Leksiniai Šaltinių šnektos savitumai

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXI (1994) KALBOS NORMALIZACIJOS KLAUSIMAI ELENA GRINAVECKIENĖ SÄRDRAG I ŠALTINIAI-DIALEKTENS ORDFÖRRÅD Šaltiniai-dialekten, beläget i Dieveniškės församling i Šalčininkai-distriktet och övergångsdialekt mellan öst- och västdzūkiska dialekter (Lipsk., Vidug., 187), är den allra mest perifera (längs byns östra kant går statsgränsen mellan Litauen och Belarus; den utgör en del av marginalområdet för de litauiska dialekterna i Dieveniškės, som tidigare var ganska sammanhängande och sträckte sig relativt långt utanför den nuvarande republikens gränser in i Belarus (Gauč., Vidug., 38—39 tt., 48—49 tt.; Kviklys, 264—270). Den är omgiven av lokala belarusiska dialekter och territoriellt isolerad från andra litauiska dialekter, också från de litauiska dialekterna i Dieveniškės-marginalområdet (enligt våra undersökningar finns äldre lokalinvånare som talar litauiska i endast 9 av de 21 byarna i Dieveniškės församling — Šaltiniai, Mačiūčiai, Kaziūlai, Žižmošė, Versekė, Senmošiai, Miežionys, Skraičiūnai, Dvariškės och Dieveniškės). Följaktligen kännetecknas talarna av Šaltiniai-dialekten av att de växelvis använder litauiska och belarusiska dialekter. Å ena sidan är den undersökta dialekten ett reservat för ålderdomliga drag i det litauiska språket, å andra sidan en zon för sekundära lexikala och semantiska innovationer samt adstratala element, och också ett typiskt område för kontaminationsfenomen. På grund av sin särskilda belägenhet har detta område under de senaste åren väckt särskilt stort intresse, inte bara bland språkvetare och forskare inom andlig och materiell kultur — folklorister, etnografer och arkitekter — utan också bland kulturforskare, sociologer m.fl., som utan uppehåll undersöker detta unika område med en och samma etniska kultur ur alla möjliga aspekter. När man konstaterar den komplicerade språksituationen i denna trakt är det framför allt viktigt att framhålla att den lokala litauiska dialekten, som används inom en sluten språkgemenskap (7 av de 13 familjerna i byn Šaltiniai talar litauiska med varandra), är ett inofficiellt vardagsspråk, inte ett kansli- eller administrationsspråk (det finns inga litauiska skolor här, eftersom det inte finns några barn i skolåldern). På senare tid märks tydligt ett samexisterande av två semotiska system: de lokala litauisktalande människorna använder omväxlande också den belarusiska dialekten i sin vardag. På så sätt hör människor från tidig ålder båda språksystemen — det litauiska och det belarusiska — sida vid sida och behärskar dem väl. Genom att ständigt påverka varandra (vanligen mer spontant, men tsarregimens nationalitetspolitik har också i betydande grad bidragit till att det litauiska språket försvinner här) har de utvecklat en fullständig litauisk-belarusisk tvåspråkighet, som på senare tid redan håller på att bli ensidig — det litauiska språksystemet närmar sig här alltmer det belarusiska. Den lokala litauiska dialekten, som tidigare i huvudsak var givande (jfr gamla litauiska lånord som fortfarande används flitigt i byns belarusiska dialekt 8. Lietuvių kalbotyros klausimai, XXXI 113 lituanismer: berlóukal ‘bėralas’, brandúl ‘branduolys’, brúńkta ‘branktas’, dúlka ‘dulkės, spalai’, gil ‘gylýs’, grabiázdzie ‘grėbėstuoti’, gúlta ‘guolis’, gúšta ‘gūžta’, gungli ‘gungliai, pridžiūvę ant karvės šonų mėšlai’, kerša ‘keršė’, krumpli ‘krumpliai’, krušnia ‘krūšnis’, paliáuki ‘paliaukės, tokia paršiukų liga’, mencia ‘mentė, pustyklė’, pliúsnia ‘pleiskanos’, pundák ‘pundokas, buožgalvis’, slásty ‘spąstai’, scimbúr ‘stimbiras’, vińkšny ‘vin kšnos, rogių pavažų dalis’, žágary ‘žagarai, ražai, karklai pynimui’, blir nu enbart mottagare, och assimilationsprocessen närmar sig sin kulmen. Den litauiska dialekten i denna by har nästan helt förlorat sin försvarsbarriär, och dess system översvämmas av strukturella element från belarusiskan som bryter ned det, såsom žvirblis mažàsnis várno:s ‘žvirblis mažesnis už varną’, dżi.rba pasvójéти ‘daro savaip’, kas mán’ dachódzic’ ‘kas man rūpi’, rúki:mas man pri-víčka ‘rūkyti aš įpratęs’ m.fl.; med andra ord håller en särpräglad perifer variant på att utvecklas i dialekten. Samtidig användning av de här nämnda dialekterna inom samma språkliga sfär och situation är så vanlig och etablerad att den, såvitt vi har kunnat iaktta, inte kräver några intellektuella eller psykologiska ansträngningar av talaren. Detta beror enligt vår uppfattning främst på att hela den lokala språkgemenskapen, både i denna by och i de närliggande trakterna, i stort sett fortfarande är homogen — med en och samma andliga och materiella kultur (man kan nämna samma slags husbyggande som på andra håll i södra och östra Litauen, vävmönster och matlagning); människorna lever ett likadant, kan man säga, slutet liv, håller fast vid samma seder och är ganska konservativa. Den belarusiska dialekt som används här, liksom den litauiska, är bara ett hemspråk och saknar prestige. Enligt människorna själva är gudai (så kallas de lokala belarusierna här) samma enkla litauer, fast de har glömt sina förfäders språk och inte längre kan tala litauiska². Det måste dock erkännas att den belarusiska dialekten används oftare i vardagen här, eftersom de lokala belarusiska invånarna säger att de inte kan litauiska, medan 1 Belarusiska exempel har akut accent på den betonade stavelsen. Litauiska dialektexempel återges i artikeln med förenklad fonetisk transkription. Denna anger inte: a) den färgning av första leden o som förekommer i diftongen au med fallande ton; b) den ofullständiga monoftongeringen av diftongerna ie och uo (när den andra leden är försvagad och uttalas otydligt. I sådana fall återges de som långa i:, u:); c) längden hos enskilda led i betonade långa vokaler, diftonger och konsonantförbindelser. Den anges vanligen med deras accenttecken. Undantag är markeringen av den första leden i konsonantförbindelser med fallande ton i, u+ l, m, n, r samt ui, som för vårt öra verkar förlängd till halvlång (jfr LKT, 256, 258), med en punkt nedsänkt till höger om bokstaven. Längden hos obetonade långa vokaler markeras med kolon till höger om bokstaven, halvlängd hos vokaler med en punkt nedsänkt på samma ställe; d) det regelbundna velara uttalet av konsonanten n framför g, k; e) konsonanternas hårdhet framför ė (som motsvarar standardspråkets e), e (som motsvarar standardspråkets ė), a (som motsvarar standardspråkets korta e), liksom deras svaga hårdhet framför i. Konsonanternas mjukhet (även i belarusiska exempel) markeras med ett mjukhetstecken (komma) högt till höger om bokstaven. Mjukheten hos konsonantgrupper anges inte när den inte kunnat fastställas exakt (med undantag för mjuka l och pj). Övriga transkriptionsdetaljer följer LKT, 10–14. 2 Med tanke på den verkligt levande betydelse som det litauiska ordet gūdas har på traktens invånares läppar (enligt vår uppfattning finns det grund för att erkänna den som den ursprungliga betydelsen; jfr lit. gudėti ’börja tala en annan dialekt’ — LKŽ 3 693), är det knappast möjligt att försvara tendensen att kalla alla belarusier för gudai och deras republik för Gudija. 114 Även för litauerna är den inte främmande. Efter att så småningom ha blivit en minoritet anpassar sig litauerna fortfarande till situationen; de har lätt vant sig vid att tala belarusiska väl och känner inte längre motvilja mot språket, utan tillägnar sig det. Som nämnts använde de sig även när de talade litauiska obehindrat av strukturella särdrag i den belarusiska dialekten och påskyndar själva gradvis sin assimilationsprocess. Bland annat upprätthålls och påskyndas denna process av att vissa yngre litauer uppenbart har förlorat sin känsla av nationell tillhörighet. Förutom den belarusiska dialekten är även det kyrkliga språket i trakten – polska – välbekant för de lokala litauerna. På polska ber man böner (det har iakttagits att även äldre, mer framstegsvänliga litauer ber på polska), går till bikt och gör korstecknet. I vardagsbruk är språket emellertid inte vanligt. En litauer eller belarusier som ombeds tala polska säger ett par meningar på språket och börjar genast berätta på belarusiska. Regionens lingua franca är ryska. På ryska tilltalas lokalbefolkningen av olika myndighetspersoner, oftast sådana som kommit från andra håll, men det har iakttagits att den som tilltalas på ryska nästan alltid svarar på belarusiska. De avlägsna kontaktspråkens (polskans och ryskans) inverkan på dialekten är liten. Trots regionens komplicerade språksituation och de relativt aktiva assimilerande språkinfluenserna är Šaltiniai-dialekten än i dag litauisk, uttrycksfull, levande och särpräglad. Av de drygt 2 000 ord från dialekten som vi antecknade under expeditionen 1990 är 74% rent litauiska, 18,5% lånord (främst från belarusiska) och 7,5% semantiska kalkeringar (de flesta är verb; även dessa är oftast av belarusiskt ursprung). Vi menar att de angivna procentsatserna ungefärligen återspeglar det lexikala tillståndet i hela Šaltiniai-dialekten. De många litauiska små ortnamnen i byn — bažnič’avietė: ‘Bažnyčiavietė’, dzirvėlės: ‘Dirvelės’, gėrviškis: ‘Gerviškis’, kraš-čimis laukas ‘Kraštinis laukas’, kūdra: ‘Kūdra’, lapėlų: kalnas „Lapelių kalnas’, margelūkai ‘Margelukai’, pul’kino: kalnas „Pulkino kalnas’, sėdzimo:s ‘Sėdimosios’, sūntakis ‘Santakis’ och många andra visar tydligt att Šaltiniai med hela sitt omland och sina rötter är en litauisk trakt. Viktigt är också att de lokala belarusierna ofta känner till och aktivt använder de litauiska formerna av dessa ortnamn, även när de inte har slaviserats. Särskilt värd att uppmärksamma är dialektens äldre ordförrådsskikt, framför allt det som hittills inte har belagts i andra litauiska dialekter eller i skrift, eller som här är helt särpräglat. Detta skikt består främst av lexikala arkaismer, ord som berikar vårt språks ordförrådssystem med nya betydelser, vidgar ordens användningsområde, för över en och annan lexem från äldre skrifter till levande språkbruk samt av innovationer. a. Bland de litauiska ord (eller ord med litauisk rot) som förekommer i dialekten men inte har belagts på andra håll i litauiska dialekter eller i skrift kan nämnas: ápin astrė (1) ‘apin astris’: árk’l’o: ny apinastrė: ažmáuta ‖ bikšderti, -na, -ėjo ‘knäppa till’: bitė bigzderna ir nuveina ‖ brazdžiánka (1) hybr. ‘riven potatispaj’: brazdžánku: kėpam púodi ar blėkoj ‖ čiurštumà (3ᵇ) ‘bottensats, sump’: g’urós (= giros) cik č’ūrštumà liki. ‖ Ordet härstammar utan tvekan från čiurštas←čirštas←tįrštas. Vokalen iu i ordstammen efter č- är samma 8° 115 ursprung liksom andra av våra dialekter šil'ma ‘värme’, ž’uburis ‘ljus’ och liknande, jfr även Zink., 67—68. gelčius (2) ‘avtagande måne’: gel’č’um skēisc’ gerēi; jau gel’č’us — kap pjautuvas ligdo:si mēnas|| Fonетiniu keliu (iš d-→g-) žodis atsiradęs iš delčius ‘avtagande måne’. Vi har för närvarande inte lyckats belägga någon regelbunden övergång från d till g i Šaltinių-dialekten, även om den nämns av forskare i närliggande dialekter (Lipsk., Vidug., 190). geltonkà (4) hybrid ‘gulsot’: mà jí.nkstai nesveiki nōg geltonkõs|| gėmdyti, -o, -ė ‘gimdyti’: atėį laikas gėmdži:c’ ir gėmdo: vaikùs|| Šaknies alternantas -em- (gėmdyti) greičiausia yra senesnis už kitų šnektų -im- (gimdyti). Tai, galimas daiktas, galėtų patvirtinti ir čia turimas gėmstančiai (→gėmsta) ‘gimstančiai’ (Lipsk., Vidug., 210). giurà (4) ‘jäst dryck; surdegsvätska’: ažgēr’au šaltõs g’urõs ir dùr’a kr’u:cinēn; rugìnė: g’urà būvo: pì.rmas gė:rimas, vāl’gėm g’urõs, ažgėrc’ dãvė:|| Förekomsten av främre u i roten i stället för i har sannolikt samma ursprung som i dialektordet čiurštumà. kepsnė △ kraujų kepsnė ‘maträtt av färskt stekt blod’: kùšni: kviečinù: mi.l-tu: taukù, kraujò: ir kepi in skarvadõs — ir kraujų kepsnė — gardù sbl³ diònu|| kokiaĵdien ‘när’: ko:k’ūojdzien ānas būvo: atēji.|| Det är en adverbialiserad form av singular instrumental av det pronominala sammansatta frågeordet och det relativa pronomenet. Man bör även framhålla bildningen av dessa pronominaladverb, som är okänd på andra håll i Litauen (fler exempel på den finns i dialekten; se nedan), liksom deras användning och betydelse. I det här fallet har den pronominala formen, som meningen visar, ingen pronominal betydelse. Enligt vår mening är detta ett reliktadverb som bland annat vittnar om följderna av att pronominalformerna försvunnit i denna dialekt. krimšliùkas (kremsliùkas?) (2) ‘svansens broskiga spets’: kãrvė: gerà, kap vuodegõs krimsl’ùkas temp’a žam’au kėl’u:|| jfr krimslỹs, kremslė ‘brosk’. kušlėtyna (1) ‘fjäderbent (vanligen om höns)’: akùš tu kušlėtina|| Ordet är besläktat med kušlas ‘övervuxen’ och har det nedsättande suffixet -yna (jfr LKG 1 403). Förkortningen av det obetonade suffixet -y- är oregelbunden. Liknande fall förekommer också i dialekten, till exempel ricikšči:s→rytykštis ‘morgon-’, ausisa ‘i öronen’, s’tužblkėlė:→sožilkėlė (jfr även čiurštumà) ‘liten damm’ och så vidare. Kušlėtynę har även de lokala vitryssarna lånat. lalautojas (1) ‘påsksångare’: lalàuto:jai gieda per vėlkas giesmì: vėsõlinu: links-mà dżienà|| Ordet (åtminstone dess suffix) är sannolikt nyare; jfr även en annan, här ännu helt ny avledning med samma suffix, dainuotojas (1) ‘sångare’: ragi — čiej vyrai dainùoto:ju. jieško:ja|| lańktytis, -osi, -ėsi ‘gunga’: reik’a kad lańki:tu:si ir šo:kinė:tu: lo:pšys|| mažùl’ka (1) 1. ‘den lilla’: kab bū.l’bo:s nùder’a, būna ir dzidel’ũ, o: t’ėp mažù.l’-ko:s; 2. ‘den mindre’: bū.l’bo:s mažù.l’ko:s ir dzidelė:s; 3. ‘den tunnare’: mažùl’kas žarnas ackiri. verč’am|| Utöver denna avledning finns ytterligare två: didžiùl’ka (1) ‘den tjockare’: nõg žarnų dziaž’ùl’ku: reik’a taukai aprińke’;storùl’ka (1) ‘tjockis’: iš puš’ų sto:rù.l’ku: dãro: pirci palo:tàs, kad galėt sto:vēc’; ùtė:lė:s sto:rù.l’ko:s kap ãrkė:s; odzina (= gy- 3Dialektens prepositioner (och prefix) až(u-), su(-) vokal u har sannolikt regelbundet övergått till ъ under slaviskt inflytande. 116 vatė) sto:rù.l’ka pažadaro:, pašpùc’a, kap inlaidži ariėlkoni|| Detta är sällsynta avledningar med två diminutiv- och affectionella suffix, som har två morfologiska betydelser — en särskiljande-betonande och en pronominell (jfr LKG 1 582—583). Adjektiven är värdefulla eftersom de uttrycker ersättningar för pronominella adjektiv som håller på att försvinna eller redan har försvunnit i östlitauiska dialekter och som inte omnämns någon annanstans. Deras andra suffix är sannolikt ett lån från slaviska språk. padabarýkščia hibr. ‘som nu’: nežnau, kap padabarišk’ų pasakė’; motėrinu ãnas sãko: padabarišk’ų, ãno:s neprañta|| pagėmdyti, -o, -ė ‘föda’: atėji laikas ir pagėmdė: añtru:|| jfr gėmdyti. pasauji ‘i nävar’: anà dalinėja linùs pasauji|| pietùmiškis, -ė (1) ‘sydlig’: pietùmiškis pienas šul’nì|| I den närliggande litauiska dialekten kring Armoniškės finns det mycket sällsynta adjektivet pietùmis ‘sydlig’ (LKŽ 9 933). pietùmiškis har otvivelaktigt bildats från detta. panešdinėlti, -ja, -jo ‘bära närmare, bära omkring’: linùs anà paneždžinėja paėmi. až rišalo:|| pérpažinti, -žista, -žino ‘ana, förstå’: anà jau pérpažìno: mà kvarãbu:|| plaskáinia (pleskáinia?) (1) ‘mjäll’: ãuga džidz’o:s plaskáin’o:s ir jau dz’ùsta|| Ordet används också av de lokala vitryssarna. pliusnia (2) ‘mjäll’: iž galvòs bira pl’ùsn’o:s|| vienà pl’ùsn’ã|| pilnà galvà pl’ùsn’ù:|| Jfr dess släktingar plùškė ‘mjäll; något som har plattats till, platt’, plùškata ‘fjäll’, plùškatuotas ‘fjällig’, plùškotis ‘flaga’ (LKŽ 10 283, 364, 366). Pliusnią används också av de lokala vitryssarna. popusiáu ‘i halvor’: po:pus’au raspjov’au ir svied’au — supùvi.|| póviršu (póviršiu?) ‘på ytan, ovanifrån’: daũk nèlájam tò ãkmen’o: (= blåstenen), cik póviršu|| priešė (1) ‘framsida’: vėž’o: vuodega riėc’as priešė|| vėž’o: ãkes priešė|| eik priešen|| priešžiem ‘före vintern’: skragždùtė:s priešžiem kab bìjo: šal’c’o: ižbė:gdzinėja|| pumpliùkas (pampliùkas?) (2) ‘kattunge, videkiss’: pumpl’ùkai pu:kuoci razdzinėjas in žblgù, tep kap bal’c’il|| jfr pumpis ‘svullen person’, pumplỳs ‘tjockis’, pumpolė ‘potatis’; pámpa ‘uppblåsthet, knöl’, pámpė ‘någon som är tjock, uppblåst’, pamp-liùkas ‘jästpannkaka’, pámp’ti ‘svälla’ (LKŽ 9 306, 308, 311, 312; 10 908, 909). pundỳla (2) ‘plufsig, stadig kvinna (om en padda, groda)’: sto:rùlė: rupùžė: pundzila|| Avledningssuffixet -yla har en nedsättande betydelse (LKG 1 333, 359); jfr släktingarna pundagálvis, pundòkas, pundžiùs ‘grodyngel’, pùndza ‘plufsig, stadig person’, pùndzinti ‘gå (om en tjock person), vagga fram’ (LKŽ 10 913, 914, 915, 917). Ordet används av de lokala vitryssarna. purkštimai (2) ‘sprutad diklorvos eller andra gifter’: pacùkai nedvėsta nog tu purkštimų|| Detta är en ny avledning av en verbrot med konkret betydelse. rušutys3b ’nöt’: ãuga rušucis|| rušut’ù kėkė:| brundulis| lùkštas|| jfr. rušù-tynas ’nötlund’ (LKŽ 11 1032). sáulagrėžtė (1) ’solros’: sáulagrì:štė:s padzigo: visos|| gražai ãuga|| sáula-gri:št’ù: gãvo:s dzidžùle:s|| 117 slidick|as, -à (3ᵇ) ‘slidus’: kap išverdzi kazlėku:| slidžickas paždaro:|| Šios prie-sagos vedinių šnektoje vartojama ir daugiau: báltick|as, -à (3ᵇ) ‘baltas’: kazlėkas báltickas kap àplupi|| mažick|as, -à (3ᵇ) ‘mažas’: jū mažbcku: mo.mà paliko:|| siaūrick|as, -à (3ᵇ) ‘siauras’: kar̀klu: lăpai jilgi, s’auricki|| stiprick|as, -à (3ᵇ) ‘kietas, standus’: jăunas makavýkas scìprickas|| tỹkick|as, -à (3ᵇ) ‘tylus, ramus’: cìkickas to:kis bernáicis|| Tai nemažybinės (plg. LKG 1 580), o išskiriamosios-pabrėžiamosios reikšmės grynai lietuviški (báltickas laikomas hibridu — LKŽ 1 614?) vediniai. Iš vieno kito jų daromi formanto -ai prieveiksmiai: tykičkai ‘tyliai, ramiai, iš lėto’: ci:kickai sbžar’a pautùs lizdai ir so:dzina vištu:|| žemickai ‘žemai’: skragždùtė:s in li:taūs žamickai iżbe:gdzinėja|| sparnà (4) ’vinge’: spainò:s i:rā pre būc’o:|| sulaš|ti, -o, -ė ’droppa i’: kõl’ sulašō: vâistus| soíš:li|| šùstis (1) 1. ’saft’: ko:pūstu: daũk sù.l’scies; 2. ’saltlag’: bro: lienė: sù.lsci: nõg me:sõs pìl’a mà daržàn|| susigamž|dyti, -o, -ė ’inte lägga sig’: sblzgamždziji. linai laikò:si dar reik’a láukc’|| svirsnià (2): ’hävstång’: svirsn’à — ku: laidz’asi šul’nin|| tãjdien ’då’: ko:k’uojdzien iżgirsi varlàs krāk’anc’, tuojdzien reik’a cibul’as so:dži.nc’|| Om den dialektala ändelsen på den första leden i detta sammansatta instrumentala adverb, jfr dialektens sbl tuój mergu; beträffande adverbets betydelse, jfr kokiájdien. tẽną, tẽnuo ’där’: ti:nà kvìetku: daũk priso:dzini. anà|| su:nùs dar tìnuo turėj kétvertu: vaikū|| tesimas (2) ’böld, abscess’: ti:simas sbssuka vidūj ir prašmuša pūl’ai túojkart ’då’: kap bitẽ inkù.nda| túojkart sópal túojkart žárno:s tvirtėsnė:s| kap nedùodam vakarì ėsc’|| užvalka (1) ’halsband (om en svamp)’: in grìbo: ko:tùko: užvalka|| ir višč’ùkė:s| ir mus’òmer’ai turi užvalku:|| viralai (3ᵇ) ’grönsaker’: ìto:s žòle:s daržusà pre viralū augù| viralai šie mėtai prasci| li:tūs nelijo: iš pavásar’o:|| vók|is, -ė (1) ’tysk’: mar’còs mo:mà vóké: iš rùsnė:s| o: tėvas ar vókis| ne-žnaũ|| Dessa två ord är förmodligen den äldsta lexikala kvarlevan i dialekten och, över huvud taget, i hela det litauiska språket som hittills har upptecknats. Hittills har endast deras släkting Vokia, Vokė ’Tyskland’ varit känd. Den nämns i J. Bretkūnas, M. Daukšas och andra äldre skrifter, liksom i de äldre ordböckerna av P. Ruigys, Chr. G. Milkes, G. H. F. Neselmanas, Fr. Kuršaitis med flera. K. Būga har undersökt Vokią något mer ingående (RR 1 228, 515; 2 226—228). žuž|yti, -ija, -ijo 1. ’nynna’: anas cik’ai tu: giesmãiti: žùžlija; 2. ’göra besvärlig’: reik’a grūdus miežùn’us žùžl: c’| vi.rsim|| Ordet är känt med samma betydelser också bland traktens vitryssar; i betydelsen ’klaga’ används det även som lånord från litauiskan (ЭСБМ 3 349) i den närbelägna vitryska dialekten kring Ašmena (СБГ 2 330). žilàinė (2) ‘marken vid slänten’: žbllainė: tam lauki| o: kitam — kùmpas žbllainė:s|| Även om det verkligen är ett klangfullt litauiskt ord med korrekt ordbildning, är det troligen en översättningslån från det vitryska ordet sivák, som har samma betydelse. 118 b. I dialekten har också noterats några ord som hittills varit kända från äldre skrifter och varit obetonade. Nu är deras betoning och intonation tydliga. Bland sådana ord kan nämnas: išrūgęs (1) ‘vassle’: išru:ges milėdavom |o: kat šviež’o:s |tai ir pageri|| krąk|ti, -ia, -ė ‘kväka’: varlė:s o: krãk’a o: krãk’al pradėj varlė:s krãkc’l dar išgirsi varlàs krãkanc|| smilginė (3ᵇ) ‘tinning’: kaktōn smilginė |o: kab dzvi — smilginė:s|| raižiūkas (2) ‘ärr’: raižūkai in ragū ró:dž’a |kiek kárve: mėtu: |pirmas raižūkas tris metai |o: paskū |kiek raižūku: |ciek mėtu:|| Ärr är känt i denna betydelse hittills endast från äldre skrifter (LKŽ 11 92). (su)|stipti, -stimpa, -stipo ‘(för)stelna’: jau taukai scimpa || pradėj taukai scipc’ àpil’a šaltu vanden’u |kat taukai sūscipt || jau taukai sūscipi. (jfr LKŽ 13 812). c. Dialektfakta visar att det finns en hel del ord där som används med andra betydelser än på andra håll i Litauen, t.ex.: (ap)|svilti, -svela, -svilė ‘(flam)bränna’: k’aūlbl: svėlam iš kūl’o:|| svildamì |ražo:-dzinam |kad išėidžitu: garai iš vidaus|| ir blãškaz gerėi àpsvela| kap kūl’o: nèrà|| kap k’aūlbl: nūsvęlam | plãunam|| Grundverbet svilti används i dialekten här med en kausativ betydelse som är ovanlig i vårt språk (jfr LKŽ 14 353—354, 358—359). ažačia (3ᵇ) ‘den andra änden’: kasōs ažac’à sto:rā |kitā pusīs žiemōs būš šaltà|| jfr LKŽ 1 533. ažuveik|ti, -ia, -ė ‘förtjäna, förvärva’: pardavė: árkli: ir ažbiveikė: piñkezdešimt rubl’u:|| se LKŽ:s registerkort. drėplō|tis, -jasi, -josi ‘krångla, röra sig hit och dit’: atāšijo:s — kad nezdrē:pl’ōt jieno:s šōnuosna|| jfr LKŽ 2 689—690. bakanėlis hybr. (2) ‘flottklump’: bakanėli: sūkam iš taukū|| ko:pū:stuosna bakanėl’o: andedzi |ko:kis kvãpas| jfr LKŽ 1 573. geluonė (3ᵇ) ‘gadd’: bitēz geluonē ir odžino:s geluonē|| bitē geluoni: pãmeta (= lämnar kvar, drar inte ut den) och dör|| jfr LKŽ 3 228. gūdas (4) ‘en enkel lokal vitryss av icke-adlig härkomst, som inte kan litauiska’: gudai itai mū:si žmonės pras’čōkai | lietuviškai nemōka koc’ ir gi:rēna lietuvōi|| jfr LKŽ 3 692. guld|ytis, -osi, -ėsi ‘vara utspridd’: stōvu: juosto:sna (= i tvärslåarna) ažvari-nėjam kli:nukūs |kat s’ūlai lig’ai gul’dzitu:si|| jfr LKŽ 3 707—708. gunglỹs (4) ‘en klump intorkad gödsel med halm’: gungl’ai tru:šu pridž’ūvi. kárvei in šōnu:|| nulupinėjam vienus gungl’ūs |kici priskranta|| jfr LKŽ 3 732. ilguma (3ᵃ) ‘längd’: kiek ilgumōs klīno: | ciek reik’a stojōku: (=stulpų)|| jfr LKŽ 4 54. iñgi kėtvėria ‘i fyra delar’: iñgi kėtvėra kėrtam lāšbn’us|| iškart ‘först’: iškart kn’ūpsc’u: svėlam |o: paskū apverc’am|| jfr LKŽ 4 194. jaunikis (2) ‘ung måne’: jaunikin gerėi sėc’ so:dzi.nc’ | cik k’aūlė.s skersč nės-seka|| kap jauniki: ažvisi | reik’a pasvėikinc’ || jfr LKŽ 4 308. jaunikl|is, -ė (2) ‘den unga’: ito:j jaunikle: mažblckà ščupłē || ragī — jauniklis kap jauniklb: sūka|| jfr LKŽ 4 309. 119 juosta (1) ‘vävstolens tvärslå’: stōvuosna juosto:s iš apač’ų dvi ir iš viršaus | kat laikītu:si sto:civo:s | sto:vėt lig’ai || to:są juosto:sa kli:nukai ažusvāro: || jfr LKŽ 4 424—426; LKA 1 110, 130—131, 140, karta N=48, 64. ledin|is, -ė (2) ‘glänsande (om en järnorm)’: ladzinė: odzina plo:nutė: | bližga || jfr LKŽ 7 224. lėti, lėja, lėjo ‘hälla i mjölkkärlet’: iš dviejų kárv’ų: ãnes ciek pieno: lája, kiek mės iš vi:nõs || jfr LKŽ 7 438—439. lyti, lija, lijo ‘smälta’: audzimu: in li:taũs tiša | kat lėt || Det primära verbet lyti används här med en kausativ betydelse som är ovanlig i vårt språk. lim|o|ūs, -ų (4) ‘klibbig’: jũs labai lim’p’o:s | reik’a rasakinėtė || jfr LKŽ 7 518. pakartuvai (1) ‘stänger till bubor och luckor’: pakartuvai svirnų maišāmu || jfr LKŽ 9 157. paliaukė (3ᵇ) ‘halsfluss’: kãt pakila pal’auka: | dėda kũm šaltu || jfr LKŽ 9 255—256. pãliaukės (3ᵇ) ‘halsåkomma hos smågrisar’: pas mũs’us paršėl’us pãlaukė:s | gužai vež-dzinėjasi po: kaklų || jfr LKŽ 9 256. pavieni ‘en i taget’: po: du spirguč’us ar pavieni mo:mã mūma dúodavo: || jfr LKŽ 9 691. per|ėtis, -isi, -ėjosi ‘rulla sig’: jau greit vištėl’ai perėsis | jau gi:rdzis tik tūk || jfr LKŽ 9 821—822. pikt|as, -à (4) ‘omvänd’: piktà audzimo: šalis gražesnė: kãb gerà || jfr LKŽ 9 255—260. pirštas (2) ‘en gren på en tråd’: dviėį pirštu: s’ulas plónickas || jfr LKŽ 10 28—29. prasčiokas (2) ‘en lokal vitryss av icke-adlig härkomst’: prasc’õki: pàė:mė: ir pàts pazdãre: prasc’õkas | lietuviškai nekalba ir ãnas | ir vaikai || prasc’õkai-mu:si žmónes | cik kũ lietuviškai nekalba || jfr LKŽ 10 543—544. puliūkas (2) ‘fågelunge, en fågels unge’: kad in sunkesn’ų: mėtų: | bacėnas išmeta pul’ūku: | o kat in gerãsn’ų: — paũtų: || ir kãcko:s | ir vãrno:s | vãngo: ir pelė:dõs kap mažūkai | pul’ūkai || jfr LKŽ 10 879—880. pumputỹs (pamputỹs?) (4) ‘knopp’: visūs bijūnų: pumputc’ūs nuskinė: vag’ai | cik vienas pumputc’is pasiliko: | daug’aũ ne:rã || pumputc’uosã bijūnai || jfr pampu-tys ‘svullnad, uppblåsthet’ LKŽ 9 316, pumputis ‘något mjukt och fluffigt’ LKŽ 10 912—913. skrynelė (2) ‘holk (starholk)’: šo: kám darom skrinelãs ir rišam pre medz’ago:s || skri:nėlen jau šo:kų pul’ūkai girdzis || jfr LKŽ 12 1075. supykla (2) ‘en passage genom ett kärr’: gãnėm po: itas supi:klãs | bijojom | kat neingrūt kárvė: || jfr LKŽ 14 194. suvai|kyti, -o, -ė ‘hålla tillbaka, hejda’: negalau ašaru: suvaikė || jfr LKŽ:s arkivkort. šnyp|ti, -ia, -ė 1. ‘šniokšti’: lietus šnიპ’a | tęp lija || 2. ‘urgzti’: neik | šuva jau šnიპ’a | gali pũ:l’č || plg. LKŽ kartoteką. võž|tis, -iasi, -ėsi ‘fördelas, delas’: kap riebi k’aũle: | taukai nõg žarnų vóžasi pãci:s | o: kap ku:dã ir peilūko: reik’a || jfr LKŽ:s arkivkort. 120 Žagaras (3ᵇ) 1. ’skörd’: iš šlūto:ž žagaro: padaro: to:ki krukučei: ir jų vėra skietan || šlūto:ž žagaru mažū.l’kas žarnas čiscija || 2. ’gren på ett träd som svajar’: žalgas laidz’a žagarus ingi žėmi: || 3. ’rotskott’: gru:ša nušalba. laidz’a žagarus iš apač’u || 4. ’vide för flätning’: kap plo:nešnis žagaras | cielū pīna košibklu: | o: tep perpius || kap pini kiekvienas žagaras reik’a imc’ trumpėšnis || jfr LKŽ:s excerpter. d. I det rikliga material som samlats in finns ett stort antal gamla ord som utvidgar de hittills kända utbredningsområdena för orden eller deras betydelser, t.ex.: apriėsti, -čia, -tė ’kasta över’: apriet’au pink’as šinas audzimo: || jfr LKŽ 11 563. aslà (2) ’ugnens botten’: pėč’un sū ližbi šauna diōnu: in āšlo:s || jfr LKŽ 1 327. bližgėti, -a, -ėjo ’glänsa’: žblgū lēpai bližga ir sku:rā || ōdzina bližga kap lādas || jfr LKŽ 1 938. branktėlis (2) ’träknapp’: brunktel’ū medz’agin’ū sėgēm visa || jfr LKŽ 1 1003. galin|iuotis, -iuojasi, -iāvosi ’brottas’: vaikai ačlaimi galin’ūojasi || nōg rito: kap pradėj galin’ūocis | tep perdzien galin’āvo:si || jfr LKŽ 3 69. ingiryḱštis (1) ’regnbåge’: ingiri:kščis kap prašalai gėrc’ || jfr LKŽ 4 111. juostelėt|as, -a (1) ’randig’: gerėi āusc nemo:kėjau | o: itu: juostelėtu: jau āud’au || jfr LKŽ 4 426. kultuvė (3ᵇ) ’linhuvudklubba’: linūs kultuvēm raiṅko:ma plieḱsi || jfr LKŽ 6 859—860. kušļas, -ā (4) ’med håriga ben’: kušlas gaidzīs plūksnom apūgi. kōjo:s || jfr LKŽ 6 994. laṅkena (1) ’böjd bark till en rakkniv’: laṅkenu žiev: skūtė: nōg mēdz’ago:s || jfr LKŽ 7 128, 342. menčia (4) ’bryne med träskaft’: galūstivas visas žviro: | o: menc’ā — iš mēdz’ago:s | cik apl.lta tuōm žvi:ru | kur galūstuvus dāro: || jfr LKŽ 8 7. mergystė (2) ’sondotter’: mān’ pādeda mergištė: | jau keturōlikci nuvēj || jfr LKŽ 8 31. milin|is, -ė (2) ’ylle’: māno: dūkrē:mu nerēik’a milinū: lo:pin’ū | o: mūma geresn’ū: nė:rā || jfr LKŽ 8 192. pākuralas (3ᵃᵇ) ’tändved’: šakal’ai pakuralām || jfr LKŽ 9 218. pasidraibst|yti, -o, -ė ‘vara orolig, vända och vrida på’: pōru: ōdzinu mat’au | pazdraipsti. gulēj || ōdzina pazdraipsto: pazdraipsto: ir nusramina || jfr LKŽ 2 626. pupojys (3ᵇ) ‘vattenklöver’: pupo:jai nōg apecito: || jfr LKŽ 10 941. rūklš (4) ‘murken’: ru:klis kap pre’ bit’ū eini || ānas iš puvės’o: verbōs mēdz’ago:s || jfr LKŽ 11 928. spjāudulas (3ᵃ) ‘spottloska; salivliknande skum på gräset’: spjaudulai in žo:lēs būna | gal ti gēguže:s prisipjaudo: || jfr LKŽ 13 460. stov|ėti, -i, -ėjo ‘bo’: ti sto:vėjom | o: c’a pastātēm pir’k’u: || jfr LKŽ 13 903. straublė (4) ‘regnbåge’: straublė vōndeni: trauk’a | būs li:taūs || straublė gelto-na mē:lina žal’ā || jfr LKŽ 13 940; LKA 1 182, ž. 105. šekai (4) ‘starrgräs (troligen)’: še:kai — būna žo:lēs | arkļ’am pjōvēm | laidz’a stōras kasās | bāloj kupsc’ukais āuga || jfr LKŽ 14 615. 121 šėrkšnas (2) ‘hård snöskorpa’: šárkšnas in sniego: | možna eic’ | šárkšnas lai-ko: || jfr LKŽ 14 655. vyzdėti, vėima, vyzdėjo ‘leta’: kap paduódzi válgi:c’ | ánas vis mė:šos kur pre kaulúko: vėima || ánas netúri kantrībė:s vėima | pavėima ir mėta || pavi:zďėk mán’ šáukštu: aš nerandu || pasvi:zďėk sà skri:nėlej ir atrasi || jfr LKŽ:s kartotek. e. Även om lokalbefolkningens litauer har låg läs- och skrivkunnighet och nästan inte läser tidningar, hör de genom tv och genom sina barn, som kommer och hjälper dem på helgerna, vårt standardspråk och påverkas i viss mån av det. Påverkan är förstås obetydlig och märks främst på den mest mottagliga nivån — i ordförrådet. Vid sidan av de vanliga giesminýkas, balnyčia, cierply-vastis, grabeniai, paūtas, kavõlis, lopinýs, mẽdžias, nedėlia, pilvas (vėdarūkas), pristupas, ãlyčia, altõjus med flera hör man här numera också ganska ofta dainúotojas (: dainúoto:jus vėžė: vi.l’n’au), ligóninė (: ligóninèn vo:l’ójau dẽšimt dzienų), kantrýbė (: reik’a daug kantrībė:s káp jūma rasakinej), šepetėčiai (: šápecais linùs šukúojam), kiaũšis (: vãmo:s cig gẽr’a k’úušus || vištu: k’aušai balci | bit’ú raũkon priso:dzìnta k’aušų), kalvýs (: kal’vīs neko:kis | pajūodi. | piktas), skarėlė (: san’au lo:pin’ai | o: dar skarėlė:s), miškas (: preg dzievėniškiem miškelis), savaitė (: saváiti: prasvol’ójau namušà), skranãdžius (san’au pilvas | vė:darūkas | o: dar skranãdž’um vadzinam), priepuolýs (: mán’ nøg išgu:sc’ú: pre:pu:l’ai paždãrė:), kãimas (: šal’čin’ai — mažas kãimas), tinginýs (: visa anà daro: | ánas cinginýs) med flera. Dessa och många andra ord från Šaltiniai-dialekten, som nu på nytt har tillförts vårt språks förråd, utgör bara en liten droppe i det litauiska språkets hav. Men återupplivade är de en värdefull och viktig del av dess rikedom. De visar hur angeläget det också i vår tid är att noggrant utforska de ännu levande perifera dialekternas marker, där litauiska ord fortfarande döljer sig — ord som språkforskare ännu inte har upptecknat och som mycket snart kan falla i glömska, de bästa vittnena om folkets livskraft. LITERATŪRA Būga RR — Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1958. T. 1; V., 1959. T. 2. Gauč., Vidug. — Г а у ч а с П., В и д у г и р и с А. Этнолингвистическая ситуация литовско-белорусского пограничья с конца XVIII по начало XX в. // Geografija. V., 1983. T. 19. Kviklys — Kviklys B.ūsų Lietuva. V., 1989. T. 1. Lipsk., Vidug. — Lipskienė J., Vidugiris A. Dieveniškių tarmė // Lietuvių kalbos gramatinė sandara. V., 1967. LKA — Lietuvių kalbos atlasas. V., 1977. T. 1. LKG — Lietuvių kalbos gramatika. V., 1965. T. 1. LKŽ — Lietuvių kalbos žodynas. V., 1968. T. 1; V., 1969. T. 2; V., 1956. T. 3; V., 1957. T. 4; V., 1959. T. 5; V., 1962. T. 6; V., 1966. T. 7; V., 1970. T. 8; V., 1973. T. 9; V., 1976. T. 10; V., 1978. T. 11; V., 1981. T. 12; V., 1984. T. 13; V., 1986. T. 14 ir jo kartoteka. Zink. — Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija. V., 1966. СБГ — Слоўнік беларускіх гаворак паўночна-заходняй Беларусі і яе пагранічча. Мінск, 1980. Т. 2. ЭСБМ — Этымалагічны слоўнік беларускай мовы. Мінск, 1985. Т. 3. 122 ЛЕКСИЧЕСКИЕ ОСОБЕННОСТИ ЛИТОВСКОГО ГОВОРА ДЕРЕВНИ ШАЛЬТЯНЯЙ Резюме Периферийный литовский говор деревни Шальтяняй Девянишкского языкового ареала (Шальчинский р-н) является не официально-административным языком, а языком домашнего общения. В зависимости от языка собеседника носитель данного говора свободно переходит с литовского говора на белорусский, и наоборот. Таким образом, в деревне наблюдаем полный односторонний литовско-белорусский билингвизм. При обращении местных литовцев в официальные учреждения они воспринимают русскую речь, но отвечают по-белорусски. Языком костела для них является польский. Тем не менее, влияние русского и польского языков на структуру литовского говора незначительно. Исследуемый литовский говор является малоизученным богатым резерватом литовской архаичной лексики и зоной вторичных лексических и семантических явлений, возникших вследствие адстрата. В самом начале совместного сосуществования литовского и белорусского говоров литовский говор по существу являлся ощутимо дающим, о чем свидетельствует обилие литуанизмов, употребляемых носителями местного белорусского говора, напр., брунду́ль ‘зерно ореха’, гунглі ‘куски гною, присохшие к бокам коровы’, крумлі ‘суставы пальца’, палёукі ‘горловое заболевание поросят’, менці ‘брусок для косы с деревянной ручкой’, пунду́к ‘головастик’, сласны ‘мышеловка’, сімоўр ‘ресница хвоста’, вінкины ‘поперечины саней’ и др. С течением времени при постоянном ассимилятивном влиянии местного белорусского говора литовский говор стал по существу берущим, почти лишился своего оборонительного барьера, вследствие чего в его систему свободно стали проникать элементы белорусского говора, непосредственно разрушающие самобытность языковой структуры последнего. К числу таких элементов следует отнести конструкции: dārom to:li ne tēp (ср. белор. робім далёка не так), so:pēj gālvū: gerei (ср. белор. добра балела галава), dzī:rba pa-svōjemu (ср. белор. па-сваёму робім), kas man’ dachōdzic’ (ср. белор. што мне даходзіць) и др. Несмотря на сложную ситуацию данного языкового ареала, исследуемый литовский говор в своей основе является чисто литовским, образным, живым, богатым. Из 2000 слов и словоформ, записанных нами во время экспедиции 1990 г., 74% составляют чисто литовские слова, 18,5% – относятся к заимствованиям (в основном из белорусского), 7,5% являются кальками (также белорусского происхождения). В связи с этим мы предполагаем, что приведенные проценты иллюстрируют приблизительное состояние всей лексики исследуемого литовского говора. Богатые микротопонимы говора – стержневой элемент древней литовской территории и речи – все литовские, напр., bažiūc’avietē: | dzivūlēs: | gērvīškis | kraščinis | laikas | kūdra | lapēl’u: kalnas | margelkai | pulkinō: kalnas | sēdzimo:s | sintakis | varučiskis и др. Важно также отметить, что данные микротопонимы местное белорусское население употребляет в почти литовской форме (лишь у некоторых из них славянизированы окончания). Обращает на себя внимание пласт архаичной лексики говора, до сих пор не зафиксированного как в других литовских говорах, так и в древних письменных памятниках литовского языка, напр., vōkis ‘немец’, vōkē: ‘немка’, kušlēcina ‘кто мохноногий’, pietūniškis ‘обеденный’, priešē: ‘передняя часть’, pundzi:là ‘головастик’, rūšcis ‘орех’, sū.lscic ‘сок; рассол’, ti:simas ‘нарыв’ и мн. др. Впервые в литовском языке зафиксированы и аблативные сложные наречия, первым компонентом которых служит местоименное местоимение, лишенное своего местоименного значения, напр., ko:k’iojdzien~kokiojdzien ‘когда’, tūojdzien~tōjdien ‘тогда’, tūojkart~tōkart ‘тогда’. Данные формы безусловно являются исключительно редкими рудиментными остатками – своеобразными заменителями исчезнувших местоименных форм говора. 123 В лексике говора наличествуют также редкие слова — узкие регионализмы, до сих пор известные лишь по древним письменным памятникам, напр., krāke ‘квакать’, raižikas ‘рубец (на рогах коровы)’, smilginė ‘висок’ и др. Некоторые имеющиеся в говоре лексемы здесь употребляются в новых, до сих пор неизвестных значениях, напр., bakanelis ‘сальник’, gūdas ‘обелорусевший местный литовец, не умеющий разговаривать по-литовски’, jauniklis ‘новолуние’, jauniklis ‘жених’, ladzinis ‘блестящий’, lieč ‘отдавать (молоко) в приемный пункт’, limpūš ‘приветливый, ласковый’, palaukė ‘ангина’, pakartuvai ‘жердяной потолок клети’, perečis ‘вылупляться’, pirštas ‘ветвь нитки’, pul’ūkas ‘птенчик’, supi:klà ‘зыбун’, šnipc ‘рокотать; урчать’, vōžčis ‘отделаться’, žagaras ‘пруток для вдеваия нитки в бедро; пруток для чистки кишек; ветвь чернотала; побег; корневой отросток’ и др. Некоторые имеющиеся в говоре древние лексемы уточняют и расширяют ареалы своего употребления, напр., aslà ‘под (дно) печи’, brunktelis ‘деревянная пуговица’, ingiri:kščis ‘лабазник’, kūšlas ‘мохноногий’, milinis ‘шерстяной’, pazdraipseic ‘покидаться (о змее)’, šė:kai ‘осока’, šarkšnas ‘наст’, vizdėc ‘искать’ и др. Приведенные и другие обнаруженные и исследуемые нами в статье слова, влившись в фонд литовского языка, и тем самым воскреснув для дальнейшей жизни, представляют собой неисчерпаемое богатство разговорного языка. Они являются вызовом времени, и доказывают необходимость постоянного фиксирования и сбора сокровищ периферийных говоров и тщательного их исследования. При отсутствии должного внимания к подобным своевременным исследованиям можно безвозвратно потерять многое, еще никем не зафиксированные, ценные устные богатства родного языка.