Lietuvių ir kitų indoeuropiečių kalbų kauzatyvų raidos polinkiai

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXIII (1995) GRAMATIKA IR LEKSIKOLOGIJA Gertrūda SAVIČIŪTĖ-NAKTINIENĖ TENDENSER I UTVECKLINGEN AV KAUSATIV I LITAUISKA OCH ANDRA INDOEUROPEISKA SPRÅK 1. Inledande anmärkningar Den diakroniska forskningsaspekten, så vanlig i arbeten om fonetik och morfologi, håller på att vinna insteg inom syntax och semantik. För den moderna typologiska språkvetenskapen vore det särskilt värdefullt att inte begränsa sig till att synkront konstatera befintliga generaliseringar, utan också beakta såväl språkens släktskap som de allmänna regelbundenheterna i språkutvecklingen (jfr Климов 1975: 28). Många forskares arbeten och vårt undersökta material visar att kausativitet är en universell (pankronisk) kategori i de indoeuropeiska språken, uttryckt med medel som oftast har uppstått i enskilda språk. Därför är det ur ett typologiskt perspektiv bäst att diskutera motsvarigheter mellan kausativernas semantik och uttryckssätt samt utvecklingstendenser. Undersökningsobjektet är, liksom i tidigare arbeten (19801, 19802), de besläktade och typologiskt närstående litauiska, latinska och ryska språken, vilka tillhör tre olika grupper inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Större delen av materialet har hämtats ur ordböcker och grammatiker för dessa språk samt andra arbeten; vid behov används även data från andra indoeuropeiska språk. Kausativ i de undersökta språken kan ur grammatisk synvinkel indelas i morfologiska och syntaktiska, eller perifrastiska, typer; ur typologisk synvinkel i syntetiska och analytiska; och ur syntaktisk-semantisk synvinkel i slutna och öppna. De sistnämnda skiljs åt efter huruvida ytstrukturen motsvarar den djupa, eller inre, strukturen, som beskrivs med perifrasen ”göra så att + verb i indikativ”. Denna perifras bygger på en beskrivande sats med resultativ betydelse. Den har valts eftersom resultativa bisatser, snarare än ändamåls- eller orsaksbisatser, har flest gemensamma drag med satser där predikatet utgörs av kausativa verb eller kausativa analytiska konstruktioner (om kausationsperifrasen, se närmare Savičiūtė 19861: 164—165; 19862: 206—209). Kausativ som i sin ytstruktur inte motsvarar den nämnda perifrasen och uttrycker kausativitet i en kompakt form kallas slutna; de som motsvarar perifrasen och är utbyggda på ytplanet kallas öppna. De förstnämnda kännetecknas av morfologiska uttrycksformer, de sistnämnda av syntaktiska eller perifrastiska. 110 2. Slutna kausativ 2.0. De gamla indoeuropeiska flekterande språkens tendens att syntetiskt uttrycka komplexa betydelser framgår av morfologiska kausativ — kausativa (orsaksbetecknande) och kurativa (anskaffande) verb, som i en enda sats uttrycker två (1) eller tre (2) olika handlingar. Den kausativa verbstammen, som sammanfaller med grundverbets stam, uttrycker den handling som orsakas, dvs. den handling eller det tillstånd som den kausativa aktören strävar efter eller framkallar, t.ex.: (1) föda upp — växa, få att sjunka — sjunka, låta äta — äta, (2) låta väva — väva, låta skicka — skicka, låta laga — laga. Suffixet och/eller vokalväxlingen markerar den abstrakta betydelsen kausation, dvs. den orsakande handlingen ”göra så att...”. Själva suffixet anger inte sättet för kausationen; det framgår av ett vidare sammanhang. 2.1. Slutna kausativ som uttrycker enkel kausation 2.1.1. Om varje komponent på kausationssatsens djupnivå betecknas med symboler (S — subjekt, P — predikat, O — objekt, → kausationsrelation), kan kausationssatsens djupstruktur återges med formeln (S + P) → (O + P). Den nämnda parafrasen ”göra så att...” hjälper till att fylla formeln med lexikalt och grammatiskt innehåll. Kausationssatsen har fyra komponenter som uttrycker två situationer: (1) den kausativa situationen (subjektet kausator och dess kausativa handling) och (2) den kausatiserade situationen (objektet och den tillståndsförändring eller handling hos det som subjektet kausatiserar). T.ex. kan satsen Šeimininkas g i r d o arklį delas upp så här: ”(1) Šeimininkas + (2) gör så att + (3) arklys + (4) ger”, eller Saulė n u b l u k i n o marškinius: ”(1) Saulė + (2) gjorde så att + (3) marškiniai + (4) nubluko”. 2.1.2. Slutna kausativ i indoeuropeiska språk är verb som har en viss grad av vokalväxling och/eller ett kausativsuffix. Inte alla kausativsuffix kan formellt härledas från det indoeuropeiska urspråket. A. Meillet skiljer mellan två kausativsuffix i de gamla indoeuropeiska språken: (1) *-eje/o- och (2) -ijo-/-ī- (Meillet 1951: 190). Motsvarigheter till det första suffixet finns i indo-iranska, forngrekiska och delvis latinska. Exempelvis forngrekiska φεβομαι ”jag är rädd” — φοβέω ”jag skrämmer”. I sanskrit motsvaras detta suffix av -áya (Burrow 1959: 301—302, 330; Елизаренкова 1982: 367—370), t.ex. vart-áya-ti ”vrider” — vārta-ti ”snurrar”, medan det i latin motsvaras av *-eie/ō, t.ex.: moneō ”påminner” — moneō ”kommer ihåg”, doceō ”undervisar” — disco ”lär mig” (Тронский 1960: 215; Safarewicz 1969: 212). Även andra, fåtaliga kausativverb i latin bör nämnas, t.ex.: augeo ”ökar, förstorar”, suādeō ”råder, övertalar, övertygar”, terreō ”skrämmer”, torreō ”torkar” (Ernout 1927: 231—232). Sällsynta latinska former vittnar om det andra indoeuropeiska kausativsuffixet -ijo-/ī-, t.ex. sōpiō ”söver” (Ernout 1927: 235). Suffixet -ja- och vokalväxling i roten kännetecknar de forngermanska kausativen, t.ex.: got. bi-leiban, forneng. belifan, fornfr. b(i)liva, fornhögty. bi-līban ”stanna kvar” — got. bi-laibja-n, fornisl. leifa, forneng. læfan, fornfr. lēva, lāvi-a ”lämna kvar” (СГГЯ IV 142, 169). I modern tyska har kausativ som uttrycks genom vokalväxling i roten bevarats— 111 aktivitetsrelikter, t.ex.: liegen ”ligga” — legen ”lägga, placera”, sitzen ”sitta” — setzen ”sätta, placera”, trinken ”dricka” — tränken ”ge att dricka” osv. Även i dagens engelska, med sin analytiska struktur, finns rester av morfologiskt uttryckt kausativitet. Verbet wake (woke, waked; waked, woken, woke) ”vakna; väcka” har både kausativ och icke-kausativ betydelse. Av preteritumformerna woke och waked väljs den senare oftare för att uttrycka kausativitet. Verbet rise (rose, risen) ”resa sig, stiga upp” skiljer sig genom vokalväxling från raise ”höja, resa, väcka”, även om R. Lakoff (1972: 187) hävdar att de flesta engelsktalande inte uppfattar att raise skulle vara bildat av rise. I ryska kan kausativitet uttryckas oregelbundet med suffix, prefix och suffix samt vokalväxling, t.ex.: висеть ”hänga” — вешать ”hänga upp”, гаснуть ”slockna” — гасить ”släcka”, гибнуть ”gå under” — губить ”döda”, мерзнуть ”frysa” — морозить ”kyla”, спать ”sova” — усыплять ”söva”, сохнуть ”torka” — сушить ”torka (något)”. Klassen av morfologiska kausativer i litauiskan är särskilt omfattande. Det rör sig om kausativa verb vars kausativa betydelse uttrycks genom vokalväxling och/eller det baltiska suffixet - (d)inti, -(d)yती (Skardžius 1941: 529—548; Jablonskis 1957 I: 288—290; Jakaitienė 1968: 227; Якайтеne 1968: 11; LKG 1971: 25, 264; LKM 1976: 110 osv.). Motsvarigheter till suffixet -yti förekommer ibland också i slaviska språk (Skardžius 1941: 535). 2.1.3. Problemet med de kausativa verbens ursprung är komplicerat. A. Desnickaja, som stödde sig på N. Marrs påstående att nominala ord uppstod före verb, argumenterade för att kausativa verb har nominalt ursprung (1941: 138— 165). Språkdata och många forskares arbeten visar dock att kausativa verb kan ha uppstått såväl ur nominala ord som ur verb. Kausativer kan förbindas: (1) med verb, (2) både med nominala ord och med primära verb, (3) med nominala ord, t.ex.: (1) skr. sadáya-ti ”sätter” — sīdati ”sitter”, (2) skr. rādháya-ta ”tillfredsställer” — rādhoti ”utför” — rādhah ”gåva”, (3) fornhögty. wermen ”värma” — warm ”varm” (jfr Э. Менчер 1966: 73—79). Det obestridliga ordbildningssambandet mellan kausativa (orsakande) och enkla verb, som tydligt uppfattas i dagens litauiska, återspeglas i hänvisningarna i ”Dabartinės lietuvių kalbos žodyne” (1972) (hädanefter — DŽ) och ”Lietuvių kalbos žodyne” (hädanefter — LKŽ), t.ex.: laužti caus. lūžti LKŽ, pūdyti prž. pūti DŽ. Sambandet mellan de morfologiska kausativernas betydelse och nominala ord bekräftas också av att många litauiska suffixverb kan beskrivas med parafrasen ”göra något”, t.ex.: kreivinti ”göra krokig” — kreivas, platinti ”göra bred” — platus (Якайтеne 1968: 11). Det är just så LKŽ och DŽ förklarar verb av denna typ, där förkortningarna caus. eller prž. inte anges, trots att de flesta har ett motsvarande verb med samma rot som betyder ”bli något”, t.ex.: silpninti ”göra svag, svagare” — silpnas — silpti, silpnėti; slapinti ”göra våt” — šlapias — šlapti. Att ordböckerna väljer detta presentationssätt visar att man uppfattar orden som nominalt härledda. Ibland är det emellertid verkligen oklart vad denna typ av kausativa verb bör förbindas med (jfr Skardžius 1941: 541—544), och ordboksförfattarna väljer en kompromiss; till exempel förses sendinti med förkortningen caus. och hänvisning till verbet— 112 senti, medan betydelserna förklaras med parafrasen ”göra något” och förbinds med adjektivet senas (LKŽ XII 380). Det finns en känd hypotes enligt vilken kausativa verb härleds från iterativa verb. B. Delbrück (1897: 119) hävdade att det kausativa verbet vardháyati ”odla” uppstod genom en ny betydelsebildning av verbet vardháyatē ”växa kraftigt”, vilket i sin tur hade uppstått ur várdhatē ”växa”. Även B. Sebrennikov ansåg att kausativa suffix kunde ha utvecklats ur frekventativa suffix, med stöd i att dessa suffix ofta förekommer och ligger nära varandra betydelsemässigt (Серебренников 1974: 175–176). Närheten mellan kausativa och iterativa betydelser bekräftas också av det litauiska suffixet -(d)inti, -(d)yti, som kan ha båda betydelserna, t.ex.: spaudýti, nardýti, šaudýti och gydýti, guldýti, žudýti osv. Avledningar med detta suffix benämns ibland till och med iterativ-kausativ (Кауkене 1991: 21). Den intensitet hos den kausativa handlingen som uttrycks genom kausativa verb och resultatsatser har uppmärksammats (Savčiūtė 1986: 159). Även detta visar sambandet mellan iterativer (åtminstone sådana som har en intensitetsnyans) och kausativer. Ingen av de här nämnda omständigheterna bevisar dock att kausativerna har sitt ursprung i iterativer. Grunden för deras närhet är uppenbarligen själva aktiviteten hos den kausativa respektive iterativa handlingen (i de fall där iterativer har en intensitetsnyans). Eftersom man alltså inte fann någon tydlig och konkret historisk prototyp ur vilken olika kausativer i indoeuropeiska språk kunde härledas, började man koppla kausativitetens ursprung till den semantiska utvecklingen av oppositioner. J. Kurylowicz (1964: 86–88) betraktade den semantiska oppositionen mellan tillstånd och kausativ handling (tillstånd > intransitiv handling > kausativitet) som utgångspunkt för kausativitetens utveckling i indoeuropeiska språk. Författare som undersöker transitivitet–intransitivitet utifrån oppositioner beskriver kausativitet som ett av fallen av transitivitet–intransitivitet. S. Krinickaitė visade att det mellan transitiva verb med vokalväxling och intransitiva verb finns en opposition mellan yttre och inre diates, t.ex. versti – virsti. Denna opposition, som utgör det äldsta lagret i kategorin transitivitet–intransitivitet, uttryckte ursprungligen en semantisk opposition mellan ett föremåls eller annat livlöst subjekts tillstånd och en människas eller ett levande subjekts handling. Senare blev oppositionen mellan icke-kausativt verb och kausativt verb tydligare (Криницкайте 1979: 46–49). A. Paulauskienė (1979: 21, 26) pagrindine laiko tranzityvumo–intranzityvumo, o ne kauzatyvumo kategoriją. Ji skiria tris tranzityvumo tipus: (1) keisti – kisti, (2) augti – auginti, (3) keisti – keistis ir kalba apie tranzityvumo ir kauzatyvumo rodiklių bei funkcijų sutapimą. J. Stepanov kopplade uppkomsten av indoeuropeiska morfologiska kausativer till rekonstruktionen av urindoeuropeiska enkla satsers typer. Enligt honom förekom under perioden med aktivisk konstruktion följande satstyper: (1) aktivt subjekt + aktivt verb, (2) inaktivt subjekt + inaktivt verb, (3) aktivt subjekt + aktivt verb + inaktivt objekt. Vid den tiden fanns dock ingen grammatiskt markerad typ (4) aktivt subjekt + aktivt verb + aktivt objekt, t.ex.: En krigare dödar en fiende. Enligt J. Stepanov uppstod sådana kausativer som lit. žudyti (: žūti), marinti (: mirti), ryska 113 ”dö” ”döda, förgöra” (: -merėti, -mirati (umirati)) ”dö”, sanskrit maráuati ”tvingar, låter dö, dödar” (: márati, márate, mṛyáte ”dör”) är förbundna just med bildandet av den ovan nämnda meningen av typ (4). När själva meningsstrukturens karaktär förändrades blev meningar av den typen vanliga. Att objektet för många litauiska kausativ kan vara en människa, t.ex. klaidinti — klysti, betraktas också som ett belägg för denna hypotes. Uppkomsten av morfologisk kausativ derivation betraktas som ett av de sätt som bidrog till att undvika vissa svårigheter när strukturen i de indoeuropeiska språken förändrades från aktiv till ackusativ. 2.2. Slutna kausativ som uttrycker mer komplex kausation (kurativ) 2.2.1. Av de här behandlade flekterande indoeuropeiska språken är det endast i litauiskan som en klass av kurativ, eller föranstaltande verb, har utvecklats (verba curativa seu causativa passiva). Den skiljs från kausativa, eller orsakande, verb (verba causativa activa). Kausativa och kurativa verb har samma suffix -dinti (kurativ bildas sällan med kausativsuffixet -dyti och i synnerhet -yti) och i regel samma meningsstruktur, och därför blandas de ofta ihop (om deras betydelse och kriterier för åtskillnad, se närmare (Jakulienė 1975: 78 — 81; Savičiūtė 1984: 73 — 78, 1985: 236 — 251). Eftersom de båda klasserna har många gemensamma drag, och kausativklassen är betydligt större och mer varierad till form och betydelse, kan man anta att kurativa verb har uppstått ur kausativa. Kausativsuffixets formant -d-, som en gång endast var ett medel för att undanröja hiatus, blev senare ett karakteristiskt uttryck för kurativ betydelse (Stang 1966: 374), medan kausationssuffixet började fogas till ett redan bildat morfologiskt kausativ, t.ex. lakinti — lakindinti, eller till ett faktitivt verb, som kan kallas ett flekterande kausativ, t.ex. siūti — siūdinti. En liknande sekundär kausativ derivation har observerats också i andra språk (jfr Недялков 1969: 27). Skillnaderna mellan kausations- och kurationssatser är särskilt tydliga vid treledade oppositioner, t.ex.: juokindinti — juokinti — juoktis, kalbindinti — kalbinti — kalbėti, lauždinti — laužti — lūžti, lodindinti — lodinti — loti. Jfr satser med verb i treledad opposition: Iš klevo šakelių plėšeles plėšdinsiu (kur.), medan iš liemenėlio lenteles pjaudinsiu LTR (Lkv) — Karklus plėšiam (kaus.) och pinuam vyžus Švnč — Karnos jau plyšta (intr.) J (LKŽ X 166, 179, 248). När de nämnda kausations- och kurationssatserna återges med en gemensam kausativ perifrastisk konstruktion, eller deras djupstruktur representeras med en formel, framträder deras viktigaste skillnader tydligt: Kausation: (1) ”Jag gör så att...”+ (2) ”Karnos spricker” (S + P)→(O + P) Kuration: (1) ”Jag ska göra så att...”+ (2) ”[Någon] ska göra så att”+ (3) ”Flisor spricker” (S₁ + P₁)→(S₂ + P₂)→(O + P₃) I kausationssatserna påträffades fyra syntaktisk-semantiska komponenter, 114 som betecknar 2 situationer. I kurationssatser finns 6 komponenter som betecknar 3 situationer: (1) den kuraterande situationen (subjektet kurator–initiator S1 och dess kuraterande handling P1), (2) den mellanliggande kuraterade situationen (subjektet mellanhand eller utförare S2 och dess omedelbart utförda handling P2, som kuraterades av initiatorsubjektet), (3) den slutliga kuraterade situationen (objektet O och dess tillståndsförändring eller handling, som orsakas av mellanhandsubjektet och kurateras av initiatorsubjektet). Därför kan vi precisera formeln för kurationssatsers djupstruktur: (S1 + P1) cur. → {(S2 + P2) caus. → (O + P3)} Objektet i en kurationssats påverkas dubbelt — direkt av mellanhandsubjektet och indirekt av initiatorsubjektet. Därför har vi villkorligt kallat kuration för ”dubbel kausation”. Ur semantisk synvinkel kan man uppenbarligen hävda att den kurativa betydelsen uppstod på grundval av verbal (eller, med D.A. Cruses term, kravbaserad) kausation, där en levande aktörs indirekta, icke-fysiska påverkan på en annan levande aktör uttrycktes. Sådan indirekt (med V. Nedialkovs term: icke-kontaktbaserad) kausation, som ligger nära betydelsen hos litauiska kurativ, förekommer också i andra språk, t.ex.: tyska lassen + inf. (Миссюра 1952: 10; Недялков 1971: 19 tt.), franska faire + inf. (Абросимова 1954: 7—10). Den litauiska kurationssatsens ytstruktur utvecklades på grundval av satser med indirekt, icke-fysisk (verbal) kausation, där S1 är en person och P1 betyder ”befalla, beordra, be...”, t.ex.: Beordra barnen (caus.) att gå in i stugan Šts (LKŽ VII 119). När kurationen utvecklades blev komponenternas semantik snävare: S1 är endast (1) en person med befälsrätt, t.ex.: kung, herre och liknande, (2) en person som inte kan eller förmår utföra ett visst arbete, en beställare; P1 betyder (1) ”befalla, beordra”, (2) ”beställa, be”. Den mellanliggande kurationssituationen ”tränger” endast i sällsynta och otypiska fall in i ytstrukturen. T.ex.: Han lät snabbt bära in tre tunnor i salen genom tjänarna K. Donel (LKŽ VIII 702); Han lät hundar slita tjuven i stycken för tredje stölden S. Dauk (LKŽ II 644). Oftast förstås den utifrån kontexten eller den grammatiska betydelsen hos kurativa verb. Denna mellanliggande kurationssituation, som vanligen endast finns på djupnivån, ligger nära direkt fysisk kausation, där S1 i kausationssatsen är en person, en sak eller en naturkraft, medan P1 betecknar olika fysiska och mer sällan även icke-fysiska handlingar: Barnet (vinden, äpplena) bryter grenen. I kurativ är S2 endast (1) en person som utför en befallning, t.ex. en tjänare eller bödel, (2) en person som kan utföra ett visst arbete, t.ex. en skräddare eller frisör; P2 betecknar (1) olika verb som uttrycker tjänster och straff, t.ex. bära in på någons befallning, halshugga på någons befallning, (2) verb som uttrycker olika yrkesmässiga handlingar som kräver särskild kompetens och färdighet, t.ex. väva, bygga (en byggnad). T.ex.: 115 (1) Herodes hade låtit halshugga Johannes döparen BP II 366 (LKŽ II 854). (2) L å t b y g g a en stuga längst bort på fältet J (LKŽ XIII 674). På så sätt anpassades satser med indirekt icke-fysisk (verbal) kausation till att uttrycka en mer komplex verklighetssituation. Kuration och kurativa (ombesörjande) verb utvecklades (1) genom att komponenternas betydelse snävades in och specialiserades och (2) genom att den djupa strukturen blev mer komplex — genom att ytterligare ett subjekt och dess handling uppstod på djupnivån och, i atypiska fall, även på ytnivån. 3. Öppna kausativ 3.0. Kausativ som uttrycker fler komponenter på djupnivån på ytnivån och som till sin form ligger närmare en kausationsperifras kallas öppna. Som öppna kausativ betraktas analytiska kausativa konstruktioner och underordnade följdsatser. 3.1. Öppna kausativ som uttrycker den kausativa och den kausativt påverkade handlingen med separata ord 3.1. Den allmänna tendensen i de flekterande indoeuropeiska språkens utveckling att övergå från en syntetisk till en analytisk typ framgår också av att perifrastiska kausativ har bildats (jfr Lakoff 1972: 172 — 198; Reklaitis 1974: 197—214; Ambrazas 1977: 149 m.fl.). Kausativa konstruktioner med hjälpverb, som ersätter kausativa suffix och/eller vokalväxling, är en senbildning i de indoeuropeiska språken. Dessa konstruktioner skiljer tydligt mellan den kausativa och den kausativt påverkade handlingen genom att beteckna dem med separata ord, jfr: Jmdn singen machen — få någon att sjunga K II 40, Jmdn weinen machen — få någon att gråta K II 40, binden lassen — låta binda K. Perifrastiska kausativ uppstår när en morfologisk kausativklass saknas. Av de tre språk som behandlas här har endast ett haft kausativ av denna typ. I det övervägande syntetiskt uppbyggda latinet användes den analytiska kausativa konstruktionen facere + inf., som var atypisk under den arkaiska och klassiska perioden men redan användes av Plautus och blev utbredd under den postklassiska perioden. I senlatinet uppstod också en annan analytisk kausativ konstruktion, laxare + inf. (Абросимова 1954: 4—7). Dessa hjälpverb har ofta betydelsen av en lexikal aktiv handling, såsom lat. facere (jfr Гончарова 1974: 136—155). I kausativa konstruktioner var deras ursprungliga betydelse förmodligen ”tvinga att göra”. Det var just i denna betydelse som verben leten, don, goren, mohen, senare get, have användes i engelskan för att uttrycka kausation under en viss period (Ярцева 1945: 60). Hjälpverbens tydliga lexikala betydelser gör det ofta möjligt att anpassa dem till uttryck för en viss kausationstyp och specialisera dem. Konstruktionen laxare + inf., som uppstod i senlatinet, började uttrycka passiv kausation, där den kausativa handlingen är ”låta, inte hindra” osv. Denna betydelse hos konstruktionen grundar sig förmodligen på hjälpverbets verksam- 116 med betydelserna hos verbet lasare ”efterskänka, låta (vila), underlätta, försvaga, minska, lämna” osv. Ett nära samband råder mellan den tyska kausativa konstruktionen lassen + inf. och semantiken hos dess hjälpverb. Vissa kausativa konstruktioner kan knytas till verbet lassen i betydelsen ”(be)ordra, befalla, (upp)mana”, till exempel: schmieden oder hämmern lassen — låta smida K, sich einen Anzug machen lassen — beställa, låta sy upp en kostym K II 40, tragen lassen — låta bära K osv. Om vi jämför med motsvarigheterna i de litauiska översättningarna och med den kausativa perifrastiska konstruktionen, skulle vi ofta kunna kalla denna tyska konstruktion kurativ snarare än kausativ. Eventuellt är passiva kausativa fall förbundna med verbet lassen i betydelsen ”låta”, till exempel: tüngedinti caus. trägen sein lassen K, timpsodinti caus. lümmelhaft daliegen lassen K. Däremot uttrycker konstruktioner med machen en mer aktiv kausation, till exempel: schweigen machen — tysta K, Jmdn springen machen — få någon att hoppa K II 40. Perifrastiska kausativ motsvarar de semantiska typerna hos syntetiska kausativ, men har förskjutits i riktning mot större syntaktisk öppenhet. Tyska konstruktioner som motsvarar de litauiska kurativen (sich die Haare schneiden lassen K — låta klippa håret) är dock också implicita i förhållande till den kausativa perifrastiska konstruktionen, eftersom de, liksom litauiska kurativ, inte uttrycker en mellanhand som subjekt på ytplanet. 3.2. Öppna kausativ som explicit uttrycker den kausativa situationen 3.2.1. Kausation uttrycks också av sammansatta underordnade konsekutiva satser, vilka på ytplanet huvudsakligen består av komponenter från djupstrukturen. Liksom andra typer av underordnade satser uppkom och utvecklades de redan i de enskilda indoeuropeiska språken, men uppvisar många gemensamma drag i fråga om struktur och betydelse. Tidpunkten för bildandet av ryska underordnade konsekutiva satser har fastställts ganska exakt — konstruktioner med konsekutionskonjunktionen так что uppkom först under 1100–1600-talen. I äldre skriftliga källor förekommer ingen konsekutionskonjunktion (ИГРЯ 322, 332). Sambandet mellan huvudsatsen och bisatsen var svagt, eftersom huvudsatsen saknade korrelativa ord. Samordnande konjunktioner användes, eller så fogades leden i konsekutiva satser samman utan konjunktioner (ИГРЯ 323; Пометун 1971: 24—25). Den grammatiska strukturen hos satser med konsekutiv betydelse är inte heller tydligt avgränsad i de äldre litauiska språkminnesmärkena. De hade konjunktionerna teip jog, teip kad, jog, kad, teip idant, jeib, jeneg (Drotvinas 1967: 65—67). De flesta av dessa används inte längre i modern litauiska med konsekutiv betydelse, eller används mycket sparsamt. Att denna typ av satser bildades sent framgår också av meningar i äldre litauiska och ryska skrifter, där betydelserna konsekvens och orsak samt konsekvens och ändamål inte tydligt skiljs åt. I den litauiska akademiska grammatiken skiljs inte ens någon typ av underordnade konsekutiva satser ut; de betraktas som beskrivande satser: ”Beskrivande satser— 117 kiniska satser uttrycker oftast orsak–följd-relationer: huvudsatsen lyfter fram ett visst fenomen, medan bisatsen förklarar det genom att beskriva de följder som uppstår därav” (LKG III 836). 3.2.2. (1) Utvecklingen av bisatser med följdbetydelse främjades av behovet att explicit uttrycka subjekt- och objektrelationer. Den semantiska deltagaren i den kausativa situationen är syntaktiskt subjekt i följdsatsen, medan den har objektposition i konstruktioner med slutna kausativ och analytiska kausativ, t.ex.: Det regnade så mycket att jag genast blev genomblöt – Regnet blötte ner mig helt (DŽ 552). (2) I alla tre språk kan intensiteten i den kausativa handlingen (eller den ”kausativa egenskapen”) uttryckas explicit i följdsatser. Flertalet satser av denna typ har korrelat till konjunktionen som betonar intensitet, styrka, mängd och dylikt: lit. taip, toks, lot. ita, sic, ejusmodi, adeo, tantopere, talis, tantus, tam, hic, is (Соболевский 1948: 236), ryska так, столь, до того, до такой степени (ГРЯ II(2) 338). Exempel: Jag blev så rädd att jag vände om och sprang BV III 24 (LKŽ-manuskript); Tantus in curia clamor factus est, ut populus concurreret Cic. Verr. 2,47 (Соболевский 1948: 236) ”Ett sådant skrik uppstod i curian att människor skyndade dit”; Общее волнение до такой степени сообщалось Буланину, что он даже позабыл о несчастном фонаре и о связанных с ним грядущих неприятностях. Куприн (ГРЯ II(2) 339) ”Den allmänna upphetsningen påverkade Bulanin så starkt att han till och med glömde den eländiga lyktan och de kommande besvär som hörde samman med den”. Intensitet kan också uttryckas med korrelatet tai tillsammans med net i bisatsen eller med kad i huvudsatsen: kad... tai net, tai kad... net, kad... tai... net, t.ex.: Jag skällde ut den skamlösa så ordentligt att hon till och med började gråta (Drotvinas 1967: 62). (3) I följdsatser, liksom i analytiska kausativa konstruktioner, uttrycks den kausativa handlingen och den orsakade handlingen eller det orsakade tillståndet med separata ord. Kausativa verb uttrycker en handling, t.ex. budinti, med sikte på ett enda resultat busti. Här ligger den kausativa handlingen och dess resultat mycket nära varandra i tiden eller sammanfaller: resultatet måste antingen uppnås omedelbart (Jag släcker ljuset) eller har redan uppnåtts (Jag vattnade hästen). Att uttrycka den kausativa och den orsakade handlingen med verb med olika rötter gör det möjligt att tala om handlingar eller tillstånd som ligger längre ifrån varandra. Ofta förutser den kausativa subjektaktanten inte ens resultatet (dvs. följden eller den kausativa situationen), eller eftersträvar det inte, t.ex.: När det är dags att spinna, berättar de så många sagor att de glömmer bort att nysta ullen även med handen K. Donel (LKŽ XV 671); Men den rosen doftade så ljuvligt att man, medan man sniffade på den, måste glömma alla jordens bekymmer och sorger J. Balč (Balkevičius 1963: 357). Avståndet mellan den kausativa och den kausativa situationen är särskilt tydligt i det senare exemplet, eftersom det omtalade icke-levande subjektet inte kan eftersträva eller förutse något resultat. Det är framför allt för att uttrycka sådana situationer som följdsatser behövs. Att beskriva de båda kausativa handlingarna med separata verb gör det möjligt att 118 explicit uttrycka kausationssättet, vilket slutna kausativ inte kan uttrycka, jfr: Jag sjöng en så vacker sång att alla skrattar (LKG III 839) – Jag fick alla att skratta. Att handlingarna uttrycks var för sig gör det möjligt att tydligt ange den tidsmässiga ordningen mellan den kausativa och den kausativa situationen. Följden inträffar antingen efter den handling som orsakat den eller samtidigt. Så uttrycks tidsförhållandena också i litauiska och ryska. I latin anpassas tempus i följdsatserna enligt consecutio temporum, men perfectum coniunctivi, plusquamperfectum coniunctivi och futurum perifrasticum förekommer sällan. De vanliga tempora i följdsatser är praesens och imperfectum coniunctivi (Соболевский 1948: 236). Plusquamperfectum coniunctivi är mycket sällsynt eftersom dess betydelse strider mot föreställningen om en följd: en följd kan aldrig föregå den situation som orsakar den (Лосев 1965: 155). Ganska vanliga fall där consecutio temporum inte följs förklaras av att följden anges i förhållande till talaktens tid, inte satsens tid, dvs. att den beror på skribentens eller talarens intention (Соболевский 1948: 237). Att uttrycka handlingarna med separata verb gör det möjligt att explicit ange ännu en viktig egenskap hos kausation – den kausativa och den kausativa situationens realitet. I litauiska följdsatser är indikativformer mest typiska. Uppfattningen om resultatets realitet behandlas också i rysk grammatik (ГСРЛЯ 723). I latinska bisatser med följdbetydelse kan konjunktiv användas, vilket gör dem lika mål- och orsaksbisatser (med konjunktionen cum) (Draeger 1878 II: 629). Denna egenskap förklaras av att den följd som uttrycks i dessa satser är hypotetisk (Боровский 1975: 183). Vanligen uppfattas dock följden som verklig, även om den uttrycks med ett verb i konjunktiv. Exempel: Epaminondas adeo fuit veritatis diligens, ut ne joco quidem mentiretur Nep. 15, 3, 1 (Соболевский 1948: 236) – ”Epaminondas älskade sanningen så högt att han inte ens skämtvis ljög”. Här ser vi en viss diskrepans mellan betydelse och grammatisk form: en verklig följd återges i satsen med en modusform som vanligen uttrycker irrealis. Detta beror inte bara på att följden uppfattas som hypotetisk, utan sannolikt också på konjunktivens användning för att uttrycka relationen mellan satsdelarna i en bisats. 4. Slutsatser 4.1. I litauiskans och andra indoeuropeiska språks utveckling kan en tendens från slutna till öppna uttryckssätt för kausativitet iakttas. Situationer som implicit kan uttryckas med morfologiska kausativ blir med tiden allt oftare benägna att uttryckas explicit. 4.2. Uppfattningen av kausation i början av kausativens utveckling och senare var och förblev uppenbarligen förbunden med tid. När den kausativa handlingen och det kausativiserade tillståndet (eller handlingen) uttrycktes med en enda verbform beskrevs handlingen och tillståndet som samtidiga eller tidsmässigt närliggande. Kausation uppfattades och uttrycktes på samma sätt även med öppna kausativ. Endast i det senare 119 fallet kunde mer varierade följder uttryckas, inte bara en enda, som med morfologiska kausativ (girdyti→gerti). 4.3. Slutna kausativ uttrycker en lika komplex situation som öppna kausativ. När öppna kausativ bildas blir den djupa nivån inte mer komplex, utan får endast ett explicit uttryck. Att beskriva den kausativa och den kausativiserades handlingar med två separata verb är kännetecknande för analytiska kausativa konstruktioner och bisatser med konsekutiv betydelse, medan flyttningen av kausationsobjektet till subjektposition endast förekommer i de senare. Däremot kvarstod det implicita uttryckssättet när kurativ bildades, men den djupa nivån blev mer komplex. Kurativ uppstod ur morfologiska kausativ som uttryckte indirekt, icke-fysisk (dvs. verbal) kausation och anpassades till att uttrycka en mer komplex situation. Eftersom ett förmedlande subjekt och dess handling tillkommer här på den djupa nivån, kan kuration tolkas som en specialiserad ²dubbel kausation². 4.4. Bildandet av öppna kausativ främjades av att klassen av slutna kausativ var liten. Analytiska kausativa konstruktioner uppstod i språk där det saknades (eller nästan saknades) kausativa verb. Detta är uppenbarligen orsaken till att litauiskan har relativt få öppna kausativ – konsekutiva satser som uttrycker resultat – och att de inte är strikt formaliserade. Tack vare den stora klassen av morfologiska kausativ var och är de här något mindre nödvändiga än i latin eller ryska. Tillkomsten av öppna kausativ utvidgade i viss mån även själva kausationsbegreppet. Den historiskt ursprungliga betydelsen hos slutna kausativ är ”en levande subjekts aktiva handling, exakt och strikt riktad mot ett objekt”. Senare började kausativ uttrycka (särskilt i konsekutiva satser): ”ett godtyckligt subjekts tillstånd (eller handling, närmare bestämt påverkan), inexakt och svagt riktad mot ett objekt”. Kausationens panchroniska semantiska typ är ”subjektets aktiva handling, riktad mot en viss situation som objekt (objektets handling eller förändring av tillstånd)”. Kausationens diakroniska prototyp kan anses vara oppositionen ”aktiv handling / tillstånd” och kopplas till hypotesen om en ”aktiv” protoindoeuropeisk satsstruktur. Förkortningar1 lit. — aukštaičių fr. — frygiska got. — gotiska ide. — indoeuropeiska ir. — iranska isl. — isländska lie. — litauiska pranc. — franska sen. — forntida skr. — sanskrit 1 Förkortningar som inte nämns här används såsom i LKŽ. 120 LITERATŪRA 1. Ambrazas V. Lietuvių kalbos istorinės sintaksės metodo problema. — Lietuvos TSR MA darbai. A serija. T. 4(61), 1977, p. 139—154. 2. Balkevičius J. Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė. V., 1963. 3. Burrow T. The sanskrit language. London, 1959. 4. Cruse D.A. A note on English causatives. — Linguistic Inquiry. Vol. 3, N 4, 1972, p. 520—528. 5. Delbrück B. Vergleichende Syntax der indogermanischen Sprachen. Bd. 1, Strassburg, 1987. 6. Draeger A. Historische Syntax der lateinischen Sprache. Bd. 1,2, Leipzig, 1878. 7. Drotvinas L. Padarinio konstrukcijos lietuvių literatūrinėje kalboje. — Lietuvos TSR aukštųjų mokyklų mokslo darbai. Kalbotyra. T. 17, 1967, p. 61—80. 8. Ernout A. Morphologie historique du latin. Paris, 1927. 9. Jablonskis J. Rinktiniai raštai. T.1, V., 1957. 10. Jakaitienė E. Deverbatyviniai dabartinės lietuvių kalbos veiksmažodžiai su priesaga -inti. — Baltistica. T. 4(2), 1968, p. 221—229. 11. Jakaitienė E. Veiksmažodžių daryba (Priesagų vediniai). V., 1973. 12. Jakulienė A. Priežastinių ir parūpinamųjų veiksmažodžių skyrimo kriterijai. — Lietuvos TSR aukštųjų mokyklų mokslo darbai. Kalbotyra. T. 26(1), 1975, p. 78—81. 13. K-Kurschat Fr. Littauisch-deutsches Wörterbuch. Hale, 1883. 14. Kl, K II-Kurschat Fr. Deutsch-littauisches Wörterbuch. Hale, Bd.1, 1870; Bd.2, 1874. 15. Kurylowicz J. The inflectional categories of Indo-European. Heidelberg, 1964. 16. Lakoff R. Another Look at Drift. — In: Linguistic Change and Generative Theory. Bloomington, 1972, p. 172—198. 17. LKG — Lietuvių kalbos gramatika. V., T. 1, 1965; T. 2, 1971; T. 3, 1976. 18. LKM — Jakaitienė E., Laigonaitė A., Paulauskienė A. Lietuvių kalbos morfologija. V., 1976. 19. Paulauskienė A., Gramatinės lietuvių kalbos veiksmažodžio kategorijos. V., 1979. 20. Reklaitis J. K. Evidence for directed drift from Lithuanian. — Scandoslavica. T. 20, 1974, p. 197—214. 21. Safarewicz J. Historische lateinische Grammatik. Halle (Saale), 1969. 22. Savičiūtė G. Parūpinamieji veiksmažodžiai ir sakinio struktūra. — Kn.: Jaunųjų filologų darbai. T. 1, V., 1984, p. 73—78. 23. Savičiūtė G. Parūpinamųjų veiksmažodžių semantika. — Kn.: Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 24, 1985, p. 236—251. 24. Savičiūtė G. Dėl lietuvių kalbos kauzatyvinių konstrukcijų semantikos. — Kn.: Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 25, 1986, p. 157—167. 25. Savičiūtė G. Dėl lietuvių kalbos priežastinių veiksmažodžių reikšmės aprašymo. — Kn.: Jaunųjų filologų darbai. T. 2, V., 1986, p. 206—209. 26. Skardžius Pr. Lietuvių kalbos žodžių daryba. V., 1941. 27. Stang Chr. S. Vergleichende Grammatik der Baltischen Sprachen. Oslo-Bergen-Tromsø, 1966. 28. Абросимова Т. А. Способ выражения каузативности во французском языке. Автореф. дисс.... канд. филол. наук. Ленинград, 1954. 29. Боровский Я. М., Болдырев А. В. Учебник латинского языка. Москва, 1957. 30. Гончарова Н. А. Функционально-семантическая характеристика латинского глагола facere (на материале классической латыни). — Дисс.... канд. филол. наук. Киев, 1974. 31. ГРЯ — Грамматика русского языка. Т.2, ч. 1, 2, Москва, 1960. 32. ГСРЛЯ — Грамматика современного русского литературного языка. Москва, 1970. 121 33. Десницкая А. В. Каузативные глаголы. — Уч. зап. Ленинградского университета. Сер. филологических наук. Вып. 5, 1941, с. 138—165. 34. Елизаренкова Т. Я. Грамматика ведийского языка. Москва, 1982. 35. ИГРЯ — Историческая грамматика русского языка. Синтаксис. Сложное предложение. Москва, 1979. 36. Каукене А. А. История корневых глаголов с основой на -а в литовском языке (типы СеС, СёС, СаС, СоС, СуоС). Автореф. дисс.... д-ра филол. наук. Вильнюс, 1991. 37. Климов Г. А. О понятии языкового типа. — Вопросы языкознания. № 6, 1975, с. 21—28. 38. Кримицкайте С. А. Классификация глагольных оппозиций по переходности / непереходности в литовском языке. — В кн.: Проблемы синтаксиса и структуры слова. Москва, 1979, с. 42—53. 39. Лосев А. Ф. О законах сложного предложения в латинском языке. — В кн.: Статьи и исследования по языкознанию и классической филологии. Москва, 1965, с. 131—195. 40. Мейе А. Общеславянский язык. Москва, 1951. 41. Менчер Э. М. К вопросу о происхождении каузативных глаголов. — Ученые записки Томского университета. № 59, 1966, с. 73—79. 42. Миссера Н. А. Каузативные глаголы и каузативные конструкции в немецком языке. Автореф. дисс.... канд. филол. наук. Москва, 1952. 43. Недялков В. П. Каузативные конструкции в немецком языке. Аналитический каузатив. Ленинград, 1971. 44. Недялков В. П., Сильницкий Г. Г. Типология каузативных конструкций. — В кн.: Типология каузативных конструкций. Морфологический каузатив. Ленинград, 1969, с. 5—19. 45. Пометун Т. Е. К вопросу о формировании в русском литературном языке сложноподчиненных предложений с придаточным следствия. — Уч. зап. Таджикского университета. Сер. филологическая. Вып. 4, 1971, с. 23—27. 46. Савичюте Г. С. Предикаты цели и предикаты каузации (на материале флективных индоевропейских языков). Автореф. дисс.... канд. филол. наук. Москва, 1980. 47. Савичюте Г. С. Предикаты цели и предикаты каузации. — Изв. АН СССР. Сер. лит-ры и яз. Т. 39, № 6, 1980, с. 539—548. 48. Серебренников В. А. Вероятностные обоснования в компаративистике. Москва, 1974. 49. СГГЯ — Сравнительная грамматика германских языков. Т. 4. Москва, 1866. 50. Соболевский С. И. Грамматика латинского языка. Т. 1, Москва, 1948. 51. Степанов Ю. С. Балто-славянское и индоевропейское предложение (проблемы реконструкции). — Baltistica. 24(2), 1988, с. 116—130. 52. Тронский И. М. Историческая грамматика латинского языка. Москва, 1960. 53. Якайтене Э. Суффиксальные глаголы современного литовского языка. Автореф. дисс.... канд. филол. наук. Вильнюс, 1968. 54. Ярцева В. Н. Категория каузативности в английском языке. — В кн.: Тезисы докладов по секции филологических наук. Ленинград, 1945, с. 60—62. 122 LIETUVIŲ IR KITŲ INDOEUROPIEČIŲ KALBŲ KAUZATYVŲ RAIDOS POLINKIAI Reziumė Ide. kauzatyvai rutuliojosi nuo uždarųjų prie atvirųjų ekspl icitinės raiškos link: (1) išskaidant kauzacijos veiksmus, išreiškiant juos atskirais veiksmažodžiais (analitiniuose kauzatyvuose ir padarinio sakiniuose), (2) kauzacijos objektą perkeliant į subjekto poziciją (padarinio sakiniuose). Kauzacijos panchroninis semantinis tipas — ”Subjekto aktyvus veiksmas, nukreiptas į tam tikrą situaciją kaip objektą (objekto veiksmą ar būsenos kitimą)”. Kauzacijos diachroninis prototipas — opozicija ”aktyvus veiksmas / būsena” kaip proide. aktyvo / pasyvo opozicijos atspindys. ON THE TRENDS OF DEVELOPMENT OF LITHUANIAN AND INDO-EUROPEAN CAUSATIVE CONSTRUCTIONS Summary Indo-European close causatives are developing into open causatives, towards the explicit expression: (1) by decomposing the actions of causation, expressing them by separate verbs (in the analytic causative constructions and sentences of result), (2) by moving the object of causation to the subject position (in the sentences of result). Semantic panchronistic type of causation is defined as ”Active purposive action of subject, strictly directed to object (its action or change of state). Diachronic prototype of causation — ”active action / state” can be regarded as a reflection of active / passive opposition in Proto-Indo-European. 123