Deapeliatyviniai asmenų pavadinimai pagal kilimo, buvimo bei gyvenamąją vietą

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXII (1993) BALTŲ ONOMASTIKOS TYRINĖJIMAI MILDA NORKAITIENĖ PERSONBETECKNINGAR BILDADE AV APPELLATIV MED UTGÅNGSPUNKT I URSPRUNG, VISTELSE OCH BOSTADSORT Med appellativbildade personbeteckningar avser vi namn på personer efter ursprungs-, vistelse- eller bostadsort, vilka bildats inte av egennamn utan av appellativ som betecknar en bebodd eller obebodd plats, adjektiv med rumslig betydelse samt lokativa och rumsliga adverb, t.ex.: daubiškis: daubą, girininkas: girią, kaimietis: kaimas, šėtonietis: šėton, toliūtis: toli; tolis, užupis: už- +upė, vandenis: vanduo. Sådana avledningar betecknar inte bara personer utan också olika personifierade mytologiska väsen (t.ex.: giryškštis ”skogsande, skogsväsen”, medeinė ”skogarnas gudinna”, namininkas ”aitvaras”, pragaris ”djävul”), vindar (pietąšis, rytis, šiaurūnėlis, vakaris) eller vargar som benämns eufemistiskt (laukinis, laukininkas), ormar (pãlaũžė) och paddor (pamatinė). Till denna grupp av avledningar hör också desubstantiviska lokativa tillnamn1, som betecknar någons egenskap utifrån platsen (t.ex.: hare m i š-k i s, småfåglar r a k š t ū n ė l i a i, häst l a n k i n i n k a s). Bildandet av lexikala semantiska ordgrupper är delvis knutet till ordbildning, dess kategorier och typer. Desubstantiviska lokativa tillnamn och beteckningar på personer (personifierade väsen) efter ursprungs-, vistelse- och bostadsort har till sin natur en tämligen transparent motivation och en gemensam kategorisk ordbildningsbetydelse: ”något som har samband med den plats som betecknas av grundordet”. Dessutom kommer samma ordbildningssätt och formanter till uttryck i bildningen av såväl de förstnämnda som de sistnämnda. Artikelns främsta syfte är att diskutera typiska ordbildningsdrag och särdrag hos appellativbildade personbeteckningar efter ursprungs-, vistelse- och bostadsort, eftersom de hittills endast har behandlats något mer ingående i ”Lietuvių kalbos ¹ Tillnamn, som oftast används i folkloristiska verk, beskriver en gestalt utifrån olika kännetecken: dess utseende (ek š i m t a l a p i s, häst š i r v i n y k a s), den handling den utför (björk s u y t r u o n ė l i s, småfåglar č i u l b u ž ė l i a i) eller vistelseort (kräfta p a k e r y s) — de sistnämnda behandlar vi också här — eller på något annat sätt. 114 grammatiken”2. Det insamlade materialet (omkring 700 exempel) visar3 att de nämnda benämningarna oftast bildas genom derivation, mer sällan genom komposition. Vi ska undersöka dem i denna ordning. Suffixavledningar Först och främst bör man uppmärksamma suffixens varierande produktivitet. Det mest produktiva suffixet är -inis, -ė (med detta bildas både substantiviska och adjektiviska personbeteckningar): 83 exempel (170 belägg) eller 24,63% av alla avledningar: Anapusinis, -ė LKŽ I 129 (rš): anà pusė. Anašalinis, -ė LKŽ I 130: anà šalis. Men här ordnade redan den stackars karlen till en bröllopsfest, bad de kringboende BsP III 205. De kringboende vet allt LKŽ I 246 (J.Jabl). De kringboende har redan tröskat, medan allt vårt ännu inte har körts in LKŽ I 246 (Srv). De kringboende samlades LKŽ I 246 (Ds): ympäristön. Här går kyrkfolket LKŽ I 700 (Pln). Kyrkfolket kommer inte hem på länge LKŽ I 701 (Skr). Hon är mycket kyrklig LKŽ I 701 (Tvr). Är de människor som hör till kyrkan? LKŽ I 701 (Gs): kyrka. Du kan inte jämföra dig med dem som bor i hus, hos dem växer det bra även utan arbete LKŽ II 142 (Krok): tillstånd, tillstånd. Om det inte vore för dem som bor i stugor skulle vi inte ha skördat rågen så snabbt Slv: butelis ”stuga, litet hus”. En välkänd lokal fiskare LKŽ II 115 (rš): här, härifrån. De bofasta kan en smula litauiska LKŽ II 221 (Rš). Det är en bofast — så här mycket mark, och därför går han med näsan i vädret LKŽ II 221 (Rdm): gård ”jordbruk, gårdsställe”. Mina barn är ännu små, bara förskolebarn LKŽ II 306 (Jrb): daghem ”förskola”. De som har trädgårdar är alltid överhopade med kål LKŽ II 308 (Rdm): trädgård ”sak, gårdsställe”. De som bor i sänkan och på berget, familjen Šepučiai LKŽ II 310 (Pgr): sänka; berg. Där de fina kläderna är — de från små herrgårdar, där de vackra ansiktena är — de lata LKŽ II 938 (Plš): herrgård. Flickorna från byns utkant kom för att rycka lin LKŽ III 68 (Pg). En man från byns utkant, må Gud ge honom himlen, sade åt honom att själv så M.Katk. Även Jonas från byns utkant hade kommit LKŽ III 68 (Alv). De från byns utkant tränger på om hösten, när det börjar bli glest, tills de kommer ut på landsvägen LKŽ III 68 (Dbk): kant ”början eller slutet av en by; åkerkant”. Skogsbor LKŽ III 342 (Gs). Skogsbor är inte rädda för ormar, de kan ta hand om sig LKŽ III 342 (Ss). Hur länge 2 Se Lietuvių kalbos gramatika. V., 1965. T.1. P. 411—414. 3 Materialet till artikeln har samlats ur ”Lietuvių kalbos žodynas” (hädanefter LKŽ). V., 1956—1986. T. 1—14 och dess kartotek, ur V.Vitkauskas ”Šiaurės rytų dunininkų šnektų žodynas” (V., 1976), J.Petrauskas och A.Vidugiris ”Lazūnų tarmės žodynas” (V., 1985), G.Naktinienė, A.Paulauskienė, V.Vitkauskas ”Druskininkų tarmės žodynas” (V., 1988), ur olika skrifter samt enligt ett särskilt frågeformulär. Förkortningarna är desamma som i ”Lietuvių kalbos žodynas”. 115 Skogsborna kommer inte hem LKŽ III 342 (Skr). De kom, sade de, på natten och bar ut fåren ur ladan, skogsborna die Pžrl. Är du inte rädd för att köra ensam genom skogen, ifall en skogsbo (skogsrövare) skulle överfalla dig? LKŽ III 342 (Srj). Gervė själv liknade mycket en skogsande, en skogsbo rs. En svart skogsbo (djävulen) kom — bli inte rädd LKŽ VIII 990 (Šv). Det finns ormar: hampormen, den brokiga, den svarta, skogsormen, höstormen, kopparormen LKŽ III 367 (Plv): skog. Det är lättare att komma överens med bybor än med stadsbor LKŽ V 56 (Alk). Tro inte att en bybo lurar stadsborna LKŽ V 56 (Srv). Kvinnorna från byn umgicks inte med småherrgårdsfolket LKŽ V 56 (Gs). Bybor lever gott LKŽ V 56 (Gs): by. Bergsguden. Bergsgudinnan K I 210. I år satte höet också bergsborna på prov LKŽ V 148 (Skr). Bergsbon Poželė LKK IV 177. Här fick alla bönder mark av herrgården som bergsbor LKŽ VI 48 (Skr): berg. Bor den vid graven hos Banaitis? LKŽ V 234 (Pc): gravar. När jag skulle åka till bröllopet tog jag en gårdsbo som bröllopsvittne LKŽ V 753 (Dv). Även om han är gårdsbo, skilj inte ut honom LKŽ V 753 (Dv). När en flicka från samma by är gårdsbo, måste man gå hem tillsammans LKŽ V 753 (Dv). Jag kommer att möta en gårdskamrat LKŽ V 753 (Arm). Var stjäl du den där gårdsbon? DrskŽ: gård. Vi var själva längst bort (i byn) DrskŽ: kant ”ände”. Knäpp, de slet upp golvet — de letar efter sorkar LKŽ VI 699 (Krtn). Sorkhonan föder spann av ungar, eller fullgångna ungar LKŽ VI 699 (IM 1864,7). Sorkhona (orm) LKŽ VI 699 (Kls): buskar. De var båda i lägret — och där fann man en lägerbo LKŽ VII 11 (Str): läger. Det finns inte en enda stadsbo — alla är från landet LKŽ VII 182 (Ad). När byn delades upp dök det upp folk från landet LKŽ VII 182 (Lnkv). Vi var lantbor i Gedūry, efter att ha flyttat dit Pš. Har människorna som arbetade ute på fälten kanske redan kommit hem? LKŽ VII 182 (Grš). En varg från landet slet sönder mitt föl i natt LKŽ VII 182 (J). Låt inte hästarna vara ute — en varg från landet kan döda fölet LKŽ VII 182 (Užp). En varg från landet, hunden ylar, magen kurrar LKŽ V 427 (J). Nätterna är långa — en varg från landet kan dyka upp LKŽ VII 182 (Dbk): fält. Den ena (ormen) är brokig, den andra hasselbrun LKŽ VII 213 (Dv): käpp ”hassel”. Lobinis, -ė LKŽ VII 637 (Drsk). Lóbinis Paukštė, kálninis Paukštė Dglš: lóbas; kálnas. Sjörövare LKŽ VII 859 (R 324): hav. De var skogsfolk LKŽ VII 988 (Lz). En skogsbo (väktare över skogens djur, gud) LKŽ VII 987 (rš): skog, träd, medžias ”skog, skogsmark”. Bybor lever allt sämre än stadsbor LKŽ VIII 155 (Gs). Stadsbor LKŽ VIII 155 (Grv): stad. Folk från trakterna vid Užventis kallar oss (folket från byn Vid­sodžiai) skogsbor LKŽ VIII 290 (Užv). Skogsfolket trängde sig alltid fram i själva sovhuset Švnč. [Räven] berättar om skogsfolket, som bor i kärren och strövar omkring i skogarna och förvillar människor V.Krėv. Skogsfolk, rödhåriga Grdm. Gråt inte, annars kommer en skogsbo och tar dig, LKŽ VIII 290 (Ldk): skog. De bor intill moldtuobinės Gečėnes, Ciparius 116 Nmš: mólduobė. När en människa dör gråter de hemmavarande så att man inte vet hur LKŽ VIII 533 (Pls). Jag grälar ofta med dem därhemma LKŽ VIII 533 (Ck). Den hemmavarande brodern är ännu ogift, bara den andre är i staden LKŽ VIII 533 (Trgn). De som inte är hemmavarande, utan kommer från byn, låter inte de unga sitta vid bordet (på bröllop) DrskŽ. Den ena [dottern] stannade hemma (blev kvar hos föräldrarna), den andra gick till svärföräldrarnas hus LKŽ VIII 533 (Brb). Här är hemmavarande barnbarn Mrs. De föräldrar som bor där lämnade det mesta Srj. Han är en riktig hemmabo LKŽ VIII 533 (Tvr). En främmande (från annan ort) svärdotter LKŽ VIII 533 (dz.). Ack, bror, bror, lillebror min, varför sköt du duvan, den lilla hemmavarande fågeln? LKŽ VIII 533 (LTR(Ds). De insåg att det var hans hemmavarande häst som han red på LKŽ VIII 533 (LTR(Tvr). När kvällen kommer får barnen det svårt: de inbillar sig hela tiden att en husande har gripit tag i deras ben, så snart de dinglar ner dem från bänken V.Krev. Hon är en pratsam kvinna, medan vi är sådana hemmamänniskor LKŽ VIII 895 (Ms): hus, hem. Mina småkor, mina duvor är väl utfodrade, du som bor vid myren, du som bor vid kanten, hurra, ralio hemåt! (d.) LKŽ IX 197 (Dgls): myrkant; utkant. Där fanns två Mantvilai: den ena bodde vid skogsbrynet, den andra vid sjön LKŽ IX 66 (Gs): skogsbryn; sjöstrand, sjö. Förr betade en bonde vid skogsbrynet sina kor i skogen om vintern LKŽ IX 85 (Ad). De som bor vid skogsbrynet är bara vedhuggare här. LKŽ IX 85 (Ig). De som bor vid skogsbrynet låter djuren beta i skogen LKŽ IX 85 (Kps): skogsbryn. Pranskus är från berget och sluttningen LKŽ IX 147 (Šts): berg; sluttning. Det där barnet är ett hörnbarn (som kommit till i ett hörn), flickor DrskŽ: hörn, hörn. När jag kommer till den första vägkantsbon ska jag gå in och dricka LKŽ IX 165 (Žvr): vägkant. Pakurinis, -ė LKŽ IX 218 (Skdv): pakūra. Bara de som bor utanför belysningen hade inga lampor LKŽ IX 243 (Rdm): utkant. Paddorna bor mest under husgrunderna LKŽ IX 285 (Lbv): grund. Ingen skogsbo blev kvar — alla flyttade till bosättningen Er. Skogsbor går oftare ut för att plocka svamp LKŽ IX 302 (Rd). Skogsbor: de kommer att ha mer hö LKŽ IX 302 (Er). Potatisen hos dem som bor vid skogsbrynet är nästan helt uppgrävd LKŽ IX 302 (Všn). Skogsborna vill inte ta in för natten LKŽ IX 302 (Lkv). En utsvävande kvinna från skogsbrynet kallades Teklė, enligt Jonė J.Avyž: skogsbryn. Paplentìnė Šiutrikienė är redan änka LKŽ IX 372 (Gs). Första kriget gick längs landsvägen, de som bodde vid vägen drabbades LKŽ IX 372 (Grd): vägkant. Paprūdinis Kuizinas LKŽ IX 382 (Db): paprūdė. Gå till dem som bor vid kärret, så berättar de om djävlar för dig LKŽ IX 396 (Al): kärr. Parapijinis, -ė M: församling. Han var gränspolis Sdb: gränstrakt. Den där världsvandraren går genom världen LKŽ IX 456 (Ldyn). Jag var en sådan världsman, jag pratar om allt möjligt LKŽ IX 456 (Vlkv): värld. De som bor vid gränsen hade körts bort (från gårdarna) LKŽ IX 467 (Gs): gräns. Det kommer bara att bli en som bor under bron av det här barnet LKŽ IX 619 (Trgn): plats under bron. De som bor vid floden mer 117 höets tur LKŽ IX 652 (Žal). Alla flodstrandsbor flyttades till bosättningen Er. Flodstrandsborna får åtminstone äta sig mätta på fisk LKŽ IX 652 (Šn): flodstrand. Ambrazaičiai som bor vid landsvägen LKŽ IX 693 (Jrb): vägkant. Svart som en från helvetet (djävul) LKŽ IX 752 (Krok): helvete. Jag går till grannen på andra sidan fältet och får LKŽ IX 838 (Prng): område på andra sidan fältet; invånare där. Vi går på kvällsvisit till dem som bor i gårdarna LKŽ IX 1090 (Svd). Den gamla kvinnan går omkring med sin gårdskvinna, med sitt barnbarns hustru LKŽ IX 1094 (Str). Den här mannen är en av våra gårdsbor LKŽ IX 1094 (Kb): gård, liten gård. Så gick det till i världen när underjordiska (djävlar) ännu hade med människor att göra LKŽ X 480 (TDr VI 182): underjordisk varelse. Nu finns det inget vatten att hämta, inga helvetesandar (djävlar) LKŽ X 500 (Skr): helvete. Hon skaffar sig skyddslingar LKŽ X 635 (VšR): skydd, tillflykt. Invånare från provinsen NdŽ: provins. Djävulen i kärrmarken lockar in i buskarna LKŽ XI 61 (Švn). Mannen hörde det och gick därifrån som en från kärrmarken DrskŽ: kärrmark. Nu har även de från distriktet kommit LKŽ XI 97 (Mrp): distrikt. Grannen vid gränsen LKŽ XI 852 (K I 64): gräns. Det föll honom bara in att en rågåkerande varelse strövar omkring på fälten vid middagstid, och han rös LKŽ XI 888 (Mš). Rågfältshäxa LKK XII 140 (Grv): råg. Öbo LKŽ XII 80 (Aps). Ö-mågen kom LKŽ XII 80 (Aps). Öbons Juozas är en förskräcklig nypare LKŽ III 447 (Švn). Öpojke — en småstads-kalv LKŽ XII 80 (Ml). Hon (lärarinnan) är ensam som en öbo-flicka — hon arbetar med allt: både gräver och dansar med våra pojkar LKŽ XII 353 (Lz): ö; selà ”landområde omgivet av vatten på alla sidor; by, bygd”. Gränssoldaterna [kosackerna] hade knivar fastsatta vid sina bälten LKŽ XII 526 (Dr). Jag hade en höpåse under armen och kunde inte springa ifrån gränsvakterna (gränsvakterna) Plng: gräns. Det är långt till dem som bor i källare LKŽ XII 1000 (Vrn): källare. Så gjorde de i hopp om hjälp från tröskelgudinnan och andra husgudinnor, som brukade bo i hörnen LKŽ XII 1211 (M.Valanč): tröskel. Och sandborna plöjer inte heller, medan vi plöjer? LKŽ XII 153 (Trgn): sand. Gränsen var oföränderlig, men gårdsborna brukade stämma LKŽ XIII 274 (Vl). Här växer ni upp, men blir ändå inte som gårdsborna LKŽ XIII 274 (Gs). Man kan inte mäta sig med en gårdsbo — all hans säd står som en mur LKŽ XIII 274 (Br): gård. Trädgårdsbo LKŽ XIII 277 (Dr): by, bygd. En granne från byn kom LKŽ XIII 277 (Jrb): trädgård. Här dök en främmande kvinna upp, med smeknamnet Rättvisa (ps.) LKŽ XIV 330 (Brt): främmande person. En utomstående kan inte förklara lika mycket som en av de egna LKŽ XIV 451 (Vv): land, trakt. Ormen vid källan, gå in i busken, gå in i skogen, skada inte de vita duvorna LKŽ XIV 486 (LMD(Ml): källa. Nordbo LKŽ XIV 723 (K II 94): norr. Skogarnas, eller tallhedarnas, djävlar kallas ”tallhedens småväsen” — ”bašiliniai och bukiai LKŽ XIV 788 (BsMt I 26(Brt). Det hände ofta att mer än en skogsbo fick slut på brödet om våren LKŽ XIV 788 (V. Krev). Hon liknar en skogskvinna, en sådan som plockar svamp och bär — de är mycket rörliga, går som bin Dg. De 118 man, så går han ut, skogsinvånare Dg: skog, skogar. Sidobo, -bo Pmn: sida ”kant, sida”. En bybo blir sjuk utan läkare och utan hjälp Dgš: by. I skogarna ser vi allehanda andar – nymfer, skogsnymfer, skogsväsen, vattennymfer – som vanligtvis rör sig bland växter och rinnande vatten om natten i månskenet: flod. Folk från andra sidan ån har ännu inte skurit rågen. Ig. Men den där bron är till för att folk från andra sidan ska kunna ta sig över Pnm: andra sidan ån. [Prästen] fick syn på en man som tröskade ute på Žuižė-sjön och hela tiden ropade: – Det är redan dags, men ingen människa syns till. [...] Vattengubben, som hade hört det tidigare ropet, slutade och sade till prästen: – Du gjorde inte rätt BsV 372. Vattengubben hörde det, förbarmade sig över mannen och tog upp en gyllene yxa ur floden åt honom BsV 373: vatten, a. sg. vánden-į. Jankauskis, en lokal man Žlb. Det blir tjuvar bland ortsborna, så det behövs inte köpas DrskŽ: plats. Ur semantisk synvinkel är avledningarna med suffixet -inis, -ė mångtydiga. Som exemplen visar kan de beteckna en person (eller personer): 1) någon som stadigvarande bor eller stannar på samma plats, nära något, bor tillsammans med någon, eller tillfälligt har slagit sig ned på en plats som anges av grundordet eller i dess närhet; 2) någon som härstammar från, har flyttat från, flyttat till, anlänt från, återvänt från eller på annat sätt kommit från den plats som grundordet anger; någon som bott eller vistats på, eller fåtts (tillsammans), hittats på den platsen eller i dess närhet; 3) någon som ofta besöker (gärna besöker) eller gömmer sig på en plats som anges av grundordet eller i dess närhet, eller som beger sig till eller har kommit till den; någon som tillsammans med andra deltar i ett evenemang som äger rum där. Det bör också tilläggas att det, utöver de nämnda betydelsenyanserna, förekommer avledningar med individuella betydelser och nedsättande bibetydelse: Apluokiniai (usla) gäster LKŽ I 248 (KlvŽ). Apluokiniai (omogna, obildade pojkar) börjar redan göra sig till för flickorna LKŽ I 248 (Ggr): apluokas ”inhägnad intill huset för att låta boskapen beta; lada, inhägnad”. Nå, en fest är en fest: vart man än går ligger folk överallt, alla är döda berusade, bara de som ätit för mycket vid gärdesgården (fulla som krälar omkring efter att ha ätit sig mätta intill gärdesgården) stapplar fortfarande omkring PP 17: žiogr-iai. Suffixet -inis, -ė bidrar ofta till att bilda avledningar med suffixen -ėitis, -ė (7 exempel, 18 förekomster, 2,08% av samtliga exempel) och -(i)ukas, -ė (8 exempel, 10 förekomster, 2,37% av samtliga exempel), när en direkt förening av grundstammen och suffixet är omöjlig av morfonologiska skäl och på grund av uppenbar semantisk tvetydighet (jfr krūminaitis, laukinaitis och krūmėtis, laukūtis; miškinukas, šiaudinukas och *miškukas, šiaudukas), till exempel: Pojkarna från trakten här har gift sig LKŽ I 246 (LzP): omgivning, närområde. Girnaitis, -ė J, girnaitis, -ė Š, RŽ, Kv. Om en skogsbo skulle gå vilse i skogen, vad skulle då hända LKŽ III 341 (Ll). Skogsbor blir stadsbor LKŽ III 341 (Vaižg). Alla skogsbor småpojkar LKŽ VII 232 (Vdk). Vi två har bott i hundra år, för vi är skogsbor: från skog. Krūminaičiai (barn som avlats i buskarna, utomäktenskapliga) barn LKŽ VI 699 (Kal): buskar. De som bor på fälten bor på fälten, och skogsborna i skogarna LKŽ VII 181 (J). De som bor på fälten jämrar sig alltid tillsammans med träden LKŽ VII 181 (Krtv). Han från fältet 119 bor, medan vi bor närmare skogarna LKŽ VII 180–181 (Gr). F o l k f r å n l a n d e t har inga näver till sina skor, så de bär näver åt småbarnen LKŽ VI 759 (Vl): åker, åkrar. De där skogsborna kokade ofta björktjära av näver LKŽ VIII 289 (Pp). För skogsborna råder det ingen brist på träd LKŽ VIII 281 (Krtv). Grudžiai — vildmarksbor, folk från Šakynė — skogsbor LKŽ VII 181 (Skn): skog. Folk från sidan, någon som kommer från sidan LKŽ XIV 447 (J). Spring till någon från sidan och kalla på fler människor LKŽ XIV 447 (Rs): land ”område, trakt; sida”. Med suffixet -áitis, -ė förekom bara en avledning: Den som bor på en kulle är en k a l v a i t i s LKŽ VI 164 (J). K a l v a i t i s BŽ 100, RŽ: kulle. Med suffixet -(i)ūkas, -ė finns det inte heller många avledningar: Jag var son till en d v a - r u k a, du vet, jag fick se allt möjligt Vlkv: herrgård. Förmodligen förde de hit p r i e - g l a u d u k u s, eftersom alla var klädda i likadana kläder LKŽ X 635 (Jrb): prieglauda. Något fler avledningar bildas med suffixen -ėnis, -ė, -ėlis, -ė: Du vet, Petras är ju en d i l g i n i ū k a s (utomäktenskaplig) LKŽ II 550 (Krk): nässlor, nässelbestånd. Håll dig bara ihop med g i r i n i ū k a i, så lär du dig också att svära (förbanna, prata som en orm) LKŽ VII 854 (Lks). Och den lilla kortlivade supen talade sanning, den lille tunnmakaren g i r i n u k a s låg bakom spisen (d.) Lp: skog. K a r k l i n i ū k a s (ett barn som hittats i ett videbestånd) tog en käpp och gick ut för att leta efter smadko (ps.): vide, videbestånd. M i š k i n u k a s förstod att farfar, när han letade efter honom, hade gått runt halva skogen ur: skog. Det här barnet är en š i a u d i n ū - k a s (utomäktenskaplig) Alvt: halm. Ž e m e l i u k a s M. När de skurit av en liten bit var kastade samogiterna i huset, i hörnen, små jordkokor till ž e m e l i u k ė m s, eller torvor, det vill säga stora kokor som täcker jorden S.Dauk: jord. Dessa senare avledningar har framför allt en diminutiv betydelse och betecknar oftast barn. Men, som också har påpekats i ”Lietuvių kalbos gramatika”, kan sådana bildningar redan betraktas inte bara som diminutiver med betydelsen ’ung’, utan också som avledningar av en helt annan typ, med betydelsen härkomst och tillhörighet⁴. Många appellativavledda personbeteckningar — 73, med 133 belägg, omkring 21,66% av alla exempel — bildas med ett av de mest produktiva suffixen -(in)inkas, -ė och dess varianter -nykas, -ė, -(en)inkas (-enyklas), -ė: A n ó š a l i n y k a i ska redan skörda råg LKŽ I 151 (Lš). A n ó š a l n y k a i hade redan årets potatis på marknaden LKŽ I 151 (Srj). Far tyckte inte om att pojken var en a n ó š a l n y k a s Mrs: anà šalis. Á p r u b i n i n - k a s, -ė LKŽ I 256 (Slnt): âprubas, âpruba ”en bondes jord inom ett och samma område”. A u k š t i n i n k ų žemė K II 98: högland ”berg”. Jag vill gå till kyrkan i dag. — Jaså, vilken b a ž n y č i n i n k a s LKŽ I 700 (Kv). Nu kommer b a ž n y č i n i n k a i tillbaka LKŽ I 700 (Kpl). Du b a ž n y č i n y k a s, ⁴ Lietuvių kalbos gramatika. V., 1965 T. I. P. 266. 120 vad du hörde i kyrkan? LKŽ I 700 (Bsg). Min kyrkkvinna kommer hem LKŽ I 700 (Bsg). Även kyrkobesökarna kommer hem LKŽ I 701 (Grg). Vi skulle äta middag, men alla kyrkobesökare har ännu inte kommit hem LKŽ I 701 (Š). Kyrkobesökarna kommer redan hem K. Kyrkobesökarna har druckit upp hela kornölet LKŽ I 701 (Grž): kyrka. Redan på kvällen kom bodfolket LKŽ I 1121 (Ėr): bod. Där bodde bodfolket i de där små husen LKŽ I 1123 (J): koja. Butelninkai har bara en liten jordlott till köksträdgård och en liten stuga att bo i LKŽ I 1213 (Skr): butėlis. Som butininkas ska du inte yvas LKŽ I 1222 (Up). Ta den här fattiga flickan till hustru, du som är fattig LKŽ I 1222 (rš): būtas. Den som har ett hus med köksträdgård men ingen åker är trädgårdsodlare LKŽ II 307 (J). Det fanns också daržinykų där, men alla flyttade till byn Kbr. Här bodde en trädgårdsodlare, han hade fyra stycken allihop: Lž: trädgård. Han är dabininkas — han har en hel gård LKŽ II 782 (Šd): duba ”en fristående gård, en gårdsplats”. Hon klär sig med allehanda små klänningar LKŽ II 937 (Gs): dvarelįs. Ežerininkas, -ė Rž. Ežerininkas, -ė LKŽ II 1169 (K, Š): sjö, sjöar. Då kommer folk tillbaka i flock, de fria, gardininkai LKŽ III 122 (Bs): gardas ”stad”. Gatvininkas, -ė LKŽ III 157 (Vaižg): gata. Fram på eftermiddagen kom någon slags skogvaktare och hade en full vagn med kvastar LKŽ III 341 (Žvr). Våra gamla skogvaktare höll bisvärmar LKŽ III 341 (A 1884, 234). Skogvaktarna lever åtminstone varmt, veden finns intill dem LKŽ III 341 (Slv). Skogvaktarnas boskap plågas mycket av bromsar om sommaren LKŽ III 341 (Ss). Jag skickade ut skogvaktarna i skogen för att hugga LKŽ III 341 (J). [Žemaitė] mindes väl upproret 1863; hon själv arbetade med att bära nyheter och mat till skogsvaktarna (rebeller som höll till i skogen) LKŽ III 341 (Vaižg). Den där skogvaktaren piskade till honom så våldsamt som om det vore hagel BsP III 14 (Nm). Jag gifte in mig i det där skogvaktardistriktet LKŽ III 345 (Snt): skog. En god gyvatninkas, där det finns bra gyvata LKŽ III 368 (J): gyvatà ”boställe, gårdsplats, gård”. Grytėlininkas, -ė LKŽ III 621: grytelė. Gruntinykas, -ė M: gruntas ”lerjord”. Hos varje granne fanns det får DrskŽ. För de välbeställda bönderna, kaimininkai, är det en lycklig tid, men för oss, unga drängar, en stor möda LKŽ V 56 (Krkn): káimas. Kalniniinkas, -ė LKŽ V 148. Kalniniinkas, -ė K I 490: berg. Kalvininkas, -ė LKŽ V 166: kulle. Det blir väl så att marknadsfolket har stannat vid vägkanten LKŽ IX 163 (Jnšk): marknad. Även om inte alla kiemininkai såg allt detta, så hörde de det alla LKŽ V 752 (Bs V 120). Det blir också min och gårdsgrannens lott [tunnland] DrskŽ: gård. När kopininkas kastar handsken på isen och håller fast den, då går också han dit LKŽ VI 348 (Kin). Kustborna och kopininkai lägger sin fisk i korgar och kör iväg för att sälja den Prk, N: sanddyner. Man skakar väl inte bordets kanter, om det inte är bordskanterna som skakar LKŽ VI 444 (Sab): kant ”hörn”. Krūmininkas, -ė LKŽ VI 699 (J). De fjäderprydda krūmininkų röster genljuder så behagligt genom människors hjärtan Mit I 72: buskar. Kallt, kūrotinykai hukar sig och släpar från hörn till hörn 121 DrskŽ: kurort. Kūtinininkas, -ė LKŽ VI 1005 (Bru): kūtė ”liten koja”. Langinininkas människa — det är närmare gåsen, och han smög bara längs fönstren för att höra om något LKŽ VII 124 (Kls): langas. De var lankininkai, bodde ute på ängarna, medan vi var härifrån LKŽ VII 129 (Pgg). De stora gårdarnas lankininkai — det är människor som har hällt ut LKŽ VII 129 (Ktc). Min häst är lankininkas, men själv är jag en ung flicka LTR (Pgg): lanką. Laukeninkas, -ė LKŽ VII 179 (Mit V 47, 119). Den som bor utan skog kallas laukininkas LKŽ VII 181 (J). För oss som bor vid skogen är det lätt med ved, men för laukinykai, som måste åka fem eller sex mil till skogen, är det besvärligt LKŽ VII 181 (Šn). De behövde inte bekymra sig om ved, eftersom statliga skogar omgav dem. Här är inga laukinykai Upn. När laukinykas (vargen) satte fart, dödade den till och med fem får LKŽ VII 181 (Arm): laūkas. Hon går längs stranden och ser ett skepp segla; hon vinkade med näsduken, och sjömännen kom fram och tog med henne (ps.) LKŽ VII 859 (Brt): marios. Skogsfolket har inga svampar, medan skogsborna inte har något bröd LKŽ VII 181 (Vlk): mędžas ”skog”. Miestelninkas föraktar oss LKŽ VIII 155 (KlvD 277): miestelis. Miestininkas, -ė LKŽ VIII 155 (K T 128): miestas. Dagens skogsbor lever bättre: klär sig finare och äter sig mättare LKŽ VIII 290 (Eiš). Miškinykų (miškinių) finns ännu inte DrskŽ: miškas. Och en mängd mugininkai kom dit, vilka satte upp rader av tält utanför staden LKŽ VIII 382 (rš): mugė. Den som bor i sitt eget hus är naminininkas LKŽ VIII 532 (J). Och vad har jag med naminykės att göra — jag klarar mig bättre LKŽ VIII 532 (Tgn). En naminykė-flicka väntar alltid på naminykų-friare LKŽ VIII 532 (Prng). Naminykė gifte sig med en grytelnýkas LKŽ VIII 532 (Tsk). Från naminykės får ni veta och höra allt DrskŽ. Jag är från någon annanstans, men han är härifrån, en naminykas LKŽ VIII 532 (Dv). Vad händer om vi alla går ut och slår? Vem lämnar vi kvar som naminyką? LKŽ VIII 532 (Arm). Åh, bror, min broder, varför sköt du den gyllingfågeln, den lilla naminininkė-fågeln? LKŽ VIII 532 (JD 85). Och den där sparven, naminykas, bär inte boet in i skorstenen LTR (Kp). Om kad-namininkas (aitvaras) skulle föra säd till någon annan, måste man fylla ett magasin och välsigna det LKŽ VIII 532 (Rgv): namai. Alla familjer vid kusten har torkat ut i den här hettan LKŽ IX 136 (Dr). Kustbor brukade binda fast getter i sanddynerna — så stor var trängseln bland människorna under krigen LKŽ IX 136 (Plng): pajūris. Åh, han är en riktig pakampinykas; man kan inte gömma sig för honom någonstans LKŽ IX 149 (Rod): pakampės. Far var en pakėmnykas (tyckte om att gå på besök hos grannarna), och barnet är likadant LKŽ IX 171 (Sdb). Han är en riktig pakėmnykis; man hittar honom aldrig hemma LKŽ IX 171 (Klov): pakėmýs ”bygdens omgivningar”; pakiemiais. Det bor en sådan pakrūmnykas vid skogsbrynet LKŽ IX 206 (Ėr). Även om du går vilse hittar du alltid någon pakrūmnykas att fråga om vägen LKŽ IX 206 (Ėr): pakrūmė. Parubėžininkas, -ė LKŽ IX 436 (N, K): parubežys. Ni är ju adelsmän som ska stänga ladugården, ni rövare, patiltininkai! LKŽ IX 619 (rš): patiltė. Paupininkas (-įnykas M), -ė LKŽ IX 652 (Ndz): paupys. Pėlkininkai brukade byta rovor mot 122 säd LKŽ IX 771 (Dov): pėlkė. Voniškų pievininkai hör också till oss LKŽ IX 936 (Plk): pieva. Pilinykas, -ė LKŽ IX 985 (M): pilis. Jag minns också efternamnet på den där pirkteninkas LKŽ IX 1097 (S I 339): pirktėlė. Pirtininkas, -ė LKŽ X 33 (NdŽ): pirtis. Pragārnininkas, -ė LKŽ X 500 (SD 247): pragaras. Rotūžninkas, -ė LKŽ XI 843 (Šts): rotūžė. Rubežininkas, -ė LKŽ XI 852 (MŽ, N, K). Rubežininkas granne K I 430. Rubežinykai fångar och för bort LKŽ XI 852 (Eiš). Han var en berömd rubežninkas, det vill säga han förde preussiska handelsvaror över gränsen LKŽ XI 853 (TS 1901,2–3): rubežius. De talar alltid om havet..., som om de vore marininkai eller salininkai LKŽ XII 80 (LT II 540 (Bs). Salinykas, -ė M: salą. Dessa sėdybininkai... kommer inte att tränga bort oss från vårt land, om vi bara har så mycket förstånd LKŽ XII 288 (TS 1902,12b): sėdyba. Förr brukade skynimininkai och invånarna i skogarna gömma sina tillgångar på detta sätt för den glupska björnen LKŽ XII 900 (sp). Den marken röjdes ur skogen av skynimininkai, våra förfäders förfäder LKŽ XII 900 (rs): skynimas. Vi, smėlinykai, sadlar hästarna och ger oss ut på kapplöpning LKŽ XIII 153 (Sug): smėlis. Smiltininkai levde alla vid havet (från havet) LKŽ XIII 185 (Klp): smiltis, smiltynas. Nu finns det gott om småtjuvar bland sėdynykai LKŽ XIII 276 (Ėr): sodas. Sodininkai har redan satt potatis LKŽ XIII 276 (Ažr). För oss sodžinūkai är det bättre när det regnar LKŽ XIII 287 (Srj): sodą, sodžius. Svečtininkai kommer hem från festen efter att ha ätit sig proppmätta LKŽ XIV 331 (Ggr): svečiai. Den som står vid sidan är šalininkas LKŽ XIV 450 (J): šalis. Han hade tagit det sista postpaketet från de nordliga resenärerna LKŽ XIV 723 (Vr): šiaurė. Šilininkas, som bor i tallskogarna LKŽ XIV 788 (J.Jabl (Ilg): šilas, šilai. Šiūrininkas, -ė LKŽ XIV 950 (A 1884,221): šiūrė. Husmodern tittade noga efter så att ingen bredfotad person sattes vid dörröppningen, vid tröskeln, där trobelininkai och andra ažkarnilžiai placeras J. Balt: trobėlė. Turgininkas, -ė M. Och allt berättar [Blundžius] inte som vanligt folk talar, utan med skämt och pepprad vidskepelse, så att turgininkai håller sig om magen J. Balt: turgus. Ūlyčinŷkas, -ė M: ūlyčia. Ūpininkas, -ė RŽ: upė. Užmarininkas, -ė rs: užmarės. Užupininkas, -ė KŽ: užupis. [Abu] familjen šeimaišė bland de andra vienkieminininkai J. Balt: vienkiemis. Hur visste ni att jag var vietininkė Rmč: vieta. Är du barn till en žemininkas? J.Pauks: žemė. Ur betydelsesynpunkt skiljer sig inte avledningarna med suffixet -(in)ininkas, -ė på något sätt från avledningarna med suffixet -inis, -ė, förutom att de oftare används för att bilda appellativiska personbeteckningar i den tredje semantiska undergruppen (se s. 9), vars betydelse är nära knuten till personbeteckningar efter deras arbetsplats (bildningskategorin nomina professionalia, jfr: paštininkas, -ė ”postanställd”, vaistininkas, -ė ”anställd på apotek”). Bland appellativ som betecknar en plats förekom 35 personbeteckningar (65 förekomster) med suffixet -iškis, -ė. De utgör 10,38% av alla avledningar. 123 Anōgališkiai har redan slagit gräset LKŽ I 150 (Grg). Anuogališkis, granne, dvs. från den bortre änden av byn LKŽ I 180 (J): den bortre änden. Biržiškis, -ė LKŽ I 851 (Vaižg): biržė ”liten björkdunge, björkskog”. När han lade den döende mellan de himmelska visade han för predikanterna vart de skulle gå efter honom LKŽ II 257 (A. Baran): himlen. Daubiškis, -ė LKŽ II 310 (N, K): daubà. Didmiestiškis, -ė LKŽ II 484 (K I 568): storstad. Alla godsfolk, fina och enkla människor, hade blivit inbjudna till festen BsP III 22. Strax utförde alla godsfolk och stadsfolk Jons befallning BsP III 50: gods. Den som står längst bort är gališkis LKŽ III 70 (J). Där är byns bortre ändes folk LKŽ III 70 (Vkš): galas ”början eller slutet av byn”. Den som kom från skogen är giriškis LKŽ III 342 (J): skog. Káimiškiai planterar tobak LKŽ V 57 (Vl). Se, redan följer även kūimiškės modet LKŽ V 57 (Skr). Fältväktaren, en av byborna, utsågs för att hålla uppsikt över fälten BM 233. Han kallade samman alla bybor till mötet LKŽ V 57 (Kltn). Förmågan att tillverka lie har sedan gammalt varit högt värderad bland byborna M.Katk. Byborna som gäster ordnar var och en en skjuts M.Katk. Byborna är riktiga hedningar — de överöste mig med hårda ord JD 778: káimas. En människa från berget kom, dvs. en som bor på berget LKŽ (J). Kalniškis, -ė K I 209: kálnas. Han bjöd in kiemiškiai, vilka han ville Rsn. Några krigare bar bytet till båtarna, andra plundrade redan de förbluffade gårdsborna rs: gård. Laukiškis, -ė LKŽ VII 183 (K): fält. Mėdsediškiai barn pryglas av sodiskus! LKŽ VII 991 (Kal): mėdsedžiai. Stadsborna omringade genast värdinnan, som kört in i småstaden LKŽ VIII 155 (Šts): miestalis. En stadsbo hade också kommit LKŽ VIII 155 (Šil). Jordbrukare och stadsbor LKŽ VIII 155 (Grg). Jag låter inte karlar gå ensamma till marknaden: stadsborna lurar henne, så säljer vi allt för en spottstyver LKŽ VI 957 (Šts). Nora försöker locka dessa stadsbor till byn End: stad. Alla i hushållet satte sig vid bordet och började sjunga visor LKŽ I 768 (Vvr). Gästerna skildes åt, och husfolket satte sig för att äta LKŽ XII 931 (Šts). Den flickan är inte husfolket, hon kom på besök LKŽ VIII 896 (Klm). Den här söndagen ska jag vara hemma, och nästa (kommande) — du LKŽ VIII 896 (Šlnt). Jag är inte rädd för någonting, jag kan vara en av husfolket LKŽ VIII 896 (Nt). Hos en bonde fanns tre tamvargar LKŽ VIII 896 (Lpl): hem, hemman. Kustborna strävar efter att utnyttja havets vanliga rikedomar LKŽ IX 136 (J.Jabl). En människa från kusten K I 723: kust. Pakalniškis, -ė LKŽ IX 147 (R, K): dalsänka. Pakapiškis, -ė LKŽ IX 152 (rš): pakapė, pakapys. Pakrosniškiai barn stirrade med gapande munnar LKŽ IX 205 (Žem): pakrósnis. En människa från lagunen LKŽ IX 283 (K I 723). Och må han gärna vara från själva padalija, bara han inte är en av pamariškiai, tänkte Gretė I. Simon: pamarys. Pāmediškiai patirškliškiai människor kallas så eftersom staden Tirkšliai har en stor skog LKŽ IX 290 (Šts): pamedė ”skogsbryn”. Pamiestāliškis, -ė LKŽ IX 297 (Šts). Pamiesteliškis, -ė LKŽ IX 297 (rš): pam iestalis, pamiestėlis. 124 Šermai skalar potatis åt pąpušyniškiams LKŽ IX 390 (Mžk): papušynys. Kyrkan skulle kunna berätta mycket om glädjen och lidandet hos de människor som har levt och lever här, dess församlingsbor LKŽ IX 404 (I. Simon): församling. Sex kilometer bortom Tauragė kallas de parubežiškiais LKŽ IX 436 (Pgr): gränstrakt. Var och en måste böja knä: de himmelska, de jordiska och de infernaliska LKŽ X 501 (A.Baran): himlen; jorden; helvetet. Genast omringades fursten från alla håll av hovfolket LKŽ XI 954 (rš). Prata inte som en rūmiškis pratar LKŽ XI 954 (SkrT): palats. Sališkis, en öbo LKŽ XII 81 (K I 666). Sališkis-drängen är mycket arbetsam: han plöjer ofta fåror — ladorna är fulla (d.) LKŽ XII 81 (Tvr): salą, ”ett landområde omgivet av vatten på alla sidor; en gård, en by”. Salyniškiai från det hörnet hade krig med salyniškiai från det andra hörnet LKŽ XII 80 (Kel 1863, 106): salynas. Slėniškis, -ė NdŽ: dal. På grund av byborna går sockret inte att packa LKŽ VIII 475 (Lš). Tupikis friade än en gång till var och en av byflickorna, men hembryggt brännvin är inte starkt: de bara skämtade om hans ord och om honom själv Žem. Många bybor samlades i staden LKŽ XIII 283 (Šauk). Man hörde sodžiaviškiai — de sjunger också LKŽ XIII 287 (Brb): sodžius, sodžiaus. Stotiškis, -ė rš: station. Vi var skogsbor Pgg: skog. Jag har exempel på Prišmantų- och šieioniskių-fiskare, som med näsan i vädret tror att vi är bättre fiskare rš. Hela tiden rådde det friktion mellan šieioniškių-fiskarna och oss, nykomlingarna rš: šieion. Varken de adjektiviska eller de redan substantiverade personbeteckningarna med suffixet -iškis, -ė skiljer sig semantiskt på något sätt från de tidigare behandlade suffixavledningarna. Deras tendens att substantiveras påpekas också i Lietuvių kalbos gramatikoje5, men man kan inte instämma i påståendet att avledningar på -iškis ”har betydelsen av bostadsort eller någon annan plats”6. Det står visserligen vidare att de ”visar var någon (min kursivering — M. N.) bor, varifrån någon härstammar”7, vilket innebär att man medger att avledningarna betecknar en person utifrån en plats, inte själva platsen. Suffixet -ietis, -ė förekom i 35 avledningar (54 belägg). Detta utgör 10,38% av alla avledningar. Växtfolket ger sig allt tidigare ut på fälten LKŽ I 127 (Srv): den änden. Folk från trakten brukade komma för att plocka äpplen LKŽ I 214 (Trgn): trakt. Här tar alla från trakten, det finns mycket av den där zuperion och sedan går de LKŽ I 245 (Svn). När det är bröllop, går också folk från trakten Krč: omgivning ”trakt”. Gårdsbo, -bo LL 27: herrgård. Amėgaliečiai vet kanske bättre Ps: galas ”början eller slutet av byn”. En girietis kom till en rik ensamboende, alldeles utsvulten LKŽ III 341 (Blv): skog. Stadsmänniskan kan oftast inte föreställa sig bondens liv och arbete rš. Alla bönder samlades 5 Lietuvių kalbos gramatika. V.,1965.T.1. P.574. 6Samma ställe. 7Samma ställe. 125 LKŽ V 55 (J). G r a n n a r, när de börjar ett arbete, börjar alla samtidigt för att bli färdiga samtidigt M.Katk: by. Stäppborna (stäppens invånare) har mörkt solbränd hud, bred bröstkorg och mörka ögon. B e r g s b o r n a är längre och ljusare rš. Jag träffade en bergsbos svärdotter — hon blev förtvivlad över att hennes man var en man Č: berg. B y b o n är den lyckligaste människan LKŽ V 751 (Sem). Vad ska en bybo göra i staden? LKŽ V 751 (Vvs): gård ’by, bondgård’. S t r a n d b o r n a hade varit mycket rädda för Nemunas översvämning LKŽ VI 425 (rš): strand. Han bodde hos en person från byn Kiemenai i en fattig vindsvåning LKŽ VIII 180 (rš). Även l a n d s b o r n a började ta [socker] från butikerna LKŽ VII 180 (Brž). L a n d s b o r bor i byar LKŽ VII 181 (Žg). Gruzdžiai-borna är landsbor, sakyniškiai är skogsbor LKŽ VII 181 (Skn): fält. Sångglädjen passade ihop med en slättbos lugna lynne rš: slätt, slätter. Det finns inte en enda småstadsbo i kvinnlig form — alla är lantbor LKŽ VIII 155 (Ad). Småstadsbor behövs alltid när brödet är dåligt LKŽ VIII 155 (Mž). Småstadsborna stod inte i kön: de trängde sig före Mž. Vad ska man prata med de där s m å s t a d s b o r n a om — de sjunger ändå sin egen sång LKŽ VIII 155 (Srv): småstad. Sådana småstadsbor finns det: varför strör de mjöl på näsan? LKŽ VIII 831 (Šauk). Omkring år 1862 började tändstickor säljas i butikerna, och stadsborna använde dem, men även de använde dem försiktigt M.Katk: stad. Vargarna tog varje år omkring tio djur från skogsborna LKŽ VIII 290 (Sln): skog. När hemmaborna sådde, lärde jag mig också LKŽ VIII 531 (Šlčn): hem. Vi som bor avsides vet ingenting LKŽ VIII 959 (Grž): avskild plats. K u s t b o, -bo LKŽ IX 136 (J): kust. N e d a n f ö r b e r g s b o, -bo NdŽ: sluttning. Be dem som bor ute på fältet att hjälpa till LKŽ IX 243 (Sln): fältkant. Jag skulle ha vuxit upp som en flicka vid havet, en dotter i huset hos en som bor vid lagunen LKŽ IX 233 (NS 1184): strandäng vid havet. Vilka av Radvilai fick det, var det de som bodde vid skogsbrynet? LKŽ IX 302 (Ar). Ni som bor vid skogsbrynet, har ni nötter? LKŽ IX 302 (Trs): skogsbryn. G r ä n s b o, -bo DŽ: gräns. Prästen hade ingen jord, församlingsborna körde ihop [produkterna] åt honom Pn: församling. Ä l v b o, -bo NdŽ. Ni som bor vid floden, ni gör er ibland för mycket till, sticker upp näsan, men har ni något att komma med? rš: älvstrand. Många karlar från andra sidan fältet och grannar samlades LKŽ IX 838 (LTR(Lnkv). En gäst är en som bor på andra sidan fältet, inte i samma by LKŽ IX 838 (Skp): andra sidan fältet; området bortom fältet. Jag har en sådan liten trumpet att när jag blåser i den reser sig höga murar, ett slott med kanoner och slottsbor (ps.) LKŽ IX 983 (Brt): slott. S ö d e r b o, -bo DŽ: söder. En stadsnära granne hade man sedan länge vant sig vid, och man visste att det inte kunde bli annorlunda rš: förstad. Resenären var en östlig människa rš: öster. Vi har en otrolig tur: inte ens öns bärsöner skäller rš: ö ”landområde omgivet av vatten på alla sidor”. För fastlandsborna var detta ett intressant evenemang LKŽ XII 226 (rš): fastland. Maleišiai-borna var de som bodde i dalen, där mitt hem var LKŽ XII 1210 (Vaižg): dal. Han gick inte till en person från gården, utan till en sådan som han ville ha; kanske fick han inte tag på någon LKŽ XIII 274 (Brž). Gårdsborna tyckte om den store Rapolas Vaižg. Gårdsflickorna, de är fåordiga LKŽ XIII 274 (NS „, 126 367): gård, by. Nordbo, -bo DŽ: norr. Varje taigabo är sin egen hantverkare rš: taiga. Gå till farbror, han som bor på andra sidan ån, och be honom ge trä till bron Ad. När de som bor på andra sidan ån kommer, börjar de skära upp fläsk Vj. De som bor på andra sidan ån, bakom bäcken, har varken bröd eller brödskalk (d.) Tvr: området på andra sidan ån. Västbo, -bo DŽ¹: väster. Suffixet -ietis, -ė är särskilt karakteristiskt för betydelserna i den första semantiska undergruppen av personbeteckningar (se s. 9), medan avledningar med detta suffix inte alls har betydelserna i den tredje undergruppen. Detsamma kan sägas om avledningar med suffixet -ėnas, som inte är särskilt talrika: 18 exempel (19 belägg), 5,34% av alla avledningar. Kornas invånare håller nästan aldrig korna i själva inhägnaden LKŽ III 121 (Bs): inhägnad ”stad”. Skogsbo, -bo LKŽ III 335 (V.Kudir, K): skog. Få lär sig skriva hemma på rätt sätt, eftersom det finns få lärda bland föräldrar och bybor LKŽ VIII 332 (A 1884,86): by. Som en evig snömassa störtade bergsborna ner från sina berg A.Vien: berg. Invånarna i det landet (samogiterna), landsborna och byborna, dricker gott mjöd LKŽ V 56 (S.Dauk): fält, fält; by. Adels- och stadsungdomen kämpade med glöd LKŽ VIII 155 (A.Janul): stad. Han ville inte ens se småstadsborna i närheten LKŽ VIII 155 (Sg): småstad. När natten föll bad han att få bo hos samma gamla bekanta sjöbor LKŽ IX 66 (rš): sjöstrand. De där skogsborna känner verkligen skogslivet väl LKŽ IX 84 (SmIn): skogstrakt, skogsbryn. Kustbo, -bo LKŽ IX 136 (BŽ 250, NdŽ): kust. Sluttningbo, -bo LKŽ IX 147 (K): sluttning. Nej, även de som bor vid lagunen måste erkänna att Grete hade haft en obeskrivlig tur I. Simon: strandäng vid havet. Alla gränsbor kunde litauiska LKŽ IX 436 (Žgč): gränstrakt. Eftersom de inte fick något svar från Pilėnai staplade korsriddarna bränsle vid slottets murar och satte eld på det när en gynnsam vind blåste MLTE I 585: slott. De som anlände och reste därifrån, öborna, var alla bekanta LKŽ XII 76 (rš): ö. Som en bybo känner man igen dig genast på kläderna Eiš. Byborna blev kvar och gav sig av Eiš : by ”by”. Bo på andra sidan ån S.Dauk: området på andra sidan ån. Det finns inte särskilt många kända avledningar med suffixen -(i)ōnas, -ė samt -(i)ōnis, -ė, -(i)onis, -ė. Även dessa har betydelser som hör till den första semantiska undergruppen (se s. 9): Jag är inte alls längre någon bybo, bara en godsbo LKŽ II 938 (Vaižg). Hon talade med små godsfröknar och med godsägarnas småttingar LKŽ II 939 (KlvD 290): gods. I skogen gökar den lilla skogsduvan, brodern gråter efter sina små systrar LKŽ III 346 (NS 1169): skog. Gårdsbo, -boJ : gård ”by”. Alla stenmarksbor blåser i samma trumpet LKŽ VI 831 (Slnt): stenmark ”plats med många stenar, stenig mark”. Vet ni kanske, det är ingen stadsbo: han går omkring och spanar LKŽ VIII 153 (Vgr): stad. Vilkas barn är mest förvildade: stadsbornas eller församlingsbornas (bybornas) LKŽ VIII 983 (Kltn): församling. Församlingens folk hade samlats hos prästen LžŽ: församling. Himmelsborna öppnade himlens portar för honom LKŽ II 257 (Als): himmel. Petras, en skogsbo eller eremit LKŽ III 342 (S. Dauk): skog. Gårds- 127 n’is – den som bor på gården, inte i staden LKŽ V 753 (J). Det är alltså vår gårdsbo LKŽ V 753 (Vv). En gårdskvinna LKŽ V 753 (J). Jag bodde på gården hos en gårdsbo LKŽ V 751 (J): gård ”by, bondgård”. Landsbo LKŽ VII 183 (S.Dauk): land. När Kupiškis brann ned flyttade stadsborna ut på landet LKŽ VIII 153 (Kp). Sötsakerna är stadsflickor, sådana där klena sjuklingar DūnŽ. Alla stadsbor hade flytt till öarna LŽŽ. Det blev så att stadsborna skrapar trottoarerna Krs: stad. Kustbo LKŽ IX 283 (G 101): kust. Krizos namn nämndes inte, men många viskade det med församlingsbornas läppar P.Cvir: församling. Sedan en tid kallas redan invånarna som bor i fästet för fästningsbor LKŽ IX 985 (S.Dauk). En och annan tokstolle med Bleberis skryter, medan fästningsborna glatt äter sig mätta varje dag och stadsborna hoppar omkring i staden utan bekymmer K. Donel: fästning (dess område). Nu har alla bybor börjat gräva upp potatisen Vkš. Jag är bybo, du stadsbo Vkš: by; stad. Sammantaget finns det 15 avledningar med de possessiva suffixen -(i)onas, -ė och -(i)onis, -ė (26 belägg). Detta utgör 4,45% av alla avledningar. Det bör noteras att uppkomsten av de flesta av dem, såsom dvaronas, kūlijonas, miesčionas, miesčionis, parapijonas, skulle kunna förklaras som lån från de slaviska språken: ”motsvarande slaviska ord hade konsonantstam; jfr fornslav. gen. graždane ’stadsbor’ osv. [...] Men å andra sidan är detta inte nödvändigt: vissa lånord av detta slag kan också ha fått det possessiva suffixet -oni- enligt litauiska avledningar, jfr kiemionž: kiemionas ’bybo’ Jž II 108, kiemonas (eller kiemionas) ’bonde’ Lex 25 osv.”⁸ Betydelserna i den första och den andra semantiska undergruppen är karakteristiska för avledningar med suffixen -ykštis, -ė (6 avledningar, 9 belägg, 1,78% av alla avledningar) och -ūnas, -ė (4 avledningar, 4 belägg, 1,18% av alla avledningar): Čionykštis, -ė RŽ. Allt detta är de härifrånvarande människornas verk LKŽ III 115 (Grš). Bjud in de härifrånvarande människorna LKŽ III 115 (Vv): här. Giry kštis LKŽ III 341 (BŽ 235): skog. En herde, som ville lugna sina gårdsbor, sade: ”Barn, håll er i skinnet inför de där små djävlarna LKŽ V 751 (BsMt II 135): gård. En människas motståndare — hennes hushållsfolk LKŽ VIII 532 (SP II 186): hem. Teny kštis, -ė Š, RŽ. Därför kallar folk där borta också stenröset för ”Djävulsbron” Bs V 384: där. Žvaigždýkštis S.Dauk: stjärna, stjärnor. Den som alltid bor på herrgården är en herrgårdsbo LKŽ II 940 (J): herrgård. Döttrar små hemmaboende, skona er gamla mor (d.) LKŽ VIII 537 (Grk): hem. Ni, små busfrön små snårbor, varför kvittrar ni så tidigt på morgonen? (d.) LKŽ XI 110 (Nč): snår ”tät vegetation”. Šiaurūnėlis RŽ: norr. Med suffixet -ūtis har 5 avledningar påträffats (10 belägg). Detta utgör endast 1,48% av alla exempel. 8 Skardžius P. Lietuvių kalbos žodžių daryba. V., 1943. P. 275. 128 De närboende berättar ständigt Rd. När de hörde skriket sprang alla artutiniai dit LKŽ I 322 (Rd). Han gick till de artutinius invånarna LKŽ I 322 (Krk): nära: nära. Vi hade stannat hos den yttersta invånaren för att låta boskapen beta LKŽ III 74 (Ėr). Invånaren yttersta LKŽ III 76 (Mrc). Den yttersta grannen kom LKŽ III 76 (J): ände; yttersta del. Lankūtis KK II 225: båge. Den lilla fågeln pažemutis bar ett hoprullat bo, lägger hundra ägg (gurka) LTsV 488 (Pn): markens yta. Tolūtis Drsk: långt bort; långt. Det förekom 12 (3,56%) enstaka avledningar av ovanlig bildning, som inte är särskilt anmärkningsvärda till sin betydelse: -einė. Den vilda människans sinne uppfann nattandar, flygande drakar, tomtar och skogsandar LKŽ VII 983 (J.Jabl): medė, medis ”skog”. -eišis. Nameišis (en som alltid är hemma) LKG I 361: hem. -ienas, -ienis, -ienius. Užupienas KŽ. Užupieniai Rtr: någon som bor bortom floden. Karklienius LKŽ V 293: karklai ”vide”. -yna. Många andar dyrkades: Laima, jordgudinnan Žemynėlė, skogsanden LKŽ VIII 290 (rš): jord. -inas, -a. Lakunės palikė, narūnas panėrė, nušoviau balandėlį, kieminąjį paūkštelį StnD 20: gård. Mėdinas, -a RŽ: medė, medis ”skog”. -ona. Det fanns en skogsgudinna, hasselgudinnan LKŽ VII 214 (prš): lazdą ”hassel”. -ūkas. Alla slags små löv — fåglar kvittrar och susar LKŽ VII 157 (Skr): löv, ”bladverk”. -ūnis. Han levde som en vildmarksbo LKŽ VII 189 (S.Dauk): land, marker. -ūvis, -uvys. Pietuvis, pietuvys (sydlig vind) rš: syd. Avledningar med prefix Nio (2,67%) avledningar med prefix ligger semantiskt närmast den första betydelseundergruppen (se s. 9): an-. Ankalnis LKŽ I 142 (J): an(t)- + kulle. pa-. Pagirnis (en ond ande som håller till under kvarnstenarna) LKŽ IX 87 (NdŽ): pa- + kvarnstenar. Vėžys pakerėys gaudo žuvis vandeny (d.) LKŽ IX 168 (Grk): pa- + kärr. När man inte vill säga ordet orm säger man pālaužė, gimbate LKŽ IX (Šts): pa- + bråte. per-. En dräng från vår gränd, och en annan perlaukis brukade gå till samma flicka LKŽ IX 838 (Švnč). Strax strömmade kvällens perlaukiai dit i stora skaror LKŽ IX 838 (Rgv): per-(par-) + fält. už-, už-, užuo-. Užupiai KŽ. Užupiai K: už-, už- + flod. Užuožeris rš: užuo- + sjö. 129. Avledningar med ändelser Avledningar med ändelser är inte särskilt talrika (14 har påträffats, dvs. 4,15%), och de uppvisar inte heller några nya betydelsenyansen. -as. Vad är det här för ett bálas (djävul) för kreaturen i dag, eftersom de inte dricker! LKŽ I 587 (Trgn): kärr. -a. Vandėnė (en sagolik vattenvarelse, sjöjungfru) LKG I 367: vatten, ack. sg. vanden-į. -is. Baliai (djävlar) vet – om rågen växer här eller inte LKŽ I 596 (Ėr): kärr. Laukis (varg) LKŽ VII 183 (JJ): fält. Kiškmiškį, vem sade det till dig? (ps.) LKŽ VIII 291 (Mc): skog. Pietvįs blåser LKŽ IX 935 (Als): syd. Pragaris (djävul) LKŽ X 501 (Rš): helvete. Vakarīs Š: väster. På hösten brukade folk offra en limpa bröd åt Vandėniai – de kastade den i vattnet rs: vatten, ack. sg. vanden-į. -ys, -ė. Även sydvinden ska blåsa in regn för den torra väggen LKŽ IX 932 (J): syd. Det blåste nordlig vind, det blåste sydlig vind, det blåste en liten östanvind JV 290. Och nordvinden hade lovat att åter komma och skrämma oss K.Donel. Kavonai (vattenmeloner) växer på åkrarna, de göder hela nordar LKŽ XIV 722 (rš): norr. -ius. Under regniga år trivs bergsborna LKŽ V 148 (Bgt): berg. Förr dyrkade någon sorts mossvarelser, skogens invånare, ormen LKŽ XII 90 (MTt III 145 (Pl). När du går till skogen, så att du inte går vilse, ställ dig vid skogsbrynet och säg så här: ”Lille skogsande, lille mossande, jag skadar inte skogarna, jag förstör inga bon, jag dödar inga fåglar, ställ dig inte i vägen, led mig inte vilse i skogen, hindra mig inte från att komma hem” LKŽ XII 90 (TŽ IV 508): mossa, mossor. -ūs. Galūs, -į LKŽ III 75 (J): ända. Sammansatta ord Sammansatta appellativa personbeteckningar efter ursprung och bostadsort förekom i liten omfattning – 3,56%. Det rör sig om substantiv vars andra led också är ett substantiv, medan det första ledet utgörs av: 1) ett substantiv, 2) ett adjektiv eller 3) ett pronomen. Lexikalt sett betyder sammansatta personbeteckningar samma sak som avledningar: 1) Hon gifte sig med en person från Galamiškis LKŽ II 53 (Ck). Sydvästvinden vände LKŽ IX 935 (Kl). Och östanvindens lilla bris började tala LTR (Mžk). Vidugiris rš; 2) Utlänning från främmande land SD 32. De ser på oss små människor, hur en främling skamlöst plockar pengar under näsan på dem LKŽ XIV 326 (V.Kudir). Främling från främmande land KŽ. Utlänning person från främmande land LKŽ XIV 328 (SD6). Hon tog med sig någon främmande LKŽ XIV 330 (BsP IV 181 (Brt); 3) Šiandien mūsų pirtyje buvo ir anągalių LKŽ I 127 (Ldk). Anągaliai jam mėsla vežė LKŽ I 127 (Kkl). Davėm tiem anašaliam LKŽ I 130 (Ldk). Parsivežė boba iš anąšalių LKŽ I 130 (Ldk). Anuogalio laučiaus karvė pastipo LKŽ I 130 (Sv). Ką pasakys 130 folk från andra sidan, när vi hugger ner skogen utan deras vetskap LKŽ I 180 (Ds). Här brukade folk från andra byar vråla och kasta sten LKŽ V 903 (rš). Om bara folk från den varma sidan skulle komma till ro på kvällen, skulle de inte be folk från andra sidan om det Ds. Det finns inte längre några flickor från den varma sidan LKŽ XIV 924 (Ds). Slutsatser 1. Analysen av ordbildningsmotsättningarna visar att man vid bildandet av personbeteckningar efter ursprung, vistelseort och bostadsort tenderar att använda ett något begränsat antal basord (både morfologiskt och lexikalt). Morfologiskt sett rör det sig om olika substantiv som betecknar platser (oftast nomenklaturtermer), adjektiv med rumsbetydelse (artūs, galūs, tolūs) samt adverb med plats- och rumsbetydelse (arti, čion, pakemiąs, perlaukiai, ššion, ten, toli). Lexikalt sett rör det sig om en grupp stammar som kan bilda avledningar med flera ordbildningsformanter, t.ex.: gĩr-, kaim-, kaln-, kiem-, lauk-, mar-, med-, miest-, mišk-, nam-, sal-, sod-, šil-, up-. 2. De mest produktiva suffixen är: -inis, -ė, -(in)inkas, -ė, -iškis, -ė, -ietis, -ė, -ėnas. De minst produktiva suffixen är -aitis, -ė, -(i)ukas, -ė, -(i)onas, -ė, -(i)onis, -ė, -ykštis, -ėnas, -ė, -utis, -ė, -ienas, -ienis, -ienius samt några andra mer sällsynta. Det finns inte många personbeteckningar bildade med prefix, ändelser eller sammansättningar. Den stora mängden avledningar med suffixet -inis, -ė beror på dess mångsidighet: 1) när personbeteckningar bildas med detta suffix uppstår vanligtvis inga morfonologiska svårigheter (det kan man inte säga om avledningar med suffixen -aitis, -ė, -utis, -ė och i viss mån även -ietis, -ė, medan en morfonologisk knut särskilt ofta hindrar bildandet av avledningar med suffixet -ukas, -ė); 2) med avledningar av detta suffix kan betydelserna i alla tre semantiska undergrupper realiseras, vilka kortfattat kan beskrivas som att personen a) befinner sig någonstans, b) kommer från någonstans och c) rör sig till någonstans. Den stora mängden avledningar med det näst mest produktiva suffixet -(in)inkas, -ė kan bero på att det främst används för att bilda avledningar i den tredje semantiska undergruppen. Med det tredje mest produktiva suffixet -iškis, -ė bildas främst avledningar i den andra semantiska undergruppen, medan -ietis, -ė främst används för den första. Antalet avledningar med suffixet -ėnas minskar märkbart: med detta suffix bildas vanligtvis endast maskulina personbeteckningar. 3. Det bör noteras att en betydande del av de appellativa personbeteckningarna efter ursprung, vistelseort och bostadsort tenderar att övergå till klassen egennamn, jfr.: skogsbo, pl. skogsbor > skogsbor > Skogsbor (P. Jonikas kallade ortnamn som uppkommit ur personbeteckningar grundade på bostadsortens särdrag — Girininkai, Lankininkai — för invånarnamn9). Det är lätt att finna paralleller till öknamn och efternamn, t.ex.: Galinis, Lankutis, Pakalniškis, Tolutis och liknande. Detta drag hos appellativa personbeteckningar visar att de behöver undersökas vidare. 9 Žr. J. o n i k a s P. Asmenvardžiai ir vietovardžiai // Lietuvių enciklopedija. T15: Lietuva. V., 1990. P. 564—565. 131 APPELLATIVNAMN PÅ PERSONER EFTER HÄRKOMST-, VISTELSE- OCH BOSTADSORT Sammanfattning Appellativnamn på personer bildas med utgångspunkt i härkomstort, vistelseort och bostadsort genom avledning, mer sällan genom sammansättning av substantiv (nomenklaturtermer), rumsadjektiv samt orts- och rumsadverb. Som basord tjänar en grupp stammar (gir-, kaim-, kaln-, kiem-, lauk-, mar-, med-, miest-, miš k-, nam-, sal-, sod-, sil-, up-), som uppvisar en tendens att övergå till klassen av egennamn. Om vi betraktar de deappellativa personnamnen efter härkomstort, vistelseort och bostadsort som ett lexikosemantiskt ordbildningsparadigm, kan vi karakterisera den samlade betydelsen som 1) att en person vistas någonstans, 2) att en person härstammar från en plats, 3) att en person förflyttar sig till en plats. 132