Linksniuojamųjų priešdėlio „*pa-“ vedinių kirčiavimas

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXIV (1994) LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS IR JŲ TYRINĖJIMAI Danguolė MIKULĖNIENĖ ACCENTUERINGEN AV KASUSBÖJDA AVLEDNINGAR MED PREFIXET *PĀ- §1. Två prefix i modern litauiska, -po- och -pa-, är historiskt besläktade med prepositionen po (< *pā). Båda kan betraktas som allomorfer av ett och samma prefix *pā-: pa- motsvarar den svaga, och po- den starka realisationsgraden (Mikulėnienė, Žeimienė, 1994). Detta framgår av accentueringen hos kasusböjda avledningar. Avledningar med prefixet po- – såväl substantiv som adjektiv – har alltid accent på prefixet och följer enbart ett fast accentueringsmönster, jfr pódūkra (1), pópietė (1), póžemis (1), pósūris, -ė (1). Avledningar med prefixet pa- kännetecknas av rörlig accent, jfr pameragė (3ᵇ), pagirūs (3ᵇ), pavakarė (3⁴ᵇ), papilnys, -ė (3ᵇ). Olika fall av rotaccent förekommer: pakalnė (2) och pakilnė (1), pakrántė (1) och pakrántė (2). Varianter med rotaccent, såsom pažūris (1), patėvis (1), pasuolė (1), har ofta i dialekterna en motsvarighet med prefixaccent – fast eller rörlig – jfr pajūris (1), pãtėvis (1), pasuolė (3ᵇ): pãsūolė. Det stora antalet varianter uppmuntrar alltså till att söka efter faktorer som kan ha orsakat den skilda accentueringsutvecklingen hos avledningar med prefixet *pā-. §2. För att prefixet po- skulle uppstå ur *pā- måste vokalen a ha varit lång. Senare kan den ha förkortats – *pā- > pa- (Zinkevičius, 1981, p. 186–187). Då skulle po- och pa- återspegla två kronologiskt skilda lager av avledningar, och den äldre allomorfen skulle vara po-, som till formen ligger närmare prepositionen po- (Kazlauskas, 1968, p. 54). §3. Å andra sidan tycks också en utveckling i motsatt riktning ha varit möjlig: som resultat av vokalväxling kan *pā- ha uppstått ur *pā- (jfr Fraenkel, 1962, p. 635; Bammesberger, 1992, p. 49 ff.). Den senare utvecklingen skulle beläggas av prefixet pa- i lettiska, litauiska och forntyska preussiska, och möjligen av pā, använt som konjunktion och bevarat i västlitauiska dialekter, jfr: Tiktai pro tas duris tauks pa tauks Slnt; Ka tu visur par daug kišies: antīs pa antīs, vištos pa vištos Jrb; Kakarykū pa kakarykū vis tą patį gied Kv; Jis vis taigi pa taigi NdŽ (även Sb, Skr – se LKŽ IX l; Būga, 1961, p. 132–133). Dessutom är prefixet pa- karakteristiskt inte bara för de baltiska språken – jfr slaviska pa- vid sidan av prepositionen po samt latinets pō- (pō-situs) vid sidan av pōno < *pō-s(i)-nō (Fraenkel, 1962, p. 635). Det litauiska och forntyska preussiska po- (det finns inte i lettiska) bör alltså betraktas som nyare- 118 1. J. Endzelīns betraktade nybildningar som samtidiga med de preussiska prepositionerna po (Endzelin, 1944, p. 146). §4. Det är tänkbart att dessa allomorfer också kan ha uppstått samtidigt. Deras uppkomst torde ha betingats av prefixets olika position i förhållande till betoningen. Så förklaras till exempel variationen mellan de preussiska prepositionerna (resp. prefixen) no/na, po/pa, pro/pra (Mažiulis, 1981, p. 253—254). Motsättningen mellan *pā- och *pā- kan ha uppstått till följd av att de grundläggande orden hade olika accentuell status. När avledningsbetoningen bildades hamnade stammen i ett oxytont ord (eller ett ord med rörlig betoning) i obetonad position, så prefixet måste bli ett starkt morfem *pā-, som senare utvecklades till allomorfen pó- (pód ukra < *pā-dukr-ā). Det obetonade *pā- kan ha varit kort (eller förkortats), medan den barytona stammen behöll avledningsbetoningen (pasául från < *pa-sāul-īs). Även *pā- måste ha förkortats när det av någon anledning förlorade betoningen. Visais atvejais dariniai priklausė pastovaus kirčiavimo paradigmai (Mikulėnienė, 1992, p. 12). §5. Om prefixet härleds från den långa allomorfen förefaller avledningar med rörlig betoning kronologiskt sett yngre; omvänt blir de mer arkaiska om möjligheten av ett kort *pā- erkänns. Med andra ord kan flera betoningstyper för avledningar med prefixet *pā- ha varit sammanflätade i litauiskan sedan gammalt. Avledda substantiv från ord med baryton betoning (B) — sáulė, béržas (la. bērzs), rankà, balà... — kan till exempel i dialekterna betonas på tre sätt (se schema 1): med fast betoning på stammen (P₁), fast betoning på prefixet (P₂) eller med rörlig betoning (K). Schema 1 Avledningar från ord med rörlig betoning (O) — akis, sparnas, kaklas, dukrà... — uppvisar också tre slags accentuering: de betonas fast på prefixet pó- (P₁) eller pa- (P₂), eller kan ha fått rörlig betoning (K′). §6. Betoningstypernas ålder beläggs av hydronymer med prefixet *pā-, jfr: 1 Det enda lettiska exemplet, dial. pūosaga, föreföll J. Endzelīns tvivelaktigt (Endzelīns, 1951, p. 665). 2 Varianten med prefixet pa- (padukra, LKŽ IX 59) saknar betoning. 119 P₁ — Pašyvis Gdž, biflod till Srautas: Šyvė sjö Gdž; Paskāistis Rk, biflod till Juodupė: Skāistė sjö PnmR; Pagulbis sjö Ut — jfr. Gulbis sjö Mlt, gulbė, gulbis; Pabāmbis Sln — jfr. Bamb-enà Smn; Pagėrvis Jz, biflod till Alsia — jfr. Gėrvė adv., Gėrvė Rdn; P₂ — Pādegla Sd, biflod till Kiršinas — jfr. Dėglė Krtv; Pāprūdžiai Krtn — prūdas, pāprūdžai; Pāupis Dkst, en del av Dysnykščiosjön — ūpė, pāupis; K — Pamolys sjö Mlt — jfr. Mólė Skdv, mólis; Padubė Pn, Padubės by, vid Joču: Dūbos by Pn; Pakojys (även Pākojis) sjö Onš: Kója sjö Onš; P — Póażvintė Trgn: Ažvintis sjö Trgn; P — Pādaubis End, biflod till Letausas — daubà, pādaubis; Pāšilis sjö Ds — šīlas, pāšilis; K′ — Pašilė Vp, biflod till Širvinta — šīlas, pašilė; Pašakys Žmt, biflod till Siesartis — jfr. Šakā släktnamn, Šakā ’flodgren’ m.fl. (Vanagas, 1970, p. 218—222; 1981, p. 236—264). §7. En jämförelse av avledningarna med fast accent visar att endast en typ av dem (P₁) direkt kan knytas till *pā-, som hade en lång vokal, men den är minst belagd bland hydronymerna — med endast ett otvetydigt exempel, Póażvintė; även detta skiljer sig dock från de övriga genom sin tvåstaviga avledningsstam. På andra håll rekonstrueras prefixet med kort (eller förkortat) *pā- både i betonad (P₂ och P′₂) och obetonad (P₁) position, och kan alltså inte betraktas som yngre än *pā-. §8. Motiven bakom variationen i avledningarnas accentuering ligger sannolikt inte enbart i skikt som skiljer sig ur ett diakroniskt perspektiv — den förklaras i första hand av areala (dvs. dialektala) skillnader. Alltså kan man inte utesluta antagandet att vid sidan av *pā- (betonat) även ett *pā- (obetonat) kan ha funnits, och vid sidan av *pā- (obetonat) — *pā- (betonat); se schema 2. Schema 2 Exempel: pódunka (1) pāsáulìs (1) pasáulìs (1) pakakīs (3ᵇ) póakis (1) pāspamis (1) pabėržis (1) pabėržė (3ᵇ) Póażvintė (1) Pādegla (1) Pašyvis (1) Pašilė (3ᵇ) Pāšilis (1) Paskāistis (1) Pašakys (3ᵇ) §9. Areala skillnader framgår också av avledningar som återfinns i dialektordböcker. Ord av alla typer förekommer till exempel i den nordöstliga žemaitiska dunininkai-dialekten, jfr.: P₁ — pakójos (1): kója (1), pakrūmė (1): krūmas (1), pakūgė (1): kūgis (1), palóvė (1): lóva (1), pasáulė (1) ’1. jord, värld; 2. mänskligheten’: sáulė 120 (1); pakūnsis (1): kãnsas (1), pakūnonis (1): klūonas (1), pamuilčiai (1): millai (1) osv.; P’₂ — pajutris (1), pãjutris (1): pėra (1), pãšonis (1): šonas (1), pãteris, pãtevis (1): lėvas (3)³ osv.; K — pažįnamės (3ᵇ)⁴: žãnėna (1); pakankys (3ᵇ) ’skandulys’: kãnas (1); P’₁ — pódulktu (1), pódulktre (1): jfr duktė (2), duktė (3ᵇ); P’₂ — pakalkis (1): kãklas (1), pãšalis (1): šalis (1); K’ — pabarzdys (3ᵇ) ’pabarzdys’: barzda (1) ’skägg’, pakraščys (3ᵇ): kraštas (1), pamuiškys (3ᵇ): miškas (1), parugys (3ᵇ): rugiai (1) osv. (Vilkauskas, 1976). §10. Det finns tydligen ingen skillnad mellan accentueringssystemet för avledningar i de sydliga högaitiska och de östliga högaitiska vilniusiska dialekterna (enligt A. Salys indelning: västliga och östliga dzukiska dialekter). I dessa högaitiska dialekter finns det nästan inga substantiv som konsekvent har accent på prefixet pa-, dvs. av typerna P’₂ och P’₂, jfr: P’₁ — pakūnsis (1): kãnsas (1); pakójės, pakójės (1): kója (1), panóse (1): nósis (1) osv. (Naktinienė, Paulauskienė, Vitkauskas, 1988) samt pakūnsis (1): kauršys (3), pakója (1): kója (1), panóse (1): nósis (1) osv. (Petrauskas, Vidugiris, 1985); P’₂ — pakalkūnas (1) ’sluttning’: kãlnas (1), pakūpelis (1): kūpelė (1) (Naktinienė, Paulauskienė, Vitkauskas, 1988); K — pakójyš (3ᵇ) ’1. fotända; 2. område kring fötterna’: kója (1) (Naktinienė, Paulauskienė, Vitkauskas, 1988) samt papėrys (3ᵇ): prėva (1) (Petrauskas, Vidugiris, 1985, s. 184); P’₁ — póūksis (1) i båda dialekterna: ūkis (1); pódulktu, pódulktre (1); póšunis (1): saunė (3); K’ — pakalkėlė (3ᵇ): kãklas (1), pakėlė (3ᵇ): kėlis (1), pakrauklys (3ᵇ)⁶: krauklas (1) osv. (Naktinienė, Paulauskienė, Vitkauskas, 1988) samt pabarzdė (3ᵇ): barzda (1), pasuergys (3ᵇ): suerna (1), pagurklis (3ᵇ)⁷: gurklys (3) osv. (Petrauskas, Vidugiris, 1985). Prefixet av typ P’₂ pakalkūnas visar att prefixaccentueringsmönstren i dessa dialekter sannolikt har försvunnit av morfo(f)onologiska skäl — genom förändringar i avledningens stamfinal och accentueringsparadigm (Stundžia, 1981, s. 60), jfr pakalknė (1), pakalkūnė (2), pakalkūnė (3ᵇ) och pakalkūnus (1), pakalkūnis (2), pakalkūnys (3ᵇ) (se LKŽ IX 146–147; LKA I 178–179). §11. Med tiden kan även accentueringen av vissa basord ha förändrats i dialekterna (Stundžia, 1981, s. 86–90). Därför har till exempel avledningen pakūnsis (1) 3 Se §13 om basordets accentuering. 4 Vid sidan av varianten pažįnamui (1) (Vitkauskas, 1976, s. 252). 5 Den första varianten är — pakūnas (1) (Vitkauskas, 1976, p. 235). 6 Den andra varianten är — pakrãuklis (1) (Naktinienė, Paulauskienė, Vitkauskas, 1988, p. 239). 7 Den första varianten är — pagūrklis (1) (Petrauskas, Vidugiris, 1985, p. 181). 121 synkroniskt förknippas även med flera grundformer som skiljer sig åt i fråga om accentuering: káušas (1), káušas (3), kaušỹs (3), se §9–10. §12. En betydande mängd uppgifter om accentueringen av grundord och deras avledningar återfinns i äldre skrifter. Till exempel finner man, vid sidan av M. Daukšas substantiv som bevarat den akuta grundtonen i en baritonisk grundstam (P₁) — paʃáulis (paʃáulo, paʃáulo, paʃáulų, paʃáulie), pakãtnes (som antkãtnes), pakãtnis (pakãtnei)8, pakózis (Skardžius, 1935, p. 80–81, 109), — även en variant med prefixaccentuering (P₂) — paʃáulis (paʃáulo, paʃáulų). §13. Drygt tjugo avledningar av P₁-typ med ändelserna -ė (stammar av typen (i)įė) eller -ais (stammar av typen (i)įo) finns upptagna i F. Kurschats ordbok (Kurschat, 1883), jfr pabálke (: bálkis), padūmė (: dūmai), pajūrės (: jūrės, jūrios), pakinkės (: kinka), pakūgė (: kūgis), pakūlsė (: kūlbė, kūlbsis), palówė (: lówa); pajūrai (: jūrios, jūrės), pakáubsis (: káubas), pakrélis (: krélas), pakrūmis (: krūmas), pamūris (: mūras), Papélkiai (: pélkė), paʃáulis (: ʃáulė), paʃiėnis (: ʃiėna)9, patiltis (tiltas). Ändelsen skiljer sig i pakója (: kója). Till dessa ansluter sig pažándes (: žándas), pakálnis (: kálnas), paʃtógis (ʃtógas), patėwis (: téwas), pažénklis (žénklas), men utifrån de former som F. Kurschat har antecknat — nominativ singularis (pluralis) och genitiv singularis (pluralis) — går det inte att fastställa grundordets accentparadigm. Äldre skrifter vittnar om att åtminstone några av dem var baritoner, till exempel kãtnas (se not 8), ʃtógas (ʃtógu, st'ogais), téwas (T'éwai, T'éwū, T'éwams, T'éwus) (Buch, 1961, p. 14; Kabelka, 1964, p. 211–237; Zinkevičius, 1975, p. 17–18). §14. F. Kurschat antecknade också några substantiv av P₂-typ, med accent på prefixet: pãmotė (: mótė, -ẽrs; jämför även moterà, -õs)10, pãodė (: oda, ūda)11. Prefixaccentueringen kan sannolikt kopplas till grundordets rörliga accent: i F. Kurschats ordbok har vissa avledningar från substantiv med rörlig accent och cirkumflex eller kort rot sådan accentuering, jfr pãdugnės, -ių (: dūgnas), pãnages, -ių (: nãgas), pãpetės, -cziū (: petỹs, pėczio); pãauʃis (: auʃis, -iẽs)12, pãʃparnis (: ʃpãrnas), liksom de av författaren oaccentuerade pabarzdis = *pãbarzdis (: barzdà, -õs), pablaũzdis (: blauzdà, -õs), padiewis (: Diẽwas)13. Därför kan varianten med prefixaccentuering i M. Daukšas skrifter, paʃáulis, kopplas till substantivet ʃaulė med rörligt paradigm (Skardžius, 8 I M. Daukšas skrifter är kálnas ett ord med baritonisk accentuering, jfr kálnai (kálnai, kálnų, kálnams, kálnus, kálnop, kálnop) (Skardžius, 1935, p. 30, 132). 9 I F. Kurschats ordbok skrivs tecknet för akut accent över den andra komponenten i diftongen ie — ʃiėna. 10 M. Daukša hade genomgående accentuering: mótė (mótė, móters, móterieʃp, móteres, móterų, móterump, móterimus, móterimis) (Skardžius, 1935, p. 127). 11 Båda varianterna av grundordet saknar accentmarkering i ordboken. 12 Bredvid anges formen paauʃiai, -ių (= *paausys). 13 Jfr. pãblauzdis, pãdiewis (LKŽ IX 18,48). 122 1935, s. 105). Det är fullt rimligt att grundordets paradigm inte är en innovation i en enda randdialekt; jfr. saulė (3) (Petrauskas, Vidugiris, 1985, s. 229), lett. dial. saūle (muntlig information från D. Markusos och A. Sarkanas) ¹⁴, samt även pr. saule (Mažiulis, 1981, s. 14). §15. Andra avledningar med samma rot accentueras av F. Kuršaitis enligt det rörliga accentparadigmet (K̑), till exempel padirvė (: dirwà, -õs), pakaklė (: kãklas), pakelė (: kẽlias), pakìškė (: kiškà, -õs) ¹⁶, pakrem̃lė (: krem̃lė, -ės), pãlazdės, -džių (: lazda, -õs), papilwė (: pìtwas), paragė (: rãgas), paſ talė (: ſ. tãlas), paſwardė (: wãrdas), ¹⁷ pažaſtė (: žal̃tė, -ės); pabalỹs (: balà, -õs) ¹⁸, pabulỹs (: bulis, -iẽs), pakaklỹs (: kãklas), pakelỹs (: kẽlias), pakemỹs (: kiẽmas), pakraſtỹs (: krãbſtas), paligỹs (: ligà, -õs), patworỹs (: tworà, -õs). §16. Substantiv som bildats av baritoner med cirkumflex eller kort rot kännetecknas också av rörlig accent (K), till exempel padalgė̃ (: dalgis), pãßwentės, -čiū (: ßwentė, -ės), pawartė, -ės (: wartai) ¹⁹, pagirỹs (: girė, -ės; giria, -ios) ²⁰, palapỹs (: lăpas), pamarỹs (: mãrės, -rių; mãrios, -rių), papū̃ys (: ūpė, -ės). Det rörliga accenteringsmönstret kan alltså ha generaliserats till alla avledningar med cirkumflex eller kort rot, oavsett grundordets accentparadigm (jfr. Otrębski, 1965, s.20). §17. Belägg för en sådan generalisering har redan påträffats i K. Donelaitis skrifter; jfr. pagirỹs (Pagiri̇̀, pa(g)iri̇̀, pagir’eis) och patworỹs (Patwori̇̀) (Buch, 1961, s. 36; Kabelka, 1964,s.157, 171). §18. Avledningar bildade av ord med rörlig accent måste först ha fått ett rörligt paradigm. Detta beläggs också av det enda sådana exemplet i M. Daukšas skrifter: pakampė̃ (pãkampę, pãkampes, pakampemės, pakampė̃n) (Skaržius, 1935, s. 109). Avledningen pažemė ’underjord’ i en anonym katekes från 1605 har skrivits med två accenter — pažėme[nú (Zinkevičius, 1975, s. 42). Om de två accenterna inte är ett korrekturfel (jfr. Girdenis, 1984), stöder då en sådan accentuering av pluralis instrumentalis hypotesen att en avledning med prefix först måste ha övertagit det icke-prefixförsedda ordets accent. Till exempel uppstod nūopelnas, -ai, enligt P. Skardžius mening ur *nuopelnas, -ai (liksom pelnas, -ai); jfr. M. Daukšas nūpetnóp, nūpetną, nūpetnái, nūpetnū, nūpetnūmp, nūpetnámus, nūpetnãmus, nūpetnūs, nūpetnáis (Skardžius, 1935, 14 Denna variant anges inte i äldre källor (se Mülenbachą, 1927—1929, s. 772—773; Фортунатов, 1993, s. 206), men den är inte ny. 15 Plg. M. Daukšos dirwá (dirwos, dirwoie, dirwoſe; dirwóie) (Skardžius, 1935,p. 85). 16 I LKŽ (V 884) anges endast kiškà (2). 17 I F. Kuršaitis ordbok finns även pažáſtis, -iẽs (: žal̃tis, -iẽs). 18 Jfr. balà (2) och balã (4), se LKŽ (I 579—580). 19 Avledningens nominativform saknar accentmarkering i F. Kuršaitis ordbok. 20 Žodyne taip pat pateikta giria, -ió‘s (Kuschat, 1883, p. 124). 123 s. 45) 21. Accenten, som tidigare låg i avledningsstammen – vilket också framgår av genitiv plural av substantiven i 1605 års katekes – palaikyt ’rester’, priepuolų ’anfall’ (Zinkevičius, 1975, s. 35) – kan senare ha flyttats till prefixet (jfr palaikai (³b): palaikus, priepuolis (1)). Den starka positionen för avledningsprefixet uppstod alltså inte genast. §19. Det finns inga belägg som vittnar om en sådan accentuering av prefixavledningar – möjligen med undantag för F. Kuršaitis padáṅges, -ių (Kurschat, 1883, s. 283), men då måste man anta att grundordet hade akut och en rörlig accentueringsparadigm, som kan ha ersatts av den tidigare barytoniska, jfr padáṅges, -ių < *dangrìs, -aũs: dángų < *dáng-us, -aus (jfr Klimavičius, 1970, s. 192–193) 22. De gamla skrifterna visar också på en dubbel accentuering av detta grundsubstantiv, jfr M. Daukšas dagùis (dagáus, dagùia, dagùie, dágus (n. pl.), dágų, dagùimus, dagùlė, dagùję, dagùfzia) och dágus (dágau, dágau̇s, dágne, dágun) (Skardžius, 1935, s. 123–124), liksom formerna i den anonyma katekesen från 1605 dungáus, Dungùis, Dungáus, dungùin, dungùjų, dungùjų, dungùl̇i, Dungùȯl̇i, Dungùȯfra ir Dùnguy (lok. sg.), dùngen (Zinkevičius, 1975, s. 25). Andra substantiv, avledda av ord med akutrot eller flerstavig stam och rörlig accentuering, accentueras av F. Kuršaitis med rörlig accent (K¹): pagalbùs (: galbù, -òs), pagérklė (: gerklė, -ės); pamuokarỳs (: mákaras), pamuodėnùjs (: uonùdė, -ės). §20. De flera möjliga hypoteserna om grundordet dangùss intonation och dess accentueringsparadigm gör det nödvändigt att också närmare behandla accentueringen av avledningen padáṅgė. Med utgångspunkt i F. Kuršaitis kan man redan urskilja akutmetatoni i denna och några andra avledningar av P¹-typ med ändelseaccent, jfr padáṅges, -ių (: dangrìs, -aũs) och Pakìrfmà (: Kìrfmà, -òs), palàikytis (: lùtkos, -ų), pavèrfnìs (: uerfnù, -ės), pavìrùs (: vîrùs, -ìs). Be jų, kaip priegaidžių kaitos reiškinį K. Būga (1959, p. 406–407, 412–413) dar nurodo pakàmpenis (: kampùs), pakràutė (: kraũtas), pakràutės (: kriaũšius); padỹsniai (: Dỹsna, -os), palùbis (: lùba, lùbà). §21. Grundordets cirkumflex i dessa avledningar motiveras vanligen synkront – med den mest utbredda eller bevarade accentueringsvarianten (liksom i fallet med dangùs, som behandlades i §19). Det finns emellertid också andra accentueringsmönster: roten i F. Kuršaitis belägg uerf’nù, -ės hade sannolikt cirkumflex (jfr Kurschat, 1876, s. 186), medan den i M. Daukšas skrifter har akut, jfr uerfnùė (uerfnùes, uerfnùe, 21 P. Skardžius förknippar dessa möjliga avledningar av tvåstaviga substantiv endast genom accentueringsdraget och framhåller att ”dessa med den andra delen dangùlis [...] kan användas som självständiga substantiv utan prefix [...], medan dangùmas med prefix i första hand bildas inte av substantiv med samma stam, utan av motsvarande prefixverb” (Skardžius, 1943, s. 454). 22 P. Skardžius ansåg att akut i roten var ett relativt nytt fenomen (Skardžius, 1935, s. 125). 124 werfmeíe, werfmiũ), och kan till och med ha haft fast betoning — wêr[mes (gen. sg.) (Skardžius, s. 106). Vid sidan av de vanligare formerna av rörligt betonade substantiv i basord, såsom kampas (4), krántas (4), liaukà (4) eller tūba (4), bör också nämnas varianter med fast betoning i dialekterna: kámpa (1) (LKŽ V 179), kámpas (1) eller till och med kámpė (1) (LKA I 101,103), krántà (1) (LKŽ V 424–425), liáuka (1) (Karaliūnas, 1968, s. 69) ²³, tūbas (1) (Būga, 1959,s.413) ²⁴. På samma sätt kan patámsis (2) endast jämföras med tamsà (4); tamsùs, -ì (4) (Vitkauskas, 1976, s. 249, 545), medan patámsė (1), patámsis (1) kan jämföras med támse (1), támsa (1) eller támsis (1); támsus, -ì (1,3) (Naktinienė, Paulauskienė, Vitkauskas, 1988, s. 251, 395). §22. Den arkaiska karaktären hos avledningens rotakut är obestridlig — substantiv av typ P₁, såsom pakrúmė/pakrúmis, palóvė/palóvis, är belagda i hela det litauiska språkområdet (LKA III 36–37, karta nr 32). Varianter med akut på första stavelsen, som förekommer i dialekter eller har bevarats i äldre skrifter, gör det möjligt att försiktigt anta att många avledningar med akut rot av typ P₁ kan ha bevarat en äldre betoning. Detta är också sannolikt, eftersom akutets växling av accentuering inte är kännetecknande för nominala avledningsstammar (Mikulėnienė, 1989, s. 48) ²⁵. När basordets accentparadigm förändras återspeglar avledningen en mer arkaisk accentuering. Exempelvis är det östaukštaitiska ingėrklis sannolikt inte knutet till gerklė (4): ger̃klė och inte heller till gerklė (3): gérklė (3) — vad gäller betoningen ligger varianten * gérkl-ā (> gérkla, -os) närmare, jfr 1a. iėdžėrklis (Būga, 1959, s. 413). §23. Den relation som framträder mellan möjliga basformer och deras avledningar kan uttryckas som pakámpė (1): kámpa (1) = pakampė̃ (3ᵇ): kaũmpas (4). Litauiska substantiv som pasparnė (3ᵇ), pasparnỹs (3ᵇ): spar̃nas (4) bör knytas till lettiska pasparne: la. spàrns (Būga, 1959, s. 407). Den rekonstruerade avledningen lett. paspārne = lit. * paspárnė gör det möjligt att betrakta * spārn-ā som basord — liksom dial. kámpa, máiša, šérna (Skardžius, 1968, s. 21), jfr lit. spìrti (Fraenkel, 1965, s. 861). §24. Med cirkumflexbetoning på roten återger F. Kuršaitis parañkė (: rankà, -os), paláukis (: laũkas), pakaltùs (: kalnės, -ės) samt flera avledningar som uppvisar cirkumflex växling av accentueringen — pabùrnis (: burnà, -õs), pakalnė (: kálnas). Substantiven pakalnė och pakálnis (se §13) förklarar F. Kuršaitis på olika sätt: pakalnė — ’låglandet, trakten vid Kuriska sjön och Nemunas mynningar’; pakálnis — ’ett berg, foten av ett berg’ (Kurschat, 1883, s. 287). Eftersom båda kan ha upptecknats i olika dialekter kan även basordets betoning ha skilt sig åt, jfr 23 LKŽ (VII 392) anger endast liaukà (4). 24 Övergången mellan olika accentparadigm hos substantiv pågår fortfarande även i vår tid (jfr Stundžia, 1984). 25 I den nominala stammen kan det i fallet žiopla: žioplas (= kváisa: kváiso) även fylla en semantisk markeringsfunktion (ikonisk funktion). 125 sluttning (1): berg, -ar (se fotnot 2) = sluttning: berg, -ar26 §25. De former som K. Būga (1959, s. 407) uppger – palõvė: (: lóva), pašóstė, (: šóstas), pakõjė (: kõja) – bör alltså förklaras som analogibildningar eller dialektala bildningar som uppkommit på annat sätt. §26. Det kan inte uteslutas att substantiv som uppvisar cirkumflexmetatoni är senare ombildningar, exempelvis avledningar från en rörlig paradigmtyp (K¹), som kan ha uppkommit genom att betoningen förskjutits till ordets mittstavelse. Jfr M. Daukšas bedievùs, -ė̃ (bė́dieuniu, bė́diewu, bediewė́i, bediewė́iu, bė́diewes, bediewiámus, bediewiámus, bė́diewius) och bediẽvis, -ė (bediė́wis, bediė́vių, bediė́viamus) (Skardžius, 1935, s. 131). Analogiskt borde rotens accentkontur förändras om man härleder beplaukis, -ė från *beplaukūs, -ė̃: bėplauki, -ę; jfr bedė́vis: bedievỹs, bė́dievį = beplaukis: *beplaukūs, bėplauki. Diakroniskt bör man alltså här se inte en automatisk växling mellan accentkonturer hos ett enda morfem, utan en betoningförskjutning som är karakteristisk för hela avledningsstammen { *bėplauk-} → { *bėplauk-}. Det är denna förskjutning som bör ha orsakat cirkumflexens uppkomst i avledningens rot: { *bėplauk-} → { beplauk-}. §27. Troligen uppkom även pakalnė (*pàkaln-ē > *pakaln-ē > pakalnė). på liknande sätt. Exemplen som K. Būga antecknat (se §25) visar att sådana förändringar kan ha skett i avledningar både med oxyton rot och med baryton rot. Ur ordbildningssynpunkt ligger växlingen av typen pakõjė (:kõja) (från *pàkājē) nära växlingen kubìlias (: kūbilas), även om uppkomsten av själva cirkumflexväxlingen i accentkonturen vanligen förklaras med en betoningförskjutning i motsatt riktning (jfr Stang, 1966, s. 145; Stundžia, 1981, s. 63–65). §28. M. Daukšas varianter svetimmõteris (ʃwetimmõteri, ʃwetimõterei, ʃwetimmõterius) och svetimmotēris (ʃwetimmotēris) (Skardžius, 1935, s. 130) visar att betoningen av avledningar med metatoni ännu inte var fast etablerad vid denna tid. Betoningförskjutning kan alltså fortfarande ha förekommit i avledningar med prefixet pa-. Funktionellt sammanfaller den helt med betoningens förskjutning till avledningssuffixet under uppkomsten av suffixbetoning i avledningar (jfr Coccop, 1977, s. 625; Girdenis, 1972, s. 66 ff.). Därför bör även dateringen vara ungefär densamma. Att cirkumflexmetatoni i substantiv med prefixet pa- är ett ungt fenomen framgår också av dialektfakta: det material som samlats in till ”Lietuvių kalbos atlasui” visar inget mer sammanhängande område för avledningen pakalnė (LKA I 179). I allmänhet är cirkumflexväxling av accentkonturer mer etablerad i västaukštaitiska och samogitiska dialekter (Lyberis, 1972, s. 43 ff.). Öst- och sydaukštaiter uttalar däremot ofta avledningarna utan denna växling – de kan ha bevarat ett mer arkaiskt system för avledningsbetoning. §29. Ibland förknippas cirkumflexmetatoni inte bara med en förändring av prefixets morfologiska position (resp. stamslutets position), utan också med att avledningen övergår från en ordklass till en annan (Brugmann, 1906, s. 112–113; Wijk, 1958, s. 34; Skardžius, 1943, s. 456). §30. Kirčiuotuose senuosiuose raštuose nerasta priešdėlio po- (< *pā-) vedinių. Keli daiktavardžiai užrašyti F. Kuršaičio žodyne (pódùkra, pópietis, 26 Apie šių vedinių reikšmės skirtumus vienoje tarmėje plačiau žr. (Stundžia, 1981, p. 61). 126 pólunis). Deras arkaiska karaktär kan alltså beläggas endast med data från andra språk, främst fornpreussiska; jfr Poducre, Passons, samt Pomatre (se Mažiulis, 1981, s. 21). I vissa fall kan pó- ha uppkommit redan på litauisk mark, genom att stamslutet förändrades och prefixets morfonologiska position stärktes (jfr M. Daukšas nūpėhą, se §18) 27. Därför likställs substantiv med ändelserna -is och -ys med all rätt nästan med accentuella varianter (Vitkauskas, 1976, s. 11). Detta gäller även adjektiv, vars dialektala varianter ganska exakt återspeglar deras accentuella utveckling, jfr 28. pápiktas, -a (1) Šts, Als; pápiktas, -à (3ᵇ) J; papiktys, -ẽ (3ᵇ) Jdr, Vž → pópiktis, -ė (1) Rt, Trgn, Klt; papiktas, -à (4) Als §31. I dagens litauiska språkområde förekommer alltså fortfarande flera accentuella system för avledningar med prefixet *pā- (se schema 3) 29. Schema 3 Pavyzdžiai: pasáulis (1) póakis (1) pāsaulis (1) paakys (3ᵇ); patėvis (1) póspamis (1) pātevis (1) pasparnė (3ᵇ); pabėržis (1) [paberžė (3ᵇ)] pāšonis (1) [pāšparnis (1)] Prefixet *pā- och paradigmen med fast accentuering tycks vara mer utbredda i nordvästsamogitiskt område och kan därför historiskt sannolikt förknippas med kuronerna (jfr Salys, s. 287: karta). Öst- och sydaukštaiter tenderar i avledningar att genomgående använda pó- vid sidan av *pā-; detta kan villkorligt kallas den fornpreussiska allomorfen. Aukštaitiska avledningars accentueringssystem är svårt att rekonstruera på grund av sammanblandning av systemen, men att döma av M. Daukšas skrifter kännetecknas det av prefixet *-pā-. 27 Särskilt tydliga tendenser till morfonologisk utjämning märks i verbavledda substantiv med suffixbildning, jfr pāsukos (3ᵇ), pósūkis: pasūko. 28 Istoriškai senesniais laikytini šakninio kirčiavimo variantai (plg. Ambrazas, 1992, p. 17). 29 I hakparenteser anges dialektala accentueringsvarianter som påverkats av analogi. 127 §32. Det är sant att inte heller alla avledningar kan föras samman med *pā-: varianten med fast accent på prefixet pasáuls måste härledas ur den äldre formen pasaũlis, som bevarade accenten i en baritonisk akutstam. Då skulle det vara svårt att förklara hur den rörliga accentparadigmen har bevarats i systemet för de avledningar som diskuteras. Den diakroniska analysen av avledningar med prefixet *pā- visar alltså att båda allomorferna redan existerade när de bildades — *pā- och *pā-; den senare har uppenbarligen uppkommit ur en äldre kort *pā-. Källor och litteratur Ambrazas S. Baltų ir slavų kalbų vardžodžių daryba (senosios bendrybės ir skirt ybės) // Baltistica, 1991. T. 27(1). P. 15—34. Bammesberger A. Zur Herkunft der baltischen Ablautstufe ā // Linguistica Baltica, 1. Warszawa, 1992. P. 49—53. Brugmann K. Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen. T. 2. D. 1. Strassburg, 1906. Buch T. Die Akzentuierung des Christian Donelaitis / Prace językoznawcze, 25. Wrocław-Warszawa-Kraków, 1961. Būga K. Die Metatonie im Litauischen und Lettischen // Būga K. Rinktiniai raštai. T. 2. V., 1959. P. 386—483. Būga K. Lietuvių tauta ir kalba bei jos artimieji giminaičiai // Būga. K. Rinktiniai raštai. T. 3. V., 1961. P. 85—282. Endzelin J. Altpreussische Grammatik. Riga, 1944. Endzelīns J. Latviešu valodas gramatika. Rīga, 1951. Фортунатов Ф. Ф. Об ударении и долготе в балтийских языках. II. Долгота в латышском языке // Periferinės lietuvių kalbos tarmės (Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 30). V., 1993. P. 181—213. Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. T. 1, 2. Heidelberg-Göttingen, 1962—1965. Girdenis A. Lietuvių kalbos vardažodžio priesagų kirčio susiformavimas // Baltistica, 1972. 1 priedas. P. 66—72. Girdenis A. Dvikirčiai žodžiai M. Daukšos ”Postilėje” // Kalbotyra, 1984. T. 35(1). P. 108—109. Kabelka J. Kristijono Donelaičio raštų leksika. V., 1964. Karaliūnas S. Kai kurie baltų ir slavų kalbų seniausiųjų santykių klausimai // Baltų ir slavų kalbų ryšiai (Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 10). V., 1968. P. 7—100. Kazlauskas J. Lietuvių kalbos istorinė gramatika (kirčiavimas, daiktavardis, veiksmažodis). V., 1968. Klimavičius J. Dėl kai kurių žodžių literatūrinės formos ir kirčio // Iš lietuvių leksikologijos ir leksikografijos (Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 12). V., 1970. P. 189—193. Kurschat Fr. Grammatik der litauischen Sprache. Halle, 1876. Kurschat Fr. Wörterbuch der litauischen Sprache. Halle, 1883. Lyberis A. Metatonijos reiškiniai vediniuose // Kalbos kultūra, 1972. Sąs. 22. P. 43—48. LKA — Litauiska språkets atlas. T. 1—3. V., 1977—1991. LKŽ — Litauiska språkets ordbok. Bd 1–2. V., 1968–1969; bd 3–15. V., 1956–1991. Mažiulis V. Prūsų kalbos paminklai. V., 1981. Mikulenienė D. Metatonija morfonologijos požiūriu // Kalbotyra, 1989. T. 40(1). P. 45—51. Mikulenienė D. Prefixet *pā-s utveckling i avledda substantiv // Litauiska dialekter och deras forskning. Förflutet och nutid / till Antanas Salys (1902 07 21 — 1972 07 31). Konferensabstract. V., 1992. S. 12–13. 128 Mikulėnienė D., Žeizienė J. Accentuation av substantiv med prefix ur morfologisk synvinkel // Kalbotyra, 1994. Bd 42(1). (under tryck). K. Mūlenbach. Lettiska språkets ordbok. Redigerad, kompletterad och fortsatt av J. Endzelīns. Bd 1–4. Riga, 1927–1929. Naktinienė G., Paulauskienė A., Vitkauskas V. Druskininkų tarmės žodynas. V., 1988. Petruskas J., Vidugiris A. Lazūnų tarmės žodynas. V., 1985. Otrebski J. Litauisk grammatik. Bd 2: Läran om ordens uppbyggnad. Warszawa, 1965. Salys A. De žemaitiska dialekterna. Del 1. Historien om det žemaitiska språkområdet // Salys A. Skrifter. Bd 4. Litauiska dialekter. Rom, 1992. S. 141–286. Skardžius P. Daukšos akcentologija. K., 1935. Skardžius P. Lietuvių kalbos žodžių daryba. V., 1943. Skardžius P. Lietuvių kalbos kirčiavimas. Čikaga, 1968. de Saussure F. Litauisk accentuering // de Saussure F. Utvalda arbeten i språkvetenskap. Moskva, 1977. S. 620–632. Stang Chr. S. Baltiska språkens jämförande grammatik. Oslo–Bergen–Tromsø, 1966. Stundžia B. Om circumflexmetatoni i avledda substantiv i litauiska // Baltistica, 1981. Bd 17(1). S. 58–65. Stundžia B. Accentueringsvarianter hos tvåstaviga substantiv i litauiska // Kalbotyra, 1984. Bd 35(1). S. 87–90. Vanagas A. Lietuvos TSR hidronimų daryba. V., 1970. Vanagas A. Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. V., 1981. van Wijk N. De baltiska och slaviska accent- och intonationssystemen, 2:a uppl. ’s-Gravenhage, 1958. Vitkauskas V. Šiaurės rytų dunininkų šnektų žodynas. V., 1976. Zinkevičius Z. Litauisk historisk grammatik. Bd 2. V., 1981. Zinkevičius Z. Ur den litauiska historiska accentologin. Accentuationen i katekesen från 1605. V., 1975. ACCENTUERINGEN AV DEKLINERBARA AVLEDNINGAR MED PREFIXET *pā- Sammanfattning Till prepositionen po (< *pā-) är historiskt två prefix, po- och pa-, knutna; i nutida språk fungerar de som allomorfer. Artikeln behandlar orsakerna till den varierande accentueringen av prefixavledningarna: 1) prefixens egen utveckling; 2) basordens olikartade accentuering; 3) avledningarnas territoriella respektive dialektala särdrag. Vid sidan av avledningarna med pa- (dit hör avledningarna pasáulīs, pósparnīs) rekonstrueras pā- (pāsaūlis, pāspārnīs). Till det senare knyts avledningar med rörlig accent (paspárnē/paspārnȳs: pāspārnē/pāspārnī). Substantiven där akutmetatoni föreligger synkront (pakámpē kàmpas) betraktas i artikeln som varianter som har bevarat den arkaiska accenten i roten (jfr dialektalt kám pa). Cirkumflexmetatoni förknippas med en förändring av basens accentparadigm (pakálnē: kálnas, -ai = pakalnē: kálnas, -ai). I sådana avledningar betraktas den som ett relativt nytt fenomen, som kunde uppstå inte bara till följd av en förändring av det stamformande suffixet, utan också genom att accenten flyttades från prefixet till avledningens rot (jfr *pākalnē, > *pakalnē > pakalnē). 129