Simono Stanevičiaus tekstų daiktavardžio linksniavimo tipų hierarchija

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXIV (1994) LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS IR JŲ TYRINĖJIMAI Albertas ROSINAS SUBSTANTIVBÖJNINGSTYPERNAS HIERARKI I SIMONAS STANEVIČIUS TEXTER Redan för mer än 15 år sedan framfördes i den lingvistiska litteraturen tanken att litauiskans substantivböjning i såväl synkrona som diakrona arbeten undersöks enligt den traditionella ordningen för litauiskans deklinationer och att denna ordning är helt omotiverad och konventionell, eftersom den varken tar hänsyn till substantivens genus eller till formell likhet 1. Att det i språkets system inte bara finns en konventionell utan också en naturlig ordning mellan böjningstyperna framgår av diakrona undersökningar, som visar att endast ord med vissa stammar påverkar varandra: a-stammen påverkar u-stammen, įa- och ė-stammarna påverkar i-stammen, į- och delvis įa-stammen påverkar konsonantstammarna osv. Däremot har man till exempel inte märkt minsta påverkan från ā- och ē-stammarna på u- eller įu-stammarna. De böjningstyper mellan vilka det finns diakron och synkron växelverkan måste i språkets system stå bredvid eller åtminstone nära varandra [Girdenis, Rosinas 1977, p. 338]. Om man godtar denna förutsättning blir det tydligt att det tillförlitligaste kriteriet för att fastställa en naturlig klassificering av böjningstyperna och deras inbördes hierarki är frekvensen av gemensamma ändelser. Som sammanfallande ändelser räknas inte bara helt identiska ändelser, utan också sådana som skiljer sig genom automatisk fonologisk växling a: e, ā: ē, liksom ändelser som uppkommit genom systematisk förkortning och har en ”äldre” och en nyare fonetisk variant (t.ex. plural dativändelserna för substantiv med S. Stanevičius texters i)ā- och ē-stam: -uoms (skrivet -om’s) och -ums) 2. Med detta i åtanke valde jag antalet gemensamma ändelser (m) i angränsande paradigm (”stammar”) som den viktigaste indikatorn på böjningstyper vid undersökningen av substantivens böjningstypshierarki i S. Stanevičius texter. Till exempel har substantiven spiečius och papūpys i standardspråket 8 gemensamma kasusformer i sina paradigm — alltså är likhetsindikatorn (m) för dessa paradigm lika med 8. Ett sådant enkelt index skulle dock inte vara helt precist, eftersom: 1) ändelser som genitiv plural är gemensamma för alla böjningstyper; 2) vokativ singular varierar kraftigt och beror på specifika ord eller till och med situationer; 3) frekvensen av alla kasusformer i texten (tillsammans 1 Plačiau žr. [Girdenis, Rosinas, 1977, p. 338]. 2 I denna studie förstås ändelserna på traditionellt sätt — de delas inte upp i stamslut (”före ändelsen”) och ”egentlig” ändelse. Om möjligheten till en sådan tolkning, se [Girdenis, Rosinas, 1977, p. 340]. 112 (och vikten i systemet) är densamma; man kan inte jämföra frekvensen (och vikten) hos sådana centrala kasus som nominativ, genitiv och ackusativ i singular med frekvensen (och vikten) hos ett sådant perifert kasus som lokativ i plural. Det första och det andra felet kan undvikas genom att ur paradigmen eliminera de kasus som är anomalösa i detta avseende — vokativ och genitiv plural. Det tredje felet kan mildras genom att införa en viss korrigering (pᵢ), som direkt eller indirekt återspeglar frekvensen av sammanfallande kasus i löpande text [Girdenis, Rosinas, 1977, p. 339]. När jag undersökte hierarkin mellan böjningstyperna hos substantiven i S. Stanevičius texter fastställde jag efter olika försök att en korrigering kan utgöras av ett bråktal som ungefär motsvarar det dubbla relativa frekvensvärdet för de relevanta kasusformerna i löpande text för kasus i singular, och hälften av motsvarande korrigering för kasus i singular för kasus i plural. Dessutom avrundade jag de ursprungliga uppgifterna om kasusfrekvens avsevärt (se tabell 1). Tabell 1 Korrigeringar av likhetsindex för böjningstyperna i S. Stanevičius texter Singularis Pluralis N. 0,50 0,20 G. 0,60 — D. 0,10 0,05 A. 0,50 0,25 I. 0,15 0,05 L. 0,15 0,05 Dessa korrigeringar läggs till indexet som visar identiteten mellan ändelserna hos två kasus som hör till olika stammar. Kortfattat kan dessa beräkningar beskrivas med formeln I = m + ∑ pᵢ, där m — antalet sammanfallande kasusändelser, pᵢ — korrigeringen för ett visst kasus. Beräkningarna av kasusfrekvensen utfördes utifrån följande texter av S. Stanevičius: ”Szeszes pasakas Symona Stanewiczes” (Wylniuje, 1829, med företal, 16 s.), ”Daynas žemaycziu” (Wylniuje, 1829, 63 s.), ”Apey darima walge ysz kiarpiu islandu” (Wyjlniuy, 1823, 22 s.) och ”Historyia Szwenta” (Wylniuje, 1823, 70 s.). Texterna omfattar 171 sidor. Ur stilistisk synvinkel är texterna olikartade. De omfattar originaltexter, folkloretexter, närmare bestämt folkvisor; vissa av texterna kan villkorligt hänföras till populärvetenskaplig stil. Det rör sig om texter författade av upphovsmannen själv (fablerna ”Prakalba”, sångerna ”Pratar ymas”). Två texter (”Apey darima 113 ”walge ysz kiarpiu islandu” och ”Historyia Szwenta”) är översättningar. Den första av dem skulle kunna hänföras till populärvetenskapliga texter, den andra till skönlitteratur. Efter beräkningar av kasusens frekvens visade det sig att det vanligaste kasuset i S. Stanevičiaus texter är genitiv (sing. gen. 29%, plur. gen. 38%). Det näst vanligaste är nominativ singular (27%) och ackusativ plural (25%). Den höga frekvensen av genitiv i S. Stanevičiaus texter berodde sannolikt på den vetenskapliga karaktären hos vissa texter 3. Vid undersökningen av böjningen i S. Stanevičiaus texter uppstod vissa svårigheter: 1) S. Stanevičiaus texter är skrivna på grundval av den sydsamogitiska dialekten vidukliškiai; i den dialekten (liksom i hela den samogitiska dialekten) är de obetonade nominaländelserna förkortade och har ofta en annan vokalkvalitet än de betonade; 2) denna förkortning har sammanfallit vissa ändelser av olika ursprung och gett upphov till olika morfologiska processer, genom vilka ”baritoniska” i-stamsord och ”baritoniska” ē- och iā-stamsord har blandats samman; 3) därför har jag, där det varit möjligt, urskilt böjningstyper endast utifrån ”oxytoniska” ord, med undantag för iu-stammen, som saknar ”oxytoniska” former, samt för de fall då ”oxytoniska” former av en viss stam inte finns belagda i S. Stanevičiaus texter; 4) vissa kasusformer återger jag rekonstruerade utifrån böjningssystemet i S. Stanevičiaus texter. ”Oxytoniska” substantiv i S. Stanevičiaus texter böjs på följande sätt: a stam ia₁ stam V. szin’s jawaw sweczias *swetey K. szina jawù kiala *swecziu N. Diewuy jawåns swecziuy *swetēm G. Diewa jawus kiala kialus Įn. layku jaways keliu klejeys Vt. kalne jawùse kialie kraujuse įa₂ stam ā stam V. žaltis riszey rasa dinas K. *žalce sopulu žimòs dinu N. žalcz iuy *petēms kalbay daynùms G. buri burius žima dinas Įn. buriu peteys kalbà mierom’s Vt. burie Žemaycziuse dino kalbose įā stam ē stam V. paty, žynia paczes dubie žiwes K. žynios kancziu dubies žiw iu N. paczey *pacziums *dubey gymyniems G. žyne *paczes dube žoles Įn. kancze marcz ioms garbe gism iemys 3 Statistiska beräkningar visar att kasusfrekvensen beror på vilken funktionell stil texten tillhör. Exempelvis visar de beräkningar av kasusfrekvenser i lettiska som S. Klavina utfört att genitiv är vanligast i vetenskapliga texter (omkring 40%), medan nominativ är vanligast i skönlitterära texter (omkring 37%); genitiv utgör där endast omkring 21%, se [Клявина, 1976, с. 51—52]. 114 Vt. waldžio *kancziose *dubie *dubiese im-stam if-stam V. *dantys žwierys dalys dãlys K. gialžis dantu dalis dalù N. *dancziuuy *dantyms *szaley awyms G. zwiery *dantys daly dalys Įn. wagymy wagymys ugnymy szalymys Vt. *dantie *dantyse dalie szalyse u-stam iu-stam V. sunus sumus waysius waysey K. sunaus sunu waysiaus ãmžiu N. sunuy *sunams karaluy *waysems G. sunu sunus waysiu waysius Įn. sunumy *sunumys karalum *wayseys Vt. dangu *turguse pawojų *pawojuse Cm-stam Cf-stam V. wandù wandenys sesu *seserys K. wandens akmenu sesers *seseru N. *pimeniuy pimen yms dukterey *dukter yms G. akmeni wandenys duktery *dukterys Įn. wãndeniu pimenymys *sesere *dukterymys Vt. wandenie *wandenu se⁴ *seserie *dukteryse Efter att binärt ha jämfört samtliga substantivböjningsparadigm i S. Stanevičiaus texter och utfört beräkningarna fick jag följande resultat (se tabell 2). I tabellen anger talen i skärningspunkterna mellan kolumner och rader likhetsindexet för respektive stammar. Av tabellen framgår att böjningstyperna, ordnade efter likhet, kan ställas upp i följande ordning: u, įu, a, įa₁, įa₂, im, if, Cm, Cf, ē, įā och ā, och delas in i tre klasser, med gränser mellan stammarna įa₂ och im samt Cf och ē. Metoden för hierarkisk gruppering gör det möjligt att tydligare urskilja paradigmarnas inbördes relationer. Den mest ändamålsenliga av de tre möjliga metoderna är den så kallade maximum-metoden. Efter att ha utfört alla grupperingsprocedurer enligt denna metod fick jag följande binära klassifikation av substantivens böjningstyper i S. Stanevičiaus texter (se figur 1). Som framgår delas substantiven i S. Stanevičiaus texter i själva verket in i tre huvudklasser utifrån likheten mellan böjningstyperna. Till den första hör substantiv med u-, įu-, a- och įa-stammar, till den andra substantiv med i- och konsonantstammar, och till den tredje substantiv med ē-, įā- och ā-stammar. Det är lätt att se att alla ord i den första klassen är maskulina, orden i den andra klassen är maskulina och feminina, och orden i den tredje klassen är feminina (med sällsynta undantag, såsom dėdė, valkata osv.). Således kännetecknas språket i S. Stanevičiaus texter av tre huvudsakliga böjningstyper för substantiv: I — maskulin, II — blandad, III — feminin. Varje 4 Jfr wandenuose StR 331, som sannolikt är en aukštaitism. 115 Fig. 1. Det hierarkiska grupperingsträdet för böjningstyper i S. Stanevičius texter. 116 Inom typen urskiljs två undertyper: i den maskulina typen framträder en tydlig opposition mellan u- och įu-stammar samt a- och įa-stammar, i den blandade typen en opposition mellan i-stammar och konsonantstammar, och i den feminina typen en opposition mellan ā-, iā- och ē-stammar. Tabell 2 Likhetsindex för böjningstyper i S. Stanevičius texter Typ a | iā1 | iā2 | ā | iā | ē | ¹m | ¹f | u | įu | Cₘ | Cբ a | — | 12,45 | 9,45 | 1,5 | 1,5 | 1,5 | 1,1 | 0 | 4,45 | 6,7 | 3,3 | 0 iā1 | — | 11,6 | 1,5 | 1,5 | 2,65 | 2,65 | 1,15 | 4,45 | 6,7 | 4,45 | 1,15 iā2 | — | 0 | 0 | 1,5 | 3,75 | 2,65 | 4,45 | 6,8 | 5,95 | 2,65 ā | — | 12,1 | 6,2 | 0 | 1,1 | 0 | 0 | 0 | 2,25 iā | — | 6,2 | 0 | 1,1 | 0 | 0 | 0 | 2,25 ē | — | 1,15 | 2,25 | 0 | 0 | 1,15 | 3,4 ¹m | — | 12,5 | 1,1 | 1,1 | 8,3 | 8,25 ¹f | — | 0 | 0 | 7,2 | 9,25 u | — | 11,35 | 1,1 | 0 įu | — | 1,1 | 0 Cₘ | — | 10,4 Cբ | — De genomförda undersökningarna gör det möjligt att dra den välgrundade slutsatsen att ”trädet” över substantivböjningstyperna i S. Stanevičius texter i huvudsak nästan sammanfaller med motsvarande ”träd” i dagens standardspråk, men är något mindre högt och visar att substantivens böjningstyper i S. Stanevičius dialekt ännu bara hade börjat likna varandra. Om även ”baritoniska” substantiv hade beaktats, skulle likheten mellan böjningstyperna ha varit större. LITERATŪRA G i r d e n i s, R o s i n a s, 1977 — G i r d e n i s A., R o s i n a s A. Lietuvių kalbos daiktavardžio linksniavimo tipų hierarchija ir pagrindinės jos kitimo tendencijos (bendrinės kalbos ir žemaičių tarmės duomenimis). — Baltistika, 1977, T. 13(2). P. 338—348. К л я в и н я, 1976 — К л я в и н я С. П. Сопоставление статистических характеристик морфологических категорий в функциональных стилях латышского языка. — Valodas sistēma. Rīga, 1976. Lpp. 49—80. HIERARCHY OF THE DECLENSION TYPES OF THE NOUN IN SIMONAS STANEVIČIUS’ TEXTS Summary Statistics indicate that the nouns in S. Stanevičius’ texts fall into three main classes according to the isomorphism of their declension. The first class is represented by masculine nouns, the second — by masculine and feminine and the third — by feminine nouns. It follows that there are three main declension types in the nouns of S. Stanevičius’ texts, i. e. masculine, mixed and feminine, respectively. Each of these three types allows, furthermore, binary subdivision: u, įu:: a, įa (the masculine type), i:: consonant themes (the mixed type) and ā, iā:: ē (the feminine type). The dendrogram of the declension types almost correlates with the corresponding dendrogram of the contemporary literary language, however, the former being a bit lower; this shows that the inflectional types in S. Stanevičius’ dialect entered the process of mutual assimilation. 117