaitiska dialekter — ME III 664; EH II 423). När vi konstaterar att lit. salà, lett. sala är en geografisk term måste vi ta hänsyn till de typologiska regelbundenheter som kännetecknar utvecklingen av sådana termers semantiska struktur. Enligt L. Nevskaja, forskare i baltiska geografiska termer, får ord som betecknar upphöjd terräng (en höjd), däribland lit. salà, lett. sala, ofta betydelserna ”äng; fält”. Detta sker när det drag aktualiseras som författaren provisoriskt kallar 12. Lietuvių kalbotyros klausimai, XXXI 177 ”i ekonomiskt avseende”. Liet. salà, lett. sala får den invarianta egenskapen ”ett landområde omgivet av vatten på alla sidor” sådana betydelsemodifikationer som ”åkerlott”, ”en liten åker- eller jordplätt mellan ängar”, ”en glänta i skogen”, ”en liten äng mitt i ett sommarträdes- eller rågfält”, ”ett litet område med en enda växtart” (Невская 155). Jfr de slaviska dialektorden остров, ostróws semem, där egenskapen ”omgiven av vatten” har gått förlorad: ”en plats bevuxen med skog i ett kärr”, ”en skogsmark i ett öppet område”, ”en åkerlott mellan ängar” (Толстой 51). Utifrån en sådan semantisk övergång ”höjd omgiven av vatten” → ”åkerlott, åker” → ”äng” → ”skog” är det lätt att föreställa sig hur homonymerna liet. salà, lett. sala ’by’ uppkom. Här bör särdragen i böndernas bosättningsmönster nämnas: byar anlades oftast vid floder och sjöar och låg mitt i sina ägor — åkrar, ängar, skogar och kärr. Jfr lett. sala ’by (mitt i ett kärr)’, belagt i Taurkalne (Брейдак 17). Vad visar spridningen av homonymerna liet. salà, lett. sala ’by’? Liet. salà används på följande platser: 1) utanför Litauens territorium — i trakten kring Daugavpils och Krāslava, i Breslauja, Apsas och Lazūnai (i de litauiska dialekterna i de två sistnämnda litauisk-vitryska gränsområdena förekommer också slavismen selà LKA I 46; detta tycks tyda på att liet. salà också kan vara ett lån, eftersom konsonanten s här konsekvent palataliseras framför vokalen e¹, med undantag för Lazūnai. I Lazūnai-dialekten är den vanligare benämningen på en by, vilket framgår av LKA I 46 (karta nr 9), ūlyčia, ūlyčia²); 2) även i det litauisk-vitryska gränsområdet, inom Litauens territorium — Rimšė, Tverėčius, Dysna, Mielagėnai, Paringys, Adutiškis och Švenčionys (på dessa platser används också slavismen ūlyčia, ūlyčia, ūlyčia) (LKŽ XII 59; LKA I 46 (karta nr 9)). Lett. sala (sola) är känt i höglettiska dialekter (Višķi, Auleja, Skaista, Izvalta, Pilda, Zvirgzdene, Varakļāni, Barkava, Tilžė — ME III 664; EH II 423; ADT I 76). Till den östra delen av den livländska dialektgruppen (Taurkalne) kom lett. sala från höglettiska dialekter (Брейдак 17). Som framgår strider dessa spridningsuppgifter inte mot uppfattningen att enskilda semem av homonymerna liet. salà, lett. sala ’ett landområde omgivet av vatten på alla sidor’ kan ha gett upphov till homonymerna liet. salà, lett. sala ’by’, ur geografisk synvinkel. J. Endzelin stödde sig också på den andra medlemmen i homonymparet när han förklarade uppkomsten av lett. sala ’by’, nämligen betydelser som ”skogsmark, skogsbryn, åkerlott långt från hemmet, avlägset åkerstycke; liten granskog eller tallskog, en dunge av blandade träd i skogen”. Sala är i lettiskan känt inte bara som appellativ utan också som ortnamn; jfr Salas ’bondgård’ (Metriena, Jaunruoze, Zasa), Salas ’skog’ (Zasa). Ortnamnet Mēlnā-sala ’bondgård’ (Lubana) är svårt att skilja från Mēlnā-sala ’skog’ (Liauduona), liksom från Mēlnā-sala ’by’ (Silajanai), ’herrgård’ (Rugajai), ’bondgård’ (Atašienė, Balva), Mēlnā-sala ’skog’ (Akny sta, Dignaja, Prauliena) (LV II 413). Enligt Endzelin har namnet på gårdar eller byar Liep(u) sala(s) sannolikt sitt ursprung i en lindskog där bosättningen grundades (jfr Liepu-sala ’boplats’ (Barkava), ’bondgård’ (Baltinava, Mar- 1 Ordet selà förekommer också i M. Niedermanns ordbok (III 633). 2 I dialekterna betecknar dessa ord endast byar av gatutyp. Detta har inte dokumenterats i LKA. 178 kalnė), Liepu-salas en bondgård i skogen (Malupė) LV II 366). Av sådana egennamn abstraherades enligt Endzelin appellativet sala ”by” (EM III 664). Det finns också många sådana ortnamn i det litauiska namnskicket, särskilt i östra och södra Litauen, jfr. Salà by (Smalvos, Daugai, Igliauka ASŽ II 270, Lazūnai VK); Salà enstaka gård (Antazavė VK); Salà skog (Rodūnia, Suginčiai, Anturkė, Leliūnai, Kuktiškės, Gelvonai, Degučiai, Kriaunos VK); Salà åker (Smalvos, Rodūnia, Labanoras VK); Salà jord (Antazavė, Čiobiškis, Joniškis (Molėtai) VK); Salėlė by (Ceikiniai ASŽ II 270); Sàlos by (Linkmenys, Lazdijai, Rokiškis ASŽ II 271); Sàlos småstad (Rokiškis, Belarus, Smurgainiai VK); Sàlos enstaka gård (Alanta, Obeliai, Sudeikiai ASŽ II 271), Sàlos åker (Dubičiai, Šalčininkai, Breslauja, Rimšė VK); Sàlos jord (Rimšė VK); Sàlos äng (Breslauja VK); Sàlos skog (Dūkštas VK); Liepsalos enstaka gård (Papilys ASŽ II 161). De flesta av dessa lettiska och litauiska toponymer ligger inom det område där orden lit. salà, lett. salà i betydelsen ”by” är spridda. Namngivningen av sådana ortnamn grundar sig oftast på de geografiska förhållandena hos det objekt som de betecknar, till exempel Sàlos — en by i Ignalina-distriktet, i Linkmenys församling, belägen mellan tre sjöar; herrgården Salas i Rigas distrikt, som uppstod i slutet av 1600-talet, bestod av flera byar som skildes åt av ofruktbara sanddyner och träsk, buskage och barrskogar (Липения 137). Det förefaller rimligt att hävda att de homonymer som behandlats här i själva verket bör betraktas som homonymer med samma etymologi, det vill säga semantiska homonymer. V. Urbutis har också hänfört dessa ord till denna typ av homonymer (Urbutis 176). I så fall är lit. salà, lett. salà ”by” en lexem som endast förekommer i östbaltiska språk. FÖRKORTNINGAR ADT — Augšzemnieku dialekta teksti: Latgaliskas izloksnes. Rīga, 1983. ASŽ — Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinynas. V., 1976. D. 2. Būga — Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1958—1961. T. 1—3. EH — Endzelīns J., Hauzenberga E. Papildinājumi un labojumi K. Mīlenbacha Latviešu valodas vārdnīcai. Rīga, 1946. S. 2. LKA — Lietuvių kalbos atlasas. V., 1977. T. 1. LKŽ — Lietuvių kalbos žodynas. V., 1981. T. 12. LV — Endzelīns J. Latvijas PSR vietvārdi. Rīga, 1961. D. 1. S. 2. ME — K. Mūlenbacha Latviešu valodas vārdnīca / Rediģējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns. Rīga, 1927—1929. S. 3. Pokorny — Pokorny J. Indogermanisches etymologisches Wörterbuch. Bern und München, 1959. Stang — Stang Chr. S. Lexikalische Sonderübereinstimmungen zwischen dem Slavischen, Baltischen und Germanischen. Oslo—Berlin—Tromsø, 1972. Trautmann — Trautmann R. Baltisch—Slavisches Wörterbuch. Göttingen, 1923. Urbutis — Urbutis V. Metoder för bildandet av homonymer i det litauiska språkets lexikon: Filol. m. kand. dis. V., 1955. VK — Litauiska språkets instituts namnarkiv. 12* 179 Breidak — Breidak A. Dialektalt ordförråd i latgaliska dialekter av den övre lettiska dialekten och dess historiska samband: Sammanfattning av avhandling för graden kandidat i filologi. Riga, 1969. Lieninia — Lieninia Dz. Om typer av lettiska bondebosättningar på 1100-talet // Landsbygdsbebyggelse i Baltikum från 1200- till 1900-talet. Moskva, 1971. S. 123–141. Невская — Невская Л. Г. Балтийская географическая терминология. М., 1977. Tolstoj — Tolstoj N. I. Om problemet med att studera slaviska lokala termer // Lokala geografiska termer. Geografiska frågor. Samlingsvolym 81. Moskva, 1970. S. 46–53. ÖVRIGA FÖRKORTNINGAR gr. — grekiska ide. — indoeuropeiska la. — lettiska lie. — litauiska lot. — latin jfr. — jämför pr. — fornpreussiska sl. — slaviska s. v. a. — fornhögtyska LIT. SALĀ, LETT. SALA „DORF“ Zusammenfassung I denna uppsats försöker man visa att lit. salā, lett. sala ”by” inte bör jämställas med sl. *selo ”fält, åker”, ahd. sal ”hus, sal”; de sistnämnda ska förbindas med den indoeuropeiska roten *sel. ”bostadsrum”. De har samma etymologi som de homonymiska orden lit. salā, lett. sala ”ö”. Vi måste betona att dessa ord är geografiska termer och ta hänsyn till de typologiska regelbundenheter som kännetecknar utvecklingen av sådana termers semantiska struktur. L. Nevskaja hävdar att ord som betecknar högre belägen terräng inte sällan får betydelserna ”äng; fält”. Lit. salā, lett. sala ”ö” får följande betydelsemodifieringar: ”åker”, ”åker omgiven av ängar”, ”skogsglänta”, ”äng i sommarspannmål eller i rågåker”, ”ett bestånd av växter av samma art”. Mot bakgrund av en sådan semantisk övergång från ”upphöjning i ett moras” → ”åker, fält” → ”äng” → ”skog” är det lätt att förstå hur homonymerna lit. salā, lett. sala ”by” uppstått. Det är också värt att nämna det särpräglade i hur boningsorter för bönder uppstod: byarna anlades oftast vid floder och sjöar och låg mellan åkrar, ängar, skogar och kärr; jfr lett. sala ”by (i ett kärr)” (Taurkalnē). Utbredningen av de enskilda sememen hos lit. salā, lett. sala ”ö”, ur vilka homonymerna lit. salā, lett. sala ”by” skulle kunna uppstå, står inte i strid med dessa homonymers utbredning. J. Endzelin stödde sig på ortnamn när han förklarade ursprunget till lett. sala ”by”, till exempel Salas ”gård”, Salas ”skog”, Mēlnā-sala ”gård”, Mēlnā-sala ”skog”. Det finns många sådana ortnamn i den litauiska namnsamlingen. De flesta av dessa ortnamn återfinns i områden där orden lit. salā, lett. sala ”by” är utbredda. Namngivningen av dessa ortnamn motiveras till största delen av de betecknade objektens geografiska läge. Enligt vår mening ger allt detta oss anledning att dra slutsatsen att de homonymer som diskuteras är etymologiskt besläktade, det vill säga semantiska homonymer. I så fall är lit. salā, lett. sala ”by” ett lexem som är typiskt endast för de östbaltiska språken. 180